Resfebern

De senaste dagarna har de största orosmomenten inför resan bestått i att fundera över hur och när jag ska hinna med alla förberedelser, till exempel att köpa grejer, skriva ut saker och packa. Men ikväll slog den stora resfebern klorna i mig. Vad ska jag egentligen göra i Guatemala hela sommaren? När jag skulle kunna vara här hemma och jobba på äldreboende och göra nånting som jag vet hur det funkar? En vardag på gränsen till tristess. Bekvämt. Träffa kompisar då och då om man lyckas passa ihop schemana. Samla pengar på hög.

Nej, jag tror nog jag vet varför jag åker egentligen. Men det är ju lite jobbigt att ha höga förväntningar, så nu tog min kropp tag i det hela och började oroa sig lite istället. Tänk om tristessen slår till trots att jag har längtat efter det, tänk om det är svårt i två månader, tänk om...?

Tänk om det blir alldeles underbart. Så säger vi nu. För nu ska jag gå och sova min sista natt i min säng på 8 veckor, och då ska jag inte ligga och oroa mig. Godnatt!

Det drar ihop sig

Phu, den senaste veckan har varit riktigt intensiv. Med två långväga besökare så har den mesta tiden blivit socialtid, till och med frukosten, datortiden och transporter mellan olika ställen. När jag har träffat mina fina fina vänner har jag brottas lite med längtan efter att prata internt och massor på svenska, mot hyfsen att prata allmänt och brett på engelska, så att de långväga gästerna förstår. Till slut har det blivit en helt okej mix hoppas jag.

Intensivt har det varit, ja, men roligt! Grillning, solande, badande, stugan, bullbak, etiopienafton och byteskväll till exempel. Som vanligt slutade byteskvällen med att jag hade inkasserat en hel drös med kläder, trots att jag är dålig på att hitta bortbytesobjekt i min egen garderob, förstår inte hur det hänger ihop? Det gör lite att mina fynd inte känns lika berättigade och lyckogivande, jag känner mig så åtroffande och snål. Jag tror att jag ska gå in för att rensa min garderob kontinuerligt under den kommande terminen, så att jag förhoppningsvis har mer att bidra med vid nästa tillfälle.

Jag har hunnit träffa många av de bästa under mina två veckor hemma, även om det fattas några. Idag fick jag till exempel en extrem längtan efter te i Js kök, med utsikt över Norra-berget-skogen. Dessutom önskar jag att jag hade fått lite mer tid med mamma och pappa. Men får ta igen det när jag kommer hem om sisådär två månader.

Mer och mer börjar bli klart inför resan, och om två dygn är jag nästan framme på Arlanda. Åh vad jag känner mig taggad. Idag kom min guidebok på posten, och nu borde jag verkligen bestämma mig om jag vill jobba på ett barnhem parallellt med mitt spanskapluggande i två veckor eller inte. Det är på riktigt nu! :)

Idag fick jag veta att jag är godkänd på en mattelab, skönt att slippa göra om den på andra sidan jorden. Imorgon får jag veta hur det gick på min sista tenta. Snart får jag vara i Guatemala helt och fullt! :D

När det blir bara jag, mina tre tröjor och min dagbok (och så lite äventyr då)

Idag har jag gått på stan HELA dagen. Efter två och en halv timmar hade jag inte lyckats införskaffa något på min 16 saker långa lista, och jag kände mig mycket modfälld. Men efter ytterligare 5 timmar hade jag lyckats pricka av hela 12 saker, så nu är jag nöjd! Och nu vet jag min look i sommar. Fattas bara en tröja, sen är Guatemalagarderoben komplett! Kul att veta vilka tröjor jag kommer vara kräkasless på i augusti liksom.

Jag är nästan förvånad hur taggad jag är på att resa just nu. För jag har det ju egentligen så bra här hemma! Det är så roligt att träffa kompisar, det är så skönt med det kravlösa, jag har inte hunnit bli särskilt uttråkad. Men jag har insett att jag har lätt för att ha höga förväntningar på min vardag, och sen bli stressad över att förväntningarna inte kommer införlivas. Nu när jag är hemma förväntar jag mig att varje dag ska bli så fantastisk, att jag ska ta tillvara på min tid så bra, att jag ska utnyttja sommaren på allra bästa sätt. Och det har jag gjort hittills tycker jag, men jag tror att jag skulle behöva varva ner lite. Jag skulle behöva ha lite tråkigt, jag skulle behöva våga ta lite tid för mig själv.

