Ekvation som faktiskt inte har några x längre

3+1+3+2+2+1+1+1+2=1+15

Ja, som sagt är det roligt att vara kryptisk.

Idag har i alla fall varit en väldigt bra dag, med mjukglasspremiär, en bränna som visar var jag har mitt kors och hjärta, pizza (för en gångs skull en fredagsmiddag med familjen, eller okej, med mamma och pappa i alla fall) och en herman som blev ledarfika med mycket prat, mys! Det enda som fattas nu är väl en promenad i sommarnattlukten, men man kan väl inte begära för mycket av en helt vanlig majkväll när man ska jobba dagen efter. Men imorgon kväll så kan det ju hända att jag måste gå hem i sommarnattlukten, eftersom bilen är på villovägar i en stuga i Gnarptrakten (samt eftersom jag planerar att missa bussen på ett eller annat sätt). Jag tycker inte så synd om mig själv för det.

Blogterapi

Gah, har en känsla jag inte vet var jag ska göra av. En obekväm känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, vilket gör det hela så mycket svårare att rätta till, eller tänka ut nån logisk lösning på. Nån slags nervositet blandat med hopplöshet blandat med "neee, orkar inte" blandat med aptitlöshet blandat med ånger och säkert massa annat också. Fast det konstiga är att jag inte riktigt vet vad det grundar sig i, vet inte vad jag är nervös för eller vad som är hopplöst eller vad jag ångrar, för just nu är ju det mesta ganska bra. Det skönaste vore att somna bort från känslan, men det är ju mitt på dagen, och jag ska tillbaka till jobbet snart. Och igår kväll när jag lättad kunde somna "bort" ifrån den slutade det med att jag drömde en mardröm om att mina kompisar blev sprängda utan att jag protesterade. Usch vad hemsk jag låter, men jag blev övertalad och lugnad, typ "vi måste faktiskt göra såhär, det finns inget annat alternativ, och gör inte vi det kommer nån annan göra det". Efteråt insåg jag vad det verkligen innebar, och då kände jag att allting var hopplöst och att enda utvägen var att det skulle vara en dröm och att jag skulle vakna. Så när jag vaknade på morgonen hade jag fortfarande den konstiga känslan.

Det känns som om jag längtar mer bort från saker än mot saker, vilket känns rätt trist. Särskilt eftersom jag mer och mer närmar mig saker som jag har längtat jättemycket till, typ konfa och Sydamerika, men det känns inte lika magiskt längre. Kanske beror det på att det blir mer verklighet och mindre dröm, och i verkligheten kommer dom bökigare sakerna med också, och inte bara dom enkla och underbara.

Men det jag längtar ifrån känns i alla fall riktigt nära nu! Jag har fått mitt sista schema, och jag har rätt lite jobbpass sista veckan, typ som i januari :) Fast jag har tagit på mig ett långt pass för att hjälpa nån vars barn tar studenten, så jag känner mig snäll. Men på onsdagen tänker jag inte ta på mig något pass, fast jag har blivit tillfrågad! Nu ska jag bara se om det är nån som vill byta till sig söndagskvällen jag jobbar, både så att jag kan åka ut till Eriksdal i tid, och så att jag kanske hinner äta pannkakstårta efter sista jobbpasset! :) Jag vet inte hur lätt det är att byta en vanlig söndag sådär, det är första gången jag testar, men det är ju bra att jag får testa det innan jag slutar.

Förresten tror jag att jag är lite arbetsskadad: Häromdagen ringde en person med en tydlig norrländsk dialekt, skulle kanske tippa på nånstans mellan umeå och luleå. Problemet var att hon ringde från ett 046-nummer, vilket är lunds riktnummer. Dessutom sökte hon något i Lund. Och jag hade jätteproblem med att fokusera, för jag kände att det var något som inte stämde, att sitta och lyssna på den fina norrländskan och titta på siffrorna 046 gick liksom inte ihop, det låg och skavde, haha, illa illa :P Jag var själv förvånad över hur fel det kändes, det är klart att en norrlänning kan befinna sig i skåne ibland!

