När hjärnan går på sommarlov i förtid

På facebook läser jag om alla som får sommarlov, en efter en. Själv har jag flera dagar kvar, det känns som en evinnerlig tid. Fast i nästa stund känns det som en alldeles för kort tid eftersom jag har så himla mycket att göra klart tills dess. Synd bara att min hjärna tycks ha gått på sommarlov redan. Det tycker jag var lite taskigt av den, att lämna mig ensam mitt i det här. Än en gång är jag i en sån där situation då det känns som att jag skulle kunna fylla all min lediga tid fram till måndag med bara hälften av det jag ska göra tills dess.

Igår lyckades jag till slut få en lampa att börja lysa när man pratade i en mikrofon. Jag är mäkta stolt. Jag har ägnat så många timmar till att vara uppgiven över de där signalerna från mikrofonen och lampan som lyste lite slumpmässigt då och då. Jag är imponerad över folk som faktiskt hittar på avancerade saker som funkar. Jag ska nog aldrig bli elektriker.

Jag undrar hur jag ska gå till väga för att kunna göra något effektivt. Jag har försökt allt jag kan för att få tillbaka skärpan i hjärnan. Jag har druckit så mycket kaffe att jag har fått ont i magen, jag har legat och vilat en stund på sängen, jag har spelat cello, jag har ätit chokladpraliner, jag har ätit digestivekex, jag har öppnat fönstret, jag har spelat lite(!) röj. Försökt sätta mig med rapporten då och då, men jag vet knappt vad jag gör. Gissar mig fram, lyckas hitta någon tabell som är lätt att skriva av, sätter in den där jag tror att den kanske hör hemma. Risken är stor att jag tror fel och att rapporten blir så dålig att jag blir utan poäng på den ändå.

Lite luft vore kanske bra.

I can't deny, it's gonna be a part of me until the day I die

Tänk om man skulle ta och åka till Kina i sommar. Plugga lite kinesiskt språk och kultur, läsa någon avancerad kurs i något som har att göra med att räkna celler, hänga på ett kinesiskt universitet? Jag ska ju bara jobba några veckor i sommar, tänk om jag blir rastlös? När så många andra befinner sig utspridda på olika orter eller jobbar, vad ska jag ta mig till då? Kommer jag bli trött på att ligga och läsa skönlitterära böcker i stugan efter några veckor? Och Kina har jag ju velat åka till länge. Hm, tål att tänkas på ett par dagar till.

Det var ju det här med den här rastlösa själen.

En dag i Guatemalakläder

Jag älskar frihetskänslan jag får av att gå omkring i shorts. Jag har haft shorts på mig två dagar i rad nu. Välkommen sommar.

Idag har jag Guatemalakläder på mig. Idag saknar jag Guatemala. Massor. Jag saknar att åka från äventyr till äventyr. Jag saknar stunderna då jag var trött på äventyr och drog mig undan till någon lugn, fin plats för att läsa och skriva dagbok en hel dag. Jag saknar självförtroendekicken av att klara allt själv. Jag saknar den prestigelösa socialiseringen med nya människor. Människorna som var så öppna och välkomnande och släppte in mig i sina grupper. Socialiseringen som jag kunde lägga på den nivå jag kände för och orkade just för tillfället. Jag saknar att knappt ha några förpliktelser, inte ens någon sommarprestationsångest. Jag saknar att simma och klättra genom grottan i Semuc Champey. Jag saknar friheten. Jag saknar att kunna leva så mycket i nuet.

En plats att stanna en dag extra på

Vilodag

Att åka gummiring i Semuc Champey

En direkt vänskapsklick som nu bor alldeles för långt bort

Jag saknar så mycket att jag får lite ont i magen.

Sommarprestationsångesten

Typiskt. Jag hade planerat att det här skulle bli en ganska helhjärtad plugghelg, eftersom det har varit ont om tid till pluggande i veckan. Men så drabbades jag precis av en sån där vad-gör-jag-egentligen-med-mitt-liv-hur-kan-jag-sitta-inne-och-skriva-labbrapport-när-det-är-såhär-härligt-ute-och-jag-skulle-kunna-uppleva-idylliska-stunder?-känslan. Och så tänker jag på alla jag vet som har valt att inte plugga ikväll. Varför ska vädret vara fantastiskt när man har mycket att göra för?

