torsdag 28 januari 2010

En dag för avsked

Igår var det dags för U-klassen att åka. De ska vara borta från skolan ända till påsk! Huvva vad sorgligt, och oj vad jag grät. Jag trodde att jag var ganska härdad mot avsked, och två och en halv månader är egentligen inte så mycket om man tänker på hur långa avsked jag klarar av med bara en vanlig kram och ett "ha det jättebra, vi ses!". Men nu var det flera andra som var känslosamma och läckte tårar, och när jag väl hade släppt på dom första tårarna var det så skönt att gråta ut ordentligt.

Idag för ett år sen lämnade jag Sverige för att åka till Thailand, vilket innebär att jag igår för ett år sen tog alla sista avsked och åkte iväg mot Arlanda. Det gjorde att jag grät förra årets tårar igår också, det var nog nästan lika mycket gamla tårar som nya tårar som jag grät. Skönt var det i alla fall.

Det var skönt för gårdagens avsked att inse att det inte alls var lika dramatiskt som förra årets avsked. Det här var ju bara mindre än hälften av tiden, jag har kvar väldigt många människor jag tycker om här, framtiden känns inte särskilt oviss... Ibland är det bra med perspektiv.

Årets gråtkalas slutade i alla fall bra, som ett gråtkalas ska sluta. Vi bakade massor med kladdkaka samtidigt som vi sjöng/skrålade gamla dängor som I will survive och Everybody hurts. Sen kändes det bättre, redan innan vi hann börja frossa i kladdkakorna.

Jag tror det kommer kännas tomt och konstigt att de inte är här, och visst kommer jag att sakna dem, men det finns många människor som jag saknar utan att bryta ihop, och tomrummet tror jag att man vänjer sig vid och lär sig att fylla ut.

En trogen vän är ett starkt värn.
Att finna en sådan är att finna en skatt.
Jesus Syraks vishet 6:14


Jag har en fin tröja på mig idag.

söndag 24 januari 2010

Gladkänsla vs tungkänsla

Idag hade jag planerat att åka på en dagstur på skidor. Men så blev jag sjuk, typiskt! Fast rätt välbehövligt tror jag ändå att ha en hel helg som bara består av lugna saker, typ sova ut, sitta och sega med trevliga människor vid frukostbordet i timmar, plugga (en intressant bok, så det är knappt synd om mig!), städa, tvätta osv. Och idag mår jag i alla fall bättre än igår.

Den senaste veckan har jag åkt mycket skidor, både längd och slalom. Det var skönt när vädret släppte och det blev lite varmare än 20 minus hela tiden. Nu känns tolv minus riktigt behagligt. Eller 6 minus, som för en vecka sen, då jag med Kent i öronen åkte runt runt i spåret som börjar 200 meter från skolan, solen sken, och det var så fantastiskt att jag aldrig ville sluta. Till slut var det på grund av tidsbrist jag gick in. Ah. När jag åker längd nu längtar jag redan till nästa gång jag får åka ut. Det känns som en otrolig lyx att bo som jag gör, att jag faktiskt kan åka skidor varje dag om jag vill. Stor skillnad från i slutet av min skidåkarkarriär då jag alltid gruvade mig för nästa skidpass.

En kväll häromveckan så hade jag mitt egna silent noise party, alltså disco i hörlurar, till den här låten:

Kan inte riktigt stå still till den. Jag blir glad av den, det är bra.

Det har behövts gladlåtar och det har behövts skidåkning de senaste veckorna. Ibland har jag helt plötsligt och utan förvarning sjunkit ner i deppdjup. Ibland helt utan synlig anledning, konstigt. Det har känts lite som det kändes ibland i Thailand, då jag klassade den som hemlängtan och drömde om min hemresa. Grejen nu är att jag inte riktigt vet vad det är som skulle få bort känslan, för det är ju inte hem jag längtar. Det är konstigt. Nära till tårar har jag också, härom dagen när vi pratade om våra familjer blev jag alldeles rörd och tårögd. Vad är det med mig? Jag hoppas att tungkänslan slutar attackera mig, kanske nu när solen börjar komma tillbaka. Hoppas att jag blir frisk snart så jag kan fortsätta med min känsloflykt i skidspåret.

