Nu kommer jag snart nära...

Nu har jag "jul"lov, i hela 5 dagar! :D Och imorgon bär det av till Livskraft, nu så är det äntligen dags. Och när jag kommer hem så jobbar jag bara två dagar den veckan, så då kan jag kanske hinna känna lite julefrid. Titta på film, läsa och äta massor med choklad som jag har inkasserat i julklapp, mm! (Och hinna träffa folk som är i stan bara ett tag, och spela cello eftersom jag också ska ha mitt första rep med teatern, och plugga repliker och... jaja, nån liten stund borde jag ha tid till julefrid).

Jag måste faktiskt säga att det på ett sätt var lite skönt att jobba på jul. Eller i alla fall efteråt. Dom senaste åren har jag känt mer eller mindre stress över att julafton ska bli så bra, man måste liksom passa på att göra allting rätt medan man har chansen den där enda dagen om året. I år var jag så inställd på att ingenting skulle bli som vanligt, så det var bara glädje och mys sen på juldagen och julklappsutdelningen, istället för tanken "oj, nu måste jag vara jätteglad!" Men det var lite jobbigt att lämna julafton, så jag är mest avundsjuk på resten av familjen som fick en ovanlig julafton, men ändå mycket tid.

Igår blev jag alldeles chockad av min egen förmåga. Jag köpte ett par jeans! Billigt, och med nästan ingen ångest alls innan. Fast jag var i ett desperat behov av ett par nya, eftersom ett av de två par jeans jag brukar använda sprack härom veckan. Och när jag är i desperat behov brukar det inte gå att shoppa. Men jag gick bara helt enkelt in i en affär, såg ett par jeans, tänkte att dom här kanske kan vara fina (även om jag aldrig har nån aning innan jag ser dom på), stod ut med att stå i en oändligt lång kö, testade, tyckte att det var värt pengarna och slog till. Inget velande tills dom är slut här inte! Är alldeles förundrad över vad jag klarar ibland.. :P

Nej nu ska jag gå och kanske hinna titta på julklappsfilm! :D

Nåja, vad är väl en ledig julafton hemma...?

Jag vet inte om jag vågar sitta här, det är ju ändå julafton. Men men, jag skyller på att jag var för slut igår kväll pga maratonstädning och känslostormar, så jag orkade inte skriva av mig då. (Känslostormar i form av förväntan, besvikelse, hopp, lycka, gläjde och superdepp).

Jag ska försöka koncentrera mig på att jag har ovanligt tur som får en förlängd jul, den tar ju inte slut förrän imorgon mitt på dagen nån gång. Och sen har jag lite julefridstid och mellandagsreahets också, så allt är som det ska vara. Nästan.

Toto sjunger:
It's gonna take a lot to drag me away from you

Om man redan har hittat nåt som är perfekt, hur ska man då hitta nåt som är bättre eller åtminstone lika bra?

Juletider

Något som känns väldigt lyxigt är att inte ha golvet täckt av ett stort, fasttejpat papper. Och att ha kyl, frys, arbetsbänk för tex mackbredning och vatten nära varandra. Och att ha ordentligt med ljus vid dessa platser. Och att ha ett kylskåp som inte står snett, vilket innebär att man kan ha kylskåpsdörren öppen och leta rätt på vad man ska ha, utan att den stängs av sig själv. Och att ha riktigt rymligt i vardagsrummet, det är till och med så att det finns lite gåyta och man kan klämma in en julgran där. Vårt kök är typ klart nu, åh vad det känns skönt!!!

Igår var det glöggmys och julklappsbyte, åh vad härligt det var! :D Och det var så roligt att handla julklappar i tisdags, det var inte bara vanlig "prickaavsåbilligtsommöjligtfrånlistan-shopping". Jag hade massa idéer, och eftersom jag inte längre är en fattig student så hade jag råd att förverkliga mycket av dom också. Argumentet "det är faktiskt inte priset som räknas" fick jag använda iår också, men åt motsatta hållet jämfört med tidigare år. Min tänkta julklappsbudget per klapp förändrades rätt mycket under min shoppingrunda. Jag har kommit på att ett presentköp ger samma adrenalinkick som ett impulsköp, men man slipper fundera på om det var värt det eller inte, och man kan tänka att "det var ju en god gärning" om det smyger sig på tankar i stil med "men det där var väl onödigt!". Perfekt. Jag tror jag ska köpa mer presenter, man behöver ju inte alltid vänta till jul!

Jag har kommit på att jag längtar lite tills julafton är över. Jag gruvar mig över att jobba på jul, men det är inte själva jobbet jag gruvar mig över, utan att missa det som händer hemma. Så det ska bli skönt när jag slipper gruva mig för det längre, och bara i lugn och ro kan se tillbaka på mitt ob, och njuta av julstämning på juldagen istället. Och sen är det Livskraft, äntligen! :D Det är nästan så att jag känner att jag måste upp och studsa av glädje bara jag tänker på det. Och jag har faktiskt inte övernaturliga förväntningar på det tror jag. Jag tänker mig en storherman som bara håller på och håller på i fem dygn, plus en massa Gud, och utan jobb. Underbart! :D Åh vad jag ska ta igen att herman hela hösten har bestått av mestadels lekar och en och annan film, och bara suga åt mig allt som en tvättsvamp! Jag kanske till och med kan komma ifrån att varje gång jag råkar tänka "vill du...", fortsätta tänka "...att jag ska skicka numret som sms så ingår det?". Det är lite frustrerande. Snart snart snart... :)

Igår hjälpte jag två tanter när jag var på stan. En av dom var jättesöt. Jag vill och bli en söt tant när jag blir gammal. Det ser jag lite fram emot.

Luciatider

Ja, så är årets luciafirande till ända. Luciavaka på piccolo i onsdags, min första luciavaka någonsin. Det var roligt, men jag insåg att jag aldrig har lärt mig att avsluta mingel. I och för sig så har jag aldrig varit särskilt bra på att inleda mingel heller, men om andra sköter den saken så behöver man inte oroa sig för det. Om andra inte sköter avslutningen är det sånt som kan vara bra att lära sig. Men kvällen var rolig, kändes lite som herman förut, bara umgås egoistiskt, utan att ansvara för massa andra.

Många luciavakor håller väl på hela natten, som jag har fattat det, men vi var vuxna och mogna nog att nöja oss med att stanna bara nån minut över midnatt. Men det kändes så trist att gå coh lägga sig, så jag kunde inte slita mig från att fortsätta bara umgås på en gång. Så efter en god gärning som inte var särskilt ansträngande men gladde två så blev det nattprat i bilen. Jag hann i alla fall sova tre timmar innan jag var uppe igen, för att fortsätta luciafirandet, den här gången i sjungande form. Detta resulterde i inkasserande av massa pengar, 1 kg choklad och en grus och betong-tshirt. Men eftersom jag är så godhjärtad (eller kanske mest för att mina vänner är det, hehe) så ska hälften av pengarna skänkas bort. Men det gör inget, jag blev ändå gladast över chokladen. Det här är lycka! Och jag måste ge cred till den eminenta fotografen Joe, så jag inte bryter mot nån copyright lag eller så, ojoj! Men innan chokladen skulle förtäras var det dags för jobb, vilket gick förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna.

Och sen. Efter lagom mycket pizza (dvs som inte gjorde mig övermätt eller illamående) var det dags att planera hermandrama (kan rekomendera det, kom till kyrkan på söndag klockan 11, kan lova att det inte blir som en vanlig gudstjänst!) över den gigantiska chokladasken. Det gick otroligt bra, vad annat kan man förvänta sig när man får äta obegränsat med choklad tills man är nöjd, utan att tänka på vare sig att spara till senare eller tänka på att det var ett onödigt köp! Det är ungefär som att äta tårta med sked direkt från hela tårtan, som Pippi gör.

Oj, nu gjorde jag nåt så att jag skönk i mina egna ögon, men jag orkar inte fortsätta mingla...

Woho!

Igår kunde jag inte alls sova. Och det var inte bara det att jag var väldigt utsövd, jag var så glad! :) Jag kunde inte låta bli att tänka på sommaren, hösten, hösten efter osv. Jag testade att räkna ut hur mycket jag egentligen tjänade i månaden ungefär, och hur mycket jag kunda lägga undan. Efter en stunds huvudräkning kom jag fram till att jag kommer vara stenrik (och då menar jag verkligen steeeen, även om jag måste reservera mig för en viss felräkning pga den sena timmen) till sommaren! Vilket innebär att även om vi åker till sydamerika efter sommarlovet, så kan jag sluta jobba i mitten av sommaren, så får jag sommarlov, hinner spendera tid i stugan med syster, kanske på scoutläger, kanske på familjesemester osv. Dessutom, när jag räknade efter vilka helger jag är ledig, så kom jag fram till att jag är ledig midsommarhelgen utan att blocka mig! Så om det bara blir ett kort midsommarläger i år så kan jag vara med på hela genom att bara blocka mig en dag! Jag vet inte om det blir nåt special eftersom det är storhelg, men i såna fall kan jag jobba på påsk eller nåt sånt istället.

En annan bra grej jag kom på, var att om jag är stenrik innan jag åker till sydamerika, så kommer inte jag vara pank när jag kommer hem. Jag har jättesvårt för att försöka räkna ut hur mycket allt kommer gå på, men enligt en beräkning så skulle jag nästan ha råd att åka utomlands (kanske till asien?) en gång till det året, utan särskilt mycket jobb mellan. Och om jag bara skulle vara hemma resten av året så skulle enda anledningen för mig att jobba vara att sippa tristess, det skulle inte vara några ekonomiska problem, särskilt inte eftersom min kära far har sagt att jag kan få folkhögskoleåret istället för mina syskons utbytesår. Och eftersom jag då väljer ett år som blir några tiotusenlappar billigare än mina syskon så ligger jag i ett bra förhandlingsläge vad gäller till exempel hemresa till jul, och om det eventuellt blir en studieresa under året.

Allt det här låg jag och tänkte på igår kväll, och jag funderade även på vilken mat vi skulle äta på vår långresa och andra mysiga detaljer, vilket gjorde att jag inte alls var på sovhumör, utan mer på upp-och-studsa-humör. Men ikväll ska jag se till att sova, nästa natt blir alldeles för kort...

Framtidsplaner

Jag har börjat tänka mer och mer på framtiden. Dom senaste dagarna har jag kollat rött mycket på olika folkhögskolor, och fastnat för en. Det konstiga är att jag alltid har känt mig mest sugen på att åka norrut, men den här ligger utanför Alingsås. Och jag vet inte exakt vad som gör att jag fastnar just för den, och inte nån annan. Kankske för att det inte är nån jag känner som har varit där, så det inte känns som att jag försöker göra någon repris på någon annans upplevelser. Eller för att det hela tiden står om stillhet och ro vid sjön och skogen. Eller så är det helt enkelt ett sånt där tillfälle när man ska ta tillvara på den ledning som ges i form av en känsla.

Fast jag har ju lång tid på mig innan det här blir av. I såna fall skulle det handla om hösten 2009, och dit är det typ ett och ett halvt år kvar. Ändå har jag redan räknat ut hur mycket pengar jag skulle behöva lägga mellan studiebidrag och internatkostnader (9476,25 kr på ett år, inte så farligt!), kollat upp hur nära mina släktingar som bor i Alingsåsområdet bor och kollat upp ansökningstiden. Samt sett fram emot att komma hem över jul och känna hemmajulstämning. Det känns mer som att det är nu i höst det skulle vara aktuellt, men det beror nog mest på att det är nånting jag kan planera för här och nu, medan sydamerikaresan inte ens är spikad exakt när vi ska åka. Och det är svårare att föreställa sig själv vad vi kommer göra och hur det kommer se ut och vara. Jag vet knappt hur alla jag ska åka med ser ut! :P

Något som var lite spännande i mina undersökningar var att jag hittade nån jag känner på CSNs hemsida! Undrar just hur hon hamnade där... Fast jag tror jag kanske har en aning, måste undersöka det där!

Idag kan jag dela med mig av musik igen.
Now you think of saying, there´s no use in praying.
And still she bows her head.

Lite kvällsligt tidsfördriv

Orkar inte gå och lägga mig, då är det snart morgon igen, och då måste jag upp ur den sköna sängen och iväg till jobbet... Och idag har jag varit lite jobbless. Och jag har en lång dag imorgon. Men sen är det långhelg! :D Men längre än långhelgen orkar jag inte tänka, inte detaljerat i alla fall, då blir jag så trött av tanken. Men jag är glad att jag inte har ett säljjobb, särskilt efter att ha läst om Ms upplevelser! Då skulle jag nog må dåligt på riktigt. Det lät ungefär som att ha bara mina otrevliga kunder, och det räcker med en liten andel av dom kan jag lova!

