Lycka

Ibland får jag glädjerus, som gör att jag vill hoppa och skutta och sträcka upp händerna i luften. Oftast får jag dessa rus när jag ligger i sängen och ska sova, vilket är lite opraktiskt, eftersom det är väldigt svårt att sova med mycket adrenalin i kroppen, och hoppa och skutta är ju inte alls som att ligga ner och slappna av. Dessa glädjeutbrott brukar grunda sig på något så simpelt som mitt liv till exempel. Jag kan komma på att "oj, vad tur jag har som har trivts i skolan i hela mitt liv, aldrig har varit mobbad, jag kan komma in på nästan vad jag vill när jag väl besätmmer mig för vad jag vill plugga, jag har föräldrar som föder mig fast jag tjänar egna pengar, jag har ett jobb och hann inte vara arbetslös särskilt länge efter studenten, fast jag inte hade någon arbetslivserfarenhet tidigare, jag har planer för framtiden, men också tid för spontana idéer, ibland när jag känner för det kan jag bestämma mig för att åka till fjällen med några kompisar, och så gör jag det och mår bara bra ett tag, Gud är god, jag har en egen säng, min framtid ser ljus ut, jag behövs, jag har underbara kompisar som bryr sig om mig och jag bryr mig om dom, jag sitter och samlar massa pengar som jag bara väntar på att få bränna och just nu känner jag att jag inte har någonting att oroa mig för, och tänk vad roligt det där var, och tänk vad roligt det där ska bli! Jorå mitt liv är helt okej."

När jag skriver det här är det nästan så att jag skäms, rent jantelagsmässigt så ska man väl sen komma med nåt "men så är det ju också så att..." Men det är roligt att känna såhär, jag kan rekomendera att testa att börja tänka så, det går inte att sluta när man väl kommer in i det! :) Och för att slippa dömas så hårt av jantelagen kan jag kanske säga "det är inte bara jag...?"

Skvadern, ett minne blott

Jag har fått sån skvaderlängtan. Och saknad. Sån där stark i magen så att man bara måste sitta still en stund tills det har lugnat sig. Två gånger har det blivit så idag. En orsak tror jag kan vara att jag pratade med två exklasskompisar igår, varav en som jag inte hade pratat med sen studenten (jääättelängesen!). Sen spelade jag ett spel på datorn som jag spelade mycket förut, jag tror det var under min skvadertid (men det var faktiskt inte röj :o ) Jag fick i alla fall världens flash backs från att sitta på rummet, prata, kanske spela nåt spel. Eller sitta i soffan och bara slappa bort en hel lunch fast man vet att man kommer att få ångra det bittert någon natt framöver. Och träffa alla människor hela dagarna! Och göra nånting viktigt. Och Forsmarksresan!

Förutom att sakna Skvadern idag så skulle jag fixa det sista med medlemsrapporteringen till salt. Då upptäckte jag att det tydligen skulle skrivas på av en revisor (vilket vi valde att tolka som någon i styrelsen) innan det skickades in. Det ska vara inne i övermorgon. Ojdå tänkte jag, vart får man tag på en saltstyrelseledamot måntro? På skvadern, var förstås det brillianta svaret, jag måste gå till skvadern! :D Men först skulle jag bara äta. Och klä på mig nåt riktigt, kunde ju inte visa mig från min mjukisklädersida när jag skulle till skolan! Och så skulle jag lyssna klart på låten. Och nästa låt. Och läsa lite där. Och hoppsan, jag måste ju ha adressen till vart jag ska skicka allting också, det måste jag ta fram! Klockan blev ganska mycket, men halv fyra närmade jag mig skolan, och jag tänkte att nån borde väl vara kvar! Det var nån inte. Till och med dörren till min kära exmentor var stängd, så jag kunde inte hälsa på henne heller! Men jag får göra ett nytt försök en annan gång.

Det var konstigt att gå till Skvadern, jag känner mig så hemma där, men jag vet att jag egentligen inte är hemma där längre. Och andra, som jag inte är hemma med, är hemma där nu istället. Det kändes främmande när jag öppnade dörren, men när jag väl kom där korridoren svänger vid första trappan så kändes allt som vanligt. Nästan. När jag skulle gå ut igen så upptäckte jag att reflexen att vrida huvudet för att titta på tavlan för att se om nån har skrivit nånting nytt och viktigt, inte hade försvunnit. Ibland har jag fortfarande svårt att fatta att jag inte ska gå där något mer, jag kommer bara bli mer och mer främmande för skolan ju längre tiden går. Och tappa kontakten med mer och mer folk. Det går liksom inte att skruva tillbaka och ha ens en enda vanlig skoldag till, där man till exempel sitter i valvet och inte förstår fysik/inte orkar göra fysik tillsammans, eller en vanlig timme i soffan när man väntar in folk som ska gå och äta med en, eller.... Ja, det kommer inte tillbaka.