Nu har jag spelat in till skivan! Men jag vet inte hur det gick, introt på första låten gick kasst, så sen vet jag inte om "Det där var jättebra!" egentligen betydde "Det gick ju mycket bättre än första låten, så det lär ju inte gå bättre än så här i alla fall". Men alla jag har pratat med säger att så var det säkert inte alls, så jag försöker lita på det. Det kändes faktiskt ganska bra på vissa låtar. Men jag fick inte höra det efteråt, så jag hörde det bara när jag spelade, och då är det så mycket annat att tänka på. Och jag hörde en liten snutt från en låt, där jag ska spela väldigt rytmiskt, och där lät det inte så rytmiskt när jag hörde det sen. Hm.. Men det kanske bara var en dålig snutt som jag hörde, hoppas på det. Fast nån ton som jag hörde efteråt lät bättre än jag trodde den skulle göra, så jag kan ju hoppas på att det är så med resten! Det ska bli väldigt spännande (och ganska ångestladdat) att höra skivan sen! Men det dröjer nog ett tag innan den blir klar, det är kvar som ska spelas in, och sen ska ju allt redigeras och fixas. Vilket jobb säger jag bara! Okej, jag erkänner, det var nog mycket inspelningen som låg och spökade i min konstiga känsla. Fast den tog liksom över allt annat, så den blev oproportioneligt stor. Men nu känns det lite bättre, nu har jag liksom tryckt fast den med tangenter och begränsat den. Skönt!

Jag planerar att nu, till slut, typ ett år efter resten av världen känns det som, skaffa facebook. Fast jag känner mig lite nervös för att verkligen sätta igång, dels för att man hörde massa dåliga saker om det i höstas, och dels för att det inte går att smygstarta som jag gjorde med bloggen. När man väl är där så är man ju där offentlig, och vad jag har hört går det inte ens att dra sig ur helt om man ångrar sig. Men det är ju också så jobbigt att läsa igenom alla terms of use, en jättelång text på formell engelska.. :S Nu har jag läst att dom tar bort ens konto ett tag efter att man har dött, det känns ju bra, eh..? Det är typ som en tatuering, man sätter ett livslångt märke som man hoppas att man inte ångrar sen. Men samtidigt så är det ju så många människor som har fb och mår bra, så nu känner jag mig ganska fånig. Nej, jag ska ta tag i det nästa gång jag kan sitta ett tag vid datorn, så att jag inte behöver skämmas för min profil innan jag har gjort klart.

Nej, nu ska jag iväg och jobba tre timmar innan jag är ledig en dag! :D Åh vad bra att det funkar att vända och få kontroll på humör!

Varken kräfta eller kräftpest den här gången

Jag känner mig stolt. Jag har packat upp alla mina saker från hajken innan jag gjorde något roligare, det är bra jobbat det! :) Innan den här hajken gick av stapeln kändes det lite motigt att den låg här och ockupperade min helg. Jag har så mycket jag vill hinna göra men så få lediga dagar kvar innan konfan! Har en sex-dagars arbetsvecka framför mig nu, det känns lite tungt. Men åter till hajken. Som jag hade anat blev den inte lika avslappnande som förra årets hermanhajk, men det har sina naturliga orsaker eftersom jag den här gången hade ansvar för sex stycken scouter också. Det finns en viss skillnad på tioåringar och nittonåringar har jag märkt, den största är: "Vad ska vi göra nu?!!" "Tja, vi kanske kan ligga och vila och smälta maten någon timme...?" "Men kan vi inte leka!!!?" "Mm, lek ni, det går bra, men kasta inte alla dom där stenarna i vattnet..." "Jo, men snälla, kan jag inte bara få kasta eeen till??". Jag märker att jag har blivit vuxen och tråkig (kan inte ens se charmen med att ägna några timmar åt att kasta stenar!), men åh vad skönt det är att bara ligga i solen och äta kakor! Men det var inte ansträngande hela tiden, vi fick fridfulla stunder också.

