Ibland är det en sån lyx att få lov att ångra sig när man är ute i skidspåret, och bara åka kortast möjliga innan man går in. Just nu trivs jag bättre här. Där jag kan sitta. Och ta det lugnt. En liten stund i alla fall.
Jag längtar tills jag är klar med sommarjobbssökanden. Det är inte direkt min favoritsyssla här i livet.
Häromdagen kände jag att det var nödvändigt att förklara för en vän att jag inte kunde kolla mailen när som helst, eftersom jag inte har en så flashig telefon. Det var bättre om vi kunde ringa varandra. Det känns lite sorgligt att jag fick för mig att jag hade en förväntan på mig att vara tillgänglig även på mailen jämt. Alltså inte ens bara varje dag, utan varje minut om det så skulle behövas. Hur ska det här sluta egentligen? Just nu är jag i alla fall ganska glad att jag inte har en så flashig telefon att jag kan bekräfta förväntningarna.
onsdag 29 februari 2012
måndag 27 februari 2012
Låt mig växa, gör mig stark.
Jag sitter med en kopp kaffe och en slice kladdkaka. Lyx. Framför mig har jag tre dagar utan skola, tre dagar när jag äntligen kanske får chans att komma ikapp lite. Komma ikapp med sommarjobbssökande, komma ikapp med plugg, kanske till och med fixa punkan på cykeln till slut? Jag är uppbokad på typ alla tider normalt folk är lediga, vilket innebär att jag kan känna mig ganska trygg i att inte behöva vela över inbjudningar kontra effektivitet så mycket. När jag dessutom betar av flera möten just den här veckan får jag istället ledigare eftermiddagar när jag har det körigare i skolan. Skönt. Och om jag till slut kommer ikapp så kanske jag äntligen kan få göra ingenting med gott samvete snart? Eller så blir det efter tentan, men nu är det ju bara en månad kvar.
I fredags kväll var jag på stan och delade ut pannkakor och pratade med folk. Det var så himla roligt. Jag blev förvånad över att den kyliga svenskheten inte blev något problem, främlingar stod frivilligt kvar och småpratade en timme efter att de väl hade fått sin pannkaka. För Gud är inte ens svenskheten ett bekymmer.
I övrigt så känns det lite som att jag blir slagen i huvudet med bibeln av lite olika personer, det är en jobbig känsla. Det som är bra är i alla fall att jag vet vad jag själv tänker kring det nu. Annat som är bra är att jag känner mig så gott som frisk, att jag ska blanda socialt med nödvändigt ikväll, att jag fick långväga besök igår, att jag besökte kortväga igår, att jag lyssnar på Edin Ådahl nu och att solen sägs ska skina flera dagar i rad framöver.
Tjolahopp, nu ska jag nog läsa lite labbinstruktioner!
I fredags kväll var jag på stan och delade ut pannkakor och pratade med folk. Det var så himla roligt. Jag blev förvånad över att den kyliga svenskheten inte blev något problem, främlingar stod frivilligt kvar och småpratade en timme efter att de väl hade fått sin pannkaka. För Gud är inte ens svenskheten ett bekymmer.
I övrigt så känns det lite som att jag blir slagen i huvudet med bibeln av lite olika personer, det är en jobbig känsla. Det som är bra är i alla fall att jag vet vad jag själv tänker kring det nu. Annat som är bra är att jag känner mig så gott som frisk, att jag ska blanda socialt med nödvändigt ikväll, att jag fick långväga besök igår, att jag besökte kortväga igår, att jag lyssnar på Edin Ådahl nu och att solen sägs ska skina flera dagar i rad framöver.
Tjolahopp, nu ska jag nog läsa lite labbinstruktioner!
torsdag 23 februari 2012
Varm i hjärtat
Ibland blir jag varm i hjärtat. Jag vet inte om det är ett vedertaget uttryck, men jag använder det i alla fall. För det är precis så det känns. En värme som sprider sig kring hjärtat; varmt, mjukt och luddigt. Så här ser den känslan ut:
(Jag har målat detta konstverk alldeles själv. Det heter Varm i hjärtat. Jag är mäkta stolt.)
Idag har jag blivit varm i hjärtat två gånger. Det är väldigt bra uppbringat av en dag. Det är minsann inte vilket litet hjärtglädjeskutt som helst som kan nå ända till nivån av värme i hjärtat!
tisdag 21 februari 2012
Te puedes quedar, me dijo, si deseas
Här är gårdagens tröstelåt, Sökande efter tillflykt.
Den fungerade litegrann i alla fall, men när jag låg i sängen och skulle sova igår kväll funderade jag på hur jag skulle lyckas bli peppad för den här dagen. Jag såg framför mig hur jag skulle vara tvungen att vända halvvägs till grillplatsen för att gå hem och bryta ihop. Eller kanske hur jag skulle bryta ihop i en snödriva och inte kunna fortsätta. Inte så jättelogiskt tänkt, eftersom jag vanligtvis brukar kunna sköta mig bland folk, och egentligen var det ju inga stora katastrofer som hade drabbat mig. Men jag tänkte att någon gång måste ju vara den första att bryta ihop ologiskt och offentligt.