..nnej, det får inte finnas!

För alla er fd skvadrar som har saknat Bertils Betraktelser. Misströsta inte! Det finns hopp! Åh vad jag blev glad av att höra det :)

Nej, nu ska jag nog ta tag i mig själv och tvätta, städa och spriiiiita! Önskar jag hade en sån sak som det fanns på Forsmark, som kunde säga "du är inte kontaminerad". Fast nu är det inte radioaktivt avfall jag är orolig för. Jag får helt enkelt se till att vara grundlig istället.

Nu orkar jag stå på benen igen...

Det värsta med att ha magsjuka är att sprida allmän skräck och oro omkring sig. Jag vet ju hur jag blir själv när nån är magsjuk, jag känner att en radie på minst nån kilometer skulle vara lämplig mellan mig och den sjuka. Så nu (fast kanske mest för nån dag sen, nu börjar jag snart närma mig stadiet när jag inte "ska" smitta mer) känner jag mig lite som en spetälsk, jag skulle gärna ha en egen lägenhet eller någon annan plats där det finns lite mer än i mitt rum, så jag kunde hålla mig ifrån folk och samtidigt titta lite på film, ha tillgång till dator och ett kylskåp så jag kan äta nån mat utan att behöva be mamma och pappa att ta fram nånting åt mig eftersom alla är livrädda för att bli sjuka. Men snart så kan jag nog lugna mig med smittorisken också. Men förlåt alla jag har skrämt upp och jag hoppas verkligen att jag inte har smittat nån!

Något som jag tycker är lite fascinerande är hur mycket man kan sova rent fysiskt. Sova är ju liksom inget man kan anstränga sig att göra typ som man kan göra när det gäller att inte sova, men under ett och ett halvt dygn har jag som längst varit vaken typ fyra timmar. Och totalt kanske jag har varit vaken åtta timmar eller nåt. Jag har sovit nästan en hel natt, nästan en hel dag, och sen ändå kunnat sova en hel natt på elva timmar efter det. Coolt. Men idag har jag varit vaken ganska mycket, woho, jag är på väg att bli frisk!

En av dom timmar jag var vaken igår pratade jag med min syster på telefon! :D Vad roligt det var! Jag har inte pratat med henne på över fem månader, den här dagen var sist. Ändå kändes det inte särskilt konstigt att prata, det kändes inte som att hon hade varit borta särskilt länge. Bara första hejet var väldigt konstigt. Något som var roligt att höra var när hon pratade franska med sin värdmamma i bakgrunden, coolt att hon kan ett helt "eget" språk! Men jag saknar henne...

Förresten har det ju hänt massor sen jag skrev sist. Jag gruvade mig för att jobba i torsdags, efter en alltför kort natt (2,5 timmar, tror det är rekordkort för mig om man räknar med dom nätter jag har sovit överhuvudtaget), men jag klarade det utan att svimma eller somna, även om jag kände att då var den dag jag behövde lära mig att dricka kaffe. Jag försökte, blandat med choklad, men det var inte gott, så jag övergick till bara choklad och hoppades på att bli pigg av en sockerchock istället. Det gick väl sådär, men jag överlevde i alla fall.

Jag har tackat ja till att vara konfaledare! :D Så nu ska jag bara prata med jobbet, och berätta vad jag vet om min framtid... Kan inte direkt säga att jag ser fram emot det lilla samtalet.. :S Men men, imorgon blir jag väl hemma från jobbet ändå, och på tisdag är jag ledig, så jag kan skjuta upp det ett tag till :P Men det som kändes lite osäkert när jag sa att jag kunde vara konfaledare, var att E sa typ "jag är glad över det så länge, men vi ska tänka efter om vi kan komma på nån kille som kan vara med också". Jag tror inte jag skulle bli "sparkad", men kanske inte lika behövd? Äh, jag vet inte, det kanske var jag som överreagerade lite också, det blir nog bra till slut!

