Se på mig kisande, se mitt bättre jag

Jag försvann visst från bloggen ett tag. När jag kom hem från skolan så var jag oftast alldeles för trött för att orka kommunicera. En ganska tråkig förmåga att tappa. Istället tittade jag på ett par, tre avsnitt av Förhäxad i princip varje kväll. Mysigt. Nu är jag en bit på väg tillbaka, men till min besvikelse kan jag inte förvänta mig alltför mycket av mina krafter. Än krävs mycket vilande mellan aktiviteter, och jag önskar att jag kunde ha tillräckligt med ork för att ha lust till att göra allt roligt jag skulle kunna göra. Istället får jag ha tålamod och vänta ut tröttheten. Och ibland göra lite i taget.

Om två veckor bär det av mot Mexiko! Overkligt, nervöst, spännande. Jag har precis skapat ett konto för en reseblogg, förhoppningsvis känns det mer motiverat att skriva under förhållanden med kulturkrockar och språkförbistringar. Då kanske bloggen blir min dörr mot det lätta och okomplicerade. Fram tills dess ska jag försöka suga åt mig energi samtidigt som jag fixar allt som måste fixas inför resan och inför annat. Fast idag tror jag att jag prioriterar vilan. Jag har skaffat ett netflixkonto för ett tag, så jag kan se hur mycket film jag vill den här månaden. Woho!

ACEPTADA

Tu solicitud como estudiante de intercambio a la Universidad de Guanajuato ha sido ACEPTADA. Stod det i mitt mail om antagningsbesked som jag fick idag. Jag såg att det var en lång text på spanska och tänkte lätt upprört Hur kan de tänka att jag ska förstå all den här informationen?! Jag blev lite nojig att jag skulle missa något viktigt. Men så kom jag på att jag ju hade bedyrat i min ansökan att jag var så bra på spanska att jag skulle kunna plugga på språket, så de hade ju sina anledningar att tro att jag skulle förstå ett simpelt informationsmail. Hm. Så jag läste igenom mailet och förstod vad de ville säga. Phu! Sen scrollade jag ner och såg att allt fanns på engelska också. Så utelämnad var man visst inte till språket riktigt än, skönt!

Som ett glädjeskutt skrålade jag med Säkert! i raderna:

Fot och asfalt slåss och bränner
kommer inte träffa någon jag känner
Följer rytmen i öronen
trycker play och när den slutar
trycker back och trycker play igen
(...)
Allting smärtar och skaver och då
Jag älskar mig jag älskar mig
Kroppens kamp för ingens nytta
Då älskar jag mig jag älskar mig

Maken till bra springpepplåt får man leta efter. Sen begav jag mig ut i den ljumma kvällsluften som fortfarande var ljus, springandes till den vårmusik jag lyssnade på när jag alldeles nästan var klar med mitt tråkjobb för fem år sedan. Musik som ger hopp om frihet.

Jag tror att det är jättebra för mig att komma iväg nu. Få börja på nytt i ett nytt slags liv där jag inte redan har massor med sammanhang att ta hand om, få välja var jag vill lägga min energi. Förhoppningsvis kunna komma tillbaka med lite perspektiv, kunna se var jag vill lägga min tid framöver. Ta riktiga beslut över mitt liv så jag slipper känna mig så jagad av alla förväntningar och borden och möjligheter hela tiden. Kunna se vad jag vill välja bort för något för att få balans. Jag är så glad att jag efter allt det här velandet huruvida jag ville åka till Mexiko kom fram till att jag ville åka!

Lösning

Jag har bestämt mig för att hålla ut en vecka till med att läsa på 125%, sen blir det bara på 100%. Det känns så himla lyxigt! Visserligen blir det två uppgifter (eller egentligen bara en och en halv) som jag kommer att behöva göra i sommar, och en uppgift jag får göra om ett år, men oj så värt det känns att få frigöra majhelgerna från stenhårt plugg! Och tänk att känna att samvetet tillåter att man ägnar ett par kvällar i veckan åt träning. Att det skulle vara så svårt att känna att den här lösningen skulle vara den bästa!

Jag blev så glad och lättad av mitt beslut att jag istället för att göra ett glädjeskutt fick krafter att skriva en sida ganska fort, i alla fall fort för att vara mig. Trots att klockan var efter fem och skoleftermiddagen redan hade varit påfrestande! Sen diskade jag elva matlådor som hade stått och stirrat hånfullt på mig lite för länge, heja mig! Efter dessa bravader kände jag mig så nöjd att jag bestämde mig för att vara ledig resten av kvällen. Jag fick välja mellan att springa eller att titta på Förhäxad, det blev Förhäxad. Då skulle jag kunna få gå och lägga mig lite tidigare, det är bra. Avsnittet var så spännande, den här gången kunde jag faktiskt inte lista ut prick hur det skulle sluta.

Det är så mycket lättare att känna att jag orkar ett sista ryck nu när jag vet att det är ändligt. Hurra!

Ingen rast ingen ro

Jag börjar återigen vara inne i en sån period när allting bara rusar och jag inte vet hur jag ska göra för att stoppa det. Mängder av plugg som aldrig tycks ta slut, trots att jag har valt att skjuta upp två inlämningar tills i sommar. Folk som vill hitta på roliga saker. Känslan av att jag borde ta tillfället till roligheter i akt och att folk blir besvikna av för många nej på raken. Andra saker som ska planeras och förberedas. Ett sinne som skriker efter att få sitta ner och stirra rakt ut i tomma luften, eller åtminstone slötitta på avsnitt efter avsnitt av Förhäxad. En kropp som längtar efter att ta i och hinna träna. För att hinna med så mycket som möjligt sover jag för lite. I söndags kväll till exempel, då jag redan hade sömnunderskott på grund av roligheter på lördagskvällen och söndagsförmiddagen, så behövde jag få tid till att göra ingenting, så jag satt och gjorde ingenting istället för att gå och lägga mig. Inte så bra för den fortsatta effektiviteten med för lite sömn. En kropp som mår konstigt av för mycket kaffe och socker.

Bra grejer på sistone är i alla fall att orkestern igår var väldigt rolig. Där kan jag glömma alla vardagsbekymmer. Och så får jag vara en del i det hela och bidra med något. Bidra med något som räcker som det är, som inte alltid bara kräver mer. En annan bra grej är att jag fick tillbaka en tenta idag, och det gick så himla bra. Märkligt nog så var det som kändes bäst inte riktigt själva resultatet, utan känslan av att kunna identifiera mig med att vara en högpresterande person igen. Även om det är en grej jag egentligen har velat komma ifrån delvis så var det så skönt att känna igen nånting hos mig själv. I övrigt känns det som att det är så mycket jag tappar. Jag var väl en sån som gillar att hitta på saker, som gillar att styra och dra i saker, en sån som orkar se andra människor, en sån som gör sitt bästa, en sån som göra saker helhjärtat? Var är mitt helhjärtade nu någonstans?

Okej, en vecka till, sen lugnar det förhoppningsvis ner sig lite. Håll ut.

Sånt jag gör om dagarna.

Vissa utbildningar är såna som är bra att ha i diskusisoner, där man lär sig saker som man kan prata med även vanligt folk om. Min utbildning är inte riktigt så. Idag har jag ägnat hela eftermiddagen åt att analysera det här fina alkoholdehydrogenaset. Om man lägger in bilden i ett program så kan man snurra på molekylen som man vill och titta på den från alla vinklar och vrår. Och titta på varje enskild bindning och atom. Det finns så himla mycket man kan titta på och analysera.

