"Vänner": från närmsta närmst till att inte veta mer än ett namn

Jag har pratat med J jättelänge på telefon (men ändå inte alls tillräckligt länge), det får mig att må bra! Vad som får mig att må ännu bättre är att det inte alls är länge kvar tills hon faktiskt är hemma, äntligen! Som jag har väntat. Tänk att jag har turen att ha en vän som J, som en syster, eller som en halva av mig. Och tänk att faktiskt våra barndomsplaner om att flytta till samma stad och plugga faktiskt gick i lås! Hur skulle jag ha klarat mig annars, de här tre månaderna har jag känt att jag verkligen har behövt henne. Tack och lov att de tre månaderna snart är slut.

Apropå vänner så har jag tänkt på det här med facebookvänner. Jag har en facebookvän som jag träffade en dag för drygt två år sedan. Då tyckte vi att vi lärde känna varandra lite, eller åtminstone kändes det som att vi inledde någon slags relation, och så skulle vi uppleva ett äventyr tillsammans. Bara det att vi var i olika världsdelar under våra äventyr, så vi lärde aldrig känna varandra. Jag har inte tänkt på honom på två år, men så fick jag av en händelse höra att han finns i samma stad som mig. Det fick mig att kolla upp honom, och jag blev påmind om hur han ser ut (inte alls som jag trodde, skulle inte ha känt igen honom om jag såg honom ens!). Nu ser jag honom jätteofta i skolan och undrar: vet han om att vi en gång nästan har känt varandra? Ska jag låtsas som att jag inte känner igen honom, eftersom jag inte hade gjort det om han inte hade börjat dyka upp på mitt nyhetsflöde? Eller ska jag låtsas som att jag faktiskt har koll på vem han är, vilket jag egentligen inte har? Klurigt. Undrar om han känner igen mig och spelar samma spel som jag gör.

En annan sak jag har funderat på är det här med att hellre fly än illa fäktas. Om man inte har särskilt stora möjligtheter att fly men är superdålig på att fäktas, vad gör man då?