Hösttaggande

Jag har suttit och läst igenom blogginlägg från förra hösten. Det gjorde mig på bra humör, jag lät så nöjd hela tiden! Förutom när jag var stressad, men det kan man väl stå ut med då och då. Det gör att jag känner lite mer hopp inför hösten. Kanske bra att jag inte bloggade så mycket i våras. Ska inte läsa min dagbok från då.

Idag har jag varit på hembesök hos en Nolla, det var roligt. Sådär roligt att jag till och med fortfarande skakade lite av tyst skratt när jag skrev på hennes nummerlapp (på ryggen, så hon såg det nog inte). Och tack och lov så var det längre tid jag kunde sitta och skratta innan hon dök upp än den tid jag behövde stå och hålla mig för skratt senare. Den här skrattiga morgonen gjorde mig också mer peppad inför hösten.

Dessutom så börjar jag se fram emot att plugga nu. Tidigare tänkte jag på kemikursen i våras, då jag inte kände mig jättetaggad. Men jag väljer att tro att det inte var kemin det var fel på, utan omständigheterna. Att först slappa sig igenom halva kursen och sen få stresspanik är ingen bra metod. Nu ska jag vara duktig från början. Och nu när jag tänker på kursen i våras får jag till och med lite glad-känslor, det känns lovande!

Och efter ikväll får jag vara den jag är, utan masker och roller, åh vad skönt det ska bli! :)

Roligheter, ansträngningar och självutveckling

Fåtölj, mysmusik, kaffe och bulla. Ah. Och har ingen tid att passa alls idag. Ett helt dygn fick vi ledigt, vilket känns otroligt lyxigt efter 4 dagar då jag i princip bara har varit hemma för att sova eller för att kasta i mig lite mat innan jag ska iväg igen. Och den tid som har varit över för att sova och äta har inte heller varit så mycket. Men jag tror det lugnar ner sig lite veckan som kommer.

Men det har varit roligt, trots mycket. Ibland har det varit för roligt, vilket i och för sig är väldigt ansträngande, eftersom det då krävs otroligt mycket fokus för att låta bli att skratta. Och när jag hela tiden umgås med roliga människor som jag tycker om är det extra svårt. När jag väl lyckas samla mig och till och med intala mig själv att jag har tråkigt så är det någon som drar ett sånt där torrt skämt som jag tycker är så himla roligt. Eller så kommer jag att tänka på något roligt som hände eller sas några dagar tidigare, och så lyckas det ta sig innenför min mur av tristess, inåtvändhet eller annan typ av lugnhet. Och så får jag börja om att samla mig. Sen sitter jag på helspänn, hårt bitandes i kinderna (köttet är lite sårigt nu), med fingernageln jättehårt i ett finger och nynnar på en ledsen sång, till exempel The Scientist. Den här typen av fokus gör mig tröttare psykiskt än en tenta gör.

Det finns de stunder som är tråkigare också, det är lite skönare tycker jag. Särskilt när jag är så trött, då kan det vara skönt att blunda en stund och sitta och vänta ut tiden. Men det allra roligaste är när det händer tillräckligt med grejer för att jag ska kunna hänga med, när jag har långt till skratt, när jag känner att jag kan hålla mig trots något lite smålustigt. När jag känner att jag har kontroll på mig själv och känner att jag gör det bra.

Det är också rolgit mellan våra "framträdanden", när våra uppgifter går ut på att planera, handla, tänka på allt, träna på sång, dans, hälsning eller gång, vänta på att det är dags för oss att framträda... Det var mer jobb än jag trodde det skulle vara, men kul är det! :)

Något som känns väldigt skönt är att jag är bättre än jag oroade mig för att jag skulle vara att släppa. Jag vet att jag lätt vill ha kontroll och koll på allt, men nu är det inte jag som är huvudansvarig. Jag kan faktiskt släppa saker och lämna åt andra, både när det gäller att göra saker och att veta saker. Jag inser att det är skönt att inte tänka på allt, men jag tycker att jag har lyckats undvika det andra diket: att inte bry sig alls, ändå. Älskar känslan av att jag utvecklas. Dessutom är det även andra saker jag lyckas släppa mer nu än i våras, vilket är otroligt skönt! Och även där lyckas jag släppa utan att ramla i andra diket: ignorans. Jippie!