Ganska spännande till en viss gräns, men nu är jag trött. Men eftersom jag tror lite för mycket på min egen förmåga ibland så måste jag plugga vidare med min extrakurs nu. Jag fattar inte hur folk fixar att plugga på jättamånga procent, när jag känner att 25% extra tar udden av mig.

 

Men det är kanske inte bara pluggandet som gör mig trött. Häromkvällen blev jag alldeles övertygad om ett faktum som fick mig att ligga vaken halva natten av ilska och ledsamhet. Var tvungen att se tre avsnitt av Förhäxad innan jag hade lugnat mig tillräckligt för att kunna sova. Dagen därpå fick jag veta att jag hade misstolkat allt och att jag hade totalt fel i min slutsats. Dumt av mig att ligga sömnlös i onödan. Tror jag ska försöka undvika sånt i fortsättningen.

Besöksvåren

Det blev visst lite tomt på bloggen. Jag hade en intensiv vecka där paniktentaplugg varvades med besök. Både plugg och umgänge blev intensivt, fast på olika sätt som tur var. Roligt att träffa fina vänner! Dagen innan tenta var jag så matt att det kändes ända ut i fingrarna, men tack och lov så fick jag några dagars påsklov efter tentan! Och till min lättnad så blev jag inte sådär heldäckad som jag brukar bli när jag får åka hem på ledighet. Sen kom jag tillbaka till Umeå och fick lite mer besök. En sådan besöksvår det här är! :)

Nu sitter jag och väntar på kvällens besök, som är en gammal klassis från mitt folkisår för tre år sedan. Jag har inte pratat med honom sedan dess, men inatt behövde han boende i stan, och han hade koll på att jag fanns här. Det ska bli roligt med återseende, och spännande att se hur mycket jag kastas tillbaka till den jag var då, när vi kände varandra. Jag vet knappt hur jag var då, men kanske får jag reda på det ikväll! Eller inatt, som det egentligen är nu. Så kanske får det bli imorgon som vi catchar upp. Hoppas han är lika trött som jag.

Jag har skaffat mig en skog i mitt matrum!

Jag har tänkt att anmäla mig till ett springlopp där jag ska springa en mil. Först tänkte jag att det inte borde vara några problem, men idag blev jag lite nojig. Jag har ju oftast bara sprungit 9 km, och då har det tagit typ en timme + 10 minuter. TROR jag, har inte kollat så noga. Tänk om en mil skulle ta typ två timmar! Då skulle jag ju typ aldrig få komma fram till den efterföljande picknicken med mitt lag! Så idag bestämde jag mig för att testa springa en mil. Och till min stora glädje så tog det mindre än en timme. Kan inte avrundas till två timmar hur mycket man än försöker. Phu! Jag lyssnade på Muse under min springtur, det är musik som ger mig hopp och framtidstro. Fantastiskt bra med sånt!

It's OK

Perfekt för en dag när stressen lägger sig i halsgropen. It's OK:



Under denna tid när jag har haft mycket plugg som ska skrivas på datorn har jag blivit en mästare på Kungen. 84 % andel vunna omgångar. Det ni!

And here I go

Ibland skäms jag lite över min tv-smak. Det enda program jag har följt på sistone är Top Model. Folk pratar om superbra serier de följer, men jag kan svara på rutin att "den har jag aldrig sett" om folk nämner en endaste serie, för jag orkar inte följa något. Tills häromdagen. Jag fastnade vid en serie. Den finns på Youtube, så man behöver inte ens ladda ner den. Tyvärr är det inte någon creddig serie. Det är Förhäxad. Den jag tyckte var så himla bra när jag var typ tolv. Nu tycker jag den är ganska mycket töntigare och mycket mer uppenbar (man vet typ vem som är demon efter fem minuter in i ett avsnitt), men det är ju så himla mysigt. Och jag tror att jag uppskattar hela grejen med att titta på något där jag vet vad jag får och jag inte behöver ödsla massa energi på att sätta mig in i något.

Jag är lite trött på att behöva kastas mellan hopp och föryvivlan hela tiden. Även om jag just nu är uppkastat till hoppet, vilket visserligen är trevligare än förtvivlan. Men när man sitter uppe på ett otryggt hopp och tittar ner på den förtvivlan man så nyss upplevt så är det ett läskigt högt fall man kan behöva göra. Bara ner till en normalnivå kan bli ett obehagligt fall. Men jag ska försöka mjuklanda på normalnivån istället. Orkar inte mer krashar.

Något som i alla fall känns bra är att jag har valt att strunta i ett inlämningsdatum nästa vecka. Jag väljer en egen ny deadline. Det känns fantastiskt frigörande och stressreducerande.

Framförhållning och glatt

Idag har jag fått en inloggning till universitetet i Mexiko för att kunna välja kurser. Det är på riktigt nu! Igår hämtade jag mitt nya pass. Den här gången tänkte jag ha lite mer framförhållning än sist jag skaffade pass. Då ansökte jag om pass 6 dagar innan avresa. Sista arbetsdagen innan avresa fick jag hämta ut det. Nu tänkte jag att jag skulle skaffa ett pass innan det blev panik. Och tur var väl det, för i ansökan som ska vara inne om en vecka ska en kopia av passet finnas med. Heja mig!

Idag är jag på bra humör, särskilt när jag ignorerar att jag egentligen har hur mycket som helst att plugga. Idag har andra viktigheter gått före (typ labb och stormöte), det är kanske lite synd att det så ofta är andra viktigheter som går före. Men imorgon ska jag minsann göra ett ryck i några timmar i alla fall. Och det känns rätt trevligt, jag ser fram emot det. Det känns skönt att få se fram emot det. Idag har jag fått pipettera ganska mycket, det är så roligt. Det är glad stämning och jag känner mig rätt avslappnad och inte så på min vakt hela tiden. Det är också himla skönt, sånt ger så mycket energi.

Annat som ger energi är att sova. Sova är också viktigt om man ska sluta ha ont i käke, hals, visdomständer och öra. Så det är nog bäst att jag gör det nu. Godnatt!

Ont

Jag kan inte bestämma mig för om jag har ont i en visdomstand eller i ena sidan av halsen. Kanske båda. Och så känns det som att jag har bitit mig i den kinden. Och så gör det ont i käken på den sidan när jag försöker öppna munnen. Och nu börjar jag till och med få ont i örat på den sidan. Det är konstigt. Undrar vad som händer härnäst. Kanske bäst att sova så att jag slipper ta reda på den saken.

En solig vinterhajk

Jag har äntligen varit på hajk igen! Det är märkligt, förut var det lite av min identitet att jag var "en sån som hajkar", men i helgen insåg jag att sist när jag var på hajk så drack jag inte ens kaffe. Så himla längesen. Men i helgen bar det alltså av. Trots att hajkdagarnas datum var spikade sedan en och en halv vecka så lyckades vi planera in strålande sol och lagom många minusgrader. Jag kände mig lite ringrostig i förberedelsestadierna, till exempel hur många underställ man behöver när det är 8 minusgrader eller vilka slags kök man helst skulle använda på vintern, men när jag väl kom ut så kände kroppen igen vad jag höll på med. Jag kunde hålla ordning på mina saker fast det var mörkt, jag njöt av att få åka skidor på det där långsamma sättet och mitt rationella jag slogs på. Rationellt på det sättet att jag gör lätt motiga saker för att jag vet att det kommer att bli ännu jobbigare sen om jag skulle låta bli. Det är bättre att laga mat innan man blir för hungrig, klä på sig innan man blir för kall och klä av sig innan man blir för varm till exempel. Jag älskar känslan av att bete mig rationellt på det sättet, jag önskar att jag kunde göra det mer till vardags.

