A fin de cuentas no soy distinta de aquella idiota

Hej hej. Jag försvann visst lite från bloggen.

Jag tyckte jag var hyfsat fylld av energi strax innan jullovet, och tänkte att bara jag skulle få några sovmornar så skulle jag vara fylld av energi till att göra massor av härliga och roliga jullovssaker. Men när jag kom hem så var det som att kroppen kom ihåg hur det brukar vara (har varit de senaste gångerna) när jag är hemma hos mina föräldrar, det vill säga halvt utslagen med knappt någon energi kvar. Så det räckte inte med några sovmornar för att få mig på banan igen. Jag hoppas att den sista veckan här kan göra susen. Det är tråkigt när man inte orkar göra eller njuta av alla roliga saker bara för att man är trött. Men ikväll får jag bara vara, jag stänger in mig på mitt rum. Och lyssnar på den här låten:



Jag undrar om en anledning till min trötthet är mitt ältande. Kanske kan det ta nästan lika mycket på krafterna som simpel skolstress. Men då är det kanske desto viktigare att jag får chansen att stanna upp och älta, istället för att allt runtomkring kräver så mycket uppmärksamhet att jag inte hinner älta. Kanske. Man kan ju hoppas. Annars blir det väl bra att komma tillbaka. Framtidsältandet kring min karriär måste ju till exempel ta slut snart, snart måste jag ha tagit mitt beslut. Vissa saker löser sig väl på något sätt utan att man behöver bestämma själv också kanske. Frågan är bara hur sakerna löser sig till det bästa. Det är lite svårt att veta ibland.

Nu ska jag ägna mig åt att spela Röj ett tag. Det ska bli skönt.

En vecka före dopparedan

Idag kände jag för första gången på den här terminen att jag längtar efter jullov. Den känslan kommer väldigt lägligt, såhär fyra dagar innan hemfärd. Förra året började jag längta efter jullov i början av november, det var opraktiskt. Nu är det mest sovmornar jag längtar efter tror jag, och att inte behöva vara så effektiv på dagarna. Idag visste jag att vi skulle behöva vara sjukt effektiva mellan kvart över elva och klockan två. När vi väl kom på plats så byttes tiderna ut till att vi var tvugna att vara sjukt effektiva mellan kvart över tio och två. Och ganska effektiva innan dess också. Suck. Det är svårt att hinna äta lunch om man ska vara effektiv. Och man blir ganska trött av att vara effektiv utan att äta lunch eller ha tid för någon annan rast. Särskilt när det dessutom är vikitgt att man gör saker och ting rätt. Men det är ju roligt att pipettera bakterier också, och efter många otillförlitliga siffror börjar vi kanske vara något dugligt resultat på spåren. Men jag har lite ny-på-jobbet-känsla, när man gång på gång springer till handledaren och får nya direktiv som man aldrig hade kunnat lista ut själv. Vad som är bra är i alla fall att gruppstämningen är bra och att jag inte är arg längre.

Här är en fin jullåt:

Glad Lucia!

Nu har det varit tomt på bloggen länge. Det brukar betyda att jag har haft fullt upp på sistone. Och det har jag nog haft när jag tänker efter, men det fantastiska är att det inte känns som att jag har haft det fullt upp. Jag har alltså inte känt mig jagad eller stressad trots fullt upp många dagar i rad. En otroligt härlig känsla. En annan härlig känsla är att komma hem från skolan efter att ha rett ut en konflikt som tagit jobbigt mycket på krafterna, att slå sig ner i soffan med en tekopp med Luciate från teadventskalendern tillsammans med en rostad macka, lussebulle och lyxchoklad, och att ha en hel timme för mig själv utan att behöva göra något alls.

Den här veckan har jag ägnat många timmar åt att pipettera bakterier och annat i ett rum som är 37 grader varmt. Det är roligt att pipettera, men det tar på krafterna att hänga i 37-gradersrummet. Igår blev argare än jag blivit på nästan fyra år, det tog också på krafterna. Men nu är jag inte arg längre, det känns skönt. Det är en otrevlig känsla att vara arg. Det blir bara tydligare och tydligare att jag har ätit alldeles för lite pepparkakor i år. Men kanske har jag också fått ur mig min ilska på ett tag framöver nu. Hoppas det.

I stort behov av pepparkakor

Idag har jag varit oproportioneligt arg. Arg på ett beteende, men min ilska gick mest ut över en person. Gång på gång ploppade spydiga kommentarer ur min mun, kanske i något slags syfte att försöka uppfostra. Ungefär lika många gånger lyckades jag kväva kommentarerna, då kokade jag ett tag medan jag strödde påklistrad glättighet runt mig. Någonstans inom mig förstod jag att spydiga kommentarer inte är det bästa sättet att uppfostra någon på. Även om jag tycker att man på något sätt måste få visa att man tar illa upp? Varför ska det vara så svårt att säga det på ett lugnt och behärskat sätt? Fast det gjorde jag kanske också, men budskapet verkade inte riktigt gå fram. Dagen slutade med att jag bad om ursäkt för att jag hade betett mig illa, och försökte förklara vad det var som ställde till det för mig. Tur att jag har någon slags mognad i mig i alla fall. Jag hoppas verkligen att dagens humör var en engångsgrej, det blir så himla dålig stämning annars. Jag borde kanske äta mer pepparkakor.

Pa de dö

Idag har jag spelat dubbla konserter. Det var mer uttröttande än väntat. Efter den första kände jag att jag hade pumpat ut allt jag hade. Den här låten fick det allra sista av mina krafter:



Så vackert, men så instensivt så länge. Jag kan liksom inte hålla tillbaka när det är så fint hela vägen och allt bara blir starkare och starkare och mäktigare och mäktigare under hela vägen. Det blir till och med fyra f ett tag. Alltså som forte gånger fyra. Jag vet inte ens vad det heter då. Forte forte forte fortissimo kanske?

Till den andra konserten var både energin och adrenalinet slut, och i pausen gick jag in i logen (alltså "låschen", inte "looogen") och försökte hetsäta godis så diskret som möjligt. Det hjälpte litegrann.

Den här helgen har jag jobbat hårt för att känna någon slags julstämning. Igår satte jag upp allt julpynt jag äger (kanske fyra saker, det verkade mer när jag bodde i mitt lilla korridorsrum), slog på julmusik och bakade lussebullar. Jag bjöd in till adventsmys, det var en som kom. Mysigt var det, men julkänslan uteblev ändå. I morse var jag så lycklig över att det fanns en ovanligt tidig gudstjänst, så jag hann till kyrkan innan genrepet. I kyrkan var det alla rätta sångerna och lite till. Mysigt var det, men julkänslan uteblev. Jag tror jag får hoppas på en annan gång istället. Men det gör inte så mycket.

Imorgon ska jag börja med ett projekt i skolan, vi ska göra nånting som är viktigt för ett riktigt forskningsprojekt, det känns häftigt! Är riktigt peppad! Och nu ska jag få sova, det känns väldigt skönt efter en dag som denna.

Utflykt till västerbottniska småsamhällen

Så är dessa två lediga dagar till ända. Igår tänkte jag hälsa på mormor, men hon hade en sovardag, så de som jobbar med henne tyckte inte att det var någon idé att åka ut. Det var väldigt synd, jag har insett att det är så svårt att hitta tid till besök när vardagen rusar på!

Idag var planen att äntligen ta mig ut på utflykt! Med morfars bil, efter en del mekande och ett par turer till bilverkstäder gav jag och K oss äntligen av. Vi åkte och tittade på flera olika små västerbottniska samhällen, vissa fina, vissa fula. Vi såg massa skog, vi såg hav. Åt medhavd matsäck, tog ett par promenader i den råa kylan. Egentligen så otroligt ospännande, men samtidigt så väldigt mysigt. Vi kunde åka var vi ville, och hade ingen brådska någonstans. När vi tröttnade kunde vi åka hem. Dessutom var det skönt att det blev en grej som verkligen blev av, istället för en som man pratar om men som bara rinner ut i sanden. Är så nöjd med dagen!

Jag undrar varför man vill något så gärna trots att man vet att det nog inte är så bra för en själv? Tänk vad praktiskt om känslor och önskningar hängde ihop med logik istället.

En oväntad ledighet

Idag var jag i skolan i tre timmar. Sen fanns det inget mer att göra. Så himla ovanligt. När andra är klara med sina uppdrag i vårt grupparbete så har jag kanske en timmes jobb framför mig. Och sen en redovisning på fredag, jag ska prata i ungefär 3-5 minuter om vad vi har hållt på med de senaste veckorna. Det innebär att jag blir i princip helt ledig i två dagar! Förutom den där timmen av jobb då. Sen en helg där det inte heller finns något plugg. En arbetsvecka på ca 5 timmar effektiv tid. Och jag som brukar få dåligt samvete om jag har kortare arbetsdag än 7-8 timmar. Jag är nästan i chock och var tvungen att köpa choklad på vägen hem för att fira.

Jag är så sugen på att leka semester nånting under de här dagarna. Kanske åka på en utflykt, gärna av det slaget som jag tyckte var så tråkigt när jag var liten. Jag skulle vilja titta på något. Kanske ett vattenfall, kanske en bro, kanske ett litet samhälle. Kanske något välbevarat hus, kanske något historiskt, kanske ett museum. Vi får se hur jag lyckas med det. Ibland kanske man inte behöver åka till andra sidan jorden för att få turista.

Post-tenta-helg

Jag älskar post-tenta-helger. Ikväll har jag avnjutit sån där tid när det är för sent för att göra något stort, till exempel börja på ett storkok eller fixa punkan på cykeln. Jag har ingen disk som väntar, och inte ens en smutsig toalett att städa. Men det är inte riktigt läggdags heller, så det är okej att slöa runt ett tag. Och sen göra tidig kväll.

Idag spelade jag cello i kyrkan. Efteråt fick jag flera komplimanger som gick ut på att det måste vara så svårt att spela cello, och att jag spelade så svåra stycken. Det var säkert sagt i all välmening, men jag såg igenom deras omskrivning och förstod att det inte undgick någon när jag spelade fel eller spelade falskt i typ varje stycke. Härligt. Men men, jag försöker fokusera på de toner som ändå blev rena och rent utav vackra istället, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Till exempel var min första ton på hela gudstjänsten riktigt snygg! Ni skulle ha hört den alltså.

November har bara rusat iväg utan att jag har fattat var månaden har tagit vägen, och igår kväll började min första juluppladdning: Glöggfest hos M! Med mängder av olika sorters glögg, lussebullar, pepparkakor, ischoklad och hela kittet. Himla mysigt! Fast jag minns inte vad min favoritglögg hette tyvärr.

Dessutom har jag träffat J, pratat i telefon och tränat. Sen tog helgen slut till min stora förvåning. Får det inte plats mer än såhär på 54 timmar?

I'll fluff your pillows, I'll buy you a spiderman comics and read you 'til you fall asleep

Planen inför den vecka som precis har passerat var att råplugga helhjärtat hela veckan. Inte planera in en endaste social aktivitet, utan bara plugga inför den tenta som enligt äldrekursarnas statistik var den värsta hittills.