När jag sedan vaknade i morse kände jag mig som vanligt. Jag misstrodde känslan lite, kunde man verkligen sova bort den där misströstan bara sådär? Men jag åt frukost, kände efter riktigt noga, och insåg till slut att jag kände mig ganska glad. Solen sken, jag var handlingskraftig nog att försöka laga punkan på min cykel (sen att det inte gick gjorde inte ens så mycket) och jag kände mig ganska pigg. Jag fick trevligt promenadsällskap till grillplatsen, och när vi väl fick igång en eld och jag kände lukten av rök var lyckan gjord. Jag tror jag måste bli scoutledare någon gång igen. Nu känns det sådär i ansiktet som när man har varit ute i kyla och sol en hel dag, snart ska jag duscha och sen ska jag på EPP (efter plugget pub) följt av semmelkalas.
Jovars, livet är rätt bra ändå.
Den fungerade litegrann i alla fall, men när jag låg i sängen och skulle sova igår kväll funderade jag på hur jag skulle lyckas bli peppad för den här dagen. Jag såg framför mig hur jag skulle vara tvungen att vända halvvägs till grillplatsen för att gå hem och bryta ihop. Eller kanske hur jag skulle bryta ihop i en snödriva och inte kunna fortsätta. Inte så jättelogiskt tänkt, eftersom jag vanligtvis brukar kunna sköta mig bland folk, och egentligen var det ju inga stora katastrofer som hade drabbat mig. Men jag tänkte att någon gång måste ju vara den första att bryta ihop ologiskt och offentligt.
När jag sedan vaknade i morse kände jag mig som vanligt. Jag misstrodde känslan lite, kunde man verkligen sova bort den där misströstan bara sådär? Men jag åt frukost, kände efter riktigt noga, och insåg till slut att jag kände mig ganska glad. Solen sken, jag var handlingskraftig nog att försöka laga punkan på min cykel (sen att det inte gick gjorde inte ens så mycket) och jag kände mig ganska pigg. Jag fick trevligt promenadsällskap till grillplatsen, och när vi väl fick igång en eld och jag kände lukten av rök var lyckan gjord. Jag tror jag måste bli scoutledare någon gång igen. Nu känns det sådär i ansiktet som när man har varit ute i kyla och sol en hel dag, snart ska jag duscha och sen ska jag på EPP (efter plugget pub) följt av semmelkalas.
Jovars, livet är rätt bra ändå.
måndag 20 februari 2012
Varning för gnäll.
Nu vill jag gnälla. Du kan ju sluta läsa här om du inte är upplagd för att läsa sånt. Jag är jätteförkyld. Har ont i huvudet. Tack och lov nässprayad, men känner inte särskilt mycket smak ändå. Eftersom jag inte känner smak eller ens är hungrig är det inte ens någon poäng med att tröstäta. Fast jag äter mandlar ändå.
Imorgon ska det bli strålande sol och nollgradigt. Då ska klassen grilla och åka pulka. Jag drog ihop det, för jag tyckte att det skulle vara så mysigt. Men nu är jag så otroligt otaggad. Helst av allt vill jag bara ligga i sängen hela dagen imorgon och dra täcket över huvudet. Och så vill jag att det ska vara snöstorm så att man inte ens behöver gå ut. Det känns som att jag har överfört min övertagg på morgondagens utflykt på folk som egentligen är lika taggade, men de har inte hjärta att säga nej. Så nu känner jag mig jobbig också. Och så känns det så tidigt, och så har jag inte fixat nånting att grilla, och så kanske jag ska cykla dit, och då måste jag fixa min cykel först. Så jag måste gå upp supertidigt.
Och så fick jag tillbaka respons på mitt muntliga spanskaprov idag. Och hon klagade på saker. Vissa saker lät svenska. Jag är visserligen godkänd, och det är inte så konstigt att vissa saker lät svenska eftersom jag knappt har tränat på det där alls (jag är ju dessutom så lat nuförtiden!), men ändå. Varför kan jag inte få vara bäst på allt liksom? Kan jag inte få göra allting perfekt och gå igenom livet som en felfri människa? Det vore väl trevligt. Att alltid få höra "Jättebra, det verkar som om du inte har gjort annat än det här!", vad man än tog för sig? Ja tack.
Och så känner jag mig som en dålig vän. Jag hör ju aldrig av mig först till någon. Och eftersom jag inser att jag har pluggat så dåligt den här kursen så är min plan att isolera mig från världen ett tag framöver också, för att hinna plugga det jag borde ha gjort. Men det verkar som att jag får välja, bra student eller bra vän? Eller kanske bara halvbra av det ena och kasst av det andra?
Nej, nu ska jag nog ta och sova. Hoppas på ett strålande humör imorgon. Jag känner mig måttligt hoppfull.
Imorgon ska det bli strålande sol och nollgradigt. Då ska klassen grilla och åka pulka. Jag drog ihop det, för jag tyckte att det skulle vara så mysigt. Men nu är jag så otroligt otaggad. Helst av allt vill jag bara ligga i sängen hela dagen imorgon och dra täcket över huvudet. Och så vill jag att det ska vara snöstorm så att man inte ens behöver gå ut. Det känns som att jag har överfört min övertagg på morgondagens utflykt på folk som egentligen är lika taggade, men de har inte hjärta att säga nej. Så nu känner jag mig jobbig också. Och så känns det så tidigt, och så har jag inte fixat nånting att grilla, och så kanske jag ska cykla dit, och då måste jag fixa min cykel först. Så jag måste gå upp supertidigt.
