Bränna kartkanter och plugga till tenta

Igår hade jag kalas. Jag kände mig i behov av att regrediera, så jag förberedde med en gris att sätta knorren på, en skattjakt med kartor som var kaffegulnade och brända i kanterna, skatter och priser i form av tablettaskar och kinderägg. Det var himla trevligt, med folk från flera olika sammanhang. Nu är min kyl och mitt skafferi fyllt av överbliven tårta, kakor, choklad och tablettaskar. Dessutom har jag presentgodis i olika former och smaker, hej vad jag kan sockerchocka min kropp! Perfekt såhär i tentatider.

För tentatider är det. Det känns ganska skönt att ha en legitim anledning till att hänga på skolan så mycket man orkar för att sen fortsätta hem för att "fortsätta plugga" (läs diska) och att alla (och jag själv?) har full förståelse för att det är helt okej att isolera sig lite en vecka.

Jag har tänkt på det här med mat. Jag brukar tänka att man äter för att bli mätt och få ett relativt jämnt blodsocker, men så sa en vän att "man äter ju för att få i sig allt man behöver!". Då ställs det liksom helt andra krav på att man tänker till lite kring vad man äter, så att man får i sig allt man behöver. Särskilt under den här kursen, när vi gång på gång pratar om alla olika saker som finns i kroppen och som händer i kroppen, så inser jag vad mycket olika saker som krävs för att allt ska funka. Hur många olika slags joner, aminosyror och andra ämnen som kroppen faktiskt är beroende av. Det handlar inte bara om att äta rätt så att man blir snygg. Jag tänker inte så mycket på vad jag faktiskt får i mig. Kanske vore det bra att göra det. För den senaste veckan har jag känt mig lite sådär seg och slut i kroppen igen. Kanske beror det på att jag inte får i mig allt jag behöver? Kanske ska jag försöka tänka lite mer och se vad som händer.

Hipp hipp hurra

Ibland när jag tycker att jag har för lite tid att göra ingenting så bestämmer jag mig helt sonika för att göra ingenting. Nu till exempel, jag oroade mig för att jag skulle få sova en kort natt inatt, och nu när jag till slut kommer hem och kan sova så sätter jag mig vid datorn istället. I morse blev jag också trött på att bara kastas från det ena till det andra, så då satte jag mig och spelade ett parti Röj innan jag gick till skolan. Trots att jag redan då insåg att det skulle bli tajt att hinna i tid. Jag hann inte i tid. Men det var skönt att slippa stressa och vara så himla effektiv hela tiden.

Igår hände en tråkig sak. Länge har jag oroat mig för att min cykel ska tappa ett hjul när jag cyklar snabbt, till exempel i nerförsbackar. Visserligen har jag samtidigt tänkt att det är en sån sak som man kan oroa sig för men som är ganska orimligt att det händer, typ som när man tror att man ska snubbla till bara för att man står bredvid ett stup, men känslan har ändå inte lyckats släppa mig. Igår på väg hem från skolan hände det. Tack och lov inte i en nerförsbacke, men helt plötsligt skramlade det till och så låg en trasig pinne som brukar hålla ihop hjul med cykel på marken. Hjulet satt kvar en stund tack vare kedjorna, men det var inte riktigt läge att cykla vidare. Jag är så trött på min cykel.

Igår firade jag också min födelsedag. Det var trevligt, men ganska odramatiskt. Efter ett uppvaknande på en sittplats på ett nattåg följde en heldag i skolan. Där fick jag massa grattis och grattiskramar. Sen åkte jag hem, var dödstrött, önskade att jag kunde strejka från orkestern. Åkte på orkester, kom återigen ihåg varför jag envisas med att gå dit varje vecka. Åkte hem och åt en bakelse. Såhär skojig såg den ut (och så får man se mitt fina födelsedagskort också):

Sen fick jag sova. En del av mig tycker att man borde ha ett lite mer sprudlande födelsedagsfirande, men igår var det här precis vad jag orkade, så det var nog alldeles lagom. Och jag tänkte fira vidare hela veckan nu, så jag tror jag ska lyckas med även den här födelsedagen.