Istället hamnade en vän i nöd, och mitt fokus skiftades helt. I två dagar hade jag ont i magen av andras sorger, och jag fick en inneboende att pyssla om. Trots den onda magen så var det skönt att kunna göra något när någon jag bryr mig om var i sorg, och jag är glad att jag hade avstått från att planera in sociala aktiviteter den veckan. Nu är vännen hemma hos sina föräldrar, och det känns  tomt i lägenheten. Jag oroar mig lite på avstånd istället, men hos sina föräldrar är nog egentligen en bra plats att vara på för att bli tröstad. Tentan är skriven, det får ha gått som det gick. Det är bra att det går att inse att det finns viktigare saker här i livet.

Välfylld vecka

En sån vecka. Intensiv, med lite sömn och mycket annat. En nattlig bio, som blev av trots att biljetterna råkade vara bokade i fel stad. Ytterligare en middagsbjudning i mitt hem, och jag inser att jag på riktigt inte behöver oroa mig för sådana. Det behöver inte bli så stressigt och kravfyllt som jag har känt ett tag. Riktigt mysigt var det! Jag har äntligen använt choklad i min matlagning, det rekommenderas starkt! Det känns som en ovanligt mustig mat, och inte alls som en efterrätt. Testa två rutor 70% choklad i het chili con carne, det blir fantastiskt!

Parallellt med intensivplugg och sociala aktiviteter har jag skrivit utbytesansökan. Hets hets, framtidsångest framtidsångest. Sista natten innan ansökan skulle vara inne blev jag klar med det skrivna, och samma dag som ansökan skulle vara inne kom min studievägledare hem från en utlandsresa. Tack och lov gick det relativt enkelt att hitta honom, och tack och lov var det inga problem med att få en underskrift. Men oj vad glad jag var när den där dagen var över. Som jag hade gruvat mig. Nu längtar jag tills jag vet vad jag vill med min framtid bara. Det kanske bara är att välja något, vad som helst, och bestämma sig för att det blir bra. Men det är så himla läskigt med just själva beslutet! Besluten.

Igår var jag med och överraskade M med fest, det var roligt! Spännande med mingel med okända och halvbekanta, trevligt när jag märker att jag inte är så värdelös på att mingla som jag tror ibland. Även om jag fortfarande har mycket att lära. Idag har varit en pluggdag. Och så har jag till och med dammsugat också, så himla produktiv jag har varit! Bara det att jag har extremt ont i magen nu efter att ha ätit för ogräddad pizza med K. Men gott var det.

Ikväll är jag arg på folk som gör mina vänner illa. Bäst jag sover lite.

Även om vi inte ser vägen kan vi tro och hoppas på dig

Idag hade jag tänkt att jag skulle skriva klart ansökan för utbytesstudier. Lite i sista minuten, men jag har tänkt och tänkt och kollat och kollat, så jag tänkte att det skulle gå ganska fort att skriva ihop när jag väl satte mig ner med det. Jag började beskriva varför jag ville åka, det gick så otroligt lätt. Jag tycker jag är som klippt och skuren för utbyten i allmänhet och just det jag vill i synnerhet, så det var inga problem med att försöka övertyga någon annan om det. Sen kom jag på att jag skulle försöka kolla en sista gång om hur terminerna faktiskt låg. Insåg att jag bara hade kollat det lite slarvigt förut. Och där föll allt. Nu vet jag inte hur det ska gå. Jag kommer nog kanske inte kunna läsa den kurs jag hade tänkt att läsa, vilket innebär att jag inte kommer att kunna tillgodoräkna mig det jag behöver, vilket innebär att jag kommer att få läsa kanske ett helt extra år för att kunna åka på det här utbytet. Är det värt det?

Men å andra sidan, jag vet ju inte ens vad jag vill läsa i Sverige. De senaste dagarna har jag känt mig mest sugen på att läsa om växter, och då faller ju allt igen? Eller så tar jag ett extra sabbatsår (typ) där? Eller så kanske jag ska läsa i något annat land istället. Kanske Spanien. Men finns rätt kurser där då i rätt tid? Där ligger ju hela terminerna fel. Och det känns som ett stort jobb att leta rätt på alla detaljer där innan sista ansökningsdagen på torsdag.

Just nu är jag så himla trött på otydliga hemsidor, jag är så himla trött på att försöka förstå olika utbildningsupplägg på spanska, jag är så himla trött på att det inte kan stå klart och tydligt när en kurs går. När är åttonde terminen liksom? Finns det en åttonde termin varje termin, eller är det bara då och då? Men universitetshemsidor är nog mest upplagda för folk som har ett ungefärligt hum om hur universitetsstudier är upplagda i det landet.

Efter att ha deppat ihop totalt så gick jag till kyrkan. Där avslutade vi gudstjänsten med att sjunga den här låten:


Den sjöng jag på ett nyårsläger för flera år sedan, när jag hade halvt panik över att jag inte hade någon koll på min framtid. När jag bad om att få förbön, men jag grät så mycket att jag knappt kunde få fram vad jag ville ha förbön för, för att jag var så förtvivlad och rädd för framtiden. Efter några dagar på läger kände jag mig otroligt styrkt. Meningen Även om vi inte ser vägen kan vi tro och hoppas på dig hade etsat sig fast i mitt huvud, och gav mig en förtröstan på att allt skulle lösa sig och bli bra. Det blev det. Nu försöker jag klamra mig fast vi den tron och det hoppet igen. Det är bara så skrämmande att framtiden beror på hur jag agerar nu, trots att jag inte vet var jag vill ta framtiden. Jag kan inte bara vänta in den, jag måste ta aktiva val. Val som får konsekvenser så långt fram. Hur kan jag veta vad jag vill göra om ett år? Tänk om jag helst av allt vill vara kvar i Umeå då? Eller tänk om jag inte står ut med att vara kvar i Umeå och bara trampa på i det vanliga livet? Tänk om jag verkligen behöver äventyr då? Tänk om det blir som när jag skulle åka till Thailand, när jag önskade så innerligt att jag inte skulle kunna åka? Och ännu värre, hur ska jag kunna ta beslut inför vad jag faktiskt vill jobba med om knappt tre år? Innan man började på universitetet kunde man ju i alla fall vänta tills man visste vad man ville, men nu närmar sig dagen för det slutgiltiga beslutet med obönhörlig hastighet.

Nej, jag ser inte vägen. Jag försöker tro och hoppas på Gud istället. Jag undrar bara vilka kurser jag ska skriva att jag vill läsa när jag skickar min ansökan om några dagar.

En späckad lördag

Idag har varit en sån där himla trevlig dag men som jag inte skulle orka så många av, hur trevlig den än var. Jag startade dagen superhurtigt genom att offra min sovmorgon för att gå på step 90-talsnostalgi. Så himla roligt! Spice girls, back street boys, vengaboys, aqua och hela köret. Jag önskar att typ alla pass var såna. När man vill sjunga med i alla låtarna så glömmer man helt bort när det blir jobbigt.

Efter träningen åt jag pannkakslunch med J. Så otroligt roligt att träffa henne också. Sådär så att man inte vill att tiden ska ta slut för fort. Men tiden gick framåt ändå, och efter en alldeles för kort stund var det dags för mig att svida om till sittning. Jag klädde mig i toga, trots att jag precis hade insett att toga inte var så grekiskt som jag trodde, utan mer romerskt. Jag bestämde mig i sista stund för att vara en romare på besök i grekland, eftersom temat på sittningen var grekland.

Jag hade en sån trevlig kväll. Jag var på bättre humör än jag brukar i såna sammanhang, kanske tack vare den bra början på dagen. Min mingelförmåga var på topp, och dessutom insåg jag att jag har blivit bättre på att avsluta mingel. Att det dessutom var välbehövligt att kunna det gjorde det hela ännu trevligare. Dessutom blev jag uppbjuden till bugg två gånger vid olika tillfällen, och jag blev snurrad tills jag blev alldeles yr.  Roligt!

Tänk om man var en sån som orkade leva såhär varje dag. Att ha fullt upp från morgon till kväll, att ha konstant roligt. Jag har insett att det inte funkar för míg, jag behöver andningspauser då och då. Skulle jag ha såna här dagar jämt skulle jag inte stå ut. Det känns i alla fall bra att jag har upptäckt det, då kan jag planera mitt liv efter hur jag orkar. Och så kan jag klämma in en sån här dag då och då, och njuta till fullo av vad den har att erbjuda.

I harmoni

Jag älskar min lägenhet. Jag ser fram emot imorgon bitti då jag får sitta i min soffa med tända ljus och tänd fönsterlampa och frukostera kaffe och mackor, kanske med en tidning framför mig. Som jag visserligen gör de allra flesta mornar, utom mornar som idag, då jag var uppe tidigt för att klättra. Det är så himla roligt att klättra, idag klarade jag en nästan helt utan fusk, trots att jag alltid har fuskat på den förut. Nästa gång sitter den helt förhoppningsvis.

Nyss har T varit här på soppa, äppelpaj och te. Det är ungefär såhär jag såg mig studentlivet framför mig: gå i skolan hela dagen, sen hem och rofyllt börja laga mat inför en enkel middagsbjudning. Djupprat med god vän. Som idag.

Som om det här inte vore nog så ligger jag i fas med fysiken. Till och med före. Så himla otippat. Nu är det bara reglertekniken jag ska komma ikapp med.

Sen är det andra saker som stör harmonin i mig, till exempel vänner som mår dåligt. Framför allt vänner som mår dåligt. Men om jag har harmoni kan jag nog lättare stötta. Godnatt!

Tvära kast mellan sorg och skoj

Mycket har hänt under den senaste veckan. Jag har varit på begravning, vilket var jobbigare än väntat. På begravningsgudstjänsten spelade jag cello, vilket var skönare än väntat. Istället för att gråta kunde man få pausa några minuter genom att låta känslorna ta vägen ut genom armarna och fingrarna istället. Dessutom fanns det inte någon plats i mitt känsloregister för att bli nervös över spelandet, så himla skönt!

Efter sorgedagen åkte jag till bioteknikdagar, tvära kast. Det var så roligt att komma iväg på semester, det var så roligt att umgås med klassen utan att behöva ägna sig åt plugg. Tre dygn med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket kaffe och energidryck, men jag blev inte ens förkyld. Dessutom lyckades jag till slut köpa ett par ordentliga skor. Som kostade massa pengar men förhoppningsvis kommer att hålla mer än en säsong. Det vore så himla skönt. Under det senaste året har jag köpt tre par skor som alla är trasiga nu. Jag börjar tröttna.

Starstruck i efterhand

Jag har precis kommit på att jag har spelat cello med Säkerts violinist. Är inte det lite häftigt? Jag bara väntar på att orkestern ska få ett meddelande om att "cellisten som satt på plats fyra verkade så himla bra på det där med att kompa populärmusik, kan vi få kontaktuppgifterna till henne så vi kan värva henne?" från denna violinist. Jag fick inget meddelande idag på orkesterrepet, men jag får kanske vänta en vecka till eller två.

På tal om Säkert så önskar jag att Annika Norlin kunde skriva en låt till mig. Jag längtar efter en låt som förklarar exakt vad jag tänker, nu vore det lite skönt att få ordning på spretiga tankar och känslor. Hon brukar vara bra på sånt.