Jag tänkte att jag skulle bejaka min lust efter att göra något härligt ute genom att gå ut och plantera mitt lilla skott som har fått rötter nu. Full av energi gick jag ut med jord, omplanteringsburk och det lilla skottet. En minut senare var jag klar, och då var det bara att återvända tillbaka mot labbrapportskrivandet. Snopet.

Men jag har faktiskt upplevt en fin stund idag. Hela mitt Sydamerikaresesällskap kom över på fika, och så satt vi ute i gräset och drack kaffe och åt kakor. Jättemysigt och jättetrevligt, jag tror det var första gången vi sågs samtidigt alla fyra på över tre år.

Igår kväll var det också fint väder. Men då drabbades jag också av den här prestationsångesten över att få en härlig och minnesvärd kväll, och jag blev rädd för att välja fel aktivitet så att jag skulle slösa bort de bra förutsättningarna. Vad trött jag blir på den typen av prestationsångest! Det blev i alla fall bra, med bra stämning på brännboll, picknick vid dammen, kubb i sista kvällssolen och spelkväll inne när det blev kallt. På vägen hem gjorde jag studiebesök på fysikgränd, där det den här helgen är en stor fest som jag har hört talas om redan innan jag kom till Umeå. Kul att se, men jag var ganska nöjd med att bara se hur det var. Jag mötte flera som oroligt frågade mig om de var på fysikgränd, tydligen var det fler som ville uppleva storheten.

Jag tror det är den här prestationsångesten som gör att sommaren inte är min favoritårstid. Förra året slapp jag den genom att fly till Guatemala och uppleva något helt nytt och annat, men i år är det som upplagt för att jag ska hinna med mängder av sommaridylliska stunder. Hjälp, hur ska det här gå?

Någon slags bemärkelsedag

Jag glömde att uppmärksamma årsdagen för min separation från min blindtarm. Äsch då. Men för ett år sedan kom jag i alla fall hem från sjukhuset. Fast det är inte riktigt lika spännande att uppmärksamma.

Idag skriver jag labbrapport, har mensvärk och ska snart cykla iväg för att spela i VM i brännboll. Det är supervarmt, men jag har missat solen, och snart ser det ut som att det ska börja regna. Jag tröstar mig med att jag kommer få uppleva så många lediga varma dagar i sommar att jag till slut inte kommer att veta vad jag ska göra av dem. Lika bra att passa på att plugga när det finns saker jag kan (måste) göra. Dessutom tänkte jag unna mig någon timmes slappande i solen i helgen, det känns lyxigt.

Överlämningsveckan

Idag var jag så trött på att jag inte förstod nånting i labbet att jag nästan grät. Men skicklig som jag är lyckades jag dölja det med ett nästan hysteriskt skratt. Till slut hittade vi vår lärare, och jag tror att han såg att jag inte hade mycket krafter eller hopp eller livslust kvar, för istället för att säga åt oss att tänka själva, vilket är det vanliga, så satte han sig faktiskt och kopplade kretsar åt oss. Det gick bra ett tag tills allt sket sig igen, och det visade sig att vi inte hade lyckats åstadkomma något alls på en helt fylld arbetsdag. Tråkigt. Särskilt när jag inte har tid över till nånting ändå nästan. Jag kan knappt säga att jag har lärt mig särskilt mycket av alla misstag vi har gjort.

Sen bar det av mot veckans andra överlämning av sektionsuppdrag, och nu är ordförandegruppen avslutad också. Det var en riktigt trevlig kväll, med grillning och badtunnebadning i sommarvärmen. Det är himla roligt att inse hur bra kompisar man har blivit under ett år, och så skönt att kunna umgås så avslappnat en hel kväll. När jag cyklade hem i den ljumma kvällsluften kändes det precis som ett sånt där jobbigt våravslut. Fast vi kommer ju vara kvar i samma stad, och vi kommer nog ses mer. Det gör mig glad.