Vi skidade genom skogar och över myrar, vi satt i solen och njöt. Vi bodde i en stuga, vilket kändes lyxigt och inte alls så mesigt som jag hade tyckt för några år sedan. Tyngden av ryggsäcken som ger den alldeles speciella balansen på skidorna. Tacksamheten över att skidorna inte bjuder på så mycket glid i nerförsbackarna, utmaningen att försöka ta sig ner för hela nerförsbackar utan att ramla, den mjuka landningen när man misslyckas. God mat, goda vänner. Tystnaden, stjärnhimlen. Att använda kroppen utan att bli flåsig och slut. Friheten i att skida vart man vill. Ansamlingen av psykisk kraft. Ibland kunde jag komma på mig själv med att le fånigt, och jag började fundera på om man kunde upprepa det här varje helg resten av mitt liv? Det kanske inte kommer att bli av, men jag hoppas i alla fall att jag ser till att hajka än vart tredje år i fortsättningen.

Jag tror att jag låtsas att jag är sjuk istället

Idag är jag lite trött och seg. Både i huvud och kropp. Trots att jag för första gången på länge har sovit ut tills innan väckarklockan väckte mig. Eller kanske just därför.

Det är opraktiskt att vara seg i både huvud och kropp samtidigt. Det gör att det både blir för jobbigt att plugga och att ta promenader. Och jag som hade tänkt att ägna mig helhjärtat åt plugg idag, möjligtvis med en paus för att träna lite. Men trots en sol som sken och nysnöade och nypreparerade skidspår orkade jag mig inte ut. Istället så satt jag helt fast i soffan några timmar och lyssnade på P3-dokumentärer.

Nu på kvällen har jag fruktlöst försökt peppa mig själv till olika saker. "Heja mig, passa på att dammsuga lägenheten nu!" Mjää. "Heja mig, passa på att fixa det där himla cykelskrället nu när du inte har så mycket annat för dig!" Mjää. Orkar inte. "Heja mig, passa på att sätt in de där papperna i pärmar nu, det är ju inte så svårt!" Mjää. Tråkigt. Jag lägger dem här på stolen istället, då syns de inte så mycket. Ghaa. Inte konstigt att jag aldrig får något gjort, när jag bara vägrar så fort jag får chansen.

Nu funderar jag istället på att låtsas att jag är sjuk. Titta på tv och äta glass. Låtsas att jag är fysiskt inkapabel till att göra något vettigt överhuvudtaget. Det är väl sånt man får göra när man är vuxen? Eller hur var det nu?

Värme och torra fötter

Jag längtar efter sol och värme. Ljumma vindar. En sol som inte bara värmer, utan även låter huden producera D-vitamin i mängder. Helst i kombination med en god bok utan en tanke på ansvarsfulla uppgifter, men även en pluggstund i värmande sol känns lockande.

I några dagar nu har det varit varmt och slask. Slask brukar vara en väldigt otrevlig sak tycker jag. När man blir blöt om fötterna på morgonen och de aldrig någonsin torkar blir livet så himla sorgligt. Men. I höstas köpte jag satsiga skor. Istället för att akta mig för för dyra skor aktade jag mig för för billiga skor. Under den här slaskiga veckan har jag glömt att det värsta med slasken brukar vara vätan, nu har jag bara suckat över att det är ett lite otrevligt underlag att gå på. Igår blev jag påmind om blöta fötter när F berättade för mig att hon växlar mellan två par skor för att få behålla torra fötter så länge som möjligt, och att hon var nöjd just då, för hon var bara lite blöt om fötterna. Då insåg jag att jag inte har varit det minsta blöt om fötterna på hela veckan trots en timmes promenad i slask (av olika grad) varje dag. Jag är så himla tacksam att det finns skor som funkar så bra, och att jag inte bara blev lurad att punga ut massa pengar för skräp. Dessutom har skorna hållt helt såhär långt, så väldans mycket bättre än förra vintersäsongens skoinköp! Så skönt att inse att det finns hopp på skofronten, efter tredje paret trasiga skor inom loppet av ett drygt halvår började jag nästan tappa hoppet.

Annat som är skönt är att det är helg, att jag inte har en så späckad helg som de tre senaste och att jag har varit på ett glättigt och opretentiöst iksupass idag. Och så har jag upptäckt att Grieg har gjort mycket fin musik.

I shall be safe in You

Fin låt för när man inte orkar så mycket mer.

Att imponera på varandra

Idag skulle jag hämta en grej jag hade glömt hos en person jag inte känner. Efter lite mailkontakt så gick jag dit och ringde på dörren. Jag hann knappt säga "tack för att du tog rätt på den" innan han hade berättat att han hade googlat på mig och han var imponerad. Han berättade att han hade listat sig till min ordförandekarriär och min bibelskoletid. Dessutom så hade han koll på min farfars yrke och undrade om vi var släkt. (Okej, nu låter det som ganska lite att bli imponerad över, men ändå.)

Jag berättade inte att jag hade googlat på honom och att jag var imponerad över hans karriär. Han hade suttit med i typ tusen styrelser (okej, överdrift) och hade publicerat 100 vetenskapliga artiklar (underdrift den här gången). Som om det inte vore nog så hade han recenserat en lång lista med böcker och publicerat en lång lista med dikter och noveller. Jag vågade knappt skicka mailet till honom för jag tänkte att han skulle bedöma minsta lilla ord jag skrev. Men löjligt nog så vågade jag inte berätta att jag hade visat samma stalkertendenser som han hade gjort. (Till mitt försvar måste jag bara säga att allt gick jättefort, och att han i samma andetag som han sa att "jag ska inte hålla kvar dig här jag ser att du är på väg" frågade om det han hade hittat om mig). Men kanske kan det vara okej att berätta att man har googlat på någon? Bra inkörsport i samtal liksom, man slipper de här krystade frågorna som man försöker få till att låta allmänna, men ens enda mål är att komma fram till det man vill prata om.

Hur som helst så har jag levt på den där imponeringen hela kvällen sen. Kanske är det just det här jag behöver för att våga hoppa över det här med att söka sommarjobb i sommar. Kanske.

Nyförälskelse på nytt

Håhå en sån kväll! Först konsert med glömma-tid-och-rum-känsla och adrenalinkick. Med ett avslut när orkestern spelar unisont så starkt som möjligt. Och vissa toner som är så vackra ihop att jag dör litegrann av dessa fyra toner på raken.

När jag kom hem väntade ett mail på mig. En bekant undrade om jag vill hyra ut min lägenhet i höst. Jag som inte ens hade hunnit börja oroa mig för det där än, bara tänkt att det kommer bli något jag måste ta tag i så småningom. Det enda jag hade hunnit börja oroa mig för var hur många månaders sommarhyra jag skulle bli tvungen att punga ut med. Och som pricken över i:et så undrade denna bekanta om jag dessutom var intresserad av att hyra ut redan från sommaren? Så himla skönt! Jag ska kanske inte ropa hej innan jag är över bäcken och allt är bestämt, men vore så himla skönt att inte behöva engagera sig i att fixa en hyresgäst som verkar vettig. Kanske får jag lösningen serverad på silverfat?

