Svettiga muskler och manliga moves

Jag har varit på ett body combat-pass. Det innebär att man boxas ut i luften, stört roligt och stört jobbigt. Eftersom det kan anses lite manligare att stå och slå i luften än att hoppa och skutta på en stepbräda hade jag förväntat mig en ganska jämn könsfördelning på passet, särskilt när det var en kille som höll i det. Då skulle ju alla fatta att det var ett unisexpass? Men nejdå. Längst fram stod den muskliga, snygga, manliga instruktören, och flashade sina muskler samtidigt som han visade på en enastående koordination och styrka när han gjorde de coola movesen. I slutet av passet, när det var lugn strech, sjöng han med lite i låtarna som för att visa prov på hur musikalisk och lättsam han var. På golvet skuttade ca 80 tjejer och försökte visa att de minsann kunde ta i de också, och längst bak stod väl omkring 5 killar som också försökte träna lite. Jag blev så full i skratt av den objektifierande situationen och undrade om instruktören tänkte på det och i såna fall vad han tyckte om det. Dock så kände jag mig en aning obekväm av att jag så väl smälte in i den grupp av 20-25-åriga tjejer som möjligtvis var där med motivet att spana på muskler. Men jag var ju faktiskt på ett likdant pass hållt av en kvinnlig instruktör också, vilket var minst lika roligt det. Då var det ungefär 50 färre tjejer än på dagens pass. Intressant.

Ett sken är nu i öster tänt, det är advent! Det är advent.

Jag lyckades med en riktigt mysig första advent, trots bristen på positiv inställning till julstämning. Jag inledde med att gå på gudstjänst med A, A, K och T, på studiebesök i en annan kyrka än där jag brukar hänga, det var så himla mysigt! Jag fick sjunga mina adventspsalmer (jag var lite orolig över att jag skulle bli utan Bereden väg för Herran, men Korskyrkan levererade!), lyssna på när A sjöng i kören och lyssna på en bra predikan som hade så bred målgrupp men ändå kunde beröra mig. Det var så skönt att än en gång bli tillsagd att det viktiga i julen inte är julhetsen, det gör att jag blir mindre stressad över att inte kunna ta tillvara på julstämningen.

Efter gudstjänst blev det adventsfika hos A och A, åh så fint det var! Med julstämning och julte och mandelmassalussebullar och trevligt folk på opretantiöst sätt. När jag kom hem satte jag till och med upp min julstjärna med glädje i bröstet, och åt risgrynsgröt för hjärtans lust till toner av mer adventspsalmer.

Och den bra dagen bara fortsatte och fortsatte, den avslutades med lussekattsbak följt av glögg och lussekattsätande hemma hos J, lycka! Åh en sån fin vän jag har. Och på vägen hem kunde jag till och med se några snöflingor som låg på marken.

Nu är det för sent, och jag har struntat i både spanska och biologi idag. Men äh, det löser sig väl. Jag är i alla fall glad nu.

Far away from the memories of the people who care if I live or die

Jag fortsätter att lyssna på Muse och kommer in på de låtar jag lyssnade på när jag bodde i Thailand. Jag kastas tillbaka till mina promenader hem från skolan i Tharua under den period då jag långsamt, långsamt kände mig en gnutta starkare dag för dag. Känslan av att ha klarat en dag till i skolan, kanske till och med bättre än gårdagen, känslan av att hemmasaknaden inte gjorde riktigt lika ont som dagen innan, och till sist, nästan till min förvåning, känslan av att jag njöt och att jag faktiskt inte ville vara någon annanstans än just där och då. Hur jag insåg att jag, utan någon yttre bekräftelse på att jag var duktig, bra eller ens trevlig eller snäll, faktiskt kunde må bra. Hur jag märkte att jag faktiskt mådde bra.

De olika låtarna tar mig till olika platser på min hem-från-skolan-promenad. Någon låt gör att jag ser framför mig motorcykeltaxichaufförerna som satt och väntade på kunder vid bron.



En annan får mig att se den bruna floden jag gick längs med en bit. Där var det en gång en man som inte ville lämna mig ifred, så till slut skrek jag åt honom på både thai, engelska och svenska. Då kom en kvinna på motorcykel och skjutsade hem mig. Jag är orolig att den här floden är översvämmad nu.



En tredje låt tar mig tillbaka till det lilla ståndet nästan under järnvägsbron där det ibland såldes kläder för några kronor.