Det som var bra den här hajken var, att till skillnad från förra året känner jag mig inte som en kräfta nu, även om jag har fått vårens första bränna. (Oj, nu kom jag på en dubbeltydning av kräfta, då blev det lite läskigt!) Något som jag verkligen början känna mer och mer obehagligt nu, är Hermans separation till hösten. Flera gånger under hajken tänkte jag "nästa år kör vi uppdelade patruller", men varje gång var jag tvungen att påminna mig själv om att jag faktiskt inte kan vara med nästa år, och även om jag skulle vara med så blir det inte samma sak, eftersom den större delen av Herman som ofta brukar dyka upp, flyttar! Och även om dom/vi bara flyttar för en period, så är jag ganska övertygad om att den perioden kommer att följas av fler perioder, som till slut blir konstant. Det kommer inte bli något mer år när jag regelbundet träffar samma personer jag träffar regelbundet nu. Usch vad jag kommer att sakna det! Midsommarläger för 30-åringar får bli the shit. Och Livskraft. Och hälsa på sina föräldrar på jular (även om det inte längre hjälper för vissa...). Herman/TJ på framtidens juldagar istället för utgång? ;) Nej, nu ska jag inte tänka mer på det, klart det löser sig! Och det är ju rätt lång tid kvar.

Thank you for being such a friend to me
Oh I pray a friend for life
And have I ever told you how much you mean to me?
Oh you mean so much to me

Något som däremot inte är lång tid kvar, är mitt jobb. På tisdag-onsdag nångång får jag mitt absolut sista schema, det känns rätt overkligt, men helt fantastiskt. Det motsvarar kanske fem och ett halvt tusen samtal till, plus/minus några hundra, det känns inte alltför mycket ändå! Tänk att det snart kommer en tid när jag bara kan njuta av hur allmänbildad jag har blivit. Jag kan till exempel stava massa svårstavade bilnamn, som Peugeot, Hyundai och Mitsubishi. Jag vet var man ska ringa om man tappar bort sitt körkort, och vilket nummer telia, apoteket och skatteverket har. Jag vet också numret till bilprovningen, både för tidsbokning och kundtjänst, jag kan para ihop väldigt många orter med rätt riktnummer, och jag har lärt mig att tyda olika dialekter mycket bättre. Och jag har blivit mycket snabbare att skriva på tangentbord! Men nummer och riktnummer ändras, och dialekter gör ju faktiskt det också, så det känns inte som den stora lärdomen. Det som är mer intressant är att se hur folk kan vara, när man inte bara pratar med dom som man har närmast, både geografiskt och samhällsklassmässigt. Och med det menar jag inte att jag vägrar att prata med folk som inte har lika mycket pengar som mig, men man träffar ju mest människor inom sina egna grupper. Jag har lärt mig att tänka mer på att alla människor bara är människor, och alla blir glada av ett extra leende, som faktiskt inte kostar mig något alls. Jag har också lärt mig mycket om mig själv. Ett tag trodde jag att "jag har nog väldigt lätt för att trivas, jag har ju trivts hela mitt liv i skolan!". Nu tänker jag mer "skolan passar mig väldigt bra, jag har ju trivts hela mitt liv i skolan!". Och det är faktiskt riktigt intressant att ha testat nåt som inte passar ihop med mig, bara för att se hur jag reagerar, hur jag fungerar, vad jag inte vill ägna resten av min framtid åt, osv. Jag har insett hur tacksam jag är för att skolan passar mig väldigt bra, det är ju ändå minst 12 år man förväntas spendera där! Och jag tycker jag är stark när jag klarar mindre än ett år där jag inte trivs... Men något som tröstar mig lite är att jag under dom senaste två veckorna har pratat med två personer som verkar vara lika less som mig, men inte härdar lika länge. I och för sig vet jag inte om det alltid behöver vara så bra att härda, men det känns ju som att man sviker den man jobbar för om man lämnar arbetsplatsen nära efter sin utbildning.

Om nån hade sagt till mig i vintras att jag skulle säga det här så skulle jag sagt att det inte var värt det, inte för dom här futtiga lärdomarna. Och visst, det hade varit roligare att jobba med nånting som jag tyckte kändes lite kul att gå till på dagarna. Men det är ändå inte helt bortkastat, för kontraster ger perspektiv. Och nu när jag snart har klarat det hela vägen ut så kan jag bara njuta av kontrasten och perspektivet. Jag skulle alltså inte ta bort det här året såhär i efterhand om jag hade haft möjlighet. Även om jag var riktigt nere där drygt en månad, innan det vände och jag fick hopp om framtiden igen på Livskraft.