Och så fick jag tillbaka respons på mitt muntliga spanskaprov idag. Och hon klagade på saker. Vissa saker lät svenska. Jag är visserligen godkänd, och det är inte så konstigt att vissa saker lät svenska eftersom jag knappt har tränat på det där alls (jag är ju dessutom så lat nuförtiden!), men ändå. Varför kan jag inte få vara bäst på allt liksom? Kan jag inte få göra allting perfekt och gå igenom livet som en felfri människa? Det vore väl trevligt. Att alltid få höra "Jättebra, det verkar som om du inte har gjort annat än det här!", vad man än tog för sig? Ja tack.
Och så känner jag mig som en dålig vän. Jag hör ju aldrig av mig först till någon. Och eftersom jag inser att jag har pluggat så dåligt den här kursen så är min plan att isolera mig från världen ett tag framöver också, för att hinna plugga det jag borde ha gjort. Men det verkar som att jag får välja, bra student eller bra vän? Eller kanske bara halvbra av det ena och kasst av det andra?
Nej, nu ska jag nog ta och sova. Hoppas på ett strålande humör imorgon. Jag känner mig måttligt hoppfull.
söndag 19 februari 2012
Summeringar av helgen
Den här helgen skulle man kunna se tillbaka på på två sätt. Det ena sättet ser ut såhär:
- Jag har inte pluggat något.
- Jag har fortfarande inte lagat punkan på min cykel.
- Jag har inte sökt sommarjobb.
- Jag blev förkyld trots allt.
- En förkylning nu skulle kunna innebära en evighetsförkylning eftersom jag har för högt tempo.
- Jag har inte städat rummet så noga som jag hade tänkt.
Och jag som hade en hel helg på mig, hur kunde jag misslyckas med allt det här??
Det andra sättet att se på helgen ser ut såhär:
- Jag har i alla fall städat toaletten noga.
- Efter en lång tid av gruvande har jag till slut rensat vattenlåset.
- Jag lyckades vara frisk precis på den dag då skidvädret var fint, så jag fick åka skidor tills jag var nöjd.
- Att vara förkyld gör att jag inte kan träna, vilket gör att jag får mer tid över till annat.
- Jag var duktig nog att frånsäga mig massa sociala aktiviteter.
- Jag har tvättat.
- Jag har handlat.
- Jag var på en bra gudstjänst idag.
- Jag har fått vila lite.
- Jag har skickat flera viktiga mail.
- Jag har nästan skrivit klart ett brev.
- Jag har vältrat mig i spansk film och musik, vilket är bra för min språkutveckling.
Det är så mycket roligare att se på helgen på det andra sättet. Så jag tror jag väljer att göra det, även om en liten röst i mig, som faktiskt låter rätt klok, säger åt mig att jag borde börja ta plugg och sommarjobbssökande på allvar någon gång. Hm. Imorgon kanske. Ny vecka, nya tag.
- Jag har inte pluggat något.
- Jag har fortfarande inte lagat punkan på min cykel.
- Jag har inte sökt sommarjobb.
- Jag blev förkyld trots allt.
- En förkylning nu skulle kunna innebära en evighetsförkylning eftersom jag har för högt tempo.
- Jag har inte städat rummet så noga som jag hade tänkt.
Och jag som hade en hel helg på mig, hur kunde jag misslyckas med allt det här??
Det andra sättet att se på helgen ser ut såhär:
- Jag har i alla fall städat toaletten noga.
- Efter en lång tid av gruvande har jag till slut rensat vattenlåset.
- Jag lyckades vara frisk precis på den dag då skidvädret var fint, så jag fick åka skidor tills jag var nöjd.
- Att vara förkyld gör att jag inte kan träna, vilket gör att jag får mer tid över till annat.
- Jag var duktig nog att frånsäga mig massa sociala aktiviteter.
- Jag har tvättat.
- Jag har handlat.
- Jag var på en bra gudstjänst idag.
- Jag har fått vila lite.
- Jag har skickat flera viktiga mail.
- Jag har nästan skrivit klart ett brev.
- Jag har vältrat mig i spansk film och musik, vilket är bra för min språkutveckling.
Det är så mycket roligare att se på helgen på det andra sättet. Så jag tror jag väljer att göra det, även om en liten röst i mig, som faktiskt låter rätt klok, säger åt mig att jag borde börja ta plugg och sommarjobbssökande på allvar någon gång. Hm. Imorgon kanske. Ny vecka, nya tag.
lördag 18 februari 2012
Då och nu
Idag går solen i Umeå upp 23 minuter tidigare än förra veckan, och ner 22 minuter senare än förra veckan. Vi får alltså hela 45 minuter längre dagsljus på bara en vecka, hurra!
