What happens, stays.

Det som händer på klassresa stannar på klassresa. Så var det sagt. Trevligt har vi i alla fall haft det, ett dygn med en stor del av klassen och hela Staben på en kursgård lagom långt från Umeå. God mat, intressanta föreläsningar som gjorde att jag började fatta lite vad jag faktiskt kommer att bli efter att ha pluggat i fem år och trevligt umgänge. Första sittningen, badtunnor, bastu och timmar framför en brasa inpå småtimmarna, mysigt!

Efter knappt två timmars sömn i morse var det ett brutalt uppvaknande med morgongympa, men eftersom solen äntligen sken så var det bara härligt. Och jag har hållt bra större delen av dagen också, var inte särskilt nära att somna på dagens föreläsningar, minsann!

På väg hem idag råkade jag stöta på M, som jag trodde befann sig långt härifrån, roligt! Och på kvällen kom J hit! :) En jättebra kväll, är så glad att vi bor på samma ort igen! Jag tror det här kommer att bli bra år.

Tänk att det finns dialekter som är så fina att man bara kan sitta och lyssna och njuta oberoende av vad rösten pratar om? Hur kom sig den här fixeringen av den speciella typen av norrländska?

Jag är en Nolla!

Nollningen är i full gång, och det är roligt. Mycket trevliga människor, mycket skratt, många timmars promenerande (eftersom min cykel är på lagning). Alkohol är något som flödar på ganska bra också, mer hos vissa än andra. Känns ju bra att vara en av dem som kommer ihåg hela gårdagen i alla fall.

De här första dagarna är skönare än vad jag hade väntat mig. Jag såg framför mig veckor som påminde om de första dagarna på folkis, då det gick ut på att umgås ca 18 timmar om dygnet och sova resten. Då var det så avslappnande med lektioner så man slapp vara så aktivt social hela tiden. Men nu har vi några aktiviteter om dagen, men vi hinner hem och ladda om de sociala batterierna och vila lite mellan de olika samlingarna. Men än så länge har jag inte packat upp klart, så det har inte varit överdrivet mycket tid över att bli uttråkad på direkt...

Imorgon börjar den första matten! :D Ska bli roligt. Och spännande att se hur mycket man förväntas komma ihåg, jag känner att vissa delar har väl fallit bort mer än andra.

Jag är så van vid att gå runt i min knallgula nollanummerlapp var jag än går (vågade inte ens lämna den hemma när jag gick den korta biten till AS igår), så det tar ett tag innan jag fattar varför folk kollar så konstigt på mig. Som idag till exempel, när en från Jehovas vittnen ringde på dörren och ville värva mig. Han frågade i alla fall vad det var frågan om, så jag fick chans att förklara mig.

Just nu är jag inne i en Lasse Winnerbäcksperiod i mitt musiklyssnande. Jag tror det var Köpenhamn och överallt som fick dit mig.

Skulle jag som barn väl ängslas då?

Så var jag framme. I den stad där jag ska bo i fem år, i det rum som jag ska bo i på obestämd framtid. Märkligt. Men härligt. Njuter till fullo av att ha ett eget ställe, och fint är det också! Eller har i alla fall potential till att bli fint, jag gav upp mina försök att avsluta uppackningen innan jag gick och la mig, så det är ganska mycket kaos i rummet nu. Längtar tills jag får bort allt överflödigt från golvet så jag kan dammsuga, det är inte så mysigt att gå här nu.

Har hunnit träffa en av mina korridorskamrater, en trevlig kille från Sydkorea. Han påminner mycket om en lärare i Thailand som jag tyckte mycket om, särskilt mina fem första månader, fast den sista månaden gick han mig rätt mycket på nerverna. Men hellre en snäll och trevlig person som går mig på nerverna än en otrevlig person som gör mig nervös, så jag är glad! :)

Imorgon ska jag träffa min klass för första gången. Jag är inte så nervös som jag trodde jag skulle vara, det ska mest bli spännande att se vilka jag kommer att fösas ihop med såhär i början. Något jag är mer nervös över är att mitt cykeldäck (och inte bara slangen) verkar ge upp, och jag vet inte om jag ens kommer att kunna ta mig till universitetet på det innan det smäller eller spricker. Det får kanske bli en promenad dit imorgon, och sen hitta en cykeltillbehöraffär så fort som möjligt. Att jag inte lyssnade på pappa och lämnade in cykeln hemma när jag hade chansen...

Idag var jag och hälsade på mormor på hennes ålderdomshem. Morfar höll en andakt, sen började de sjunga psalmen "Blott en dag ett ögonblick i sänder". När mormor hängde på i en stämma var det så fint så jag höll på att börja gråta.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Veckonedräkningen är igång

Det börjar dra ihop sig. Om en vecka går flyttlasset norrut, så nu har jag en vecka av full rulle framför mig! En sex-dagars jobbvecka, försöka träffa folk en sista gång innan alla flyttar åt olika håll, och däremellan försöka packa ihop ett helt bohag samt välja och införskaffa en dator. Fast jag har nästan valt, och om allt går som beräknat så ska den till och med levereras till en återförsäljare på fredag. Igår skulle den levereras till återförsäljaren på onsdag, undrar hur mycket man kan lita på datumen...

Något som i alla fall är skönt är att jag börjar bli klar med mina inköp förutom datorn. Jag tyckte så synd om mig idag när jag tvingade mig själv att cykla i regnet till birsta för shoppning jag inte alls var peppad på, men vad gör man inte för att få mer tid till goda vänner sen? Och jag klarade det till slut.

Jag känner att jobbet är skönt för jag slipper tänka på min flyttstress, men samtidigt är ju inte jobbet helt avkoppling heller. Så i fredags tackade jag nej till ett jobbpass jag blev bönad och bedd om att ta, och for ut till stugan med mamma och pappa istället. Så välbehövligt! Speciellt just den dagen, då känslan av otillräcklighet drabbade mig extra mycket, både på jobb-, flytt- och umgås-med-vänner-plan. Dessutom datorfasta en dygn, fantastiskt skönt eftersom många av mina måsten och borden och dåliga ursäkter till att inte göra nödvändiga saker finns på datorn.

Känns rikigt kul att flytta, men hinner inte rikigt tänka på att komma fram, eftersom det är så mycket nu innan. Jag hoppas att jag ska komma ifrån min ovana vid att göra allting i sista minuten, men jag märker ju att de första minutrarna lätt rinner iväg, typ nu... Får hoppas på mittenminutrarna istället. Fast först ska jag sova, sen ska jag jobba, sen ska jag träffa J... Sen kanske packa! (Och när jag skriver det offentligt är det kanske svårare att dra sig ur imorgon kväll..?)