Krig

I fredags såg jag en tjej på stan som var så lik mig att jag trodde att det var mig själv jag mötte. Det var en mycket märklig känsla.

Idag har jag fått alldeles för lite avklarat, så när det började närma sig kväll var jag tvungen att starta krig mot mitt PMS. Såhär såg det slaget ut (är det kris så gäller det att inte spara på krutet!):

Figur 1. Te, bulla, choklad, choklad, godis, godis och Top Model i syfte att avvärja negativa effekter av plötsliga hormonfall. 

Jag tror minsann att jag vann.

Återhämtning deluxe

Inför den här helgen hade jag tre viktiga planer: skogen, städa och plugga. Idag har jag ägnat mig åt skogen och återhämtning. I skogen blir det återhämtning deluxe. Och jag älskar känslan av att kunna göra något utan att behöva ha koll på tiden. Solen strålade, luften var så frisk som jag önskade och understället höll mig så varm och behaglig. I skogen plockade jag tranbär som jag hittade fastfrusna i mossan, till viss del gömda under det tunna snölagret som föll under natten. Jag var så otroligt glad att det inte hade snöat mer och att det hann bli soligt till dagen.

Så nu har jag avklarat det roliga på helgens att-göra-lista. Imorgon måste jag vara effektiv för att hinna resten. Men jag tror det var bra att jag passade på att slappna av medan jag fortfarande trodde att jag skulle hinna resten utan problem. Tur i alla fall att jag får en extra timme på mig, det kan behövas.

Idag hände en annan rolig sak: ett extra blad slog ut på en av mina blommor. Titta, det översta bladet fanns inte där igår!

Känslan av liv är så häftig.

Cykellycka

Några saker som gör mig lycklig just nu är: Stora hjul, som sitter fast ordentligt. Att inte behöva oroa sig för att ett hjul ska ramla av när som helst. Att kunna sträcka ut benet helt i varje tramptag. Bromsar som fungerar galant. Tillförsikt om att man har något som kommer att hålla. Att känna sig som en drottning på sadeln. En cykelkorg. Jag har äntligen köpt en ny cykel! Det känns så himla skönt. Nu kan jag till och med se fram emot själva cykelturen till olika saker, för det känns som en lyxfärd att cykla på en rejäl cykel i min storlek. Nu ska jag bara lära mig att använda fotbroms.

Andra bra saker är att Bitchkram var jättefin, kvällen som omslöt bion var om möjligt ännu finare, min soloton på konserten i söndags gick bättre än på alla repetitioner, jag har blivit bjuden på en rolig sittning för att jag gick på ett möte (Sittningen är för kårengagerade, jag är suppleant och fick hoppa in i måndags. Jag satt på mötet i två timmar, inklusive en matpaus då jag blev bjuden på middag, var aktiv i ca 2 minuter. Då sa jag "JA". Resten av tiden fick jag lyssna på intressanta diskussioner. Det räckte för att jag skulle räknas som kårengagerad. Så himla värt!) och jag har vunnit en bok för att jag gav bästa pluggtipset på en tävling på internet. Jag är lite överväldigad av att det är så mycket att plugga, men nyss har jag gjort ett jättestorkok och laddat med massa nya matlådor i alla fall.

Häromdagen fick hela klassen svara på en enkät om hur vi mår och om hur det funkar på universitetet. En fråga var "Hur ofta känner du trötthet?". Jag tyckte det var en konstig fråga, är det inte helt självklart att alla kryssar i "Flera gånger i veckan" på den frågan? Då insåg jag hur hemskt det är att man är så van vid att vara trött dagligen, så att man inte tror att det finns något annat sätt att leva. Är inte trötthet ett tecken på att något är fel, att man måste rätta till något? Och då kanske helst på något annat sätt än att dricka kaffe. Och ändå så är det så ofta som folk är trötta. Går det en vecka utan att jag är trött så är det riktigt ovanligt. Jag undrar om det bara är jag som har accepterat trötthet som något normalt eller om det är allmänt accepterat.

Hur diskhögen ser ut efter intensiva dagar:

Frukostdisk och matlådor. Älskade matlådor. Hur skulle man hinna livet annars?

Solotonen

Imorgon ska jag äntligen äntligen få se Bitchkram, längtar! På söndag ska jag spela konsert. Jag har en soloton. I typ åtta takter. Det är stort. Idag spelade jag den för första gången, och jag fick lite av en chock över hur tyst resten av orkestern var då. Då blev jag lite nervös, men dirigenten sa "Jättebra cello!". Han är kanske imponerad över att vi som sitter långt bak i stämman vågar spela ut överhuvudtaget trots att vi är ensamma, och att vi kom in på rätt ställe med våra varsinna toner.

Just nu längtar jag efter en helg i lugn och ro, men det får kanske bli nästa helg. Fast just nu har jag så himla mycket att plugga, så frågan är om jag kommer att få någon ro då heller. Så på ett sätt är det kanske bra att jag är uppbokad med roliga saker, då slipper jag i alla fall reglerteknik ett tag. Förra kursen var helt fantastisk ur den aspekten (också) att jag inte kände något behov av att plugga på helgerna förutom just helgen innan tentan. Man kunde gå jättelånga skogspromenader utan dåligt samvete. Jag längtar efter att gå i skogen också.

Cykelilska

På senaste tiden tycker jag att jag har blivit ovanligt mycket arg. Jag som trodde att jag var en som blev mest less, alternativt irriterad mest för att jag är trött eller hungrig eller stressad. Men att plötsligt bli arg på tillfälliga saker tycker jag att jag brukar vara ganska dålig på. Men, som sagt, på sistone har jag blivit arg då och då. Arg på Ny Teknik som inte kan skicka mig den tidning jag prenumererar på till rätt adress (i över ett år har det varit fel!), arg på när datorn och programmeringen krånglar. Men mest av allt blir jag arg på min cykel.

Den tycks gå sönder hela tiden på de mest konstiga sätten, och när jag väl känner mig duktig och tar tag i problemet så hjälper det ofta inte. Många gånger får jag försöka laga ett par, tre gånger innan det funkar. Eller så funkar det inte alls. Till exempel fick jag mormors gamla cykel och tänkte att jag bara skulle fixa bromsarna, men tänkte lyxa och lämna in, slippa allt strul. Det visade sig att bromsen inte gick att laga, att det enda sättet var att byta hjul. Sen visade det sig att det hjulet jag behövde var typ omöjligt att få tag på. Det var bara att slänga cykeln. Mamma tipsade mig om att lämna cykeln olåst någonstans för att slippa besväret att skrota den. Himla smart.

Gången innan när jag försökte laga cykel var när pinnen som håller ihop hjul och cykel gick av. Då tog det bara några dagar innan jag lyckades hitta tid att ta mig ner på stan (riktigt duktigt alltså!) för att köpa reservdelar. Sen tog det bara några dagar till innan jag försökte sätta ihop allt. Jag var så stolt att jag fixade en trasig cykel på bara en vecka! Men då visade det sig att reservdelen inte passade. Då blev jag så uppgiven att jag inte visste hur jag skulle gå vidare. Nu cyklar jag på en cykel där reservdelen inte riktigt passar, men jag tänker att det håller väl ett tag i alla fall.

MEN, ikväll bröt jag trenden. Mina bromsar tog inte längre, och jag insåg att jag var tvungen att göra något åt det snarast, det var typ livsfarligt att cykla på den idag. Så utan att veta exakt hur jag skulle göra tog jag mina cykelverktyg och gick nervöst ut i mörkret för att laga. OCH 10 MINUTER SENARE FUNKADE BROMSARNA SOM DE SKULLE!!! Jag är alldeles överväldigad, tänk de som är såhär framgångsrika i sina cykelreparationer varje gång, då förstår jag att man inte nödvändigtvis behöver vara arg på sin cykel.

Framtid

Trots att jag har nästan tre år kvar på min utbildning börjar jag känna stressen över att hitta det där drömjobbet. Jag känner att jag överöses med information om hur jag ska få det. Plugga smartare - få en genväg till toppjobbet eller 10 sidor smarta karriärstips eller Bli den utvalda eller Det finns ingen som har tur - man måste skapa sig turen själv! Så när man väl har all den perfekta utbildningen för sitt drömjobb så ska man bara följa alla de där 1000 råden så har man håvat in jobbet! Precis som alla andra gör. Så det är bara att jag läser alla mina programkurser, väljer till lite "nyttiga" kurser, spetsar in mig på det jag är intresserad  av (spetsandet och väljandet förväntas jag göra på mindre än en termin), engagerar mig under min studietid och nätverkar så mycket jag bara kan. Sen gäller det bara att hoppas på att drömjobbet finns ledigt, skriva det perfekta cv:t och till slut lyckas charma sin framtida arbetsgivare på intervjun. Ibland tänker jag på hur jag ska förklara för min framtida drömarbetsgivare hur det kom sig att jag först var så engagerad, men sen släppte allt engagemang terminen efter det. Jag börjar känna att det vore nog bra att läsa på lite mer än 100%, så man hinner med alla de där kurserna som vore bra att ha.

Och allt det här för att jag ska få mitt drömjobb. Så då blir bara frågan: vad är mitt drömjobb? Ingen aning! Jag tänkte att jag var klar med det här med stora beslut när jag valde program, men tji fick jag. Just nu velar jag mellan att lära mig allt möjligt om växter eller allt möjligt om medicin. Jag undrar vad jag ska gå på. Magkänslan? I såna fall magkänslan nu eller den magkänsla jag har haft längst tid? Eller längst tid nyligast? Eller ska jag gå på framtida jobbmöjligheter? Och vem har facit på det? Eller ska jag gå på vilken institution som verkar trevligast att vara på? Vem som bjuder sina studenter på kaffe och får dem att känna sig välkomna? Eller ska jag försöka välja något så att jag blir mest unik? Ska jag välja det som de mest seriösa brukar välja (eller i alla fall 3 stycken väldigt seriösa och duktiga jag vet om)? Eller ska jag välja det som gör att jag lättast kommer att kunna åka på en utbytestermin?

Jag önskar att jag ville det ena eller det andra väldigt starkt. Det jag vill väldigt starkt just precis nu är att åka på utbytestermin till Mexico. Det skulle vara väldigt smidigt om jag valde den ena inriktningen, men jag vet inte ens om det skulle vara möjligt om jag valde den andra. Kanske om jag tog studieuppehåll. Men kan en termins äventyr få vara det som avgör vad jag ska rikta in mig på för jobb resten av mitt liv?

Elefantman, sova över och äta sushi

Den här veckan har döden gjort sig påmind nästan dagligen. Någons förälder får veta att den inte har lång tid kvar i livet, en annans morförälder går bort. Ytterligare en annans före detta lärare går bort i alldeles för tidig ålder, en ung man blir påkörd och dödad av det tåg jag sitter i. Och allt det här på bara några dagar. Läskigt. Jag och min familj är inte direkt ensamma om att sörja. Man inser att man inte riktigt kan ta livet för givet.

