I shall be safe in You

Fin låt för när man inte orkar så mycket mer.

Att imponera på varandra

Idag skulle jag hämta en grej jag hade glömt hos en person jag inte känner. Efter lite mailkontakt så gick jag dit och ringde på dörren. Jag hann knappt säga "tack för att du tog rätt på den" innan han hade berättat att han hade googlat på mig och han var imponerad. Han berättade att han hade listat sig till min ordförandekarriär och min bibelskoletid. Dessutom så hade han koll på min farfars yrke och undrade om vi var släkt. (Okej, nu låter det som ganska lite att bli imponerad över, men ändå.)

Jag berättade inte att jag hade googlat på honom och att jag var imponerad över hans karriär. Han hade suttit med i typ tusen styrelser (okej, överdrift) och hade publicerat 100 vetenskapliga artiklar (underdrift den här gången). Som om det inte vore nog så hade han recenserat en lång lista med böcker och publicerat en lång lista med dikter och noveller. Jag vågade knappt skicka mailet till honom för jag tänkte att han skulle bedöma minsta lilla ord jag skrev. Men löjligt nog så vågade jag inte berätta att jag hade visat samma stalkertendenser som han hade gjort. (Till mitt försvar måste jag bara säga att allt gick jättefort, och att han i samma andetag som han sa att "jag ska inte hålla kvar dig här jag ser att du är på väg" frågade om det han hade hittat om mig). Men kanske kan det vara okej att berätta att man har googlat på någon? Bra inkörsport i samtal liksom, man slipper de här krystade frågorna som man försöker få till att låta allmänna, men ens enda mål är att komma fram till det man vill prata om.

Hur som helst så har jag levt på den där imponeringen hela kvällen sen. Kanske är det just det här jag behöver för att våga hoppa över det här med att söka sommarjobb i sommar. Kanske.

Nyförälskelse på nytt

Håhå en sån kväll! Först konsert med glömma-tid-och-rum-känsla och adrenalinkick. Med ett avslut när orkestern spelar unisont så starkt som möjligt. Och vissa toner som är så vackra ihop att jag dör litegrann av dessa fyra toner på raken.

När jag kom hem väntade ett mail på mig. En bekant undrade om jag vill hyra ut min lägenhet i höst. Jag som inte ens hade hunnit börja oroa mig för det där än, bara tänkt att det kommer bli något jag måste ta tag i så småningom. Det enda jag hade hunnit börja oroa mig för var hur många månaders sommarhyra jag skulle bli tvungen att punga ut med. Och som pricken över i:et så undrade denna bekanta om jag dessutom var intresserad av att hyra ut redan från sommaren? Så himla skönt! Jag ska kanske inte ropa hej innan jag är över bäcken och allt är bestämt, men vore så himla skönt att inte behöva engagera sig i att fixa en hyresgäst som verkar vettig. Kanske får jag lösningen serverad på silverfat?

När jag var uppe i mailandet kring lägenhetsuthyrning letade jag rätt på planritnigen, och jag blev som nykär i min lägenhet igen. Jag såg på den torra planritningsbilden, men insåg att den inte ger en rättvis bild av den plats där jag bor. Rymden, de rogivande väggarna, det nymålade taket, köket när solen lyser in, sovrummet som är svalt till och med de varmaste sommardagar, det stora fönstret i vardagsrummet, utsikten, alla möjligheter med rummen. Planritningen visar bara begränsande svarta streck för väggarna. Och tänk att jag får bo här. Lyckliga mig.

Det här var precis en kväll jag behövde. Imorse började stressen komma åt mig på det där obehagliga sättet, men nu känns det bra i maggropen.

Jag är lite fascinerad över hur musik kan göra så mycket med en. Det är ju bara olika toner på rad, bara olika frekvenser i någon särskilt ordning, men ändå så känns det mer än mycket annat. Som någon slags magi.

Här är några favoriter från dagens konsert, första satsen i den översta videon toppar nog ur ren lyssningssynpunkt. Där finns tonerna jag dör litegrann av, eller i alla fall får andningssvårigheter av för att det är så vackert.

Som en skolavslutning

De senaste dagarna har jag nattpluggat alldeles för mycket, sovit alldeles för lite, druckit alldeles för mycket kaffe, ätit alldeles för mycket semlor och tränat alldeles för lite. Jag tycker lite synd om min kropp. Idag har jag i alla fall bara ätit en semla och hunnit köra ur springet i benen. Otroligt skönt!