And it's killing me

Hur kan en relation som var så självklar helt plötsligt vara så komplicerad? Hur kan man tappa förmågan att prata med någon som man tidigare kunde prata oavbrutet och utan tryckt stämning med i timmar i sträck? Hur blev det så svårt att klämma fram ett endaste intressant samtalsämne?

Men viktigast av allt: Hur får man tillbaka det man har förlorat?

Goddag. (den här veckan är jag coolast ever)

Välkomnandet av de nya studenterna har börjat. Oj vad roligt det var. Vilken adrenalinkick att stå framför alla som har sådan respekt för oss! Iförd overall, pilotbrillor och mössa. Yeah. Än har jag inte förstört med skratt, trots att jag alltid förlorar på arga leken. Phu. Och jag tror jag har utvecklingspotential, det kändes redan lättare andra gången vi träffade de nya, hur bra ska det inte då bli i slutet av den här nu-är-jag-stenhård-veckan?

Men jag blir lite paranoid, när kan jag egentligen vara civil? Just nu har jag persiennerna nerdragna i mitt rum, men hur ska jag göra om jag vill träna? Kanske sen-kväll-springtur är det bästa, som K föreslog, i skydd av mörkret. Iksu känns ju lite farligt. Ja ja, det är ju inte jättemånga dagar. Kanske klarar jag mig utan att storhandla under den här tiden också, så jag slipper visa mig såhär på Maxi.

Idag fick jag veta att ytterligare en ska sluta i klassen. Det känns som att alla bara droppar av! Det känns lite konstigt, men det ska bli spännande att se vad som händer i grupperingar och stämningen i klassen efter det här. Kommer nya grupper bildas? Kommer andra grupper bildas? Dessutom ska en ny person börja i klassen, vilket också kan röra om allt. Spännande!

Om att må bra

Nu mår jag bra. Invirad i Guatemalafilt och Guatemalahalsduk, sittande i min fåtölj. Dricker lite te, lyssnar på Loney Dear efter tips från E. Skönt med musik som känns som mys och som jag kan låta inge en stämning utan att jag behöver gräva mig djupt in i den. Och skönt med musik som inte bär med sig känslor och sinnestämningar från förr. Tankarna går varken framåt eller bakåt, tänker jag någonting överhuvudtaget ens?

Jag har suttit en lång stund och inte gjort annat än att slölyssna på musiken och titta rakt fram, i det hörn som är ganska städat. Skönt att slappna av. Och skönt att det kan vara skönt och inte bara tråkigt. Det är så här jag vill att det ska vara. Jag vill kunna njuta av att göra ingenting. Bra.

Idag har jag varit på mitt första stepmuskelpass efter sommaren. Min form är kass, men glädjen i att få göra rörelser till musiken tog över, så tack vare dessa glädjehormoner så sträckte jag armarna extra högt och gjorde knäböjen extra djupa, trots att jag inte orkade. Jag är alldeles förundrad över hur det kan vara så roligt, hur det kan få mig att må så bra. Tänk vilken lycka att jag har tillgång till det här flera gånger i veckan nu och framöver.

Den här terminen ska jag fokusera på saker som får mig att må bra. Idag har jag lyckats stundtals. Men övning ger väl färdighet?

Att hinna ifatt

Idag har varit en sån där dag när jag äntligen har avklarat saker. Flera mail som har legat och väntat på svar i veckor, den sista tvätten från resan, en informationstext om sektionen, uppdatera sektionens maillistor, skicka csn-papper. Phu. Lång startsträcka blev det innan jag lyckades förmå mig att göra allt. Till exempel så saknade jag Guatemala och ägnade någon timme åt att googla på hostel som jag bodde på där, istället för att skriva på det word-dokument jag hade gruvat mig för i någon vecka. Åh vad jag vill tillbaka! Jag trodde att jag åtminstone skulle vara less på min begränsade resegarderob när jag kom hem, men istället så är de enda kläderna jag vill ha på mig just nu, de kläder jag hade på resan. Som för att återfå känslan, trots att jag är hemma och i Sverige. Det går stundtals.

