Kaffepaus

Jag älskar att ta kaffepauser. Det är så himla mysigt. Att slå sig ner i soffan med en kopp kaffe, kanske en liten liten kaka eller macka, pusta ut, känna att man tar sig en välförtjänt paus efter hårt arbete. Samla energi för att snart gå vidare i arbetet, för att fortsätta vara effektiv. Helst av allt skulle jag vilja ta kaffepauser hela tiden. Men då tappar man ju lite den där poängen med det hårda arbetet och effektiviteten. Men nu har jag faktiskt kommit en bit framåt i städandet och uppackandet, så nu är jag väl förtjänt en kaffepaus. Och nu hörde jag precis hur vattenkokaren blev klar. Yes!

Jag klarade spanskan

Jag klarade spanskan jag klarade spanskan jag klarade spanskan! Ville bara säga det. Jag klarade spanskan! Allra mest njuter jag nog av att slippa ta beslutet om jag skulle skriva omtenta eller inte. Nu är jag klar, och nu kan jag vara stolt.

Idag har jag träffat J, äntligen! Himla mysigt var det. Andra bra saker med dagen var att Plantagen hade halva priset på gröna växter. Jag köpte en fredskalla, som vissa säger kan överleva i badrum. Andra säger att inga växter alls kan överleva i badrum utan fönster, det gör mig lite nedstämd. Men skam den som ger sig innan man ens har försökt!

Jag verkar inte vara så bra på det här med att stanna i lägenheten för att packa upp klart, men imorgon ska jag försöka igen. Vi får se hur det går.

Paltkoma

Jag är så mätt. Idag var en dag då jag tänkte vara sjukt effektiv fram till klockan sex på kvällen, då jag skulle iväg på mottagning och äta palt. Jag laddade med en ordentlig och sen frukost, tänkte att jag skulle stå mig fram till palten. Parallellt med frukosten hade jag tvättid, och på väg till tvättstugan stötte jag på några grannar som bjöd mig på lunch. Visserligen hade jag precis ätit frukost, men det är ju trevligt att ses, så jag lunchade med dem. När jag precis kommit hem från lunchen ringde J och frågade om jag ville komma över på lite kladdkaka. Och vem kan tacka nej till sånt liksom? Så jag cyklade iväg och proppade i mig mer mat (i efterrättsmagen den här gången). Efter kladdkakan skyndade jag mig iväg till palten. Nu känns det som att jag har ätit tillräckligt för en vecka ungefär. Fast förmodligen blir jag hungrig imorgon igen.

Eftersom jag inte fick så mycket gjort idag förutom att äta så är det nog bäst att jag går och stryker lite gardiner nu. Sen kanske jag tar itu med uppgiften att sitta in soffan. Det är också viktigt har jag hört.

En produktiv segisdag

Lycka är en uppackad soffa. Titta vad fint!

 

Lite gardiner (som först ska tvättas och strykas), lite mattor, lite tavlor och lite soffbord, sen så börjar det likna något!

Idag har jag haft sovmorgon, gått runt i pyjamas till eftermiddagen, packat in mer grejer i köksskåpen, lyssnat på Linnea Henriksson, skruvat ihop soffa med hjälp av J. Inte en endaste mottagningsaktivitet har jag varit på. Under den kommande veckan är det lite lagom med aktiviteter, när det inte är lika mycket att förbereda och när jag kan välja och vraka lite mer bland vad jag vill vara med på. Däremellan kan jag fixa lägenhet och träffa folk. Det känns perfekt!

Jag kommer att få gå och lägga mig innan midnatt två dagar i rad. Lyx.

Livet som phadder

Idag har jag köpt hushållspapper till mitt egna hem för första gången i hela mitt liv. Jag har insett att jag älskar att styra upp lätt kaosartade situationer som saknar någon som kan ta en ledarroll. Jag har insett att folk faktiskt lyssnar på mig. Jag har återsett folk efter sommaren. Jag har flera gånger varit nära tårar för att vi har så fina och omtänksamma nollor. Jag har varit arg och skällt ut nollor. Jag har städat bort spya. Jag har peppat folk att ta styrelseposter. Jag har försökt värva folk till min församling. Jag har varit igång precis hela dagen, ända till natten. Nu varvar jag ner med den överlevnadschoklad jag insåg att jag skulle behöva för att ta mig igenom dagen.

