Energisamlande

Jag går in för att vila de här dagarna. Jag gruvar mig för den tid som kommer att komma, då jag inte kan förutsätta att jag ska kunna sova länge varje natt eller att jag ska kunna ta mig tid att läsa några timmar varje dag längre. Då jag ibland kanske har aktiviteter hela dagar i sträck, hur ska det gå egentligen? Och till och med kravfulla aktiviteter? Jag hoppas att jag blir alldeles fylld av energi och engagemang snart. Imorgon vore det till exempel jättebra om jag skulle orka njuta av trevligt sällskap massor med timmar i sträck. Jag försöker hoppas att veckans vilande, och särskilt gårdagens nerklubbade tillstånd i soffan (återvändardag + återseendefika + farmortrevlighet + 3 ärenden som skulle uträttas, utan chans till annan återhämtning än en natts sömn emellan, tog slut på mig) har hjälpt.

Idag åkte jag buss. Jag skulle dra mitt betalkort för att ladda mitt busskort, men då sa chauffören "nej, nej, åt andra hållet!". Lite som om hon var stressad. Men sen, när jag vände på kortet, sa hon "sådäär ja!" med en sån uppmuntrande och berömmande röst att jag blev alldeles stolt över att ha gjort så bra ifrån mig med betalkortet. Och hon lät inte ens bitter över att jag inte kunde först. Sen sa vi gott nytt år till varandra, och jag var glad hela bussresan.

Julefrid

Jag gillar jullov. Att få ta en långsam promenad när man precis har vaknat, för att inte missa ljuset. Att få gå in och dricka varmt och äta mackor med mängder av lax på. Sen efterrätt bestående av några julkakor. Samtidigt som mysprat med någon av de bästa, sånt som bygger upp. Ett kyrkbesök i den kyrka som känns så hemma, med musik och välkända ansikten. God middag med familjen, bara vi fem och alla vi fem. Det är ovanligt. Undrar om det har hänt överhuvudtaget det senaste året. Och så filmkväll. Mys.

Och det bästa av allt är att dagen har stora möjligheter att komma tillbaka i något sånär liknande former. Utan att vara exakt kopia. Och just nu är jag inte ens dödentrött, kanske för att jag drack kaffe lite väl sent. Och huvudvärken är nästan borta. Och morgondagen har precis fått en bra form, med lite lagom oplanerad tid och sen efterlängtat återseende. Kanske är det det här som kallas för julefrid? Såhär skulle jag kunna tänka mig att leva länge.

Att få gå och lägga sig dan före dan

Granen är klädd och mozartkulorna är rullade. Imorgon är det julafton, men julstämningen har inte riktigt drabbat mig. Men det känns lite skönt, prestigelöst liksom.

Istället för julstämning har jag drabbats av en extrem trötthet, som gör att jag knappt känner igen mig själv. De senaste dagarna har jag haft problem med att formulera meningar, både för att jag inte kan komma på ord, men också för att jag glömmer bort mig halvvägs i meningen. Jag glömmer gång på gång vad jag har skaffat för julklappar åt min familj, och alldeles nyss började jag nästan gråta av ren utmattning efter att ha julstökat i ett par timmar. Igår blev jag närapå tårögd av lycka när jag fick sjunka ner i soffan med en god bok, en filt och en kopp te.

Jag hoppas att det här lovet räcker för att bota tröttheten. Det vore väldigt bra.

GOD JUL!!

Jag längtar efter er min kära mor och far

Dagens låt:



Imorgon vid den här tiden är jag hemma! Hemma ända framme. Skönt. Idag har jag haft en sån svag dag. Friskare än i söndags tack och lov, men skörare än på länge. Till råga på allt så avslutade jag den trötta dagen med ett möte som fick mig att känna mig otillräcklig och som en liten orkes- och viljeslös flicka som inte alls vill ta ansvar för så stora saker som hon borde. Det blev till att tvätta bort mascaran innan jag gick hem från skolan för att jag skulle slippa se ut som en panda dessutom. Tur att det var mörkt i alla fall. Och tur att tårarna som ville ta sig fram redan på morgonen lyckades ångra sig och vänta ett tag.

Nu är jag i alla fall stabilare. Jag segar så mycket som möjligt istället för att packa effektivt. Dumt, egentligen vill jag ju bara gå och lägga mig. Men kanske är det just när jag segar såhär mycket som jag har chans att komma i fas med mig själv. På jullovet ska jag sega ännu mer än såhär, så det så!

Terminsslutsjukan

Sjukisjag igen. Den här gången på riktigt, med frysningar och svettningar och sluthet och värk i benen som att jag skulle ha sprungit en mil. Trots att jag inte har det. Det är skönt att tänka på att jag får komma hem och göra ingenting snart. Det är jobbigt att tänka på att det ska göras en lab och skrivas en labrapport innan dess. Det ska dessutom göras i par, så det vore bra om jag kunde orka vara lite glad och trevlig medan jag jobbar. Jag får helt enkelt hoppas på att bli frisk tills imorgon. Jag vill ju gärna orka lite efter skoldagen också. Kanske ska jag ta en liten tupplur nu, innan jag ska säga jullovshejdå till AS.

Det är intressant, för nästan exakt ett år sen mådde jag också såhär och skulle fika med AS. Det här blir tredje gången under mina ett och ett halvt år i umeå som jag några dagar innan hemfärd blir sjuk. Det börjar kännas som standard att jag räknar ner dagarna tills dess jag får åka hem för att bli lite ompysslad i min sjuklighet av mamma och pappa. Jag får nog allt akta mig nästa terminsslut också.

Som en film, fast effektivare

Ibland är det bra att titta på film. Till exempel när man vill fly en stund från sin gråa vardag, när man vill fly från sin för spännande vardag, när man vill fly från sitt gamla ältande eller när man helt enkelt vill tänka på annat av andra anledningar. Idag körde jag på en annan taktik. Jag gick tillbaka till gammalt jag själv hade skrivit, dagböcker, mail och gammal blogg, lyssnade på lite gammal musik osm hörde ihop med det skrivna, och utgick från det istället. Jag blev så berörd att jag började gråta, men eftersom gråten berodde på min empatiska förmåga, den handlade om hur jag kände en gång i mitt liv och inte hur jag känner nu, så gick den lätt att skaka av sig när jag var klar. Ungefär som en med en sorglig film. Bara det att det är lättare att ta till sig något som man vet precis hur det känns. Och man behöver inte riskera att råka titta på en dålig film som inte berör. Mycket bra, kan rekommenderas.

Idag har jag känt mig lite som en sjukling och därför också som typ världens tråkigaste människa. Den där glasartade blicken slog på gång på gång så fort jag inte höll mig på min vakt. Därför var det på ett sätt skönt att den planerade eftermiddagssocialiseringen blev uppskjuten till ett senare tillfälle. Jag hoppas att jag kan sova bort min sjuklighet inatt. Imorgon ska jag fira lite jul med mormor och morfar, det ska bli mysigt!

Koffeinfylla

Idag har jag fått en koffeinkick så att det snurrade för ögonen och jag hade svårt att fokusera både tankar och blick. Det var ganska läskigt, så illa har det aldrig gått förut. Jag tror jag ska undvika koffeinpiller i fortsättningen. Nu ikväll har jag sockerladdat istället, jag tycker synd om min kropp. Och jag undrar hur speedad jag kommer att vara när jag går och lägger mig om en stund.

Just nu funderar jag på tre saker. Är jag samma person som för tre år sedan? Vill jag vara samma person som för tre år sedan? Och är det mest tiden eller omständigheterna som bestämmer vem jag är? Spännande.

Jag hoppas på en bra dag imorgon.

Något helt annat jag funderar på är varför jag är så dålig på att lita på vänskap i vissa situationer. Tyckte jag inte att jag var ganska trygg av mig?

I sällskap med biffarna

Idag var en stor dag. Efter nästan ett års skräck för att entra gymmet på iksu, efter att ha motstått övertalningsförsök och min egen nyfikenhet, så har jag till slut kört ett pass på gymmet. Yeah vad cool jag är. Tack vare pedagogisk guidning med glada tillrop och bra tips av M, så gick det riktigt bra. Dog inte eller så. Blev inte utskrattad. Knappt utstirrad tror jag. Eller så var jag bara så fokuserad på vad jag skulle göra. Phu. Får se nu vad det här resulterar i. Än så länge så tycker jag visserligen att det är roligare att skutta upp och ner på en stepbräda eller att slå ur mig de aggressioner jag inte visste att jag hade på ett body combat-pass. Men ett försök på gymmet är förmodligen inte tillräckligt för att känna den sanna gymmarglädjen. Något som var roligt var i alla fall en stakningsmaskin där man genom att staka kunde spela ett spel. Den får mig att längta efter skidsäsongen, det var roligt med ett spel att tänka på istället för att lyfta tungt, och skönt att stå undangömd i ett hörn istället för mitt i biffrummet och svettas. I det hörnet kan jag tänka mig att hänga då och då.

Pepparkakor och julkalender

Julen närmar sig, och jag längtar hem! Hem till familjen, hem till kravlöshet, hem till hemmakompisar. Hem till ett fint kök, hem till mycket och bra prat, hem till en soffa att läsa en bok i. Slippa cykla i snöslask eller på is. Kunna variera vilket rum man vistas i trots att man är hemma. Det ska bli fint.

Jag sitter i ett stökigt rum, mitt stökiga rum tyvärr, men jag orkar inte städa. Istället släcker jag lampan, låter julstjärnan och adventsljusstaken vara tända, ställer fram pepparkaksburken och slår på ett till avsnitt av julkalendern. Jag ligger ju faktiskt efter i mitt tittande, det här går ju inte. (Och att jag knappt förstod något av dagens nystartade kurs eftersom jag inte kommer ihåg statistiken från i våras ignorerar jag också. Det löser sig nog tids nog.)

En kväll som snöflinga

Jag har haft typ världens konstigaste kväll. Nästan i alla fall. Fast inte på samma sätt som för typ ett år sen. Först var den helt okej varvat med riktigt trevlig, sen bra, sen riktigt dålig. Men ganska snart efter det dåliga kom det konstiga, så jag slapp älta. Det konstiga var bra, och inte så konstigt som befarat, men tillräckligt konstigt för att ta all min uppmärksamhet resten av kvällen.

Och jag som hade bestämt mig för att sluta vara så kryptisk. Men jag var tvungen att få ur mig något.

Nu har jag en sån där sällsynt helg när jag är mitt emellan två kurser, och därför kan lata mig med gott samvete. Det är skönt. Imorgon tror jag att jag ska se ikapp de dagar jag ligger efter på julkalendern, och så träna och kyrkan. Känns som en lyxig plan.

Nu är jag ganska trött, godnatt.

Tänd ett ljus och låt det brinna

Jag längtar efter att brinna för något. Kanske att jag kunde få känna att kåren och sektionen var så stört kul, och att jag hade visioner för den som jag längtade efter att få genomföra. Att jag kunde känna att det var så himla kul att engagera mig, och så skönt att ha något annat roligt att göra så jag slapp göra ingenting för ofta.

Eller så kunde jag känna den där lyckan över att det var så intressant i skolan. Jag kunde väl få fascineras gång på gång, och kanske till och med se fram emot de gånger jag skulle få sätta mig hemma med en kopp kaffe och grotta ner mig lite extra i det där himla intressanta. Att jag inte skulle kunna låta bli att glittra med ögonen när jag pratade om mitt pluggande, eftersom det är så himla intressant med cellbiologi.

Eller varför inte något som inte behöver ses som så duktigt? Jag kunde kanske känna att jag tyckte det var så himla kul att dra ihop grejer med kompisar, jag kunde få vara den som drog ihop roliga aktiviteter, den som fick med mig folk på saker, att jag skulle älska att det hände massa event i mitt liv hela tiden.

Eller kanske något helt annat? Jag kunde kanske vara helt uppe i mitt cellospelande, jag kunde få längta efter att få öva på och nöta mina svåra stycken, jag kunde få bli bra, riktigt nördig gärna, gå på orkestern, hitta fler sammanhang att spela i, kunna spela massa genrer, vara Cellisten som folk vände sig till om de behövde någon som spelade.

Eller kyrkan. Göra en repris på den tid då jag var scoutledare och ungdomsgruppsledare och ordförande på samma gång. Och de gånger jag inte tvingades vara i kyrkan på grund av mina uppdrag så var det så roligt att vara där som civil också. Känna att mina uppdrag verkligen gav mig något tillbaka för varje gång, även om det blev mycket ibland. Det vore något det.

