söndag 31 oktober 2010

När tiden kommer tillbaka

Det är märkligt hur fort livet kan byta tempo. I veckor har jag gått omkring och trånat efter alla möjligheter till oplanerad tid, till tid för att springa, tid för att spela cello, tid för att spontanstäda i brist på annan sysselsättning, tid att ha tråkigt. Och dessutom tid med möjlighet att planera in dejter med massa olika människor som jag aldrig har tid att träffa annars.

Den senaste veckan har jag lyckats träffa hela tre av dessa människor, till och med ordentlig tid av kvalitet och inte bara ett snabbt hej, jag har haft tid för (och genomfört!) flera träningspass, jag har städat flera gånger, och idag har jag haft tråkigt. Och då glömmer jag bort att det var det här jag har längtat efter länge! Nu känner jag mig mer stressad över att jag har en dag när jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Är det såhär livet kommer att se ut?? Säger den stressade rösten. Förmodligen inte säger någon snusförnuftig röst långt bak i huvudet, men den hörs inte så bra.

Har i alla fall varit ute på en härlig promenad idag. Och gjort en god kikärts-aprikosgryta. Och kanske kan det bli en film ikväll.

Men en sån här dag som är rätt tråkig i övrigt behövde inte direkt en extra timme. Glömde till och med bort den, så jag utnyttjade den inte ens till sömn. Det blev mest en vänta-ut-timme.

Men till veckan åker jag hem och träffar fina fina vänner! Ska bli roligt! Ska bara bli klar med en endaste uppgift (okej, vet inte om den är så bara men), sista i programmeringskursen. Sen så!

söndag 24 oktober 2010

Återvunna kontakter

Jag har fått ett mail från en kinesisk tjej jag lärde känna i Thailand. Hon var den person som bäst förstod mina problem med min värdpappa, eftersom hon kände honom och var i lite samma situation själv. Hon var nästan lika beroende av honom. Skillnaden var att hon var bättre på att hantera det, och jag lärde mig så mycket av henne som gjorde att jag kom bättre överens med thaikulturen och min värdpappa! Vi kom varandra nära, eftersom vi båda var kapade från våra "hemma", och vi båda tyckte att saker och ting var svårt. Hon var en sån viktig person för mig där och då!

Tyvärr så har jag inte hittat hennes mailadress när jag kom hem från Thailand, och jag tyckte det var tråkigt att det tog bort alla möjligheter att hålla kontakten eller att kanske till och med ses någon dag. Men så hade hon hittat mitt avskedsbrev till henne för någon dag sen, och mailat mig! :) Och hon kanske, kanske kommer till Sverige!! :D Jag blev så glad att jag brast i gråt. Tänk att få träffa Kitty på svensk mark, otroligt overkligt men roligt! Hoppas hoppas att det går. Annars så kanske jag ska försöka ta och planera in en Kinaresa någon gång i framtiden. Nu kan jag ju i alla fall nå henne!

torsdag 21 oktober 2010

Som en retreat fast utan tystnaden och isoleringen

Jag har varit och hälsat på på förra årets skola. Oj vad märkligt det var. Och känslosamt. Tårarna började tränga fram redan när jag såg skolan från bussen, och när jag väl kom fram till mitt gamla hem, mitt gamla kök, mina gamla korridorer, så var det ännu värre. Jag tänkte fly i på toaletten för att samla mig, men det var ett dåligt drag, eftersom toaletten väckte minst lika mycket känslor som köket och korridorerna. Nästan mer, eftersom toaletten låg vägg i vägg med mitt gamla rum, och kändes som min. Att gråta ut i Gs famn var effektivare.