När uppdrag tar slut

Jag är en person som lätt blir sentimental. Nyss har jag haft mitt sista styrelsemöte för läsåret. Sista styrelsemötet som ordförande för den här sektionen. Och nu har jag en liten sorg i hjärtat. Vore jag inte så stark så skulle jag nog gråta en liten skvätt. Lite konstigt, för egentligen är det nog inte så farligt. Det brukar ju alltid finnas möjligheter att styra upp och dra ihop saker, så får jag abstinens så löser det sig nog. Och att skriva ut möteshandlingar gång på gång är inte riktigt det jag tycker är roligast i hela världen. Men ändå. Slutet på en era. Slutet på att känna sig viktig?

Nu har jag jätteont i huvudet, och imorgon ska jag sitta typ hela dagen i ett labb som ger mig ont i huvudet. Jag gruvar mig. Elektroniklabbet är inte alls lika roligt som kemilabbet eller biologilabbet. Jag har nog valt rätt linje, med väldigt lite elektronik i förhållande till matten och kemin. Tur i alla fall att jag har bra sällskap imorgon som kan göra det hela lite roligare. Synd bara om labbet suger ut all energi ur mig så jag inte orkar umgås trots trevligt sällskap. Bäst att ladda med sömn kanske.

Brännboll

Igår spelade jag brännboll. Egentligen tycker jag det är ganska tråkigt med brännboll. Antingen är man i utelaget, då står man på en fläck och väntar på att bollen ska komma åt ens eget håll. Oftast gör den inte det, men ibland händer det. Då riktar man allt fokus på att få fatt på den där bollen, och oftast känner man sig fumligare än någonsin. Sen är det dags för Kastet. Trots att jag har försökt att träna på att kasta bollar så har jag aldrig riktigt lyckas få till det. Jag kastar så att det känns som att axeln ska gå ur led (jag har hört att det är viktigt att kasta med hela armen), men ändå kommer bollen bara några futtiga metrar. Om man har tur får man vara brännare, att fånga snälla bollar som kommer mot en i lagom fart är faktiskt ganska tillfredsställande.

Sen är det dags att spela inne. Man väntar på sin tur, och när ens tur väl kommer så kommer också pressen. Missa inte bollen, missa inte bollen. Har man tur träffar man bollen, och så går den i en fin båge och landar rakt i någons enda hand. Kanske. Fast ibland går det ju bättre också, då kanske man hinner springa en kona. Igår hann jag springa en kona på mitt egna slag flera gånger, jag var mäkta stolt. Har man otur så hänger hela spelet på att man träffar den där bollen. Igår lyckades jag bränna ute hela mitt lag. Sen kommer den roligaste biten. Då får man springa några intervaller tills man får köa igen. Men även där finns risken för skam, tänk om man chansar fel och förstör för hela laget?

Men ändå så är det ju så stämningsfullt att spela brännboll. Efter att ha blivit intutad i att det är roligt alla våravslutningar med skola och andra aktiviteter under hela ens uppväxt, så är det som att brännbollsspelandet säger "Nu ska vi ha roligt tillsammans innan det är sommarlov!" Och det är ju en trevlig känsla.

Så jag myste faktiskt på ganska bra under brännbollskvällen igår. Det blev ju inte direkt sämre av att solen lyste och värmde trots att klockan var sju på kvällen. Dessutom såg jag till att spelandet inleddes med en picknick. Utan picknick går jag nog inte riktigt på att brännbollen är ett sätt att ha roligt tillsammans. Då blir det bara en sport med ovanligt mycket tillfällen till skam.

Ja må hon leva i mer än hundrade år

I helgen har jag varit och firat min farmor som har fyllt 90 år. Jag tycker att hon är så himla häftig! På kalaset kom några gäster från USA som inte pratade svenska. När farmor fick höra att de skulle komma satte hon genast igång med att läsa en bok på engelska, för att fräscha upp språket lite, och sen minglade hon glatt med dem när det var dags för fest. I present fick hon en utlandsweekend. Hur många 90-åringar klarar det liksom? Snart får vi ändra texten på ja må hon leva tror jag.

Det var roligt att få träffa lite släkt! Vissa kusiner hade jag inte träffat på fyra år, alldeles för mycket! Jag fick mingla lite på spanska, det är så roligt när jag hör att det kommer ut en ström spanskafraser ur min mun, men så tråkigt när jag tror det ska komma ut något men jag inser att jag har glömt för många ord. I sommar ska jag plugga spanska inför det bröllop jag ska på. Då blir det mycket spanska, och då ska jag minsann satsa på att prata direkt och strunta i att det inte alltid går!