Eller så kan jag göra som jag gör nu. Plugga lite lagom mycket när jag måste, klaga lite lagom på att jag är lat. Försöka genomföra min ordföranderoll på ett klanderfritt sätt, göra mitt bästa, men inte så mycket mer än så. Tycka det är roligt att träffa kompisar, men helst utan ett helt event kring det hela. Helst vill jag bara träffa dem jag har känt i hela mitt liv, för att inte göra saker och ting så komplicerade. Spela lite cello då och då (idag började jag orkestern igen, det var roligt!), men inte orka öva ordentligt, bara ta "godbitarna" av spelandet. Jag kan gå i kyrkan när jag har tid över, vara lite lagom anonym där, inte behöva bli en person som folk börjar förlita sig på. För om folk förlitar sig på en så finns ju risken att man får så mycket ansvar. Och orka ta ansvar liksom.

3° C och regn

Äckelväder äckelväder äckelväder.

Tänkte jag när jag cyklade hem från stan idag. Några få plusgrader, precis så att nederbörden bildade stora, tunga regndroppar istället för fin, vit snö. En blåst som nästan fick mig att välta på väg upp för Svingen, och till råga på allt så klämde jag fast en stor, ihopvikt kartong mellan min mage och ramen på cykeln. Den var väldigt effektiv på att fånga upp vind, ungefär som ett segel. När den första kalla regndroppen tog sig genom min jacka och tjocktröja började jag nästan gråta av ynklighet. Jag tröstade mig med att tänka på att jag skulle få skriva ordet äckelväder flera gånger i bloggen. Så nu har jag gjort det, det känns skönt. Fast allra skönast var själva tanken på att få skriva det.

Idag har jag varit på den mysiga julmarknaden på Gammlia med finaste J, sen träffade jag T för fika och julkörkonsert. Det sistnämnda fick mig att längta efter att sjunga stämsång. Jag saknar de opretentiösa luciatågen vi drog ihop några gånger under den tid då jag orkade vara handlingskraftig.

Nu ska jag dricka te, äta lyxglass och se på julkalender. Sen får jag sova. Lycka.

Snärjd av lättjan

Jag är inne i en sån latisperiod. Under den här kursen hittills tror jag inte att jag har pluggat aktivt (alltså annat än föreläsningar och göra vad jag ska på labbarna) mer än 5 tillfällen, om ens det. En av dessa gånger var igår när jag försökte titta på PP-slides från föreläsningarna, och jag tog mig igenom 2 bilder av typ hur många som helst. Vi har hållt på i 3.5 av 4.5 veckor, och om en vecka är det tenta. Skoldagarna har oftast tagit slut kring lunch, så jag kan inte ens skylla på långa dagar. Trots det obefintliga pluggandet så har jag inte orkat städa, inte orkat laga trasiga leggings och jeans, inte orkat storhandla, knappt orkat laga mat. Jag njuter fullt ut av att sitta ensam och göra i princip ingenting i timmar i sträck, och jag får inte ens dåligt samvete. Så himla skönt. Men jag hoppas att jag blir effektiv snart, så jag kan börja få något gjort. Idag tänkte jag till exempel göra ett ryck och storhandla, men sen blir jag nog slut. Jag tror jag måste ta och belöna mig själv med en myskväll efter det. Pluggandet kan jag ju spara tills söndag.

Mitt i det här har jag även börjat följa en följetong, hör och häpna! Första gången på väldigt länge. Följetongen är typ en reklamfilm för choklad. Några "chokladälskare" fick åka till Ecuador och göra olika saker som kan kopplas till choklad. Här kan man titta om man vill. Det känns skönt med en följetong på ynka 7 avsnitt, som oftast bara är kring 10 minuter var. Det kan kanske till och med jag klara av att ta mig igenom utan att ge upp, tappa tiden till att titta eller känna mig stressad av. Särskilt nu när jag ändå gör mitt bästa för att strunta i att göra tråkiga eller för energikrävande saker.

Svettiga muskler och manliga moves

Jag har varit på ett body combat-pass. Det innebär att man boxas ut i luften, stört roligt och stört jobbigt. Eftersom det kan anses lite manligare att stå och slå i luften än att hoppa och skutta på en stepbräda hade jag förväntat mig en ganska jämn könsfördelning på passet, särskilt när det var en kille som höll i det. Då skulle ju alla fatta att det var ett unisexpass? Men nejdå. Längst fram stod den muskliga, snygga, manliga instruktören, och flashade sina muskler samtidigt som han visade på en enastående koordination och styrka när han gjorde de coola movesen. I slutet av passet, när det var lugn strech, sjöng han med lite i låtarna som för att visa prov på hur musikalisk och lättsam han var. På golvet skuttade ca 80 tjejer och försökte visa att de minsann kunde ta i de också, och längst bak stod väl omkring 5 killar som också försökte träna lite. Jag blev så full i skratt av den objektifierande situationen och undrade om instruktören tänkte på det och i såna fall vad han tyckte om det. Dock så kände jag mig en aning obekväm av att jag så väl smälte in i den grupp av 20-25-åriga tjejer som möjligtvis var där med motivet att spana på muskler. Men jag var ju faktiskt på ett likdant pass hållt av en kvinnlig instruktör också, vilket var minst lika roligt det. Då var det ungefär 50 färre tjejer än på dagens pass. Intressant.

Ett sken är nu i öster tänt, det är advent! Det är advent.

Jag lyckades med en riktigt mysig första advent, trots bristen på positiv inställning till julstämning. Jag inledde med att gå på gudstjänst med A, A, K och T, på studiebesök i en annan kyrka än där jag brukar hänga, det var så himla mysigt! Jag fick sjunga mina adventspsalmer (jag var lite orolig över att jag skulle bli utan Bereden väg för Herran, men Korskyrkan levererade!), lyssna på när A sjöng i kören och lyssna på en bra predikan som hade så bred målgrupp men ändå kunde beröra mig. Det var så skönt att än en gång bli tillsagd att det viktiga i julen inte är julhetsen, det gör att jag blir mindre stressad över att inte kunna ta tillvara på julstämningen.

Efter gudstjänst blev det adventsfika hos A och A, åh så fint det var! Med julstämning och julte och mandelmassalussebullar och trevligt folk på opretantiöst sätt. När jag kom hem satte jag till och med upp min julstjärna med glädje i bröstet, och åt risgrynsgröt för hjärtans lust till toner av mer adventspsalmer.

Och den bra dagen bara fortsatte och fortsatte, den avslutades med lussekattsbak följt av glögg och lussekattsätande hemma hos J, lycka! Åh en sån fin vän jag har. Och på vägen hem kunde jag till och med se några snöflingor som låg på marken.

Nu är det för sent, och jag har struntat i både spanska och biologi idag. Men äh, det löser sig väl. Jag är i alla fall glad nu.

Far away from the memories of the people who care if I live or die

Jag fortsätter att lyssna på Muse och kommer in på de låtar jag lyssnade på när jag bodde i Thailand. Jag kastas tillbaka till mina promenader hem från skolan i Tharua under den period då jag långsamt, långsamt kände mig en gnutta starkare dag för dag. Känslan av att ha klarat en dag till i skolan, kanske till och med bättre än gårdagen, känslan av att hemmasaknaden inte gjorde riktigt lika ont som dagen innan, och till sist, nästan till min förvåning, känslan av att jag njöt och att jag faktiskt inte ville vara någon annanstans än just där och då. Hur jag insåg att jag, utan någon yttre bekräftelse på att jag var duktig, bra eller ens trevlig eller snäll, faktiskt kunde må bra. Hur jag märkte att jag faktiskt mådde bra.

De olika låtarna tar mig till olika platser på min hem-från-skolan-promenad. Någon låt gör att jag ser framför mig motorcykeltaxichaufförerna som satt och väntade på kunder vid bron.



En annan får mig att se den bruna floden jag gick längs med en bit. Där var det en gång en man som inte ville lämna mig ifred, så till slut skrek jag åt honom på både thai, engelska och svenska. Då kom en kvinna på motorcykel och skjutsade hem mig. Jag är orolig att den här floden är översvämmad nu.



En tredje låt tar mig tillbaka till det lilla ståndet nästan under järnvägsbron där det ibland såldes kläder för några kronor.



Ytterligare en annan låt tar mig till raksträckan längs med tågstationen. Där var jag nästan hemma, sjöblöt av svett, och ofta tittade jag nervöst mot det eftermiddagsregnmoln som hotade att släppa på sitt vatten innan jag var riktigt hemma. Den här dagen ser det dock fint ut.



Efter 6 månader i Thailand tänkte jag att jag skulle klara vad som helst. Och med mina nya perspektiv på svårigheter så skulle allt dessutom bli lätt som en plätt. Det är inte alltid jag har kommit ihåg det i efterhand riktigt.

Mörk choklad och springtur i solen

Dagens frukost bestod av mörk choklad med nougat, mandariner och vatten. Inte det bästa, men gott var det! Istället för att äta en riktig frukost direkt nu, så ska jag passa på att ge mig ut i solen medan den fortfarande syns, för att springa. Springa bort det spring i benen som gör att jag sitter och skakar benen på sånt där sätt som kan vara så irriterande, och springa bort den obekväma känslan som hade ett grepp om mig när jag vaknade för en stund sen.

Åh vad jag är glad över att jag äntligen kan träna igen.

Den obefintliga julstämningen

Jag känner mig upplagd för jullov, men inte för jul. Eller jo, kanske hemma-med-familjen-jul, men jag har ingen lust för julstämning här riktigt. Varför är det så måntro? Julstjärnan kommer nog komma upp i fönstret i helgen, men inte med den där glädjen i hjärtat som jag brukar få av den. Jag tror inte jag ids skaffa någon adventsljusstake, inte heller den där elektiska ljusstaken jag hade tänkt skaffa för att ha i fönstret. Jag gruvar mig nästan lite inför nästa vecka, då det är julmarknad som jag egentligen tycker är så himla mysigt, och jag borde ta tillfället i akt att gå på mysig marknad, men jag har knappt någon lust av att drabbas av mys- och julstämningen.

Jag tror det är bra att folk runtomkring mig drar i adventsfikan, glöggprovningar och julmys, så jag åtminstone får i mig lite glögg, saffran och pepparkakor under december i år.

Feeling good

Halleluja, jag klarade kemin!! Med marginal till och med. Lycka! Och jag som var nära att ge upp en vecka innan tentan, det kändes så hopplöst. Kanske var det den där kraftboosten hos J den där sista helgen som gjorde susen. Men såhär i efterhand gör jag en efterkonstruktion: Det var en jätterolig kurs, jag förstod vad jag höll på med, lätt som en plätt, varför var jag ens orolig? Kan jag inte få fortsätta med den här roliga kursen? Men min kloka mamma sa något klokt: så känns det när man har lärt sig nånting. Och det är ju kul att jag har.

För övrigt så är jag på bra humör. Kanske beror det på tentan, kanske beror det på att jag har skrattat så att jag nästan har ramlat ihop vid två olika tillfällen idag, kanske beror det på att jag har pratat med min kloka syster som säger saker som jag behöver höra trots att jag stretar emot när jag hör det, kanske beror det på att jag sätter på skygglappar och bara ser det som är bra, kanske beror det på att tempot i mitt liv är tillräckligt lågt för att kunna pyssla med småsaker med gott samvete, kanske beror det på det otroligt mysiga spontanfikat hos R igår, kanske beror det på att jag ser fram emot den långa skoldagen imorgon, kanske beror det på att den här låten etsade sig fast i mitt sinne fortare än vad jag trodde var möjligt:

So I waited in the shadows of my heart

until one day I stop caring

Nya tag

Förra veckan var jag trött på att plugga. Så jag pluggade knappt. Tittade lite på ett papper en gång, och satt och lyssnade på föreläsningar där jag förstod ungefär vartannat ord. Men oj så frustrerande det är när jag inte förstår nånting, särskilt när alla andra gör det! Och ännu mer särskilt när det är ett ämne som jag egentligen tycker är sjukt intressant, som jag har suttit som klistrad och lyssnat på alla andra gånger i mitt liv då jag har försökt lära mig något om det. Cellbiologi, yeah.

Så nu ska jag ta tag i det här. Nu får det vara färdigvilat. Den här kvällen har jag suttit och läst och fascinerats över cellens förunderliga mekanismer. Fantastiskt vad häftigt att allting funkar, jag blir så lycklig!

