Mjösjöliden nästa!

Så fick jag 20 minuter över innan det är dags att fara. Det är sjukt varmt och jag hoppas att det finns luftkonditionering på bussen, eller åtminstone kalla fläktar. Jag har laddat med åksjuketablett, och jag hoppas på att kunna sova bort mycket restid. Men jag har ju en trevlig reskamrat också. Det ska bli skönt och roligt att komma iväg, jag hoppas på att jag får mycket att tänka på så jag slipper tänka på the missing song. Bussresan är väl kanske den mest kritiska delen. Men eftersom det bara blev en fyratimmarsnatt inatt på grund av filmmaratonet så ska det nog gå bra. Fast trots allt så känner jag mig faktiskt rätt pigg nu.

Igår såg vi en väldigt störd film, en film som vi inte fattade så mycket av, en rolig film, och en som var lite mer intelligent. Det var en bra kväll. Jag trodde länge att jag hade lyckats äta lagom mycket, tills jag reste mig upp, då insåg jag att jag hade stört ont i magen. Men men. Dessutom tror jag att det kommer ta tid innan jag kommer kunna njuta av att äta paj igen, har för obehagliga minnen från pajätning från i vintras. Synd, det som var så gott.

NE-mästare som behöver öva mer på bowlandet

Jag är ganska kass på att bowla. Särskilt ouppvärmd. 2 poäng på jag tror det var dom första fyra gångerna, alltså dom åtta första kasten (om man nu kastar ett bowlingklot..?). Det är ganska illa. Men sen gick det i alla fall bättre. Avslutade på topp med en strike. Och vi var ju faktiskt där mer för att umgås än att bowla, som bowlingmänniskan verkade förstå sen, när vi hade dissat hans förslag om att spela på två banor. Och det var roligt att umgås! :) Tänk att det ska gå så långt mellan gångerna att träffa folk man tycker om som till och med bor i stan, det borde inte vara så svårt! Nåt som däremot är svårt är att svara rätt på nationalencyklopedifrågor när man är trött, jag var inte helt skärpt där. Men desto roligare blev det, och jag fick revanch från bowlandet och tog hem storsegern, tack vare mitt tjuvkort. Jag är omåttligt stolt. Även om det var väldigt mycket jag inte kunde så var det roligt att känna igen det rätta svaret, det fick mig att känna mig smart :P Typ att en vektor delas upp i komposanter. Eller vad alveoler är. Sen att jag inte kom på det i rätt tillfälle skyller jag allt på tröttflamset. Kul var det i alla fall. Så kul att helt plötsligt hade den sista bussen gått för en timme sen, hoppsan! Men som tur var ställde namnsdagsbarnet upp med skjuts så vi slapp nattpromenad.

Idag har jag varit ganska mycket på ett ilsket humör, och jag har inte alls hunnit med att packa som var planen, så att jag skulle vara klar tills imorgon och kunna åka och bada innan filmmaratonet. Men jag har i alla fall hunnit promenera mycket, och bakat en kladdkaka, så dagen blev rätt bra till slut. Och träffat klassisar över fika. Och jag har faktiskt skrivit en detaljerad packlista, så imorgon är det bara att stoppa ner grejerna i min kära ryggsäck. Och så är det ju skönt när man får ett sms av personen som man precis har satt sig ner i gräset för att gruva sig för att ringa.

Imorgon blir nog bra, men varm och fullspäckad och med lite sömn, så det är nog bäst att jag sover nu. Snart är det patrullriks! :D

Akta dig för vad du äter

Det är svårt att äta. Man dör av allt. Eller så blir man infertil. Eller sjuk på annat sätt, typ diabetes. Eller så drabbas man av fetma. Eller så utrotar man djuren. Eller så förstör man jorden med för mycket utsläpp.

Igår råkade jag storshoppa en fisk som tydligen är utrotningshotad. Hoppsan. Och idag fick jag verkligen förklara för mig själv att det är väldigt dumt att baka en kladdkaka till middag istället för att äta pasta och fisksås, även om fisken är utrotningshotad. Har man redan köpt den kan man ju lika gärna äta upp den. Men för någon sekund så övervägde jag att baka kladdkaka istället för att laga middag, jag var ju mycket mer sugen på socker och choklad än mat! Och jag skulle inte hinna göra båda. Men det blev mat ändå, whey vad duktig jag är ;) Det känns som att det enda som var bra med min mat var dom tomaterna jag åt, dom var både svenska och inte utrotningshotade. Men dom ligger i en plastburk, så det kanske är kört för dom ändå. Typiskt också. Men mitt iste som jag gjorde själv är väl hyfsat bra, inte fraktat vatten, men roligare än vanligt vatten. Usch, jag känner verkligen att mina matvanor inte är dom bästa nu, det är livsfarligt med för lite rutiner! Men så länge det inte varar jättelänge så är det väl lugnt, och snart åker jag ju på läger.