Men förutom allt hemskt så har det funnits bra grejer också. I tisdags var jag till exempel på opera. Såg The Elephant Man. Det är en sådan upplevelse, jag rekommenderar det starkt! Livemusik och en story. Att bara få slå sig ner i en salong och vänta på att bli underhållen. Fyllas av musik, fyllas av handlingen. Och som student behöver det inte ens bli särskilt dyrt.

Tanken var att jag igår skulle få slå mig ner i en biosalong och bli underhållen av Bitchkram, vilket jag hade sett fram emot så otroligt mycket. Men på grund av ovan nämnda dödsfall i samband med tågåkning så blev mitt tåg så försenat att det inte var någon idé att fortsätta till Sundsvall. Jag var otroligt besviken och tröståt godis hela kvällen istället. (Jag lyckades inte riktigt ta till mig vilket trauma jag egentligen hade varit så nära. Jag hoppas på att det var någon slags försvarsmekanism framför att jag bara är självisk.) Sen blev jag bjuden över på sova-över hos J, och så pratade vi halva natten. Frågan är om det inte var värt att vara hemma bara för det. Ikväll har jag gjort och ätit sushi och kladdkaka hos A, och imorgon är det orkesterrep och sittning. På söndag åker jag och hälsar på mormor. Med andra ord roliga men intensiva dagar!

Nu är det bäst att passa på att samla lite sömn.

Dagens beskärda del av smärta

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Den har mormor och morfar ofta sjungit tillsammans. Men inte mer nu, inte på den här jorden i alla fall. I torsdags nådde morfar det goda land. Han gick över floden till det goda land på ett smalt ställe, som han brukade uttrycka det. Utan en lång sjukdom för att komma fram.

Jag förstår inte riktigt att någon som alldeles nyss var levande och fylld av så mycket liv helt plötsligt inte finns på den här jorden längre.

Ett ögonblick i sänder

 

 

Attackerad av gråt

Den här veckan har mitt humör varit ovanligt ostabilt. Men det märkliga har varit att jag inte märkt det förrän helt plötsligt, då jag har känt en extrem stark lust att börja gråta. Jag har till och med ibland tyckt att jag känt mig ovanligt pigg och pepp, och så en halvtimme senare har jag suttit där med tårar akut brännande bakom ögonlocken, på grund av en ganska harmlös anledning. Att sitta i en varm och bullrig buss samtidigt som jag var tvungen att ta ett beslut till exempel. Tre dagar i följd fick jag såna plötsliga gråtattacker, som jag lyckades kväva mer eller mindre bra. Igår kände jag mig extremt trött och nästintill febrig, så jag hängav mig åt min sjukhet och premiärbesökte skolans vilorum och såg till att vila så mycket som möjligt på kvällen. Sov mer än 8 timmar för första gången på ett par veckor. Idag har jag mått bättre, och inte känt mig ett dugg gråtfärdig. Skönt! Det är så socialt jobbigt att bröja gråta över ingenting. Till exempel en kommentar om att vi borde förändra vårt sätt att plugga lite. Men den gången lyckades jag tack och lov hålla tillbaka gråten.

Idag har jag gjort sista tentapluggandet, men till slut kände jag och K att vi var klara. Jag fick flera timmar över, då jag i lugn och ro kunde gå på promenad, meka med cykeln, diska och laga mat. Skönt att för en gångs skull kunna göra sånt på bonustid istället för på väl inplanerad tid när man borde hinna massor! Ikväll är det hemgrupp, imorgon tenta, sen glitterfest, sen mamma- och pappahelg. Känns lovande!

Och vet ni, jag har fått den stora äran att gå på förhandsvisningen av Bitchkram! Med skådespelare, mingel, finkläder och allt. Det ska bli så himla roligt! Jag förväntar mig att få känna mig som i Hollywood. Och så ska jag få återse den fina fina gården. Jag har längtat efter filmen i över ett år.

Bränna kartkanter och plugga till tenta

Igår hade jag kalas. Jag kände mig i behov av att regrediera, så jag förberedde med en gris att sätta knorren på, en skattjakt med kartor som var kaffegulnade och brända i kanterna, skatter och priser i form av tablettaskar och kinderägg. Det var himla trevligt, med folk från flera olika sammanhang. Nu är min kyl och mitt skafferi fyllt av överbliven tårta, kakor, choklad och tablettaskar. Dessutom har jag presentgodis i olika former och smaker, hej vad jag kan sockerchocka min kropp! Perfekt såhär i tentatider.

För tentatider är det. Det känns ganska skönt att ha en legitim anledning till att hänga på skolan så mycket man orkar för att sen fortsätta hem för att "fortsätta plugga" (läs diska) och att alla (och jag själv?) har full förståelse för att det är helt okej att isolera sig lite en vecka.

Jag har tänkt på det här med mat. Jag brukar tänka att man äter för att bli mätt och få ett relativt jämnt blodsocker, men så sa en vän att "man äter ju för att få i sig allt man behöver!". Då ställs det liksom helt andra krav på att man tänker till lite kring vad man äter, så att man får i sig allt man behöver. Särskilt under den här kursen, när vi gång på gång pratar om alla olika saker som finns i kroppen och som händer i kroppen, så inser jag vad mycket olika saker som krävs för att allt ska funka. Hur många olika slags joner, aminosyror och andra ämnen som kroppen faktiskt är beroende av. Det handlar inte bara om att äta rätt så att man blir snygg. Jag tänker inte så mycket på vad jag faktiskt får i mig. Kanske vore det bra att göra det. För den senaste veckan har jag känt mig lite sådär seg och slut i kroppen igen. Kanske beror det på att jag inte får i mig allt jag behöver? Kanske ska jag försöka tänka lite mer och se vad som händer.

Hipp hipp hurra

Ibland när jag tycker att jag har för lite tid att göra ingenting så bestämmer jag mig helt sonika för att göra ingenting. Nu till exempel, jag oroade mig för att jag skulle få sova en kort natt inatt, och nu när jag till slut kommer hem och kan sova så sätter jag mig vid datorn istället. I morse blev jag också trött på att bara kastas från det ena till det andra, så då satte jag mig och spelade ett parti Röj innan jag gick till skolan. Trots att jag redan då insåg att det skulle bli tajt att hinna i tid. Jag hann inte i tid. Men det var skönt att slippa stressa och vara så himla effektiv hela tiden.

Igår hände en tråkig sak. Länge har jag oroat mig för att min cykel ska tappa ett hjul när jag cyklar snabbt, till exempel i nerförsbackar. Visserligen har jag samtidigt tänkt att det är en sån sak som man kan oroa sig för men som är ganska orimligt att det händer, typ som när man tror att man ska snubbla till bara för att man står bredvid ett stup, men känslan har ändå inte lyckats släppa mig. Igår på väg hem från skolan hände det. Tack och lov inte i en nerförsbacke, men helt plötsligt skramlade det till och så låg en trasig pinne som brukar hålla ihop hjul med cykel på marken. Hjulet satt kvar en stund tack vare kedjorna, men det var inte riktigt läge att cykla vidare. Jag är så trött på min cykel.

Igår firade jag också min födelsedag. Det var trevligt, men ganska odramatiskt. Efter ett uppvaknande på en sittplats på ett nattåg följde en heldag i skolan. Där fick jag massa grattis och grattiskramar. Sen åkte jag hem, var dödstrött, önskade att jag kunde strejka från orkestern. Åkte på orkester, kom återigen ihåg varför jag envisas med att gå dit varje vecka. Åkte hem och åt en bakelse. Såhär skojig såg den ut (och så får man se mitt fina födelsedagskort också):

Sen fick jag sova. En del av mig tycker att man borde ha ett lite mer sprudlande födelsedagsfirande, men igår var det här precis vad jag orkade, så det var nog alldeles lagom. Och jag tänkte fira vidare hela veckan nu, så jag tror jag ska lyckas med även den här födelsedagen.

Den här veckan läser vi om växter, och då blir man inbjuden till den institutionens fikarum och kaffeautomater. Det är riktigt lyxigt.

Drosophila

Idag tittade jag på bananflugor och dess larver i mikroskop. Och jag säger er bara att om ni tycker det är äckligt med bananflugor så ska ni bara veta vilka äckliga larver som kryper omkring någonstans där ni inte ser dem. De är äckliga om något!

Några kliv framåt

En försiktig liten tanke om att "det vore nog rätt kul att träffa någon ikväll/i eftermiddag/senare" har dykt upp hos mig upprepade gånger de senaste dagarna. Sen att jag inte har haft så mycket tid att göra så mycket av tankarna är en annan sak, men att de överhuvudtaget dyker upp spontant är så otroligt skönt. Välkommen tillbaka kära lust att träffa vänner! Fast jag ska försöka att inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag ska se till att jag fortsätter att vila trots att jag ibland vill göra andra saker också.

Idag har jag varit på studiebesök, sånt är roligt. Jag fick åka båt, hurra! Sen satt jag och K kvar på skolan och pluggade till typ klockan sex. Hungern satte stopp för mer plugg, annars hade jag lätt kunnat sitta kvar en timme till. Jag är glad över att vara inne i ett sådant pluggflow, jag är glad över att ha hittat ett sätt att plugga som funkar, jag är glad över att få läsa en så intressant kurs.

Igår fick jag ansvarsfrihet från förra årets förtroendeuppdrag, och en efterträdare valdes in. Nu kan jag släppa på riktigt, behöver inte ens vara redo att hoppa in utifall att. Phu. Jag känner att jag släpper mer våldsamt än jag trodde jag skulle göra, och tack och lov kan jag släppa ansvar på riktigt nu när det finns en ny person att hänsvisa till.

En annan sak som gör mig glad är att jag har gjort en liten souvenirhylla i min bokhylla.

(Vissa hyllor har inte fått fullt innehåll än. Jag har inte direkt jäktat med uppackningen.)

Nu ska jag diska diskberg, heja mig!

Den höstdag jag önskade mig

Idag har varit en sådan förträffligt fin dag. Efter en lagom sovmorgon packade jag fikaväskan, drog på mig gummistövlarna och begav mig ut i skogen med K. Solen sken och vi hittade både blåbär och svamp. Fika vid Grössjön, prat som stärker. När vi kom hem hade det gått många timmar, men än hade jag mycket eftermiddag och krafter kvar. Jag plockade fridfullt i lägenheten, började fylla bokhyllan som K hjälpte mig att få på plats i morse. Kom på att jag skulle baka bröd, cyklade iväg och köpte jäst och lite övrig veckohandling, utan att ens gnälla för mig själv över att jag behövde handla. Bakade, städade, lärde mig hur man byter dammsugarpåse. Rofylld och kraftfylld. Det är så mycket roligare att ta hand om mitt hem när jag är glad över var jag bor. Nu sitter jag med en blåbär- och ingefärasmoothie (godare än vitlök-ingefärasmoothie!) och nybakt bröd, och tänker på att det var ungefär precis såhär jag tänkte mig att min höst skulle vara. Med natur, nära vänner, ro och mysigt hempyssel. Känner mig tacksam.

Idag har jag dessutom kommit på att om ens samvete försöker driva en till att bli någon man aldrig klarar av att vara så är det kanske dags att dra ner på ens egna förväntningar på sig själv lite. Att utgå från där man är och inte där man tror att andra förväntar sig att man är. Det känns jätteskönt att ha kommit på det.