Andra skillnader mellan då och nu som jag har tänkt på är:
När jag precis hade flyttat till Umeå, och ganska lång tid framåt, tyckte jag det var riktigt roligt att handla mat. Spännande att se vad man kunde hitta och vad man kunde göra av det liksom. Nu är det ett tråkigt måste. Jag köper ju ändå bara samma grejer, för det är så himla praktiskt att ha hemma. Det har gjort att frekvensen på storhandlingar har gått ner från typ en gång i veckan till nästan bara en gång i månaden. Igår fick jag en jättestor handling avklarad. Skönt.
För ett år sedan gruvade jag mig för helger utan planer, jag kände mig så sorglig om (när!) jag satt för mig själv och kollade på film två kvällar i sträck. Nu längtar jag efter dem. Den här lördagskvällen bokade jag en tvättid för att lite lättare kunna hävda att jag måste sitta hemma ikväll, och jag har tackat nej till tre inbjudningar som jag egentligen hade velat gå på. Det är fortfarande lite jobbigt att tacka nej, men är jag med på allt så orkar jag till slut inte tycka något är roligt, vilket inte alls är bra. (Jag lär mig lite i alla fall!)
För ett år sedan hamnade jag i deppens djupa dal så fort jag var för mig själv. Nu njuter jag av ensamheten, men flera vänner runtomkring mig ramlar ner i deppen då de är själva istället. Det gör mig så ledsen i hjärtat, för jag vet hur jobbigt det är. Samtidigt så påminns jag om hur bra jag har det nu, det är lätt att glömma sånt. Men jag hoppas och ber om att det ska gå över för alla snart!
För några år sedan kände jag mig duktig och värd en belöning när jag hade tränat, nu ser jag träningen i sig som en belöning, det är en lyx att hinna med den på bra tider. Jag slutar inte förundras över att det var möjligt att ändra den inställningen.
Ja tänk vad livet kan förändras. (Plötsligt känner jag mig fruktansvärt lam. Vart vill jag komma egentligen? Men det gör inget, för nu orkar jag inte med det här inlägget längre. Så jag tar och publicerar, trots min lamhet.)
Andra skillnader mellan då och nu som jag har tänkt på är:
När jag precis hade flyttat till Umeå, och ganska lång tid framåt, tyckte jag det var riktigt roligt att handla mat. Spännande att se vad man kunde hitta och vad man kunde göra av det liksom. Nu är det ett tråkigt måste. Jag köper ju ändå bara samma grejer, för det är så himla praktiskt att ha hemma. Det har gjort att frekvensen på storhandlingar har gått ner från typ en gång i veckan till nästan bara en gång i månaden. Igår fick jag en jättestor handling avklarad. Skönt.
För ett år sedan gruvade jag mig för helger utan planer, jag kände mig så sorglig om (när!) jag satt för mig själv och kollade på film två kvällar i sträck. Nu längtar jag efter dem. Den här lördagskvällen bokade jag en tvättid för att lite lättare kunna hävda att jag måste sitta hemma ikväll, och jag har tackat nej till tre inbjudningar som jag egentligen hade velat gå på. Det är fortfarande lite jobbigt att tacka nej, men är jag med på allt så orkar jag till slut inte tycka något är roligt, vilket inte alls är bra. (Jag lär mig lite i alla fall!)
För ett år sedan hamnade jag i deppens djupa dal så fort jag var för mig själv. Nu njuter jag av ensamheten, men flera vänner runtomkring mig ramlar ner i deppen då de är själva istället. Det gör mig så ledsen i hjärtat, för jag vet hur jobbigt det är. Samtidigt så påminns jag om hur bra jag har det nu, det är lätt att glömma sånt. Men jag hoppas och ber om att det ska gå över för alla snart!
För några år sedan kände jag mig duktig och värd en belöning när jag hade tränat, nu ser jag träningen i sig som en belöning, det är en lyx att hinna med den på bra tider. Jag slutar inte förundras över att det var möjligt att ändra den inställningen.
Ja tänk vad livet kan förändras. (Plötsligt känner jag mig fruktansvärt lam. Vart vill jag komma egentligen? Men det gör inget, för nu orkar jag inte med det här inlägget längre. Så jag tar och publicerar, trots min lamhet.)
onsdag 15 februari 2012
Maxade dagar
Idag har det varit en sån där lång dag igen. Gick hemifrån halv sex på morgonen och kom tillbaka klockan åtta på kvällen. Träna med J, föreläsning om metabolism, promenad med K, handling av fikaingredienser, tillbaka till skolan, lunch, fixa mötespapper, kopiera, baka chokladbollar, göra viktigheter på datorn (styra upp morgondagens aktivitet som vi ordföranden ordnar till exempel), hålla i stormöte (som var det yraste jag har varit på hittills, nästan yrare än det första Saltårsmötet jag höll i), hålla i styrelsemöte (trots att jag kände mig helt utmattad efter det första mötet. Således blev även detta andra möte ganska yrt, särskilt till en början.), gå hem. Phu. Dagen har ju i alla fall varit varierande. Imorgon blir också en lång dag. Och om två veckor blir det en fullspäckad vecka med nästan hela veckan långa dagar. Den gruvar jag mig för. Jag är så rädd att jag ska sluta orka igen. Men förhoppningsvis lyckas jag styra helgen till lugn, och så kanske jag kan passa på att vila nästa vecka också. Så kanske jag är fit for fight snart igen! Jag förstår inte varför det ska vara så himla svårt, jag förstår inte var tiden tar vägen. Så himla mycket saker utöver det vanliga är det väl ändå inte jag tar på mig? Jag har ju levt liv med dubbla orkestrar, ledaruppdrag, långa skoldagar och styrelseuppdrag samtidigt förut? Hm, det är konstigt. Kanske bäst att sova på saken.