Nu räknade jag efter på månader, och min syster har längre tid kvar borta än hon har varit borta. Det kändes helt plötsligt jättelångt...

E vs E

Ojojoj, nu är jag alldeles uppe i varv. Har precis fått frågan om jag vill vara konfaledare på Eriksdal i sommar! :D Åh vad roligt det skulle vara!! Så då är frågan eniro som är ett kneg där man tjänar rätt bra men bara knegar, eller Eriksdal, som är ett av dom underbaraste platserna på jorden, men där man tjänar lite sämre (men ändå bättre än jag trodde)? Jag önskar att känslan vore lika självklar som dom logiska tankarna. Dom logiska tankarna (som jag gissar att ni som har hört mig prata mycket om mitt jobb också tänker) är: "självklart ska du göra det som är roligast, det är ju inte direkt som att du kommer dö av fattigdom för att du tjänar några tusenlappar mindre en månad!" Känslan vet jag inte riktigt vart den kommer ifrån, kanske har den att göra med nån dum idé att jag inte vill ge upp i förtid. Och så sent som igår så funderade jag ju faktiskt på att jobba nån vecka längre än jag hade tänkt först, och då förlorar jag ju lite mer. Men jag har ju inget pengaproblem, iaf inte inför sydamerika och jag vet ju inte vad jag ska göra sen, så vad håller jag på med egentligen?! Och om jag är på konfaläger i 3 veckor och inte köper mer än glass för 30 kr i veckan så spar jag förmodligen in en del av pengarna jag hade tjänat mer på eniro... Men dom senaste dagarna på jobbet har det faktiskt känts som om jag kan jobbet ganska bra, och då slipper man bli nervös om det är nåt man inte hittar, och med mer självförtroende är det lättare att låta snorkiga kommentarer rinna av sig. Och förmodligen kommer det bara bli bättre och bättre. Fast det kommer förmodligen inte bli lika roligt som att vara konfalägerledare.. Men det är ändå nånting som tar emot, men jag vet inte vad! Gah jag blir tokig, om jag visste vad det var så skulle det ju i alla fall vara lättare att argumentera emot! Jag kanske måste låta det smälta in lite, det kanske är att jag inte riktigt tror på att det kunde bli så bra. Det är nästan som att jag inte vågar publicera det här för att jag är rädd att nån ska säga "men det var ju inte dig vi menade skulle få vara ledare!", även om jag pratade med E i 6 minuter om det.

Nej, vad som behövs nu är lite chokladterapi...

Glassugen medlem

Så är riktig medlem i församlingen. Oj vad glada vissa blev. Särskilt mina förädrar, vilket förtar lite av det roliga med det hela. På dom verkar det som att "äntligen har hon tagit det här steget, och det är ju inte vi som har pressat nånting!", men det känns inte så stort för mig som dom verkar ta det. Till saken hör också att för nåt år sen diskuterade vi den här saken, och då blev det värsta tjafset, bara för att jag råkade säga att jag inte riktigt såg det nödvändiga med att bi medlem. Och när jag väl hade börjat säga det blev det så förstorat, det verkade som att mamma och pappa uppfattade det som att jag tyckte det var värdelöst att bli medlem. Men jag hade väl kunnat bli medlem, men det kändes inte som att mitt liv skulle bli förändrat av ett eventuellt medlemskap. Och nu verkar det som att dom tror att jag har ångrat mig, men det var mest att när nån annan frågade kände jag, okej då, jag kan väl också göra det här formella, för rent praktiskt känner jag mig redan som medlem. Jaja....

Jag fick i alla fall ett bibelord i samband med att jag fick mitt medlemskort, psalm 121 (tyvärr går det inte att änka till färdiga sökningar, så den nyfikna måste skriva in ps 121 själv..). Det var fint, jag kände att jag var glad att inte behöva säga något direkt efter, för min hals var inte att lita på, och jag fick blinka lite extra många gånger när hon läste. Och det gulliga var att hon som läste (och också hade valt bibelord) inledde med att säga typ "jag tänkte länge på vad jag ville säga till dig...", så det kändes personligt också. Herren ska bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt Ps 121:8. Tyckte jag särskilt om.