Den här veckan läser vi om växter, och då blir man inbjuden till den institutionens fikarum och kaffeautomater. Det är riktigt lyxigt.

Drosophila

Idag tittade jag på bananflugor och dess larver i mikroskop. Och jag säger er bara att om ni tycker det är äckligt med bananflugor så ska ni bara veta vilka äckliga larver som kryper omkring någonstans där ni inte ser dem. De är äckliga om något!

Några kliv framåt

En försiktig liten tanke om att "det vore nog rätt kul att träffa någon ikväll/i eftermiddag/senare" har dykt upp hos mig upprepade gånger de senaste dagarna. Sen att jag inte har haft så mycket tid att göra så mycket av tankarna är en annan sak, men att de överhuvudtaget dyker upp spontant är så otroligt skönt. Välkommen tillbaka kära lust att träffa vänner! Fast jag ska försöka att inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag ska se till att jag fortsätter att vila trots att jag ibland vill göra andra saker också.

Idag har jag varit på studiebesök, sånt är roligt. Jag fick åka båt, hurra! Sen satt jag och K kvar på skolan och pluggade till typ klockan sex. Hungern satte stopp för mer plugg, annars hade jag lätt kunnat sitta kvar en timme till. Jag är glad över att vara inne i ett sådant pluggflow, jag är glad över att ha hittat ett sätt att plugga som funkar, jag är glad över att få läsa en så intressant kurs.

Igår fick jag ansvarsfrihet från förra årets förtroendeuppdrag, och en efterträdare valdes in. Nu kan jag släppa på riktigt, behöver inte ens vara redo att hoppa in utifall att. Phu. Jag känner att jag släpper mer våldsamt än jag trodde jag skulle göra, och tack och lov kan jag släppa ansvar på riktigt nu när det finns en ny person att hänsvisa till.

En annan sak som gör mig glad är att jag har gjort en liten souvenirhylla i min bokhylla.

(Vissa hyllor har inte fått fullt innehåll än. Jag har inte direkt jäktat med uppackningen.)

Nu ska jag diska diskberg, heja mig!

Den höstdag jag önskade mig

Idag har varit en sådan förträffligt fin dag. Efter en lagom sovmorgon packade jag fikaväskan, drog på mig gummistövlarna och begav mig ut i skogen med K. Solen sken och vi hittade både blåbär och svamp. Fika vid Grössjön, prat som stärker. När vi kom hem hade det gått många timmar, men än hade jag mycket eftermiddag och krafter kvar. Jag plockade fridfullt i lägenheten, började fylla bokhyllan som K hjälpte mig att få på plats i morse. Kom på att jag skulle baka bröd, cyklade iväg och köpte jäst och lite övrig veckohandling, utan att ens gnälla för mig själv över att jag behövde handla. Bakade, städade, lärde mig hur man byter dammsugarpåse. Rofylld och kraftfylld. Det är så mycket roligare att ta hand om mitt hem när jag är glad över var jag bor. Nu sitter jag med en blåbär- och ingefärasmoothie (godare än vitlök-ingefärasmoothie!) och nybakt bröd, och tänker på att det var ungefär precis såhär jag tänkte mig att min höst skulle vara. Med natur, nära vänner, ro och mysigt hempyssel. Känner mig tacksam.

Idag har jag dessutom kommit på att om ens samvete försöker driva en till att bli någon man aldrig klarar av att vara så är det kanske dags att dra ner på ens egna förväntningar på sig själv lite. Att utgå från där man är och inte där man tror att andra förväntar sig att man är. Det känns jätteskönt att ha kommit på det.