God natt!
God natt!
tisdag 14 februari 2012
När kroppen inte förstår vad hjärnan hävdar
Just nu känner jag mig otroligt stressad. Sådär så att jag blir sittande rakt upp och ner, oförmögen att göra något, men med en puls på alldeles för mycket. Fast jag vet inte riktigt vad det är som stressar mig. Kanske att jag hade tänkt att skriva klart ett brev, alternativt plugga, alternativt städa (sådär på rikitgt med dammsugning och toaskrubbning) den här eftermiddagen, men att jag inte har gjort nåt av det än. Men inget är ju riktigt akut, en kväll till kan det ju vänta. Och ändå känner jag mig som om jag hade tusen akuta saker som helst skulle vara avklarade förra minuten.
Jag är extremt godissugen. Kanske ska jag gå och köpa lite choklad, sätta mig i min fåtölj, lyssna på fridfull musik och göra ingenting. Eller kanske sy lite, eller möjligtvis läsa en bok. Men kanske helst inte använda hjärnan. Ja, jag tror det blir så. Ikväll orkar jag inte ta tag i stressen, ikväll ägnar jag mig åt att glömma den istället tror jag. Även om det stressar mig att jag tänker så lite för ofta nuförtiden.
Jag är extremt godissugen. Kanske ska jag gå och köpa lite choklad, sätta mig i min fåtölj, lyssna på fridfull musik och göra ingenting. Eller kanske sy lite, eller möjligtvis läsa en bok. Men kanske helst inte använda hjärnan. Ja, jag tror det blir så. Ikväll orkar jag inte ta tag i stressen, ikväll ägnar jag mig åt att glömma den istället tror jag. Även om det stressar mig att jag tänker så lite för ofta nuförtiden.
söndag 12 februari 2012
Que fácil fue tocar el cielo la primera vez
Igår hade en guatemalansk facebookvän lagt upp ett youtube-klipp med en låt av Ricardo Arjona på sin sida. På sistone har jag lyssnat en del på just den artisten, och tänkte att det vore roligt att bli ledd till nya guldkorn, så jag klickade in mig på den, utan att egentligen förvänta mig en omkullkastning.
Först tyckte jag det var lite mysigt att titta på centralamerika-miljöer, men plötsligt ryckte jag till. Nämen titta där är ju ruinerna i Tikal, där har jag ju varit! Lite varmare i hjärtat tittade jag vidare. Efter en liten stund till började jag ana: är inte det där Antigua, där jag också har varit? Jo minsann, det var det! Jag var alldeles upprymd. Två platser på en gång liksom! Men det bara fortsatte, titta där, Lago de Atitlán! Där har jag också paddlat kanot! Och Semuc Champey! Och den där gungan som jag också hoppade från! Och till och med fästningen Castillo de San Filipe, där jag spenderade en eftermiddag för att fylla ut en dag. En representation av typ alla ställen jag var på, förutom Xela. Och så guatemalakläder från nästan det område där jag bodde, och så tortillas. Och kycklingbussar. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen, vilket sammanträffande! (Att sammanträffandet av platserna förmodligen beror på att det är de populäraste turistresemålen i Guatemala väljer jag att inte tänka så mycket mer på.)
När man har tittat på sina egna bilder för många gånger säger de till slut inte så mycket om platsen, man ser bara bilderna. Därför var det helt fantastiskt att få se Guatemala igen från nya vinklar och i rörlig bild. Jag blir så himla lätt nostalgisk (varför inte njuta av resan tusen gånger i efterhand också liksom?!), så nu har jag suttit och tittat på det här videoklippet om och om igen. Och låten är ju fin också!
Och på tal om nostalgisk, idag har jag haft konsert med orkestern. Förra året när jag hade konsert vid den här tiden på året lånade jag Lonely Planet Guatemala på biblioteket under pausen mellan genrep och konsert, och på kvällen bokade jag flygbiljetterna. Oj oj.
Först tyckte jag det var lite mysigt att titta på centralamerika-miljöer, men plötsligt ryckte jag till. Nämen titta där är ju ruinerna i Tikal, där har jag ju varit! Lite varmare i hjärtat tittade jag vidare. Efter en liten stund till började jag ana: är inte det där Antigua, där jag också har varit? Jo minsann, det var det! Jag var alldeles upprymd. Två platser på en gång liksom! Men det bara fortsatte, titta där, Lago de Atitlán! Där har jag också paddlat kanot! Och Semuc Champey! Och den där gungan som jag också hoppade från! Och till och med fästningen Castillo de San Filipe, där jag spenderade en eftermiddag för att fylla ut en dag. En representation av typ alla ställen jag var på, förutom Xela. Och så guatemalakläder från nästan det område där jag bodde, och så tortillas. Och kycklingbussar. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen, vilket sammanträffande! (Att sammanträffandet av platserna förmodligen beror på att det är de populäraste turistresemålen i Guatemala väljer jag att inte tänka så mycket mer på.)