Igår kväll hade jag planerat för en myskväll. Jag hade laddat och köpt Ben & Jerrys-glass (chocolate therapy), och såg fram emot att få sitta och njuta av den framför en film. Jag började titta på fim, men sen skulle mina föräldrar och deras kompisar äta scones och undrade om jag ville ha. Det är ju alltid bra att grunda med nåt annat än socker, så jag tänkte att jag skulle ta med scones till filmen. Men då hade dom dukat åt mig och det kändes så otrevligt att bara gå därifrån, så jag blev sittande. Jag tänkte att jag skulle äta lite snabbt så skulle jag gå tillbaka och ta med mig glassen. Men hur det nu var så blev jg sittande, och till slut började vi spela spel och det blev ingen glass för mig den kvällen. Jag vet inte riktigt när jag ska äta den istället, jag är så sugen på att få reda på hur den smakar, men idag blir det så mycket ändå med kyrkfika, manchesterpudding och pepparkakskras, så jag måste nog ta den nån annan dag. Men till veckan har jag inte mycket kvällar över, så jag vet inte när jag hinner med den. Vad tragiskt det låter, det låter som om mitt liv kretsar kring mat, men det var liksom hela känslan, inte bara själva glufsandet av glass. Typ nu ska jag lyxa till det för mig, och så hinner man bara förbereda, men inte känna själva lyxen.

Åh, jag har börjat lyssna på en sån mysig låt, men den är lite julig, men det går bra ändå.

...nuså!

Tänk vad mycket en promenad kan göra för humöret! Och ibland är det faktiskt ganska bra att påminnas om att det är roligare att ha ett jobb än att vara utan. Och tillsammans med min kära mor har jag kommit fram till att jag ska börja plugga matte och spanska för att hålla igång hjärnan och för att kunna prata och förstå i Sydamerika, plus att jag ju ska sy min klänning, så nu ska det bli ordning på grejer här!

Väntan

Det känns som om jag har varit ledig i tre dagar nu, men egentligen har jag bara varit ledig en hel dag. Men i tisdags slutade jag 12, så jag var hemma tidigt, och idag börjar jag halv fem, så jag får sovmorgon och hinner med dag innan också. Men jag har inget att göra! Jag har suttit framför datorn typ hela dagarna, men utan särskilt mycket att göra.

Eller jo, i tisdags så skrev jag verksamhetsrapporter för salt, det kändes i alla fall som om man gjorde nånting som behövde göras. Jag insåg att det var jättelängesen jag använde word, känns konstigt med tanke på att jag använde det typ jämt förut. Så det var ett kärt återseende.

Den här veckan har det känts som om jag bara väntar ut tiden. Först väntade jag på min ledighet, sen väntar jag på att komma på nåt att göra, och på att familjen ska komma hem så det blir kväll och jag tvingas göra nåt annat eftersom vi bara har en dator i huset för tillfället. Nu väntar jag på att det ska bli dags att gå till jobbet (en halvtimme kvar nu), och jag vet att jag bara kommer att vänta efter först min rast och sen när jag slutar när jag väl kommer till jobbet. Men det blir skönt att gå.

När jag väl kommer hem kommer jag ha lite att göra, typ äta nånting, borsta tänderna och gå och lägga mig, sen är det jobb igen där jag väntar på rast och sluttid. Sen kommer jag vänta på herman, men det blir nog roligt i alla fall! :D Sen kommer den efterlängtade (?) lediga helgen, då jag inte heller vet vad jag ska göra, det finns en risk att lördagen blir en väntan på söndagen, men jag ska försöka avstyra det! På söndag ska jag i alla fall bli en riktig EFS-are, då har jag en aktivitet, woho! Och sen är arbetsveckan igång igen...

Jag måste verkligen bli bättre på att hitta på saker när jag inte har massa möten som massa andra planerar in, förra veckan var rena drömmen med möten tre dagar på raken! :) Men nästa vecka blir bättre än den här, mer jobb och ekumensikt bönedygn mitt i veckan. Och så Skvaderdag på lördagen, då ska jag dit och låtsas som om det fortfarande är mitt hemma! :D Ska bara vänta en vecka och två dagar...

Cello, gospel och snart sommar?

Ah. Nu sitter jag här med lyxchoklad och inte ens en kö på datorn. Och jag är ledig imorgon, så jag behöver inte oroa mig för en för kort natt. Det är nästan lika bra att sova länge då, så jag har nåt att göra av dan. Fast i och för sig så är det jobbigt att vända på dygnet också, så jag vet inte vad som blir bäst. Bra vilketsom.