Så nu har nästan avklarat mitt tråkiga år. Närmast följer mitt spännande år, och sedan kommer mitt djupa mysår. Och sen kan jag gå vidare i mitt liv med att plugga vidare. Det låter som en bra plan tycker jag. Fast djupt mysår lät inte så viktigt som jag tänker mig att det kommer vara. Mys är väl mer stämningen (till skillnad från tråk och spänning), men det känns som ett år som jag kommer att kunna luta tillbaka hela mitt liv på sen, och mys gjorde inte riktigt den känslan rättvis.

Producera - Produktion - Produkt

Ah, jag har en bra dag idag. En sån typ av dag som jag vill ha många av i mitt liv, men inte för att jag är ledig från jobbet. För idag ser jag mig inte som "ledig". Jag hade bestämt mig sedan innan att jag skulle skriva en cellostämma till en låt, och det har varit så härligt att jobba med något mer produktivt! Där jag kan bestämma själv att "nu behöver jag en rast", och sen ta en kvarts rast eller nåt, för att sedan fortsätta. Ett typ av jobb där jag känner att jag kommer framåt (även om det går sjukt långsamt för mig eftersom jag är sån perfektionist), där det faktiskt spelar en märkbar roll om jag gör massa andra saker hela tiden, till skillnad från vissa andra jobb där det känns som att det bara är pengarna som påverkas av det. Ett sånt typ av jobb vill jag ha, som jag känner så pass mycket ansvar för, att jag kan ta en rast när jag är i behov av det, inte för att klockan har slagit en minut över hel, utan där jag antingen kan vänta till kvar över, eller ta den redan kvart i, beroende om man känner flyt eller fastkörning. För att sedan, utan att ha behöva ha ångest över att rasten råkade ta 20 minuter istället för en kvart, kunna köra igång igen med ny energi och ny inspiration. Låter det inte underbart!? :)

Men åter till själva skapandedelen. Det är svårt. Det finns ju så otroligt många toner och oktaver att välja mellan, vilken ska man ta, vilket blir bäst!? Och det ska passa in i stämning (vilket försvåras av att vi ska spela med en annan stämning än den jag hittar på youtube), ackord och sångtoner. Men helst inte vara för tråkigt, som det lätt blir om man ska safe-a (eller hur man nu kan tänkas skriva det). Jag försöker intala mig att det inte spelar så stor roll, det är ju bara att ändra sen, när jag hör hur det blir ihop med dom andra, det här första är ju typ bara ett utkast. Men innerst inne vill jag bara slå alla med häpnad över hur bra det är, haha :P Gah vad jag måste bli av med att alltid försöka vara så bra! (Och nu kom delar av familjen hem, vilket gör att jag inte längre kan känna samma lugn och fröjd och ansvar över min tillvaro eftersom delar av familjen är stressad över maten, så nu hetsas det med matlagning vilket ger mig lite dåligt samvete över att inte bidra till familjen). Jag hoppas att jag får lite mer flyt med det här stämskrivandet, och kanske släpper prestationsångesten när jag väl har kommit över första gränsen liksom, för annars kommer jag få ägna väldigt mycket tid åt dom låtar jag ska fixa. Hela min lediga dag har gått åt, plus några timmars inlyssning i söndags, och jag har inte så många lediga dagar kvar innan konfan (vilket också kan ses som väldigt bra, eftersom jag har minst en ledig dag i veckan!). Men det är roligt att skriva och skapa, särskilt på det här sättet, så just nu gör det inte mig att det tar mycket tid! :) Det är väl mest att det är bra att bli klar med låtarna nån gång så att vi har en ordentlig repertoar, så vi hinner ha några spelningar och komma nånvart innan sommaren är slut!