Idag såg jag reklam om att nästa narniafilms trailer hade kommit ut, och jag tänkte hoppfullt, åh vad mysigt, jag kan gå och se den på bio! :D Men sen när jag kollade på den visade det sig att den hade premiär i juli (eller juni?) 2008, och det är typ hur lång tid som helst dit! Det känns som ett annat liv då, då ska jag ju börja min roliga del av "efter-studenten-livet"! Den delen känns fortfarande ungefär lika avlägsen som det känns att jag ska börja jobba på mitt slutgiltiga livslånga-jobb och gifta mig.

Och nu ser jag fram emot Livskraft igen. Det kan ju inte bli värre än att jag sitter nånstans och har lite tråkigt, men det är ju inte värre än jag skulle ha det hemma, och särskilt inte värre än jag hade haft det hemma om jag inte var ledig. Så det blir nog bra. Och jag tror inte jag kommer ha tråkigt hela tiden. Verkligen inte.

Det är konstigt, jag läste just om en stressig tillvaro. Men jag kände mig ganska lockad av den, det var massa skolplugg! Även om jag vet att jag var hur stressad som helst och kände att jag aldrig hade tid över till att sitta och göra ingenting i två minuter för ett år sen, så har den tiden fått något slags guldskimmer över sig, som gör att allting som kan kopplas till skvadertiden gör mig alldeles glad och varm. Och skolstress innehöll ju ändå nån slags omväxling, och jag kunde kontrollera den och jag visste vad jag skulle göra och det kändes meningsfullt vad jag gjorde. Och man blev klar allteftersom och kunde kryssa för. Och jag fick massa bekräftelse, även om ett mvg inte kändes som det egentligen borde och är tänkt, och inte så glädjesprudlande som det gjorde i början av ettan. Men jag fick ju ändå in i min lillla hjärna att jag kunde nåt.

Nej nu ska jag sova.

Blandad och bra kompott

Jag har hemmaochvarasjuk-känslan. Den har jag saknat när jag har varit för stressad i skolan för att hinna vara sjuk, men nu när jag jobbar är jag ju ibland ledig på lite udda dagar, så nu passar jag på! Fast det är ju inte med vilje, egentligen hade jag tänkt att vara på luciakronsjakt nu, men jag orkar inte! Jag sov typ 13 timmar inatt, men jag kände mig inte särskilt utvilad när jag bestämde mig för att gå upp. Men det blir så jobbigt om jag inte kan sova ikväll. Nu sitter jag ihopkurad under en filt och småfryser litegrann, har precis fått i mig någon slags frukost fast klockan är två och jag har varit vaken två och en halv timmar. Jag har ont i huvudet på det där sättet bakom bihålorna, men också vid tinningarna, och är lite halvsnuvig och hostar då och då. När jag var liten och var hemma och var sjuk minns jag att mamma alltid sa att jag skulle dricka mycket, så jag minns att jag brukade få dricka läsk bara rakt av, fast det inte ens var fredag. Jag minns särskilt en gång när hon hade hällt upp hallonsoda i en stor plastmugg som vi hade fått på max, och därför blev jag väldigt sugen på hallonsoda nu. Det hade vi inte hemma, så det fick bli fruktsoda istället, det funkade det med. Det känns rätt mysigt som det är nu, men det känns jobbigt att tänka på att jag ska jobba imorgon. Jag tror nämligen att om jag väl skulle ta tag i mig själv, äta en alvedon, och gå till jobbet så skulle jag kunna jobba, och då har jag inte samvete att sjukskriva mig. Jag är i alla fall väldigt glad över att jag inte sa att jag kunda jobba idag fast dom ringde och frågade. (Du läste rätt, jag sa nej!)

Något som känns bra nu är att vårt kök är på gång att byggas upp nu, och inte längre bara brytas ner. Det är tapetserat för längesen, golvet är precis färdiglagt, och det kommer upp mer och mer skåp på väggarna. Det faktum att mer och mer skåp kommer upp på väggarna gör att det kommer mer och mer skåp bort från resten av huset, vilket känns otroligt skönt! Det står faktiskt bara ett skåp kvar i gillestugan nu! Men mest längtar jag tills den långa bänken som ligger i vardagsrummet försvinner därifrån, jag är så less på att hoppa över den varje gång jag ska till soffan eller till telefonen eller tända den enda lampan som fungerar i vardagsrummet! Och jag längtar efter kaklet också, det kommer bli sååå fint! :)

Min första adventshelg var så härlig, och allt kändes så hoppfullt igen. (Jag kan avslöja att jag har skrivit nåt deppinlägg som jag inte har publicerat för att jag inte ska verka för deppad, så helgen behövdes!) Den innehöll lite av varje. Timmespromenad plus livefriskis stod för hurtigheten, och särskilt friskisen var rolig fast den var hurtig. Sen var det restaurangmat med famlijen, och sedan en julstämningshöjare i form av auktionen på kyrkan! :D Och i år så kände jag mig för en gångs skull så pass rik att jag hade råd att bjuda på något, och gick därifrån med en egeninropad ryggsäck innehållandes en burk hjortronsylt, plus en tennkarott. Jag mådde faktiskt inte särskilt illa när jag hade ätit upp mitt godis, jag var bara nöjd, vilket också var ett framsteg från tidigare år. På auktionen fick jag också lite sociala behov tillfredställda, utan att behöva känna mig som barnvakt eller dagisfröken samtidigt.

Men efter auktionen kom helgens miss. Jag var helt övertygad om att jag skulle börja jobba nio eller kvart över nio. Så glad i hågen kom jag hem från auktionen vid halv åtta, och skulle kontrollera vilken tid det egentligen var innan jag skule mysa lite, kanske vila, eller äta pepparkakor eller något annat trevligt. Jag började klockan sju! 20:03 satt jag uppkopplad och tog min första kund, och sen jobbade över mina två första raster för att komma ikapp någotsånär i statistiken. Efter fem timmars jobb unnade jag mig en rast på 10 minuter, sen fortsatte jag en och en halv timme till. Men nu har jag pratat med min nästintill allsmäktiga coach, och hon verkade inte ens särskilt arg "det är ju inte så lätt att hålla koll på alla tider när man jobbar så oregelbundet" var hennes kommentar. Sen tog hon bort en timme från mig på lördagen, vilket resulterade i att jag fick en närvaro på 107 %. Oh yeah. Inte illa.

Efter några timmars sömn var det dags för första adventsgudstjänst, med manskör och allt, "det är adveeeent! Det äär adveeeent." Mysigt och bra, och fick mig att känna att jag kan röra mig igen. Och sen julskyltning, tyvärr hittade jag inga munkar, men jag blev påtrugad gratisfika, det är inte ofta! Skönt att slippa känna att man snyltar bara för att man äter godis och lussebullar som folk delar ut. Fast jag orkade faktiskt inte på slutet. Det var också skönt att inte känna nån stress att komma från skyltningen, har för mig att jag behövde komma hem och plugga förra året, nu behövde jag stanna ända till halv fem, sen skulle jag jobba. Så jag fick mycket socialitet fast ändå lugnt! Och mitt bra humör höll till och med i sig till på måndagsmorgonen, jag var glad när jag gick till jobbet fast jag var trött, men det bra tog över. Jag kände mig inte sned i ryggen fast jag hade träningskläder med mig, för jag hade ryggsäck istället för axelväska, jag var frisk och jag skule träna roligt efter jobbet. Både luciaträningstid och saltmötetid var löst, och det kändes som om jag hade ett liv. Under dagen försämrades förvisso humöret en aning när en känsla av halsont började smyga sig på, och det visade sig att dom fixade tiderna inte var så bra som jag trodde ändå, men livet fanns ju ändå kvar.

Gräset är grönare på andra sidan

Ibland känner jag för att bara släppa allting. Bara sluta dra, "nu får ni fixa det här själva! Jag orkar inte mer nu, om det är viktigt för er kan ni ju göra det, men jag orkar inte bry mig längre!" Om inte annat för att det skulle vara intressant att se vad som blev av allting. Och om andra hade mycket smidigare sätt att göra saker och ting på. Men det klarar jag inte av att göra. Ibland mest för att det är viktigt för mig, och ibland mest för att jag inte känner för att stå bredvid och titta på. Den gången jag släppte för att jag inte orkade, fast det var nåt som var viktigt för mig, då var det ingen som tog tag i det. Ingen orkade. Eller kanske ingen kände sig manad. Det var synd.

Fast jag vet inte om jag skulle vilja släppa allt egentligen. Bara i vissa stunder, när det känns för jobbigt och ingen annan verkar bry sig. Men jag skulle nog känna mig lite utkonkurrerad om alla andra tog över allt. Märkligt det där.

Jag börjar bli lite rädd för Livskraft. Det är farligt att förvänta sig för mycket av nånting, ibland kan detta nånting få svårt att leva upp till förväntningarna. Ofta kan man njuta mer av nånting som man inte har några förväntningar på, än om man sätter skyhöga förväntningar. Även om själva nöjet i dom båda fallen är detsamma så blir den totala upplevelsen olika. Och just nu känner jag nästan mer för att få fira en ordentlig jul i lugn och ro. Och få vara ledig flera dagar i rad, när andra också är lediga, utan att vara för att göra nåt speciellt, att bara vara. Och fika julkakor lite då och då i lugn och ro med farmor, läsa nån julbok, kanske åka lite skidor... Men jag skulle inte vilja byta egentligen. Jag skulle nog inte stå ut med att jobba hela nyårshelgen och fundera på vad jag eventuellt missar. Så det är nog rätt bra ändå. Men jag vill ha allt!

Gråta och drömma

Idag har jag varit ovanligt gråtmild. Jag grät när jag insåg att jag inte skulle hinna ta min promenad till birsta för att utforska dom nya affärerna innan det började skymma, sen ville jag bara bryta ihop och gråta när jag upptäckte att mitt enda planerade inköp (julklapp/födelsedagspresent till K) verkade vara slutsålt, men då tog jag mig faktiskt samman. För det skulle se ganska dumt ut att gråta på Birsta city. Förmodligen skulle folk inte veta vart dom skulle kolla, och så skulle dom gå långa omvägar och hitta något mycket intressant att titta på, på alla ställen förutom där jag var. Möjligtvis skulle någon snäll gammal dam komma fram och fråga hur det var, men eftersom mitt svar inte skulle vara nåt värre än att jag inte hittade det jag ville på affären så skulle det kännas ganska töntigt. Men så långt analyserade jag inte när jag var där, jag kan gråtreglerna för offentliga miljöer utantill i alla fall. Efter en stärkande glass så bestämmde jag mig för att ändå fråga efter det jag sökte, det kunde ju finnas en liten chans att allt inte fanns framme, och när expiditen då hittade vad jag hade letat efter i kanske tio minuter, en kvart redan, blev jag så glad att jag nästan fick tårar i ögonen igen. Väl hemma så höll jag på att börja gråta om när jag skulle berätta om min dag, särskilt då dom sorliga delarna, som hur fort solen hade gått ner och så. Nu känner jag mig stabilare, och jag kan till exempel skriva om det här utan minsta lilla tår i ögonen.

Inatt drömde jag en dröm. Jag brukar inte berätta så mycket av mina drömmar, för jag tycker själv att det kan vara så jobbigt att hänga med i svängarna i andras drömmar, ofta betyder konstiga detaljer mycket mer för drömmaren än för lyssnaren, vilket kan göra det svårt för en som lyssnare att förstå djupet i drömmen på samma sätt som den som drömde den. Men här skriver jag vad jag vill (moahaha), och det var inte en särskilt bökig dröm.

Det hela gick ut på att jag skulle äta spagetti med köttfärssås, och jag var så otroligt sugen på köttfärssåsen! Jag var med några andra, som också skulle äta samma mat, men vi hade lite olika matlådor. Vi bestämde oss för att slå ihop maten och äta tillsammans, mer från ett stort fat liksom, istället för var för sig. Jag började att värma köttfärsen allteftersom, och la den i en av matlådorna. Men när jag hade värmt klart all mat, så hade dom andra redan ätit upp all mat! Så jag fick ingenting! Det fanns spagetti kvar, men jag var ju så sugen på köttfärsen, så jag ville inte bara ha spagetti. Jag blev jättearg på dom som hade ätit upp all mat, jag gick iväg och satte mig i ett hörn och tjurade när jag hade skällt ut dom. Men det värsta var att dom inte ens verkade särskilt ångerfulla. En av dom kom efter mig och sa: "men du sitter ju bara på eniro hela dagarna, du behöver ju ingen energi". Till saken hör att den här personen tränar väldigt mycket, och väldigt hårt, det kan handla om kanske sju pass i veckan, jag vet inte riktigt, kanske mer, kanske mindre, men mycket! För att skydda mig och säga emot kom jag med ett argument som jag själv tyckte var lite tafatt, men jag måste ju säga nånting. "Men jag går faktiskt över en timme om dagen!". Det kunde ju självklart inte mäta sig med hur mycket hon motionerar, så egentligen behövde jag ju inte äta den där maten, det kände både hon och jag.