Idag var jag så trött efter maten, och det enda jag egentligen orkade göra var att ligga på min säng, lyssna på radio och spela Quadrapop på mobilen (en uppgradering från förra mobilen, den hade tråkiga spel!). Men jag hade lite lust att spela cello också, så till slut tog jag mig i kragen (roligt uttryck :)) och packade upp cellon. Och jag fick så mycket energi! :D När jag hade solat loss på metallicas solon, och spelat låtar som jag aldrig har fått till sådär jättebra men nu bara kunde spela så bra som jag ville och strunta i om det blev falska eller fel toner, var jag alldeles varm i fingrarna och hela överkroppen (och det ska tilläggas att det är väldigt kallt i mitt hus, och innan så hade jag frusit mycket, trots tjocktröja och halsduk!) och var glad och laddad för att göra nånting. Jag gick ut ur mitt rum och... ja, jag kunde inte komma på nåt att göra. Jag tänkte att nu var det läge att börja på min klänning, men jag kom bara så långt som att ta fram tyget och titta på det, sen visste jag inte hur jag skulle börja.

Jag tror jag har levt för länge i ett schema som består av skola, orkestrar, herman, möten, plugga ikapp, sy balklänning, och däremellan försöka klämma in lite kompisar, dator och ingentinggörande, så jag har glömt bort hur man lever ett vanligt liv. Då är det bra att jag får passa på att träna upp det. Med masssa lediga dagar som ligger mitt i veckan när alla andra jobbar/går i skolan så kommer jag nog vara expert på det innan den här våren är över.

För övrigt så intalar jag mig så starkt att det snart är sommar så jag nästan tror på det själv. Egentligen har det ju inte ens gått en månad sen det var ett halvår kvar till slutet av juni, men i mitt huvud är det bara nån månad kvar. Och idag så kändes det ju nästan som vår, med slask och allt. Jag tycker egentligen om vintern, för jag vet ju att det blir inte juni fortare bara för att det känns som vår utomhus, men man kan ju lura sig själv..? Fast just nu, den här minuten, känns det inte som att jag har så bråttom att få sommar. Då måste jag nästan ha bestämt mig för vad jag vill göra nästa vår, och jag har så svårt för det! Jag känner mig så olockad av alla volontärhemsidor, och då vet jag inte riktigt vad jag vill göra. Om jag ska jobba här hemma så vill jag ha ett roligt jobb, men det känns inte direkt som att jag kan utgå från att jag kan få det. Och jag skulle vilja åka på äventyr! Hm.. Det kanske finns nåt annat äventyrsaktigt (som helst inte ska kosta för mycket, för jag hinner nog inte få jobb och jobba ihop massa pengar mellan sydamerika och mitt äventyr) som jag kan hitta. Jag har ju trots allt ganska lång tid på mig (tills imorgon, eller kanske övermorgon?! nej, ett halvår!).

I fredags var jag på gospel! :D Åh vad roligt och bra det var! Särskilt i slutet när det blev lite stämning. Det var en låt som kändes som om den var till mig :) (videon är inte den bästa, så min rekomendation är att bara lyssna och njuta av gospel!)

I've been down so long, I've been hurt for so long
There were times I thought I'd never see the break of day
It was hard for me to see your plan for me
And I tried to believe surely it won't last always
But night after night I prayed "Lord don't take your joy from me"
Then late one night I read in your love letter that it's gonna get better

Don't you know that
I've been looking for You
I realized nothing else could satisfy me
I'm so glad I found You
Now that I'm changed no one can keep me away from You

And my enemies tried to come for me
And they thought that my world was coming to an end
All the while you knew that I would make it through
I feel closer to you now than when I first began
Jesus you are, You are my sun right after the rain
Wherever you are I just wanna be near you
I'm so glad I can hear you!

Släpp mig

Snälla.

Saltslut och Flyleafstart

Igår hade jag mitt kanske sista saltmöte. Om jag inte lyckas vara ledig på min jobbhelg, när det förhoppningsvis blir budgetmöte. Det känns sorgligare än vad jag trodde det skulle göra. Det är ju inte så att varje möte har varit värsta partyt, men jag har ändå trivts i uppgiften. Ha lite koll, känna sig lite viktig (hm, har jag egentligen bara storhetsvansinne? :P)... Jag fick i alla fall känna att jag gjorde nåt där jag behövdes, hålla ihop trådar och så. Jaja, jag märker nog inte av det så mycket när det väl är borta. Det känns lite otur bara att det ska komma nån som ska ge koll på vad salt egentligen ska göra först nu, och inte för två år sen. Lyx för nya styrelsen om dom verkligen får fatta vad dom ska göra! :)

