¡Escuchame!

Idag var jag på bodypump. Den här låten gjorde att jag inte kunde låta bli att le, trots att benmusklerna brände mer än vad som är bekvämt:


Dels log jag för att jag tycker om Ecuador och jag blir löjligt glad över att höra landets namn. Men också för att det låter så himla roligt när han säger Ecuador. Jag kan liksom inte komma på i vilket sammanhang jag skulle använda det tonfallet när jag sa ett landsnamn, vad menar han? Den var i alla fall väldigt effektiv som träningslåt, jag blev lite full i sjutton och glömde bort att jag egentligen inte orkade mer. Trots att låten i sig är ganska dålig.

Idag var första dagen på jobbet när jag visste vad jag skulle göra innan jag kom dit. Det var trevligt. Dessvärre så bestod lite för stor del av dagen av att väntade i tio minuter tills jag fick röra i bägare i fem minuter, varefter jag väntade i tio minuter till, innan jag återigen fick röra i bägare. Jag får vara i labbet, vilket är jätteroligt, men jag längtar efter att få känna mig lite mer effektiv, lite mer till nytta, lite mer som att jag kan nånting. Idag fick jag ett mail i egenskap av ordförande, det gjorde mig glad och påminde mig om att jag kan nånting och kan lära mig saker.

Igår när jag cyklade hem från jobbet kände jag att jag var trött i huvudet. Skulle inte kunna tänka särskilt klart på kvällen. Sen kom jag på att jag skulle komma hem tillräckligt tidigt för att dricka kaffe, då blev jag glad. Lättad. Kvällen skulle inte behöva gå till spillo. Sen kom jag på att det inte gjorde något om jag inte var pigg, om min hjärna inte var på topp en kväll. Jag behövde ju varken plugga eller städa eller gå på möte. Då blev jag ännu gladare. Lite förvånad. Tänk att jag kan välja att det är okej att vara trött efter fyra varje dag om jag skulle välja det! Den här kvällen har jag varit ensam hemma, och jag har inte gjort så mycket mer än att äta, virka och lyssna på Hjärtat är fullt. Skönt. Nu ska jag sova. Godnatt!

Långhelg i sikte

Idag sa min handledare på jobbet att han tänkte gå hem tidigare, eftersom det är midsommar imorgon. Konstigt, tänkte jag, borde han inte vilja gå hem tidigare imorgon istället? Då började jag ana att jag hade missat något. Och när jag frågade fick jag det bekräftat, jo, alla är lediga på midsommar. Jaha. Inte så lätt att veta om man bara har jobbat inom vården och på nummerupplysningen. Jag är väldigt glad att han skulle hem tidigt så att det kom fram, jag kan komma på roligare saker än att försöka ta mig in på jobbet helt ensam imorgon.

Imorgon åker jag ut till stugan med J, J och N! Ska bli så himla mysigt. J stannar med mig hela dygnet, J och N stannar på fika. Det blev himla lägligt med en ledig dag imorgon, tänk att åtta frigjorda timmar kan skapa så mycket lättnad. Jag hade hunnit börja oroa mig över att jag skulle vara för trött när det väl skulle vara dags för firande, men nu hinner jag både sova och sedan samla krafter när jag är vaken.

Idag skrattade jag magskratt på lunchen med mina kollegor. Tänk vad häftigt det är hur man kan bli stärkt av sånt skratt. Som om skrattet skapar en trygg liten glasbur där man kan stå alldeles rak trots att man inte har presterat som man hade tänkt.

När man jobbar

Det blev visst alldeles tomt här på bloggen. Det är för att jag har haft så fullt upp med jobb och sociala aktiviteter. Och de korta stunder jag har varit alldeles för mig själv och hemma har jag varit så himla trött. Så trött att jag inte orkar göra annat än virka eller stirra rakt framför mig ungefär.

Mitt jobb är å ena sidan fantastiskt, å andra sidan otroligt frustrerande. Fantastiskt för att jag kanske för första gången fattar ungefär vad en civilingenjör gör på dagarna. Jag förstår varför alla säger att de knappt kan beskriva en vanlig dag, eftersom den ena dagen inte är den andra lik. Jag förstår att ett relativt enkelt ursprungsproblem kan innehålla komplicerade praktiska detaljer, som kräver att man ägnar en dag eller två åt att förbereda något slags material. Jag har fått vara med på möten där man diskuterar detaljplaner och hur man ska gå tillväga kemiskt och praktiskt, jag har fått vara med på möten där man diskuterar vilka projekt företaget ska ta itu med härnäst. Så himla spännande att få höra hur planerande går till i stort och smått!