Det som kändes viktigt i den här drömmen var just det här att jag faktiskt inte har det så hemskt eller farligt, utan jag gör ju bara som alla andra gör, jag borde inte klaga. Eller vara less. Eller känna att jag behöver vila, jag stressar ju nästan ingenting längre. Då var det skönare när alla hade full förståelse för att jag faktiskt behövde ligga på min säng en halvtimme ibland och bara vila ut. Istället för "nu när du är ledig kan du väl fixa det här?"

Om att prata i telefon

När jag ska ringa ett telefonsamtal som jag egentligen inte vill ringa, typ om det är nån man inte känner sådär jättebra eller om man inte vet hur man ska förhålla sig på telefon till den personen, så har jag en hel liten procedur för mig. Det börjar med att jag tänker igenom vad jag vill och hur jag ska lägga fram det, till exempel hur mycket och vilka ursäktande eller undersökande fraser (till exempel "stör jag?", "kan du prata nu eller ska jag ringa senare?"), hur mycket och vilka trevlighetsfraser (till exempel "är det bra med dig?" för ett kort svar eller "hur är det med dig?" som inbjuder till ett lite längre svar) och viktigast av allt: hur jag ska lägga fram det jag egentligen vill. För oftast när det gäller såna samtal så vill man inte bara säga "åh vad du är bra, tänkte bara säga det och vill inte ha nåt alls av dig!". Det är oftare "kan du fixa det här?" eller "vi har planerat nåt utan dig, går det bra att vi gör som vi har tänkt?". När jag har kommit så långt i mitt planerande måste jag gå igenom inledningsfrasen igen för att försäkra mig om att jag inte har glömt bort den.

Jag slår in numret, och tvekar och tar ett djupt andetag innan jag trycker på "ring-knappen". Därefter följer ett nervöst vandrande på den lilla golvyta jag har på mitt rum, medan jag sjunger upp. Det brukar bli ungefär tonerna G,H,D. (Det där med att sjunga upp innan jag pratar i telefon är en ganska dålig ovana i mitt jobb, därför är jag faktiskt påväg att bli av med den (o?)vanan. ). Jag både hoppas att personen i fråga ska svara och inte svara, nästan mest inte svara, eftersom då skulle jag slippa samtalet då. Det brukar också bli en del stirrande i spegeln, noggrant granskande mitt ansikte, inte ovanligt kritiskt, bara ovanligt noggrannt. Ser varje liten ögonfrans. Stirrande, vandrande och plockande med småsaker tar jag mig igenom samtalet.

När jag har pratat klart och lagt på känns det fysiskt mycket lättare, det är verkligen som en tyngd som släpper. Nu har jag ringt klart kvällens måste-ringa-samtal, det känns skönt. Fast det var inte ett av dom värsta.

Ge mig ett kalt rum med en stor soffa i tack!

Vårt hus är i kaos. Dels är mitt rum så ostädat som det bara har varit en gång innan, alldeles innan studenten, vilket innebär riktigt stökigt. Då hade jag i alla fall någon ursäkt för varför jag inte hade städat, då hade så mycket att göra hela tiden. Det har jag inte nu. Som om det inte vore nog med katastrofrum, så står det kök i typ hela resten av köket. Förutom just i köket. Frysen bredvid tvn, arbets- och diskbänken på golvet i vardagsrummet, nya köksskåp på Ks rum och i hela gillestugan... Häromdagen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra (städa?! lalala...), så jag tänkte att jag skulle sätta mig ner och fundera på det. Men det blev ett problem med vart jag skulle sätta mig för att bara filosofera, eftersom stolen vid datorn var upptagen, soffan var upptagen, och köksstolarna var hårda. Och resten av sittytorna i huset antingen var uptagna av en gigantisk klädhög eller förtäckta med skåp eller flyttade till ett förråd för att ge plats åt kök. Det blev soffan ändå, även om jag behövde vara lite social då och inte kunde filosofera ifred. Men inte så länge. Jag tror jag måste städa mitt rum snart om jag ska stå ut, jag blir så trött annars, av att aldrig få vila blicken på nåt som är där det ska vara.

Mums med choklad!

Det är konstigt, att fast jag så sent som i förrgår inte trodde att jag någonsin skulle vara sugen på choklad till exempel i form av en kladdkaka igen, eller åtminstone inte den närmaste månaden, så har jag idag njutit av en bit kladdkaka med chokladglasyr till frukost, och okynnesätning av både chokladboll och chokladtäckta kolakakor. Vad fort man kan ändra sig! Visst har jag varit mätt andra gånger, och visst har jag haft svårt att tänka mig själv hungrig igen. Men ofta har jag ändå haft nån liten tanke i bakhuvudet att det kan vara bra att hamstra lite kakor för senare tillfällen (om såna möjligheter finns). Men så kände jag verkligen inte i fredags. Ändå fick jag med mig kakor hem, jag tänkte att antingen så skulle dom räcka i evigheter eller så skulle min familj äta alla. Jag är inte lika säker på det längre. Jag kanske ska gå och äta en kaka till i rätta alfons åberg-anda. (Jag tar väl en kaka, jag tar kanske två-å!)

Jag hittade lite helljus ändå

Idag känns det bättre. Eller redan igår kväll. Tack för uppmuntrande ord! Att skriva och prata av sig hjälpte. Och orkestern hjälpte till också. Var alldeles mjuk och varm i kroppen när jag hade spelat klart. Och det var inte så trist på jobbet idag, och jag fick vara med och klaga på statistiken över hur ofta man öppnar eniro.se med dom som har jobbat länge, alltså är det inte bara jag som inte hinner läsa där. Och jag har det verkligen inte värst, en som jobbar på jobbet har utbildat sig och allt, men tydligen gick det inte så bra, så han hamnade på eniro. Och nu har han använt sina studiemedel från csn klart. Det är tungt läge! Jag har ju faktiskt lite mer att se fram emot om man jämför! (För man måste alltid ha nån som har det värre än en själv för att kunna ha det bra, ehh?)

Jag fick schemat för första advent-helgen idag, och det är ganska perfekt!! Jag hinner med herman, hinner sova på lördagen, hinner med auktionen (vilket ger nästan lika mycket julkänsla som en julgran i kombination med mörkt och snö), och sen jobbar jag natt. Men inte så jättesent, så jag orkar kanske med första adventsgudstjänst, och sen hinner jag gå på julskyltningen innan jag börjar klockan fem. Perfekt! Och min smarta syster har kommit på att jag kan gå på julottan på juldagen istället för midnattsmässan på julafton, så då gör det inget att jag missar den heller! Inte lika mycket i alla fall. Och jag ska ju faktiskt på Livskraft. Ska bara bestämma seminarium, har beslutsångest. Och sen kommer Alis med familj, och då ska jag vara ledig har jag bestämt! :D Och bara det att jag kan bestämma för mig själv när jag vill vara ledig utan att kolla med nån annan är ganska lyxigt.

En annan kul grej, som redan har hänt, är att vi upptäckte ett bortglömt rum i kyrkan! Ingen hade varit där på ungefär 15 år, kanske mer, kanske upp till 30 år! Det har i alla fall inte använts på 30 år. Coolt. Och inte ens en församlingsveteran som har varit i kyrkan sen 1959 verkade ha koll på vad det var. Nu är bara frågan, finns det en vind ovanför? Det blir nästa undersökningsmoment. Spännande.

Imorgon är jag ledig, då blir det chokladbak! :D Exakt vad får jag se, kanske lite olika. Chokladen är till vårt kära hermancafe, som går av stapeln på fredag klockan 19.00. Så känner du för att frossa i choklad för ett pris som inte alls ruinerar dig så är du jättevälkommen till EFS då! Du får komma även om du bara vill undersöka vad jag bestämde mig för att baka, eller om du bara vill äta lite choklad också. Du får också komma efter 19, vi har öppet så länge det kommer folk! Typ i alla fall. Det var ingen som var sugen på att stanna kvar och städa efter ett, mystiskt nog. Men VÄLKOMMEN!

Jag har verkligen fastnat för Lifehouse. Nästa låt jag tänkte presentera är Broken.

Jag vill...

Ja, vad vill jag egentligen? Jag vill vilja starkt, massor, längta, se fram emot, sprudla, orka, till och med ha ont. Men det sista får man väl egentligen inte säga, då ångrar man sig nog sen. Men på nåt konstigt sätt känner jag att jag hellre skulle känna som den hemska helgen i januari då det gjorde ont, än nu, det gjorde till och med ont fast jag inte tänkte. Jag minns att jag var lite besviken för att jag inte kunde njuta fullt ut av min mattehelg, det var nåt som var ivägen och skavde. Men huvudsaken var att jag kände. Just nu känner jag mig på en sån jämn nivå, vilket kan vara skönt och bekvämt i måttliga mängder, men uttråkande i längden. Ge mig lite kast mellan hopp och förtvivlan, ge mig nånting att sträva efter, ge mig glädjerus och hoppläshet, spänning!

Just nu tuffar det bara på. Jag jobbar, det är skönt att vara ledig när jag är det, då sover jag ikapp lite och segar tills dagen är slut, sen går jag tillbaka till jobbet, tjänar pengar till nånting som känns väldigt långt borta och oprecist och som jag inte vet om det blir av eller om det kommer vara värt allt slit och tid, och sen måste jag försöka ta tag i nån mer långsiktig plan för mitt liv. Eller lite i taget, men det är ju så svårt att veta och passa ihop allting! Med andra människor, med egen ekonomi, med höstterminer och vårterminer som börjar där dom börjar och inte tar hänsyn till om man känner för att bli klar med nåt annat först, typ pengainsamling eller resor eller så. Så har man otur så kanske det går ett till jobbår bara för att det blev misslagom med tidsplaneringen. Gud hjälp vad ska jag göra av mitt liv?!

Hörde på radion häromdagen när dom pratade om meningen med livet. Jag tror jag har missat nåt stort och viktigt, för dom sa att många blev religiösa för att hitta en mening med livet. Men fast jag har varit mer eller mindre kristen i hela mitt liv så vet jag fortfarande inte vad själva meningen är. Vilken mening är det dom hittar då? Typ meningen med livet är Gud? Men även om den meningen funkar rest grammatiskt så säger den mig inget. Meningen att vi finns är att Gud finns? Eller vaddå? Och vad innebär det i såna fall för mig rent praktiskt? Vad ska jag göra av mitt liv då? Jag misstänker att det är nån annan mening dom hittar.

Fast jag vet egentligen inte om det verkligen är meningen med livet jag är intresserad av. I alla fall inte meningen med livet som i meningen med mänskligheten eller liv på jorden överhuvudtaget. Det jag bryr mig om är mer vad jag ska satsa på i mitt liv, hur ska jag rikta in mig när det inte längre är nån so säger åt mig vad jag ska göra, hur ska jag tänka? Jag känner att min lilla hjärna är alldeles för liten för att kunna greppa alla möjligheter och fördelar och nackdelar och beräkna vilket som väger över. Och vad som är roligast och vad som är värt allting, det tar ju både tid och pengar. Och sen pussla ihop hela år och terminer. Fast jag inte ens vet när jag vill göra vad. Eller vad jag vill.

Jag påminns om känslan jag hade när jag skulle ta studenten: att jag var påväg ut ur nåt som jag visste vad det var, och vägen gick rakt in i nån slags dimma eller mörker eller både och, så jag inte såg vart jag var påväg mot. Trots det kunde jag inte stanna eller stoppa för att undersöka, jag bara gick framåt och framåt. Det var bara att vänta och se. Nu är jag i det som var dimma tidigare, men det har bara utkristalliserat sig alldeles runtomkring mig, så jag ser bara det som är nära mig. Jag ser fortfarande inte framåt, förutom grejer som jag kanske inte ens kommer att vara med om, typ "och sen kommer det bli så snyggt i källaren, och man kommer att kunna ha det som sitt andra hem och alltid ha en egen nyckel till källaren på fickan, så man när som helst kan gå dit och bara gå på toa eller sitta och läsa eller göra vad som helst". Sen kommer den andra rösten: "när källaren blir klar är ungefär samtidigt som du tänker åka ut i världen och leva livet och inte alls vara i stan, eftersom du inte kommer att stå ut med det här livet i mer än ett år". Just ja. Glömde.