Min bror har kommit hem från USA, och där införskaffade han mig en skiva! :D Det var jag som hade beställt den, och det är jag som betalar, men den går inte att få tag på i Sverige vad jag vet, så jag är glad! :) Flyleaf är det. Nu sitter jag och lyssnar på cdspelaren med bäst ljud i huset, jag är ensam hemma, så det stör ingen. Snart ska jag gå till J, och imorgon blir det frukost på café, sist jag gjorde det tror jag var i Chicago. Det var ganska längesen. Lyx att göra det i sundsvall och träffa hela gänget igen! :D Pulkaåkningen i måndags var en hit också.

Jag funderar på att låta en av mina löner gå till välgörenhet, jag behöver nog inte så mycket pengar som jag kommer tjäna. Ett tag funderade jag på att jobba en hel period och bara behålla en liten månadspeng, men sen blev jag snål och egoistisk igen. Jag vill ju göra så mycket, varför ska jag betala andras mat när det innebär att jag måste skippa nånting jag vill göra bara för kul? Eh, kanske för att dom dör annars? :S

I'm so sick,
Infected with where I live
Help me live without this selfishness

Och så lite mer Flyleaf:

Here I stand, empty hands
There You stood, holding me
Waiting for me to notice You
But who are You?
You are the truth
Saving my life
My hands are open, and you are filling them
Hands in the air

...And I see You
I'm alive, I'm alive, I'm alive!
I can feel You all around me
Thickening the air I'm breathing

Fully alive, more than most
Ready to smile and love life
Fully alive
And she knows how to belive in future!

Tråk nu, men vem vet vad som händer om ett år..?!

Igår hade jag sååå trååkigt. Dagen blev på nåt märkligt vis så otroligt lång, och jag hade ingenting att fylla den med. När jag bara hade stått på en och samma fläck i nästan en minut så lyckades jag till slut övertala mig själv att göra nåt vettigt. Jag packade upp från Livskraft (ja, jag vet att jag är långsam) och städade rummet, det lilla jag hade hunnit stöka ner sen julestädningen. Sen då? Jo, jag sorterade lite gamla gymnasieböcker och förflyttade det jag skulle spara från en papperskasse till en låda. Bra att ha gjort. Sen då? Stod på en och samma fläck en stund till! Sen kom jag fram till att jag måste skaffa en hobby om jag bara ska jobba några fjuttimmar om dagen (som jag faktiskt räknade ut var typ halvtid, men det känns så otroligt lite!). Så idag har jag införskaffat mig ett tyg att sy på.

Men nåt som var roligt igår var att jag faktiskt pratade med dom två av mina systrar som finns utanför europa! En i Thailand och en i Kanada. Men jag pratade med dom olika tider, eftersom tidsskillnaden är olika åt olika håll. När jag pratade med thailändskan och fick se bilder så blev jag så otroligt sugen att åka dit! Det var nära där att jag bokade en sista minuten-enkel-biljett till Thailand och sa upp mig på stört, men jag höll mig i skinnet och är vuxen och mogen och gör inte såna där impulsgrejer. Nej nej. Men det var lockande måste jag säga.. Och det vore fullt möjligt, både ekonomiskt och vilka som behöver mig (ingen uppsägningstid, ingen teater...). Men jag ska inte, jag lovar, jag ska spara pengar till Sydamerika, och har jag tur då kan jag göra en spontan Thailandsresa efteråt :) Jag har ju faktiskt Salt fortfarande. Eller så blir det en spontan Thailandsresa nån annan gång, vi får se vad som händer i mitt liv, det ska bli spännande att se vad som blir av mig, det ser jag fram emot! :D

Antiklimax.

Så var det dags för den där Teatern. Oj vad nervös jag var. Har spelat cello intensivt i två dagar, så nu har jag ömma fingertoppar på vänsterhanden, och har läst igenom det där manuset så många gånger så att jag är less på det. Igår kände jag mig sjuk (staaackars stackars mig) och orkade egentligen inte spela cello, men till slut var jag tvungen ändå. Jag kunde ju inte komma till repet oförberedd! Fast jag var så trött så vågade jag knappt gå och lägga mig, för då skulle det snart vara dags att åka till teaterrepet, och det är ju läskigt!