En mycket bra dag, men jag ser också fram emot måndag, när jag förhoppningsvis kan få bli lite ledig från mottagning och får fokusera på att skruva ihop soffa istället.

Och då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på

Idag försökte jag börja gråta på beställning. Det slutade med att jag lyckades uppbåda en sådan stor ledsenklump i magen att den tog över mig helt, och jag kunde knappt fokusera på annat än klumpen. Gråten kom en kvart senare, när klumpen hade växt sig tillräckligt stor. Lite för sent alltså, men okej ändå. Sen kom den tillbaka efter ett tag igen. Ärliga tårar. Jag är imponerad över vad jag lyckades frammana, men det var opraktiskt att hela den överväldigande känslan följde med tårarna.

Jag är fortfarande dålig på att vara någon annan, och nu börjar jag känna mig lite socialt utkramad. Och så fort jag får uppleva något socialt som ger mig något måste jag akta mig, dra mig undan. Uttröttande. Inte så kick-givande som jag hade föreställt mig. Men man lär sig nog nånting av det här också.

Jag försökte nyss gå och lägga mig, men jag var så uppe i varv så jag inte kunde ligga still. Jag var så uppe i varv att jag inte ens kunde förmå mig att virka, och då är det riktigt illa. Imorgon ska jag upp tidigt, men det är det värt. Imorgon blir avslutet. Sen behöver jag inte spela mer. Nu klarar de sig själva. Det känns skönt.

Att vara någon annan

Det här med att vara en annan person än jag egentligen är, det visade sig vara svårare än jag trodde. Särskilt när jag inte riktigt har en tydlig bild över hur jag ska försöka vara. Jag brukar kunna bjuda på mig själv när det handlar om att spexa eller något annat som har lite tydliga ramar. Men att vara spontant rolig, det har aldrig varit riktigt min grej. Jag har varit så nojig över att bli avslöjad att jag lägger för mycket energi på att smälta in. Nu börjar jag fundera på om det inte är värre om jag aldrig blir ens misstänkt, än att folk kommer på att jag inte är mig själv.

Så, eftersom den spontana spexigheten inte verkar vilja infinna sig, så får jag planera mina stötar noggrannare. Och försöka ännu mer att hitta möjligheterna till konstigheter, intala mig själv att varje misstanke från andra är en seger. Förhoppningsvis blir det lättare och lättare ju mer jag gör som inte passar in, förhoppningsvis hittar jag något slags jag att hålla mig till som inte är mitt riktiga jag. Nu är det dags att gå till nästa aktivitet. Jag har två stötar inplanerade. Jag hoppas det släpper för mig nu.

Idag ska vi ha roligt.

Lusten att blunda och springa rakt in i väggen

Det kommande läsåret hade jag tänkt ta det lite lugnare. Jag insåg förra året att det inte håller att hetsa runt på tusen saker jämt, för även om man hinner med mycket roligt då, så blir till slut ingenting roligt om man aldrig får varva ner. För att uppnå det här tänkte jag inte plugga på mer än 100% och dra ner på mitt engagemang i sektionen. Jag hoppas att det kan frigöra tillräckligt mycket tid för att jag ska funka som jag vill! Särskilt har jag satt mitt hopp till att dra ner på engagemanget i sektionen.

Men igår kände jag två lite oroväckande känslor. Först kände jag en sån tillfredsställelse när jag såg framför mig hur jag skulle gå direkt från min skogstur till möte, via en snabblunch hemma. Från mötet kunde jag direkt ta mig ner på stan, fixa det jag behövde fixa, ta bussen hem och dumpa alla grejer jag köpt. Då skulle jag komma hem precis i tid för att gå på det iksupass jag ville, för att till slut komma hem och äta middag. Jag njöt i hela kroppen av att kunna utnyttja tiden till max och att allting skulle klaffa. Inget spill.