Hela tiden som är bakom mig från studenten ungefär känns också lite oformligt, medan skoltiden är ordentligt strukturerat och fint. Jag ser det så tydligt så jag önskar att jag kunde måla det, men jag tror inte jag skulle få till det som jag tänker, och då skulle jag bli så besviken. Det är som om jag bara har på halvljus fast det är väldigt mörkt ute, och jag har inget annat val än att följa vägen och se vart jag hamnar. Ibland kommer det ett vägskäl, men jag ser det inte förrän jag är ganska nära inpå, och då måste jag ta ett snabbt beslut, fast jag inte ser vad som finns längre fram på vägen. Skoltiden är klart upplyst och fin, mellan studenten och nu är det lite skumt ljus, typ nån lampa här och var på en halvdåligt upplyst väg. Och framåt och åt sidorna är det bara svart, och jag har ingen aning om vad som finns där. Men det är inte riktigt den slags spänningen jag längtar efter. Jag vill kunna ha en spänning i nuet, jag vill inte konfronteras med framtid, jag vill inte bli vuxen. Men det är ditåt vägen går, det är dit alla mina vägar går. Men dom kommer fram på olika sätt, och jag vet inte vilket som är mitt sätt.

Nu är det slut mellan oss två

Men vi skiljs som vänner. Tror jag, i alla fall uppfattade jag det så. Vi tog det över telefon, jag vet att alla säger att slutgörande ska ske ansikte mot ansikte, men det blev för bökigt. Och anledningen? Jag hade hittat nån annan. Så här gick det till: Redan igår ringde någon min mobil, men jag kunde inte svara just då, och eftersom numret var hemligt visste jag inte vem jag skulle ringa tillbaka till. Idag ringde det tydligen igen när jag hade mobilen avstängd, för när jag slog på mobilen hade jag ett meddelande på svararen. Jag lyssnade på: Hej, du kan väl ringa upp mig, jag måste prata med dig. Jag tyckte rösten lät lite trött och besviken, så redan då jag anade oråd. När jag väl ringde upp så kom vi fram till det gemensamt, vi kände att det inte skulle hålla på det här sättet. Fast jag tror inte att någon av oss tyckte det kändes särskilt kul. Men jag kan få ut mer av mitt andra alternativ, och ibland måste man ju tänka taktiskt och inte bara gå på känslor. Hejdå kära Bruksgården 2. Nu kommer jag inte tillbaka, jag är struken från vikarielistan. Jag kommer sakna er gamla. Men även om jag skulle komma tillbaka och hälsa på så skulle ni nog inte minnas mig ändå, hur behändig jag än har varit. Farväl.

Smarta shoppingslutsatser

Jag sitter och äter på en klubba som egentligen är alldeles för söt, jag mår redan illa fast jag knappt har fått i mig halva. Men är man godissugen så är man, och det var faktiskt en present. Så jag kan ju inte bara slänga den.

Nu har jag återigen hamnat i situationen där det händer mycket i mitt liv som jag tänker att "det här kan jag blogga om", men så hinner jag inte, och så blir det bara kö. Jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker det är hemskt roligt att lura och kidnappa mina vänner, moahaha. Och det hemliga plansmidandet är typ lika kul som att sätta planerna i verket.

Men jag har inte bara lurats. Jag har ju varit i huvudstaden också! Och jag har kommit fram till en sak som känns väldigt viktigt inför mina fortsatta shoppingäventyr dom dagar man måste vara på shoppinghumör, annars blir planerna lite bortkastade. Egentligen så är det konstigt att jag inte har kommit fram till det tidigare, jag som är en så van fjällvandrare och hajkare. När man är ute och vandrar eller åker skidor en hel dag är jag alltid noga med att ha med mat, och inte bara mat, utan också choklad och annat godis, så man inte får blodsockerfall och blir trött och sur. När man shoppar en hel dag är det ännu viktigare att man inte blir på dåligt humör, för i alla fall kan inte jag shoppa om jag är på fel humör. Gå och åka skidor kan jag göra i alla fall, det är bara att ta fram segheten i kroppen. Men slutsatsen är alltså att det är lika viktigt att fylla på med snabb energi så fort man känner att blodsockret börjar hamna på fel nivåer. Och inte tänka (som jag har gjort förut): jag är inte hungrig, jag är bara less, jag ska äta om nån/några timmar. Då blir den tiden bara tråkig. Om man istället äter lite socker så blir det bra! :)

Sen har jag också kommit fram till att om man är fem personer som ska shoppa tillsammans måste man nästan våga dela på sig och gå till olika affärer ibland, för att man ska orka längre och inte behöva använda sin dyrbara energi till att vänta otåligt. Det finns ju faktiskt mobiler så man kan hitta igen varann fast man stundtals är någon affär bort.

Men stockholm var roligt :)

Ikväll är det herman, och det känns lite spännande, eftersom jag inte vet om jag skulle ha fixat nåt, till exempel en projektor och filmduk och film, eller om nån annan skulle göra det. Men jag tycker det vore väldigt dumt av mig att lova en projektor eftersom jag inte har nån aning om vart jag skulle kunna få tag på en sån. Om jag inte tänkte på den som jag trodde fanns i kyrkan, men den kan jag ju inte få igång nåt ljud på. Hm. Jag minns iofs att M sa att han kunde få tag på nåt, var det en projektor? Men då har jag för mig att jag tänkte "det behövs nog inte", så det kanske var nån annan som skulle fixa? Eller var det nåt annat han hade? Spännande som sagt. Jag tar kanske med tv med dvd-spelare, det kommer nog inte så många. Jag har nåt vagt minne av att jag och M (den långa den här gången) sa "vi kan fixa det här!", men eftersom hon befinner sig i dom norska fjordarna så är det svårt med rådgivning och påminnelse om vad vi egentligen sa därifrån. Äh, en teve, måste väl räcka!!

Gah, det känns ungefär likadant idag som motsvarande dag för ungefär ett år sen, men det ska det ju inte göra, trodde jag. Men imorgon avgörs det.

Skruva tillbaka tiden ett år?

Jag saknar min syster. Och jag vill inte jobba på eniro dag ut och dag in, nästa gång jag är ledig mer än varannan helg eller nån enstaka dag är på nyår. Dit är det nästan en evighet. Men mest saknar jag min syster.

Nu kan ni inte längre ringa nummerupplysningen och fråga nåt pinsamt...

Igår inträffade det som jag förväntansfullt har sett fram emot, men som jag blev förvånad över att jag fick uppleva så tidigt. Det ringde någon till mig på eniro som jag kände! :D Även om det bara var ett standardsamtal och det förmodligen tog 30 sekunder eller nåt, och även om det inte var något konstigt personen ifråga frågade efter, så gjorde det att jag satt och smålog för mig själv den resterande timmen av min arbetsdag. Tyvärr fick jag inte avslöja mig själv, enligt vår kundpolicy, men även om jag hade fått det så väljer man väl kanske hellre att småprata nån annan gång, än när det kostar drygt 10 kr i minuten. Fast i och för sig har jag makten att ta bort kostnad, moahaha...

Jag har fått över 13000 kronor i lön för semptember månad. Och då är det bara dagislönen. Jag är en rik kvinna. Och jag jobbade, hm, kanske två, tre dagar på dagiset i september. På löneavin stod det att jag hade jobbat heltid, plus dom där två, tre dagarna. Så jag måste nog ringa och be dom ta tillbaka pengar på måndag. Men över helgen är jag rik!

I don't know why I can't forget this feeling, that I would rather be with you

Dom har inte ringt mig från Bruksgården nåt mer sen jag lärde mig att säga nej, hm, undrar varför..? :P Fast det gör inget, jag skulle ju ändå inte kunna jobba där nu, men det bevisar i alla fall att jag hade rätt när jag trodde att jag skulle behöva tacka ja hela tiden för att få jobba nåt överhuvudtaget. Eller i alla fall nästan hela tiden. Det känns i alla fall skönt att slippa hitta på nån bortförklaring till att inte jobba där på jul. Av nån anledning skulle det kännas jobbigare att jobba på äldreboendet på julafton än på eniro, fast egentligen borde det ju vara tvärtom. På äldreboendet kan man i alla fall ha julmusik och gran och stämning, medan eniro är ett lika omysigt jobb på julafton som en vanlig måndag morgon. Men då behöver man inte tänka lika mycket på vad man missar hemma.

Något som känns bra idag är att jag har utökat min bloggar-att-läsa-lista med 2 bloggar! Dessa bloggare verkar dessutom vara rätt flitiga i sitt skrivande, vilket gör det hela så mycket roligare. Alltid lika kul att läsa vad andra har för sig och funderar på. Dessutom har jag upptäckt att jagär barnsligt förtjust i att upptäcka att jag finns med på nåt sätt i vad folk skriver, haha. Det kan vara direkt eller indirekt, jag blir glad när jag ser "och sen var jag på möte" och jag också var på det mötet. Typ, woho, den del av våra liv som är gemensamt är så pass viktigt för dig att du vill skriva om det, vad smickrad jag blir! Barnsligt förtjust var ordet.

Idag hörde jag fel på en låttext, men den felaktiga texten fastnade. I don't know why I can't forget this feeling, that I would rather be with you. Fast tanken hade nog fastnat innan också, bara att jag inte hade formulerat den.

Ibland är det pinsamt hur man kan bli förälskad i saker

Jag hämtade ut min nya sovsäck igår. Den är blå och jättefluffig, underbart! Dessutom väger den bara knappt 1,2 kg och den kan bli riktigt liten om man pressar ihop den. Nu vill jag bara ut och testa! Den övre delen funkar typ som en mössa, och är alltså inte bara längre där bak, den är sydd så den kan gå runt huvudet. Perfekt när det är kallt, man är varm överallt förutom om näsan. Myspys!

Godis?

Jag fryser. Det känns som att man inte ska behöva frysa om man sitter inomhus med långkalsonger under jeansen och en tjocktröja med uppdragen luva. Fast just nu så fryser jag hellre än svettas. Man kan tycka synd om sig själv på ett annat sätt om man fryser jämfört med om man svettas, eftersom man "ska" tycka värmen, särkilt sommarvärme, är jättehärlig och alltid underbar. Det tycker inte jag.

Just nu överväger jag om jag ska gå och köpa godis. Jag är egentligen inte så supersugen, eftersom jag redan har ätit bullar och tårta (ja, jag är ensam hemma, rätt gissat), men kan inte komma på så mycket mer att göra. Har hunnit läsa folks bloggar redan, och när man går upp tidigt på en lördagsmorgon så blir dagen evighetslång. Vissa dagar kommer jag inte igång och gör nåt förrän den här tiden (eller åtminstone tiden som var för en timme sen) ändå. Och nu känner jag mig klar med den här dagen. Har redan hunnit vara på stan, vilket inte var en så jättetrevlig upplevelse eftersom det kändes som att alla var där för att gå rakt in i mig eller stå ivägen när jag försökte gå förbi. Jag fick nästan lite panik ett tag på indiska när jag inte kunde komma ut. Men till slut gick det bra.

Poängen med att köpa godis skulle vara att kunna ligga och läsa och äta goodis, vilket känns väldigt lyxigt och mysigt. Plus att det skulle passa ihop med mitt nuvarande humör. Problemet är att det finns en risk att jag hinner äta upp godiset eller en del av det innan jag hinner hem, eller så byts mitt humör ut när jag har gått en promenad. Sen så ligger jag inte alls i fas med min budget för den här månaden heller. Den spräcktes första helgen, så jag förstår inte hur den skulle kunna hålla i och för sig. Men jag har pengar om jag för över.

Om jag skulle fråga någon vettig människa så skulle den förmodligen säga: köp inte godis, det är bara onyttigt!!! Socker, usch, ditt insulin kommer dö, och du har ju faktiskt ätit mer än nödvändigt av onyttigheter idag. Och för att inte tala om igår!!! Du klarar dig på den energin i en vecka, akta dig för att äta mer! Och du tränar ju faktiskt aaaaldrig, hur ska det här sluta! Du är nog den mest onyttiga människan i hela världen, eller åtminstone i hela sverige, eller åtminstone i hela sundsvall, skärp dig nu, alla andra klarar det faktiskt, utom du.