Något annat som gör mig lycklig är att jag kan träna nu. Maken till metod att vila sig från sina tankar får man leta efter! Och i helgen har jag hunnit med såna fina saker som att titta på film, sovit ordentligt, varit i kyrkan och träffat en vän som bor här men som jag inte har hunnit träffa på hela hösten. Åh. Ibland inser man inte vad man har saknat förrän man får det. Och så har jag tjuvstartat med julmys, och skickat in den sista fonetikuppgiften innan tentan. Jag är glad att jag inte behöver ägna mig åt så mycket mer fonetik i mitt liv om jag inte plötsligt får lust till det. Istället ska jag ägna mig åt mer cellbiologi, precis nu!

Längtar

Den där optimismen höll sig inte på den där fina nivån som jag hade hoppats på. Istället hamnade jag i misströstans och meningslöshetens djupa träsk ikväll.

Jag längtar efter att längta efter något som faktiskt kommer att gå i uppfyllelse och som kommer att bli så bra som jag hoppats på, jag längtar av att fyllas av musik utifrån och ända in eller inifrån och ända ut, jag längtar efter att leva i en social enkelhet och självklarhet där man inte slugt behöver planera så himla mycket för att få som man vill. Jag är trött på att längta efter människor som jag av olika anledningar inte kan träffa så mycket som jag vill, jag tycker det är sorgligt att det är så många runtomkring mig som inte mår så bra. Hör det till åldern och sånt här slags liv eller är det bara en slump att så många av mina vänner tyngs på ungefär samma sätt?

Just nu lyssnar jag på en Apocalypticalåt som min spanskalärare i Guatemala rekommenderade till mig. Jag blev så förvånad över att det bandet är känt ända borta i Guatemala, och så glad över att just jag fick läraren som kände till dem! Jag visade min favoritapocalypticalåt för henne, och då började hon nästan gråta, vilket jag också gjorde typ de 20 första gångerna jag såg den här videon. Här är den.



Imorgon får jag träffa J, det är i alla fall något verkligt att längta efter! :)

Optimister

Jag läste om en undersökning någon hade gjort om optimister. Man hade undersökt hur oroliga folk var för att drabbas av olika sjukdomar, och de hade fått berätta hur mycket de oroade sig både före och efter de hade fått höra statistik på hur sannolikt det var att de skulle bli sjuka eller inte. De som var optimister oroade sig inte så mycket trots att de hade fått höra statistik som talade mot deras hopp.

Jag är inte helt hundra på vad undersökningen ville komma fram till, men de senaste dagarna har jag känt mig lite som de där optimisterna i undersökningen. Trots att saker talar mot mig, så kan jag inte låta bli att känna någon slags tillförsikt i att det löser sig, hur ologiskt det än må vara. Det är såklart himla skönt att slippa känna oro och må dåligt över något i onödan, men jag blir också lite rädd. Blir fallet mycket högre om man lever i god tro för länge? Kan man förbereda sig på jobbiga känslor genom att ta ut dem lite i förskott? Eller blir det bara lika jobbiga känslor två gånger istället? Det känns ju så trist att dra upp jobbiga tankar i onödan liksom.

Så nej, jag tror jag väntar lite med det tunga om det går, tills det känns ännu mer motiverat. Idag är jag glad, för jag har tagit promenader med både T och J, utan att jag ens känt mig splittrad eller stressad över att jag gör för många saker på en dag. Kanske börjar jag komma tillbaka lite nu. Hoppas.

Våra vänner mikroberna

Just nu är det så svårt för mig att fokusera på allt jag borde lära mig om mikrober. Min hjärna säger att den vill vara ledig istället. Som någon slags kompromiss lyssnar jag på Björne. Men helst av allt vill jag bara gå ut och springa.

Känn efter hjärtat bränns det?

Jag ömsom längtar, gruvar mig, hoppas, ger upp hoppet, tänker att det löser sig, tänker att allt är kört, tänker att jag överreagerar, tänker att jag underreagerar, tänker att inget har förändrats, tänker att allt har förändrats. Helgen har varit bra och dålig, men ibland minns jag bara det bra och ibland minns jag bara det dåliga. Jag har sovit alldeles för lite flera nätter i rad, och snart ska jag till skolan för att sätta mig in i den kurs jag har ignorerat i flera dagar. Jag orkar inte riktigt sätta mig in i, jag orkar inte riktigt med att vara social, jag orkar inte riktigt med tanken på en dag i skolan då jag inte får chans att socialisera mig med dem jag faktiskt vill socialisera mig med.

Jag längtar efter jullov och tycker det är konstigt att det känns som att lovet ligger så nära, trots att bara halva terminen har gått. I eftermiddag ska jag på Twilightmaraton på bion, det ska nog bli bra med en sådan lagom social aktivitet, där man kan få känna med någon annans liv ett tag.

Jag lyssnar på Coldplay och hoppas på att någon känsla ska överbemanna alla de andra, så att jag åtminstone vet var jag har mig själv just nu.

Sävlig

Tentan är skriven, kursen är förhoppningsvis avslutad. Jag går omkring och försöker göra allting så sävligt som möjligt, för att berätta för min kropp att det är lugnt. Jag behöver inte vara effektiv nu (fast egentligen behöver jag väl det lite fortfarande, men säg inget till kroppen.).

Ikväll åker jag och 29 andra från mitt program till Uppsala för att ha roligt och få veta vad vårt program sysslar med på andra universitet. Det ska bli jätteroligt, bara jag orkar. Jag önskar att jag kunde få några dagars retreat innan vi for. Men bara man taggar till så går det kanske. Fortfarande har jag i alla fall 8-9 timmar kvar att vara sävlig på. Och under den tiden ska jag bland annat äta en mango, det är bra.

Vänner som ger kraft i rättan tid

Jag hade typ världens bästa helg. Eller så bra en helg nu kan bli dagarna innan tenta, med en hals som strejkar och en mensvärk som får mig att ligga och kvida på golvet. Men helgens braighet mäter sig lätt även med andra bra helger som redan från början har mycket bättre förutsättningar. En helg hos J var det. Med mycket mys, mycket prat, mycket gott. Att bara få umgås utan någon tidspress, utan att någon måste cykla hem sent på natten, utan något som stör. På dagarna pluggade jag, i ett städat pluggrum, på ett rent skrivbord, med utsikt över höstrusk och lite gula löv. I ett annat rum var J, ibland hörde jag henne stöka lite, ibland låg hon och sov i soffan. Och jag fick ett sånt otroligt bra pluggfokus! Kanske för att jag mådde så bra, kanske för att jag kände mig trygg och lugn på det där sättet som när man hörde mamma och pappa stöka i köket när man var lite och skulle sova. Jag kom inte ens på tanken att läsa bloggar under hela två dagarns plugg, och facebook var knappt uppe alls.

När jag kom hem på söndag kväll kände jag mig så avstressad och lugn och full av kraft, mer än jag har haft på länge. Som efter en semester. Fantastiskt. Jag börjar tröttna på att jag blir så hispig alldeles för ofta nuförtiden.

Nu är det där lugnet inte riktigt kvar, mest beror det på att jag så väldigt gärna vill klara den här tentan = kursen imorgon. Jag längtar så efter att få programmets tyngsta kurs (enligt äldrekursare) avklarad, jag längtar efter att få lite fritid då och då, jag längtar efter att bli av med mina stressförkylningar. Jag har nästan glömt hur det känns att ha tid över eller vara helt frisk. Men jag kan inte allt som kan komma på tentan. Bara en del. Jag hoppas att det blir den delen de frågar om.

Phu, om mindre än ett dygn är det förhoppningsvis över. Jag lugnar mig med den mörka stressbotschoklade som kom på posten häromdagen så länge, och känner mig lycklig över att jag har så fina vänner.

Att hinna se världen och att få sova över

Idag gick jag till skolan istället för att cykla. Och jag insåg vad mycket mer man hinner upptäcka på en promenad jämfört med en cykeltur!

- Jag hann upptäcka att det fortfarande finns träd som har löv kvar på sig, och att löven är otroligt fina.

- Jag hann upptäcka precis hur lagom kallt det känns om kinderna då det är 5 grader varmt, ingen himla fartvind som ställer till det!

- Jag hann upptäcka hur det luktar den tredje november i Umeå. Gott!

- Jag hann upptäcka att jag varje dag tydligen brukar cykla förbi en liten bit skog, som ligger precis mellan några hus och universitetet. Inte så stor skog, men med mossa och lingonris och granar och allt. Och tydligen med svamp också, eller i alla fall så fanns det två svampar där en gång som J berättade att han hade plockat.

- Jag hann upptäcka hur vackert solen lyser på växthusen på universitetet.

- Jag hann titta på människor jag mötte, stirrade nästintill oförskämt på folk som stirrade lika oförskämt tillbaka. En man som jag mötte såg så otroligt förnöjd ut, jag undrade om det hade hänt något speciellt i hans liv eller om han bara var glad över det vackra vädret.

I helgen ska jag sova över hos J. Det gör mig så otroligt glad! Jag känner mig minst lika upprymd som när man var liten och fick sova över, jag som trodde att jag skulle växa ifrån det. Men frågan är om det faktiskt inte är så att översovning som 23-åring till och mer känns ännu festligare än översovning som 10-åring. Jag har längtat hela hösten! Så jag struntar i att jag hade tänkt tentaplugga ca 16 timmar om dygnet i helgen, struntar i att jag har pluggat sjukt oeffektivt idag, struntar i att jag inte riktigt fattar vad jag håller på med. Ser fram emot imorgon istället.

Tack och lov för tår

Jag hatar förkylning jag hatar förkylning jag hatar förkylning. Så. Nu fick jag det sagt. Kul i alla fall att jag fick vara frisk i några dagar den här gången. Jättekul verkligen. Nu tror jag till och med att man snart inte kan räkna terminens alla friska dagar på bara fingrarna längre. Tur att man har tår också, då kanske jag klarar mig fram till jul eller så.

Som den dagen jag insåg att julafton inte nödvändigtvis är magisk

När jag var liten tyckte jag att det var så roligt när mamma fick hem ett brev från Yves Rocher. Det fanns alltid något litet kuvert eller paket att öppna, någon provdoft, och massa löften om att man skulle få saker GRATIS. Jag förstod inte hur mamma kunde överlåta allt öppnande av de roliga paketen åt mig, det som var så spännande! Och att hon till och med lät mig använda hennes dofter, som det fanns så lite av. Jag hade typ världens SNÄLLASTE mamma. Men hur kunde hon låta bli att beställa saker när man kunde få massa saker GRATIS till och med?

Idag fick jag hem ett brev från Yves Rocher. Jag var nästan lika barnsligt förtjust när jag fick öppna en liten lucka för att få se vad just JAG skulle få för premie om jag svarade snabbt, men till min stora besvikelse uteblev överraskningen: premien var samma som var med JÄTTESTORA bilder på ALLA andra papper i brevet. Jaja, men doften fick jag ju i alla fall. Efter att ha velat en stund om jag verkligen skulle SLÖSA doften på en vanlig tisdagskväll så bestämde jag mig till slut, och andaktsfullt öppnade jag den lilla förpackningen. Jag applicerade parfymen på mina handleder och vid min hals, spänd av förväntan på att alldeles snart få omges av en magnifik doftupplevelse som lyfter alla sinnen. Just nu sticker det i näsan, och jag får lite ont i huvudet av den starka lukten som inte lämnar mig. Äsch då.

Och hur var det med GRATIS då? Tja, jag kom fram till att jag antingen kommer behöva köpa duschkrämer för typ ett år framöver, alternativt storhandla julklappar, alternativt shoppa loss på onödigheter för att komma upp till prisnivån för gratis frakt, vilket förtog det roliga litegrann. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag har i alla fall kommit fram till att jag nog kommer att kunna vara storsint nog att låta mina barn öppna paketen och använda mina dofter när jag blir stor.

Vid min känslas slut

Idag funderade jag på vad jag skulle skriva om. Skulle jag dra upp min tentaångest, min stress, min lesshet på stressen och allt det där? Men det känns lite som ett uttjatat ämne. Kanske skulle jag istället muntra upp mig själv med krystade bra saker, som att jag har tak över huvudet och att jag faktiskt har klarat mig ett helt år utan omtenta och att det säkert kommer vara jättenyttigt för mig att få inse att jag inte klarar allt?

Hade kunnat vara ett alternativ, men nu slipper jag det. För A visade mig en sån vacker låt att jag började gråta (vilket i och för sig inte säger jättemycket då jag har börjat gråta alltsom oftast den senaste veckan, men ändå), och jag kände att jag måste dela med mig. Varsågod. Vid min viljas bro.