En slags förälskelse

Jag tycker det är konstigt hur man kan bli så fäst vid ett språk. På sistone har jag saknat spanska jättemycket. Det har gått så långt att jag ibland sätter igång youtubeklipp på spanska bara för att lyssna lite förstrött på dem. När jag inte lyssnar på spansk musik. Jag behöver knappt förstå allt, bara jag får lyssna på ljuden så blir jag nöjd. Och jag som trodde att man mest tycker det är roligt med saker som man har lätt för. Men trots att min hjärna inte är någon språkhjärna så faller mitt hjärta för språket. Idag när jag var och fikade med J och N så var det några spanjorer vid ett bord i närheten. Mitt hjärta tog några små glädjeskutt och jag fick svårt att hålla fokus på vårt egna samtal. Konstigt, jag förstår inte riktigt. Jag undrar vad det ska vara bra för? Jag hoppas jag kommer förstå precis varför en dag.

Idag har jag köpt ett höstnagellack, en väggklocka och en bärplockare. Snart ska jag iväg och sy fast märken på min overall. Tjohej!

Mässgodis och spex

Jag sitter och äter mässgodis. Sånt där godis som företag delar ut på mässor, godis som egentligen inte är gott, men som man plockar för att det är gratis och som man inte kan sluta äta för att det är sött. Sen får man ont i magen och i munnen, och så tänker man varför??? samtidigt som man viljeslöst tar en till.

Veckan har gått i en rasande fart, och nu är det helt plötsligt helg igen. Att dissekera gris var så himla roligt, jag älskade känslan av att peta i hjärta, blodkärl och lungor. Man kanske skulle ha blivit kirurg ändå.

Idag har jag varit på spex. Det känns som en väldigt studentig grej, men jag har avklarat två år på universitetet utan att vara på ett endaste spex. Så ikväll var det dags! Jag var jättetaggad först, köpte biljetter och övertalade andra att köpa biljetter. Sen strax innan föreställningen så träffade jag en ledsen vän, och ännu mer strax innan så fick jag reda på att jag och de andra som hade köpt biljetter fick se en gratisföreställning. Fylld av medömkan för min vän, ilska på dumma personer och dåligt samvete över att ha lurat pengar av mina kompisar så skulle jag sen försöka njuta av den efterlängtade föreställningen. Det funkade efter ett tag, den var rikigt bra! Över förväntan, en hel upplevelse och inte bara något intressant som skulle upplevas någon gång i livet liksom. När spexet var klart fylldes jag igen av alla dessa stora känslor på samma gång (medömkan, ilska och dåligt samvete alltså), och kände att jag var nära att svämma över, men tack och lov så var vi ett gäng som drog vidare på café för mat och kladdkaka. Det var så mysigt, och nu är jag stabil och glad. Nu ska jag sova, och imorgon kan jag välja mellan att göra olika trevliga grejer. Ute regnar det och blåser så mycket att det låter som att fönstret ska gå sönder.

Gigis superhuskur

Till slut blev de där arma möteshandlingarna färdigskrivna, och ännu mer till slut lyckades jag hitta ett nytt program som kunde göra dokument till pdf. Mitt förra program la av strax innan sommaren. Med en halvtimmes marginal skickade jag ut alla handlingar till sektionen. Typ alla i alla fall.

Ikväll har jag druckit Gigis superhuskur mot förkylningar med mjölk, vitlök, ingefära och honung. Jag kunde inte dricka upp allt, det var värre än jag mindes det. Men så har jag lite svårt för att dricka mjölk också. Jag hoppas det hjälpte lite mot min onda hals i alla fall.

Imorgon ska jag dissekera en gris, det ska bli spännande. Jag undrar hur blodig min labbrock kommer bli.

När jag var liten var jag bäst på nästan allt. Hade bestämt mig för att vara överallt.

Idag orkade jag inte gå upp så tidigt. Sen orkade jag inte vara så snabb i mina morgonbestyr, så när jag var klar klockan fem över 11 bestämde jag mig för att jag inte heller orkade komma för sent till kyrkan. Istället begav jag mig ut på en promenad i tre timmar. Det var fantastiskt höstväder, och jag hann se både älv, två stycken sjöar och skog. Samlade frisk luft i lungorna.