När jag var uppe i mailandet kring lägenhetsuthyrning letade jag rätt på planritnigen, och jag blev som nykär i min lägenhet igen. Jag såg på den torra planritningsbilden, men insåg att den inte ger en rättvis bild av den plats där jag bor. Rymden, de rogivande väggarna, det nymålade taket, köket när solen lyser in, sovrummet som är svalt till och med de varmaste sommardagar, det stora fönstret i vardagsrummet, utsikten, alla möjligheter med rummen. Planritningen visar bara begränsande svarta streck för väggarna. Och tänk att jag får bo här. Lyckliga mig.

Det här var precis en kväll jag behövde. Imorse började stressen komma åt mig på det där obehagliga sättet, men nu känns det bra i maggropen.

Jag är lite fascinerad över hur musik kan göra så mycket med en. Det är ju bara olika toner på rad, bara olika frekvenser i någon särskilt ordning, men ändå så känns det mer än mycket annat. Som någon slags magi.

Här är några favoriter från dagens konsert, första satsen i den översta videon toppar nog ur ren lyssningssynpunkt. Där finns tonerna jag dör litegrann av, eller i alla fall får andningssvårigheter av för att det är så vackert.

Som en skolavslutning

De senaste dagarna har jag nattpluggat alldeles för mycket, sovit alldeles för lite, druckit alldeles för mycket kaffe, ätit alldeles för mycket semlor och tränat alldeles för lite. Jag tycker lite synd om min kropp. Idag har jag i alla fall bara ätit en semla och hunnit köra ur springet i benen. Otroligt skönt!

Semlan fick jag av min kursansvarige, hon tyckte vi var värda det efter att ha jobbat på så hårt i labbet. Så himla fint! Vi hade något slags avslut av kursen idag, innan det bara är tentaplugg kvar. Det blev nästan lite av en skolavslutningskänsla, trots att det här bara har varit en 7,5-poängskurs. Labbassistenterna underströk hur trevliga och bra vi hade varit att jobba med, vi underströk hur trevliga och bra de hade varit, hur bra labbarna hade varit och hur bra föreläsarna hade varit. Kursansvarige satt med och försökte förstå hur vi kände kring kursen och få en känsla för vad som var bäst och sämst med kursen som ett komplement till den formella kursutvärderingen. Sen kaffe och semla och småprat. Det kändes lite som på gymnasiet, med lärare som bryr sig om eleverna på riktigt utan någon slags lärare-elev-hierarki emellan. Riktigt fint!

Nu är det orkesterhelg, men jag längtar också lite efter att sitta ner och vara ledig. Kanske efter tentan någon gång.

En glad fettisdag

Idag har varit en bra dag. I första hand bra utifrån perspektivet att mina tolkningar av verkligheten har varit rimliga, det vill säga jag har inte gått ner mig i missmodets djupa dal på grund av händelser som är vardagliga. (Till exempel "Vad betydde det där leendet egentligen??! Det såg inte riktigt så ärligt glatt ut som det brukar? Ånej, jag är övergiven!!" Ungefär. Högst oadekvata tolkningar. Men ack så överväldigande.) Det är märkligt hur stor skillnad det kan göra, och jag blir förvånad över hur lite makt jag har över hur jag ska tolka situationer. Det är läskigt hur det kan ta över. Men jag njuter så länge jag får göra rimliga tolkningar.

Dagen har varit bra ur andra perspektiv också. Jag har skrivit effektivt på min flummiga rapport i flera omgångar, jag har ägnat mig åt väldigt motiverad städning, jag har bakat och ätit semlor tillsammans med klassisar. Nu är mitt hem ovanligt städat och jag har skrivit typ halva rapporten. Heja mig! Dessutom har jag två färdiggjorda semlor i min kyl som bör ätas upp inom en snar framtid. Men än så länge är jag för mätt. Och visst ja, som om det här inte vore nog så har jag en ny och fräsch kvalitetsdisktrasa. Lycka.

Ikväll lyssnar jag på Gaby Moreno. Jag måste ju börja komma tillbaka till spanskan igen, hurra!

Det här var visserligen gårdagens låt, när jag tolkade världen på ett annat sätt än idag, men jag bjuder på den ändå:

Det här med hållbart

Har suttit och läst större delen av dagen. Läst om hållbarhet, ekologi och ekonomi. Otroligt deprimerande. Trots att det var saker man har hört förut så blir det så otroligt tydligt när allt radas upp efter varandra. Mitt i ekologikapitlet stod jag inte ut längre, utan var tvungen att gå och bli medlem i Naturskyddsföreningen innan jag kunde fortsätta. Vad ska man ta sig till liksom? Och så blandas stora och små problem. Utrota bananflugorna i mitt hem, bevara mångfalden. Akta mig för silverfiskar. Akta mig för rengöringsmedel. Kommer jag få jobb när jag har pluggat klart? Strunta i det, ge jobben till folk i u-länder, vi har ju redan pengar så att vi klarar oss. Kanske skulle man bosätta sig i ett tält långt ute i skogen för att slippa vara en del i allt det här? Här sitter jag i min härliga gräddfil och är ganska nöjd över att jag har det så bra tack vare att jag suger ut så mycket av naturen och andra människor. Men jag köper ju ändå Fairtrade-kaffe och -bananer, så så farligt kan det väl ändå inte vara? Gha!

Jag började fundera på vad som kommer att stå i historieböckerna i framtiden. "Fram till början av 2000-talet fanns det något som kallades skog, vilket innebär många träd i grupp på stora områden. Träden kunde vara flera hundra år gamla. Sen var marken mer lönsam om man odlade mat på den, så träden höggs ner." eller "Fram till början av 2000-talet fanns det något som kallades natur, vilket var liv även i andra former än människor. Man kunde äta av den, förr i tiden hade man inte piller som huvudsaklig föda." eller "I början av 2000-talet förstod man äntligen att det var ohållbart att leva som man hade gjort tidigare, och nödvändiga innovationer tillsammans med en omstrukturering av samhället gjorde att alla tillsammans kunde leva lyckliga i alla sina dagar, som vi gör nu." Om det ens kommer att finnas någon framtid som historieböckerna kan få finnas i.

Kanske var det lite väl mastigt att sätta sig in i alla till synes hopplösa problem på en gång. Eller kanske var det bra att bli totalt överöst av dem, att inte kunna vifta bort den tunga känslan bara för att den täcks av en bra låt på radio.

Pluggisdag

Idag trodde jag att jag skulle labba i skolan till klockan fem. Sen var jag inställd på att gå hem och plugga tråkplugg resten av helgen. I morse insåg jag att det vi hade att göra i skolan inte skulle ta mer än en timme, och poff så hade jag en extra dag på mig att sköta tråkplugg. Kanske borde jag vara tacksam, men mest kändes det jobbigt. Till råga på allt så var jag otroligt sällskapssjuk, men mitt tråkplugg var jag tvungen att göra själv. För att suga ut det sista möjliga av det sociala innan mitt tråkplugg skulle börja så följde jag med K och A till iksu. Då fick jag 10 minuters promenad extra i sällskap, sen satt jag på iksu och pluggade. Till min stora förvåning gick det riktigt bra! Jag insåg att en poäng med att plugga på en plats med distraktionsmoment i form av mycket folk är att när man inte klarar av att fokusera på pluggandet längre kan man titta på folk en stund. Sitter jag hemma så brukar jag istället hamna på facebook när jag inte kan fokusera längre. Att titta på riktiga människor är både mer stimulerande och är avklarat fortare, väldigt bra!