Och på tal om att bli klar, nu har vi satt en dag när jag får börja spela in! Fast jag vet knappt om jag vågar säga det högt, ifall det blir ändrat, haha :P En ändring skulle kännas litegrann som en misslyckad uppkörning, fast det inte handlar om ett misslyckande. Konstigt. Men jag tror det är mer "men skulle ni inte spela in..?" "jo, men jag har ingen koll, jag vet inte när det blir..." Fast jag tror inte att det blir så, det är ju på gång alltihop, och även om det inte skulle bli exakt den här gången så blir det ju definitivt snart i alla fall, kul och spännande! :D Längtar till att kunna lyssna på alla låtarna på skiva, istället för att gå och nynna dom för mig själv.

Superhelg

Den här helgen har varit innehållsrik och helgaktig. Bra. Med både tjejmiddag, sovmorgon nästan spontanbesök, cirkus (och inte Brazil Jack, utan Cirkus Kamel, det är grejer det!), baltittande, gudstjänster (yes, i plural), målande av förväntansfulla barns ansikten och cellospelande. Dessutom har jag blivit klappad på av många barn, nu vet jag lite hur ett husdjur måste känna sig. Det gulligaste var kommentaren "jag känner skelettet!" när en liten tjej klappade på min axel som hon trodde (?) var en kamelpuckel.

Något jag har gjort förvånansvärt lite den här helgen är att hedra minnet av ett år sen. Trodde inte jag skulle lyckas hålla mig så mogen och duktig som jag har varit, men har man fullt upp så går det ;) Jag hade kunnat minnas "ungefär nu sydde jag klart sista sömmen!" "ungefär nu sminkade jag mig!" "ungefär nu var jag så häääär nervös" "ungefär nu for vi" och flera andra ungefär nu. Men jag ska inte ens sjunka så lågt att jag ska säga ett ungefär nu för nu, jag är stark och ska inte verka löljig. Eller så beror det på att jag har dålig koll på tider efter balens start. Eller så är det en kombination av dom två.

Nu borde jag återgå till att skriva ihop nånting, men jag körde fast, så jag behövde ett break. Här ska skrivas hemliga saker, men inte på det sätt som det låter! :)

Den femtonde är ett magiskt datum

Men imorse kändes det inte så magiskt längre. Ett tag i alla fall. Det känns som att det är både bra och dåliga saker som tar slut då. Men nu har jag kommit på att dom bra grejerna inte tar slut då, det tar ju slut senare. Bara det att dom kanske kan få lite svårt att äga rum när jag är halvt isolerad på alnö i tre veckor, och sen i stugan en vecka. Och på nåt sätt känns det som att jag har bråttom med att hinna uppnå nåt innan det tar slut. Och innan nån annan kommer och uppnår det fortare och bättre än jag. Jag hade ju förväntat mig att den här sista tiden bara skulle bestå av väntan, men nu håller jag ju på att bygga upp nåt nytt också, det passar inte ihop med att jag ska lämna staden samtidigt som alla andra gör det, och sen inte komma tillbaka så mycket mer än på jular och sommrar. Tänk om det hade kunnat börja lite tidigare! Mer tid, ja tack! I alla fall till vissa saker. Men sen när jag väl satt på jobbet kändes det som att det var ganska lång tid kvar ändå, och särskilt innan det roliga tar slut, så det blir nog bra ändå. Det känns skönt att jag inte har någon möjlighet att påverka hur fort tiden går, då hade jag fått en otrolig beslutsångest.

Nu blev det mycket flum. Bra är i alla fall dom dagar när man lyckas få snyggdagar precis när man behöver dom och har planerat för dom.

Jag har börjat lyssna på den där låten där musikvideon består av en film på en bäbis i en mage. Jag minns videon från den tiden när jag hade koll på musikvideos, kanske var det under voxpops tid. Det var också under den perioden som jag köpte några blandskivor, alldeles efter att jag hade gett upp min allra bästa kompis. På en av dom finns den också med. Då insåg jag inte det bra i låten, men nu har jag upptäckt hur härlig den är! Stabil och lugnande liksom. Det enda jag orkade lyssna på när jag kom hem från jobbet igår.

När det ena tar över det andra

Och man själv inte riktigt känner att man hänger med. Eller ens vill hänga med. Ge mig lite mer barnkalas tack! Suck.