På ett sätt är det här kanske en bra känsla, det visar att jag börjar ha tillbaka ork, jag gruvar mig inte för att göra saker. Fast det är precis det här jag har tänkt att jag skulle behöva komma ifrån. Jag tror jag skulle behöva leva ett liv med lite mer spilltid, spilltid när jag kan ta igen mig och ladda om. Men det är ju så skönt med tempo ibland!

Den andra oroväckande känslan var kicken jag fick av att ha koll på saker. Vi hade mottagningsmöte, och det kändes så härligt att få vara med och planera, tänka på småsaker. Engagera sig. Jag blev riktigt sugen på att hoppa över den retreattripp jag har övervägt att göra nästa vecka, och istället vara kvar i Umeå på mottagning. Hjälpa till där det behövs, backa upp, finnas till hands, vara en som folk kan luta sig tillbaka mot. Senare på dagen kom diskussioner upp om sektionsmöte, och trots att jag formellt inte längre är inblandad i det där så har jag inte släppt ansvaret eftersom jag inte har någon efterträdare än. Igår fick jag höra att den person som eventuellt skulle kunna dela ansvaret med mig var alldels för stressad för att göra det, och jag fick återigen en sån kick av att kunna säga "Det är lugnt, lita på mig, jag fixar det. Inga problem!" Och dessutom verkligen mena det på riktigt. Igår kände jag mig riktigt sugen på att fortsätta mitt sektionsengagemang, att vara den som alla kunde vända sig till, att vara den som har koll, att vara den folk litar på, att vara stark, att känna att jag gör något bra för någon annan, att fortsätta vårda och driva den sektion jag redan har grottat ner mig så djupt i. Att ställa upp när ingen annan ville bli ordförande, att vara duktig. Det borde ju vara lättare ett andra år när man kan lite mer saker från början? När jag vet vad och hur saker ska göras, när jag inte behöver ägna massa energi åt att hitta min roll som ledare. Hm, jag som hade lovat mig själv att inte ta minsta lilla sektionsuppdrag det här året.

Hur ska jag lyckas hitta någon balans när mina känslor jobbar emot mig? När jag njuter av att blunda och springa rakt in i väggen, och sen ångrar mig djupt när jag ligger halvt (eller helt) utslagen på alla lov. Om det bara inte fanns så himla mycket roligt att göra...

Det här med att flytta

Det är som att städa och städa, fast det tar aldrig slut. Trots att jag då och då triumferande ställer undan en tom låda eller knyter ihop en urplockad plastkasse, så märks det knappt att något är uppackat nästa gång jag kommer till rummet. Och eftersom jag inte kan fylla vardagsrummet eller ett av köksskåpen så hamnar en hel del av det uppackade i nya nerpackningslådor tills vidare.

Här är mitt kaos (i min underbart älskade lägenhet som aldrig skulle vara stökig):

Suck.

Men jag har kommit på ett knep som gör att jag får mer energi att fortsätta. Att sätta ihop små (eller större) bitar som faktiskt är fina, trots allt kaos runtomkring. Jag kan titta på det fina en stund och låtsas som att resten inte finns ett tag. Här är några av mina energigivarvyer:

Det ger mig hopp om att det kan bli bra till slut. Imorgon ska jag köra hårt med uppackandet igen, men på måndag ska jag pausa lite. Då kommer målaren och ska förhoppningsvis göra klart i taket, så jag tänkte hålla mig från lägenheten. Jag har funderat lite på vad man kan göra från klockan 8 på morgonen, och kom på att man kan äta frukost i skogen, följt av lite bärletande. Det tycker jag att jag kunde vara värd efter dessa dagar.

När man inte vill göra något annat än att skriva tenta

Idag trodde jag att jag skulle få skriva min sista spanskatenta. Äntligen skulle jag få bli av med den! Det fanns en liten oro i mig att jag hade tagit fel på dagen, för det var längesen jag kollade upp att datumet och tiden stämde, men jag var ändå 90% säker, och lite nojig får man ju vara. Jag begav mig mot tentasalarna i god tid, bara för att inse att det var låst. Äsch. Jag hoppades att det bara var för att jag var så tidig, men ju längre tiden gick desto mer övertygad blev jag om att tentan var i förrgår. Eller att det hade blivit något annat missförstånd någonstans. Tentasamordnaren kanske trodde att jag skulle göra hemortsprov? Till råga på allt så var det ingen annan som väntade med mig, vilket ytterligare drog ner sannolikheten för att jag faktiskt var tänkt att skriva tenta idag.