Sen kom jag hem, och sen började jag längta efter att gå till skolan imorgon. På ett sätt en trevlig känsla, men eftermiddagen kändes oändligt lång. Fast sen kom jag på att jag måste skriva massa sektionsgrejer, och då flög tiden iväg utan att jag hann så mycket som jag hade tänkt. Synd. Jag längtar tills jag är klar med det som ska skrivas nu. Då är det bara ett möte kvar, sen är jag förhoppningsvis ansvarsfri och klar!

I helgen har Linnea Henriksson gått varm i mina högtalare, till exempel den här låten: http://grooveshark.com/s/Nar+Jag+Var+Liten/4HuMPi?src=5.

Och så har jag gjort höstfint inne idag, hurra för höst!

Det meningsfulla i att ha tråkigt

Idag tog jag rejäl sovmorgon, men när jag kom upp kände jag mig så seg att jag inte orkade ta mig för något, varken roligt eller nyttigt. Jag kände att jag var på vippen att falla ner i meningslöshetskänsla, men så satte jag mig och läste igenom min blogg från förra hösten. Till en början varvades inläggen med att handla om hur glad jag var och hur roligt allt var, med att handla om hur mycket jag hade att göra jämt. Allt eftersom handlade inläggen mer och mer om hur mycket jag hade att göra, om hur lite jag hann av det jag ville göra, och till slut märkte jag hur viljan att göra saker byttes ut mot viljan att göra ingenting. Jag uppfattade hur mitt humör blev skörare och skörare, och jag mindes de känslor och situationer som låg bakom orden jag skrev.

Jag tyckte nästan det var lite läskigt att läsa. Det är lättare att se i efterhand hur man förändras över en tid än det är när man är mitt uppe i situationen, och idag slog det mig så mycket svart på vitt hur allting bara rusade iväg med mig för ett år sedan. Det är kanske inte så konstigt att min kropp minns hur det var och skriker i panik när tempot börjar gå upp för mycket nu.

Läsningen gjorde mig beslutsam att inte låta mig hamna där igen, och plötsligt kändes det otroligt meningsfullt att unna mig en dag då jag inte orkar ta mig för något. Jag gjorde någon slags nytta genom att ha tråkigt och inte ens göra nånting duktigt. Jag tog hand om mig själv. Jag har insett att det är en viktig investering.

Att orka för en och en tredjedel

Igår var det orden När du faller, orkar jag för två? som ringde i mitt huvud. På kvällen läste jag enligt min bibelläsningsplan i Matt 9:35-38. Där står det om att Jesus gick runt och fylldes av medlidande för människor, och botade massa sjukdomar och krämpor. Men de var så många sjuka, så mycket medlidande, och han var ju bara en. Och så sa han "Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd".

Om man inte orkar för två så är det bra med fler arbetare. Bett har jag gjort, och igår och idag har jag fått höra om att det har dykt upp "fler arbetare". Fler som kan finnas till. Så om man inte orkar för två kanske man åtminstone kan orka för en och en tredjedel? Jag gillar det här med bönesvar. Och jag är så glad så glad för min väns skull.

Idag har jag fascinerats av biologins underbara värld, skrattat mycket, pluggat i trevligt sällskap, varit på Step Dance med bästa instruktören, haft hemgrupp. Snart är det helg med sittning och mycket fritid, det ska bli så himla skönt.

När du faller, orkar jag för två?

I måndags var jag så stolt över att jag höll ut genom hela den där kvävande känslan som framkallade (eller framkallades av?) ältandet, utan att jag tappade hoppet om att det skulle bli bättre dagen därpå. På kvällen tog jag mig en kopp varm choklad och berömde mig själv för att jag hade klarat eftermiddagen och kvällen. (Jag undrar vad alternativet hade varit? Men ändå.)