Okej jag överdriver kanske. Men det känns som så ibland. Jag saknar den bekymmerslösa tiden när man var ung, och man inte behövde tänka. När man kunde äta sitt lördagsgodis i frid och fröjd utan att tänka vare sig på nyttighet eller ekonomi. Eller framtid eller annan stress, man kunde läsa hur mycket man ville, det var bara läxor som tog max 20 minuter per dag fyra dar i veckan. Lediga helger med mycket möjligheter.

Nu ska jag äta tårta och dricka te med mamma=inget godis.

Can I be your friend?

Vad svarar man på en sån fråga om man har träffat personen som ställer frågan i ungefär 20 sekunder? Och det enda man vet om honom är att han är hyfsat eller väldigt vältränad eftersom han frivilligt springer upp och ner för backen mellan ip och skvadern. Jag visste inte så jag sa "eh, I don't know". Jag kanske är en väldigt fördomsfull eller otroligt tråkigt svensk person som inte vill bli kompis med första bästa person jag ser. Fast mina fördomar späddes på lite när han sen frågade om jag var gift, typ som svar på mitt I don't know. Och han trodde jag ljög när jag sa att jag inte hade nån pojkvän. Sen frågade han igen om han kunde bli min kompis, då sa jag maybe och att jag hade bråttom till jobbet. Då kom jag därifrån. Men sen tyckte jag lite synd om honom, han verkade ju snäll och så, och det är nog inte så lätt att hitta nån kompis om man kommer helt ensam till sundsvall och inte kan svenska. Och man är kanske mer rättfram i det land han kommer ifrån. Värsta kulturkrocken liksom. Och han sa att han inte ville tvinga mig till att bli hans kompis, det var ju snällt.


Dom senaste en och en halv veckorna har jag varit på eniro. Det känns inte lika hemskt nu som när jag skrev om det sist, eftersom det var en som hann säga upp sig innan själva utbildningen började (vilket innebär att jag inte var den som tänkte säga upp mig först), och det är fler som har behövt ta ledigt. Och min coach lät inte särskilt sur när jag tog upp ledigheten igen. Och idag har jag..... (trumvirvel) sett till att jag är ledig på nyår!!! :D Och blockerat mig på dom dagarna innan nyår som Livskraft är, så jag kan åka!! Jippiejippiejippie!!! I och för sig innebar det att jag var tvungen att jobba på julafton, det pass som ingen hade tagit där. Jag tror det var dom sämsta tiderna man kan komma på på julafton, kvart i fyra till kvart över tolv på natten om jag inte minns fel. Men vad är väl en julaftonseftermiddag/kväll mot ett helt läger?! typ ingenting. Plus att det förmodligen inte är så mycket jobbiga samtal på jul, det lär inte vara många företag till exempel, mest privatpersoner som man vill säga god jul till.


Igår satt jag nästan hela dagen och tog emot samtal själv (utan nån som satt bredvid mig, ojojoj!). Tyvärr var jag ganska less på det mot slutet av dagen, vilket inte bådar gott inför framtiden. Men jag hoppas på att det ska kännas lite bättre när jag kan jobbet bättre, nu var jag lite nervös inför varje samtal, vilket är väldigt uttröttande i längden. Typ som att ha ett prov mellan halv nio och halv fem. När fler samtal går på rutin står man nog ut längre också.

Men även om jobbet kan vara segt och drygt så är det ett jobb. Och det känns lyxigt att kunna ha mobilen på ljudlös eller till och med avstängd på nätterna, eftersom jag har ett schema och inte behöver ta varenda jobbpass som finns. Och det finns möjlighet att få extra tider utöver sitt vanliga schema om jag skulle tycka att jag jobbar för lite. Det finns så mycket att jag skulle kunna jobba heltid nästa vecka utan att ha ett pass inplanerat i mitt schema från början. Men jag har ju pass inplanerat. Och jag vet att jag garanterat är ledig varannan helg, vilket känns bra. Måste bara skaffa en bra kalender så jag har koll på mina dagar, så jag inte dubbelbokar jobb med scouter, möten, herman eller vad det nu kan tänkas vara. Så även om mitt jobb känns en aning segt så känns mitt liv uppordnat och bra. Jag ska nog gå med i ett fackförbund. Det ger många vuxenpoäng, det gör nästan inget att jag inte dricker kaffe.

Snälla flickor förändrar inte världen

... så hette boken jag fick av mamma häromdagen, som försenad födelsedagspresent. Jag tror att hon vill att jag ska bli lite mer kaxig. Fast faktum är att jag hade kollat på boken men känt mig för snål för att köpa den (vilket nog var en ganska bra idé eftersom jag hade 0 kr i plånboken och typ 23 kr på kortet...). Jag kände mig lite träffad av inledningen:

Jag vill berätta för dig om en person jag en gån kände väldigt väl.
Hon var en trevlig flicka: lydig, artig, socialt accepterad. Nästan för tystlåten kunde somliga tycka, men inte desto mindre behaglig. En oerhört snäll flicka.

Fast hade jag inte kollat på den först så tror jag att jag hade blivit lite förolämpad på nåt vis av att få den. Tur att jag såg den innan då. Boken går alltså ut på att det inte är bra för en själv eller för nån annan att vara en "snäll flicka", man ska vara en "god kvinna" istället. Vilket innebär att man är mer av sig själv än vad "en snäll flicka" är. Låter väl rätt klokt, även om jag tycker att "en god kvinna" låter typ som en afrikansk medicinkvinna.

...................................................................................

I am hanging on every word you say
And even if You don't want to speak tonight
That's alright, alright with me
'Cause I want nothing more
Than to sit outside Your door
And listen to You breathing
Is where I want to be
//Lifehouse

Det känns bra när det känns så.

Jobbigt läge

Gah, jag blir tokig, eniros hemsida funkar inte. Och jag som fick hemläxa att svara på massa frågor om eniro. Osis. Fast det är ju lite skönt med en hemläx, det påminner ju lite om skolan iaf ;) Plus att det är trevliga och lätta frågor (om man nu skulle få hemsidan att funka), typ vilka länder finns eniro i? och såna saker. Men annars känns eniro lite jobbigt just nu. Var på ett introduktionsmöte i måndags, vilket dom inledde med att understryka hur alla hade trivts så bra på eniro ("och jag har jobbat här i jättemånga år, och jag har verkligen TRIVTS, det är därför jag har blivit kvar" "och jag har jobbat här i ännu fler år, och det är för att det verkligen är en bra arbetsplats där jag har trivts såååå bra"). Vilket gjorde mig mer misstänksam än lugnad. Men hade det bara varit det så hade det inte varit någon fara. Den som hade intervjuat mig, och som var där och var med och berättade om jobbet, tog upp det här med uppsägningstid. "Tydligen var det någon som hade hört av sig till kontorsfixarna och kollat det här med uppsägningstid, vilket ju känns väääldigt tråkigt att prata om såhär innan man ens har börjat, men jag kan ju säga att det är ingen uppsägningstid, men om ni nu vill säga upp er, vilket jag verkligen hoppas att ni inte ska vilja göra, så ser vi gärna att ni säger till så fort ni vet att ni ska sluta." Jag vet inte om hon visste att det var jag som hade frågat, men jag försökte se ut som om jag tyckte att det var väääääldigt tråkigt att det var någon som var så omotiverad att jobba så att hon eller han hade kollat upp hur man skulle säga upp sig redan innan man började jobba. Vet inte om hon gick på det, men hon tittade i alla fall inte argt på mig.

Men det här var inte heller allt. Dom pratade om ledighet, och sa att vi inte har nån betald semester, vilket jag kan förstå. Sen sa dom att vi ju är anställda för att jobba, men om vi nån gång skulle behöva ta ledigt, så var det bäst att vi sa till typ 3-4 veckor innan. Men då skulle vi minsann inte tro att vi skulle få jobba så mycket som vi ville den perioden sen!!! Jag satt tyst och räknade på antal veckor tills jag ska till stockholm, och kom fram till att det är om 4 veckor. Jag insåg att jag antingen skulle behöva be om ledighet där och då, eller fegringa/fegmaila under veckan eller ta upp det det första jag gjorde på utbildningen. Problemet var bara att bortförklaringen "jag bokade resan innan jag sökte jobbet" skulle funka bäst den allra första dagen. Så jag bad om ledighet, hon verkade inte så glad. När jag kom hem var jag alldeles gråtfärdig över att jag kände mig som en sån hemsk anställd, och det kändes som att jag skulle få jobba dubbelt så hårt som alla andra för att få dom att tycka om mig igen. Jag känner mig inte lika bra nu som jag gjorde på intervjun.

Dessutom har jag insett att det inte är självklart att jag kan få ledigt över hela nyårshelgen och Livskraft!!! Och jag vill verkligen verkligen verkligen åka!!!!! Jag behöver åka! Har jag tur så jobbar jag inte så mycket den helgen, och så kan jag kanske byta bort nåt pass, men jag hinner inte anmäla mig efter det att jag har fått schemat... :( Och förmodligen är det väl över jul och nyår som alla andra vill vara lediga, typ alla fast anställda med semesterdagar att ta ut, så det är väl då vi timvikarier får hoppa in som mest. Och jul är väl inte att tänka på att vara ledig på, särskilt inte om jag på nåt sätt kan påverka om jag vill vara ledig på jul eller nyår. Men annars så fick jag frågan på Bruksgården igår om jag kan jobba på jul, så jag behöver inte vara arbetslös på julafton verkar det som i alla fall. Jippie. Om jag mot förmodan inte skulle jobba på eniro på julafton så tror jag att jag måste ha mobilen avstängd och telefonjacket utdraget för att slippa rycka in för dom som blir "sjuk" på julafton. Tydligen så var det vanligt med sjukskrivningar på jul. Taskigt tycker jag.

Ett sista problem som jag har kommit på vad gäller jobbet på eniro är mina teaterföreställningar. Hur ska jag kunna boka in en föreställning när jag bara vet hur jag ska jobba i två veckor framåt?! Eller rep? Fast repen går väl lättare, föreställningar måste man väl boka in tidigt! Jag har nåt slags schema så jag vet att jag är ledig varannan helg och nån dag under vissa veckor, och jag vet att jag slutar senast kl 18 vissa dagar. Så det är väl så man får planera... Men dom är ju inte så många, och då får vi ju inte till så många föreställningar effektivt under en kort period, som planen verkar vara. Jobbigt läge!

Åh vad jag saknar trygga, regelbundna skolan, där man kan ha framförhållning!!! Och man är där mer för sin egen skull än nån annans, så man kunde ta ledigt utan att andra led av det, det var bara en själv som fick värdera om det var värt den extra stressen. Och sånt kan jag.

Men, det som känns bra nu, är att orkestern har kommit igång!!! :D Och även om jag inte vet om jag kan vara med på konserten pga mitt störda eniroschema, så VET jag när konserten och när ALLA repetitioner är, åh vad skönt det är! Och så vet jag vad jag ska göra, och nu har jag till och med sällskap på min egen nivå, dvs det är inte bara musiklärare i orkestern längre. Fast det var det inte riktigt förut heller, men nu finns det kompisar i cellostämman till och med, och inte bara ett redan tajt tjejgäng studenter från Miun i fiolstämman. Det känns som att det är det enda som är kvar och vanligt från förra året där jag inte har massa ansvar för andra. Det gör inget för alla andra om jag missar det, men det är roligt att gå när jag kan. Och jag behöver inte lova massa för att sen behöva trixa massa för att ta mig ur det, och jag behöver inte ens träna på att säga nej. Kravlöst.

Dags för orkester och avslöjande

Imorgon börjar orkestern! :D Äntligen, men jag är inte i nån särskild bra form.. Men får jobba på det. Egentligen tänkte jag spela förut, men så var det så stökigt på rummet så jag var tvungen att städa först, så jag städade lite, men sen blev jag så tesugen, och sen hamnade jag här. Hm. Jaja, men kvällen är inte slut än. Det bästa av allt med orkestern imorgon är att det ska börja två cellister som gick i sus förra året, så nu är jag inte ensam med massa okända vuxna längre :) Woho! Och jag är inte den enda i cellostämman som får fuska sig igenom dom svåra delarna av noterna.

Förresten så kan jag avslöja att dom flesta i världen (okej, hela världen hade inte frågats, men folk från olika länder i olika världsdelar) skulle hellre fixa till sina svaga sidor för att nå framgång, istället för att utveckla sina starka sidor. Det känns lite tråkigt på nåt vis, då blir ju alla medelbra på allt, istället för att man har nån som är expert på en sak och en annan som är bäst på nåt annat. Fast jag vet inte vad jag skulle svara, eller jo, för framgången så skulle jag nog vilja utveckla mina starka sidor, men för det vardagliga och allmänna livet så skulle jag hellre rätta till mina svaga tror jag.

