Medan spisen ryker in och gröten möglar

Häromdagen när J och jag var och fikade kom Annika Norlin in i rummet. Vi blev helt förstummade, alla de tre gånger hon gick genom eller stannade till i vårt rum. I mitt stilla sinne hoppas jag på att hon hörde vad vi pratade om och att det inspirerade henne tillräckligt mycket för att hon skulle skriva en låt om vår vardag. Men tyvärr så minns jag inte riktigt vad vi sa precis när hon var i närheten. Jag kanske kommer på det om hon är tillräcklig specifik i sin låt.

Igår var jag på utflykt i skogen med M. Jag blev så lycklig över att inse vilken skatt jag har så nära inpå mig! Gammal naturreservatskog med en vacker sjö och inte alltför överbefolkat. Och bara 40 minuter bort till kanske finaste platsen. Lyx. Ytterligare ett mervärde var det att få gå i skogen med en nästan jägmästare. Då och då hittade hon spännande saker, som spår efter en jätteovanlig fågel, olika växter med speciella användningsområden eller ett träd som egentligen inte växer här i Norrland. Vi har diskuterat nördiga saker som växters smarta egenskaper, och helt plötsligt känns det igen som att det inte är jättelångt borta att välja växtinriktningen på mitt program. Fint var det, och man mår så bra efter skog+promenad+vän. Fast sen tog energin slut för helgen ungefär.



En klassis har träffat min syster i helgen. Jag blir lite avis.

Nu ska jag sova, trots att klockan bara är åtta. Men förhoppningsvis kan jag sova bort den här dumma slutheten och nästan sjukheten i kroppen. Jag som äntligen hade blivit frisk! Hur gör man egentligen för att ha en stabil energinivå? Min energi tar ju bara slut hela tiden.