Starstruck i efterhand

Jag har precis kommit på att jag har spelat cello med Säkerts violinist. Är inte det lite häftigt? Jag bara väntar på att orkestern ska få ett meddelande om att "cellisten som satt på plats fyra verkade så himla bra på det där med att kompa populärmusik, kan vi få kontaktuppgifterna till henne så vi kan värva henne?" från denna violinist. Jag fick inget meddelande idag på orkesterrepet, men jag får kanske vänta en vecka till eller två.

På tal om Säkert så önskar jag att Annika Norlin kunde skriva en låt till mig. Jag längtar efter en låt som förklarar exakt vad jag tänker, nu vore det lite skönt att få ordning på spretiga tankar och känslor. Hon brukar vara bra på sånt.

Krig

I fredags såg jag en tjej på stan som var så lik mig att jag trodde att det var mig själv jag mötte. Det var en mycket märklig känsla.

Idag har jag fått alldeles för lite avklarat, så när det började närma sig kväll var jag tvungen att starta krig mot mitt PMS. Såhär såg det slaget ut (är det kris så gäller det att inte spara på krutet!):

Figur 1. Te, bulla, choklad, choklad, godis, godis och Top Model i syfte att avvärja negativa effekter av plötsliga hormonfall. 

Jag tror minsann att jag vann.

Återhämtning deluxe

Inför den här helgen hade jag tre viktiga planer: skogen, städa och plugga. Idag har jag ägnat mig åt skogen och återhämtning. I skogen blir det återhämtning deluxe. Och jag älskar känslan av att kunna göra något utan att behöva ha koll på tiden. Solen strålade, luften var så frisk som jag önskade och understället höll mig så varm och behaglig. I skogen plockade jag tranbär som jag hittade fastfrusna i mossan, till viss del gömda under det tunna snölagret som föll under natten. Jag var så otroligt glad att det inte hade snöat mer och att det hann bli soligt till dagen.

Så nu har jag avklarat det roliga på helgens att-göra-lista. Imorgon måste jag vara effektiv för att hinna resten. Men jag tror det var bra att jag passade på att slappna av medan jag fortfarande trodde att jag skulle hinna resten utan problem. Tur i alla fall att jag får en extra timme på mig, det kan behövas.

Idag hände en annan rolig sak: ett extra blad slog ut på en av mina blommor. Titta, det översta bladet fanns inte där igår!

Känslan av liv är så häftig.

Cykellycka

Några saker som gör mig lycklig just nu är: Stora hjul, som sitter fast ordentligt. Att inte behöva oroa sig för att ett hjul ska ramla av när som helst. Att kunna sträcka ut benet helt i varje tramptag. Bromsar som fungerar galant. Tillförsikt om att man har något som kommer att hålla. Att känna sig som en drottning på sadeln. En cykelkorg. Jag har äntligen köpt en ny cykel! Det känns så himla skönt. Nu kan jag till och med se fram emot själva cykelturen till olika saker, för det känns som en lyxfärd att cykla på en rejäl cykel i min storlek. Nu ska jag bara lära mig att använda fotbroms.

Andra bra saker är att Bitchkram var jättefin, kvällen som omslöt bion var om möjligt ännu finare, min soloton på konserten i söndags gick bättre än på alla repetitioner, jag har blivit bjuden på en rolig sittning för att jag gick på ett möte (Sittningen är för kårengagerade, jag är suppleant och fick hoppa in i måndags. Jag satt på mötet i två timmar, inklusive en matpaus då jag blev bjuden på middag, var aktiv i ca 2 minuter. Då sa jag "JA". Resten av tiden fick jag lyssna på intressanta diskussioner. Det räckte för att jag skulle räknas som kårengagerad. Så himla värt!) och jag har vunnit en bok för att jag gav bästa pluggtipset på en tävling på internet. Jag är lite överväldigad av att det är så mycket att plugga, men nyss har jag gjort ett jättestorkok och laddat med massa nya matlådor i alla fall.