Hej hopp, labbrapport! (Jag är superbra på att hitta ursäkter för att slippa göra tråkiga saker)

Vardagslyx - Lyxvardag

Imorgon om en vecka skriver jag läsårets sista tenta. På onsdag har vi det sista styrelsemötet. På torsdag den sista aktiviteten med de andra ordförandena. På fredag den sista aktiviteten för sektionen. Det närmar sig sommarlov. Det ska bli så otroligt skönt, jag behöver verkligen pusta ut.

Men samtidigt så längtar jag efter att gå till skolan imorgon. Det fanns en liten tråkighetsklump i mig när jag lämnade skolan i onsdags och visste att jag inte skulle dit på hela fyra dagar. Skulle jag bara få vara ledig på kvällarna och helgerna, att det räckte att plugga heldagar i skolan, så skulle så mycket vara så himla bra!

Det känns bra att det känns så. Det är lyxigt att få längta efter mycket som kommer hända,att så många små vardagssaker känns så roliga. Det är skönt att slippa gruva sig inför skolstarten i höst. Än en gång gläds jag åt att jag får komma tillbaka till det jag lämnar, att läsårslut inte behöver innebära uppbrott på riktigt. Annat än uppbrott från mitt korridorsrum kanske. Jag kommer bo här ungefär tre veckor till, sen är det klart. Undrar hur många gånger till jag kommer behöva städa bort efter resten av folket i mitt kök? Man borde nog kunna räkna dem på fingrarna snart.

Men det är nåt med dig, som att komma hem

Jag har haft en sån där riktigt bra helg. Jag har lyckats förtränga hur mycket jag har att plugga och bara ägnat mig åt roliga saker. När det roliga är inplanerat i kalendern sedan tidigt så behöver man inte tänka på vad för nödvändiga saker man hade kunnat göra, såna är reglerna va? I alla fall så lyckades det den här helgen. Middag med fina vänner, en riktigt lyckad återspark, besök i kyrkan, socialisering med nytt folk på veganlunch och myskväll med film. Vad mer kan man begära liksom? Imorgon tänker jag börja komma ihåg att jag har mycket att göra igen, fast oroar mig för att det kommer att överväldiga mig för mycket.

Jag längtar i alla fall tills sommaren, det känns så skönt att den här kursen är läsårets sista. Bara några veckor kvar nu! Slutspurt. Sen ska jag minsann vila och pyssla med handarbete och vara ute i friska luften och hinna träna så mycket jag vill och läsa skönlitterära böcker och lapa sol och träffa folk (hinna och orka!) och allt annat som det blir lite si och så med nu.

Katching!

Yes, jag är klar med spanskakonversationen, och katching!, där inkasserade jag några till högskolepoäng. Var bara tvungen att säga det. Det gick inte så bra, men läraren var snäll. Nu är det bara det roliga kvar och jag kan hänge mig helt åt att glädjas åt det. Och sen kan jag få fokusera bättre på få saker resten av terminen. Trallalla!

Fredag

Snart ska jag ha min spanskakonversation. Jag trodde att jag skulle ha den klockan ett, i såna fall hade jag varit klar vid det här laget. Men när jag satt inloggad på den "virtuella mötesplatsen" där vi skulle prata så var det ingen annan som dök upp. Trots att min lärare hade sagt att det var då jag skulle vara där. Så nu går jag och väntar tils klockan blir kvart över fyra istället, då nästa konversation skulle vara. Jag råkar gå och hoppas på att det inte ska bli något av det hela, jag undrar om jag borde förbereda mig mer, jag undrar om jag orkar förbereda mig mer. Vill ha det överstökat.

Igår var jag på sittning, det var så himla trevligt. Jag hade en sån där kväll när jag kände mig snygg och sprudlade av självförtroende. När jag minglade runt och var övertygad över att alla var överlyckliga (jaja, typ i alla fall) över att få prata med just mig, och jag kände att jag kunde prata lite med vem som helst. Det var en sittning som kårengagerade var speciellt inbjudna till, vilket gjorde att folk inte kom dit med sina bästa kompisar för att sedan stå i ett hörn och prata med sina bästa kompisar, utan det var många som hade lite lösa relationer till varandra, vilket gjorde mingelklimatet väldigt trevligt. Jag kände mig inte heller för bunden till ett hörn av dem jag pratar med mest, vilket var skönt. Att det kan vara så befriande och energigivande att umgås så prestigelöst ibland!