En slags förälskelse

Jag tycker det är konstigt hur man kan bli så fäst vid ett språk. På sistone har jag saknat spanska jättemycket. Det har gått så långt att jag ibland sätter igång youtubeklipp på spanska bara för att lyssna lite förstrött på dem. När jag inte lyssnar på spansk musik. Jag behöver knappt förstå allt, bara jag får lyssna på ljuden så blir jag nöjd. Och jag som trodde att man mest tycker det är roligt med saker som man har lätt för. Men trots att min hjärna inte är någon språkhjärna så faller mitt hjärta för språket. Idag när jag var och fikade med J och N så var det några spanjorer vid ett bord i närheten. Mitt hjärta tog några små glädjeskutt och jag fick svårt att hålla fokus på vårt egna samtal. Konstigt, jag förstår inte riktigt. Jag undrar vad det ska vara bra för? Jag hoppas jag kommer förstå precis varför en dag.

Idag har jag köpt ett höstnagellack, en väggklocka och en bärplockare. Snart ska jag iväg och sy fast märken på min overall. Tjohej!

Mässgodis och spex

Jag sitter och äter mässgodis. Sånt där godis som företag delar ut på mässor, godis som egentligen inte är gott, men som man plockar för att det är gratis och som man inte kan sluta äta för att det är sött. Sen får man ont i magen och i munnen, och så tänker man varför??? samtidigt som man viljeslöst tar en till.

Veckan har gått i en rasande fart, och nu är det helt plötsligt helg igen. Att dissekera gris var så himla roligt, jag älskade känslan av att peta i hjärta, blodkärl och lungor. Man kanske skulle ha blivit kirurg ändå.

Idag har jag varit på spex. Det känns som en väldigt studentig grej, men jag har avklarat två år på universitetet utan att vara på ett endaste spex. Så ikväll var det dags! Jag var jättetaggad först, köpte biljetter och övertalade andra att köpa biljetter. Sen strax innan föreställningen så träffade jag en ledsen vän, och ännu mer strax innan så fick jag reda på att jag och de andra som hade köpt biljetter fick se en gratisföreställning. Fylld av medömkan för min vän, ilska på dumma personer och dåligt samvete över att ha lurat pengar av mina kompisar så skulle jag sen försöka njuta av den efterlängtade föreställningen. Det funkade efter ett tag, den var rikigt bra! Över förväntan, en hel upplevelse och inte bara något intressant som skulle upplevas någon gång i livet liksom. När spexet var klart fylldes jag igen av alla dessa stora känslor på samma gång (medömkan, ilska och dåligt samvete alltså), och kände att jag var nära att svämma över, men tack och lov så var vi ett gäng som drog vidare på café för mat och kladdkaka. Det var så mysigt, och nu är jag stabil och glad. Nu ska jag sova, och imorgon kan jag välja mellan att göra olika trevliga grejer. Ute regnar det och blåser så mycket att det låter som att fönstret ska gå sönder.

Gigis superhuskur

Till slut blev de där arma möteshandlingarna färdigskrivna, och ännu mer till slut lyckades jag hitta ett nytt program som kunde göra dokument till pdf. Mitt förra program la av strax innan sommaren. Med en halvtimmes marginal skickade jag ut alla handlingar till sektionen. Typ alla i alla fall.

Ikväll har jag druckit Gigis superhuskur mot förkylningar med mjölk, vitlök, ingefära och honung. Jag kunde inte dricka upp allt, det var värre än jag mindes det. Men så har jag lite svårt för att dricka mjölk också. Jag hoppas det hjälpte lite mot min onda hals i alla fall.

Imorgon ska jag dissekera en gris, det ska bli spännande. Jag undrar hur blodig min labbrock kommer bli.

När jag var liten var jag bäst på nästan allt. Hade bestämt mig för att vara överallt.

Idag orkade jag inte gå upp så tidigt. Sen orkade jag inte vara så snabb i mina morgonbestyr, så när jag var klar klockan fem över 11 bestämde jag mig för att jag inte heller orkade komma för sent till kyrkan. Istället begav jag mig ut på en promenad i tre timmar. Det var fantastiskt höstväder, och jag hann se både älv, två stycken sjöar och skog. Samlade frisk luft i lungorna.

Sen kom jag hem, och sen började jag längta efter att gå till skolan imorgon. På ett sätt en trevlig känsla, men eftermiddagen kändes oändligt lång. Fast sen kom jag på att jag måste skriva massa sektionsgrejer, och då flög tiden iväg utan att jag hann så mycket som jag hade tänkt. Synd. Jag längtar tills jag är klar med det som ska skrivas nu. Då är det bara ett möte kvar, sen är jag förhoppningsvis ansvarsfri och klar!

I helgen har Linnea Henriksson gått varm i mina högtalare, till exempel den här låten: http://grooveshark.com/s/Nar+Jag+Var+Liten/4HuMPi?src=5.

Och så har jag gjort höstfint inne idag, hurra för höst!

Det meningsfulla i att ha tråkigt

Idag tog jag rejäl sovmorgon, men när jag kom upp kände jag mig så seg att jag inte orkade ta mig för något, varken roligt eller nyttigt. Jag kände att jag var på vippen att falla ner i meningslöshetskänsla, men så satte jag mig och läste igenom min blogg från förra hösten. Till en början varvades inläggen med att handla om hur glad jag var och hur roligt allt var, med att handla om hur mycket jag hade att göra jämt. Allt eftersom handlade inläggen mer och mer om hur mycket jag hade att göra, om hur lite jag hann av det jag ville göra, och till slut märkte jag hur viljan att göra saker byttes ut mot viljan att göra ingenting. Jag uppfattade hur mitt humör blev skörare och skörare, och jag mindes de känslor och situationer som låg bakom orden jag skrev.

Jag tyckte nästan det var lite läskigt att läsa. Det är lättare att se i efterhand hur man förändras över en tid än det är när man är mitt uppe i situationen, och idag slog det mig så mycket svart på vitt hur allting bara rusade iväg med mig för ett år sedan. Det är kanske inte så konstigt att min kropp minns hur det var och skriker i panik när tempot börjar gå upp för mycket nu.

Läsningen gjorde mig beslutsam att inte låta mig hamna där igen, och plötsligt kändes det otroligt meningsfullt att unna mig en dag då jag inte orkar ta mig för något. Jag gjorde någon slags nytta genom att ha tråkigt och inte ens göra nånting duktigt. Jag tog hand om mig själv. Jag har insett att det är en viktig investering.

Att orka för en och en tredjedel

Igår var det orden När du faller, orkar jag för två? som ringde i mitt huvud. På kvällen läste jag enligt min bibelläsningsplan i Matt 9:35-38. Där står det om att Jesus gick runt och fylldes av medlidande för människor, och botade massa sjukdomar och krämpor. Men de var så många sjuka, så mycket medlidande, och han var ju bara en. Och så sa han "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd".

Om man inte orkar för två så är det bra med fler arbetare. Bett har jag gjort, och igår och idag har jag fått höra om att det har dykt upp "fler arbetare". Fler som kan finnas till. Så om man inte orkar för två kanske man åtminstone kan orka för en och en tredjedel? Jag gillar det här med bönesvar. Och jag är så glad så glad för min väns skull.

Idag har jag fascinerats av biologins underbara värld, skrattat mycket, pluggat i trevligt sällskap, varit på Step Dance med bästa instruktören, haft hemgrupp. Snart är det helg med sittning och mycket fritid, det ska bli så himla skönt.

När du faller, orkar jag för två?

I måndags var jag så stolt över att jag höll ut genom hela den där kvävande känslan som framkallade (eller framkallades av?) ältandet, utan att jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre dagen därpå. På kvällen tog jag mig en kopp varm choklad och berömde mig själv för att jag hade klarat eftermiddagen och kvällen. (Jag undrar vad alternativet hade varit? Men ändå.)

Och mycket riktigt, dagen därpå så var jag på strålande humör. Jag hade ingen kursbok, så jag kunde inte plugga, utan istället njöt jag i fulla drag av att få pyssla i lägenheten i lugn och ro hela eftermiddagen. Till och med att gå ut med soporna blev en fröjd. Lite träning och trevliga mottagningsaktiviteter och rolig planering av sittningsspex blev pricken över i:et för dagen.

Idag tog orken slut. Jag gruvar mig för att åka iväg på roligheter snart, jag gruvar mig för att behöva komma hem och fortsätta vara med om roligheter sen. Jag oroar mig för att jag aldrig ska orka plugga ikapp, jag oroar mig för att jag aldrig ska ha ett vardagstempo som jag klarar av och trivs med. Jag vill åka på semester, bort från allt. Så fort jag får för mig att någon förväntar sig något som helst slags engagemang av mig när jag känner mig såhär får jag smått panik. Även om engagemanget inte är större än att ställa en ärlig fråga "hur mår du?". Jag är jätterädd för att planera in för mycket saker, men samtidigt har jag svårt för spontana saker. Jag nynnar på en omgjord version av en Kentlåt: När du faller, orkar jag för två?. Jag vill så gärna vara en sån som orkar, men när vet man att man inte orkar längre? Det känns som om jag aldrig gör tillräckligt, vissa saker kan man liksom inte bli klar med.

Imorgon blir det kanske en toppdag igen, vem vet? Jag är lite trött på mitt humörs berg- och dalbana. (Och nu kommer jag bli försenad också, jag är så trött på klockan!)

Skolstart

Idag är det den första skoldagen på länge, som jag har längtat! Vi ska läsa en kurs som verkar väldigt intressant, och det känns väldigt skönt att få känna pepp inför en kurs och inte bara ligga och flyta i tentastress-efterdyningar när kursen drar igång. Idag är det en sån där alldeles perfekt höstdag, solen skiner för första gången på länge. Jag har äntligen sett till att lämna in ett protokoll som har legat och släpat alldeles för länge, och som har tyngt mitt samvete. Den här eftermiddagen har jag inte hunnit få min kursbok, vilket innebär att jag inte kan plugga så våldsamt, och jag har flera timmar av efterlängtad ensamtid innan jag ska bege mig iväg på första orkesterrepet för hösten.

Trots alla dessa bra förutsättningar är mitt humör inte alls samarbetsvilligt idag. Under skoldagen slog en sån där gruppindelningsstress till, en sån stress som jag trodde att jag hade vuxit ifrån. När jag kom hem från skolan kom jag in i ett ältande mode. "Den sa så, då var det som upplagt för att jag skulle svara så, varför fattade jag inte det? För hade jag bara svarat så, så hade det kanske blivit såhär, och det hade ju varit väldigt trevligt! Och nu när jag inte fattade upplägget så kanske det misstolkas, och så kanske någon är sur eller känner sig sviken, och så kanske jag har råkat markera något som jag inte ville markera. Varför svarade jag inte på rätt sätt?!". Det låter fruktansvärt töntigt när jag skriver ner hur mina tankar går (därför skriver jag det!), men i mina känslor så är det här resonemanget otroligt mycket mer logiskt än "Personen i fråga kanske bara menade precis vad den sa. Eller så missförstod vi varandra, sånt händer ju ibland. Och om det var ett upplägg och jag inte förstod det, så var det inget bra upplägg, och då är det inte mitt fel."