Jag var inte hundra på vart jag egentligen skulle, jag visste att det hette estraden och låg i tallnäs. När jag sökte efter det på internet fick jag bara fram att det skulle ligga i tallnäs centrum, men jag kunde inte se på nån karta vart själva centrumet var i tallnäs. Jag övervägde att ringa teatersnubben och fråga, men jag tänkte "äsch, jag ringer när jag är i tallnäs, jag kanske ser var det är!". Eftersom jag var så nervös så kom jag hemifrån lite sent (nu måste jag bara ta några djupa andetag innan jag far, och har jag verkligen inte glömt nånting, tänk tänk tänk, och jag ska bara läsa igenom replikerna en gång till), men eftersom det snöar massor var det inte läge att gasa på för mycket när jag väl satt i bilen. Trots allt så kom jag till tallnäs, det var jättebra skyltat mot centrum, där det fanns gratis parkering för alla, inte bara boende eller nåt annat jobbigt. Jag stängde av motorn en minut innan vi skulle träffas, perfekt! Det stod två bilar bredvid mig, vilker också verkade lovande. Jag hade parkerat alldeles bredvid ett hus där det stod att timrås teaterelever höll till, vilket jag hade för mig att jag hade läst under mitt googlande i jakt på adressen. Jag såg bara ett fotspår mot dörren, men jag tänkte att det kanske fanns en dörr på andra sidan, eller så hade dom kommit så tidigt att det hade snöat igen, det snöade ju trots allt väldigt mycket. Jag gick runt huset ett varv, men hittade inget som såg mer lovande ut, så jag ringde den ena regissören.

Han satt på ett tåg till stockholm. När jag väl hade förklarat vem jag var, det tog en liten stund för honom att koppla, fick jag veta att hela teaterprojektet var nerlagt. Dom hade inte fått några pengar. Jahapp. Det var bara att åka hem igen då.

När jag fick veta att det inte blev nåt av det insåg jag hur kul jag hade tyckt att det här var! Det var ju den här teatern som skulle vara det spännande under det här året! Och det som skulle få mig att ta mig igenom januari och februari ganska fort, sen var det bara mars och sen kunde jag se fram emot Thailandbesök, och efter april är det ju nästan sommar. Nu får jag klara mig igenom början på året på nåt annat sätt. Men TJ eller vad det kan tänkas heta är i alla fall nåt som känns lovande i februari.

När jag satt i bilen på väg hem insåg jag också att jag hade missat gudstjänsten i onödan, och att det inte fanns nån chans att jag skulle hinna till mer än kyrkkaffet. Och jag är förkyld, så jag kan inte utnyttja söndagen till skidåkning. Vad finns kvar då? Städa! Jippie. Eller inte.

Nästan jullov!

Jag är jätteförkyld. I början av veckan (som inte var lika mycket början av veckan som jag trodde eftersom jag var helt övertygad om att det var måndag när det var tisdag, tisdag när det var onsdag, och på torsdagen var jag bara allmänt förvirrad) försökte jag bara skylla på att jag hade en överansträngd hals, men när jag en morgon vaknade med snor i hela huvudet förstod jag att det var kört. Och efter att ha jobbat till fyra imorse mår halsen inte dirket bättre, så nu sitter jag iklädd mjukiskläder och halsduk och dricker honungsvatten. Det är skönt, då hostar jag inte längre så halsen blir alldeles utsliten.

Men fast jag är förkyld så var min gårdag väldigt härlig! Jag har läst en bok, frossat i choklad med gott samvete (dels eftersom mamma hade sagt "jag vet inte om du har mycket choklad redan, men det finns massor i källaren om du vill ha!", en normal reaktion för mina föräldrar skulle annars vara att helst ska ingen äta den chokladen, eller vi kanske måste bjuda hem massa gäster så vi blir av med den snart, eftersom vi inte vill bidra extra till att våra barn blir överviktiga i förtid eller onyttigare än vad dom är eller nåt sånt. Okej, nu var jag kanske lite väl hård mot dom, men det brukar inte komma inbjudningar på "ät hur mycket du vill!" i alla fall.), varit duktig och spelat cello och pluggat repliker, och sedan gått på bio med Joe och våra föräldrar. Att gå på bio med föräldrar gör det hela mycket mer ekonomiskt, vilket är mycket trevligt. Sen var det middag i lågenheten innan jag var tvungen att avlägsna mig mot jobbet. Trist att avsluta mitt i, men det var lugnt på jobbet, så jag hade massa tid att läsa bloggar :) Men ni kan vara lugna, för att jag inte ska visa några bloggar för alla enirojobbare (eftersom alla googlesökningar och inknappandes av adresser sparas) så söker jag på google på något väl valt ord, vilket gör att ingen kan gissa vad jag egentligen är ute efter, och sen kan jag klicka mig vidare. Känner mig så smart, haha :P

