Tankar fran ett regnigt Xela.

Det blir inte sa mycket blogg for mig nar jag ar pa resande fot. Resdagboken istallet. Men jag har det bra! Jag hade inte behovt oroa mig for att kanna mig ensam, atminstone inte nu pa min forsta del av resan, nar jag ar pa ett stalle och pluggar. Det ar snarare tvartom, att jag ibland har langtat efter lite mer ensamtid. Men da passade jag pa en dag nar de flesta jag umgas med hade ett mote, och sa tog jag med mig min iPod och dagbok till ett café och drack gott kaffe och at cheesecake i tva timmar. Fantastiskt skont.

Jag kanner mig inte heller sa ledsen over att jag missar svensk sommar, som jag trodde att jag skulle gora. Och detta trots att det inte ar nagot vidare sommarvader har nu. Jag ar nog mer en hostmanniska. Och jag ska aka till varmen sen. Om bara tva veckor, laskigt hur fort tiden gar!

Igar kvall var jag sa trott att jag bara ville grata. Det ar konstigt hur kroppen da kan hitta nagot att vara ledsen over. Igar kvall hittade min kropp en ledsenhet som ar helt oaktuell, det tycker jag var oschyst av den. For ledsenheten kandes sa aktuell och verklig just da. Som tur var sa tog jag mitt fornuft tillfanga och gick och la mig tidigt, istallet for att sitta vaken och sorja. Bravo.

Jag har insett att en av de skona sakerna med att vara har ar att jag inte lever mitt verkliga liv. Pa ett satt ar det sa skont att veta att jag bara gor det har for ett tag, att det inte ar hela varlden om jag inte hittar en sjalsfrande har, att det inte ar hela varlden om jag ar lite trott pa att bo i vardfamlij, att det inte ar hela varlden om jag inte tycker att vadret har ar det roligaste. For jag aker snart, och det ar en erfarenhet och ett aventyr i sig att vara har. Jag byter spanskalarare varje vecka, vissa behaller sina hela tiden. Men jag blir lite for rastlos tror jag.

Det skrammer mig lite att jag tanker sa. Hur ska jag nagonsin sla mig till ro om jag tycker bast om nar jag bara lever latsasliv? Jag ar sa radd att den stress jag kande i varas om att ta tillvara pa varenda sekund ska komma tillbaka sa fort jag kommer hem. Jag hoppas att jag kan hitta ett lugn har som haller i sig. Jag kanner redan att stressen har lamnat mig, i alla fall till valdigt manga procent. Jag hoppas att 6 veckor till har ska gora att lugnet blir langvarigt. Kanske till och med kan halla i sig tills jag har rad med nasta leva-latsas-liv..?