Semlan fick jag av min kursansvarige, hon tyckte vi var värda det efter att ha jobbat på så hårt i labbet. Så himla fint! Vi hade något slags avslut av kursen idag, innan det bara är tentaplugg kvar. Det blev nästan lite av en skolavslutningskänsla, trots att det här bara har varit en 7,5-poängskurs. Labbassistenterna underströk hur trevliga och bra vi hade varit att jobba med, vi underströk hur trevliga och bra de hade varit, hur bra labbarna hade varit och hur bra föreläsarna hade varit. Kursansvarige satt med och försökte förstå hur vi kände kring kursen och få en känsla för vad som var bäst och sämst med kursen som ett komplement till den formella kursutvärderingen. Sen kaffe och semla och småprat. Det kändes lite som på gymnasiet, med lärare som bryr sig om eleverna på riktigt utan någon slags lärare-elev-hierarki emellan. Riktigt fint!

Nu är det orkesterhelg, men jag längtar också lite efter att sitta ner och vara ledig. Kanske efter tentan någon gång.

En glad fettisdag

Idag har varit en bra dag. I första hand bra utifrån perspektivet att mina tolkningar av verkligheten har varit rimliga, det vill säga jag har inte gått ner mig i missmodets djupa dal på grund av händelser som är vardagliga. (Till exempel "Vad betydde det där leendet egentligen??! Det såg inte riktigt så ärligt glatt ut som det brukar? Ånej, jag är övergiven!!" Ungefär. Högst oadekvata tolkningar. Men ack så överväldigande.) Det är märkligt hur stor skillnad det kan göra, och jag blir förvånad över hur lite makt jag har över hur jag ska tolka situationer. Det är läskigt hur det kan ta över. Men jag njuter så länge jag får göra rimliga tolkningar.

Dagen har varit bra ur andra perspektiv också. Jag har skrivit effektivt på min flummiga rapport i flera omgångar, jag har ägnat mig åt väldigt motiverad städning, jag har bakat och ätit semlor tillsammans med klassisar. Nu är mitt hem ovanligt städat och jag har skrivit typ halva rapporten. Heja mig! Dessutom har jag två färdiggjorda semlor i min kyl som bör ätas upp inom en snar framtid. Men än så länge är jag för mätt. Och visst ja, som om det här inte vore nog så har jag en ny och fräsch kvalitetsdisktrasa. Lycka.

Ikväll lyssnar jag på Gaby Moreno. Jag måste ju börja komma tillbaka till spanskan igen, hurra!

Det här var visserligen gårdagens låt, när jag tolkade världen på ett annat sätt än idag, men jag bjuder på den ändå:

Det här med hållbart

Har suttit och läst större delen av dagen. Läst om hållbarhet, ekologi och ekonomi. Otroligt deprimerande. Trots att det var saker man har hört förut så blir det så otroligt tydligt när allt radas upp efter varandra. Mitt i ekologikapitlet stod jag inte ut längre, utan var tvungen att gå och bli medlem i Naturskyddsföreningen innan jag kunde fortsätta. Vad ska man ta sig till liksom? Och så blandas stora och små problem. Utrota bananflugorna i mitt hem, bevara mångfalden. Akta mig för silverfiskar. Akta mig för rengöringsmedel. Kommer jag få jobb när jag har pluggat klart? Strunta i det, ge jobben till folk i u-länder, vi har ju redan pengar så att vi klarar oss. Kanske skulle man bosätta sig i ett tält långt ute i skogen för att slippa vara en del i allt det här? Här sitter jag i min härliga gräddfil och är ganska nöjd över att jag har det så bra tack vare att jag suger ut så mycket av naturen och andra människor. Men jag köper ju ändå Fairtrade-kaffe och -bananer, så så farligt kan det väl ändå inte vara? Gha!

Jag började fundera på vad som kommer att stå i historieböckerna i framtiden. "Fram till början av 2000-talet fanns det något som kallades skog, vilket innebär många träd i grupp på stora områden. Träden kunde vara flera hundra år gamla. Sen var marken mer lönsam om man odlade mat på den, så träden höggs ner." eller "Fram till början av 2000-talet fanns det något som kallades natur, vilket var liv även i andra former än människor. Man kunde äta av den, förr i tiden hade man inte piller som huvudsaklig föda." eller "I början av 2000-talet förstod man äntligen att det var ohållbart att leva som man hade gjort tidigare, och nödvändiga innovationer tillsammans med en omstrukturering av samhället gjorde att alla tillsammans kunde leva lyckliga i alla sina dagar, som vi gör nu." Om det ens kommer att finnas någon framtid som historieböckerna kan få finnas i.

Kanske var det lite väl mastigt att sätta sig in i alla till synes hopplösa problem på en gång. Eller kanske var det bra att bli totalt överöst av dem, att inte kunna vifta bort den tunga känslan bara för att den täcks av en bra låt på radio.