Den frustrerande biten är just att den ena dagen inte är den andra lik. Att när jag väl tror att jag ska börja med något så visar det sig att det inte var så lätt som jag trodde, utan jag måste ägna en halv dag åt att leta material först, eller hänga efter min handledare som letar. Till slut kanske det visar sig att något måste beställas, och så får jag försöka sätta mig in i något annat. Idag ägnade jag hela förmiddagen åt att värma klumpar som pressades med vikter i en ugn, och så klippte jag ut några pappersbitar. Då kände jag att jag gjorde riktigt mycket. Jag längtar tills jag har någon slags koll på läget så jag kan göra saker själv och vet vad jag ska göra när jag är klar eller kör fast med en annan. Jag hoppas jag kommer att nå det under de här fyra veckorna.

Fem sinnen i stugan

Doften av:
     Hav
     Skog
     Solkräm
     En liljekonvaljfylld äng
     En porlande å
     Nyklippt gräs

Smaken av:
     Färska, mjuka granskott
     Kokt korv i tunnbröd
     Mandelkubb till kaffet

Ljudet av:
     Fågelsång
     Havets vågor
     Radioprogram som man faktiskt orkar lyssna aktivt på
     Grannars "Hej!" utan någon förväntan på fortsatt socialisering

Synen av:
     Skog utanför fönstret, till exempel när man står i köket, i duschen eller äter frukost
     Horisont utsuddad av dimma
     En klar horisont mellan mörkblått hav och ljusblå himmel
     Blommor som tillsammans bildar så fina färgkombinationer att jag vill virka en filt som ser ut så
     Djup skog åt alla håll och kanter

Känslan av:
     Att sitta på en sten vid havet, tänkandes på allt och inget
     Att sitta på en sten i skogen, tänkandes på allt och inget
     Att sitta på en strand, tänkandes på allt och inget
     Att känna att benen orkar springa fortare än väntat
     Virknål, garn och mormorsruta i händerna
     Andningsproblemen vid årets första dopp
     Att leva efter mat och sov-klockan som enda klocka
     Att lyckas med bedriften att äta lösviktsgodis riktigt långsamt utan att det är plågsamt

I stugan går det bra att göra ingenting utan att bli rastlös. Där är det liksom det som är tanken.

When nothing comes in between I seem to loose track of what matters most to me

Ibland förstår jag mig inte riktigt på mig själv. Så trött som jag var förra veckan tänkte jag att jag behövde en vecka, minst, för att återhämta mig. Ligga däckad och osocial dag ut och dag in, som jag gjorde i princip hela jullovet.

Och ja, när jag kom hem igår var jag trött. Det kan ha berott på en alldeles för kort natt, men det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan. Sen tog jag mig inte därifrån på några timmar. Orkade knappt prata, så efter ett tag gav pappa upp och gick ut och sprang istället. Efter ett par timmars sömn, ordentligt med mat och ett jättestort glas cola var jag med på banan igen. Sen testade jag att bara hänga lite hemma, prata lite med mamma och pappa, satt och tittade rakt framför mig. Men jag tröttnade. Kände att någon saknadskänsla började leta sig in i mitt hjärta och mage, försökte febrilt trycka bort den. Om den väl fastnar är den ju så himla jobbig att bli av med.

Jag började ta mig an de handarbetessessioner som jag hade planerat var lämpliga för ett sommarlov utan alltför mycket planer. Mamma lärde mig att virka en mormorsruta, jag testade att göra en, och när garnet var slut gick jag över till att sy märken på overallen. Jag sydde fast fler än vad jag har gjort under hela den här vårterminen tror jag.

Idag vaknade jag tidigt för att skjutsa mamma och pappa till tåget. Sen hinner man med så himla mycket på en dag. Jag åt frukost jättelångsamt, jag har packat upp och tvättat och läst och suttit i solen och spelat piano och spelat Röj och läst lite till och tvättat lite till och spelat lite till piano och druckit mitt kaffe jättelångsamt igen. Till slut var det i alla fall eftermiddag. Och jag kände att jag hade sommarlovat mig färdigt. Det enda jag kunde komma på som jag längtade efter var att åka tillbaka till Umeå och fortsätta mitt "riktiga" liv. Och då blev jag uppstressad över att jag skulle kasta bort sommaren genom att längta mig igenom den. Varför kan jag inte bara vara nöjd som det är liksom? Dessutom fick saknaden grepp om mig ett tag, en sån där som bygger bo i hela magen.