Ytterligare en annan låt tar mig till raksträckan längs med tågstationen. Där var jag nästan hemma, sjöblöt av svett, och ofta tittade jag nervöst mot det eftermiddagsregnmoln som hotade att släppa på sitt vatten innan jag var riktigt hemma. Den här dagen ser det dock fint ut.



Efter 6 månader i Thailand tänkte jag att jag skulle klara vad som helst. Och med mina nya perspektiv på svårigheter så skulle allt dessutom bli lätt som en plätt. Det är inte alltid jag har kommit ihåg det i efterhand riktigt.

Mörk choklad och springtur i solen

Dagens frukost bestod av mörk choklad med nougat, mandariner och vatten. Inte det bästa, men gott var det! Istället för att äta en riktig frukost direkt nu, så ska jag passa på att ge mig ut i solen medan den fortfarande syns, för att springa. Springa bort det spring i benen som gör att jag sitter och skakar benen på sånt där sätt som kan vara så irriterande, och springa bort den obekväma känslan som hade ett grepp om mig när jag vaknade för en stund sen.

Åh vad jag är glad över att jag äntligen kan träna igen.

Den obefintliga julstämningen

Jag känner mig upplagd för jullov, men inte för jul. Eller jo, kanske hemma-med-familjen-jul, men jag har ingen lust för julstämning här riktigt. Varför är det så måntro? Julstjärnan kommer nog komma upp i fönstret i helgen, men inte med den där glädjen i hjärtat som jag brukar få av den. Jag tror inte jag ids skaffa någon adventsljusstake, inte heller den där elektiska ljusstaken jag hade tänkt skaffa för att ha i fönstret. Jag gruvar mig nästan lite inför nästa vecka, då det är julmarknad som jag egentligen tycker är så himla mysigt, och jag borde ta tillfället i akt att gå på mysig marknad, men jag har knappt någon lust av att drabbas av mys- och julstämningen.

Jag tror det är bra att folk runtomkring mig drar i adventsfikan, glöggprovningar och julmys, så jag åtminstone får i mig lite glögg, saffran och pepparkakor under december i år.

Feeling good

Halleluja, jag klarade kemin!! Med marginal till och med. Lycka! Och jag som var nära att ge upp en vecka innan tentan, det kändes så hopplöst. Kanske var det den där kraftboosten hos J den där sista helgen som gjorde susen. Men såhär i efterhand gör jag en efterkonstruktion: Det var en jätterolig kurs, jag förstod vad jag höll på med, lätt som en plätt, varför var jag ens orolig? Kan jag inte få fortsätta med den här roliga kursen? Men min kloka mamma sa något klokt: så känns det när man har lärt sig nånting. Och det är ju kul att jag har.

För övrigt så är jag på bra humör. Kanske beror det på tentan, kanske beror det på att jag har skrattat så att jag nästan har ramlat ihop vid två olika tillfällen idag, kanske beror det på att jag har pratat med min kloka syster som säger saker som jag behöver höra trots att jag stretar emot när jag hör det, kanske beror det på att jag sätter på skygglappar och bara ser det som är bra, kanske beror det på att tempot i mitt liv är tillräckligt lågt för att kunna pyssla med småsaker med gott samvete, kanske beror det på det otroligt mysiga spontanfikat hos R igår, kanske beror det på att jag ser fram emot den långa skoldagen imorgon, kanske beror det på att den här låten etsade sig fast i mitt sinne fortare än vad jag trodde var möjligt:

So I waited in the shadows of my heart

until one day I stop caring

Nya tag

Förra veckan var jag trött på att plugga. Så jag pluggade knappt. Tittade lite på ett papper en gång, och satt och lyssnade på föreläsningar där jag förstod ungefär vartannat ord. Men oj så frustrerande det är när jag inte förstår nånting, särskilt när alla andra gör det! Och ännu mer särskilt när det är ett ämne som jag egentligen tycker är sjukt intressant, som jag har suttit som klistrad och lyssnat på alla andra gånger i mitt liv då jag har försökt lära mig något om det. Cellbiologi, yeah.

Så nu ska jag ta tag i det här. Nu får det vara färdigvilat. Den här kvällen har jag suttit och läst och fascinerats över cellens förunderliga mekanismer. Fantastiskt vad häftigt att allting funkar, jag blir så lycklig!