Back in town

Hemma nu från umeåäventyr! Det blev bättre och mer intressant och roligare än jag hade trott att det skulle bli, särskilt jämfört med vad jag trodde efter att M hade meddelat att hon var sjuk och inte kunde komma med. Det betydde att det var jag och åtta vuxna från kyrkan som åkte. Jag hade alltså ingen jämnårig kompis med mig att klamra mig fast vid vid behov, men det gick bra ändå. Kände mig ganska vuxen helt plötsligt, även om jag tyckte jag fick lite väl mycket beröm för att jag hade följt med som ensam person från salt och för att jag kunde köra bil halvvägs upp till umeå. "Det var ju jättebra att du kunde följa med från salt! Och så kunde du ju köra bilen upp också, och det var ju jättebra!" (Eh, alla andra som var med kunde också köra bilen, jag råkade bara erbjuda mig först? Ska du inte tacka M för att han körde från Docksta? :P). Närå, det är väl bra att dom uppmuntrar, hellre det än "ja, nu har du ju i alla fall fått testa på det här och vi har betalat en dyyyyr kurs för dig, hoppas du uppskattar det tillräckligt mycket!" Så sa ingen. Det påminner lite om när det blev applåder när ljudteknikerna råkade vara några tjejer. Killarna brukar ibland (eller kanske oftast, är inte säker) få ett "tack ljudteknikerna" innan tackandet går över till den som sjungit osv.

Ledarseminarierna var bättre än jag trodde att dom skulle vara, kände att jag kunde ta till mig mycket fast jag inte känner att jag leder en församling, vilket var känslan jag fick när jag såg filmer från förra året i vintras. Dock så var det en besvikelse att upptäcka att det är samma person som har gjort filmerna om Mr Bean (som jag har väldigt svårt för) som har gjort filmer som Notting Hill och Love actually (vilka är filmer som jag tycker jättemycket om för att dom är såna mysfilmer), nu måste jag kanske omvärdera Mr Bean lite, för samma person kan väl inte ha gjort både något så bra och så dåligt? ;) Men en annan sa nåt rätt intressant, "Vilket av dessa två alternativ skulle du välja för att nå maximal framgångsrikhet? 1. Att förbättra och fördjupa dina starka sidor eller 2. Att fixa till dina svagheter" Fundera på det ni så ska jag vänta till nåt senare inlägg med att avslöja vad majoriteten av världen svarade på den frågan ;)

Har väl lärt känna vår nya ungdomspastor lite mer också, i det sällskapet vi var i kändes han verligen som en tonåring, om det berodde på att medelåldern på sundsvallarna var relativt hög eller bara för att det är sån han är kan man fundera på, men när han gick omkring med sin collagetröja (istället för skjorta, som är det klassiska klädesplagget för vår andra pastor), oroade sig för att han skulle få för lite mat på restaurangen, beställde extra pommes frites till den annars så mogna maträtten spätta (där det ingick kokt potatis), frågade om det var cola light eller pepsi max dom hade på en restaurang, hade med sig en datautskrift med ett skämt på och för övrigt verkade väldigt... hmm.. lättsinnig kanske är rätt ord? så gick tankarna mer till en hungrig tonårspojke än den ansvarsfulla ungdomspastor jag har föreställt mig ska komma och lösa allt. Fast i och för sig, ansvarsfullhet har vi väl kanske så det räcker, vad vi behöver är nog massa kreativitet, engagemang, idéer och sprudlande, så det blir nog jättebra det här!

Jag har tänkt på en sak... Varför är det så naturligt att man ska vara så bra på vissa grejer, meden andra grejer mer är nån slags prestation? "Det är inte en särskilt betungande uppgift, det är ju bara att sätta sig och prata med dom nya vid fikat!" Hallå, att sätta sig vid ett bord med helt nya människor och försöka hålla igång nåt slags samtal utan att det blir pinsamt tyst tycker inte jag är en grej som man bara kan vifta bort med lillfingret för att det är så enkelt och obetungande! Då skulle jag tycka det var mindre betungande att göra nåt som var mer hjärndött men tog mer tid, typ tömma papperskorgar och säga välkommen och le. Och det här med kreativitet och idéer. Som om alla egentligen alltid satt med massa idéer men inte vågade säga dom för att dom begränsade sig själva. Tänk om man inte kommer med idéerna alls, och att man mycket hellre gör nåt där man vet vad man ska göra från början och inte behöver hitta på så mycket själv? Eller är man för outvecklande då? Vet inte, kanske har övertolkat lite och så, men ibland kan det kännas som att det som är självklart för vissa inte är så självklart för alla.. Typ som att jag skulle säga "Det är väl inte särskilt betungande, det är väl bara att plugga in och lära sig allt utantill?" Kanske inte för alla. Är inte särskilt uppretad, tycker bara det är lite konstigt. Dom som är sociala kan väl få ta åt sig äran av det och inte få det bortviftat med att "det är väl bara naturligt att vara social".

Måste bara säga tack för era uppmuntrande ord också, och ja, jag ska försöka att följa Svea rikes lag efter bästa förmåga ;)

Såhär går det när man har för lite att göra på dagarna

Jag har inget liv, och jag börjar bli less på det nu. En vecka är lagom att göra ingenting på, men sen blir det bara jobbigt. Fast imorgon ska jag jobba på dagis, men det känner jag inte heller för, dumt nog. Men det blir nog bra när jag väl kommer dit. Men just nu känner jag mer för att hitta på nåt roligt istället. Synd bara att dom flesta andra har ett liv, och om jag försöker hitta på nåt själv slutar det bara med att jag blir sittande här alldeles för länge. Idag tänkte jag till exempel gå ner på stan och kolla vad jag kan köpa för mina presentkort. På vägen skulle jag förbi Skvadern och lämna biblar och titta på spottkonst. Jag fastnade vid datorn, borstade tänderna vid tre, och gick mot skolan sen, men eftersom jag skulle kolla på kök med mor och far klockan fem hann jag inte till stan. Men jag hann se snygg konst iaf! :)

Nyss lyckades jag övertala mig själv att städa rummet bara genom att tänka på vad jag skulle kunna skriva här för att komma på nåt eller övertala mig själv, det är bra med en blogg för mig! :P Tyvärr så kom jag på att jag skulle läsa igenom ett gammalt inlägg som aldrig har blivit publicerat först, vilket slutade med att jag läste igenom dom flesta av mina gamla inlägg, och sen var det kört. Men snart kanske jag kan slita mig.

En sak som är bra med att jag hinner bli riktigt uttråkad är att jag ser fram emot att börja jobba! Även om det kanske inte är världens roligaste jobb så kommer jag i alla fall ut ur huset och gör nåt vettigt på dagarna! Och när jag väl är ute ur huset känns det ganska bra. Idag kom jag till exempel på att jag ska till stockholm om inte alltför länge! :D Bara jag kan ta ledigt, men 2 dagar borde funka. Och den här veckan blir det inte så mycket mer tristess. Imorgon blir det jobb=pengar, på torsdag fika med J, och på fredag-lördag umeåresa med bland andra M :D Då får jag känna mig lite viktig igen, haha :P Och jag får träffa mer folk än min familj, vilket kan vara trevligt som omväxling. Nej, jag bara överdriver hela tiden, jag skyller på mitt humör, och det känns faktiskt som jättelång tid om man inte gör nånting ett par dagar. Men nu ska jag passa på att städa när jag inte har nåt vettigare att göra och har bra musik.'

(Jag har börjat få skov av prestationsångest över den här bloggen, att det ska bli så bra och kul att läsa, det är lite jobbigt. Det värsta är att jag inte vet om jag vill bli av med den, den kanske hindrar mig från att publicera alltför långa intetsägande inlägg. Men det är ju roligare att slippa en negativ känsla. Men vet inte hur jag skulle kunna bli av med känslan ändå om jag hade bestämt mig för det, så det är väl bara att avvakta och se..)

Jag orkar inte hitta på en fyndig rubrik som sammanfattar och knyter ihop eftersom det jag skriver inte hör ihop

Woho, jag har lyckats lägga till mer musik på min iPod utan att ta bort den som var där! :) Visste inte om det skulle gå, och eftersom datorn är tömd på den mesta av min musik så skulle det kännas lite surt om mycket av den musik jag lyssnar på skulle försvinna... Men kände att jag verkligen ville lägga till musik nu, så jag tog ett djupt andetag och testade och läste och... Det funkade :D Så nu vågar jag lägga till musik, plus att jag har ny bra musik (lifehouse, både bra texter och bra melodier!) som nu är nytillagt.

Måste bara få skryta om mina framsteg. Tidigare har jag uttryckt en viss irritation över min oförmåga att säga nej, men nu ska ni få höra! I fredags ringde dom från jobbet och undrade om jag kunde jobba fredag kväll, men jag var stark och sa nej, tyvärr jag kan inte. Senare på dagen ringde en jobbkompis och frågade om jag kunde jobba istället för henne lördag-söndag. Jag sa att jag skulle kolla upp söndagen, men att lördagen inte gick. Efter ett annat samtal ringde jag tillbaka och sa att jag inte kunde jobba. Kanske en halvtimme senare ringde dom från bemanningen och frågade om jag kunde jobba i helgen, men jag sa nej. Och imorse ringde dom också och frågade om jag kunde jobba nu ikväll, men jag sa nej igen (man måste ju få tid att äta tårta ibland också! ;)). Så nu har jag lärt mig och behöver ingen nej-terapi längre ;)

Om jag hade jobbat i söndags så hade jag kanske kunnat sett skottlossningen i skönsberg från fönstret eller balkongen, läskigt!!

Nu känner jag för att skriva nåt kul och lite lagom kort, men kommer inte på nåt roligt att skriva som inte riskerar att bara bli milslånga utlägg om min helg. Har under helgen tänkt massa fina meningar som jag skulle kunna skriva, men det är så långa transportsträckor mellan alla meningar så jag orkar inte få till det. Men jag tror jag måste slänga ur mig en massa grejer bara för att få det överstökat: Mötet i lördags gick över min förväntan, jag har blivit rödhårig på impuls, jag är glad att jag har kompisar som står ut med mig och kan hantera och omvända mig när jag är på trilskhumör, och det är roligt att folk numera bor så nära att man kan råka träffa varandra när man är ute och går. Dessa slumpartade(?) möten kan leda till mys med filtar, te, paradischoklad och massa härligt prat, lyx! :)

Jag hoppas jag har lite mer go i mig imorgon än idag så det blir av att jag tar för mig nåt mer än att logga in på msn och bli sittandes där hela dan. Fast jag hann ju med en promenad också, men annars så var det verkligen datorn hela dan :S Eh, jag tränar upp min datavana innan eniro? :P

Trött, övermätt och halsont, vad mer kan du förvänta dig än det här??

Känner mig allmänt anti just nu. Och så känner jag att jag borde sova. Men det är så jobbigt att borsta tänderna. Och så är jag alldeles för mätt (ibland kan det till och med bli för mycket hermanfika). Men jag åt i alla fall gurka på mackan, haha. Imorgon känns lite bökig, iaf på förmiddagen, också kom jag på att jag måste till kyrkan först. För det blev så stressigt att komma ut därifrån efter herman, tycker inte om att stressa, särskilt inte på fredagkvällar, då ska man få vara lugn. Men i och med att man blir mer och mer ledare och resten av herman blir mindre och mindre jämfört med mig så blir det mer och mer ansvar på fredagkvällar och mindre och mindre släppa allt och totalslappnaav. Synd. Men imorgonkväll blir det lugnt i alla fall, scones och te och film. Jippiejippiejippie!!! Även om jag inte känner mig särskilt sugen på att äta nåt nu. Men te är ju gott. Och så kan jag gå mycket eller i alla fall halvmycket imorgon, så magen hinner kännas tom ett tag.

Känner mig en aning asocial, iaf på vissa plan. Men andra känner jag att jag jättegärna umgås mycket med, bara jag får göra det på ett opretantiöst sätt, typ att inte göra nånting tillsammans och så. Det känns också som att dagarna bara rullar på framåt och framåt och jag har inte riktigt nånting att sikta mot. Trist. Men jag har inte så bra förutsättningar just nu för att känna mig peppad eller på bra humör, så nu ska jag sova.

Förlåt.