När man har tittat på sina egna bilder för många gånger säger de till slut inte så mycket om platsen, man ser bara bilderna. Därför var det helt fantastiskt att få se Guatemala igen från nya vinklar och i rörlig bild. Jag blir så himla lätt nostalgisk (varför inte njuta av resan tusen gånger i efterhand också liksom?!), så nu har jag suttit och tittat på det här videoklippet om och om igen. Och låten är ju fin också!
Och på tal om nostalgisk, idag har jag haft konsert med orkestern. Förra året när jag hade konsert vid den här tiden på året lånade jag Lonely Planet Guatemala på biblioteket under pausen mellan genrep och konsert, och på kvällen bokade jag flygbiljetterna. Oj oj.
Den bästa dagen är en dag av törst
En klarblå himmel, två minusgrader. En sol som värmer, fåglar som kvittrar. Kall snö. Alldeles nypreparerade spår. En kropp som känns starkare än någonsin tidigare den här vintern. Snötäckta träd, soliga vackra myrar. Jag ville stanna där hela dagen, åka varv på varv. När jag trots allt tog av mig skidorna för att hinna till genrep med orkestern luktade det till och med av en eld. Då ville jag nästan gråta för att jag inte fick vara ute så länge jag ville.
Men sen bestämde jag mig istället för att vara glad över att jag orkade offra min sovmorgon för att faktiskt bege mig ut en stund, och över att det är skönt att hinna stretcha, duscha, packa väskan och äta utan att stressa. Och jag måste ju lära mig att man inte kan göra allt hela tiden, så man kan till och med se det som självutveckling. Det är kanske mitt favoritord just nu. Man kan sätta det på nästan allt som inte blir så bra som man önskade.
Men sen bestämde jag mig istället för att vara glad över att jag orkade offra min sovmorgon för att faktiskt bege mig ut en stund, och över att det är skönt att hinna stretcha, duscha, packa väskan och äta utan att stressa. Och jag måste ju lära mig att man inte kan göra allt hela tiden, så man kan till och med se det som självutveckling. Det är kanske mitt favoritord just nu. Man kan sätta det på nästan allt som inte blir så bra som man önskade.
fredag 10 februari 2012
Flow
Idag har jag inte varit dödenstrött, trots kort natt och lång dag. Jag har känt en sån samhörighet med folk på min spanskakurs, och samhörighet är så trevligt! Och nu har jag förhoppningsvis avklarat en delkurs till av spanskan, varje delkurs känns som en seger! Jag vet inte hur övertygad jag egentligen var om att jag skulle fixa den här kursen. Särskilt inte under någon period där på hösten.
På eftermiddagen satt jag och spelade cello i sektionens lokal på universitetet. Det kändes lite busigt och spännande, som att jag egentligen inte hade rätt att vara där för att utöva sådana aktiviteter, men det var bra klang i rummet. Och ingen annan dök upp. Om det inte vore för att det är jobbigt att släpa cellon till universitetet så skulle jag kanske ta och spela där oftare? Det var så roligt att spela med orkestern ikväll, så jag myste vid tanken på att vi ska repa massa timmar imorgon. Min sträng hade släppt i kylan, och jag tvingades trotsa mitt dåliga grovstämma-strängar-självförtroende och fixa den. Jag vann över det dåliga självförtroendet. Det innebär att strängen inte gick av trots att den har gjort det typ hälften av gångerna jag har försökt grovstämma själv de senaste två åren (det är massa hundralappar dyrt att göra misstaget att stämma av en sträng), samt att det tog typ två minuter att stämma istället för att jag behövde stå där en kvart och svettas, som händer ibland.
När jag till slut kom hem från denna långa dag låg ett brev och väntade på mig i brevlådan, och för första gången under den här veckan kunde jag med gott samvete sätta mig ner och pusta ut för mig själv. Ah. En sån dag. Och nu ska jag gå och lägga mig, och det ska bli så himla skönt. Förresten så har jag träningsvärk i andningsmusklerna (tror jag, om det inte är något värre) idag. Undrar om man får bättre kondition av det eller om det bara betyder att jag har andats konstigt.
På eftermiddagen satt jag och spelade cello i sektionens lokal på universitetet. Det kändes lite busigt och spännande, som att jag egentligen inte hade rätt att vara där för att utöva sådana aktiviteter, men det var bra klang i rummet. Och ingen annan dök upp. Om det inte vore för att det är jobbigt att släpa cellon till universitetet så skulle jag kanske ta och spela där oftare? Det var så roligt att spela med orkestern ikväll, så jag myste vid tanken på att vi ska repa massa timmar imorgon. Min sträng hade släppt i kylan, och jag tvingades trotsa mitt dåliga grovstämma-strängar-självförtroende och fixa den. Jag vann över det dåliga självförtroendet. Det innebär att strängen inte gick av trots att den har gjort det typ hälften av gångerna jag har försökt grovstämma själv de senaste två åren (det är massa hundralappar dyrt att göra misstaget att stämma av en sträng), samt att det tog typ två minuter att stämma istället för att jag behövde stå där en kvart och svettas, som händer ibland.