Sen har jag pluggat hemma länge. Så himla duktig har jag varit. Dagens höjdpunkt var när jag till slut tog en ordentlig paus, beställde en kebabrulle (när man pluggar en fredag kväll får man äta köpemat!), slog igång Top Model, tittade igenom reklamen man måste se innan man får börja titta på riktigt, pausade, hämtade kebabrulle och slog mig ner framför avsnittet med varm mat. Den förväntansfulla känslan när jag tog de sista stegen upp för trappan mot min lägenhet. Det är märkligt hur något som för en vecka sen hade känts som värsta mardrömmen nu kunde kännas sjukt lyxigt. Tur att det kan ändras. I alla fall när det ändras till det bättre.

Nu ska jag sova, och hoppas på en lika bra pluggdag imorgon. Jag misstänker att jag inte kommer lyckas så bra, eftersom min hjärna gång på gång kommer på massor av saker som vore så mycket roligare än att plugga. Träna, promenera, gå på stan, bowla och handla mat till exempel. Men det vore ju skönt att bli klar med det här eländet och försöka slippa nattplugg till veckan, så jag ska nog försöka hålla mig i skinnet.

But if we are wise we know that there´s always tomorrow

Jag över- och misstolkar tydligen allt dessa dagar. Himla jobbigt. Om jag ändå bara kunde blanda med att misstolka både positivt och negativt. Just nu håller jag på att gå ner mig i någon ond spiral av misstolkningar som leder till dåliga känslor, som leder till ännu mer misstolkningar, som leder till ännu mer dåliga känslor och så vidare. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur. Jag hoppas att det räcker med bra sömn i några nätter. Visserligen är det skönt när man inser att en situation inte är så illa som man först trodde, men man skulle ju ha besparat sig så många tårar om man bara hade fattat det från början.

Ikväll har jag suttit med en skoluppgift som går ut på att ordbajsa i 8 sidor. Eller, det finns visserligen frågor att svara på, men de är inte lika konkreta som en labbrapport, vilket är i princip det enda skrivande jag är van vid. Jag växlar mellan att tycka att det är fantastiskt roligt och inspirerande att få analysera saker och flumma ut lite, mellan att känna att det är hopplöst och att jag aldrig någonsin kommer att lyckas få ihop en tillräckligt lång text som faktiskt svarar på frågorna. Hur var det man gjorde nu igen? Hur som helst så är den här kursens litteratur väldigt rolig att läsa. Jag sitter och plöjer den som om den vore skönlitterär. Det roligaste var när författarna la in i en bisats att de som är extremt fattiga (dvs de som lever på mindre än 1 USD per dag) med största sannolikhet tycker att det är olyckligt att de är så fattiga. Då skrattade jag högt och tänkte att man kanske skulle ha läst fler såna här ämnen ändå. Fast jag misstänker i och för sig att det finns torr kurslitteratur inom de flesta områden.

Om civilkurage och livsfarligt vatten

Idag när jag var på promenad längs med älven såg jag en grupp människor som inte betedde sig som alla andra som var på söndagspromenad på den populära gångvägen. De samlades liksom i en grupp och gick inte framåt på gångvägen, utan sidledes. Jag tänkte att det kanske var en scoutgrupp eller liknande, som tränade på första hjälpen. För det såg ut som att de bar på någon också. Snart skulle de nog bytas av, så att den som spelade skadad också skulle få träna på att rädda folk i nöd. Något som var lite märkligt var att en person verkade dra sig undan ur gruppen för att prata i telefon. Ännu konstigare var det att den skadade "skådespelaren" skakade väldigt mycket. Och de verkade aldrig bytas av. Jag förstod att det var på riktigt. En tjej hade ramlat ner i älven, och ett några förbipasserande räddade henne. Drog upp henne ur vattnet, tog av sig sina jackor för att värma henne, ringde ambulans, försökte få kontakt, försökte dela med sig av sin egen kroppsvärme. Letade efter om det fanns fler i vattnet.

Jag önskar så mycket att jag kunde säga att när jag väl kom fram så gjorde jag allting rätt. Att jag hjälpte till med precis vad som behövdes, att jag kunde dela med mig av något viktigt. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ställde mig vid sidan av gruppen på 6-7 pers som räddade tjejen. Väntade på att någon handlingskraftig person skulle säga åt mig vad jag kunde hjälpa till med. Bredvid mig stod en kvinna som körde på samma taktik. När ingen hade bett mig om något på några minuter klev jag fram ett steg och frågade vad jag kunde göra (heja mig!). Fick inget tydligt svar, så jag stod kvar helt handfallen. Kunde inte sluta titta på den nedkylda tjejen som skakade och skakade. En kvinna som försökte få kontakt med henne besvärades av att hon fick solen i ögonen. Kan ingen ställa sig så att jag får skugga i ögonen? frågade hon. Äntligen fick jag en uppgift, även om den kändes ganska lam jämfört med allt annat. Till slut kom ambulansen, och jag drog mig undan och gick vidare.

Efteråt var jag alldeles skakig. Jag inser hur viktigt det är att kunna sin första hjälpen. Vad var det nu man absolut inte fick göra och vad var viktigast att man gjorde? I vilken ordning ska man göra allting? När det väl gäller så är det inte läge att vela, inte läge att göra allt samtidigt som man inte gör något helhjärtat. Jag hoppas att jag skulle vara mer handlingskraftig om saker och ting hängde mer på mig. Om jag hade varit med från början, om jag kände att det fanns plats för fler i den tajta cirkeln kring tjejen. Om jag hade känt att jag hade någon idé på vad som behövde göras. Men hur kan man veta om jag faktiskt skulle vara det?

Tack och lov så började den nedkylda tjejen få fram några ord efter en stund av värmning. Hon kunde svara lite på frågor och verkade vara vid medvetande. Men jag kunde inte låta bli att tänka på vad som hände för några veckor sen, när min lärare drunknade. Då kom det inga förbipasserande, han drunknade inte vid Umeås populäraste promenadstråk. När han hittades var det för sent för längesen. Förmodligen var det för sent redan när han saknades. Livet är skört, vissa har tur och andra har otur. Och iskallt vatten är något man ska ha respekt för, oavsett hur strålande vacker dagen är.

Alla behöver någon att lita på

Jag måste säga att jag är lite besviken på början av det här året. Jag hade ganska stor tillförsikt till att den här terminen skulle vara tevlig, att jag skulle ha kvar min balans och stabilitet från hösten. Men de första veckorna i skolan var det balansen det var fel på, och när balansen väl rättade till sig så var det stabiliteten som rubbades. Jag önskar så otroligt mycket att den tillit som jag kände innan jul ska kunna komma tillbaka och vara befogad. Men jag misstänker att tillit raseras snabbare än den byggs upp igen.

Idag när jag höll på att gräva ner mig för mycket i den raserade tilliten och kände mig ungefär ensammast i hela världen blev jag tack och lov hembjuden till J. Till en trygg famn, lyxmiddag och tillit. Tillit är kanske det bästa jag vet just nu. Jag kan inte sluta nynna på Ingemar Olssons gamla dänga Alla behöver någon att lita på. Typ en svensk version av Lean on me. Ibland tycker jag texten är fantastisk, ibland känner jag mig hånad av den.