När jag väl hade hämtat mig från den första känslostormen var det så himla härligt att vara där! Livet där hade inte förändrats mycket, trots att de flesta människorna hade bytts ut. Men fortfarande var det kollektivt Idol-tittande i jämtes tv-rum, te-häng i köket, spring mellan borgarna, kladdkaksbakande, promenader till de vanliga ställena och filmtittande. Och stor uppslutning till de saker som hände på helgerna, eftersom skidsäsongen inte hade dragit igång. Helgens stora händelse var fårrusning; får blev vallade genom byn och det var frågeslinga och fikaförsäljning och ullproduktsförsäljning. I år frös jag mindre än förra året.

"Förra året" är ord som jag kände att jag sa lite för många gånger under helgen, tyckte synd om årets förstaårselever som var tvugna att stå ut. Tur för dem att jag bara var där en helg.

Något som var välidgt roligt också var såklart att träffa mina gamla skolvänner och min gamla kyrkvän A. Jag hade oroat mig för att jag skulle känna mig splittrad mellan de olika människorna, men det gick bättre än jag hade trott att få kvalitetstid med alla på ett någorlunda rättvist sätt. Skönt.

Efter helgen har jag känt mig på bra humör. Trots för lite sömn i ungefär en vecka, trots svåra uppgifter i programmeringskursen, som jag till och med låg efter i pga min bortahelg, trots saker som har gått emot mig, som stresshandling och borttappning av cykellyse, så har jag inte känt mig less. Det har nästan känts som efter retreaten klassen hade i våras, då jag hade nästintill outtömlig energi i flera dagar efteråt. Coolt att det kan funka trots att jag gör saker och inte sover så mycket.

Ikväll är jag stolt över mig själv, för jag sa nej till en aktivitet som egentligen verkade rolig, bara för att jag skulle få lite egentid. Cello, springtur, städning och spontantid tänkte jag kunde vara trevligt när jag för en gångs skull får lite tid över, men kanske är jag lite för tidsoptimistisk. Som vanligt nuförtiden.

torsdag 14 oktober 2010

En bussfärd med hopp om lyxen att få vara avmätt och tråkig

Imorgon ska jag vakna jättetidigt. Så det vore en bra idé att sova nu. Synd bara att jag inte är så trött. Imorgon ska jag åka buss många timmar, men jag ser fram emot det så mycket att jag helst inte vill sova bort alla timmar. Tänk sex timmar av att bara göra mysiga saker som att sticka, läsa, lyssna på musik, skriva dagbok, lösa sudokus och bara tänka. Förmodligen utan möjlighet att plugga, utan något "borde", som att städa eller ringa och planera att träffa alla människor jag hela tiden tänker att jag ska träffa men aldrig hinner träffa.

För oj vilket tempo allt går i nu. Veckorna bara flyger iväg, och trots att jag flera veckor nu har tänkt att "den här veckan har jag ju faktiskt inte så mycket inplanerat!", så slutar det ofta med väldigt få eller oftast inga dagar som jag har en eftermiddag över då jag äntligen får den där tiden att ringa den där personen som jag vill träffa. Trots till och med försök till planering långt i förväg går det dåligt. Kommer det att vara såhär i fem år?! Har svårt att tänka mig det, fem år kan ju inte passera utan möjlighet till spontana aktiviteter. I såna fall måste jag dra ner på saker.

Problemet är bara att jag har så svårt att säga nej till saker som händer! Jag blir så stressad över att veta att folk ses utan att jag är där, särskilt om min aktivitet bara är att sitta hemma och kura. Och trots att jag kan hoppas på att det blir lättare när relationerna i klassen är ännu stabilare, så vet jag ju hur jobbigt jag tycker det är när jag missar en aktivitet med ett mycket stabilt kompisgäng hemma. Man vill ju inte missa något roligt, och oftast så är det ju roligt när jag väl är där. Men om man inte orkar ha roligt hela tiden? Om man är trött på att skratta och skämta, om man bara vill vara sur och avmätt och seriös och tråkig? Får man vilja det? Det är ju bara så svårt att vara sur och avmätt när man omger sig med människor som gör en glad och skrattig.