Idag har jag varit på Eriksdal och filmat, kul! :) Och när ingen av oss hade tänkt på laddning av kamerabatteriet i förväg är det tur att man är utrustad med en Gud som också vill få klart filmen! Det ska bli spännande att se hur den blir, den kan nog bli ganska rolig fast det inte är tänkt som en komedi, haha :P Men otroligt snyggt ;)

Tur att jag har tuggummin, som gör att jag kan tänka på något annat än den köpta kladdkakan som ligger i frysen, som ju faktiskt var jättegod...

Klump

Trots att det här har varit en sån bra dag, ja nästintill perfekt sommardag, med picnic och bad med E och K, och myspromenad och kvällste med J, så är jag inte på sånt fint och lyckligt humör som man skulle kunna tro. Jag tittar på massa gamla bilder och saknar. Allt verkade liksom så enkelt. Antingen så vet jag ju att problemen är lösta, eller så är dom inte lösta, och då fanns det i alla fall hopp. Äh, fast jag kan ju inte säga att jag har särskilt mycket problem nu heller. Bara våren, som jag inte vet hur jag ska hantera, så helst vill jag bara låta bli att tänka på den tills jag far iväg, men då skulle jag komma tillbaka till antingen arbetslöshet eller enrio, och det kanske det inte är värt? I alla fall inte när man har tänkt sig något mycket häftigare och roligare och mer spännande och utvecklande. Men varför kan dom inte vara lite mer tydlig med vad det är man ger sig in på! Jag orkar inte blanda mig in i saker som jag inte vet exakt vad det går ut på, särskilt när själva inblandningen överhuvudtaget var något som fick mig att tveka om jag verkligen skulle göra det. Och tiden bara rinner iväg!

Och jag blir tokig på saker som hela tiden växlar mellan att vara dagens händelse och en stor jobbig klump, precis när jag har bestämt mig för att det faktiskt är det ena, så ändras det från klump till sprudlande, eller från sprudlande till klump. Det är i alla fall en sak jag kan lämna bakom mig helt när jag far, det är lite skönt.

Åh, jag såg bilder från fjällen, vad skönt det vore att få vara där några dagar! Men det känns som att jag har lite för mycket tidsbrist för det. Och att åka dit skulle ju faktiskt inte göra att jag slapp tänka eller så, åh vad jag längtar tills jag har bestämt mig helt och allt är fixat och klart, och mitt värsta bekymmer är att oroa mig för att ha gjort rätt val!

Nej, nu är det nog bäst att jag sover, och hoppas på att jag vaknar på en bättre sida än jag är nu. Allt är ju faktiskt väldigt bra, jag lever en liten sommaridyll med allt ifrån sommarstuga till picnic, bad, tekvällar, bio, filmmaraton, bowling och myspromenader med kompisar, och jag har den stora förmånen att vara ledig många veckor, och slippa repliken: "nej, jag kan inte då, jag jobbar..."

Stug- och familjeliv

Så är hela familjen hemma igen. Eller, hemma är väl att ta i, men i alla fall i stan. Det känns så roligt att ha syster hemma igen! Första dagen var jag inte på nåt superhumör, var rätt seg och allmänt trött på ljud, vilket inte alls var en bra kombination med att känna "åh vad roligt det är att ha familjen samlad igen!". Särskilt inte när mina båda syskon var på samma humorhumör, en slags humor jag aldrig riktigt har delat med dom. Jag fick nästan panik och tänkte att det här året hade förstört mig och gjort att jag har kommit ifrån en nära relation, för det var ju jag som hade förändrats, inte hon. Men som tur var så vände mitt humör, och jag upptäckte att jag fortfarande fanns kvar, kanske hittade jag tillbaka dit för att nån tog fram mig? Skönt var det i alla fall, och väldigt roligt, jag fick fram den del av mig som kan skratta åt lite allt möjligt, som jag har saknat så länge! Jag är glad att syster är hemma! Och sen så blev det ett överraskningsvälkommenhemparty när vi kom hem till vårt hus, woho vad roligt! :D Och trots en försägning så verkade kalaset komma som en jätteöverraskning, och chocken över att se alla kompisar liggandes på golvet i köket gjorde att inte heller syster kunde stå upp, utan hon föll ihop och låg på golvet en stund.