Men jag är lite trött på att gnälla också. Allt är ju inte skit just nu. Det finns väldigt mycket bra. Till exempel så läser jag den kurs som kanske är intressantast hittills på det här programmet, med en perfekt blandning av föreläsningar, skoltid för självstudier och labbar. Några timmar av taget av varje, så man inte hinner tröttna för mycket. Labbarna är inte stressiga som i kemin, men de är mer intressanta än labbarna i tidigare biologikurser. Jag jobbar bra med min labbpartner. Jag känner mig inte så stressad. Den förkylning jag kände i förrgår gav sig av utan att bryta ut. Jag har lärt mig att uppskatta spinning. Orkestern är rolig. I helgen har jag två dagar på mig att försöka hälsa på mormor. Förhoppningsvis är hon vaken åtminstone en av de dagarna, så jag förhoppningsvis kan prata med henne. Jag känner mig taggad inför Mexiko. Nu är jag trött och lite frusen, och så ska jag få krypa ner i en varm säng efter en fin kväll. Det finns ju de som har det värre. Det hade bara varit så skönt om jag slapp den där jobbiga känslan som skaver i mig och påminner om att allt inte är som det ska.

Orkester

Ikväll har jag varit på orkester. Älskade orkester. Att få spela av sig, att få vara en del av musiken, att få lägga ner sina känslor i musiken, att få släppa de känslor man inte orkar grotta ner sig i mer. Att få känna hur fingrarna gör det de ska, att få känna att det låter rätt. Att det faktiskt har låtit mer rätt från mig under den senaste tiden jämfört med till exempel för ett år sedan. Att jag inte behöver sitta och skämmas så mycket. Jag väljer att tro att det är för att jag har blivit bättre, och inte bara för att vi spelar lättare musik. Att jag vågar spela ut, att jag knappt är nervös över denna konserts solotoner.

Ikväll avslutade vi orkesterrepet med att gå och fika. Socialisera oss mera med varandra. För ett tag sedan hade det bara varit en jobbig grej, men på sistone har jag också hittat folk att ty mig till i orkestern också. Så det var så himla trevligt att sitta och småprata med folk en kväll.

Jag har kommit över den period när jag gruvade mig inför varje rep, när jag aldrig kom ihåg varför jag gjorde det förrän jag väl satt på plats och spelade. Jag har kommit över den period när jag ägnade mer energi åt att dölja att jag inte kunde låtarna än att faktiskt spela rätt. Nu längtar jag till repen och njuter av dem när jag är på plats. Det är så himla skönt att få komma iväg till en annan slags plats och använda en annan slags hjärna en kväll i veckan. En kväll som inte kräver någon planering, inte kräver några beslut, utan som bara ligger där som en rutin som jag har valt att prioritera framför det mesta andra. Jag är så glad att jag höll ut och fick komma till det här stadiet.

Jag visste inte då att ett Ja kan bli ett Nej

Hej hej. Jag lyckades bli piggare till min stora förvåning, och den här veckan har vi börjat med en så himla spännande kurs att jag orkar sitta klistrad vid fyra timmars föreläsningar om dagen. Plus labbar. Vi lär oss hur man muterar gener så att de blir som man vill ha dem. Sjukt praktiskt om man vill undersöka t ex ett specifikt protein hos en bakterie, och inte bara bra om man vill genmodifiera på läskigt sätt. En annan bra sak är att jag har lämnat in mitt JA TACK till utlandsstudier, tänk vad mycket energi jag har lagt på att vela om det där! Nu är det bara att köra och utgå från att det här blir det allra bästa som kunde hända. Skönt läge, att inte längre behöva försöka lista ut vad som är det allra bästa som kunde hända.

Något som var dåligt den här veckan var att det som inte fick hända hände. Det jag inte trodde var sannolikt, knappt möjligt. Det jag till slut har börjat våga luta mig mot rycktes undan. Det återstår att se hur totalt undanryckt det är. Tack och lov så kom J ut från sin föreläsningssal precis utanför lunchrummet när jag hade lunch igår, vilket räddade dagen. Tänk att det finns vänner vars famn man alltid kan få kasta sig i!

Ikväll har jag haft besök av M, A och P, det var väldigt trevligt och stärkande! Oj vad jag behövde det här efter veckans bryderier. Det känns väldigt skönt med helg, men lite läskigt. Antingen kan den leda till mindre ältande än i veckan, eftersom jag kommer ha en fysisk distans till det jag ältar. Risken är att jag inte kommer ifrån ältandet, men att jag på grund av den fysiska distansen inte kommer någonvart i mitt ältande. Jag hoppas jag kan få en ältandepaus.

Två fantastiskt roliga saker

Det är otroligt gott med kamomillte till orientbröd med bara smör. Och till Babel-soundtracket så blir hela känslan så rofylld och fin.

Två fantastiskt roliga saker som har hänt de senaste dagarna:

• Jag fick platsen till Mexiko! Jag är nominerad från mitt universitet och ska nu bara bli antagen av Mexikouniversitetet, men som det låter på dem på International Office här i Umeå så brukar det gå bra om man väl är nominerad. Så bara jag inte glömmer att lämna in lappen där det står att jag tackar JA så blir jag mexikan i höst! Det var det här som lockade fram glädjetårar i onsdags, men även det här samtalsämnet som fick mig att börja storböla på lunchen i torsdags. Det är konstigt hur känslor funkar. Det är som att när det blir mycket känslor av flera slag i en så kan det slå över lite åt vilket håll det känner för när någon känsla koncentreras lite extra. Sedan nyår har jag i alla fall varit jättenervös över att jag inte ska få platsen, så nervös att min andning har påverkats när jag har tänkt på att beskedet närmar sig. Jag tror det är ett tecken på att jag verkligen vill åka.
• Jag har köpt ett piano! Nu står det där på mitt sovrum, ikopplat och lättillgängligt, och jag kan när som helst försjunka bort i allt ifrån plinkande toner till hittepåackord till utmanande notläsning till uppspelning av sånt jag kan sedan tidigare. Äntligen.

Trots dessa två fantastiskt roliga saker så är det som att jag går lite i dvala. Det känns tråkigt. Jag vill ju vara med i allt det här! Jag vill jubla av glädje, jag vill bubbla av iver att berätta om Mexiko för alla, jag vill bubbla av iver att få träffa folk nu när jag äntligen har en helt ledig helg, jag vill orka vara med till 100% där jag är. Jag vill vilja planera in massa roliga saker att göra, jag vill känna inställningen "sova kan man göra när man är pensionär", jag vill orka vara den jag vill vara och den jag tycker att jag en gång har varit.

Det är nästan som att jag försöker hoppas på att jag egentligen bara har en liten släng av sjukdom. Känner efter riktigt noga för att kunna komma på att jag känner mig lite mer frusen än vanligt, så jag kan få tänka att "bara mitt immunförsvar har tagit tag i den här lilla infektionen så blir det bra!". Men jag känner inte så mycket sånt. Men jag hoppas att det här bara är en liten släng av trötthet, det finns ju såna också har jag hört. Jag tror att jag blir lite extra rädd för att den här lilla slängen av trötthet påminner så mycket om en trötthet som nästan aldrig ville ge vika. Ungefär som att när jag var van vid evighetsförkylningar så var det katastrof varje gång jag blev sjuk: jag visste ju att den skulle hänga kvar en månad. Men när jag blir förkyld nuförtiden blir jag inte så rädd: jag vet ju att den försvinner efter någon vecka. Nu blir jag istället rädd när jag blir såhär trött.

Klappa sig själv medhårs

Jag har precis sett Babel. En himla bra film. Och här är fint soundtrack till den:


Passar precis min sinnesstämning nu. Trött. Jag har ägnat min lediga eftermiddag åt att svulla godis, chips och cola. Och tittat på Babel. Större lyx får man leta efter. Snart ska jag på hemgrupp hos mina grannar. Jag bävar lite inför att behöva kliva upp ur soffan och vira ut mig ur den varma filten, men är i alla fall glad att jag inte behöver gå så långt.