Men imorgon på bussen behöver jag inte le eller skratta eller skoja, så det så. Hoppas jag inte sitter bredvid en social person.

onsdag 6 oktober 2010

Den oväntade ovändningen

Det finns vissa dagar som börjar kasst. Ni vet dom där dagarna som man inte orkar kliva upp ur sängen för man inte känner för att göra något av dagen. Kanske inte främst för att man är för trött, utan just bara för att man inte har lust. För att man inte tror att dagen kan tillföra så mycket.

När jag har såna här mornar brukar dagarna vända. Den dagen som jag trodde skulle bli min livs värsta dag brukar ofta bli ovanligt bra, så jag på kvällen sen kan tänka "Phu vilken tur att jag inte sov bort den här extraordinärt bra dagen!".

Imorse hade jag en sån kass morgon. La mig i sängen en extra stund och ville vägra kliva upp, men såklart så kan jag inte med att bara stanna hemma en dag sådär. Och mitt i misären kom jag också på att dagar som denna alltid brukar vända på det där fina sättet, så jag gottade mig lite i att tänka på hur den här dagen skulle sluta.

Hela dagen så väntade jag på den där vändningen, jag tänkte att snart kommer det hända något, snart kommer någon säga något som gör mig jätteglad, snart så kommer mitt humör stiga till toppen. Men till min stora förvåning kom den inte. Visst var mitt humör kanske lite stabilare framåt eftermiddagen när jag kom hem och fick vila ut, men det blev inget av det där kastet mot himlen. Vilken besvikelse! Undrar om det kommer imorgon istället, någon rättvisa borde det väl finnas.

tisdag 5 oktober 2010

Mognad och för mycket av det goda

När man blir mer sugen på att småäta på en kryddig, lyxig korv än alla sötsaker som finns inom räckhåll, är man vuxen då? Eller har jag bara fått för mycket socker de senaste veckorna? Vi får väl se hur det håller i sig. Längtar också efter knäckebröd, men tyvärr har jag skjutit upp min plan att baka bröd flera dagar i rad nu, så jag har inte heller kommit mig för att köpa. Imorgon blir kanske en bakdag.

Jag har också kommit fram till en annan del i min mognad. På nyårsafton för ett och ett halvt år sedan så lovade jag att jag skulle bli bättre på att tycka saker. Jag skulle känna efter vad jag tyckte och säga det och stå för det, jag skulle bli av med mitt mesmjäk. På ett år kunde jag väl inte se den dramatiska förändringen jag hade hoppats på, men idag insåg jag att jag faktiskt har kommit en bra bit ifrån det. Såklart så kan det bli olika i olika situationer, men den mesta delen av tiden tror jag faktiskt att jag inte är så mesig som jag var förut. På gott och ont.

Idag kom jag på mig själv att önska mig mer mesmjäkig, till min stora förvåning. Jag blev trött på att höra min ledar-styra-upp-röst, och önskade att jag bara kunde gå tillbaka till att vara en som bara bidrar med positiv energi utan att sätta ner så mycket fötter. Vad hände där? Antingen så finns det någon slags gyllene medelväg, eller så har både mjäket och omjäket sina fördelar. Och kanske är det bra att jag har haft min period av mjäk för att både kunna uppskatta min förmåga att sätta ner foten, men också för att ha något att ta ett steg tillbaka mot. Kan jag välja och vraka helt på skalan över mjäk till omjäk, eller måste jag hålla mig till en del på skalan för att kunna känna mig hel och inte schizofren som person?

Jag får nog exprimentera lite, har inte tänkt på det så mycket förrän idag.

Senaste veckan har jag också känt mig less på andra positiva adjektiv som jag kan sätta på mig själv. Lite förvånande när det även handlar om saker som egentligen inte stör eller går ut över någon, men antar att det alltid kan bli för mycket av det goda. Eller så är det bara omväxlingen jag saknar, kan hända.