Idag är inte en så jättebra dag, men det var väl ganska förväntat, det är faktiskt dagen det är fel på, och inte dagens innehåll. Det är fel på några dagar i rad nu.

Häromdagen såg jag Chess, första gången på säkert ett och ett halvt år. Jättefin var den, ännu bättre än jag kom ihåg. Jag blev så rörd av den att jag grät när den slutade, sån där riktig gråt som går att man skakar, inte bara rinnande tårar. Första gången jag har gråtit till den filmen, konstigt att det inträffar efter typ tio gånger.

Blaha blaha blaha, jag tror minsann att jag hade ett uppdämt bloggbehov. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken dag jag ska åka hem på sportlovet och boka biljetterna, sen blir det middag. Jag lyckades inte skicka mina Thailandmail idag heller, känner mig lite dålig för det. Men till veckan kanske.

onsdag 13 januari 2010

Back in business

Den här eftermiddagen har mitt humör växlat mellan trött och less, flamsig och fnittrig, full av hopp och tro på framtiden, nere i deppets djupa dal, riktigt pepp på att lära mig massa saker och nästan kräkfärdig på den där boken som vi tragglar om och om igen. Tvära kast med andra ord. Jag skyller de flesta av mina sinnesstämningar på trötthet.

Jag är tillbaka på skolan, och det känns bra! :) Märker dock att jag har vant mig vid att ha massa tid för mig själv, har märkt att jag nästan likt min första vecka här har slitits mellan att umgås med alla (fast den här gången en kanske mer utvald skara "alla") och att bara stänga in mig på rummet och sova eller läsa. Men snart kommer jag nog upp i min normala (iaf normalt för mitt folkhögskoleliv) nivå av socialiseringsförmåga och -behov. Och jag hade ju lärt mig att det faktiskt går bra att sitta inne och trycka på rummet, så det är inte samma hets som i höstas. Alls.

På söndag ska vi ha vår första spanskakväll, som till och med nog blir en kurs. Prata spanska, laga mat och kolla på film med spanskt tal är planen, ser fram emot det jättemycket! :) Undrar hur mycket spanska som kommer att bli pratat, hur mycket jag kommer ihåg, hur många gånger det kommer att bli och hur mycket man kan utvecklas. Passar i alla fall min stundande spanskafixering väldigt bra.

lördag 9 januari 2010

Skidåkarväder

Imorse vaknade jag på en dålig sida. Det finns flera olika. Till råga på allt var jag stressad och förstod inte hur jag skulle hinna packa och slutföra mina projekt innan jag åker tillbaka till skolan imorgon, eftersom jag hade lyckats planera in två aktiviteter idag. Men när jag väl kom ut på berget så var det verkligen värt det. Mysskidåkning och en fantastisk fikastund en bit ifrån spåren och världen, i solnedgången. För en gångs skull var det inte fruktansvärt kallt, och solen värmde faktiskt lite. Varm choklad med marshmallows, macka och bulle, allt som behövs. Ah.

Synd bara att jag har tappat den insikten om att jag faktiskt har bråttom. Har väl kanske en timme på mig att packa nu, och jag som hade bestämt mig för att inte hetspacka för att slippa glömma något den här gången! (Jaja, jag har ju i alla fall inte glömt något stort och viktigt, det är huvudsaken. Hoppsan, bibeln blev kvar hemma...). Ett av dagens projekt har jag lyckats misslyckas med, synd. Men jag behöver bara prata med mamma för att komma på en lösning själv, så jag orkar inte ens bli upprörd. Imorgon bär det av till skolan, och ju mer jag tänker på det, desto roligare känns det. Fast det har varit jättehärligt här på jullov också, särskilt sista veckan.