Vid din hand jag tog
Vid ditt löftes ord
Jag sträcker mig på nytt igen
Vid min svaga tro
Vid min viljas bro

Vid min känslas slut
När min ton dött ut
Jag vill att du ska se mig här
I din blick jag står
Vid min viljas bro

Herre möt mig där
Endast du mig bär
Vid min anings slut
Herre möt mig där
Vid den hamn jag bär
Vid mitt hjärtas djup

Energilöst

När ska jag få tillbaka någon energi som varar längre än några dagar? Det är lördagskväll. Klockan är tio. Idag har jag varit vaken 10 timmar. 100 meter bort har en kompis födelsedagsfest. Jag såg dem genom fönstret när jag kom hem från kyrkan för en halvtimme sen. Just nu är jag så himla tacksam över att jag äntligen får gå och lägga mig.

Inse att jag bara haft en lite motig dag

Labveckan är avklarad, jag har inte haft ont i halsen på två dagar och jag kan andas med näsan trots att jag inte har använt nässpray på ett dygn. Halleluja! Och bäst av allt är att jag ska klättra med K och A imorgon. Äntligen äntligen äntligen, som jag har längtat!

Idag lyckades jag hålla mig från den värsta hysterin (efter några tillsägningar av auktoriteter vill säga) trots att det var den stressigaste labdagen av dem alla. Min längsta rast var när jag snöt mig en gång. Inte så bra, men jag hann typ klart till slut i alla fall. Och nu får jag lugna ner mig med lite tentaplugg, skönt. Ibland är det bra med perspektiv.

Och give oss frid.

Idag var jag jätteduktig. Idag bestämd jag mig för att inte känna mig stressad. Skit i skolan om det förstör min hälsa. Inte ens när läraren sa att jag behövde ligga i ordentligt idag för att hinna klart, så tog jag åt mig. Han visste ju inte hur jag mådde. Och jag som alltid brukar göra som läraren säger i vanliga fall. Jag andades inåt och utåt, jag tog en sak i taget, jag tog mig tid för folk som pratade med mig. Istället för att försöka göra nytta när jag skulle vänta på att mina ämnen skulle koka och reagera med varandra tog jag tillfället i akt att vila lite. Hänga lite vid bänken, glida runt lite bland människor jag mår bra av. Och sakta men säkert så kände jag hur någon slags stabilitet kom tillbaka.

Hann jag så mycket som jag borde för att fullfölja den här veckan med flaggan i topp? Nej.
Gick världen under? Nej, inte det heller. Men oj så mycket bättre jag mår idag jämfört med igår.

Trots allt knas kom du ner som en ängel

Idag har jag verkligen inte varit på topp, men tack och lov för 70%-ig choklad som ligger hemma och väntar på det rätta tillfället! På eftermiddagen var jag så omotiverat arg, jag ville svära och kasta glas för att jag inte hittade en kork i rätt storlek. Jag har gråtit i förtvivlan, men jag vet knappt över vad. Stackars de människor som ofrivilligt har tvingats vara nära mig idag. Som sedan fick se mig bryta ihop lite och blev orolig och hörde av sig, trots att jag knappt hade orkat med att bjussa på ett leende under hela dagen, jag var bara sur. Tack för de människor som har fått min dag att lyfta under de minutrar de har varit nära mig. Det är magiskt hur det funkar. Jag längtar tills nästa vecka när jag kan styra lite mer vilka jag håller mig i närheten av. Oj vad jag ska njuta av den lxyxen. Och nu får det vara nog med dagens fasoner, nu ska jag bli snäll och glad!

Du gör min dag

I morse när jag cyklade till skolan var det så halt att jag halkade med cykeln. Slog upp byxorna och handen. Just vid själva ramlingstillfället gick det ganska bra, men en timme senare var det som att vurpan kom ifatt mig, och jag kände mig alldeles skärrad. Det kändes som att jag inte fick någon luft, men jag visste inte om det berodde på min uppskrämdhet, någon fysisk biverkning av mitt fall, min stress eller helt enkelt simpel nästäppa. Jag flydde i alla fall från dem jag satt med, in på toan, grät en skvätt, undrade vad som skulle hända om jag bröt ihop i andnöd mitt bland alla människor, laddade med nässpray, och sen blev det bättre.

Just nu är vi inne i en labbvecka, vilket innebär att vi står i labbet minst 8 timmar om dagen. Jag har lite av en hatkärlek till det här med att labba. Det är så långa, intensiva dagar med väldigt få och korta raster och med ständig tidspress, men det är så himla roligt att få göra nånting praktiskt när man förstår vad man håller på med och när ämnena beter sig som de ska! Vilket de inte alltid gör i och för sig. Vilket kan leda till väldiga humörssvängningar.

Mitt mål den här veckan är att bli frisk från min stressförkylning. Min plan för att uppnå det är att sova mycket. Heja heja mig!

Dagdrömmar och verkligheten

Jag tror jag dagdrömmer för mycket. Det är inte så bra när man tror att drömmarna är på riktigt, och man blir besviken över att de bara är påhitt.

Idag har i alla fall varit en trevlig dag. Jag sov ut utan att få den där spränghuvudvärken som jag fick förra veckan när jag vilade ut, sen cyklade jag ner på stan för att uträtta ärenden. Ärendena gick fort, och sen passade jag på att köpa den där Indiskaklänningen som jag har suktat efter så länge. Efter några andra berättigade köp på samma affär blev jag bjuden på ett presentkort, jippie!

Sen tänkte jag att det är viktigt med aktiv vila (alltså sån vila som inte går ut på att döstirra på en datorskärm), så jag gick in på ett café med en bok och hade en stund för mig själv. Sådär som jag så ofta längtade efter att göra i Guatemala, fast inte blev av så ofta som jag tänkte det. Men det går ju faktiskt att göra i Sverige också! Otroligt skönt och välbehövligt, utan något borde på mig alls, varken plugg, städa eller ens att vara trevlig.

Nu ikväll har jag sörjt de saker jag vill göra men inte hinner, insett att dagdrömmarna bara var drömmar och vitaminboostat mig med soppa. Inatt ska jag sova länge.

I väntan på effektiviteten

Det här med spontana interaktioner med människor som ger energi är inte alltid lika lätt som jag skulle önska att det var. Inför den kommande söndagskvällen har jag inte mindre än fyra gånger tvingats hejda mig i sista sekund för att inte föreslå en tekväll med olika vänner som ger energi. Och nu finns det även en filmkväll och en gudstjänst som jag skulle vilja gå på då. Men som vanligt så har jag planerat in alldeles för mycket för helgen, så förmodligen kommer jag behöva använda den tiden till att börja komma ikapp med pluggandet. Och jag har börjat inse att det är väldigt viktigt att hinna sova ordentligt då och då också. Men man kan ju hoppas på att jag får ett effektivitetsryck så jag kan unna mig att göra nånting roligt! Mina planer att isolera mig tre veckor innan tenta för att hinna förstå och memorera kursen verkar inte gå så bra. Till råga på allt så börjar samvetet pocka på mig för att jag aldrig har tid för någon någon gång.

Idag har jag i alla fall pluggat spanska med J, det var roligt att hinna ses lite mitt i all vår hets! Kul att vi har saker att plugga ihop igen, såhär 6 år sen sist eller så. Nu har effektiviteten avstannat totalt och jag väntar på att koffeinkicken ska infinna sig (jag tror på Js teori om fyra timmar efter koffeinintag!) för att jag ska orka fokusera ögonen på skärmen och tankarna på fonetik.

Som min hjärna funkar dessa dagar

Inom kemin reagerar två ämnen med varandra om reaktionen ger en fördelaktig (lägre) energinivå jämfört med energinivån innan reaktionen. Ibland krävs det att man tillför energi för att reaktionen ska äga rum, för att energinivån ska kunna ta sig över en "kulle" (Transition state) för att sedan bli mer fördelaktig än den ursprungliga. Om energinivån efter reaktionen är mer ofördelaktig än den urspungliga, kommer inte någon spontan reaktion att ske.

Vissa männsikor ger energi bara genom att finnas i närheten. Andra människor kan suga energi bara genom att finnas i närheten. Ytterligare en variant är att personer kan ge mig energi bara jag kan uppbåda tillräckligt med energi för att interagera med dem. Bättre energiförhållanden ger större sannolikhet för spontana interaktioner. Tänk så allting hänger ihop! På både molekyl- och personnivå. I alla fall i mitt huvud ser denna reflektion precis ut som på bilden.

Och ja, jag tycker det är lite obehagligt att min hjärna kopplar så mycket den bara kan till kemi. Hjärntvättad som det verkar. Hur som helst så är jag glad över att det finns människor som ger mig energi utan att det ens krävs något Transition State.

Mera skogen!

Jag är glad. Jag har varit i skogen igen. På en helt vanlig måndag eftermiddag, bara sådär! För att fira att duggan är gjord. Plockat tranbär med K. Tranbär innehåller massor med vitaminer och antioxidanter, så nu ska jag minsann bli frisk! Dessutom så dricker jag kamomillte nu, och det ska man tydligen också bli frisk av. Även om det läkarstudenterna sa att det fanns något farligt med det också, men som tur är så dricker jag ju vanligtvis inte såna mängder med just kamomillte. Gott är det i alla fall, det smakar Guatemala.

Men hur som helst, skogen är riktigt bra. Nu finns det lite idéer om något så nördigt som en kemihajk. Att gå till en fin plats i skogen, tända en eld, och sitta och grilla korv och diskutera kemi. Sen sova ute och komma tillbaka till lektionerna dagen efter. Nämnde jag att den här kursen gör en lite fixerad och att man inte har tid med så mycket annat? Så då får man slå ihop istället. Oj vad mysigt det skulle vara! Jag hoppas att det blir av. Det känns som en sån grej som alldeles för lätt skulle kunna rinna ut i sanden, alternativt att folk hittar för mycket problem med idén. Men jag tycker att det skulle vara fantastiskt. Och jag är glad att det finns folk i min närhet med samma skogslängtan som jag. Idén var inte ens min från början.

Mindre krogen - mera skogen! Fina slagord.

Awardkedjan

Jag blev awardad av wormship, oo så fint! Så nu ska jag svara på frågor, spännande. Here we go:

1. Varför började du blogga?
Jadu, det kan man ju fråga sig. Det började nog med att många kompisar började blogga och samtidigt börja tjata på mig att skaffa en blogg. Långsamt bearbetade jag idén i mitt huvud, och till slut, när studenten med allt vad det innebar var överstökad, fick jag mycket tid över, och jag bestämde mig för att testa. Redan innan hade jag börjat tänka meningar som hade kunnat passa in i en blogg, men jag hade ingenstans att göra av dem. Först var det ingen alls som visste att jag hade en blogg, och jag var inte ens säker på att jag tänkte berätta det för någon ens. Men när jag kände mig lite tryggare i skrivandet så började jag berätta att den fanns för folk som stod mig nära. Jag är fortfarande oftast en fegis när det handlar om att berätta för folk att jag bloggar, och jag är inte så lätt att googla rätt på, även om det har hänt. Jag kan i alla fall inte låta bli att tycka det är roligt att skriva av mig då och då. Efter det senaste nyåret tänkte jag sluta blogga, eftersom jag tyckte att jag aldrig hade något intressant att skriva. Men jag saknade det. Jag saknade att få berätta saker för alla och ingen, jag saknade att få en anledning till att formulera mina tankar på ett någorlunda förståeligt sätt. Dagboken räckte liksom inte. Så några några månader senare kom tillbaka till bloggandet. Jag resonerade så att jag tycker det är roligt att skriva, men eftersom jag inte tvingar någon att läsa så är det väl inte hela världen om jag inte skriver så spännande. Så nu är jag tillbaka och är glad över att jag vågade komma tillbaka till bloggvärlden!

2. Vilka bloggar följer du?
Mest vänners och syskons bloggar. Någon bekants blogg som är så himla trevlig, och som ofta har så himla bra låtcitat som rubriker (en gång när jag hade tråkigt gjorde jag till och med en spotifylista med dessa låtar, men jag tycker det är lite pinsamt att jag gick så långt). Och så läser jag Underbara Claras blogg också.