Nånting som är bra är att det börjar kännas bättre att bege mig tillbaka till Umeå. Jag ser fram emot mitt egna studentrum, mina egna rutiner, mitt egna liv. Dessutom börjar jag se fram emot att bevisa för mig själv att det värsta scenariot som jag har oroat mig för faktiskt inte behöver inträffa. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan styra det här själv nu. Jag hoppas att jag har rätt. Jag tror det delvis i alla fall, jag har lite planer på hur jag ska gå tillväga om det inte känns så självklart när jag väl är där. Bra.

Förutom att avklara viktiga saker idag så har jag haft tid att sega lite. Det har varit otroligt välbehövligt. Jag har sprungit och bakat kladdkaka och varit ineffektiv. Jag skulle nog behövt det innan jag började träffa folk efter Guatemala, då hade jag kanske haft mer att ge. Men nu blev det som det blev. Det får gå det också.

Och just ja, nu är jag antagen till min spanskakurs under det kommande läsåret, weeho! :)

3 ting

Jag sitter och dreglar över iksu-pass. Jag längtar.

Snart åker vi till Ö-vik för att hälsa på K. Det ska bli roligt.

Det regnar och är jättegrått ute idag. Det är ganska befriande.

Verklighetstempot

Jag är hemma i Sverige igen, och då är planen att också komma tillbaka till bloggen. Så här är jag!

Det är mycket roligt som händer här hemma, som bröllop, klättring och fina, fina vänner. Men just nu längtar jag mest efter att få andas ut. Idag hade jag fyra timmar då jag inte hade planerat något med någon annan, och de saker jag behövde göra var: packa upp, städa rummet (jag fick knappt plats i rummet, och nu är rummet fortfarande så stökigt att det drar väldigt mycket energi från mig att vara där), svara på minst 3 mail jag har liggandes väntandes, skriva klart resdagboken och skriva ett dokument där jag presenterar kårsektionen (jag har ju blivit ordförande nu!). Jag hann inte allt. Långt ifrån allt.

Jag längtar efter att få klart det jag borde göra, och jag längtar efter att läsa, att vila, att skriva dagbok, att lugna ner mig, att sova, att springa. Men när jag har en ynka vecka hemma i Sundsvall med alla Sundsvallsvänner så borde jag ju ta tillvara på den. Och hålla ut ett tag. Men något säger mig att de första veckorna i Umeå också kommer att vara sjukt intensiva. Med mottagning och plugg på 125% och stormöte och annat ordförandegrejs och träffa alla efter sommaren. Och så orkester och hemgrupp (som jag längtar efter!) som vanligt. Det kan hända att det blir till att hålla ut ett långt tag. Phu, jag blir stressad bara jag tänker på det.

Jag är så rädd att jag ska komma tillbaka i samma stress-depp som jag hade i våras. Då var min räddning att tänka på att jag snart skulle åka iväg, jag skulle resa till Guatemala, och då skulle ingenting spela någon roll längre. Men nu kan jag inte längta mig bort på samma sätt, jag måste bara leva här och nu. Eller där och då.

Men jag hoppas att jag har lärt mig nånting i sommar. Jag hoppas att jag blir bättre på att se vad jag verkligen vill göra och vilka jag vill umgås med, och bättre på att prioritera rätt grejer. Jag hoppas jag kommer ifrån en längtan att umgås med folk bara för att jag borde.

Jag är så glad att T finns i Umeå. Vi har lärt oss lite liknande saker i sommar, och nu kan vi påminna varandra. Bra. Jag vill inte ägna mer energi åt folk och saker som bara gör att allt känns tungt! Mitt liv. Jag bestämmer vad jag vill lägga energi på. Så det så.