Jag vågade inte lämna tentasalarna förrän tentan skulle börja, men jag stod och förberedde mig mentalt på att skriva tentan i december. Det kanske skulle vara bra, då skulle jag få plugga in allting en gång till, och då kanske jag skulle lära mig det bättre? Och tänk vad härligt att ha en helt ledig dag idag, och kunna packa upp hela dagen? Nja, inte så jättehärligt ändå. Jag funderade på hur jag skulle skriva mailet till tentaansvarige. Skulle jag vara arg eller ödmjuk? Säga "jag förstår" eller "tänk vad jag har fått lida för det här!"?

Tio i nio låste tentavakten upp dörren, och aldrig har jag varit så lycklig över att få skriva en tenta! Fem i nio dök en annan tentaskrivare upp, tack och lov. För när jag väl fick min tenta insåg jag att den inte började förrän klockan tio. Hade det inte varit för denna välsignade tyskatentaskrivare så hade jag gått hem, upprörd, medan resten av spanskatentaskrivarna hade sovmorgon och sedan glatt skrivit sin tenta.

Nu är den här kursen klar. Kanske. Förhoppningsvis. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle ta mig igenom den här kursen. Då tänkte jag att jag skulle vara stolt över mig själv om jag faktiskt klarade det, oavsett hur det gick. Jag hoppas jag kommer få vara stolt om ett par veckor när tentaresultaten kommer. Nu ska jag njuta över att inte ha något endaste att plugga på för första gången på ungefär ett år.

Hejdå sommarlov

Imorgon åker jag tillbaka till Umeå, den här gången på riktigt, för att det är höst. Tanken på det gör att mitt hjärta skuttar lite i bröstet av glädje och se-fram-emot. Som grädden på moset så ringde en man från en målarfirma idag och frågade om han hade min tillåtelse att gå in i min lägenhet för att måla taket, där det har varit en fuktskada. Det borde innebära att det snart är färdigrenoverat där, hoppas!

Sommaren blev inte riktigt som jag hade trott att den skulle bli, även om många saker slog in.

Jag hade tänkt att jag skulle jobba i tre veckor, det blev sex veckor.

Jag hade tänkt att jag skulle bli otroligt rastlös av att vara ledig så länge, som mest kunde jag tänka mig att stå ut en vecka utan spikade planer. Det slutade med att så fort jag var ledig passade jag på att kippa efter andan, pausa, försöka avstyra så mycket planer som möjligt, virka, göra ingenting. Utan att få nog av det.

Jag hade tänkt att jag skulle utnyttja alla kvällar och eftermiddagar tillsammans med alla andra som jobbade regelbundna 8-17-tider, men när jag väl hade jobbat klart på dagarna så var jag för trött för att umgås, för trött för att ge något av mig själv. Så då var det lika bra att isolera mig så mycket som möjligt.

Jag hade tänkt att plugga massor med spanska, så jag skulle vara bra förberedd inför mina tentor. Jag har gjort ungefär fyra femtedelar av vad jag borde ha gjort innan tentan i övermorgon. Äsch då.

Jag hade tänkt att göra ett mosaikbord. Jag insåg mina alltför storslagna planer och la ner projektet.

Jag hade tänkt att en sista minuten vore roligt. Det fanns ingen tid eller ork överhuvudtaget till det.

Men vissa saker har jag i alla fall klarat av.

Jag hade tänkt vara på stugan i flera dagar i sträck, check! (visserligen bara en gång istället för de flera jag hade tänkt, men ändå).

Jag hade tänkt att plocka blåbär i stugan, check!

Jag hade tänkt att virka en filt, 1/5 check!

Jag hade tänkt att planera lägenhet och köpa grejer utan alltför stor stress, check!

Jag hade tänkt att leta burkar på loppis, check!

Jag hade tänkt att träffa en rad med vänner, check! (Även om det inte blev lika frekvent som planerat så får den en check. Bättre med halvfullt glas än halvtomt.)