3. Vilken favoritfärg har du?
Blått har alltid varit min färg, men så blev jag kräkasless på det ett tag. Till exempel i Sydamerika när alla mina klädesplagg och min ryggsäck var blåa, svarta eller gråa. Lättmatchat, men oo så tråkigt! Efter att ha fått en ljusrosa kofta av E på en bytesdag så blev jag kär i den färgen, men just nu vet jag inte vilken färg som är bäst. Blått är bra, rosa är bra, grått är skönt på kläder de dagar man är trött, en klatchig mörk turkos kan liva upp och tar fram mina ögon bra. Lila är en färg som jag börjar bli lite nyfiken på nu, den tål att utforskas!

4. Vilken favoritfilm har du?
Mitt inövade snabba svar är Eternal sunshine of the spotless mind, för att det är drama och romantik och man måste tänka för att hänga med. En film som jag var alldeles förundrad över efter att ha sett är Memento, den skulle jag gärna se igen för att se om jag blir lika förundrad över den en andra gång. The Notebook är också en otroligt fin film!

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Oj, många tyvärr. Jag har alltid haft någon slags fixering vid Latinamerika, och den tog inte slut ens efter två satsiga resor dit. Så jag skulle vilja resa i Patagonien i Chile och Argentina och göra en ordentligare resa genom Centralamerika, Nicaragua känner jag till exempel en dragning till just nu. Och gärna tillbaka till något land jag har varit i där, till exempel så slår mitt hjärta väldigt varmt för Guatemala fortfarande. Annars så är jag väldigt sugen på att åka till Kina, jag vill åka tillbaka till Thailand, jag vill hälsa på kompisar i Europa, särskilt i Tyskland och Danmark. Nya Zeeland och Island har länge varit resedrömmar, även om de har överskuggats lite av andra drömmar på sistone. Jag skulle gärna resa i något östafrikanskt land, eftersom jag har så många kompisar som har förälskat sig i den delen av världen. Jag vet inte var jag ska börja i mitt resande, och jag har en känsla av att det inte kommer att ta slut på resedrömmar för mig. Men det vill jag nog inte heller.

Och nu ska jag skicka vidare den här awarden! Spännande spännande, det blir till... (trumvirvel) Klara!

Helg med alvedon, kaffe och prinsesstårta

Det har varit en bra helg. Med mamma och pappa och mormor och morfar. Men trött har jag varit. Först berodde det på för lite sömn, sen berodde det på att jag lät kroppen komma ikapp. Men mycket alvedon, mycket nässpray, mycket kaffe och mycket prinsesstårta kan klara en hel del!

Vi firade min födelsedag också, jag som nästan hade glömt bort att jag har fyllt år. Massa paket blev det, bland annat ett par träningsbyxor som på något magiskt vis får mina lår att se vältränade ut trots att jag inte har tränat ordentligt sen i maj. Fantastiskt, jag längtar tills jag får svassa omkring i dem bland folk och känna mig cool. Ungefär lika cool som alla andra på iksu.

Under helgen har jag känt mig dålig för att jag inte har pluggat så mycket. Men när jag väl fick mina timmar nu i eftermiddag så blev det inget gjort i alla fall. Jag skrev av facit på fråga 1b), jag insåg att jag inte förstod fråga 2, och jag dissade fråga 3 eftersom jag insåg att jag aldrig skulle komma på det själv. Fast till slut skrev jag av facit på a)-uppgiften och förstod faktiskt. Nu har jag suttit i 5 timmar och ska nog snart skriva av facit till fråga 3b). Gha vad hopplöst det känns! Jag hade lika gärna kunnat göra något roligare de här timmarna. Kanske blir det att jag nollar mitt första prov imorgon, det skulle inte förvåna mig. Det värsta är att jag knappt orkar bry mig. Kanske ska jag sova snart.

Och eftersom jag är en tönt så lyssnar jag på Du kanske var på Holmön just nu.

Bra och sämre

Bra saker just nu:
- Bra stämning i klassen, folk som bryr sig om. Jag som bryr mig om på ett bra sätt.
- Mamma- och pappahelg i antågande, vilket innebär att jag kan få leka litet barn igen. Och så blir det mormor och morfar och fikan och födelsedagsfirande och sånt mys. Plugga i ett hus utan internet, det känns som en fantastiskt bra idé.
- Filmkväll imorgon, vilket känns som den form av avslappning som är kanske mest effektiv, eftersom det är kravlöst att titta på film men man umgås ändå.

Sämre saker just nu:
- En förkylning som överväldigade mig bara några dagar efter det att den förra förkylningen försvann. Den har satt sig i öronen, och nu har det känts som att jag har bomull i öronen i tre dagar.
- Att jag känner att jag skulle behöva plugga varenda stund som inte redan är uppbokad i min kalender de närmste fyra veckorna. Om nästan fyra veckor är det tenta, och om jag ska ha någon chans att förstå vad jag håller på med innan dess (och innan jag så småningom ska jobba med det här!) så känns det som att det är det enda sättet. Hejdå omvärlden på ett tag liksom.
- Att jag inte orkar plugga så mycket som jag skulle behöva. Just nu till exempel, jag slösar säkert 10 minuter på att skriva det här blogginlägget. Suck.

På ett sätt är det kanske bra att jag är förkyld ändå, annars skulle jag kanske få för mig att satsa massa tid på att träna också... Eh, tack?

Energikretsloppet

Idag lyckades jag faktiskt med att vara på ett jättefint humör, med sån där sprudlande energi som man knappt vet var man ska göra av. Och detta trots att jag kände mig ynkligt sjuk i morse och halsen kändes som att den var huggen av knivar. Saker som ger energi är leenden och att tycka om folk. Gärna att tycka om många. Och gärna leenden från alla möjliga. Och när man har mycket energi är det så mycket lättare att dela ut leendena vidare. Vilket fantastiskt kretslopp när det funkar!

Och engagera mig, och verkligen engagera mig

Jag måste dela med mig av en låt som matchar min energinivå. Jag gick så långt att jag till och med försökte köpa den, eftersom jag lyssnade slut på den på Spotify, men allt bara gick så dåligt, så jag gav upp. Men en halvbra version finns i alla fall på youtube.



Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Åkej.
Man är väl fel person.
Åkej.
Av fel kön.
Åkej.
I fel roll.
Åkej.
I fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
på galen planet.

Hängig på morron.
Åkej.
Döle vid lunchdags.
Åkej.
Färdig vid middan.
Åkej

Åkej Åkej
det är väl hösten
eller vintern
eller våren
eller välfärden
nån bristsjukdom
eller
jag har en annan rytm
Åkej

Åkej åkej
jag ska försöka bättra mej
jag ska försöka som
den dära statsrådsfrun i reportaget
förra veckan
yeh
eller som den med nie barn
som jobbar heldag
och dessutom bakar vörtlimper
och tjänar extraknäck på kåserier
yeh åkej
Åkej
och tänk på alla dom i Norrland
som får bära vatten långa vägar
medan spisen ryker in och gröten möglar
tänk på dom
Åkej

och tänk på dom i Spanien
och i Afrika

och tänk på Gittan som blev lämnad ensam
med ett koppel slitvargar i värsta åldern
och som är för stolt att gå till socialen
och dom ska ju ha som alla andra ungar har
och tänk på sjukvårdspersonalen
vad dom orkar
yeh
Åkej

Åkej
jag ska försöka bättra mej
i morron ska jag gå till jobbet
yeh
Åkej

Och engagera mej
verkligen engagera mej
och vara bussebussig mot den lilla nya
yeh
Åkej
och skriva brev till mormor
och till Doris och till Kalle
äntligen
Åkej
och ägna mej
verkligen ägna mej

Åkej åkej
och få en tid hos tandläkarn
Åkej
och gå till biblioteket
äntligen
Åkej
och låna alla böcker
som man måste läsa ju
ja hjälp
Åkej

Och börja föra kassabok
och börja läsa ryska
och koka äppelmarmelad
och repetera tyska

Och måla kryddhyllan i någon piffig raffig färg
åkej
och laga någon liten piffig raffig rätt
till TV:s panorama
yeh åkej

Och dammsuga bilen förstås
och vädra garderoben förstås
och sy den dära tevärmarn
jag tänkt så länge
äntligen
Åkej

Åkej åkej
och verkligen ägna mej
verkligen engagera mej
och vara på ett jättefint humör
Åkej

Åkej åkej
men det får bli en annan dag
åkej
just nu har jag inte lust till någonting alls
nehej
jag är väl missanpassad
misslyckad

Åkej
jag tror jag lika gärna får och hänger mej

Över en Allers eller Damernas
Åkej
nu sticker jag och dränker mej

I drömmen om att vara en av dom som orkar med
och lyckas
yeh åkej
Åkej

Åkej
jag passar ändå ingenstans
jag går och knyter mej

Fast hösten vill jag inte skylla på, den kan inte bara med sig något ont har jag bestämt. Och jag har redan börjat föra kassabok. Och det är inte till mormor jag ska skriva brev. Och tack och lov så har jag ingen bil att dammsuga.

Men nu tror jag att jag går och knyter mig. Imorgon ska jag kanske vara på ett jättefint humör.

Medan spisen ryker in och gröten möglar

Häromdagen när J och jag var och fikade kom Annika Norlin in i rummet. Vi blev helt förstummade, alla de tre gånger hon gick genom eller stannade till i vårt rum. I mitt stilla sinne hoppas jag på att hon hörde vad vi pratade om och att det inspirerade henne tillräckligt mycket för att hon skulle skriva en låt om vår vardag. Men tyvärr så minns jag inte riktigt vad vi sa precis när hon var i närheten. Jag kanske kommer på det om hon är tillräcklig specifik i sin låt.

Igår var jag på utflykt i skogen med M. Jag blev så lycklig över att inse vilken skatt jag har så nära inpå mig! Gammal naturreservatskog med en vacker sjö och inte alltför överbefolkat. Och bara 40 minuter bort till kanske finaste platsen. Lyx. Ytterligare ett mervärde var det att få gå i skogen med en nästan jägmästare. Då och då hittade hon spännande saker, som spår efter en jätteovanlig fågel, olika växter med speciella användningsområden eller ett träd som egentligen inte växer här i Norrland. Vi har diskuterat nördiga saker som växters smarta egenskaper, och helt plötsligt känns det igen som att det inte är jättelångt borta att välja växtinriktningen på mitt program. Fint var det, och man mår så bra efter skog+promenad+vän. Fast sen tog energin slut för helgen ungefär.



En klassis har träffat min syster i helgen. Jag blir lite avis.

Nu ska jag sova, trots att klockan bara är åtta. Men förhoppningsvis kan jag sova bort den här dumma slutheten och nästan sjukheten i kroppen. Jag som äntligen hade blivit frisk! Hur gör man egentligen för att ha en stabil energinivå? Min energi tar ju bara slut hela tiden.

Omstart

Ikväll skulle jag på sittning, men jag var så otaggad att jag övervägde starkt att stanna hemma istället. Men jag hade ju betalat dyra pengar för den, och mat måste man ju ändå äta, så jag tog mig dit ändå, tänkte att det skulle bli bättre när jag väl kom dit. Tyvärr så fortsatte mitt opepp, och jag övervägde starkt att gå hem när sittningen var slut, precis när eftersläppet började. Men så blev jag kvar ett tag, tänkte att det skulle bli bättre när jag väl kom upp på dansgolvet. Men jag stod där och trampade i takt med musiken, och fick inte in flowet eller glädjen i dansen, och övervägde starkt att gå och hämta min telefon för att höra om J var vaken. Kanske skulle jag kunna sitta och dricka te med henne halva natten istället? Det längtade jag jättemycket efter, nästan till tårar. Men så insåg jag att det var väldigt sent, förmodligen kö till garderoben och att sannolikheten för att få tag på en vaken och göralös J som gärna ville vara vaken massa timmar till inte var jättestor, så det slutade med att jag stod kvar och trampade.

Men till slut kom den där vändningen, som så ofta kan komma när man minst anar det och på det sätt man minst kunde räkna ut, när man är nere i den djupaste deppen. Plötsligt blev missförstånd utredda, missförstånd som låg till stor grund för min opepp från första början. Ingen hade dissat någon men ingen ville störa den andra. Äntligen förstod båda parter varandra, och båda parter ville att vi skulle förändra. Konkreta planer på denna förändring gjordes, och jag fick till och med ur mig lite oförväntat djupt och ärligt prat. Jag insåg att jag tycker mycket om massa människor. Så skönt! Nu kan jag gå och lägga mig med en glädjetår istället för lesstår ikväll. Godnatt!

Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat kom.

Just nu lyssnar jag på en låt som får mig att minnas Alanas kloka ord om vänskap i somras. Det känns bra. En av alla tusen aspekter på det hela, en aspekt som jag sällan tänker på.