Och på måndag blir det pulka! :D Woho vad roligt :) jag är typ lika förkyld nu som jag var sist det var pulka, men på måndag är jag förhoppningsvis bättre :)

Jag får lite jullovsstämning ändå, fast jag jobbar :) Men oj vad nervös jag är inför teaterträffen imorgon... :S

Livskraft i två bemärkelser

... den ena är med stort L som i ett namn, och den andra är med ett litet l, som ett vanligt substantiv. Det här lägret var verkligen otroligt bra! Och som jag skrev för längesen, när jag inte visste om jag kunde vara ledig över nyår, jag behövde det verkligen.

Nånting som kan beskriva hur mycket jag behövde det på ett plan, är att innan vi for upp till Umeå var det vissa som var lite nervösa och oroliga över vår bilfärd. Det är väl kanske en grej att köra upp dit, när man är pigg och utvilad, men att sätta några ungdomar som inte har haft körkort alltför länge i en bil på vinterväglag, när dessa ungdomar inte har sovit särskilt många timmar natten innan är kanske inte en sån där jättelugnande tanke. Men jag tänkte "äh, bara vi kommer upp till Livskraft så är jag nöjd. Visst, det är synd om min familj och mina kompisar hemma om jag dör, men är jag död så behöver jag inte fundera på det mer, och för min del känner jag mig ganska klar." Det är inte så att jag har gått med självmordstankar eller nåt sånt, det är mer att det gjorde mig detsamma om jag dog eller inte, jag har ju redan haft ett bra liv och så.

Men det vände, på nyårsafton såg jag nästan fram emot att komma hem och fortsätta mitt liv, och se vad som ska bli av det.

Jag har börjat tänka på att fjärilar är ju i en puppa innan dom blir en fin fjäril. Och den där tiden i puppan kan ju tyckas vara rätt meningslös, eftersom fjärilen bara ligger där, den är inte fin som den är efteråt, och den får inte ens flyga omkring eller krypa omkring som den gör när den är en larv. Men trots allt så är den där tiden i puppan nödvändig för att fjärilen ska bli vad den blir. Och genom den processen blir ju fjärilen både finare och får (enligt mig) ett roligare liv när den kan flyga. Så ser jag på mitt liv nu. Jag befinner mig i puppafasen, och jag tror och hoppas på att den gör nånting mer än att samla in pengar åt mig. Jag vet inte exakt vad jobbet kommer göra med mitt liv på ett större plan, men jag behöver inte veta allting jämt. Jag litar på att nån annan gör det åt mig.

Även om vi inte ser vägen
Kan vi tro och hoppas på Dig!

Och hur var lägret annars då, förutom underbart att jag fick tillbaka livshoppet? Jorå bra! Även om jag sjöng så att jag tror att halsen började blöda. Jag har dansat loss, och jag är glad över att jag inte var en av dom tio som fick magsjuka. Jag har sovit alldeles för lite, som var alldeles lagom för min lägersmak, jag har i alla fall inte somnat nån gån när jag borde vara vaken, och jag har fått använda min balkjol igen. Jag har pratat djupt och inte djupt, och jag har umgåtts med massa underbara människor, jag tycker så otroligt mycket om er! Jag har börjat att lära mig att lyssna på Gud istället för att bara prata och be, och lärt mig trick för att få det att funka. Jag har blivit en mästare på att rimma (i alla fall tillfälligt), och jag har köpt en bok, vilket jag inte minns när jag gjorde sist (vuxenpoäng?). Jag har kramat ungefär 170 människor i rad, som invigning på det nya året (den ni, svårslaget! ;)), samtidigt som jag höll på att förfrysa mina tår eftersom jag inte hade planerat att stå ute i snö som inte var tillräckligt tilltrampad. Efter ett tag var det svårt att säga "Gott Nytt År!" istället för "gottnyttår", men det berodde inte på tårna.

Jag har med andra ord haft det ungefär hur bra som helst.
Gott nytt år!