Så var det med den sommaren. Ibland tänker jag att jag borde vara besviken på den för att jag inte har haft så himla roligt hela tiden, men sen tänker jag att ibland kanske inte roligt är det högsta målet. Ibland kanske det är mer värt att vila, mer värt att återhämta sig, mer värt att hinna med mentalt och inte ta sig an mer än ens psyke klarar av. Och dessutom tröstar jag mig med att jag har lärt mig mycket i och med mitt jobb, så den har ju innehållit något som är meningsfullt i längden. En sommar är kanske inte tillräckligt lång för att innehålla maxat av erfarenheter, maxat av vila, maxat av roligheter, maxat av pengasamlande, maxat av umgänge, maxat av sol, maxat av mysiga sitta-inne-dagar.

Så nu säger jag tack och hej till sommaren, hoppas att jag har samlat tillräckligt med energi för ett nytt läsår och tar steget in i den ljuvliga hösten. Hej rutiner, hej göra-saker-som-jag-vet-hur-man-gör, hej älskade lägenhet, hej iksu, hej hög och klar höstluft, hej umeåmänniskor (jag förutsätter att jag kommer att orka umgås bara jag är där), hej orkester. Jag känner mig riktigt spänd och förväntansfull, undrar vad den här hösten kan bjuda på måntro?

Såsom fröet för med sig nytt liv

Igår körde jag ett till flyttlass upp till Umeå. Helt själv körde jag ett släp. Jag är så himla duktig, tänk att jag kunde klara av att göra en ny bedömning på bromssträckan och lyckades hålla mig på vägen i 50 mil trots ett tyngre och bredare fordon! I alla fall så verkar det som att det är en extrem bedrift av att döma från de reaktioner jag har fått när jag har berättat om min plan. Otroligt skönt var det i alla fall. Timme ut och timme in med egentid när jag inte kunde göra något annat än att lyssna på musik och att hålla fokus på var jag hade väglinjerna. När man kör långsammare än alla andra så behöver man inte ens bekymra sig om att köra om folk som kör sådär jobbigt långsamt. Och när man kör själv så får man spela sina tillfälliga favoritlåtar precis hur många gånger man vill på raken. Den här låten spelades nog flest gånger på raken:



Jag älskar hur gurkan får ta över efter gitarrsolot med samma självklarhet som gitarren. Dock har den inte lika långt solo, men det är okej.

Väl uppe i Umeå så kändes lägenheten ännu bättre än jag mindes den, hur länge kommer den trenden fortsätta måntro? Det var frustrerande att jag inte hann fixa så mycket i lägenheten, eftersom jag skulle tillbaka med släpet till Sundsvall inom ett dygn, men innan jag gick och la mig gick jag runt i lägenheten flera varv och bara tittade och tänkte mig och njöt. När jag väl skulle sova var jag för upprymd för att kunna varva ner, och jag var tvungen att kliva upp för att leta rätt på finskor för att placera i en skohylla och skruva ihop en annan hylla innan jag kunde sova. Är så väldigt taggad på att komma upp för hösten för att packa upp och få göra fint!

Que difícil es hablar el español

När jag känner att det inte går sådär toppen med spanskan lyssnar jag på den här låten:


Den handlar om att det är typ hopplöst att lära sig spanska, för alla bara pratar på olika sätt på olika ställen. Den här eftermiddagen går den här låten på repeat. Om drygt en vecka skriver jag mina spanskatentor, jag fattar inte hur det ska gå. Kanske kan jag skriva ner texten på den här låten istället för svaret på frågorna, som en förklaring till varför det är hopplöst. Eller så lägger jag ner min tid på att lära mig allt om ackusativobjekt och predikatsfyllnad istället för att plugga låttexter. Jag kan ju inte ens grammatiktermer på svenska, hur ska jag då fatta vad dom menar?

Jaja. Det blir nog bra till slut. Ett sista ryck, sen så klart. Och ett sista ryck på jobbet (igår hade jag en hel dag med bara steg framåt! Tyvärr tog det slut idag.), och ett sista ryck med de största lägenhetsinköpen. Mycket att stå i den här veckan, jag hoppas jag får några lugna dagar i Umeå innan mottagningen börjar.