Nu är planen att skriva ett välkomstbrev till sektionen och värma upp lite på cellon. Eventuellt en promenad (för att vädret ropar efter det), eventuellt en tupplur (för att min kropp ropar efter det). Jag är på sådant humör när jag längtar efter att längta efter något, men jag är ju precis där jag vill vara just nu, så jag vet inte vad jag ska längta efter. Längta bort från ältandet kanske. Men det är ju så mycket roligare att längta till något. Till tupplur kanske, och så uppfyller jag det meddetsamma.

Kaffepaus

Jag älskar att ta kaffepauser. Det är så himla mysigt. Att slå sig ner i soffan med en kopp kaffe, kanske en liten liten kaka eller macka, pusta ut, känna att man tar sig en välförtjänt paus efter hårt arbete. Samla energi för att snart gå vidare i arbetet, för att fortsätta vara effektiv. Helst av allt skulle jag vilja ta kaffepauser hela tiden. Men då tappar man ju lite den där poängen med det hårda arbetet och effektiviteten. Men nu har jag faktiskt kommit en bit framåt i städandet och uppackandet, så nu är jag väl förtjänt en kaffepaus. Och nu hörde jag precis hur vattenkokaren blev klar. Yes!

Jag klarade spanskan

Jag klarade spanskan jag klarade spanskan jag klarade spanskan! Ville bara säga det. Jag klarade spanskan! Allra mest njuter jag nog av att slippa ta beslutet om jag skulle skriva omtenta eller inte. Nu är jag klar, och nu kan jag vara stolt.

Idag har jag träffat J, äntligen! Himla mysigt var det. Andra bra saker med dagen var att Plantagen hade halva priset på gröna växter. Jag köpte en fredskalla, som vissa säger kan överleva i badrum. Andra säger att inga växter alls kan överleva i badrum utan fönster, det gör mig lite nedstämd. Men skam den som ger sig innan man ens har försökt!

Jag verkar inte vara så bra på det här med att stanna i lägenheten för att packa upp klart, men imorgon ska jag försöka igen. Vi får se hur det går.

Paltkoma

Jag är så mätt. Idag var en dag då jag tänkte vara sjukt effektiv fram till klockan sex på kvällen, då jag skulle iväg på mottagning och äta palt. Jag laddade med en ordentlig och sen frukost, tänkte att jag skulle stå mig fram till palten. Parallellt med frukosten hade jag tvättid, och på väg till tvättstugan stötte jag på några grannar som bjöd mig på lunch. Visserligen hade jag precis ätit frukost, men det är ju trevligt att ses, så jag lunchade med dem. När jag precis kommit hem från lunchen ringde J och frågade om jag ville komma över på lite kladdkaka. Och vem kan tacka nej till sånt liksom? Så jag cyklade iväg och proppade i mig mer mat (i efterrättsmagen den här gången). Efter kladdkakan skyndade jag mig iväg till palten. Nu känns det som att jag har ätit tillräckligt för en vecka ungefär. Fast förmodligen blir jag hungrig imorgon igen.

Eftersom jag inte fick så mycket gjort idag förutom att äta så är det nog bäst att jag går och stryker lite gardiner nu. Sen kanske jag tar itu med uppgiften att sitta in soffan. Det är också viktigt har jag hört.

En produktiv segisdag

Lycka är en uppackad soffa. Titta vad fint!

 

Lite gardiner (som först ska tvättas och strykas), lite mattor, lite tavlor och lite soffbord, sen så börjar det likna något!

Idag har jag haft sovmorgon, gått runt i pyjamas till eftermiddagen, packat in mer grejer i köksskåpen, lyssnat på Linnea Henriksson, skruvat ihop soffa med hjälp av J. Inte en endaste mottagningsaktivitet har jag varit på. Under den kommande veckan är det lite lagom med aktiviteter, när det inte är lika mycket att förbereda och när jag kan välja och vraka lite mer bland vad jag vill vara med på. Däremellan kan jag fixa lägenhet och träffa folk. Det känns perfekt!

Jag kommer att få gå och lägga mig innan midnatt två dagar i rad. Lyx.

Livet som phadder

Idag har jag köpt hushållspapper till mitt egna hem för första gången i hela mitt liv. Jag har insett att jag älskar att styra upp lätt kaosartade situationer som saknar någon som kan ta en ledarroll. Jag har insett att folk faktiskt lyssnar på mig. Jag har återsett folk efter sommaren. Jag har flera gånger varit nära tårar för att vi har så fina och omtänksamma nollor. Jag har varit arg och skällt ut nollor. Jag har städat bort spya. Jag har peppat folk att ta styrelseposter. Jag har försökt värva folk till min församling. Jag har varit igång precis hela dagen, ända till natten. Nu varvar jag ner med den överlevnadschoklad jag insåg att jag skulle behöva för att ta mig igenom dagen.

En mycket bra dag, men jag ser också fram emot måndag, när jag förhoppningsvis kan få bli lite ledig från mottagning och får fokusera på att skruva ihop soffa istället.

Och då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på

Idag försökte jag börja gråta på beställning. Det slutade med att jag lyckades uppbåda en sådan stor ledsenklump i magen att den tog över mig helt, och jag kunde knappt fokusera på annat än klumpen. Gråten kom en kvart senare, när klumpen hade växt sig tillräckligt stor. Lite för sent alltså, men okej ändå. Sen kom den tillbaka efter ett tag igen. Ärliga tårar. Jag är imponerad över vad jag lyckades frammana, men det var opraktiskt att hela den överväldigande känslan följde med tårarna.

Jag är fortfarande dålig på att vara någon annan, och nu börjar jag känna mig lite socialt utkramad. Och så fort jag får uppleva något socialt som ger mig något måste jag akta mig, dra mig undan. Uttröttande. Inte så kick-givande som jag hade föreställt mig. Men man lär sig nog nånting av det här också.

Jag försökte nyss gå och lägga mig, men jag var så uppe i varv så jag inte kunde ligga still. Jag var så uppe i varv att jag inte ens kunde förmå mig att virka, och då är det riktigt illa. Imorgon ska jag upp tidigt, men det är det värt. Imorgon blir avslutet. Sen behöver jag inte spela mer. Nu klarar de sig själva. Det känns skönt.

Att vara någon annan

Det här med att vara en annan person än jag egentligen är, det visade sig vara svårare än jag trodde. Särskilt när jag inte riktigt har en tydlig bild över hur jag ska försöka vara. Jag brukar kunna bjuda på mig själv när det handlar om att spexa eller något annat som har lite tydliga ramar. Men att vara spontant rolig, det har aldrig varit riktigt min grej. Jag har varit så nojig över att bli avslöjad att jag lägger för mycket energi på att smälta in. Nu börjar jag fundera på om det inte är värre om jag aldrig blir ens misstänkt, än att folk kommer på att jag inte är mig själv.

Så, eftersom den spontana spexigheten inte verkar vilja infinna sig, så får jag planera mina stötar noggrannare. Och försöka ännu mer att hitta möjligheterna till konstigheter, intala mig själv att varje misstanke från andra är en seger. Förhoppningsvis blir det lättare och lättare ju mer jag gör som inte passar in, förhoppningsvis hittar jag något slags jag att hålla mig till som inte är mitt riktiga jag. Nu är det dags att gå till nästa aktivitet. Jag har två stötar inplanerade. Jag hoppas det släpper för mig nu.

Idag ska vi ha roligt.

Lusten att blunda och springa rakt in i väggen

Det kommande läsåret hade jag tänkt ta det lite lugnare. Jag insåg förra året att det inte håller att hetsa runt på tusen saker jämt, för även om man hinner med mycket roligt då, så blir till slut ingenting roligt om man aldrig får varva ner. För att uppnå det här tänkte jag inte plugga på mer än 100% och dra ner på mitt engagemang i sektionen. Jag hoppas att det kan frigöra tillräckligt mycket tid för att jag ska funka som jag vill! Särskilt har jag satt mitt hopp till att dra ner på engagemanget i sektionen.

Men igår kände jag två lite oroväckande känslor. Först kände jag en sån tillfredsställelse när jag såg framför mig hur jag skulle gå direkt från min skogstur till möte, via en snabblunch hemma. Från mötet kunde jag direkt ta mig ner på stan, fixa det jag behövde fixa, ta bussen hem och dumpa alla grejer jag köpt. Då skulle jag komma hem precis i tid för att gå på det iksupass jag ville, för att till slut komma hem och äta middag. Jag njöt i hela kroppen av att kunna utnyttja tiden till max och att allting skulle klaffa. Inget spill.

På ett sätt är det här kanske en bra känsla, det visar att jag börjar ha tillbaka ork, jag gruvar mig inte för att göra saker. Fast det är precis det här jag har tänkt att jag skulle behöva komma ifrån. Jag tror jag skulle behöva leva ett liv med lite mer spilltid, spilltid när jag kan ta igen mig och ladda om. Men det är ju så skönt med tempo ibland!

Den andra oroväckande känslan var kicken jag fick av att ha koll på saker. Vi hade mottagningsmöte, och det kändes så härligt att få vara med och planera, tänka på småsaker. Engagera sig. Jag blev riktigt sugen på att hoppa över den retreattripp jag har övervägt att göra nästa vecka, och istället vara kvar i Umeå på mottagning. Hjälpa till där det behövs, backa upp, finnas till hands, vara en som folk kan luta sig tillbaka mot. Senare på dagen kom diskussioner upp om sektionsmöte, och trots att jag formellt inte längre är inblandad i det där så har jag inte släppt ansvaret eftersom jag inte har någon efterträdare än. Igår fick jag höra att den person som eventuellt skulle kunna dela ansvaret med mig var alldels för stressad för att göra det, och jag fick återigen en sån kick av att kunna säga "Det är lugnt, lita på mig, jag fixar det. Inga problem!" Och dessutom verkligen mena det på riktigt. Igår kände jag mig riktigt sugen på att fortsätta mitt sektionsengagemang, att vara den som alla kunde vända sig till, att vara den som har koll, att vara den folk litar på, att vara stark, att känna att jag gör något bra för någon annan, att fortsätta vårda och driva den sektion jag redan har grottat ner mig så djupt i. Att ställa upp när ingen annan ville bli ordförande, att vara duktig. Det borde ju vara lättare ett andra år när man kan lite mer saker från början? När jag vet vad och hur saker ska göras, när jag inte behöver ägna massa energi åt att hitta min roll som ledare. Hm, jag som hade lovat mig själv att inte ta minsta lilla sektionsuppdrag det här året.

Hur ska jag lyckas hitta någon balans när mina känslor jobbar emot mig? När jag njuter av att blunda och springa rakt in i väggen, och sen ångrar mig djupt när jag ligger halvt (eller helt) utslagen på alla lov. Om det bara inte fanns så himla mycket roligt att göra...

Det här med att flytta

Det är som att städa och städa, fast det tar aldrig slut. Trots att jag då och då triumferande ställer undan en tom låda eller knyter ihop en urplockad plastkasse, så märks det knappt att något är uppackat nästa gång jag kommer till rummet. Och eftersom jag inte kan fylla vardagsrummet eller ett av köksskåpen så hamnar en hel del av det uppackade i nya nerpackningslådor tills vidare.