Idag hade vi opponering på den rapport vi har skrivit de senaste veckorna. Slitit som djur, alldeles för långa skoldagar, alldeles för lite raster. Vi fick knappt någon positiv kritik kring den. Men det är skönt att opponeringen är gjord, att fixa till rapport borde inte vara lika krävande som att göra en från grund i alla fall. Och vi får tillbaka den färdigrättad först om en vecka, så nu är jag fri för några dagar.

Idag fortsatte mitt gråtande. De jag lunchade med blev lite förskräckta när jag helt plötsligt började böla när vi pratade om hur glad jag blev igår. Jag tror det är min utmattningsgråt, som jag hade mycket när jag var yngre. Då var det ganska ofta jag ägnade en timme åt att gråta på mitt rum. När jag hade gråtit en skvätt och mamma kanske hade kommit och frågat hur det var med mig så brukade det kännas bättre. Den här gången tror jag på att klappa mig själv medhårs och gulla med mig själv så mycket som möjligt. Till exempel genom att äta snacks och titta på film en helt vanlig torsdag eftermiddag. Fast i och för sig, så vanlig är den ju inte, idag har jag ju kommit halvvägs på min utbildning (om man bortser från rättning av rapport). Det är ju värt att fira faktiskt.

Olika sorts gråt

Phu, vilken dag. Jag har gråtit av glädje, gråtit av sorg, gråtit av förtvivlan, gråtit av överväldigande ensamhetskänsla, gråtit när ensamhetskänslan minskade, gråtit av ånger hur jag kunde vara så dum som återigen är ute i en dålig sista minut. Saker som lugnade mig var förvånande nog att läsa en bra skriven projektrapport, samt att äta mörk choklad (det sista var mindre förvånande). Nu har jag pluggat alldeles för sent på kvällen, imorgon är det redovisning av projektet, och förhoppningsvis lyckas vi rätta rapporten klart. Och ännu mer förhoppningsvis kan jag reda ut den där sista-minuten-grejen, i såna fall kommer jag kunna pusta ut och glädjas på riktigt på fredag. Då ska jag berätta vad glädjetårarna kom ifrån, men nu är de fortfarande omhuldade i en sån oro att jag inte fixar att prata så mycket om det.

Förresten så lyckades jag komma i tid idag. Yes!

När klockan inte går som man vill och en fråga om galenskap

De senaste dagarna har jag kommit för sent till skolan. Jag blir så trött på mig själv. Särskilt när det är grupparbete så att min oförmåga att säga åt mig själv på skarpen går ut över andra. Så idag skulle jag rätta till det hela. Jag bestämde mig för att vara på plats en kvart före utsatt tid, och ge mig själv ytterligare en kvart extra hemma på morgonen. Då borde jag faktiskt klara av att åtminstone vara på plats samtidigt som alla andra. Jag gick upp och åt frukost i godan ro. Njöt av tanken på att jag skulle komma i tid och inte behöva stressa. Jag plockade undan frukosten och tittade fridfullt ut genom fönstret. Där såg jag en person som sprang, kanske till bussen, kanske hela vägen till skolan.

Värst vad han hade bråttom, tänkte jag. Så tidigt! Fast i och för sig, han kanske börjar åtta eller kvart över, klockan var ju visst redan åtta. KLOCKAN VAR JU VISST REDAN ÅTTA??!!

En halv minut tidigare hade jag trott att klockan var sju. Så gick det med den morgonen när jag varken skulle stressa eller komma för sent. Jag blev både tvungen att stressa och att komma för sent. Jag blir så trött. Imorgon ska jag göra ett nytt försök. Heja mig.

Idag har i övrigt varit en bra dag. För tredje dagen i rad har jag haft med mig träningskläder till skolan, men det är bara idag jag har slutat i tillräckligt god tid för att hinna använda dem efter skolan. Jag körde bodypump. Jag älskar det här passets bicepslåt:



Den slår nog till och med Ecuador!. Eller kanske samma lycka i alla fall. Jag känner mig så otroligt cool när jag lyfter vikter till den här låten, det är nästan löjligt. Jag som inte ens brukar gilla sån här enformig musik. Och bara för att det är så löjligt att jag känner så mycket för låten så kan jag till och med anknyta till låtens enda textrad: Is everybody crazy?.

Idag har jag till och med lyckats laga mängder med matlådor och diskat. Äntligen. Hej fritid.

Bristen på garantier

Idag är  en dag då jag återigen är så trött på att livet inte har några överlevnadsgarantier. I morse när jag kom till skolan fick jag veta att den person som är ansvarig för mitt program, tillika den som hjälpte oss väldigt mycket med projektet förra veckan, tillika den som hade lovat att maila vidare hjälp under helgen (men inte gjort det, av uppenbara skäl), tillika en forskare som ägnat typ 30 år åt att försöka förstå hur en viss bakterie infekterar människor, tillika den vi sökte på morgonen för att kunna ge oss den sista hjälpen innan inlämningen av rapporten, var död. Han hade åkt skidor på isen, isen hade brustit och han hade drunknat.

Det är alldeles overkligt hur fort det kan gå. Han hann inte säga några väl valda sista ord till sin familj, han hann inte lämna över alla sina smarta teorier kring bakterien till någon, han hann inte få svaren på alla experiment han var så nyfiken på. Han hann inte förklara för vår kursansvarige hur vår opponering ska gå till, han hann inte städa undan i sitt kontor. Han missade det möte han skulle ha gått på i eftermiddags, och jag hann aldrig fråga honom om vilka kurser det skulle vara okej för mig att läsa utomlands.

Det är så hemskt, så tragiskt, så sorgligt. Och så overkligt. Och orättvist och skrämmande.

Karamellburken

I julklapp fick jag en karamellburk. Den är helt fantastisk. Fylld av massa hårda karameller. Perfekt när sötsuget slår till. Det finns karameller i flera olika smaker, så man kan välja vad man är sugen på just då. Äter man fler än tre på rad så får man typ sår i munnen, så trots att man alltid har tillgång till något som stillar sötsuget så riskerar man inte att falla i svullarträsket. Helt perfekt.

Karameller som står i en burk och stilla väntar på att bli uppätna påminner mig om karamellburken i mormor och morfars stuga när jag var liten. Det fanns en gul burk som stod högt upp i ett skåp. Ibland tog morfar ner den och bjöd. Han brukade säga att man fick ta "ett par, tre stycken". Jag tyckte jag var ganska slug som kom på att tre var fler än ett par (i en ordagrann definition av "ett par" = två), och jag tyckte det var konstigt att morfar ens bemödade sig att säga "ett par", eftersom det var helt uppenbart att man skulle ta tre om man fick. Jag undrade om det var så att det kunde vara svårt för folk att skilja på det, om någon begränsade sig redan vid två. Av misstag liksom. Jag ställde mig mycket tveksam till det. Det här med artighet förstod jag visst inte riktigt.

Pianot

Häromdagen läste jag ut min julklappsbok. När jag var klar så kände jag mig så fylld av den att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var glad att jag var ensam hemma, för jag hade inte fixat att prata med någon. Kunde inte ens skriva ett sms. Det var som att jag hade en stor bubbla av en känsla kring mig. Jag tyckte att boken hade sagt mig något, men jag vet inte riktigt om jag gillade vad den sa. Det enda jag kom på att jag kunde göra i det där tillståndet var att spela piano. Och som jag spelade. Jag tog precis vilka toner jag ville. När den där stora känslan skavde i mig spelade jag toner som skavde, det var som att klia på något som kliar. När det skavde för mycket spelade jag toner som var försiktiga, som liksom tog hand om mig. När jag behövde skifta fokus spelade jag sånt som drog bort min uppmärksamhet från vad jag kände. Och jag som bara brukar spela mina tre, fyra låtar som jag redan kan.