Ahh, har återupptäckt Kent, och det är roligt med Spotify (som jag äntligen har fått! :)) så jag kan lyssna på andra låtar än dom som jag redan har lyssnat sönder och fäst vid andra situationer och känslor. Kommer att sakna att kunna lyssna på valfri musik lite då och då, förmodligen blir det väl bara någon gång i veckan när jag kommer tillbaka.

Nej, ojoj, nu måste jag verkligen packa.

torsdag 7 januari 2010

Sånt som kan kallas för segande, fast faktiskt är befogat.

Igår när jag kom hem sent från J så var jag så igång i tankarna att jag inte orkade gå och lägga mig, trots att det var sent (men med min störda dyngsrytm mest normal gå-och-lägga-sig-tid). Jag var bara tvungen att läsa på om framtidsmöjligheter. Och jag blev så glad, för helt plötsligt verkade det inte längre som att det jag känner minst för skulle vara ett så mycket bättre alternativ än det jag känner mest för, kanske till och med att den utbildning som faktiskt passar mig bäst finns i den stad jag vill till! :) Jag kände att jag längtade till nästan varje kurs, och var till och med seriös och googlade på de kurser jag inte visste vad de betydde. Blev så glad, och kände att jag ville börja direkt! Som alltid när jag kommer på något nytt att göra. Men jag kan ju inte ens söka än, känns så segt! Fast otroligt skönt att jag inte behöver vela och hetstänka i höst. Om jag inte skulle komma på andra tankar, men det känns som att jag har kommit på och övervägt och sållat bort så mycket redan. Så istället för att hetsa med vad jag ska göra så kan jag börja tänka på hur jag vill bo, vilket jag började undersöka igår kväll, men inte orkade tänka klart eller undersöka klart om.

Idag har jag haft en lugn och skön dag, men ett lugn som rättfärdigades av att E kom på besök. Vi trotsade kylan och gav oss ut på pulkatur också, så vi fångade ju faktiskt lite solljus. Varför får man dåligt samvete av att vara inne när det är sol, och varför är det så illa att sitta vid datorn en hel dag? Skulle jag ha skrivit ett brev, lyssnat på musik på min cd-spelare, bläddrat i kataloger från universitetet och lagt lite patients med en riktig kortlek så hade jag inte alls känt samma degkänsla som när jag gör motsvarande saker vid datorn. Konstigt.

Ikväll har jag pysslat mysigt pyssel, sånt där man inte behöver så mycket kreativitet, jag lekte lite med paint som påminde om hur jag lekte med paint när jag var liten. Förutom att det här faktiskt hade ett riktigt mål.

Imorgon blir det först fika med männsikor jag inte har träffat på jättelänge och människor jag har hunnit träffa alldeles för lite det här lovet, och sen blir det sista hänget med gänget på kvällen. Ser fram emot imorgon! Kanske ska slå till på stort och göra en tidigt kväll ikväll..? Sovandet på kvällarna går ju trots allt bättre, och dygnet behöver återställas. Tja, varför inte.

måndag 4 januari 2010

söndag 3 januari 2010

La Quinta Estacion

Tänkte passa på att bjuda på lite nattmusik. Det där med spanskan har verkligen satt sig i mitt huvud nu, varför jag igår kväll fastnade vid Latin Grammy, bara för att få lyssna på språket. Då fastnade jag vid den här kraftfulla låten:



Förresten så var nyårsnatten väldigt trevlig, åh vad jag tycker om mina vänner! Mycket spännande diskussioner blev det, i alla fall när vi hade kommit över tröttsvackan vid tiotiden. Tolvslaget kom nästan som ett störande moment i den disskussion vi var inne i, men såklart så gick vi ut och skålade ändå. Fint var det!

Idag har jag träffat Hållandvänner här hemma, konstigt med mix av världar! Men roligt, även om det blev kortare än jag först hade trott.

Nu är det sent, så nu kan jag nog sova. Och imorgon blir det kvartssamtal, sen skidor, woho! :)

Årsrapport

Så var det ett nytt år. Och oj vilket år det var. Kanske det mest händelserika hittills, med några av dom högsta topparna och ganska säkert dom djupaste dalarna. Men through the rise and falling apart we discover who we are, som Lifehouse sjunger, och så är det verkligen.