Häromdagen fick hela klassen svara på en enkät om hur vi mår och om hur det funkar på universitetet. En fråga var "Hur ofta känner du trötthet?". Jag tyckte det var en konstig fråga, är det inte helt självklart att alla kryssar i "Flera gånger i veckan" på den frågan? Då insåg jag hur hemskt det är att man är så van vid att vara trött dagligen, så att man inte tror att det finns något annat sätt att leva. Är inte trötthet ett tecken på att något är fel, att man måste rätta till något? Och då kanske helst på något annat sätt än att dricka kaffe. Och ändå så är det så ofta som folk är trötta. Går det en vecka utan att jag är trött så är det riktigt ovanligt. Jag undrar om det bara är jag som har accepterat trötthet som något normalt eller om det är allmänt accepterat.

Hur diskhögen ser ut efter intensiva dagar:

Frukostdisk och matlådor. Älskade matlådor. Hur skulle man hinna livet annars?

Solotonen

Imorgon ska jag äntligen äntligen få se Bitchkram, längtar! På söndag ska jag spela konsert. Jag har en soloton. I typ åtta takter. Det är stort. Idag spelade jag den för första gången, och jag fick lite av en chock över hur tyst resten av orkestern var då. Då blev jag lite nervös, men dirigenten sa "Jättebra cello!". Han är kanske imponerad över att vi som sitter långt bak i stämman vågar spela ut överhuvudtaget trots att vi är ensamma, och att vi kom in på rätt ställe med våra varsinna toner.

Just nu längtar jag efter en helg i lugn och ro, men det får kanske bli nästa helg. Fast just nu har jag så himla mycket att plugga, så frågan är om jag kommer att få någon ro då heller. Så på ett sätt är det kanske bra att jag är uppbokad med roliga saker, då slipper jag i alla fall reglerteknik ett tag. Förra kursen var helt fantastisk ur den aspekten (också) att jag inte kände något behov av att plugga på helgerna förutom just helgen innan tentan. Man kunde gå jättelånga skogspromenader utan dåligt samvete. Jag längtar efter att gå i skogen också.

Cykelilska

På senaste tiden tycker jag att jag har blivit ovanligt mycket arg. Jag som trodde att jag var en som blev mest less, alternativt irriterad mest för att jag är trött eller hungrig eller stressad. Men att plötsligt bli arg på tillfälliga saker tycker jag att jag brukar vara ganska dålig på. Men, som sagt, på sistone har jag blivit arg då och då. Arg på Ny Teknik som inte kan skicka mig den tidning jag prenumererar på till rätt adress (i över ett år har det varit fel!), arg på när datorn och programmeringen krånglar. Men mest av allt blir jag arg på min cykel.

Den tycks gå sönder hela tiden på de mest konstiga sätten, och när jag väl känner mig duktig och tar tag i problemet så hjälper det ofta inte. Många gånger får jag försöka laga ett par, tre gånger innan det funkar. Eller så funkar det inte alls. Till exempel fick jag mormors gamla cykel och tänkte att jag bara skulle fixa bromsarna, men tänkte lyxa och lämna in, slippa allt strul. Det visade sig att bromsen inte gick att laga, att det enda sättet var att byta hjul. Sen visade det sig att det hjulet jag behövde var typ omöjligt att få tag på. Det var bara att slänga cykeln. Mamma tipsade mig om att lämna cykeln olåst någonstans för att slippa besväret att skrota den. Himla smart.

Gången innan när jag försökte laga cykel var när pinnen som håller ihop hjul och cykel gick av. Då tog det bara några dagar innan jag lyckades hitta tid att ta mig ner på stan (riktigt duktigt alltså!) för att köpa reservdelar. Sen tog det bara några dagar till innan jag försökte sätta ihop allt. Jag var så stolt att jag fixade en trasig cykel på bara en vecka! Men då visade det sig att reservdelen inte passade. Då blev jag så uppgiven att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Nu cyklar jag på en cykel där reservdelen inte riktigt passar, men jag tänker att det håller väl ett tag i alla fall.