Och mycket riktigt, dagen därpå så var jag på strålande humör. Jag hade ingen kursbok, så jag kunde inte plugga, utan istället njöt jag i fulla drag av att få pyssla i lägenheten i lugn och ro hela eftermiddagen. Till och med att gå ut med soporna blev en fröjd. Lite träning och trevliga mottagningsaktiviteter och rolig planering av sittningsspex blev pricken över i:et för dagen.

Idag tog orken slut. Jag gruvar mig för att åka iväg på roligheter snart, jag gruvar mig för att behöva komma hem och fortsätta vara med om roligheter sen. Jag oroar mig för att jag aldrig ska orka plugga ikapp, jag oroar mig för att jag aldrig ska ha ett vardagstempo som jag klarar av och trivs med. Jag vill åka på semester, bort från allt. Så fort jag får för mig att någon förväntar sig något som helst slags engagemang av mig när jag känner mig såhär får jag smått panik. Även om engagemanget inte är större än att ställa en ärlig fråga "hur mår du?". Jag är jätterädd för att planera in för mycket saker, men samtidigt har jag svårt för spontana saker. Jag nynnar på en omgjord version av en Kentlåt: När du faller, orkar jag för två?. Jag vill så gärna vara en sån som orkar, men när vet man att man inte orkar längre? Det känns som om jag aldrig gör tillräckligt, vissa saker kan man liksom inte bli klar med.

Imorgon blir det kanske en toppdag igen, vem vet? Jag är lite trött på mitt humörs berg- och dalbana. (Och nu kommer jag bli försenad också, jag är så trött på klockan!)

Skolstart

Idag är det den första skoldagen på länge, som jag har längtat! Vi ska läsa en kurs som verkar väldigt intressant, och det känns väldigt skönt att få känna pepp inför en kurs och inte bara ligga och flyta i tentastress-efterdyningar när kursen drar igång. Idag är det en sån där alldeles perfekt höstdag, solen skiner för första gången på länge. Jag har äntligen sett till att lämna in ett protokoll som har legat och släpat alldeles för länge, och som har tyngt mitt samvete. Den här eftermiddagen har jag inte hunnit få min kursbok, vilket innebär att jag inte kan plugga så våldsamt, och jag har flera timmar av efterlängtad ensamtid innan jag ska bege mig iväg på första orkesterrepet för hösten.

Trots alla dessa bra förutsättningar är mitt humör inte alls samarbetsvilligt idag. Under skoldagen slog en sån där gruppindelningsstress till, en sån stress som jag trodde att jag hade vuxit ifrån. När jag kom hem från skolan kom jag in i ett ältande mode. "Den sa så, då var det som upplagt för att jag skulle svara så, varför fattade jag inte det? För hade jag bara svarat så, så hade det kanske blivit såhär, och det hade ju varit väldigt trevligt! Och nu när jag inte fattade upplägget så kanske det misstolkas, och så kanske någon är sur eller känner sig sviken, och så kanske jag har råkat markera något som jag inte ville markera. Varför svarade jag inte på rätt sätt?!". Det låter fruktansvärt töntigt när jag skriver ner hur mina tankar går (därför skriver jag det!), men i mina känslor så är det här resonemanget otroligt mycket mer logiskt än "Personen i fråga kanske bara menade precis vad den sa. Eller så missförstod vi varandra, sånt händer ju ibland. Och om det var ett upplägg och jag inte förstod det, så var det inget bra upplägg, och då är det inte mitt fel."

Nu är planen att skriva ett välkomstbrev till sektionen och värma upp lite på cellon. Eventuellt en promenad (för att vädret ropar efter det), eventuellt en tupplur (för att min kropp ropar efter det). Jag är på sådant humör när jag längtar efter att längta efter något, men jag är ju precis där jag vill vara just nu, så jag vet inte vad jag ska längta efter. Längta bort från ältandet kanske. Men det är ju så mycket roligare att längta till något. Till tupplur kanske, och så uppfyller jag det meddetsamma.