Sen kom jag till frågan, skulle jag ansluta till kalasandet, eller skulle jag avvika, som har varit mitt naturliga sätt att hantera mina syskons kalas hittills? Men samtidigt kändes det ju väldigt trist och onaturligt att sitta och trycka på mitt rum i den här situationen. Jag hade ju sett fram emot kalas! Men kanske var jag lite påverkad av en av mina drömmar om överraskningen, då A sa till mig "nu får du gå, nu är ju allt fixat och K är här!". Men efter att ha beklagat mig lite över min skumma känsla för några så kändes det lite bättre och jag anslöt till kalaset, förutom när det blev jättetrångt i ett rum och det berättades saker jag redan hade hört några gånger. Och det kändes väldigt bra efter att jag hade släppt den skumma känslan.

Stugan förutom det faktum att hela familjen var samlad var härlig, och jag hann med det mesta som ska hinnas med, trots att vi var där lite kortare tid än vi brukar vara. Det blev ingen glass på Tindered i år, men istället på smultronstället, så jag ska inte klaga! Det blev både springning och promenad runt Troserum, bad i både pors- och kvartsviken, cykeltur till coop nära i Edsbruk för inhandling av resgodis, massor av läsande, umgänge med släkt, eldning i öppna spisen, solning, sconeskväll och en klassisk tisdagskväll med allsång på skansen och morden i midsummer. Något som stack ut litegrann var att jag fick träffa mitt första kusinbarn för första gången, hon är ett halvår ungefär, jättesöt! :D Och känns ärofyllt när man får bli den som får leendet när hon tittar sig runt i rummet :P

Förutom att vara i gammstugan så har jag också fått inviga nystugan, nu har jag äntligen varit där när vi har ägt stugan! Det känns bra, jag är lite förvånad över att det känns rätt mycket hemma redan. Fast det som saknas är den delen av hemma som gör att jag vet vad jag kan göra där. Fast mor och far försöker berätta vad jag kan göra, men det blir jag mer irriterad på, jag längtar efter att få upptäcka själv! Fast jag vet inte riktigt när jag ska hinna allt jag vill. Idag bröt jag ihop litegrann för att jag var så trött och blev så stressad över vad jag måste fixa. Typ vaccinationer, kolla upp vad jag vill göra på resan, bestämma mig definitivt för vad jag vill göra till våren, jag är bara övertygad vissa dagar, och idag kändes allt så hopplöst och värdelöst. När jag sen upptäckte att en affär som jag trodde stängde klockan åtta, stängde redan klockan sju, vilket gjorde att jag inte hann köpa dom nedsatta byxorna som jag hade tänkt, blev det för mycket för mig, och jag var tvungen att lägga mig på sängen för att gråta och vila lite. Efter en timme var jag redo att kliva upp igen, men det krävdes lite mer gråt, och uppradande av stressmoment för mamma innan jag blev lugn på riktigt igen. Det var ju faktiskt inte så farligt. Och det var fler veckor kvar innan resan än jag trodde. Så imorgon, efter en morgontur till birsta, så ska jag ut till moningsandstugan igen, för att vara där flera dagar, det ser jag fram emot! :) Och när jag är där så kan jag göra bort lite grejer jag behöver, typ ringa infektionskliniken för att boka vaccinationstid, och ta med mig sydamerikaböcker och läsa på lite. Perfekt.

Jag ser fram emot nästa veckas planer, och jag ser fram emot partullriks. Och det finns faktiskt ganska mycket tid runt omkring allting! Det är bara våren som inte känns helt hundra, jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå. Är målet att göra en god gärning eller åka på eget äventyr? Lära sig ett språk? Frågan är bara hur bra man lär sig ett språk om man inte ens kan alfabetet när man åker dit, och inte får någon ordentlig undervisning i språket, och bara är där 6 månader? Och hur god gärning kan man göra egentligen, ger dom mig mest ett jobb för att jag ska ha nånting att göra? Och hur äventyrsfullt blir det egentligen om det slutar med att jag bara sitter i mitt hus och tragglar ett nytt alfabet och inte träffar folk för att jag är asocial och inte kan språket? Alla säger ju att det är efter ungefär ett halvår som det släpper, men då åker jag ju hem? Och det kanske tar ännu längre tid om man inte alls kan språket eller något liknande språk ens när man kommer dit? Jag vet inte, jag vet inte vilka mina alternativ är heller, om jag skulle komma fram till att jag inte vill det här, så det kanske blir det i brist på bättre. Eller så blir det det här med en stor glädje, det beror på vilken dag man frågar mig. Behöver nog ett peppande samtal om det här för att försöka bli lite mer säker.