MEN, ikväll bröt jag trenden. Mina bromsar tog inte längre, och jag insåg att jag var tvungen att göra något åt det snarast, det var typ livsfarligt att cykla på den idag. Så utan att veta exakt hur jag skulle göra tog jag mina cykelverktyg och gick nervöst ut i mörkret för att laga. OCH 10 MINUTER SENARE FUNKADE BROMSARNA SOM DE SKULLE!!! Jag är alldeles överväldigad, tänk de som är såhär framgångsrika i sina cykelreparationer varje gång, då förstår jag att man inte nödvändigtvis behöver vara arg på sin cykel.

Framtid

Trots att jag har nästan tre år kvar på min utbildning börjar jag känna stressen över att hitta det där drömjobbet. Jag känner att jag överöses med information om hur jag ska få det. Plugga smartare - få en genväg till toppjobbet eller 10 sidor smarta karriärstips eller Bli den utvalda eller Det finns ingen som har tur - man måste skapa sig turen själv! Så när man väl har all den perfekta utbildningen för sitt drömjobb så ska man bara följa alla de där 1000 råden så har man håvat in jobbet! Precis som alla andra gör. Så det är bara att jag läser alla mina programkurser, väljer till lite "nyttiga" kurser, spetsar in mig på det jag är intresserad  av (spetsandet och väljandet förväntas jag göra på mindre än en termin), engagerar mig under min studietid och nätverkar så mycket jag bara kan. Sen gäller det bara att hoppas på att drömjobbet finns ledigt, skriva det perfekta cv:t och till slut lyckas charma sin framtida arbetsgivare på intervjun. Ibland tänker jag på hur jag ska förklara för min framtida drömarbetsgivare hur det kom sig att jag först var så engagerad, men sen släppte allt engagemang terminen efter det. Jag börjar känna att det vore nog bra att läsa på lite mer än 100%, så man hinner med alla de där kurserna som vore bra att ha.

Och allt det här för att jag ska få mitt drömjobb. Så då blir bara frågan: vad är mitt drömjobb? Ingen aning! Jag tänkte att jag var klar med det här med stora beslut när jag valde program, men tji fick jag. Just nu velar jag mellan att lära mig allt möjligt om växter eller allt möjligt om medicin. Jag undrar vad jag ska gå på. Magkänslan? I såna fall magkänslan nu eller den magkänsla jag har haft längst tid? Eller längst tid nyligast? Eller ska jag gå på framtida jobbmöjligheter? Och vem har facit på det? Eller ska jag gå på vilken institution som verkar trevligast att vara på? Vem som bjuder sina studenter på kaffe och får dem att känna sig välkomna? Eller ska jag försöka välja något så att jag blir mest unik? Ska jag välja det som de mest seriösa brukar välja (eller i alla fall 3 stycken väldigt seriösa och duktiga jag vet om)? Eller ska jag välja det som gör att jag lättast kommer att kunna åka på en utbytestermin?

Jag önskar att jag ville det ena eller det andra väldigt starkt. Det jag vill väldigt starkt just precis nu är att åka på utbytestermin till Mexico. Det skulle vara väldigt smidigt om jag valde den ena inriktningen, men jag vet inte ens om det skulle vara möjligt om jag valde den andra. Kanske om jag tog studieuppehåll. Men kan en termins äventyr få vara det som avgör vad jag ska rikta in mig på för jobb resten av mitt liv?

Elefantman, sova över och äta sushi

Den här veckan har döden gjort sig påmind nästan dagligen. Någons förälder får veta att den inte har lång tid kvar i livet, en annans morförälder går bort. Ytterligare en annans före detta lärare går bort i alldeles för tidig ålder, en ung man blir påkörd och dödad av det tåg jag sitter i. Och allt det här på bara några dagar. Läskigt. Jag och min familj är inte direkt ensamma om att sörja. Man inser att man inte riktigt kan ta livet för givet.