På pianot stod en jordglob. Den råkade vara vänd med latinamerika mot mig. Till exempel Mexiko. Mexiko som jag har haft sån beslutsångest kring. Men när jag tittade på Mexiko samtidigt som jag spelade blev jag så sugen på att åka dit! Jag försökte hitta den stad jag har funderat på att åka till, och kände att jag ville dit. Insåg att jag letade efter "dit jag ska åka, min stad" istället för efter "den där jobbiga staden som kräver ett beslut av mig". Jag kunde knappt sluta spela, men efter en och en halv timme var jag i såpass skick att jag kunde ta mig från pianot och få i mig lite mat. Jag tänkte att jag verkligen måste skaffa mig ett piano till Umeå. Några timmar senare smsade en kompis och frågade om jag var intresserad av att köpa hennes. Wow. Det är inte helt klart än, men kanske kanske blir jag med piano inom en snar framtid!!

I övrigt så njuter jag av att vara tillbaka i Umeå. Det är jätteroligt att träffa familj och hemmavänner, men känslan av att vara hemma och bestämma över sig själv är inte illa den heller. Och idag har vi skrattat oss igenom en hel skoldag.

Årskrönika 2012

Det år som har gått har handlat mycket om att komma i balans. I alla fall är det vad jag ser när jag tittar tillbaka på det såhär i efterhand. Jag inledde året med att vara helt slutkörd, och jag gruvade mig för att komma tillbaka till Umeå och tvingas ta ansvar igen. Dessutom gruvade jag mig för en vår i Umeå, eftersom de vårminnen jag hade från staden var väldigt deppiga. Men gruvandet till trots, Umeå behandlade mig ganska bra. Första halvan av terminen var skolan extremt lugn med bara några timmars jobb per dag, och jag fick tid att ägna mig åt träning, orkester, vänner och sektionsansvar. Jag började få något slags grepp om min roll som ordförande, jag var inte längre lika osäker, jag började bli mer handlingskraftig och ha lite mer inspiration för den sektion jag drev. Jag kände att jag hade lite mer kontroll på mitt liv.

Efter några månader drogs tempot upp rejält i skolan, och stressen tilltog igen. Mycket av den inspiration jag hade fått för sektionen resulterade i aktiviteter som skulle hända på den senare delen av våren, vilket tog mycket tid. Jag började uppskatta när saker i min planering krockade, så jag inte kunde vara med på allt. Jag hade väldigt lite tid att träffa vänner, vilket gjorde att jag kände att jag dissade alla. Detta gav mig extremt dåligt samvete, vilket i sin tur gjorde att tanken på mina vänner kändes obekväm. Varje möte blev en chans att dämpa mitt dåliga samvete, mer än en chans för mig att hämta energi. Såhär minns jag mycket av min vår. Att inte kunda andas ordentligt för att jag var så stressad blev ganska normalt. Det som lyfte mig var att det var roligt att vara i skolan, men tyvärr tog plugget mycket mer tid än jag hade att ge det.

Något annat som lyfte mig var drömmarna om en perfekt lägenhet som jag hoppades att jag skulle få tag på. I den lägenheten skulle jag aldrig må dåligt, planerade jag. Dessutom drömde jag om en sommar, som förhoppningsvis skulle innebära ett intressant och givande sommarjobb. Plötsligt en dag fick jag positiva besked om både en fantastisk lägenhet och ett givande sommarjobb. Det var en lycklig dag.

Slutspurten av våren varvade jag med att vara alldeles för stressad med att göra roliga saker. Jag såg slutet på terminen, vilket gjorde att jag klarade att fortsätta ända fram. Väl framme vid min lediga vecka innan jobb var jag extremt rastlös, men tvingade mig själv att varva ner med virkning och bokläsande. Jag övade på att promenera utan något mål, och att sitta på platser och tänka tills jag hade tänkt klart och ville gå vidare.

Jobbet drog igång, och jag insåg hur trött jag var. Jag orkade knappt träffa folk under sommaren. Vissa hade jag bara enstaka chanser att träffa, vilket gjorde att jag var tungen att ta dem, men inför i princip varje möte var jag orolig att jag inte skulle orka prestera tillräckligt för att vara en god vän eller trevligt sällskap. Istället så fokuserade jag på jobb, spanskaplugg, virkande och body pump under sommaren.

Hösten kom, jag flyttade in i min lägenhet. Lycka. Energin kom tillbaka, lite i taget. Jag fokuserade på att inte ha för höga krav på mig själv. Jag hade släppt mitt sektionsansvar, jag nästan kastade det ifrån mig. I skolan lyckades jag äntligen få in riktigt bra rutiner. Jag pluggade med K nio till fem varje dag, och var ledig på kvällar och helger. Det var roligt att plugga och jag blev lugnad av rutinerna. Jag hann vila regelbundet. En bit in på hösten kom jag på att det var dumt att förvänta sig att mina vänner hade högre krav på mig än vad jag rimligtvis kunde leva upp till, och i och med det kunde jag släppa mycket av mitt dåliga samvete. Då blev det helt plötsligt så himla mycket roligare att träffa folk. Och jag hade ju till och med en lägenhet att bjuda hem dem till.

Hösten fylldes av rutiner och balans. Morfar dog, vilket rubbade balansen, men jag blev uppbackad av vänner. Senare på hösten behövde en vän mycket uppbackning av mig, och det var väldigt skönt att vara kapabel att ge den. Mina inskränkningar under hösten bestod i att jag behövde göra en sak i taget. Kontroll över min tid gjorde mig trygg. Att via sms sköta lösa planer inför senare samma eftermiddag gjorde stressad.

Hösten har också bestått i framtidsältande. Vilken inriktning ska jag välja? Ska jag åka på utbyte? Orkar jag åka på utbyte? Vill jag åka på utbyte? Får drömmen om utbyte styra vilken inriktning jag väljer? Har jag en dröm om utbyte? Även andra typer av framtidsältande ha förekommit. Ältande kring saker jag inte ens har makt att styra. När jullovet kom var jag oväntat trött, jag väljer att tro att det beror på mitt ältande.

2012 har varit ett bra år. Mitt välmåendes utveckling har gått framåt under året, och under hösten har jag trivts så himla mycket. Trivts utan att behöva göra massa spektakulära grejer, istället insett storheten hos promenader i dagsljus. Jag har lärt mig mycket om vila och balans, om hur jag själv funkar vid olika tempon i mitt liv. Dessutom tar jag med mig mina ordförandelärdomar, som också känns som att de är lärdomar för livet.

Inför året som kommer hoppas jag på att jag ska kunna bygga vidare på min balans. Jag hoppas att jag ska kunna stå även om jag blir knuffad, till exempel om mitt schema eller mina planer rubbas. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta leva utan för höga krav på mig, men jag önskar också att jag ska känna lite mer driv igen. Att gilla rutiner är bra, men mycket bra saker kräver lite engagemang också. Jag hoppas att mitt hjärta och min hjärna ska komma överens med de beslut jag fattar, och att dessa beslut ska hamna i god jord i de områden de rör. Jag orkar inte med något nyårslöfte, det får duga med att hoppas. Det var ju just det här med att inte ha för höga krav.