Konfa del II, alltså hela (!) avklarad

Hemma. I början av lägret måste jag erkänna att jag såg fram emot den här dagen. Den första dagen var jag jättetrött, den andra jag jobbade var jag ensam ledare med en aktivitet som inte riktigt var klockis (det vill säga att stämningen påminde om en jobbig skoluppgift när hälften skriker "nu måste vi bestämma oss!" och resten spårar ur på andra grejer och gör massa oljud så att det blir svårt att diskutera). Sen var det midsommar, så då var det lite annorlunda. Den andra veckan var det jobbigaste att jag inte kände mig som en ledare i gruppen, vilket är väldigt frustrerande när man ändå är den som ska leda gruppen. Men under den veckan kände jag ändå framsteg. Den sista veckan var jätterolig. Jag var mer ledare, fast på mitt eget sätt, gruppen började få separationsångest och njöt så mycket som möjligt sista tiden, vilket kanske gjorde stämningen mer positiv? De dagarna som M var ledig och jag alltså var ensam på våra pass gick galant, och jag hade hunnit lära mig att ett beteende som jag tidigare hade uppfattat som lesshet och allmänt missnöje egentligen bara var ett humör som var normalt, alltså varken överdrivet bra eller överdrivet dåligt. Dessutom fick jag beröm för bra ledarinsats, vilket jag behövde höra, så jag sög åt mig som en svamp. Sista två veckorna hade vi en ny ledarkollega också, så det var ett plus åt lägret att ha lärt känna honom också! :) Dessutom har jag fått några fnitterattacker, jag trodde ett tag att jag hade förlorat dom i mitt mognande! Men inte då :) I och för sig så är det väldigt opraktiskt att vara en fridens ängel och inte kunna hålla sig för skratt av ingen anledning alls (I fri-hi-hi-hi-hi-ha-ha-ha-ha-ha...), men det är väldigt roligt! Synd bara om det blir en omatchning på trötthetssymptomen, så övertrött ska matcha "nu vill jag bara gå och lägga mig", men det är sånt som händer.

Ja, summa summarum så ville jag inte att det här lägret skulle ta slut när vi väl kom så långt. Sista veckan var ungefär i nivå med vad jag har tänkt mig att lägret ska vara under hela våren, och det hade gärna kunnat få fortsätta en vecka till! Och när det var slut så hade jag lite samma känsla i magen som studenten, eller när vissa personer har flyttat, typ "åh, tänk om vi inte ses, jag vill säga hejdå en gång till, kan man inte hålla fast lite!?" Och tanken på att åka hem kändes mer deprimerande ensamt och tomt än skönt ensamt och tomt. Väl hemma så satt jag länge och tänkte på att jag ville lyxa till det och att jag var sugen på pizza. Så jag tänkte att jag för en gångs skull skulle köpa hem pizza som dom skulle få köra hem till mig! :) Men när jag började undersöka så stod det typ överallt "hemkörning gäller endast vid köp för minst 120 kr". Det var väldigt deprimerande i mitt lite sköra jättehungriga stadium, och eftersom jag var jättehungrig tog det jättelång tid innan jag lyckades komma på en lösning på det hela. Det blev att jag hittade en pizzeria som bara krävde att man handlade för 100 kr, och jag kände att det var värt det. Så nu har jag ätit pizza och tittat på Narnia som är inspelad samma år som jag föddes. Då hade man inte så mycket specialeffekter, det flashigaste var nog när den människa som var utkädd till varg (för att vargen skulle kunna prata) bytte skepnad till en riktig varg. Dom lite mer avancerade djuren (typ flygande hästar som jag inte kommer på namnet nu) var tecknade. Jaja, lite mysigt var det i alla fall, och kul att se igen!