Men förutom allt hemskt så har det funnits bra grejer också. I tisdags var jag till exempel på opera. Såg The Elephant Man. Det är en sådan upplevelse, jag rekommenderar det starkt! Livemusik och en story. Att bara få slå sig ner i en salong och vänta på att bli underhållen. Fyllas av musik, fyllas av handlingen. Och som student behöver det inte ens bli särskilt dyrt.

Tanken var att jag igår skulle få slå mig ner i en biosalong och bli underhållen av Bitchkram, vilket jag hade sett fram emot så otroligt mycket. Men på grund av ovan nämnda dödsfall i samband med tågåkning så blev mitt tåg så försenat att det inte var någon idé att fortsätta till Sundsvall. Jag var otroligt besviken och tröståt godis hela kvällen istället. (Jag lyckades inte riktigt ta till mig vilket trauma jag egentligen hade varit så nära. Jag hoppas på att det var någon slags försvarsmekanism framför att jag bara är självisk.) Sen blev jag bjuden över på sova-över hos J, och så pratade vi halva natten. Frågan är om det inte var värt att vara hemma bara för det. Ikväll har jag gjort och ätit sushi och kladdkaka hos A, och imorgon är det orkesterrep och sittning. På söndag åker jag och hälsar på mormor. Med andra ord roliga men intensiva dagar!

Nu är det bäst att passa på att samla lite sömn.

Dagens beskärda del av smärta

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Den har mormor och morfar ofta sjungit tillsammans. Men inte mer nu, inte på den här jorden i alla fall. I torsdags nådde morfar det goda land. Han gick över floden till det goda land på ett smalt ställe, som han brukade uttrycka det. Utan en lång sjukdom för att komma fram.

Jag förstår inte riktigt att någon som alldeles nyss var levande och fylld av så mycket liv helt plötsligt inte finns på den här jorden längre.

Ett ögonblick i sänder

 

 

Attackerad av gråt

Den här veckan har mitt humör varit ovanligt ostabilt. Men det märkliga har varit att jag inte märkt det förrän helt plötsligt, då jag har känt en extrem stark lust att börja gråta. Jag har till och med ibland tyckt att jag känt mig ovanligt pigg och pepp, och så en halvtimme senare har jag suttit där med tårar akut brännande bakom ögonlocken, på grund av en ganska harmlös anledning. Att sitta i en varm och bullrig buss samtidigt som jag var tvungen att ta ett beslut till exempel. Tre dagar i följd fick jag såna plötsliga gråtattacker, som jag lyckades kväva mer eller mindre bra. Igår kände jag mig extremt trött och nästintill febrig, så jag hängav mig åt min sjukhet och premiärbesökte skolans vilorum och såg till att vila så mycket som möjligt på kvällen. Sov mer än 8 timmar för första gången på ett par veckor. Idag har jag mått bättre, och inte känt mig ett dugg gråtfärdig. Skönt! Det är så socialt jobbigt att bröja gråta över ingenting. Till exempel en kommentar om att vi borde förändra vårt sätt att plugga lite. Men den gången lyckades jag tack och lov hålla tillbaka gråten.

Idag har jag gjort sista tentapluggandet, men till slut kände jag och K att vi var klara. Jag fick flera timmar över, då jag i lugn och ro kunde gå på promenad, meka med cykeln, diska och laga mat. Skönt att för en gångs skull kunna göra sånt på bonustid istället för på väl inplanerad tid när man borde hinna massor! Ikväll är det hemgrupp, imorgon tenta, sen glitterfest, sen mamma- och pappahelg. Känns lovande!

Och vet ni, jag har fått den stora äran att gå på förhandsvisningen av Bitchkram! Med skådespelare, mingel, finkläder och allt. Det ska bli så himla roligt! Jag förväntar mig att få känna mig som i Hollywood. Och så ska jag få återse den fina fina gården. Jag har längtat efter filmen i över ett år.