Snart ska jag skriva dugga. Just nu sitter jag och försöker jobba ikapp. Att ens hinna repetera innan man ska examineras är fegt, eller hur var det nu?

Tajming som med änglar

Idag när jag kom hem från skolan var jag trött. Jag var trött på att jag inte kan hålla mig från att bli besserwissig, att jag utövar härskartekniker utan att jag menar det. Att folk runt omkring mig gång på gång tystnar för att jag låter för säker på min sak. Men det är ju så jag låter när jag tror på något! Jag började undra hur folk står ut med mig egentligen. Jag står ju knappt ut med mig själv när jag kommer på mig själv sådär i efterhand. Jag ville bara gå och lägga mig, jag ville sova, slippa tänka.

Men jag skulle repa någon cellogrej. Jag var otroligt otaggad, men har man lovat så har man. Min självförtroendedipp sträckte sig vidare till cellospelandet, och jag visste att jag inte hade repat så mycket som jag borde.

Men. När jag kom dit var alla glada och trevliga, och det bästa av allt var att en av mina Jn från Klara Klucks Klan var där! Det gäng där de allra flesta är starka individer, där vi ägnar oss åt att sprudla av iver för sin egna idé, för att i nästa stund kastas omkull och övertygas av någon annans idé, för att i nästa stund bli övertalad till att göra något man inte tror mest på. Men alla är glada och tycker om varandra ändå, och oftast blir inga tår trampade på trots att man säger "men sådär tror inte jag!". Åh.

Och J är så bra, och jag fick djupprat, analyserande och perspektiv med henne över te och digestivekex. Så otroligt välbehövligt, och särskilt just idag. Tack för att möten med vänner kan ha tajmingar som med änglar ibland!

Jag känner mig så tacksam för att jag äntligen har tid (?) att träffa nära vänner från olika sammanhang. Sånt är så viktigt. Jag blir nästan tårögd så tacksam jag är. Jag är nog inte stabilast ever idag.

Ikapp med att andas

Idag var en dag när jag lyckades komma in i ett riktigt bra pluggflow ett tag. Sådär bra som jag bara trodde var möjligt med matte. Men tydligen även med kemi! Med en kaffekopp vid min sida, invirad i en Guatemalafilt och med höstrusket utanför mig så kunde jag njuta av att få grotta ner mig i något svårt, som jag faktiskt insåg att jag har lärt mig mycket om. Ta till exempel den här meningen: Allyl compounds react rapidly by the SN2 mechanism because the double bond can stabilize the transition by conjugation. För en månad sen hade jag inte förstått hälften av orden. Men nu försår jag precis vad meningen vill säga, och jag tycker till och med att det är logiskt!

Jag blev så taggad av att kemin kändes så rolig att jag började fundera på roliga sommarjobb. Jag googlade lite och hittade en beskrivning som lät fantastisk rolig! Labassistent på ett medicintillverkningsföretag. Det lät som att jag har tillräckligt med kompetens för det, jag skulle få komma in i ett riktigt lab som inte bara är i utbildningssyfte och jag skulle få känna att jag hade lite användning av det jag har lärt mig under året. När jag blev less på att plugga började jag tänka ut bra formuleringar till min ansökan, för att övertyga dem om att jag var bäst lämpad för jobbet. Bra att börja i tid liksom. Får bara hoppas att de behöver någon som jobbar hos dem i sommar, annonsen jag såg var inför höstterminen...

Ikväll har jag också träffat J och T! Åh vad roligt det var, och åh vad värdefullt det är med såna nära vänner! Jag bara önskar att vi skulle ha obegränsad tid att umgås. Ungefär som min och Js helg förra hösten, det känns som mitt drömscenario just nu. Men det är svårt när flera stressade människor med välfyllda scheman ska försöka hitta tid samtidigt.

Något som i alla fall är bra är att jag börjar komma ikapp mig själv lite nu. Jag är inte ikapp med pluggandet, inte ikapp med att träffa folk som jag vill, inte ikapp med allt annat som ska göras. Men jag är i alla fall ikapp med att andas, och det bådar gott inför alla andra aktiviteter. Dessutom har jag inte haft ont i halsen alls idag. ÄNTLIGEN!

Effektiv, fast ändå inte

Saker man kan göra för att undvika att plugga:

- Sova i ett halvt dygn istället för att gå upp den tid man planerade kvällen innan.

- Cykla ner till stan i det fantastiska höstvädret.

- Köpa de perfekta vinterkängorna (äntligen!).

- Införskaffa sig bromsar till cykeln. Bra att ha.

- Investera i praktisk förvaring efter nästan ett års längtan efter detta.

- Spontanshoppa fint på rea.

- Äta tårta.

- Sortera kvitton från de senaste månaderna, samt skriva in allt man köpt i ett excel-dokument (ja, det kan tyckas sjukt onödigt, men det har sin charm att ha koll på hur mycket pengar som går till mat och hur mycket som går till fika eller kläder!).

- Pyssla ihop fina kuvert till de kvitton som ska överlämnas till olika personer, samt skriva ner kontonummer på de nyss nämnda kvittona.

- Möblera om.

- Städa lite.

- Måla naglarna (jag har till slut kommit till den punkten då jag tycker nagellack är lite kul. Äntligen får jag känna mig lite mer kvinnlig!).

- Med hjälp av den ovan nämnda praktiska förvaringen organisera alla städskåpsartiklar som har legat ihopslängda på en hylla, efter nästan ett års längtan efter detta.

- Titta på de facebookbilder man är taggad på för att komma ihåg vad för roligt man har gjort det senaste året.

- Ringa och prata med mamma.

Idag har jag alltså gjort väldigt många saker, och man skulle kunna kalla mig sjukt effektiv, men jag har inte gjort ett uns av det jag egentligen borde ha gjort. Men att gå ut med soporna känns för tråkigt, så nu är det kanske dags att gå och koka lite te, förbereda ett par digistivekex med ost (imorgon får jag hjälp med tårtan, så jag slipper oroa mig över den ett tag) och sedan grotta ner sig i kemins mekanismer. Ja, nu kör vi.

Samvetet vs. lättjan

Ikväll finns det stort hopp om att jag kommer i säng innan halv tolv, trots att det är fredag. Det blir alltså som att gå och lägga sig som en vardagskväll och gå upp som en helgmorgon. Det blir bra. Kanske kan jag till och med vakna klockan nio, och därmed kunna lördagsmysa på stan (omskrivning för skaffa nya bromsklossar till cykeln) utan jättedåligt pluggsamvete? Det blir toppen! Och jag ser fram emot att äta en frukost i lugn och ro, kanske till och med till en bok. Trots K och jag har kommit fram till att man pluggar bäst till mat. Men man kanske slappnar av bäst till mat också?

På tal om mat så har jag haft mysmiddag med M ikväll. Vi åt en fantastiskt god lasagne med lax, spenat, fetaost, keso och krossade tomater. Oj vilken hit. Dessutom hjälpte hon mig att äta upp tårta det var bra. Men bäst av allt att få träffa henne överhuvudtaget. Och på söndag ska jag träffa J och T, längtar!

Egentligen vill jag bara ha en sån där fin helg, med gå på stan, mysa på kvällen, gå i kyrkan på söndag, och sen träffa J och T. Men eftersom jag inte kunde uppbåda något pluggfokus alls idag så borde jag plugga ungefär varenda minut. Jag hoppas att jag lyckas hitta någon gyllene medelväg.

Men om jag går och lägger mig precis nu behöver jag inte oroa mig för att hitta den gyllene medelvägen längre. Sover man gör man ju redan något viktigt. Och det finns ju en liten, liten chans att jag kommer att vakna upp imorgon bitti med en extrem plugglängtan, och det vore ju bra. Ja, precis så känns det, precis därför känns det som en lättnad att få gå och lägga sig precis nu. Så att jag inte behöver slitas mellan samvetet och lättjan riktigt än.

If they only knew how thin the ice they walk on is

Jag har varit på möte med andra ordföranden. Och plötsligt känns det som att jag inte kan nånting. Eller har koll på nånting. Jag som trodde att jag började få grepp om det där. Jag förstår inte hur alla andra kan ha sån stenkoll, själv tycker jag att jag frågar och frågar men aldrig får något helhetsgrepp. Blir bara ännu mer förvirrad. Önskar att jag kände att jag brann för det här just nu. Att det bästa jag visste var att jobba stenhårt för att allt ska bli perfekt, eller åtminstone riktigt bra. Men jag saknar energi.

Så nu lyssnar jag på Parenting never ends. Vill få känna mig liten igen. Slippa ta ansvar. Slippa försöka ha koll på saker jag inte har koll på. Slippa ha några som helst förväntningar på mig. Inte ens att komma i tid. Bara vara. Mother please make my decisions liksom.

Ofördelaktiga karaktärsdrag

Något som är lite synd är att jag har en så lång startsträcka på saker och ting. Idag kom jag till exempel på andra saker att göra än att plugga i hela 5 timmar innan jag till slut lyckades fokusera på några uppgifter. Då insåg jag att det var riktigt roligt och inte alls så svårt som jag trodde att det skulle vara, men tyvärr så finns det ju inte jättemånga timmar kvar till plugg innan det är sovdags då.

Något annat som är lite synd är att jag har börjat ge mig själv en duktighetskänlsa när jag jobbar på att minska mitt överflöd av tårtor och kakor i kylen. Det känns inte så hälsosamt att känna sig lyckad varje gång man har lyckats proppa i sig lite mer tårta. Typ "Det där gick ju bra, jag mår inte ens illa! Får jag bara vila någon timma kan jag nog få ner lite till också." Jag har lite av en hatkärlek till min fett- och sockerfyllda kyl. Snart blir nog det oätna och ofrusna dåligt, tack och lov!

Sådärja!

Plötsligt händer det faktiskt. Plötsligt finns det flera oplanerade stunder. För en kvart sedan såg jag en vecka framför mig med endast två inplanerade saker utöver skolan! Jag tror det är rekord på jag vet inte hur länge. Sen i våras? Nu har jag hunnit bestämma ett fredagsmys med M utöver dessa två, men det känns bara roligt. Jag har precis gjort bort en muntlig presentation, vi har inte nästa dugga förrän om över en vecka och jag städade bort födelsedagskalasrester igår istället för idag.

Fantastiskt. Så nu får jag äntligen tid att ta igen alla kapitel jag ligger efter i kemin! Eller hur var det nu, var det verkligen äntligen...?

Tårtmätt labbnörd

Jag är glad över att jag har fantastiska vänner som bryr sig. Och jag ska få träffa dem på söndag! :)

Jag har har fyllt år, det var trevligt. Jag ägnade i princip hela dagen åt att baka, vilket var en otroligt mysig sysselsättning, trevlig omväxling från att använda hjärnan liksom. Dessutom levde jag i god tro om att jag faktiskt inte hade så mycket att plugga under nästan hela dagen, vilket var skönt. När jag sedan på kvällen insåg att jag egentligen har massor att plugga var det lite jobbigare, men det tog ju ändå inte bort att jag hade känt mig väldigt avslappnad under dagen.

Idag har jag kalasat, det var roligt! Först var jag kaos och alldeles för mycket tidsoptimism och kommer-tårtorna-verkligen-räcka?-pessimist, men till slut fick jag ordning på allt och fick tid att sätta mig ner. Skönt! Och roligt att träffa alla. Det kom folk från olika sammanhang, vilket gör att det känns som att mitt Ume-liv hänger mer ihop. Bara att se alla i samma rum var lite märkligt, men roligt!

Nu har jag mängder av tårta över, vilket känns lite lyxigt, men också lite jobbigt nu när jag är så övermätt. Men jag kan ju dela ut lite till folk.

Jag tror faktiskt att veckan som kommer är lite lugnare än de tidigare veckorna! Just nu har jag en kväll som jag har planerat för mig själv, och en helt oplanerad kväll och ett helt oplanerat dygn! Fantastiskt, det tar sig. Då kanske jag kan få slippa leva i ett slusk, och kanske hinner jag plugga ikapp en del. Bra.

Jag får ofta en finne när jag är trött, stressad eller sjuk. I fredags hade jag inte mindre än 5 finnar, varav 3 var på det speciella stället där jag bara får finnar under de ovan nämnda förutsättningarna. Det var nog en för trött, en för stressad och en för sjuk. Men trots det hade jag en otrolig snyggdag, det måste nog vara labbglasögonen som gör det. Nörd är snyggt. Yeah.