Jag tror det är lite samma syndrom som jag har känt under våren, ibland starkare än andra gånger, men väldigt ofta något av det; att jag lätt blir stressad över att andra personer har roligare än vad jag har. Särskilt om jag skulle kunna göra det här roliga som de andra personerna gör, om jag bara... nånting. Och de allra flesta dagarna på sommaren så är det ju någon som gör något roligt, och hur skulle jag orka med det?

Då blir det bra för mig att åka iväg. Då kan jag inte vara med på saker som händer här hemma, och jag tror inte att jag kommer att önska mig bort från mitt stora äventyr till förmån för en dag på Tranviken. Och eftersom Tranviken inte ligger i mina förväntansramar när jag är i Guatemala så slipper jag känna stressen över det. Jag kommer att tvingas möta min ensamhet, den som jag har varit så rädd för i vår. Och jag tror att ett möte med den är det enda sättet att sluta vara rädd för den. Förhoppningsvis så hittar jag tillbaka till lugnet i mig själv, det vore skönt.

Idag har jag köpt en dagbok inför resan, så nu är jag minsann redo för personlig utveckling!

Och sen så ska det ju bli väldigt roligt att få komma iväg på äventyr efter ett år på en och samma plats, det ska jag inte sticka under stolen med. Spanska, nya människor, vulkaner och mayaruiner, here I come!

Statusjakten

Något jag verkligen ogillar är när olika folk i en grupp har olika status. Något jag ogillar ännu mer är när jag kommer på mig själv med att agera utifrån det. På sistone har jag upptäckt denna statusskillnad mer och mer i de grupper jag befinner mig i, jag blir tokig! När man tydligt märker vem i gruppen som är "mest värd att prata med" eller "mest värd att lyssna på". När det finns någon sjuk outtalad regel om vem man lyssnar på om två pratar samtidigt. När det inte lämnas tillräckligt med plats åt alla, bara vissa. Vem är det egentligen som bestämmer vem som har högst status? Och varför bestäms just den personen till att bli The One? Och varför ser jag det så mycket nu? Har jag varit förskonad från det tidigare eller har jag bara blivit bättre på att upptäcka fenomenet?

Och det värsta är att jag ju inte är bättre själv. Även om jag ser och blir arg på hela grejen, så vill jag ju också vara med där alla andra vill vara med. Högt upp. Men så står jag knappt ut med mig själv istället. Antingen måste jag bli bättre på att bryta med statushetsen, eller så måste jag bli sämre på att se den, eller så måste jag hädanefter bara umgås med en person i taget. Umgås man med bara en så finns det inte rum för att välja vem man vill prata med på samma sätt.

Det vore nog bäst att lära sig att bryta med den. Helst utan att jag ska klappa mig själv på axeln efteråt. Utan bara som en naturlig del i att umgås. Förhoppningsvis så kan man dra med sig folk då också. Tänk om man hade gåvan att kunna göra varje grupp fri från statusjakt!

Reträtt

Jag har varit i stugan och vilat upp mig ett dygn. Det största kravet som låg på mig var att välja om jag skulle välja att läsa en bok på svenska eller spanska. Det var ungefär lagom. Resten blev jag servad av mamma och pappa, jag är ju faktiskt nyopererad. (Hur länge får man vara det egentligen?). Mycket välbehövligt var det i alla fall. Trots att jag sover och sover, så är jag så trött så trött ändå. Idag i kyrkan fick jag sitta och verkligen kämpa mot att ögonen skulle falla ihop, trots att jag sov 9 timmar inatt. Jag har kanske en del att ta igen.

Det är lite märkligt med stugan. Vi har haft den i några år nu, men jag har inte hunnit varit där så väldigt mycket. Kanske en sådär 6 gånger eller så. Under dessa gånger har jag så tydliga minnen av var mitt fokus har varit just då. Först minns jag hur jag låg på gräset och läste om Sydamerika, innan min Stora Resa. Laddade inför mitt dittills största äventyr.