Lagom gömd tidsfördrivare

Igår kväll och imorse tyckte jag att jag hade så mycket jag skulle hinna med nu den här kvällen, men nu kan jag inte komma på vad det var. Det enda jag kom ihåg var att se över mina pengar och se till så att jag har några pengar på kortet, men annars så kommer jag inte ihåg nåt mer. Jag kanske tänkte på att städa, men övervåningen är fylld av afsmänniskor, och det är jobbigt att behöva passera fram och tillbaka med massa grejer som ska ut och in ur rummet hela tiden. Fast förhoppningsvis så är det väl mest grejer som ska ut, men det förminskar inte det jobbiga. Av samma anledning så känns det inte så lockande att spela cello heller, även fast jag skulle behöva det innan konserthelgen som drar igång imorgon. Men jag kan gå och lägga mig tidigt så sover jag inte bort dagen imorgon, så kan jag spela imorgon istället. Och nu får jag bara fördriva tid, helst isolerad på antingen nedervåningen eller mitt rum, eftersom jag inte har lust att vara med på deras möte.

Idag hade jag lite helgänsla på slutet av jobbdagen. Jag hade en som lyssnade på när jag jobbade idag, som skulle betygsätta mig. Sist fick jag ett tveksamt G, typ "om du lovar att förbättra det här!". Så idag var jag väldigt nervös, men jag fick VG, woho! Det är det högsta. Och imorgon är jag ledig, så när hon var klar med betygsättningen kände jag mig som när man har gjort ett prov en fredag eftermiddag, och man lättad kan gå hem på helg sen. Och eftersom man bara blir betygsatt en gång i kvartalet så är jag förmodligen klar med den här typen av lyssningar och betygsättning för alltid! :) I alla fall av samma person, så nu behöver jag inte bli rädd längre när vi passerar varandra i korridoren :P

Åh, lyssnar på Narniasoundtracket för nästa film, och har tittat på Narniatrailern, blir så sugen att se den på bio! Men det är långt kvar, och jag vet inte när jag kommer att ha möjlighet att se den heller... Premiären är 2 juli, och då är det konfaläger, och sen far jag till stugan direkt, och sen vet jag inte när jag kommer hem. Men men. Minns att jag började se fram emot filmen för ganska längesen, och då var det verkligen långt kvar, nu är det ju bara två månader typ.

Ah, nu kom jag på en sak jag tänkte göra! Översätta ett brev :)

Nej, jag är nog ganska frisk ändå

Hur sjuk ska man vara för att kunna sjukskriva sig med gott samvete? Sjukare än vanligt? Eller ska man vara så sjuk så att man knappt kan stå på benen? Ha feber? Känna att det är omöjligt att gå till jobbet? Förut hade jag nästan bestämt mig för att jag var tillräckligt sjuk, men nu när jag har kommit hem (är ledig fem timmar mellan mina två jobbpass idag) och ätit och vilat, så känner jag mig hyfsat okej. Så jag åker nog tillbaka sen. Och laddar med alvedon och nässpray. Om jag fick välja nån som skulle få nobelpris i medicin så skulle jag nog välja den som kom på nässprayen. Nästan i alla fall. Det är en otroligt stor lättnad att få känna hur svullnaden i näsan lägger sig, så man kan andas normalt igen. Ah.

Och nu är det maj! Jag tycker att maj har lite samma känsla över sig som fredagar har. Fast ofta kan det förtas lite av den allmänna vårstress som har en vana att infinna sig i maj. Fast i år är jag inte lika stressad, det har sina fördelar med att vara färdigstudentad och klar! Fast jag tyckte faktiskt stressen var lite mysig förra våren, och passade på att njuta. Men jag är inte lika ostressad nu som i januari till exempel, så maj är väl som den ska vara, bara anpassat till det här året. Till exempel så verkar det aldrig som att jag lyckas få någon tid till att städa rummet, hur kan det komma sig..? Det vet jag inte svaret på, men däremot vet jag svaret på en annan fråga, och det svaret är att det ser ut som ett bombnedslag i mitt rum (även om jag aldrig har sett ett, som tur är), och att det är så mycket grejer som ligger överallt att jag fick fösa undan grejer i en hög för att få plats med lägerväskan när jag kom hem igår. Hm, jag kanske borde försöka göra nåt åt det snart...