Jag sitter och läser och gråter vid datorn. Känner mig dum, och gråter för andras skull. Fast det var mest förut jag var dum, är bättre nu. Faktiskt. Det låter som nån ful bortförklaring, men eftersom jag känner mig dum nu så skulle jag inte vilja göra om det. Jag är inte perfekt nu heller, men jag är inte lika hemsk längre. Jag kanske kan bortförklara det med att jag inte förstod? Jag vet inte om det håller. Kanske. Förlåt. Fast det var längesen. Men ändå. Och det är inte riktigt utrett, iaf inte ansikte mot ansikte. Kanske via en tredje part, men inte det värsta. Jag hoppas att det inte känns för dig längre. Men du verkar inte sur i alla fall, men ibland kan man ju bli förvånad över hur lätt det är att låta bli att visa vad man tänker och känner. Önskar jag kunde gottgöra på nåt sätt, men vet inte hur. Förlåt.

Blixtförälskad i en storm

Storm
How long have I been in this storm
So overwhelmed by the ocean's shapeless form
Water's getting harder to tread
With these waves crashing over my head

If I could just see you
Everything will be alright
If I'd see you
The storminess will turn to light

And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
I know everything is alright

I know you didn't bring me out here to drown
So why am I 10 feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Cause I'm so used to live underneath the surface

If I could just see you
Everything will be alright
If I'd see you
The darkness will turn to light

And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright

And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
I know everything is alright
Everything's alright
Everything's alright

//Lifehouse

Långdragen

Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt för att hålla mig kort.

Första dagen på resten av mitt liv

Man brukar ju säga att idag är början på resten av sitt liv, men för mig var det igår som var början på resten av mitt liv. Jag ringde och kollade upp om jag var tvungen att jobba på eniro i två år om jag skrev på kontraktet, men till min glädje så fick jag veta att jag kunde säga upp mig när jag ville, men "det är ju schyst om man säger till en vecka innan eller så". Jarå, klart det är, jag hade gått med på det även om jag var tvungen att säga till en månad innan! Så då sa jag JA till enirojobbet. Provjobbningen på W & T var bara pinsam, oftast kunde kunderna mer än vad jag kunde. Och det kändes ganska hopplöst att plugga in alla märken och produkter tills jag skulle börja på riktigt, om jag skulle få det överhuvudtaget. När jag hade provjobbat i tisdags så sa han som äger butiken att han skulle vilja se mig provjobba igen (men han rodnade ganska mycket när han sa det, så jag funderade på om han egentligen ville säga att jag inte platsade där, men jag vet inte), och att jag skulle komma tillbaka på torsdag eftersom jag skulle jobba på bruksgården på onsdagen. Men eftersom jag kände själv att jag inte platsade på W&T (jag kan bara vara ute, men jag kan inga produkter, är för snål för att köpa massa dyrt och lånar hellre ihop eller använder det jag har) så sa jag alltså ja till eniro, och efter myyyycket ångest så ringde jag wått & tårrt igår. Först kom jag till fel affär, sen var inte chefen där, men han skulle ringa upp. Jag gick med ännu mer ångest, en klump i magen och illamående på stan och väntade på att han skulle ringa. Jag vågade knappt skriva ett sms, för då skulle jag inte vara redo när han ringde, och det kändes jobbigt att vara trevlig eller vara hängiven åt nåt, kunde knappt bry mig om nåt annat än att vara beredd för telefonsamtalet. Ledsen ni som blev drabbade! Vad säger man liksom, "eh, jag vill inte jobba hos er längre fast jag var så intresserad förut så jag sökte fast ni inte ens behövde nån, och jag tänker ta ett annat jobb som jag inte har berättat om"? Men det hela gick bra, han tog det bra, och om min rodnadteori stämde så lär han ha blivit lite lättad. Och jag var trevlig och sa tack för att jag fick chansen och han var trevlig och sa nåt i stil med att det var bara kul eller ingen fara eller det var ju självklart eller nåt sånt. Det gick bra iaf. Och sen kände jag hur lättnaden kom, allt det tunga släpppte, jag kände mig inte illamående, och jag kunde tänka på andra igen :)

Sen på kvällen skaffade jag äntligen mitt friskiskort, och premiärtränade, men jag blev inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Men det var rätt kul, härligt att träna till musik som passar! :D Och jag skulle ju orka cykla hem sen, så det var ju bra att jag inte var död.

Så nu är jag redo för den höst jag har planerat för: att jobba och träna! Jag tänker bli rik och vältränad ;)

Och snart är det dags för oss att göra om köket! :) Vi ville ha grönt, men det finns typ ingen grön mosaik!!! Så då ska vi ha röd mosaik istället :) Jag tror det blir bra, och jag hoppas på en fondvägg vig trappan som är vit med vinröda snirkelblommor, jag hoppas att det finns! Och att resten av familjen går med på det.. :P Men mamma lät inte helt omöjlig på det, och bror bryr sig inte, och pappa går nog med på mycket iaf.

Idag firade vi Es 18årsdag med picknick på norra berget. Mysigt mysigt med tjocka tröjor och filtar. Och sittunderlag i botten för att undvika urinvägsinfektion. Men till slut blev det för kallt ändå, så då var vi tvugna att ge oss. Men vi satt fint med utsikt över hela stan, och vi åt goda laxpiroger, couscoussallad och spenat- och fetaostmuffins. Och så efterrätt såklart. Och för att förstärka picknickfeelingen samt för att hålla värmen lite bättre så drack vi varm choklad. Kunde inte blivit bättre! :)

Och nu är jag inte arbetslös längre, bara ledig!!! :D

I've got the power

Igår var en riktigt konstig dag. Och det har fortsatt idag. Det började väl i tisdags. Eller måndags, hela veckan har varit speciell, längtar till herman imrogon då saker och ting bir som vanligt (det vill säga tidsoptimism, stress, kanske lite ångest, fast förhoppningsvis inte, vi börjar ju vänja oss vid att det löser sig, men iaf fika, disk och andakt.. mmm... :)). Igår började det med att jag gick ner på stan för "intervju" på wått & tårrt. Det gick ut på att chefen där berättade hur han ville att butiken skulle skötas och inte skötas, och det enda jag fick fram var nånting halvtaffligt om goretex. Det kändes som om allt gick ut på att han ville säga "det är inte så lätt som man tror lilla gumman, men okej, om du verkligen tror att du är nåt så kan du ju få komma och provjobba nån gång nästa vecka så får jag se om du kan nåt. Och du får den här chansen bara för att jag är så snäll, jag tror egentligen inte att du har vad som krävs för att jobba här." Jaja, jag ska tillbaka på tisdag, vi får se hur det går...

Efter den pratstunden övervägde jag om jag skulle hem eller inte innan nästa intervju. Jag åkte hem, men kom på att jag hade glömt nyckeln, så då gick jag ner till stan och åt där. Jag gick vidare till Nacksta för enirointervjun, och möttes av en väldigt trevlig person, som "aldrig hade sett så bra betyg som mina" och hade hört att jag var "ambitiös, lugn, positiv, framåt, engagerad..." (mm, give me some more smör please!). I slutet av intervjun som inte var särskilt djup eller jobbig sa hon att hon trodde att jag "skulle passa perfekt" och att jag "hade glimten i ögat". Då var jag tvungen att berätta om W&T, och hon verkade så besviken, för jag skulle ju passa så bra där och så. Jag kände mig med andra ord mer välkommen på eniro än på W&T. Fast jag har alltid tänkt att det vore roligare att jobba på W&T, eftersom då får jag hålla på med nåt som jag är intresserad av, och det är mer varierande och man får röra på sig mer och så. Jag vet inte vad jag ska göra, får vänta och se efter mitt provjobbande.

Efter eniro skulle jag bort till fresks och kolla på kakel till köket, det ligger jättelångt bort i Nacksta! Sen skulle jag skynda mig till jobbet, och efter jobbet skulle jag gå hem, när jag kom hem blödde min tå och jag hade gått nästan 24 km. Då var jag trött och förvirrad. För till råga på allt så ringde han som har intervjuat mig på kontorsfixarna (och som jag tycker om, för han har hela tiden varit så snäll och låtit mig gå vidare, plus att han har en härlig norrländsk dialekt) och frågade hur det hade gått. Jag var tvungen att berätta för honom också om mitt "svek" i form av W&T, och han lät så besviken så jag fick jättedåligt samvete. Här har han jobbat med att få fram nån, och lagt ner massa timmar på det, och så säger jag, njaaa, jag veet inte, när jag väl får jobbet. Plus att han är ju en underhuggare till eniro, så även om dom inte lät arg eller besviken på mig så kanske dom lät det gå ut över honom... :S

Inte nog med det, idag var jag på dagiset, och där verkade dom jättedesperata. Det kändes rätt skönt att det inte var jag som hade varit desperat först där, för omväxlings skull, och nu kunde jag verkligen säga utan särskilt dåligt samvete att jag hade andra jobb på gång men att jag kunde komma när jag inte hade nåt annat för mig. Dom kan bara vara tacksamma över att jag kommer överhuvudtaget, eftersom det var dom som sökte mig och inte tvärtom.

Och nu ska jag iväg och jobba på Bruksgården snart. Från att känna sig helt arbetslös har jag nu helt plötsligt 4 jobb på g, varav jag är garanterad två och det är en stor sannolikhet att jag fr jobba mer på det tredje. Ojojoj, jag vet inte hur jag ska hantera det här, det var lättare att vara desperat och säga "jag gör vad som helst, när som helst.... snälla får jag jobba lite?". Eller iaf så kunde jag den rollen bättre. Det värsta är nog övergången, nu tror alla att jag är desperat, men jag har egentligen makten.

Wanted

Hjälp, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har gått vidare till sista steget på eniro, till intervjun med eniros chef, så där verkar det gå bra. Dit ska jag på intervju mellan min intervju på W & T och mitt jobb på Bruksgården. Och nyss ringde någon från ett dagis i Timrå, som jag aldrig har pratat med, och frågade om jag kunde jobba imorgon. Eh, hur fick ni tag på mig?? Tydligen så jobbar nån jag känner där, och hon visste att jag sökte jobb. Men hon hade inte pratat med mig om det. Jag vet inte om jag vill jobba på ett dagis! Fast nu kanske jag får träna extra mycket på att säga nej då... Men innan jag har något mer jobb garanterat så känner jag att jag inte kan säga nej till ett jobb som erbjuds mig. Men efter imorgon vet jag inte alls hur det ser ut.

Jag känner mig alldeles förvirrad, för nån vecka sen så kändes det inte som om nån egentligen ville ha mig, det handlade mest om min förmåga att nästla mig in och övertala, och den är inte sådär jättebra, iaf inte vad jag vet. Nu känns det som att alla vill ha mig (kanske en överdrift, men jag är lite i chock just nu), och eftersom jag har verkat desperat så tror alla att jag vill till dom. När jag egentligen bara vill ha ett fast jobb där jag får jobba så nära 100% som möjligt och där jag slipper alla dom här inhoppen med kort varsel. Dagiset verkar bara vara inhopp med kort varsel, eniro verkar vara mycket sånt, och W & T verkar vara lite jobbtid. Men det sistnämnda verkar roligast. Fast mest nervöst inför. Eniro kanske ger mest jobb. Fast jag är bara garanterad att det som mest blir 39 timmar i veckan, men inget minimum. Och nu känns det nästan som om jag har fått både jobbet på eniro och det på Wått & Tårrt, så det kan hända att jag blir jättebesviken imorgon om dom säger "tyvärr....". Jaja, nu är jag lite nerlugnad iaf.

Tidsfördriv för att slippa göra nåt vettigt...

Åh, jag kan verkligen inte motivera mig själv! "Jag tror jag skulle passa jättebra hos er på ... för att jag är så otroligt bra på allting så att jag söker alla jobb jag hittar eftersom jag är desperat, så ni ska inte känna er utvalda på nåt sätt för att jag söker hos er! Men kan jag få komma och tjäna lite pengar nu?" Inte charmfrasen riktigt... Förra veckan var jag jätteduktig, jag sökte jobb på jobb, och satt inte vid msn nånting, bloggade inte när jag skulle söka jobb, och läste inte ens andras bloggar då. Det kan ha blivit några partin Kungen, men man kan ju inte begära för mycket! Nu är det ingen som verkar vara vid msn fast dom är inloggade, och jag precis läst igenom alla bloggarna på min lista en andra gång sen jag kom upp ur sängen för tre timmar sen. Det var ingen som hade uppdaterat igen, men däremot fanns det en kommentar som jag inte hade läst. Woho! Eh, jag har ett liv?