Vill du ha lite anisolja?

Du har 21 olästa meddelanden. Jag alltså. Och alla är diskussionsinlägg om fonetik. Och jag förväntas ockå diskutera. Synd bara att jag inte är så taggad på det just nu. Men att just nu är ungefär den enda tid jag har innan det ska vara slutdiskuterat. Men jag har redan skrivit det jag tyckte var roligt att skriva! Nån måtta får det väl vara?

Idag har jag labbat. Jag har utvunnit en aromatisk olja ur anis. Kul att få göra något praktiskt, jobbigt att inte ha koll på vad man ska göra, kul att lyckas knipa ett dragskåp nära flera av de bästa, jobbigt att dagens enda rast mellan 8.15 och 17 var 20 minuters lunchrast, jobbigt när dödströttheten slog till eftersom jag bara sov 4 timmar förra natten (fonetik+labbförberedelser ställde till det). Blandade upplevelser alltså, jag kan tänka mig att det kommer att vara skönt att gå tillbaka till normala dagar efter fyra dagara labb, men att jag ganska snart kommer att längta tillbaka till labbdagarnas tydliga upplägg. Dessutom tror jag att labbdagarna kommer bli roligare och roligare i takt med att jag känner mig lite mer hemma och trygg i labbet.

Något som var väldigt bra idag var att jag var tvungen att baka inför storkalaset på söndag. Skönt att få rensa tankarna, slicka skålar och känna godlukter, med gott samvete trots den här himla fonetikdiskussionen som ligger och väntar.

Hemgruppen har kommit på den fantastiska idén att åka ut och hajka en natt. Så imorgon bär det av, och jag ska få vakna upp på min födelsedag i friska luften i skogen! Som jag har längtat. Ända sen i våras, och trots hopp om att få sova ute i Guatemala så blev det aldrig av. Äntligen äntligen! Blir bra uppladdning inför den lite mer rejäla hajken med M nästa helg, lycka! :D Då ska jag minsann se till att vara frisk också!

Hälsan framför allt?

Jag känner mig sjuk och ynklig. Jag överväger starkt att sluta plugga för idag (vilket skulle innebära sluta innan jag har börjat) och lämna kapitel 12 helt åt sitt öde inför duggan imorgon. Får man verkligen göra så? Men hur mycket lyckligare kan jag egentligen bli av det där ynka poänget som jag eventuellt skulle kunna skrapa ihop från just det kapitlet?

Hur som helst så måste jag nog äta middag innan jag får gå och lägga mig ändå. Då kanske jag piggnar till lite. Synd att det är obligatoriska grejer i skolan hela veckan nu. Ingen möjlighet till sjukskrivning alls, nu när jag kanske för en gångs skull kanske skulle behöva det. Men kanske blir det bättre imorgon.

Kravla upp och sen, spring igen

Idag känner jag för att bryta ihop lite för att jag har så mycket att göra. Och för att jag inte riktigt ser något slut på det. Efter klockan 15 tisdag den 8 november då tentan är avklarad kanske? Jag hoppas på tidigare. Än en gång hoppas jag på om en vecka, men eftersom jag har hoppats på det i två veckor i rad nu så känns det inte så upplyftande. Jag förstår ju inte kemins mekanismer, och resten av livet verkar också ha en fömåga att hopa sig över mig.

Något som jag har gjort duktigt är i alla fall att jag har skickat ett mail och sagt att jag inte kommer att vara med så mycket i orkestern i höst. Duktiga mig! I vanliga fall är jag dålig på att hoppa över grejer för att "jag inte hinner", jag brukar anse att hinner är ett relativt begrepp. Fast inte tillräckligt relativt har jag insett nu. Hur som helst känns det väldigt skönt med fyra timmar extra varje vecka, så skönt att det vinner över sorgen att inte spela med andra varje vecka.

Imorgon blir det att hetsplugga till tisdagens dugga, på tisdag blir det till att skriva handlingar till nästa stormöte, att baka till onsdagens möte, samt att tvätta. På onsdag skulle jag nog behöva handla och börja baka om det ska bli något kalas till helgen, och dessutom så måste jag verkligen ta tag i spanskans fonetik då. På torsdag hemgrupp och på fredag-lördag hajk. På lördag tänkte jag försöka undvika plugga, men förmodligen har jag fonetik kvar. Sen blir det kalas hos A på lördag kväll, sen förmodligen baka tårtor om det ska bli kalas på söndag kväll. På söndag kväll ska även fonetiken vara klar. Hm, kanske om jag hoppar hemgruppen på torsdag? Så, nu känns det lite bättre, när jag har fått ut en plan ur mig. (Vad gör man inte när man inte har någon mamma i närheten att klaga för?) Men snälla säg att det är lite lugnare om en vecka! Alternativt att jag får en otrolig förmåga att bli effektiv sådär helt plötsligt.

Investeringar för psykiskt välbefinnande

Idag fick jag en craving efter cola och köpekakor. (Ja, just köpekakor var det, trots att jag erbjöd mig själv att baka kakor så sa cravingen att det inte skulle räcka.) Så jag tog ett lugnt och välbalanserat beslut att jag faktiskt skulle ta och unna mig det idag. Så det så. Så jag tog en promenad till maxi i det fantastiska höstvädret, och nu sitter jag här iklädd min fulsnygga känna-mig-lagom-sluskig-i-tröja och stillar min craving. Det känns riktigt lyxigt efter en vecka på språng, när jag har haft tur om jag överhuvudtaget har haft tid att sitta ner för att äta middag i lugn och ro. Snart ska jag ta tag i det jag behöver göra idag, men jag förtränger det lite en stund till.

Igår började spanskan! Oj vad roligt det var. Till och med under de två timmarna av grammatikgenomgång satt jag alldeles uppspelt, och var så glad att jag hade någon koll på vad han pratade om, tack vare sommarens plugg. Men det bästa av allt var två timmar konversation. Jag var lite nervös innan, men när jag väl kom igång att prata var det så himla roligt! Jag hade ingen lust att ta rast när läraren föreslog det (jag är ju van vid 2,5 timmar utan rast från Guatemala!), jag hade ingen lust att prata svenska mellan våra uppgifter, och när vi till slut var klara kring sju på kvällen hade jag gärna fortsatt en timme till. Trist att det bara kommer vara såna här konversationstimmar 4 gånger det här året.

Jag börjar överväga att inte spela så mycket i orkestern i höst. Det känns otroligt trist att hoppa över den, sådär så det skär lite i hjärtat. Men å andra sidan så är jag rädd för att slita ut mig också. Det är så tråkigt när jag inser att jag är för utmattad för att ens kunna orka uppskatta sociala tillställningar. När jag är för trött för att orka lyssna eller orka prata eller orka engagera mig i andra människor. Jag ska försöka styra lite lugnare tempo i veckan, och se om jag lyckas komma tillbaka till ett tempo jag klarar av.

Språk.

Idag fick jag ett släng av saknad till att sitta för mig själv på ett café i Xela, dricka en stor, lyxig och billig cappuchino och plugga in spanskaord. Jag har också kommit på mig själv med att råka säga saker på fel språk. Just nu är alla föreläsningar och kursboken på engelska, så det är mycket engelska i huvudet, blandat med mycket svenska såklart. Jag ser fram emot när spanskan kommer att trängas där också, tills jag knappt vet vilket språk jag tänker på. Ungefär som i somras.

På fredag börjar spanskakursen, det känns lovande!

Tack!

...för att det återigen är standard att en vanlig skoldag innehåller minst ett gäng rejäla magskratt. Tack för att det kan vara så roligt att plugga kemi trots att det är svårt, tack för att jag hinner ha så roligt trots att jag inte har mycket fritid över. Tack för att det jag måste göra blir så roligt.

and I can't say how glad I am about that

Och helt plötsligt så är allting bara roligt igen

Jag har en stressfinne på mitt vanliga ställan mellan hakan och munnen, men jag är glad ändå. Stormötet är överstökat, och när jag väl kom igång var det riktigt roligt, lite adrenalinkick som när jag skulle hålla tal på nationella proven i svenska för massor av år sedan. (Eller egentligen bara några, men det känns som i ett annat liv.) Efteråt kände jag mig lätt som en fjäder eller lätt som efter en tenta.

Vi hann repa vår låt inför sittningen idag, vilket innebär att jag kan gå på välkomstdag OCH gå på stepmuskelpass imorgon. Och plugga lite också förhoppningsvis. Och der var roligt att repa, det blev flashbacks från förra året då samma personer satt i samma rum men allt bara var början. Nu är det inte slutet, men i alla fall så har vi kommit någon vart. Roligt. Som jag undrade för ett år sedan vart vi skulle komma.

Och så är det hemgrupp, äntligen! :)

Sen på fredag kommer bror, och det är sittning, längtar!

De senaste dagarna har jag också längtat efter att få sätta mig ner och plugga, och det är ganska trevligt när jag väl gör det. Det känns lovande inför höstterminen.

Idag insåg jag att jag tror att jag har släppt saker som bara gör mig tung till sinnet, och istället kan jag uppskatta det som är bra. Och det känns naturligt och bra i situationer som tidigare har känts lite krystade, äntligen!

Ikväll känner jag att det bådar för en bra höst. Tänk att så mycket kan kännas så mycket lättare bara en specifik stressklump släpper!

Jag och veckans alla planerade minutrar

Jag är så trött så trött. Den här veckan är sjukt intensiv med skola som drar igång (en kurs som endast 20% klarade förra året, uh oh!), mottagning som fortsätter, orkester som har terminstart, hemgrupp som börjar igen, ordförandemöten som drar igång, stormöte som jag ska hålla i (ahh, nervöst nervöst nervöst! Längtar tills det är över imorgon kväll.), sittning, musik som ska repas in innan sittningen, besök av bror, besök till mormor och morfar, middagsbjudning. Och sen så behöver jag städa någon gång innan torsdag, storhandla innan helgen och plugga inför duggan på måndag. Jag nästan dör lite av att bara tänka på allt jag ska göra och den obefintliga tid jag har att göra det på.

Det ska i alla fall bli skönt när det här lite ångestframkallande stormötet är över, jag känner att det skulle kunna komma massa detaljer som jag borde har tänkt på men inte har haft någon koll på. Jag kan ju ingenting egentligen! Idag fick jag reda på saker jag borde ha gjort, men som jag inte visste om. Förhoppningsvis löser det sig i alla fall.

Jag undrar om hela min höst kommer att bli såhär. Förmodligen inte såhär illa, men kommer den bli för stressig ändå? Nästa vecka drar ju spanskan igång också. Phu.

Jag blev lite nervös när jag läste det här. Tänk om jag sliter ut mig? Har jag redan slitit ut mig för mycket? Var det därför jag inte klarade mitt humör i våras? Och var det därför det där PMS-liknande tillståndet kom tillbaka i måndags, nu när jag har mycket att göra jämt igen?

Fast idag bestämde jag mig för att det bara var vanligt normalt PMS i måndags, för idag har jag skrattat mycket. Sånt där skratt som aldrig tar slut, sådär så att jag nästan känner mig odräglig till slut. Men jag blev uppmuntrad till att fortsätta skratta, det var skönt.

Osammanhängande bra saker

Jag har följt med våra nollor till en lägergård ett dygn, som någon slags ansvarig. Himla roligt var det, som att vara lägerledare! Oj vad jag önskar att jag kunde få vara lite mer lägerledare i mitt liv. Kände hur jag älskade kombinationen av att ha möjligheten att göra samma roliga saker som deltagarna och att ha friheten att slappa när deltagarna gjorde något mer seriöst. Det var roligt att lära känna de nya nollorna, det var skönt att få mycket slappartid tillsammans med kompisar. Ah.

Imorgon har jag en ledig dag, vilket hör till ovanligheterna. Dessutom känns det fortfarande lyxigt att få gå omkring och le, och till och med vara normalt klädd! Det blir nog kyrkan (äntligen!) och kanske lite iksu och tvätt och första ordentliga matlagningen på två veckor. Det blir mycket bra tror jag.