Till slut cyklade jag iväg och tränade, och sen kändes allting mycket bättre. Jag hoppas att just den här rastlösheten bara beror på att jag fortfarande har stress i kroppen, och att när den inte får komma ut i form av mycket saker att göra så tar den sig uttryck i rastlöshet istället. Imorgon åker jag ut till stugan för att konfrontera den ytterligare, det ska bli spännande att se hur det går. Och jag har i alla fall kommit på att jag längtar tills jag får börja jobba. Det ska bli så spännande! Och jag saknar labbet lite, elektroniklabbet fyllde inte mina behov på den fronten.

Tingsek förstår mig i alla fall.

I guess I need stimulation overload. There's nothing out there but I have to go and see what that might be. Most definate a disappointment. But I need to know if there's something else. It might be something really special. So I'll just go and see if it is so.

Klar

Klar. Färdig. Sommarlov. Andas. Sluta tänka elektronik. Sluta fundera över labbrapporter. Sluta känna stressen över att veckan nästan är slut trots att jag inte är klar. Ah.

Frågan är om inte förvåningen var större än lättnaden när jag skickade in sista uppgiften. Jag kom ända fram ändå? Är det sant? Till sist. Fast jo, jag känner hur lättnaden börjar sprida sig som en värme i kroppen nu. Jag var så trött så trött. Jag är så trött så trött. Nu är det bara praktiska sista ryck kvar, som att packa och gå ut med soporna. Fast jag blir tack och lov inte sist kvar i korridoren, så jag slipper det sista finliret, tack och lov.

Imorgon är jag hemma. Får pusta ut. Sen ska jag isolera mig själv i stugan några dagar. Hoppas på att inte bli rastlös. Hoppas att jag kan njuta av att göra ingenting. Varva ner i tempo. Läsa böcker. Handarbeta. Skog och hav och dofter. Det blir nog bra.

När det blir för många sista ryck

I söndags tog jag slut i mitt pluggande. Mer slut än bara sånat där tillfälligt "nu är jag less på det här!". Men jag tänkte "bara jag vilar lite nu ikväll så kan jag göra en sista kraftansträngning imorgon på tentan!" Jag skrev tentan, kände mig lycklig. Yes, jag överlevde hela vägen ut. Insåg att jag hade projektrapporten kvar. Tänkte "bara jag fixar det här nu så fort som möjligt så är jag klar sen. Sista rycket nu, kom igen!". Hittade några krafter som jag inte trodde att jag hade, fick klart projektrapporten. Insåg att jag hade 4 labbrapporter att lämna in, och tre räkneuppgifter som det skulle spelas in en förklaring till. Tänkte på tisdagen: "det här kan ju inte vara så himla svårt, det är väl bara att fixa lite snabbt och skicka in, sen är det ju verkligen sommarlov! Kom igen, sista kraftansträngningen nu, sen är du klar!". Jag finjusterade tre labbrapporter, skickade in. Phu. Nu var jag nära. Satte mig med den sista, den som inte var klar. Insåg att anledningen till att den inte var klar var för att jag inte fattade. Suck.

Att spela in förklaringar till räkneuppgifter då. Det skulle i alla fall gå snabbt, varje förklaring fick vara max fem minuter lång. Men efter några försök så insåg jag att det var svårt att planera sin tid, och helt plötsligt hade jag tre fem-minutersförsök på första uppgiften. Dessutom så krånglade tekniken som alltid, och poff så hade det gått ett par timmar.

Nu är det bara sista rycket kvar. Sista labbrapporten, den som jag inte förstår. Men jag börjar misstro att det finns något sista ryck. Det tar ju aldrig slut som det verkar! Jag känner mig ungefär som när man är på ett träningspass med instruktör och instruktören säger "sista varvet nu, ta i allt, ni vill väl gå härifrån trötta!". Och ja, det vill man ju, så man vill ju inte sega bort den sista tiden. Så man tar i allt vad man kan, ser fram emot slutet när man får andas. Och så säger instruktören "hoppsan, jag räknade fel, det är visst en sista gång kvar. Nu är det dags att lägga i högsta nivån!". Och man tar i, vilket nederlag det skulle vara om man gav upp för tidigt, nu när man var så nära. Men så ger sig inte instruktören, utan gång på gång blir den sista. Ingen möjlighet att hushålla med krafterna. Jag tycker inte om att bli lurad.

Och jag längtar efter att kunna andas djupt utan att låta som en astmatiker.

Sommarhejdå

Jag hatar hejdån. Och jag känner mig töntig som gråter över ett sommarhejdå. Var inte jag härdad av många riktiga avslutningshejdån? Alla "Hejdå, hoppas vi ses någon gång igen"? Eller så kanske de bara har gjort att varje hejdå som känns lite jobbigt i magen får extremt stor plats i hela mig.