Konfa del I avklarad

Ja, då är första delen av konfalägret avslutad. Jag mår som man kan förvänta sig: trött, superförkyld och i behov av att vara för mig själv en stund. Dessutom är min mage fortfarande inställd på lägerläge, vilket innebär att den är alldeles chockad och förskräckt över att klockan är kvart över tre och det enda jag har ätit sen frukost är fika. Enligt lägerregler så skulle jag ha hunnit med lunch också, och nästan vara inne på ett eventuellt eftermiddagsfika, beroende på vilka mattanter som bossar. Vissa är nämligen mer oroliga än andra över att vi ungdomar inte får i oss det vi behöver. Förutom lägermatvanor så har min mage av någon anledning kännts bottenlös, som om jag kan äta hur mycket som helst utan att bli för mätt. Vid såna tillfällen är det ju i alla fall bra att man inte kan gå och småäta så mycket.

Lägret har varit bra och roligt! :) Fast det är inte alltid så slappt eller dans på rosor som man kan tro, särskilt inte om man inte är en som som alltid leder grupper automatiskt i vilken situation man än hamnar i. Men att jobba med nåt som har med relationer att göra ger så otroligt mycket mer än vissa andra saker gör, så det är värt det! Plus att det förmodligen blir lättare när man kan prata utan att det gör ont i halsen, och andas genom näsan utan några problem. Ett sånt där halsont som gör en allmänt lättirriterad och less är aldrig bra att ha när man ska umgås med folk.

Något som var skönt med att ha ett kort "förläger" innan, tycker jag är att jag har fått en chans att upptäcka hur mycket man måste tänka på innan, och hur jobbigt det är att sitta där långt bort från allting och komma på: "jag borde ha tagit med mig det där, vad ska jag göra nu?!" Planering is the shit. Och det är verkligen värt den tid man lägger ner på det. Slipper man mycket sistaminutenplanering har man ganska mycket tid till att återhämta sig på lägret, till exempel kan man gå ut och springa, gå promenader, vila, bara sitta och titta rakt fram, läsa bibeln, lära sig att spela gitarr... Skönt att ha lite lagom mycket valmöjligheter, inte för mycket så man blir alldeles lamslagen och inte ser vad man kan göra, men ändå lite olika grejer så man kan välja efter humör. Men det lär ju ska bli en del planering på lägret också. Jag har insett att saker jag trodde skulle bli enkla, kändes mer besvärliga, och saker jag trodde skulle bli besvärligare, blev enklare. Så det går jämt upp.

Och vi har varit på gospel också, sjukt bra var det! :) Det kändes bra att inte ha magsjuka under konserten, som sist, och inte heller behöva oroa sig för att fikat skulle räcka, som det var på förra motsvarande konsert, för ett år sen. Och inte behöva tänka på andra jobbiga saker som jag också gjorde på den sistnämnda. Det var lite synd att kören inte fick en lika bra publik som dom förtjänade, men själv kunde jag inte hålla mig från att sitta och småle under hela tiden dom sjöng, plus att det ryckte lite i kroppen där jag satt. Men det är ju så läskig att resa sig upp ur bänken helt själv, särskilt när det känns som att man hamnar öga mot öga med solisten, typ på pratavstånd. Nästan i alla fall.

För övrigt så har jag känt mig som en panacotta, alternativt som att jag fick bäbishud utanpå min nya, och så har jag fått barndomsflashbacks från alnöbadet. Men flashbacksen var innan två väskor blev stulna (hur dum får man vara!? Fattar man inte att man gör mycket mer skada än man tjänar på det, det fanns ju inte ens några värdesaker i väskorna! Om tjuven skulle lyckas googla sig in här: skäms på dig!).

Nej, nu ska jag slita mig från datorn, kanske blir det lite cello, det var längesen nu! Men jag är så trött, vet inte om jag orkar höra ljudet... Får se vad det blir, kanske lite jakt i köksskåpen..?