Duktig idiot

Jag är duktig, jag gör framsteg. Det besked som ett tag var "det värsta" kändes inte så farligt nu när det väl kom. Lite chock, ja, men trots att jag kände efter allt vad jag kunde (ibland är självbevarelsedriften låg) så mådde jag inte särskilt dåligt. Jag är glad över hur beskedet kom, tack för fina vänner!

Idag saknar jag Thailand. Jag tror att det beror på att jag är trött och är på ett lite konstigt humör som jag gärna skulle fly från, men det kan man ju inte. Fast då kan man inbilla sig att man bara har hellyckliga känslor på en annan plats eller i en annan tid, och just nu valde jag att se Thailand som den platsen. Nej nej, jag mådde aldrig dåligt på något sätt alls där, trallala. Något som kan ha att göra med att det blev just Thailandsaknad idag är nog att en Thailandvän precis har lagt upp bilder från vår tid där, och en annan Thailandvän precis har skrivit ett blogginlägg om sin Thailandtid. Bilderna ledde nästan till tårar, men man får ju skärpa sig i offentliga lokaler.

Trots att man ska leva i nuet kan jag inte låta bli att gruva mig för avslutet på mitt år här. Känslan bara attackerar då och då, och attackerar den inte mig så attackerar den någon bredvid mig, och så är ångestdiskussionen igång igen. Jag längtar i alla fall redan tills när jag kan komma och hälsa på här nästa år, både hos de som går kvar här ett andra år, men också de jag känner som kommer hit sitt första år :)

Jag har kommit fram till att jag ibland kanske känner ett för stort behov av att känna mig självständig. Typ klarar mig själv, vill inte känna mig efterhängsen. Undrar om det hänger kvar från den perioden i mitt liv då jag var väldigt efterhängsen? Och undrar om det går att vänja sig av vid, det är inte så bra alla gånger, i alla fall inte till en viss gräns. Steg ett är väl att upptäcka det antar jag...

Fjället, retreat, bakning och skvaller: folkhögskola it is.

Jag klarade mig från förkylning på Sylarna. Vi tog oss inte ända upp till Storsylens topp, men högre upp än fjällstationen, alltså längre än jag hade varit tidigare, och jag var nöjd. Det är så härligt på fjället, och det är så härligt på turskidor, ville bara stanna. Ända tills jag var blöt och ville in. Jag undrar om det kan bli något sista åk för mig i år eller om det var det sista åket för säsongen.

Förra veckan var jag på retreat, drygt två dygns fasta från prat, mobil, mat och delvis klocka, skönt! Fast blir det en nästa gång så tror jag att jag skippar matfastan, det är skönt med lite energi i kroppen. Men oj vilken energi jag fick efter retreaten! Jag vet inte om det berodde på att kroppen blev glatt överraskad av all mat, eller om jag hade sovit och vilat så mycket under retreaten, men de närmast följande nätterna blev femtimmarsnätter för att jag inte kunde sova mer, och på dagarna kunde jag knappt sitta still. Fast nu är tröttheten tillbaka, tyvärr, men det var kul så länge det varade.

Något annat kul vi äntligen tog tag i var att vi bokade bagarstugan på skolan och bakade stora mängder tunnbröd och lagom mängder stenugnsbakad pizza. Efter flera skeptiska uttalanden av lärare som inte trodde att vi skulle klara det var det en sån seger att få till riktigt fina tunnbröd med bara en googlad beskrivning på hur ugnen skulle skötas och hur brödet skulle bakas.

Samma dag kände jag en känsla som var mycket lik en känsla för ganska längesen nu. Den dagen åt jag också pizza efteråt om jag inte missminner mig, men då blev det strömavbrott också, det blev det inte den här gången som tur var.

På en folkhögskola skvallras det hejvilt, och för några dagar sen fick jag reda på rykten som går om mig, rykten som inte är sanna. Inte de mest smickrande sådana, så det har snurrat en del i mitt huvud de senaste dagarna. Jag hoppas att jag har lyckats stoppa spridningen hos grundkällan och att det inte är så skvallrat om som jag är rädd för, jag har bara hört två personer säga det. Mest hoppas jag att det inte skadar någon. Eller skadar något.

Idag på lektionen fick vi reda på schemat ända fram till sista dagen i skolan, jag började nästan gråta. Jag undrar om det hjälper att jag tar ut sorgen i förtid, om det blir ett lättare uppbrott sen när det väl blir av. Men på nåt sätt tror jag inte det.