Här är mitt kaos (i min underbart älskade lägenhet som aldrig skulle vara stökig):

Suck.

Men jag har kommit på ett knep som gör att jag får mer energi att fortsätta. Att sätta ihop små (eller större) bitar som faktiskt är fina, trots allt kaos runtomkring. Jag kan titta på det fina en stund och låtsas som att resten inte finns ett tag. Här är några av mina energigivarvyer:

Det ger mig hopp om att det kan bli bra till slut. Imorgon ska jag köra hårt med uppackandet igen, men på måndag ska jag pausa lite. Då kommer målaren och ska förhoppningsvis göra klart i taket, så jag tänkte hålla mig från lägenheten. Jag har funderat lite på vad man kan göra från klockan 8 på morgonen, och kom på att man kan äta frukost i skogen, följt av lite bärletande. Det tycker jag att jag kunde vara värd efter dessa dagar.

När man inte vill göra något annat än att skriva tenta

Idag trodde jag att jag skulle få skriva min sista spanskatenta. Äntligen skulle jag få bli av med den! Det fanns en liten oro i mig att jag hade tagit fel på dagen, för det var längesen jag kollade upp att datumet och tiden stämde, men jag var ändå 90% säker, och lite nojig får man ju vara. Jag begav mig mot tentasalarna i god tid, bara för att inse att det var låst. Äsch. Jag hoppades att det bara var för att jag var så tidig, men ju längre tiden gick desto mer övertygad blev jag om att tentan var i förrgår. Eller att det hade blivit något annat missförstånd någonstans. Tentasamordnaren kanske trodde att jag skulle göra hemortsprov? Till råga på allt så var det ingen annan som väntade med mig, vilket ytterligare drog ner sannolikheten för att jag faktiskt var tänkt att skriva tenta idag.

Jag vågade inte lämna tentasalarna förrän tentan skulle börja, men jag stod och förberedde mig mentalt på att skriva tentan i december. Det kanske skulle vara bra, då skulle jag få plugga in allting en gång till, och då kanske jag skulle lära mig det bättre? Och tänk vad härligt att ha en helt ledig dag idag, och kunna packa upp hela dagen? Nja, inte så jättehärligt ändå. Jag funderade på hur jag skulle skriva mailet till tentaansvarige. Skulle jag vara arg eller ödmjuk? Säga "jag förstår" eller "tänk vad jag har fått lida för det här!"?

Tio i nio låste tentavakten upp dörren, och aldrig har jag varit så lycklig över att få skriva en tenta! Fem i nio dök en annan tentaskrivare upp, tack och lov. För när jag väl fick min tenta insåg jag att den inte började förrän klockan tio. Hade det inte varit för denna välsignade tyskatentaskrivare så hade jag gått hem, upprörd, medan resten av spanskatentaskrivarna hade sovmorgon och sedan glatt skrivit sin tenta.

Nu är den här kursen klar. Kanske. Förhoppningsvis. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle ta mig igenom den här kursen. Då tänkte jag att jag skulle vara stolt över mig själv om jag faktiskt klarade det, oavsett hur det gick. Jag hoppas jag kommer få vara stolt om ett par veckor när tentaresultaten kommer. Nu ska jag njuta över att inte ha något endaste att plugga på för första gången på ungefär ett år.

Hejdå sommarlov

Imorgon åker jag tillbaka till Umeå, den här gången på riktigt, för att det är höst. Tanken på det gör att mitt hjärta skuttar lite i bröstet av glädje och se-fram-emot. Som grädden på moset så ringde en man från en målarfirma idag och frågade om han hade min tillåtelse att gå in i min lägenhet för att måla taket, där det har varit en fuktskada. Det borde innebära att det snart är färdigrenoverat där, hoppas!

Sommaren blev inte riktigt som jag hade trott att den skulle bli, även om många saker slog in.

Jag hade tänkt att jag skulle jobba i tre veckor, det blev sex veckor.

Jag hade tänkt att jag skulle bli otroligt rastlös av att vara ledig så länge, som mest kunde jag tänka mig att stå ut en vecka utan spikade planer. Det slutade med att så fort jag var ledig passade jag på att kippa efter andan, pausa, försöka avstyra så mycket planer som möjligt, virka, göra ingenting. Utan att få nog av det.

Jag hade tänkt att jag skulle utnyttja alla kvällar och eftermiddagar tillsammans med alla andra som jobbade regelbundna 8-17-tider, men när jag väl hade jobbat klart på dagarna så var jag för trött för att umgås, för trött för att ge något av mig själv. Så då var det lika bra att isolera mig så mycket som möjligt.

Jag hade tänkt att plugga massor med spanska, så jag skulle vara bra förberedd inför mina tentor. Jag har gjort ungefär fyra femtedelar av vad jag borde ha gjort innan tentan i övermorgon. Äsch då.

Jag hade tänkt att göra ett mosaikbord. Jag insåg mina alltför storslagna planer och la ner projektet.

Jag hade tänkt att en sista minuten vore roligt. Det fanns ingen tid eller ork överhuvudtaget till det.

Men vissa saker har jag i alla fall klarat av.

Jag hade tänkt vara på stugan i flera dagar i sträck, check! (visserligen bara en gång istället för de flera jag hade tänkt, men ändå).

Jag hade tänkt att plocka blåbär i stugan, check!

Jag hade tänkt att virka en filt, 1/5 check!

Jag hade tänkt att planera lägenhet och köpa grejer utan alltför stor stress, check!

Jag hade tänkt att leta burkar på loppis, check!

Jag hade tänkt att träffa en rad med vänner, check! (Även om det inte blev lika frekvent som planerat så får den en check. Bättre med halvfullt glas än halvtomt.)

Så var det med den sommaren. Ibland tänker jag att jag borde vara besviken på den för att jag inte har haft så himla roligt hela tiden, men sen tänker jag att ibland kanske inte roligt är det högsta målet. Ibland kanske det är mer värt att vila, mer värt att återhämta sig, mer värt att hinna med mentalt och inte ta sig an mer än ens psyke klarar av. Och dessutom tröstar jag mig med att jag har lärt mig mycket i och med mitt jobb, så den har ju innehållit något som är meningsfullt i längden. En sommar är kanske inte tillräckligt lång för att innehålla maxat av erfarenheter, maxat av vila, maxat av roligheter, maxat av pengasamlande, maxat av umgänge, maxat av sol, maxat av mysiga sitta-inne-dagar.

Så nu säger jag tack och hej till sommaren, hoppas att jag har samlat tillräckligt med energi för ett nytt läsår och tar steget in i den ljuvliga hösten. Hej rutiner, hej göra-saker-som-jag-vet-hur-man-gör, hej älskade lägenhet, hej iksu, hej hög och klar höstluft, hej umeåmänniskor (jag förutsätter att jag kommer att orka umgås bara jag är där), hej orkester. Jag känner mig riktigt spänd och förväntansfull, undrar vad den här hösten kan bjuda på måntro?

Såsom fröet för med sig nytt liv

Igår körde jag ett till flyttlass upp till Umeå. Helt själv körde jag ett släp. Jag är så himla duktig, tänk att jag kunde klara av att göra en ny bedömning på bromssträckan och lyckades hålla mig på vägen i 50 mil trots ett tyngre och bredare fordon! I alla fall så verkar det som att det är en extrem bedrift av att döma från de reaktioner jag har fått när jag har berättat om min plan. Otroligt skönt var det i alla fall. Timme ut och timme in med egentid när jag inte kunde göra något annat än att lyssna på musik och att hålla fokus på var jag hade väglinjerna. När man kör långsammare än alla andra så behöver man inte ens bekymra sig om att köra om folk som kör sådär jobbigt långsamt. Och när man kör själv så får man spela sina tillfälliga favoritlåtar precis hur många gånger man vill på raken. Den här låten spelades nog flest gånger på raken:



Jag älskar hur gurkan får ta över efter gitarrsolot med samma självklarhet som gitarren. Dock har den inte lika långt solo, men det är okej.

Väl uppe i Umeå så kändes lägenheten ännu bättre än jag mindes den, hur länge kommer den trenden fortsätta måntro? Det var frustrerande att jag inte hann fixa så mycket i lägenheten, eftersom jag skulle tillbaka med släpet till Sundsvall inom ett dygn, men innan jag gick och la mig gick jag runt i lägenheten flera varv och bara tittade och tänkte mig och njöt. När jag väl skulle sova var jag för upprymd för att kunna varva ner, och jag var tvungen att kliva upp för att leta rätt på finskor för att placera i en skohylla och skruva ihop en annan hylla innan jag kunde sova. Är så väldigt taggad på att komma upp för hösten för att packa upp och få göra fint!

Que difícil es hablar el español

När jag känner att det inte går sådär toppen med spanskan lyssnar jag på den här låten:


Den handlar om att det är typ hopplöst att lära sig spanska, för alla bara pratar på olika sätt på olika ställen. Den här eftermiddagen går den här låten på repeat. Om drygt en vecka skriver jag mina spanskatentor, jag fattar inte hur det ska gå. Kanske kan jag skriva ner texten på den här låten istället för svaret på frågorna, som en förklaring till varför det är hopplöst. Eller så lägger jag ner min tid på att lära mig allt om ackusativobjekt och predikatsfyllnad istället för att plugga låttexter. Jag kan ju inte ens grammatiktermer på svenska, hur ska jag då fatta vad dom menar?

Jaja. Det blir nog bra till slut. Ett sista ryck, sen så klart. Och ett sista ryck på jobbet (igår hade jag en hel dag med bara steg framåt! Tyvärr tog det slut idag.), och ett sista ryck med de största lägenhetsinköpen. Mycket att stå i den här veckan, jag hoppas jag får några lugna dagar i Umeå innan mottagningen börjar.

Nu är det bara att göra precis likadant 9 gånger till!

Idag fortsatte jag att jobba. Två veckor till, slutspurten nu! Jag gruvade mig lite innan jag kom till jobbet. Tyckte att jag kom på massa saker som hade blivit fel innan jag gick på semester, tyckte att jag hade glömt bort vad jag höll på mig. Men ganska snabbt kom jag in i jobbandet igen, och så fick jag grönt ljus: Nu när du har gjort det här med ett prov så är det bara att göra precis likadant med alla andra! Skönt att få göra om saker som jag faktiskt har lärt mig, men lite gruvsamt eftersom det tog två veckor för mig att ta mig igenom ett prov, och nu ska jag ta mig igenom 9 prov på lika lång tid. Ja ja, hellre för mycket att göra än för lite i alla fall.

Just nu lyssnar jag på en fin låt:


Och det bästa av allt är att jag lyckas lyssna på den, uppskatta den, känna med den, men inte försöker lura mig att jag känner såhär just nu. Trots att jag säkert har känt ungefär såhär förut så försöker jag inte återuppleva känslan, trots en vacker låt. Jag tror minsann jag gör framsteg.

En sån dag. Släpkärror och Top Model.

Idag har jag lärt mig att koppla på ett släp på bilen och att backa med det. Jag ser fram emot när jag själv får gå in på macken och hyra släp som jag kopplar på som om jag inte har gjort annat i mitt liv. Triumferande kunna förklara för uthyraren vilken sladd just min (fast egentligen mammaa och pappas) bil behöver.