Förresten, något annat roligt är att jag har fått Under ytan, nummer ett! :) Det kom på tal att jag hade tvåan, men ville ha ettan också, och då hade vår kära ungdomspastor två stycken, och jag fick den ena! :D Jag tror kanske att jag inte ska läsa så mycket i den nu, och istället spara den till höstens resa, även om jag tror att jag har läst igenom hela när jag har lånat simons bok nån gång. Men jag kommer inte ihåg alla. Det kändes bra att jag redan har nummer två av Under ytan, så att ungdomspastorn kunde få tvåan jag blev erbjuden istället. Anledningen till att Under ytan kom på tal var att han sa att han hoppades att ledarna också skulle få Under ytan 2, precis som konfirmanderna, men det fanns inte böcker kvar till alla ledare.

Jag har också fått reda på varför jag inte var tillfrågad som ledare på knattelägret på Eriksdal i sommar. Tydligen hade jag sagt någon gång att jag inte kunde, jag minns det inte själv, och jag vet inte varför jag sa det, möjligen kan jag ha sagt det tidigt, när jag trodde att jag skulle resa tidigare än i september, men jag vet inte. Men nu är allt utrett, så jag får vara med där som scoutledare med A, det blir kul! :)

Jag har fortfarande inte packat om inför resan till stugan, och tåget går om mindre än tolv timmar. Hm. Min ursprungliga plan var att packa upp innan jag gjorde nånting annat, och sen tvätta det som behövdes, sen fixa med mat, göra bort datorbehovet, och avsluta kvällen med mysig filmkväll, kanske med ledarpopcornen jag fick vid barngruppernas avslutning i kyrkan. Det blev inte alls så, jag var för hungrig för att göra nånting överhuvudtaget. Men det gör inget. Jag kan sova mycket den kommande veckan. Fast jag vill helst inte sova bort tågresan imorgon, då ska jag läsa och äta kex, ah! :D

I am strong when I am on Your shoulders, You raise me up to more than I can be.

(och vad är problemet med att få till tomma rader när man har lagt till bilder?)

Hoppsan

...nu har jag skickat in en intresseanmälan för att spendera 6 månader i Thailand. Skumt.

Sista lediga dagen innan arbetslösheten tar vid

Jag är sugen på att baka, men inte på att glufsäta. Men eftersom jag inte har någon ätardisciplin så vet jag hur det kommer sluta om jag bakar. För trots att jag fortfarande är mätt efter gårdagens kärlekstårta så kan ju munnen säga att den inte skulle tacka nej till lite socker. Jag är sugen på att springa, men inte i bosvedjebackarna. Så därför kanske det inte blir av, eller jag vet inte.

Jag har klätt årets första gran, och medverkat i årets första luciatåg. Det är ju bara juliafton en gång om året! Tyvärr så drabbades jag av magknip, förmodligen orsakat av mängden tårta tidigare på dagen, osis att min mage inte har varit min kompis någon gång av mina firade juliaftnar! Men lussebullar kan ju vara gott ändå :)

Jag har fått högstadieflashbacks av konfahajken i helgen, vilket har resulterat i att jag lyssnar på picture nu. Även om det är olika högstadieepoker det handlar om. Jag har fått så mycket myggbett/knottbett i ansiktet att jag har funderat på om jag har fått vattkoppor eller röda hund eller nåt liknande, särskilt eftersom jag var allmänt rödprickig i pannan också, som inte var bett, men jag känner mig inte sjuk för övrigt, så det är nog ingen fara. Men jag blev så förvånad, för jag var inte alls så besvärad av flygfän den här hajken som jag har varit många andra gånger, så jag förstår inte hur jag har fått så mycket bett. Eller jo, det gör jag nog, förmodligen kom dom flesta när jag sov. Jag har ätit den godaste sushiversionen jag någonsin ätit, som jag blev bjuden på under någla japanels kultulutbyte.

Om en vecka är jag i stugan med hela familjen. Konstigt. Jag kan inte säga att jag längtar lika mycket nu som jag gjorde i vintras, och jag är lite rädd för eventuella förändringar. Och det finns ju förändringar hemma också, vad blir det av dom nu? Förhoppningsvis och förmodligen blir hemmaförändringarna kvar, men hur kommer allt se ut? Och vart hamnar jag, och hur grå kommer jag att känna mig? Så roligheten och osäkerheten tar ut varandra, och måndagen går på plus/minus noll, fast tågresan ner mot stockholm går på plus.

Det finns också andra framtida förändringar jag är rädd för. "Framtiden lockar, men ack ändå kan förändringens vemod klinga i våra hjärtan". Ja, så är det. Tur i alla fall att jag har kvar en i höst!