Men jag tror att en anledning till att jag har svårt för motivationen till jobbsökandet är att jag har två jobb halvt på g. Det känns jätteskönt, men jag vet ju inte om jag klarar mig hela vägen i uttagningsprocesserna. Igår hade jag en superflyt-dag vad gäller jobbbsökande, jag gick vidare från intervjun till eniro (ja, jag vill "jättegärna" sitta och säga eniro118118Norakanjaghjälpatillmednåt?), och när jag gick in på Wått & Tårrt med en ansökan (ganska uppgivet, det kändes inte som om det skulle ge så mycket, men jag tänkte att jag lika gärna kunde dumpa den där när jag hade varit så duktig att skrivit ett brev), så bad han mig komma tillbaka på onsdag så vi skulle kunna prata mer ostört. Fast jag vet inte hur mycket jobb det var, men han kallade det "extrajobb", så inte hur mycket som helst tror jag... Och eniro är en timanställning, så då vet jag inte heller hur mycket jag får jobba. Kanske går att kombinera? Men först måste jag ju få jobben, det är ju inte alls säkert än. Så det är nog bäst att jag söker lite fler...

Ge mig lite film tack! (och lite bonusfunderingar...)

Jag känner för att ha ett filmliv ett tag. Jag sitter här för mig själv i halvmörkret framför datorn, tuggandes chilinötter och hinkandes te, och känner mig inte alls filmlik. Det saknas lite spänning och saker som händer. Såg precis In good company, och där är det en av huvudpersonerna som är 26 år, men har en superkarriär, och är chef på annonsavdelningen för nån stor tidning. Sen får han sparken, så han blir arbetslös, men det blev ett lyckligt slut för honom, för han ville egentligen inte hålla på med det han gjorde, så sen sitter han med fetlönerna han har fått och funderar på vad han vill göra. Det är ingen brådska med ett nytt jobb, så när han blir erbjuden ett jättebra jobb som nästan är lika bra som det han fick sparken från, så kan han tacka nej till det eftersom han inte vill. En ganska flashig form av arbetslöshet, ja tack, det tar jag gärna emot.

Fast imorgon om en vecka så kommer jag få känna mig lite som i en film, A walk to remember. Jag ska sitta och läsa repliker till en teater i en ring (dom sa inget om mitt ansikte igår, så jag antar att det funkade. Så jag ska bli skådespelerska. Jag har fler repliker än gånger jag ska spela cello, så jag blir inte så mycket musiker som jag trodde. Plus att dom förväntar sig att jag "bara ska spela lite cello" så ska dom säga om det ska vara lite gladare eller ledsnare osv. Eh, jag har typ aldrig improviserat fram nåt, jag spelar bara efter noter.... Och om det ska bli bra och ska spelas upp för folk och man inte ska behöva skämmas och det dessutom ska passa in i teatern och alla ska vara nöjda och glada..? Hmm, undrar hur det ska gå och hur pinsamt det blir...), fast jag inte kan nånting om teater och alla andra är värsta intresserade pch erfarna, och det gör Landon i den filmen också. Han klarade det bra när han väl hade bestämt sig för att anstränga sig, och dessutom lärde han känna sitt livs kärlek, undrar hur det kommer gå för mig? Ett filmslut? Tja, förmodligen inte, men man vet ju aldrig innan man har testat. Och i filmer så slumpar det sig alltid så bra, men om man bara sitter hemma hela dagarna blir det svårare för nånting att hända. Så då får jag stå ut med lite ångest över att alla är jätteproffsiga och jag inte kan nånting och att jag kommer ta för mycket kritik personligt istället för konstruktivt. Det blir kanske kul också.
(Åh vad jag låter bitter, nu förstör jag min image, haha. Men jag känner mig inte så bitter.)
(Sådär, nu blev det lite bättre, (och där hade jag velat göra en tungsmiley, men den ser så ful ut så jag låter bli. Men du kan ju tänka dig den där, bara inte hur den ser ut. Men ironin som jag inte riktigt får fram utan att beskriva den med ord. Och nu har jag jättekul, eller ganska i alla fall, jag borde nog sova nu.) )
(Nä, nu läste jag igen, och jag lät inte så bitter som jag trodde. Men jag lät ändå inte som jag vill låta. Jag lät alldeles för... hmm... Det lät som om jag förväntade mig att bara för att jag går utanför dörren ska jag få en filmversion av mitt liv, och jag ska träffa mitt livs stora kärlek. Eller som att jag är med i den här teatergrejen bara därför. Men så är det inte, men jag orkar inte formulera om mig.)

(Och bara en sak till.. Jag upptäcker nu att jag skriver annorlunda när jag vet att det är andra som läser, läskigt! Iaf så känns det annorlunda, språket och så, det kanske inte märks, vet inte. Det var riktigt obehagligt, eller intressant, det beror på hur man ser det, men man tänker ju att man ska vara sig själv hela tiden och rakt igenom, och om man då låter en småsak som vem som läser bloggen påverka en sån obetydlig detalj som med vilket tonfall man skriver så är det ju inte så bra kanske? Eller? Jag känner inte att jag lider av det. Inte nu i alla fall, i såna fall bara för att det "inte borde" vara så. Men då är frågan också om jag skriver som jag gör nu för att det tar över för att det liksom är "starkast" i mig, eller om det bara var för att det råkade komma sen? Om det hade varit tvärtom ordning liksom, vilka som hade börjat läsa, hur hade det blivit då? Eller handlar det bara om humör just nu? Det märks kanske om ett tag. Då kanske jag har kommit fram till nånting också. Märkligt det här...)

Mjäkjag

Gahhh, jag måste lära mig att säga nej! Jobbet ringde nyss:

-Hej, kan du tänka dig att jobba ikväll?
-Nja, jag vet inte, jag tror inte det går, jag har lovat att vara ledare för en grej, tyvärr...
-Jaha, ja, då blir det ju svårt, vad synd. Och med så kort varsel så är det ju svårt.
-Ja, precis, om jag hade vetat det lite tidigare hade det kanske gått att leja bort, men det blir lite svårt nu.
-Ja...
-Men, alltså, vad är det för tider, det kanske skulle gå, om du verkligen inte hittar nån annan så kan du ju ringa tillbaka och så kan jag se vad jag kan göra.
-Det är tolv till halv nio. Jag har redan ringt många, jag började redan igår med att ringa runt, och det är ingen som kan.
-Nähä.. Jamen, det går nog bra att jag jobbar, det fixar sig!
-Åh vad snällt!
-Eller, förresten sa du 12, jag har ett möte klockan ett som jag inte kan flytta på.
-Hur länge håller det på?
-Jag vet inte, kanske en timme.
-Kan du komma komma två då?

Det slutade med att jag jobbar från halv tre till halv tio, halv tre för att jag skulle hinna från fikat till jobbet, och halv tio för att hon hade sagt fel. Nu sitter jag och ångrar mig djupt och undrar varför jag inte höll fast vid att jag var upptagen ikväll, jag hade ju till och med fått det att låta som om det bara var för nån annans skull jag var upptagen, och inte för att det bästa jag vet är herman! Men jag hinner kanske smaka nån bulle och vara med på andakten iaf, och träffa lite folk. Det är bra. Men det blir ju inget bodyjam heller. Och så blir det ingen eriksdal nu på morgonen heller, för jag orkar inte stressa hela dan!

Men jag jobbar iaf med en trevlig tjej, det är bra, hon är jätteduktig och man känner sig lite otrevlig mot dom gamla när man jobbar med henne eftersom hon går omkring och kramar alla hela tiden, men hon är fd sommarvikarie hon också, och hon är trevlig mot mig. Och det ger ju faktiskt pengar, så tillsammans med dom gånger jag ska jobba nästa vecka så kommer jag väl få en tusenlapp i slutet av oktober. Efter skatt till och med. Men det känns fortfarande inte så bra... Jaja, jag lär väl mig till nästa gång... Men nu kom jag på, jag tjänar nästan ett friskiskort! :) och det enda jag ger upp är en halv hermangång och ett bodyjam som jag ändå inte visste om jag ville gå på. Kanon! Jag som har känt mig så snål för att köpa ett, men nu kan jag se det som att den här jobbgången hade jag lika gärna kunnat vara utan, eller dom här pengarna, och då gör det inget att dom går till nåt som inte handlar om att överleva just den månaden. Skönt. (Åh vad jag behöver den här bloggen till sånt här. Vända på grejer tills det blir bra.)

Från blinddate till Hollywood?

Imorgon ska jag på blinddate! Eller nästan iaf. Jag är inte hundra på kriterierna. Jag ska träffa nån som jag inte vet hur han ser ut, på ett café. Fast jag har pratat med honom på telefon. Och så har han med sig en tjej. Henne har jag inte pratat med på telefon. Eller överhuvudtaget faktiskt. Anledningen till att jag ska träffa dessa två mystiska personer är att dom vill ha nån som spelar cello i en teater som dom ska regissera. Och då fick dom tag på mig, och nu vill dom se om jag ser ut som några andra av skådespelarna, eftersom min roll är att vara huvudpersonerna i nåt minne eller nåt sånt. Vilket innebär att jag inte bara ska spela cello, jag ska även ha repliker :O Så nu blir jag skådespelerska också. Jag kanske slutar i Hollywood. Eller så håller jag mig till hermandraman efter det här, vi får se. Fast jag vet ju inte om jag är tillräckligt lik än, så jag vet inte om jag får vara med. Men det vore en kul grej! I såna fall har vi premiär i april, så ni kan boka in redan nu att komma då och kasta rosor eller nåt, haha ;)

Men innan mitt utseende ska granskas så kanske jag ska ut till Eriksdal och jobba. Kul! Om jag inte känner mig som ett litet barn som ska försöka leka vuxet och hjälpa till med saker hon egentligen inte kan. Men jag kan faktiskt nånting, bara nån säger vad jag ska göra. Jag kan skrapa, måla, ta bort kitt (eller hur det nu kan tänkas stavas, det uttalas som shit), och säkert slipa och spika om det skulle behövas, men det kanske är lite mer känsligt om det skulle bli fel. Bara jag slipper måla tavlor eller koka kaffe så är jag glad! :)

Och så är det bullbak på kyrkan imorgon kväll, så om nån känner sig sugen på bullar så är det bara att dyka upp vid sju så får man vara med och baka! Kommer man mycket senare kanske man bara får äta, och då tappar man ju halva charmen. Så varmt välkommen till EFS och bullar!

Äntligen höst!

Nu känns det som höst!!! :D Är så lycklig, den kalla, klara luften är det som gör mig mest glad just nu när det är mycket annat på gång.. Hösten är inte lika krävande som sommaren, då man måste vara glad hela tiden och måste utnyttja det fina vädret fast man knappt står ut i värmen. Nu får man vara både inne och ute, och man kan vara ute så att det är skönt, och man får vara på vilket humör man vill. Jippie!

I fjällen finns det mycket frisk luft, tack!

Jag har...

• ...varit i oviksfjällen med 3 underbara vänner och 2 hundar



• ...burit 19 kg packning på ryggen


• ...sovit i tält
  
  
• ...tänkt att gå drygt tre mil, men ändrat mig när vi insåg att då skulle gruppen (4 människor och 2 hundar) få klara oss på 5,5 liter vatten på ungefär ett dygn


• ...lagat massa mat på stormkök (och försökt ta en "reklam-för-trangia-bild" :P)
  


• ...plockat och ätit hjortron, hallon och blåbär
  
• ...kissat med den här utsikten (och många andra fina):


• ...badat näck i en iskall, klar fjällsjö



• ...sett massor med renar, uppemot hundra stycken skulle jag gissa på, här är en av dom:



• ...blivit alldeles hänförd över hur otroligt mycket frisk luft det finns i fjällen, och hur lite människor den skulle räcka till


• ...tagit av mig byxorna och vadat genom en kall, hyfsat ström och drygt knädjup å med packning, över lite slippriga stenar. Som tur var så höll jag i mig i J, M och A för att inte halka.


• ...druckit så mycket vatten jag har kunnat (satsat på att få i mig minst en liter varje gång), för att sen fylla vattenflaskan, eftersom det var så långt till nästa bäck. Detta resulterade i kisspauser ungefär två gånger den närmaste halvtimmen.



• ...sett en av hundarna som vi hade med oss springa 0,5-1 km bort, ifrån oss för att jaga några renar, utan att lyssna på sin mattes rop


• ...haft det allmänt bra.

Det står ca 15 renar ungefär 100 meter framför oss. Det har börjat skymma, så de syns bara som svarta silhuetter, vilket gör att de ser lite hotfulla ut. Vi stannar till och diskuterar vad vi ska göra.
-Blås i visselpipan så kanske dom går iväg!
Vi blåser.
-Dom kommer emot oss! Hjälp, vad ska vi göra?!
-Vi går åt vänster runt dom.
-Nej, dom kommer ju åt det hållet! Spring åt höger!

Vi klarade oss.