Nackdelen med den trevliga kvällen var att det var väldigt tungt att vakna för att gå till skolan i morse. Och nu är jag alldeles för outsövd för att klara motgångar (till exempel spanskagrupper som inte dyker upp på den virtuella mötesplatsen). Undrar om jag är tillräckligt utsövd för att prata spanska?

Saker som gör mig glad är i alla fall att ikväll kommer fina vänner hit, jag ska göra typ världens godaste tårta, jag fick tillbaka ett bra resultat på förra veckans mattetenta, den jag bryr mig mest om i klassen fick ett ännu bättre resultat på denna mattetenta och imorgon är det återspark, vilket ska bli jätteroligt. Och det sägs till och med att det ska bli sol imorgon. Yeah.

Man ska vara glad för det lilla

Med såhär fina färger blir det lite roligare att plugga elektronik. Fast tydligen inte tillräckligt roligt för att jag skulle fortsätta med det utan att hitta på ursäkter för att slippa. Bäst att återgå nu kanske.

Dagens insikter

Jag har kommit fram till att:

• Det är väldans mycket roligare att sitta och prata spanska med en spanskalärare i Guatemala än att sitta för sig själv och panikplugga inför någon slags examination i Sverige
• Det är tråkigt att känna att man blir sämre på spanska under det år man pluggar språket. För mig känns det egentligen ganska naturligt, eftersom jag i början av läsåret precis hade avslutat min intensivkurs i spanska och jag inte har pluggat så mycket under året, men det vet ju inte mina lärare.
• Jag längtar tills jag slipper slitas mellan olika saker jag borde göra. Ska jag plugga spanska, styra upp sektionsgrejer eller plugga elektronik? Beslutsångesten gör att det blir svårt att fokusera på en enda grej. Jag borde ju göra allt.
• Jag längtar tillbaka till Guatemala.
• Jag är nervös inför att sitta i en spanskakonversation i två timmar på fredag. I höstas var den här delen det roligaste jag visste, men nu känns det som att jag inte kan nånting men förväntas kunna massor. I höstas var det tvärtom. Jag längtar tills det är över.
• Det är nog bra att köpa den där spanska grammatik-boken ändå. Jag har varit för snål hela året, men så har jag ju inte lärt mig någon grammatik heller. Hm.

Att äga sin tid

Just nu känns det som att jag äger min tid istället för att tiden äger mig. Det är en väldigt fin känsla. Den gör att min inspiration för det mesta väcks. Plötsligt drömmer jag om hur jag ska inreda, jag vågar tänka i olika färger, jag tittar på olika hyllor att införskaffa, jag drömmer om att få måla om en byrå. Och jag som brukar låsa mig direkt när jag ska försöka tänka konkret inredning.

Dessutom plockar jag lite i mitt rum, med den där fridfulla känslan. Jag tänkte att "nu är nog en bra tid att laga min cykel igen", och gick direkt ut för att meka lite med den. Sen att det gick dåligt igen är ju en lite tråkigare detalj. Men jag sköt inte upp försöket i tusen år i alla fall. Jag packade min skolväska i jättegod tid, och börjar planera att införskaffa de rätta cykellagningsgrejerna redan idag, för att inte behöva dra ut på det hela i tusen år. Ikväll ska jag laga god och riktig mat.

Jag ser fram emot sommaren, jag kommer på projekt som jag kan sysselsätta mig med under den tid jag har sommarlov. Jag ser framför mig hur jag sitter i stugan och pysslar, pluggar lite spanska, solar, läser bra böcker, springer, går på utflykt. Åker upp till Umeå för att flytta in, kommer tillbaka för att bestämma mig exakt för vilka grejer jag ska handla. Gott om tid kommer jag ha. Ingen stress. Kanske tar jag en sista minuten någonstans, åker till något varmt eller spännande ställe, jag har ju så mycket tid. Kanske tågluffa till och med? Eller bara vara hemma. Hinna pusta ut ordentligt. Och så jobba litegrand på ett intressant jobb. Ett jobb som jag inte tar bara för att få pengar. Ett jobb som gör att sommaren kommer att få ett meningsfullt innehåll.