När jag till slut kom hem från denna långa dag låg ett brev och väntade på mig i brevlådan, och för första gången under den här veckan kunde jag med gott samvete sätta mig ner och pusta ut för mig själv. Ah. En sån dag. Och nu ska jag gå och lägga mig, och det ska bli så himla skönt. Förresten så har jag träningsvärk i andningsmusklerna (tror jag, om det inte är något värre) idag. Undrar om man får bättre kondition av det eller om det bara betyder att jag har andats konstigt.
torsdag 9 februari 2012
Hur känslornas kraft förflyttas till armen
Idag var jag på body combat igen. Det är så himla spännande, för när jag boxar ut i luften så känner jag hur jag boxar ut någon slags frustration, och sen får jag se vad den frustrationen tar för form i huvudet. Förra gången insåg jag hur ledsen en viss sak gjorde mig, och idag slog jag på kraven att vara tillräckligt duktig och på känslan av att inte räcka till. Jag undrar om känslorna förstoras upp när de får vara med i min luftboxning, eller om det i själva verket är så att de för omväxlings skull få ta den plats i mina känslor som de förtjänar när jag väl börjar släppa in dem? Spännande. Jag undrar vad jag kommer slå på nästa gång. Jag undrar också om jag skulle bli argare, mer harmonisk eller oförändrad om jag skulle slåss ofta. Och så tycker jag det är skönt att jag inte gillar att slå folk på riktigt, för som mina känslor förstoras och mitt förnuft förminskas i boxandet så skulle det inte vara bra om mina känslor gick ut på att skada någon på riktigt.
Nej, nu ska jag minsann ta och förbereda ett prat om kulturchockar på spanska. Imorgon ska jag gå i skolan 8-19, sen har jag orkester 19-21.30. Notera de sekunder jag har på mig att snabbt förflytta mig massa kilometrar med en cello på ryggen. Jag gruvar mig lite. Fast egentligen tror jag det blir en rolig dag imorgon, den är bara lite jobbig att tänka på i förhand.
(Och förresten, filmtips! Gudar och männskor. Långsam men stark. Och sann. Och inspirerande.)
Nej, nu ska jag minsann ta och förbereda ett prat om kulturchockar på spanska. Imorgon ska jag gå i skolan 8-19, sen har jag orkester 19-21.30. Notera de sekunder jag har på mig att snabbt förflytta mig massa kilometrar med en cello på ryggen. Jag gruvar mig lite. Fast egentligen tror jag det blir en rolig dag imorgon, den är bara lite jobbig att tänka på i förhand.
(Och förresten, filmtips! Gudar och männskor. Långsam men stark. Och sann. Och inspirerande.)
tisdag 7 februari 2012
Ove-tisdag
Idag är det tisdag. Tisdagar är ove-dag, vilket innebär att en stor del av alla teknologer och naturvetare tar på sig sina overaller (ove är det lite coolare sättet att säga overall. Fast vanligtvis är jag inte så cool.). Eftersom jag tacksamt tar emot en dag i veckan när jag slipper kvalet att välja kläder på morgonen (vilka kläder kan motsvara dagens humör? Och som jag helst inte hade på mig igår eller i förrgår?) så brukar jag ofta ta tillvara på denna ove-dag, så även idag. Dock så glömmer jag bort att det är något lite ovanligt att ha på sig stora gröna byxor från vilka det hänger två ärmar och dinglar, och som är beklädda med stora bokstäver utklippta av blommigt tyg. Därför har jag gång på gång idag slagits av tanken "Är jag så ovanligt snygg idag att alla måste stirra efter mig så himla mycket?", innan jag har kommit på att det kanske inte var min skönhet som var häpnadsväckande. Det är ju skönt att det inte är något fel på självförtroendet i alla fall.
(Och åh vad jag längtar efter ett piano just nu, snälla ge mig!)
(Och åh vad jag längtar efter ett piano just nu, snälla ge mig!)
måndag 6 februari 2012
Tar språng mot effektiviteten
Den här veckan känns som en sån där vecka när jag måste vara sjukt effektiv för att hinna allt jag borde. Jobbansökan (jag ringde häromdagen till mitt drömsommarjobb, så nu måste jag fort skicka uppföljningen innan jag glöms eller anses vara lat!) som ska skrivas och skickas, sektionsgrejer som ska skrivas och skickas, spanska som måste förberedas, cello som måste spelas. Och så oråd imorgon, och till helgen är det både spanskahelg och konserthelg. Spanskan krockar både med min vanliga skola och med konsertrepen, suck. Jag längtar tills den här veckan är över. Men får jag bara iväg alla mina saker som ska skrivas och skickas så är det ju i alla fall mest roliga saker kvar, det är bra. Och egentligen kan det ju vara en lättnad om saker krockar ibland, då kan man inte göra allt, så då får man mer tid över. Heja heja, det här blir nog bra.
söndag 5 februari 2012
Hamburgarecraving
Idag var den enda mat jag kunde komma på att jag var sugen på hamburgare. Som tur var kom jag på det precis när jag var utanför en mataffär, annars hade nog risken varit överhängande att jag hade levt på mackor och smoothies idag. Möjligvis en varm macka till middag för att låtsas som att jag åt något annat än frukost. Men nu har jag äntligen ätit en hamburgare (den var fantastiskt god), och kanske kan jag tänka mig att ta tag i min dag snart. Eller så spelar jag cello fram till kvällsgudstjänsten och ignorerar min att-göra-lista ett tag till. Om jag redan nu får såna här allt-eller-inget-cravings, hur ska det då gå om jag någon gång blir gravid?