Pluggisdag

Idag trodde jag att jag skulle labba i skolan till klockan fem. Sen var jag inställd på att gå hem och plugga tråkplugg resten av helgen. I morse insåg jag att det vi hade att göra i skolan inte skulle ta mer än en timme, och poff så hade jag en extra dag på mig att sköta tråkplugg. Kanske borde jag vara tacksam, men mest kändes det jobbigt. Till råga på allt så var jag otroligt sällskapssjuk, men mitt tråkplugg var jag tvungen att göra själv. För att suga ut det sista möjliga av det sociala innan mitt tråkplugg skulle börja så följde jag med K och A till iksu. Då fick jag 10 minuters promenad extra i sällskap, sen satt jag på iksu och pluggade. Till min stora förvåning gick det riktigt bra! Jag insåg att en poäng med att plugga på en plats med distraktionsmoment i form av mycket folk är att när man inte klarar av att fokusera på pluggandet längre kan man titta på folk en stund. Sitter jag hemma så brukar jag istället hamna på facebook när jag inte kan fokusera längre. Att titta på riktiga människor är både mer stimulerande och är avklarat fortare, väldigt bra!

Sen har jag pluggat hemma länge. Så himla duktig har jag varit. Dagens höjdpunkt var när jag till slut tog en ordentlig paus, beställde en kebabrulle (när man pluggar en fredag kväll får man äta köpemat!), slog igång Top Model, tittade igenom reklamen man måste se innan man får börja titta på riktigt, pausade, hämtade kebabrulle och slog mig ner framför avsnittet med varm mat. Den förväntansfulla känslan när jag tog de sista stegen upp för trappan mot min lägenhet. Det är märkligt hur något som för en vecka sen hade känts som värsta mardrömmen nu kunde kännas sjukt lyxigt. Tur att det kan ändras. I alla fall när det ändras till det bättre.

Nu ska jag sova, och hoppas på en lika bra pluggdag imorgon. Jag misstänker att jag inte kommer lyckas så bra, eftersom min hjärna gång på gång kommer på massor av saker som vore så mycket roligare än att plugga. Träna, promenera, gå på stan, bowla och handla mat till exempel. Men det vore ju skönt att bli klar med det här eländet och försöka slippa nattplugg till veckan, så jag ska nog försöka hålla mig i skinnet.

But if we are wise we know that there´s always tomorrow

Jag över- och misstolkar tydligen allt dessa dagar. Himla jobbigt. Om jag ändå bara kunde blanda med att misstolka både positivt och negativt. Just nu håller jag på att gå ner mig i någon ond spiral av misstolkningar som leder till dåliga känslor, som leder till ännu mer misstolkningar, som leder till ännu mer dåliga känslor och så vidare. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur. Jag hoppas att det räcker med bra sömn i några nätter. Visserligen är det skönt när man inser att en situation inte är så illa som man först trodde, men man skulle ju ha besparat sig så många tårar om man bara hade fattat det från början.

Ikväll har jag suttit med en skoluppgift som går ut på att ordbajsa i 8 sidor. Eller, det finns visserligen frågor att svara på, men de är inte lika konkreta som en labbrapport, vilket är i princip det enda skrivande jag är van vid. Jag växlar mellan att tycka att det är fantastiskt roligt och inspirerande att få analysera saker och flumma ut lite, mellan att känna att det är hopplöst och att jag aldrig någonsin kommer att lyckas få ihop en tillräckligt lång text som faktiskt svarar på frågorna. Hur var det man gjorde nu igen? Hur som helst så är den här kursens litteratur väldigt rolig att läsa. Jag sitter och plöjer den som om den vore skönlitterär. Det roligaste var när författarna la in i en bisats att de som är extremt fattiga (dvs de som lever på mindre än 1 USD per dag) med största sannolikhet tycker att det är olyckligt att de är så fattiga. Då skrattade jag högt och tänkte att man kanske skulle ha läst fler såna här ämnen ändå. Fast jag misstänker i och för sig att det finns torr kurslitteratur inom de flesta områden.

Om civilkurage och livsfarligt vatten

Idag när jag var på promenad längs med älven såg jag en grupp människor som inte betedde sig som alla andra som var på söndagspromenad på den populära gångvägen. De samlades liksom i en grupp och gick inte framåt på gångvägen, utan sidledes. Jag tänkte att det kanske var en scoutgrupp eller liknande, som tränade på första hjälpen. För det såg ut som att de bar på någon också. Snart skulle de nog bytas av, så att den som spelade skadad också skulle få träna på att rädda folk i nöd. Något som var lite märkligt var att en person verkade dra sig undan ur gruppen för att prata i telefon. Ännu konstigare var det att den skadade "skådespelaren" skakade väldigt mycket. Och de verkade aldrig bytas av. Jag förstod att det var på riktigt. En tjej hade ramlat ner i älven, och ett några förbipasserande räddade henne. Drog upp henne ur vattnet, tog av sig sina jackor för att värma henne, ringde ambulans, försökte få kontakt, försökte dela med sig av sin egen kroppsvärme. Letade efter om det fanns fler i vattnet.