Jag har lyckats jättebra med att förtränga saker jag borde göra eller tänka ut i nästan ett dygn. Det var så otroligt välbehövligt, och jag är ganska övertygad om att jag hinner klart ändå. På något sätt brukar det alltid lösa sig.

Odlar odlarintresse

Jag har blivit helt inne på det här med växter. Kanske är det en reaktion på stress eller något, men jag känner en sån tillfredsställelse i att ta hand om mina växter just nu. Eller kanske allra mest vid tanken på att ta hand om växter, eftersom de få växter jag har inte behöver så våldsamt mycket omsorg. Det känns nästan som att jag tänker på små djur när jag tänker på de små liven. Fast lite kravlösare än djur, och skulle någon dö så skulle det inte vara lika förskräckligt hemskt.

Idag har jag köpt blomjord, och efter en stunds googlande om hur man ska bete sig med växter som skjuter skott har jag satt ett av mina skott i ett vattenglas. Det känns som ett så spännande projekt att se hur skottet kommer att ta sig! Jag ser framför mig hur jag kommer att bo i en djungel av växter när jag flyttar till eget, men jag har kommit på att det blir väldigt dyrt om man ska köpa sig en djungel. Bättre att odla sig till en. Och ta lite skott här och lite skott där.

I mitt googlande hittade jag den här meningen: "Ett myller av små, frodiga växter förvandlar badrummet till en liten regnskog." Låter det inte underbart så säg? Jag har alltid varit svag för regnskogar.

(Och nu insåg jag att jag tittade till mitt lilla skott i vattenglaset, för att se att det mådde bra. Och kanske om det hade fått någon liten rot under de här tio minutrarna? Men det hade det inte, det går nog inte riktigt så fort.)

En dag av bönesvar

Egentligen borde jag gå och lägga mig bums med detsamma eftersom jag har tenta imorgon, men jag måste bara berätta kort om den här dagen. Jag blev både med lägenhet och med sommarjobb. Poff, poff, vårens två stora, till synes oöverkomliga stressande klumpar, försvann på ett kick. Bara sådär. Jag blev så glad att jag grät efter det telefonsamtal som betryggade min sommar. Jag kan knappt tro att det är sant. Och plötsligt så känns tentan som en så värdslig sak.

Jag vet knappt vad jag ska göra av min glädje och lättnad. TACK GODE GUD!!

Så den här blev eftermiddagens låt till mina glädjedanser:


Här är jag.

När önskningarna tar ett första steg mot att slå in

Igår önskade jag mig ett jobb och en lägenhet. Kan hända att typ 100 pers läste det inlägget och bad järnet för mig, för idag har jag blivit uppringd av en personalchef och just nu står jag tvåa på en lägenhet som jag kanske eventuellt möjligtvis tänker tacka ja till, och som jag kanske eventuellt möjligtvis har en chans att få. Om två och en halv timmar ska jag ha bestämt mig för lägenhets(k)valet. Det känns himla läskigt. Den har ingen balkong, men hur många balkonglägenheter har jag haft någon chans på egentligen? En, och den ville jag inte ha, för det var en etta. Och hur mycket bättre är det med en fransk balkong jämfört med ett vanligt fönster egentligen? Man kan ju ändå inte sitta där och sola eller ställa ut kakor. När jag pratade med mamma i telefon insåg jag hur jag försökte övertala henne om att den lägenhet jag precis har kollat på var jättebra, då började jag ana att jag faktiskt vill ha den. Men så fort jag hade lagt på luren började jag vela.

Personalchefssamtalet var inte heller något som gav något helt säkert svar, men kanske eventuellt möjligtvis har jag chans på ett jobb. Det känns i alla fall som att jag är ett litet steg närmre nu jämfört med förut. Och hur som helst så känns det otroligt skönt att något rörs om i grytan. Jag står knappt ut med tystnadsstressen på jobbfronten. Imorgon har jag en anledning att ringa andra arbetsplatser jag har sökt jobb på för att tvinga fram beslut lite här och var, så snart vet jag om jag ska tjäna pengar i sommar eller vara ledig. Jag hoppas mest på tjäna pengar, trots att jag har försökt peppa mig själv för en ledig sommar den senaste veckan, bara för säkerhetsskull.