Annat som gör mig glad är att bror kommer och hälsar på om en vecka! Dessutom blir jag glad när jag kommer på att mitt hår faktiskt är tillräckligt långt för att sättas upp i en knut. Vi har fått en ny kyl-och-frys, vilket innebär att min mat förmodligen inte kommer att frysa i kylen framöver. Det börjar kännas som höst i luften, vilket alltid muntrar upp mig. Relationer som jag har oroat mig för att de ska bli svåra har känts riktigt lätta ganska ofta, och jag förväntar mig att det kommer att gå lättare och lättare allteftersom också. Kanske är en bra, lagom stor pluggrupp samlad inför hösten. Jag håller på att träna på att kvalitets-koppla-av. Till exempel så gick jag till skogen och låg på en klipphäll och vilade i en timme häromdagen. Då kändes det som att jag hade lyckats. Häromdagen kände jag mig även osjälvisk då jag gjorde den absolut äckligaste städningen jag någonsin har gjort, utan att känna mig ett uns bitter på personen som var orsaken till den. Kul att inse att det ibland finns något som vinner över egoismen och självcentreringen!

Ikväll är jag på bra humör, och inatt ska jag till och med få sova många timmar. Lyx.

Hösttaggande

Jag har suttit och läst igenom blogginlägg från förra hösten. Det gjorde mig på bra humör, jag lät så nöjd hela tiden! Förutom när jag var stressad, men det kan man väl stå ut med då och då. Det gör att jag känner lite mer hopp inför hösten. Kanske bra att jag inte bloggade så mycket i våras. Ska inte läsa min dagbok från då.

Idag har jag varit på hembesök hos en Nolla, det var roligt. Sådär roligt att jag till och med fortfarande skakade lite av tyst skratt när jag skrev på hennes nummerlapp (på ryggen, så hon såg det nog inte). Och tack och lov så var det längre tid jag kunde sitta och skratta innan hon dök upp än den tid jag behövde stå och hålla mig för skratt senare. Den här skrattiga morgonen gjorde mig också mer peppad inför hösten.

Dessutom så börjar jag se fram emot att plugga nu. Tidigare tänkte jag på kemikursen i våras, då jag inte kände mig jättetaggad. Men jag väljer att tro att det inte var kemin det var fel på, utan omständigheterna. Att först slappa sig igenom halva kursen och sen få stresspanik är ingen bra metod. Nu ska jag vara duktig från början. Och nu när jag tänker på kursen i våras får jag till och med lite glad-känslor, det känns lovande!

Och efter ikväll får jag vara den jag är, utan masker och roller, åh vad skönt det ska bli! :)

Roligheter, ansträngningar och självutveckling

Fåtölj, mysmusik, kaffe och bulla. Ah. Och har ingen tid att passa alls idag. Ett helt dygn fick vi ledigt, vilket känns otroligt lyxigt efter 4 dagar då jag i princip bara har varit hemma för att sova eller för att kasta i mig lite mat innan jag ska iväg igen. Och den tid som har varit över för att sova och äta har inte heller varit så mycket. Men jag tror det lugnar ner sig lite veckan som kommer.

Men det har varit roligt, trots mycket. Ibland har det varit för roligt, vilket i och för sig är väldigt ansträngande, eftersom det då krävs otroligt mycket fokus för att låta bli att skratta. Och när jag hela tiden umgås med roliga människor som jag tycker om är det extra svårt. När jag väl lyckas samla mig och till och med intala mig själv att jag har tråkigt så är det någon som drar ett sånt där torrt skämt som jag tycker är så himla roligt. Eller så kommer jag att tänka på något roligt som hände eller sas några dagar tidigare, och så lyckas det ta sig innenför min mur av tristess, inåtvändhet eller annan typ av lugnhet. Och så får jag börja om att samla mig. Sen sitter jag på helspänn, hårt bitandes i kinderna (köttet är lite sårigt nu), med fingernageln jättehårt i ett finger och nynnar på en ledsen sång, till exempel The Scientist. Den här typen av fokus gör mig tröttare psykiskt än en tenta gör.

Det finns de stunder som är tråkigare också, det är lite skönare tycker jag. Särskilt när jag är så trött, då kan det vara skönt att blunda en stund och sitta och vänta ut tiden. Men det allra roligaste är när det händer tillräckligt med grejer för att jag ska kunna hänga med, när jag har långt till skratt, när jag känner att jag kan hålla mig trots något lite smålustigt. När jag känner att jag har kontroll på mig själv och känner att jag gör det bra.

Det är också rolgit mellan våra "framträdanden", när våra uppgifter går ut på att planera, handla, tänka på allt, träna på sång, dans, hälsning eller gång, vänta på att det är dags för oss att framträda... Det var mer jobb än jag trodde det skulle vara, men kul är det! :)

Något som känns väldigt skönt är att jag är bättre än jag oroade mig för att jag skulle vara att släppa. Jag vet att jag lätt vill ha kontroll och koll på allt, men nu är det inte jag som är huvudansvarig. Jag kan faktiskt släppa saker och lämna åt andra, både när det gäller att göra saker och att veta saker. Jag inser att det är skönt att inte tänka på allt, men jag tycker att jag har lyckats undvika det andra diket: att inte bry sig alls, ändå. Älskar känslan av att jag utvecklas. Dessutom är det även andra saker jag lyckas släppa mer nu än i våras, vilket är otroligt skönt! Och även där lyckas jag släppa utan att ramla i andra diket: ignorans. Jippie!

And it's killing me

Hur kan en relation som var så självklar helt plötsligt vara så komplicerad? Hur kan man tappa förmågan att prata med någon som man tidigare kunde prata oavbrutet och utan tryckt stämning med i timmar i sträck? Hur blev det så svårt att klämma fram ett endaste intressant samtalsämne?

Men viktigast av allt: Hur får man tillbaka det man har förlorat?

Goddag. (den här veckan är jag coolast ever)

Välkomnandet av de nya studenterna har börjat. Oj vad roligt det var. Vilken adrenalinkick att stå framför alla som har sådan respekt för oss! Iförd overall, pilotbrillor och mössa. Yeah. Än har jag inte förstört med skratt, trots att jag alltid förlorar på arga leken. Phu. Och jag tror jag har utvecklingspotential, det kändes redan lättare andra gången vi träffade de nya, hur bra ska det inte då bli i slutet av den här nu-är-jag-stenhård-veckan?

Men jag blir lite paranoid, när kan jag egentligen vara civil? Just nu har jag persiennerna nerdragna i mitt rum, men hur ska jag göra om jag vill träna? Kanske sen-kväll-springtur är det bästa, som K föreslog, i skydd av mörkret. Iksu känns ju lite farligt. Ja ja, det är ju inte jättemånga dagar. Kanske klarar jag mig utan att storhandla under den här tiden också, så jag slipper visa mig såhär på Maxi.

Idag fick jag veta att ytterligare en ska sluta i klassen. Det känns som att alla bara droppar av! Det känns lite konstigt, men det ska bli spännande att se vad som händer i grupperingar och stämningen i klassen efter det här. Kommer nya grupper bildas? Kommer andra grupper bildas? Dessutom ska en ny person börja i klassen, vilket också kan röra om allt. Spännande!

Om att må bra

Nu mår jag bra. Invirad i Guatemalafilt och Guatemalahalsduk, sittande i min fåtölj. Dricker lite te, lyssnar på Loney Dear efter tips från E. Skönt med musik som känns som mys och som jag kan låta inge en stämning utan att jag behöver gräva mig djupt in i den. Och skönt med musik som inte bär med sig känslor och sinnestämningar från förr. Tankarna går varken framåt eller bakåt, tänker jag någonting överhuvudtaget ens?

Jag har suttit en lång stund och inte gjort annat än att slölyssna på musiken och titta rakt fram, i det hörn som är ganska städat. Skönt att slappna av. Och skönt att det kan vara skönt och inte bara tråkigt. Det är så här jag vill att det ska vara. Jag vill kunna njuta av att göra ingenting. Bra.

Idag har jag varit på mitt första stepmuskelpass efter sommaren. Min form är kass, men glädjen i att få göra rörelser till musiken tog över, så tack vare dessa glädjehormoner så sträckte jag armarna extra högt och gjorde knäböjen extra djupa, trots att jag inte orkade. Jag är alldeles förundrad över hur det kan vara så roligt, hur det kan få mig att må så bra. Tänk vilken lycka att jag har tillgång till det här flera gånger i veckan nu och framöver.

Den här terminen ska jag fokusera på saker som får mig att må bra. Idag har jag lyckats stundtals. Men övning ger väl färdighet?

Att hinna ifatt

Idag har varit en sån där dag när jag äntligen har avklarat saker. Flera mail som har legat och väntat på svar i veckor, den sista tvätten från resan, en informationstext om sektionen, uppdatera sektionens maillistor, skicka csn-papper. Phu. Lång startsträcka blev det innan jag lyckades förmå mig att göra allt. Till exempel så saknade jag Guatemala och ägnade någon timme åt att googla på hostel som jag bodde på där, istället för att skriva på det word-dokument jag hade gruvat mig för i någon vecka. Åh vad jag vill tillbaka! Jag trodde att jag åtminstone skulle vara less på min begränsade resegarderob när jag kom hem, men istället så är de enda kläderna jag vill ha på mig just nu, de kläder jag hade på resan. Som för att återfå känslan, trots att jag är hemma och i Sverige. Det går stundtals.

Nånting som är bra är att det börjar kännas bättre att bege mig tillbaka till Umeå. Jag ser fram emot mitt egna studentrum, mina egna rutiner, mitt egna liv. Dessutom börjar jag se fram emot att bevisa för mig själv att det värsta scenariot som jag har oroat mig för faktiskt inte behöver inträffa. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan styra det här själv nu. Jag hoppas att jag har rätt. Jag tror det delvis i alla fall, jag har lite planer på hur jag ska gå tillväga om det inte känns så självklart när jag väl är där. Bra.

Förutom att avklara viktiga saker idag så har jag haft tid att sega lite. Det har varit otroligt välbehövligt. Jag har sprungit och bakat kladdkaka och varit ineffektiv. Jag skulle nog behövt det innan jag började träffa folk efter Guatemala, då hade jag kanske haft mer att ge. Men nu blev det som det blev. Det får gå det också.

Och just ja, nu är jag antagen till min spanskakurs under det kommande läsåret, weeho! :)

3 ting

Jag sitter och dreglar över iksu-pass. Jag längtar.

Snart åker vi till Ö-vik för att hälsa på K. Det ska bli roligt.

Det regnar och är jättegrått ute idag. Det är ganska befriande.

Verklighetstempot

Jag är hemma i Sverige igen, och då är planen att också komma tillbaka till bloggen. Så här är jag!

Det är mycket roligt som händer här hemma, som bröllop, klättring och fina, fina vänner. Men just nu längtar jag mest efter att få andas ut. Idag hade jag fyra timmar då jag inte hade planerat något med någon annan, och de saker jag behövde göra var: packa upp, städa rummet (jag fick knappt plats i rummet, och nu är rummet fortfarande så stökigt att det drar väldigt mycket energi från mig att vara där), svara på minst 3 mail jag har liggandes väntandes, skriva klart resdagboken och skriva ett dokument där jag presenterar kårsektionen (jag har ju blivit ordförande nu!). Jag hann inte allt. Långt ifrån allt.

Jag längtar efter att få klart det jag borde göra, och jag längtar efter att läsa, att vila, att skriva dagbok, att lugna ner mig, att sova, att springa. Men när jag har en ynka vecka hemma i Sundsvall med alla Sundsvallsvänner så borde jag ju ta tillvara på den. Och hålla ut ett tag. Men något säger mig att de första veckorna i Umeå också kommer att vara sjukt intensiva. Med mottagning och plugg på 125% och stormöte och annat ordförandegrejs och träffa alla efter sommaren. Och så orkester och hemgrupp (som jag längtar efter!) som vanligt. Det kan hända att det blir till att hålla ut ett långt tag. Phu, jag blir stressad bara jag tänker på det.

Jag är så rädd att jag ska komma tillbaka i samma stress-depp som jag hade i våras. Då var min räddning att tänka på att jag snart skulle åka iväg, jag skulle resa till Guatemala, och då skulle ingenting spela någon roll längre. Men nu kan jag inte längta mig bort på samma sätt, jag måste bara leva här och nu. Eller där och då.

Men jag hoppas att jag har lärt mig nånting i sommar. Jag hoppas att jag blir bättre på att se vad jag verkligen vill göra och vilka jag vill umgås med, och bättre på att prioritera rätt grejer. Jag hoppas jag kommer ifrån en längtan att umgås med folk bara för att jag borde.

Jag är så glad att T finns i Umeå. Vi har lärt oss lite liknande saker i sommar, och nu kan vi påminna varandra. Bra. Jag vill inte ägna mer energi åt folk och saker som bara gör att allt känns tungt! Mitt liv. Jag bestämmer vad jag vill lägga energi på. Så det så.