Jag kanske kan skylla på för få timmars sömn inatt. Fast jag känner mig inte så trött, jag är rent av på gång. Eller var på gång. Nu vill jag bara få en anledning att springa efter, att säga "du glömde...", för att göra det senaste hejdået till inte det sista innan sommaren. Men det skulle ju inte leda någonvart. Eller så vill jag bara ligga på min säng och få gråta ut så att det inte känns så mycket längre. Men det hjälper inte riktigt. Då återstår bara att hoppas att det blir augusti snart.

Tentaskrivandets efterdyningar

Idag skrev jag tenta. När jag efter tre och en halv timmar gick för att hämta ett till papper kände jag mig alldeles snurrig. Kan man verkligen tänka så hårt att man blir yr? Eller var det för att jag hade druckit en halv termos kaffe? Eller så var det kanske adrenalin. Jag vet inte, märkligt är det i alla fall hur det kan slå till. Jag hade hunnit stressa upp mig rejält inför den där tentan, så kanske hängde det ihop med det. Till slut, efter mycket hejvilt chansande, så var den i alla fall färdigskriven. Tack och lov.

Efter tentan begav jag mig ut i solskenet för att lukta på häggar. Jag hittade fyra stycken. Sen hittade jag till skogen, och så satt jag på en solig sten och festade på ramlösa och ostmacka till ljudet av fågelkvitter. Stresskänslan försvann nästan helt.

Men sen var det dags för vidare plugg, rapportskrivande med K. Det gick fortare än vi trodde, och efter fyra timmars skrivande är vi nästan nästan klara!

När han hade gått kom en sån där tentaefterdyning som jag ofta får. Jag tror det har att göra med adrenalinet och stressen från tentan, för efter tentor blir jag antingen speedad eller sjukt deppig. Nu var det deppen som slog till. Stress som inte vill gå ur kroppen, vetskapen om att jag inte har sommarlov på riktigt, för jag har massor kvar att plugga imorgon, skräck inför sommarlov, jag kommer ju sakna folk här ju! Tänk om jag blir rastlös? Tänk om jag saknar? Tänk om jag känner mig stressad och inte ens kan längta mig bort till sommarens lyckliga dagar längre? Tänk om jag inte känner den frid jag har föreställt mig när jag väl får flytta in i min lägenhet? Konstigt att andas, så jag kände att jag inte kunde ringa och prata med någon heller. Mamma ringde, jag visste inte om jag kunde svara, men jag gjorde det ändå. Hon sa att jag ska ringa upp en person imorgon, ahh, jag klarar det inte! Jag vill tröstäta choklad, men har ätit så mycket choklad de senaste dagarna så jag har ont i magen. Så jag vill inte äta något annat heller. Har lite ont i huvudet.

Det är kanske bäst att jag går och lägger mig. Kanske gråter en skvätt, då kanske nånting lättar. Kanske går ut på gräsmattan och försöker andas lite först.

Plantera om blomma

Mycket roligare än elektronik.

Snälla nån

Men snälla nån, kan inte nån bara ge mig sommarlov?! Alternativt pluggfokus. Kanske först pluggfokus, sen sommarlov. Ja, så säger vi. Okej, då är planen klar, kan nån fixa? Snälla?

Kvällsräddningar

Jag har hittat tillbaka till att spela Röj. Nyss slog jag tidsrekord, efter ett antal fruktlösa försök. Yes! Kvällen är räddad.

Jag undrar om kvällen ska räddas ytterligare av ett glassinköp och hemmamys? Eller om den ska räddas bäst av en springtur? Eller så ser jag den som färdigräddad och återgår till hetspluggandet. Men det orkar jag nog inte riktigt, glass eller springtur krävs nog för att det ska gå.

Igår räddades kvällen av att jag fick bege mig och spela beachvolleyboll precis när jag började bli sådär stressad på det där dåliga sättet. Sådär när man bara blir arg och tålamodslös. Beach och socialisering med nytt och mindre nytt folk tog bort ilskan direkt, och sen fortsatte jag att ignorera stressen (den var ju bara destruktiv, då är det bäst att fly!) genom en kväll hos J. Idag har jag istället tagit tag i saken och försökt förstå det här med att räkna ut effekt i växelströmmar. Jag och K satt nästan hela dagen med en uppgift, men vi förstår den fortfarande inte. Då är det kanske dags att gå vidare på nästa möjligtvis?

Eller ta en paus med Röj och glass.