Förutom lärt mig släpvagnens djupa hemligheter har jag inte fått mycket gjort idag. Planen var att bära grejer, men efter alldeles för få och okvaltitativa sömntimmar trodde jag inte att jag skulle klara av en bilresa på tjugo minuter utan att kräkas, så jag stannade hemma. Till min stora sorg, jag hade sett fram emot att få bära. Sov några timmar till, tittade på två avsnitt av Top Model.

De senaste två dagarna har jag sett ungefär lika mycket tv som jag har gjort totalt den senaste månaden tror jag.  Och det mesta var Top Model. Jag har nog inte så mycket till tv-smak. Mina favorit-tv-program är Top Model och Pappas pengar. Ett program för tonårstjejer som drömmer om att bli modeller, och ett barnprogram. Men kanske är det bra avbrott när omgivningen förväntar sig att man ska växa upp i alla andra områden.

Igår träffade jag barndomsvänner för grillning och utgång. Än en gång blev det en väldigt trevlig kväll trots att jag egentligen bara ville gå och lägga mig innan jag gav mig av. Nu längtar jag bara efter att känna mig sprudlande pepp i förväg också, att jag ska våga tro att jag faktiskt kommer att orka pressa fram mer än tomma fraser man borde säga för att inte vara otrevlig, krystade leenden och skratt en halv sekund för sent. För uppenbarligen så klarar jag ju sociala tillställningar då och då.

Sol och spring och sommar

Idag har jag avnjutit sommarlov. Jag tog cykeln ut till Alnö, till den fina gården där jag har varit på läger nästan varje sommar sen jag var åtta. Jag cyklade ner till vattnet, det kan knappt kallas strand, men det går att bada. Och att sola. Och man slipper allt folk. Jag badade, jag solade, jag läste bok. Åt couscous-sallad och kladdkaka. Knappt ett moln störde mig. När jag tröttnade svidade jag om och sprang den spring- och promenadrunda som hör ihop med gården. Avslutade med ett dopp i havet. Klädde på mig, satt en stund i solen och pluggade lite spanska. Sen kom mamma med sallad och choklad, och efter att vi hade ätit började vi bära möbler i gården. Gården är såld, och nu ska alla möbler sorteras och säljas. Ett sorgligt jobb, men det känns fint att få vara delaktig. Och fint att få vara där ända in i sluttampen. Och perfekt att jag ska fylla ett hem samtidigt som gården ska tömmas. Nu fick jag en tjuvtitt innan loppisen som ska vara. Och det är roligt att bära saker, att få använda kroppen på riktigt, istället för bara på låtsas på gymmet. När det var färdigburet för dagen åkte vi hem, och jag hade till och med anledning att baka, vilken lycka!

Ah en sån dag. Fler av såna här och jag kan nog bli utvilad till slut ändå. När det enda oförutsägbara beror på min egen vilja, till exempel om jag vill springa klockan tre eller kvart i tre. När jag kan åka hemifrån precis när jag vill, jag behöver inte oroa mig för att komma för sent eller för tidigt. När jag får pausa i det jag gör med gott samvete, och vill jag ägna några minuter åt att bara stirra rakt ut i luften så går det bra. Inte ens ett samtal att känna något ansvar för att det ska hållas igång. När jag inte behöver tänka på något annat än här och nu. Välbehövligt. Nu ska här sovas.

Att fylla ett huvud och ett hem

Jag sitter och försöker plugga spanskagrammatik, men hamnar vid datorn och tittar på Guatemalabilder istället. Jag skulle hellre vara där och plugga spanska i värmen och med närheten till äventyr än här hemma i kylan. Båda roligare och extremt mycket mer lärorikt. Och så önskar jag att jag hade ork till äventyr.

Men idag var jag i alla fall på loppis! Jag fröjdades bland alla småsaker, som jag för en gångs skulle faktiskt behöver. Man får falla för fina grytor och mattor och handdukar och annat smått när man behöver fylla ett hem med sånt. Fast när jag var där och chockat tittade på min överfyllda korg så fick jag för mig att det inte kunde vara så nödvändigt med så mycket saker. Så jag försökte hejda mig, vilket jag ångrar lite nu i efterhand. Jag tröstar mig själv med att jag faktiskt kan åka tillbaka och köpa den där blommiga stekpannan om jag inte kan sluta tänka på den på några dagar.

Igår pluggade jag spanska hela förmiddagen, sen ställde jag om i huvudet till thailändska och gick på thaimarknad. Det var roligt! Mycket som smakade som Thailand, och jag fick mycket fina flashbacks. Tjuvlyssnade på massor av thai, men vågade inte prata själv. Dumt. Men förhoppningsvis får jag ny chans att prata thai i höst, då jag kanske kanske får thaibesök! Hoppas hoppas!!

You are the only one I've met who's God only know's. I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows.

Jag orkar inte riktigt ta tag i allt som måste göras, så jag sitter och dricker kaffe med ryggen åt allt stök. Presskannekaffe, det smakar Umeå. Det smakar hemma. Jag har lite saknads-ont-i-magen och längtar tills det är hösttermin på riktigt. Och så längtar jag tills det är ordning i lägenheten.

Igår började jag till slut packa upp en låda med köksgrejer. Den har stått färdigpackad under min säng i två år, så jag kom på att det kanske kunde vara fräscht att diska av grejerna först. Då kom jag på att jag inte hade något diskmedel här. Sen kom jag på att jag kunde låna lite från korridoren. Jag gick dit, men väl där kom jag på att det var lika bra att köpa ett eget, jag behövde ju ändå ett eget, och det blir kladdigt att bära en öppnad diskmedelsflaska i väskan. Jag plockade på mig lite frukostgrejer och gick ut för att handla. Då kom jag på att jag inte hade några pengar med mig, så jag gick tillbaka till lägenheten för att hämta plånboken. Då kom jag på att jag hade glömt att ta med mig smöret från korridoren, så jag gick och handlade diskmedel och mackor, sen gick jag tillbaka till korridoren för att hämta smör. Till slut var jag redo att diska. Då kom jag på att diskborsten fortfarande låg i korridoren. Då blev jag så less att jag gick och la mig. I morse kom jag på att jag inte hade någon aning om i vilken låda jag skulle kunna hitta någon slags smörkniv, så jag struntade i smöret ändå. Tur att jag inte flyttar så långt i alla fall.

Lägenheten

Jag sitter i min alldeles egna lägenhet nu. Den som jag har drömt om så otroligt länge och intensivt, och som är min nu. Jag har ett eget kök. När man tittar ut från mitt vardagsrumsfönster kan jag se ganska långt. Så långt att man ser vyn i olika skikt, olika färger för olika långt bort. Jag ser skogar, en äng och mera skogar. Och antydan till berg, eller åtminstone kullar. Och så ser jag en parkering och en pizzeria också. Och en gatlampa. Och solnedgång.

Jag har längtat efter att se utsikt så att den skiktar sig. I Umeå finns det knappt några berg, så det är sällan jag kommer så högt upp att jag får någon utsikt. Men nu gör jag det. Massor med himmel ser jag också. Jag sitter med mitt stora fönster öppet på vid gavel och tittar på utsikt och ignorerar flyttlådsstöket bakom mig.

Inne i lägenheten är det minst lika fint som jag minns det, om inte finare. Köket var större än jag mindes, hallen var större än jag mindes. Köket är så ljust och fint, och mitt alldeles egna. De extra sängar jag inte ville ha ska någon komma och ta bort åt mig. Det fanns en fuktskada i taket, men medan jag hänger i Sundsvall kommer jag få det fixat. Det mig rabatt på hyran på en månad. Sitter inte helt fel! Jag kommer få välja nya golv i hela lägenheten, och en ny tapet.

Det som tar emot lite nu är att packa upp de lådor jag, K och A nyss hetspackade ner, men tack och lov så behöver jag inte göra det fort i alla fall. Lite i taget till bra musik, så ska det nog bli bra. Lika bra att börja nu kanske.

Bröllopsfestligheter

Jag har varit på bröllop i helgen. Fint var det, med alltifrån släp på brudens klänning till häst och vagn från kyrkan. Sen en fest med massa spanska och svenska, jag både förstod och kunde prata lite spanska till min stora förtjusning. Tal som ledde till tårar. Dans halva natten, svett som forsade. Roligt. Återseende av släkt. Återseende av min barndoms stuga. Erbjudande om att pussa en groda. Brunch innehållandes lax och nybakade wienerbröd. 130 mil i bil = massor med timmar.

Nu är jag trött. Imorgon börjar min sista jobbvecka. Jag tror jag behöver sommarlov. Nu går min trötthet ut över min kommunikativa förmåga, det är som att jag inte längre vet hur man för ett normalt samtal, om det inte är ett trevlighetssamtal med lätt bekanta på jobbet. Det är tråkigt när saker som brukar ge energi helt plötsligt kräver mer energi än det ger. På lördag är min första lediga och oplanerade dag på tre veckor. Det ska bli otroligt skönt. Jag undrar om jag är vek som gång på gång blir så trött att jag inte klarar av normala saker längre.

¡Escuchame!

Idag var jag på bodypump. Den här låten gjorde att jag inte kunde låta bli att le, trots att benmusklerna brände mer än vad som är bekvämt:


Dels log jag för att jag tycker om Ecuador och jag blir löjligt glad över att höra landets namn. Men också för att det låter så himla roligt när han säger Ecuador. Jag kan liksom inte komma på i vilket sammanhang jag skulle använda det tonfallet när jag sa ett landsnamn, vad menar han? Den var i alla fall väldigt effektiv som träningslåt, jag blev lite full i sjutton och glömde bort att jag egentligen inte orkade mer. Trots att låten i sig är ganska dålig.

Idag var första dagen på jobbet när jag visste vad jag skulle göra innan jag kom dit. Det var trevligt. Dessvärre så bestod lite för stor del av dagen av att väntade i tio minuter tills jag fick röra i bägare i fem minuter, varefter jag väntade i tio minuter till, innan jag återigen fick röra i bägare. Jag får vara i labbet, vilket är jätteroligt, men jag längtar efter att få känna mig lite mer effektiv, lite mer till nytta, lite mer som att jag kan nånting. Idag fick jag ett mail i egenskap av ordförande, det gjorde mig glad och påminde mig om att jag kan nånting och kan lära mig saker.

Igår när jag cyklade hem från jobbet kände jag att jag var trött i huvudet. Skulle inte kunna tänka särskilt klart på kvällen. Sen kom jag på att jag skulle komma hem tillräckligt tidigt för att dricka kaffe, då blev jag glad. Lättad. Kvällen skulle inte behöva gå till spillo. Sen kom jag på att det inte gjorde något om jag inte var pigg, om min hjärna inte var på topp en kväll. Jag behövde ju varken plugga eller städa eller gå på möte. Då blev jag ännu gladare. Lite förvånad. Tänk att jag kan välja att det är okej att vara trött efter fyra varje dag om jag skulle välja det! Den här kvällen har jag varit ensam hemma, och jag har inte gjort så mycket mer än att äta, virka och lyssna på Hjärtat är fullt. Skönt. Nu ska jag sova. Godnatt!