Nästa gång var jag precis jättenyhemkommen från Thailand. Då låg jag på gräsmattan och försökte skriva något slags avslut i min Thailandsdagbok. Förstökte samla mig, fatta att jag var hemma, fatta att jag hade lämnat Thailand. Starka känslor, förvirring, nästan chock.

Nästa gång var dagen efter jag hade kommit hem från min folkhögskola. Dagen efter det stora gråtkalaset. Vi hade med oss Italienbesök dit, jag var igen inte riktigt mig själv, var inte riktigt med. På ett sätt skönt med massa annat fokus än mig själv för att glömma saknad, men jag var så trött att jag drog mig undan från sociala stunder för att sova.

Sen var det ett besök som var ganska lugnt. Mitt i jobb- och flyttastress, igen skulle jag byta liv. Hann knappt andas ut alls när jag bara var hemma för allt som skulle fixas. Men återigen fick jag en paus.

Och så nu. Hemma från Umeå, måste lära mig själv att en perfekt dag inte måste innehålla "lite effektivt pluggat" + "något effektivt gjort hemma" + "någon rolig aktivitet, en sådan man kan längta efter och som helst involverar ett gäng kompisar". Utan att en dag som bara innehåller läsande kan vara nog så bra. Lära mig att jag inte måste sakna alla från Umeå, jag klarar mig bra utan dem en sommar. Jag har ju klarat mig alla somrar hittills, till och med hela mitt liv hittills, utan dem.

När vi skaffade stugan såg jag framför mig hur jag skulle vara där i flera dagar i sträck, hur jag skulle ligga dag ut och dag in på stranden, hur jag skulle skaffa mig mina favoritspringrundor. Men än så länge har jag inte legat på stranden en enda dag, och jag har inte sprungit samma runda mer än en gång. Hittills har det mest funkat som en plats för att lugna kaoset i mig. Men kanske är det en sådan reträttplats jag faktiskt har behövt allra mest.

När stenarna lättar

Jag tog mig igenom dessa hektiska dagar till slut. När man inte ens kan pusta ut när man kommer hem från en tenta för att man måste göra en mattelabb är det inte roligt! Särskilt inte när man egentligen hade behövt plugga till morgondagens tenta den eftermiddagen. Eller när man inte ens kan pusta ut efter morgondagens tenta, eftersom labben inte är klar. Eller när man inte hinner bli klar med labben den dagen heller innan man ska iväg på förpliktelser, så det slutar med att man sitter klockan halv nio och skriver labbrapport medan resten av klassen är på tentafest. Men då är det ju så mycket skönare när man väl är klar!

Sedan följde två dagar när packning skulle varvas med diverse socialisering, vilket blev nästan lika hektiskt det, om än ganska mycket trevligare hektiska aktiviteter. Jag unnade mig en halvtimme då jag satt för mig själv med en fira-att-det-är-sommarlov-bakelse i gräset, trots att det egentligen inte fick plats i min tidsplan. Men någon måtta får det väl vara på hetsen.

Något jag har känt mig otroligt lättad över de här dagarna, när jag har försökt träffa folk för att säga hejdå, är att jag inte bryter upp för gott den här gången! De senaste åren har jag gång på gång behövt säga "Hejdå, ha det så bra, vi får se till att vi ses igen någon gång!", med vetskapen om att det kommer krävas energi för att hålla relationerna vid liv och att många relationer bara kommer att rinna ut i sanden. Men den här gången kunde jag faktiskt säga "Hejdå, vi ses i höst!", vilket gjorde att jag slapp ett gråtkalas. Otroligt skönt! Men när jag satt på bussen från Umeå tidigare idag kändes det trots allt ganska sorgligt. Jag försöker intala mig att jag inte kommer att sakna det så mycket när jag väl har fullt upp med annat i sommar.

Något annat som känns väldigt skönt är att någon sa till varsoten att den inte skulle få någon mer mat, så den sprang iväg.

Ytterligare en sten som lättar är att min kropp har läkt så bra och blivit så mycket starkare, så idag kunde jag gå en relativt rask promenad på 2 km, bära tung ryggsäck och tung väska samtidigt (dock inte samtidigt som promenaden) och ta tre doser smärtstillande istället för fyra. Seger!