Svammel och funderingar i Cordoba

Ja, jag kanske ska blogga lite. Eller? J kanske sitter daruppe och bara vantar pa att jag ska vara klar. Fast hon far val komma ner om hon blir less. Jag kanner mig ratt slut. Jag vill hitta en troja, jag vill kanna Ja! nar jag tar pa mig trojan. Nu har jag bara tva stycken Okej.-trojor, och en Suck.-troja. Jag tanker lite suktande pa mina trojor hemma. Typ mitt vita linne eller min stora vita troja. Det ar fler grejer jag tanker lite suktande pa som finns hemma ocksa. Men jag vill inte langta hem, sa jag forsoker fortranga det. Men haromdagen sa satt jag till exempel lange och diskuterade dom basta godisarna i den perfekta godispasen. Jag har ocksa langtat starkt efter en rostad grov macka, med riktig ost pa. Och kyrkan, lite lovsangsroj pa ett sprak jag forstar! Men egentligen vill jag inte hem. Jag langtar inte efter att sitta pa mitt rum hemma, eller sitta i mitt hus bara overhuvudtaget. Det kanns som om jag skulle bli otroligt rastlos pa en gang, aven om jag just nu kanner att det skonaste vore att sitta och bara tanka just nu.

For tanka kanns det som att jag behover. Jag har inte kannt lika mycket av det behovet tidigare, vet inte vad det beror pa att det kommer nu. Att det ar mindre folk runtomkring mig? Att det har gatt langre av resan? Att mitt umgange ar mer "vanligt", vilket gor att jag forknippar allt mer med hemma, och resan kanns mindre som ett annat liv? Att jag har blivit pamind om livet hemma, och om hur det kanns och vad som kanns hemma och vad som kanns som jag? Jag vet ju inte ens vilken typ av troja som kanns som jag langre, hur ska jag klara det har? Och vad ar viktigt? Hur mycket ska man lyssna pa vad man sjalv har tankt tidigare, och hur mycket ska man lyssna pa kansla? Eller pa andra? Och varfor kanns saker och ting mer komplicerat nu an for ett tag sen? Ar det avstand, prat eller kontakten med vanligheten? Men vad ar vanligt, och kan vanligt kombineras med nagot ovanligt? Och vill jag det? Jag vet inte vad jag vill, men det vore skont att veta det. Och vad andra manniskor tanker vore ocksa roligt.

Nu tittar jag pa mina prickar pa kartan pa resdagboken, det kanns roligt! Tank att jag har varit pa sa manga stallen! Tank att jag faktiskt gor den har resan! Det slar mig ibland, att jag faktiskt ar pa andra sidan jorden, jamfort med nastan alla andra jag kanner. Oftast tanker jag inte pa det, men det ar roligt nar jag kommer pa det, och kommer pa kanslan. Namen, nu star det att vi har varit i Buenos Aires fast vi inte har varit dar an, skumt! Och det verkar inte ga att andra heller... :S Skont ar i alla fall att vi ar ikapp pa resdagboken, antligen! Det ar mer an vad killarna ar...

Gah, varfor har jag aldrig nan energi nar jag ska ga pa stan? Eller ar det energin overhuvudtaget som sinar? Nej, jag har ju haft energi forut, men den lyckas kanske inte tajma. Jag kanske bara maste acceptera att jag inte ar nagon gapastanmaniska. Men just nu kanns det inte som om jag skulle orka hanforas av massa annat heller. Det kanske helt enkelt ar somn som saknas, bussnatten kanske inte var sa bra som jag trodde anda. Eller? Hoppas det beror pa det i alla fall.

Det ar konstigt, men jag orkar inte satta ord pa det sa att man forstar. Jag forstar inte, och jag ar dalig pa att prata om saker jag inte forstar, sarskilt kanslor jag inte forstar. Sarskilt nar jag automatiskt rakar lagga in lite bordetankar i allt. Och nar man inte ens ar saker pa sina borden sa blir det annu svarare. For nar man sager sa fastnar det, tanker man bara kan man ju fortranga. Men skriva svammel, det ar skont nar det ar konstigt. Och pa ett satt kanns det ganska tryggt att nastan ingen kommer att lasa. I alla fall inte nu, och sen kan jag skylla pa att det var ett svagt ogonblick for langesen. Fast aven om folk laser ar det nog inte sa manga som forstar. Kanske nan. Men jag forstar ju knappt pa mig sjalv.

Jag saknar Hermanganget, det ar farligt att lasa bloggar! Men nu ar jag ju pa andra halften av resan, det kanns sa laskigt att det gar att rakna ner! Och att det kanns som slutet. Aven om det kanns som evigheter sen jag satt pa planet pa vag mot Quito, och jag har typ lika lang tid kvar. Men det kanns som om "dom har veckorna nar vi reser sjalva kommer att ga fort!", och sen ar det ju bara den sista turen lite i Argentina och sen i Brasilien kvar. Jag glommer bort att vi har en hel manad kvar alla fyra tillsammans, och jag och J ett par veckor tillsammans. Det ar ju faktiskt ganska lang tid. Men dom har dagarna har jag kannt av att det faktiskt kan tara lite. Jag saknar min cello ocksa. Men jag vill inte sakna!

Nej, nu ar klockan typ halv atta, man kanske borde ga och ata nanting. Det blir kanske ingen bio ikvall som vi hade pratat om, det blir nog lite sent. Men jag ar inte sa hungrig, jag borde ha skippat den dar glassen som jag forsokte bli pigg av. Det hjalpte anda inte. Och jag kanner att jag skulle behova ata battre. Bade for min inre och yttre mages skull. Men det ar svart nar man hela tiden ska forsoka valja det godaste och det man ar mest sugen pa, och det ar ocksa svart nar det blir sa oregelbundet det gar att ata mat.

Jag kanner mig lite dum och orkeslos, vill vara full av energi och orka ge av min energi! Men varfor forsvinner den i sa manga tillfallen? Nej, nu ska jag nog ga och kolla om J ar less.