Jag önskar så mycket att jag kunde säga att när jag väl kom fram så gjorde jag allting rätt. Att jag hjälpte till med precis vad som behövdes, att jag kunde dela med mig av något viktigt. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ställde mig vid sidan av gruppen på 6-7 pers som räddade tjejen. Väntade på att någon handlingskraftig person skulle säga åt mig vad jag kunde hjälpa till med. Bredvid mig stod en kvinna som körde på samma taktik. När ingen hade bett mig om något på några minuter klev jag fram ett steg och frågade vad jag kunde göra (heja mig!). Fick inget tydligt svar, så jag stod kvar helt handfallen. Kunde inte sluta titta på den nedkylda tjejen som skakade och skakade. En kvinna som försökte få kontakt med henne besvärades av att hon fick solen i ögonen. Kan ingen ställa sig så att jag får skugga i ögonen? frågade hon. Äntligen fick jag en uppgift, även om den kändes ganska lam jämfört med allt annat. Till slut kom ambulansen, och jag drog mig undan och gick vidare.

Efteråt var jag alldeles skakig. Jag inser hur viktigt det är att kunna sin första hjälpen. Vad var det nu man absolut inte fick göra och vad var viktigast att man gjorde? I vilken ordning ska man göra allting? När det väl gäller så är det inte läge att vela, inte läge att göra allt samtidigt som man inte gör något helhjärtat. Jag hoppas att jag skulle vara mer handlingskraftig om saker och ting hängde mer på mig. Om jag hade varit med från början, om jag kände att det fanns plats för fler i den tajta cirkeln kring tjejen. Om jag hade känt att jag hade någon idé på vad som behövde göras. Men hur kan man veta om jag faktiskt skulle vara det?

Tack och lov så började den nedkylda tjejen få fram några ord efter en stund av värmning. Hon kunde svara lite på frågor och verkade vara vid medvetande. Men jag kunde inte låta bli att tänka på vad som hände för några veckor sen, när min lärare drunknade. Då kom det inga förbipasserande, han drunknade inte vid Umeås populäraste promenadstråk. När han hittades var det för sent för längesen. Förmodligen var det för sent redan när han saknades. Livet är skört, vissa har tur och andra har otur. Och iskallt vatten är något man ska ha respekt för, oavsett hur strålande vacker dagen är.

Alla behöver någon att lita på

Jag måste säga att jag är lite besviken på början av det här året. Jag hade ganska stor tillförsikt till att den här terminen skulle vara tevlig, att jag skulle ha kvar min balans och stabilitet från hösten. Men de första veckorna i skolan var det balansen det var fel på, och när balansen väl rättade till sig så var det stabiliteten som rubbades. Jag önskar så otroligt mycket att den tillit som jag kände innan jul ska kunna komma tillbaka och vara befogad. Men jag misstänker att tillit raseras snabbare än den byggs upp igen.

Idag när jag höll på att gräva ner mig för mycket i den raserade tilliten och kände mig ungefär ensammast i hela världen blev jag tack och lov hembjuden till J. Till en trygg famn, lyxmiddag och tillit. Tillit är kanske det bästa jag vet just nu. Jag kan inte sluta nynna på Ingemar Olssons gamla dänga Alla behöver någon att lita på. Typ en svensk version av Lean on me. Ibland tycker jag texten är fantastisk, ibland känner jag mig hånad av den.

Men jag är lite trött på att gnälla också. Allt är ju inte skit just nu. Det finns väldigt mycket bra. Till exempel så läser jag den kurs som kanske är intressantast hittills på det här programmet, med en perfekt blandning av föreläsningar, skoltid för självstudier och labbar. Några timmar av taget av varje, så man inte hinner tröttna för mycket. Labbarna är inte stressiga som i kemin, men de är mer intressanta än labbarna i tidigare biologikurser. Jag jobbar bra med min labbpartner. Jag känner mig inte så stressad. Den förkylning jag kände i förrgår gav sig av utan att bryta ut. Jag har lärt mig att uppskatta spinning. Orkestern är rolig. I helgen har jag två dagar på mig att försöka hälsa på mormor. Förhoppningsvis är hon vaken åtminstone en av de dagarna, så jag förhoppningsvis kan prata med henne. Jag känner mig taggad inför Mexiko. Nu är jag trött och lite frusen, och så ska jag få krypa ner i en varm säng efter en fin kväll. Det finns ju de som har det värre. Det hade bara varit så skönt om jag slapp den där jobbiga känslan som skaver i mig och påminner om att allt inte är som det ska.