2009 började ganska på topp, med bara den där oroshaken. Sen åkte jag iväg på äventyr, vilket resulterade i en hel del gråt och hemlängtan och längtan efter alla jag höll kär. Jag fick lära mig att ta vara på mig själv på det känslomässiga planet, hade ingen att diskutera känslomässiga problem eller funderingar med, vilket verkligen hade behövts i det läget. Jag var hjärtekrossad, hade inga vänner i samma världsdel, hade ett jobb jag var rädd för eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera det, hade knappt ett liv vid sidan av jobbet, visste knappt vem jag var längre, hade ingen som kunde berätta det för mig och hade dessutom pressen på mig att utåt sett göra ett bra intryck och verka som att allt var frid och fröjd så fort jag var bland folk, vilket jag tvingades vara dom allra flesta av mina vakna timmar. Phu, vilken pärs, några timmar där i mars-april var den stund jag har känt mig mest ensam och förkrossad i hela mitt liv. Men som tur var varade inte det här hela min äventyrstid.

Steg för steg tog jag mig genom det jobbiga, saker och ting löste sig, jag fick träna på att ta konflikter, jag fick utmana mig själv på jättemånga olika sätt. Det som inte dödar det härdar. Under äventyrstiden lärde jag också känna massa männsikor som jag är så glad över, fantastiska människor! Jag hoppas att särskilt vissa kommer att vara resten av livet. Mötena och vännerna gjorde att jag lärde mig ännu mer om andra människor och mig själv, viktigt! :)

När saker och ting började flyta på och jag började ha ett liv var det dags att rivas upp igen. Tårar den här gången också, dock inte lika hjärtskärande. En liten tid av hemmaliv som var rätt jobbig på vissa plan, men trevligt att träffa människor också såklart. Ganska fort var det dags att börja nästa liv. Skolan började. Som tur var kändes det som ganska hemma ändå, att bara bila några timmar för att komma till en plats i en kultur och subkultur jag redan kunde.

Till en början kändes det kanske inte så överväldigande bra som jag hade hoppats och nog också förväntat mig, men det växte och växte. Just den här hösten var det nog ett sånt här ställe jag behövde vara på, även om jag både innan och under terminen har längtat efter andra saker också. Men allt har sin tid, och det här läsåret är en tid för bibelfolkis. Faktiskt. Och det finns viktiga människor som jag lärt känna under årets andra hälft också.

Årets andra hälft var definitivt lugnare än dess första hälft, vilket mestadels har varit skönt, men ibland har jag saknat äventyr. Men jag klarar nog inte av hur mycket äventyr som helst.

Mitt nyårslöfte inför det här året då? Jag hade lovat att lära mig att tycka och vilja saker mer själv, och inte för att folk förväntar sig det. Jag tycker att jag har fått ganska bra bevisat för mig att jag faktiskt kan tycka saker utan att någon annan tycker att det är "rätt" sätt att tycka och vilja, och jag har tagit ordentliga diskussioner och konflikter för det, det tydligaste var med min värdpappa om delade förväntningar och viljor. Så jag måste säga att jag lyckades!

Inför det kommande året känner jag inte särskilt mycket. Jag oroar mig nog mest för att det ska bli för slätstruket. Jag tror inte att 2010 kommer att slå 2009 i äventyr, men jag hoppas på att det nya året bär med sig fler toppar och dalar än jag kan se just nu. Det är trots allt rätt spännande.

Jag kommer i alla fall bära med mig väldigt mycket från det här året, i både kontakter och lärdomar, både från roliga och jobbiga grejer. Jag hoppas att jag kommer att bära med mig det och inte glömma, som tur är så är 2009 det år som jag har mest väldokumenterat hittills i mitt liv. Jag skulle vilja skriva nånting klokt nu, men det kommer inte, så jag ska sluta mitt ordbajsande med att önska ett gott nytt år och ett gott nytt decenium!