Idag har jag rosa nagellack på mig, vilket får mig att känna att allt jag gör med mina händer är lite mindre rejält och lite mer glamoröst än vanligt. Till exempel att öppna en förpackning.
Igår kväll hade jag det till och med trevligare än vad jag hade vågat hoppas på. Jag skrattade tills jag fick ont i magen och hittade en person som delade min Sydamerikaförtjusning, till och med så mycket att även hon läste spanska på distans utöver sitt vanliga program. Dessutom tror jag att jag uppförde mig okej, även om det känns töntigt att det ska vara en parameter värd att lägga märke till. Ska man inte kunna utgå från att man alltid gör det liksom?
Idag har jag rosa nagellack på mig, vilket får mig att känna att allt jag gör med mina händer är lite mindre rejält och lite mer glamoröst än vanligt. Till exempel att öppna en förpackning.
Igår kväll hade jag det till och med trevligare än vad jag hade vågat hoppas på. Jag skrattade tills jag fick ont i magen och hittade en person som delade min Sydamerikaförtjusning, till och med så mycket att även hon läste spanska på distans utöver sitt vanliga program. Dessutom tror jag att jag uppförde mig okej, även om det känns töntigt att det ska vara en parameter värd att lägga märke till. Ska man inte kunna utgå från att man alltid gör det liksom?
lördag 4 februari 2012
Fredagar är fint
Idag är det fredag. Jag har vardagslyxat och lunchat på stan, alldeles för mig själv. Lyxade ännu mer och köpte en jitterbugg till efterrätt, det ingick ju ändå påtår. Jag kom på att den där slags vardagslyx faktiskt var väldigt mycket vardag i Guatemala i somras. Men jag kom också på att man ju inte behöver åka till andra sidan jorden för sånt! Det har varit glad stämning i skolan, jag har varit på Step muskel, jag har träffat J, jag har ätit fantastisk hemmagjord citron-yoghurt-glass med blåbärspaj och jag har sett en film på spanska textad på spanska som jag förstod. Nu har jag tvättat lite, det är bra att man alltid kan spontantvätta efter klockan elva, eftersom det inte går att boka tvättstugan då. Fast jag hade kanske inte haft så mycket konkurrans såhär kring midnatt en fredag kväll. Imorgon ska jag på fest, och jag ska vara så snygg och peppad och trevlig har jag tänkt. Kanske blir det lite klättring imorgon, men först ska jag sova länge. Ah.
Det är iskallt ute, då strejkar huden på mina händer. Aj aj. Body butter ja tack. I övrigt så känner jag mig väldigt tillfreds precis just nu, förutom möjligen att jag har lite musiktorka. Ricardo Arjona kommer närmast att vinna, men jag längtar efter musik som tar mig med storm, och hans musik gör inte riktigt det. Jag blir mest glad för att jag förstår när han sjunger på spanska.
Det är iskallt ute, då strejkar huden på mina händer. Aj aj. Body butter ja tack. I övrigt så känner jag mig väldigt tillfreds precis just nu, förutom möjligen att jag har lite musiktorka. Ricardo Arjona kommer närmast att vinna, men jag längtar efter musik som tar mig med storm, och hans musik gör inte riktigt det. Jag blir mest glad för att jag förstår när han sjunger på spanska.
torsdag 2 februari 2012
Bonustid
En varm kikärtsgryta efter en kall skidtur. Det känns bra. Dessutom har jag varit jätteduktig och ringt om sommarjobb och letat möjliga helger för att hälsa på folk. Att styra upp ger en sån bra känsla! Och skoldagen har inte ens börjat än, vilket gör att det känns som att jag har gjort allt det här på någon slags bonustid.
Det känns som att jag faktiskt nästan hinner med det mesta jag vill göra nu. Även om jag önskar mig bonusdagar ibland. Men det känns lite som att det är ett litet problem att jag lyckas känna det först när jag går i skolan två timmar per dag och jag utgår från att det är sant att man inte behöver plugga så mycket mer än det. Hur ska det då gå när jag faktiskt måste göra vettigheter 8 timmar per dag? Hm, kanske passa på att göra roligheter nu och lära sig att prioritera bra sen. Det borde ju inte vara omöjligt, massa människor lever ju såna vanliga liv. Så får det bli. Nu ska jag till skolan!
Det känns som att jag faktiskt nästan hinner med det mesta jag vill göra nu. Även om jag önskar mig bonusdagar ibland. Men det känns lite som att det är ett litet problem att jag lyckas känna det först när jag går i skolan två timmar per dag och jag utgår från att det är sant att man inte behöver plugga så mycket mer än det. Hur ska det då gå när jag faktiskt måste göra vettigheter 8 timmar per dag? Hm, kanske passa på att göra roligheter nu och lära sig att prioritera bra sen. Det borde ju inte vara omöjligt, massa människor lever ju såna vanliga liv. Så får det bli. Nu ska jag till skolan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)