Jag klarar inte av att plugga matte med den här beslutsångesten blandat med hoppet blandat med oron över att den som står etta i bostadskön kommer att ta "min" lägenhet. Jag vill helst bara gå och lägga mig, somna bort från det här. Men tänk om jag glömmer att tacka ja! Eller vill jag ens tacka ja? Tänk om jag tar ett förhastat beslut? Jag står inte ut. Det kanske är bäst att jag går och diskar lite för att skingra tankarna.

Att du står bakom och tar emot honom när han faller, bara en av tusen detaljer, som gör att han älskar dig.

Dagens låtfynd.

När man klarar sin deadline

Nu känner jag mig på ett väldans bra humör. Jag blev precis klar med den matte jag tänkte bli klar med innan imorgon, men det är för sent för att det ska vara värt att börja med den repetition som jag eventuellt tänkte börja med. Men den får vänta tills imorgon. Imorgon är det skola igen efter långhelgsledigt, det ska bli roligt!

Trots att jag gruvade mig över hur jag skulle hinna med de här dagarnas plugg innan den deadline som är ungefär om en timme (för sen måste man sova), så har jag vågat lägga tid på roliga saker de senaste dagarna. I söndags var det konsert, och vi spelade kanske det roligaste program jag någonsin har spelat. Pirates of the Carribean-soundtracket har jag redan nämnt (jag kände lite sorg i hjärtat när jag närmade mig sista sidan och den snart var färdigspelad. Jag passade i alla fall på att njuta till max av varje ton.), och utöver det så var det så vacker musik från Gudfadern att jag nästan började gråta när jag satt där och spelade. En ungesrk dans fick mig att känna mig som att jag var på en zigenarmarknad (jag har aldrig varit på en sån, men jag tänker mig som ur någon film. Kanske Katitzi?). Vi spelade till en operasolist, och vi cellister fick spela svulstiga toner tillsammans med sångerskans ännu svulstigare toner. Varje gång jag kom till det stället påminde jag mig själv om hur lycklig jag var som fick spela just de tonerna, och så njöt jag. Till sista låten var det tänkt att publiken skulle sjunga med. Jag såg framför mig hur vissa skulle nynna lite försiktigt, men det slutade med att hela publiken stod upp och klämde i för kung och fosterland. Operasolisten klämde i från sitt hörn också, och hon överröstade alla. Till saken hör att hela konsertsalen var fylld, det satt till och med folk på läktaren bakom orkestern. Jag kunde inte hålla mig från att börja skratta, jag blev så chockad, det var tur att just den biten var lättspelad.

När konserten var över blev det Hållandsreunion! Hela fyra-gänget samlat, första gången alla vi ses tillsammans längre än 20 minuter sen vi gick på samma skola för två år sedan. Det var väldans roligt. Prat, te och kladdkaka långt in på natten.

Måndagen bjöd på plugg, men med is i magen vågade jag mig på att haka på trevliga valborgsplaner. Grillning hos J, yey! Fast jag var så trött så trött, men ibland är det så lyxigt att få haka på ett gäng utan att behöva visa sig från sin bästa sida. På vägen hem sent på kvällen kom jag på att jag hade druckit te sent på kvällen i goda vänners lag två kvällar i rad, vilket kändes otroligt lyxigt. Ett tag var det nog så jag tänkte mig att mitt liv skulle se ut när jag blev fri och kunde göra vad jag ville, men det har inte blivit så mycket sånt som jag trodde. Det är så lätt att verklighetens begränsningar kommer emellan.

Idag var det strålande sol, och som paus i mitt mattepluggande tog jag en promenad till Nydala, där jag träffade känt och okänt folk och grillade. Ah, doft av skog, doft av eld, doft av rök. När jag satte mig i pluggställning igen, några timmar senare, så var det så mycket trevligare att plugga med den skarpa lukten av eld i näsan och sol- och vindpinade kinder. Och som pricken över i så hann jag till och med springa en sväng under kvällen också. Och ÄNDÅ hann jag med min deadline.

Och jag som trodde det här skulle bli tråkiga dagar. Alternativt övermänskligt stressiga dagar. Men icke sa nicke, hoppet om energi resten av våren återvänder, och om någon bara nu kan ge mig ett jobb och en lägenhet så skulle allt bli tipp topp!