Något annat som gör mig lycklig är att jag kan träna nu. Maken till metod att vila sig från sina tankar får man leta efter! Och i helgen har jag hunnit med såna fina saker som att titta på film, sovit ordentligt, varit i kyrkan och träffat en vän som bor här men som jag inte har hunnit träffa på hela hösten. Åh. Ibland inser man inte vad man har saknat förrän man får det. Och så har jag tjuvstartat med julmys, och skickat in den sista fonetikuppgiften innan tentan. Jag är glad att jag inte behöver ägna mig åt så mycket mer fonetik i mitt liv om jag inte plötsligt får lust till det. Istället ska jag ägna mig åt mer cellbiologi, precis nu!

Längtar

Den där optimismen höll sig inte på den där fina nivån som jag hade hoppats på. Istället hamnade jag i misströstans och meningslöshetens djupa träsk ikväll.

Jag längtar efter att längta efter något som faktiskt kommer att gå i uppfyllelse och som kommer att bli så bra som jag hoppats på, jag längtar av att fyllas av musik utifrån och ända in eller inifrån och ända ut, jag längtar efter att leva i en social enkelhet och självklarhet där man inte slugt behöver planera så himla mycket för att få som man vill. Jag är trött på att längta efter människor som jag av olika anledningar inte kan träffa så mycket som jag vill, jag tycker det är sorgligt att det är så många runtomkring mig som inte mår så bra. Hör det till åldern och sånt här slags liv eller är det bara en slump att så många av mina vänner tyngs på ungefär samma sätt?

Just nu lyssnar jag på en Apocalypticalåt som min spanskalärare i Guatemala rekommenderade till mig. Jag blev så förvånad över att det bandet är känt ända borta i Guatemala, och så glad över att just jag fick läraren som kände till dem! Jag visade min favoritapocalypticalåt för henne, och då började hon nästan gråta, vilket jag också gjorde typ de 20 första gångerna jag såg den här videon. Här är den.



Imorgon får jag träffa J, det är i alla fall något verkligt att längta efter! :)

Optimister

Jag läste om en undersökning någon hade gjort om optimister. Man hade undersökt hur oroliga folk var för att drabbas av olika sjukdomar, och de hade fått berätta hur mycket de oroade sig både före och efter de hade fått höra statistik på hur sannolikt det var att de skulle bli sjuka eller inte. De som var optimister oroade sig inte så mycket trots att de hade fått höra statistik som talade mot deras hopp.

Jag är inte helt hundra på vad undersökningen ville komma fram till, men de senaste dagarna har jag känt mig lite som de där optimisterna i undersökningen. Trots att saker talar mot mig, så kan jag inte låta bli att känna någon slags tillförsikt i att det löser sig, hur ologiskt det än må vara. Det är såklart himla skönt att slippa känna oro och må dåligt över något i onödan, men jag blir också lite rädd. Blir fallet mycket högre om man lever i god tro för länge? Kan man förbereda sig på jobbiga känslor genom att ta ut dem lite i förskott? Eller blir det bara lika jobbiga känslor två gånger istället? Det känns ju så trist att dra upp jobbiga tankar i onödan liksom.

Så nej, jag tror jag väntar lite med det tunga om det går, tills det känns ännu mer motiverat. Idag är jag glad, för jag har tagit promenader med både T och J, utan att jag ens känt mig splittrad eller stressad över att jag gör för många saker på en dag. Kanske börjar jag komma tillbaka lite nu. Hoppas.

Våra vänner mikroberna

Just nu är det så svårt för mig att fokusera på allt jag borde lära mig om mikrober. Min hjärna säger att den vill vara ledig istället. Som någon slags kompromiss lyssnar jag på Björne. Men helst av allt vill jag bara gå ut och springa.

Känn efter hjärtat bränns det?

Jag ömsom längtar, gruvar mig, hoppas, ger upp hoppet, tänker att det löser sig, tänker att allt är kört, tänker att jag överreagerar, tänker att jag underreagerar, tänker att inget har förändrats, tänker att allt har förändrats. Helgen har varit bra och dålig, men ibland minns jag bara det bra och ibland minns jag bara det dåliga. Jag har sovit alldeles för lite flera nätter i rad, och snart ska jag till skolan för att sätta mig in i den kurs jag har ignorerat i flera dagar. Jag orkar inte riktigt sätta mig in i, jag orkar inte riktigt med att vara social, jag orkar inte riktigt med tanken på en dag i skolan då jag inte får chans att socialisera mig med dem jag faktiskt vill socialisera mig med.

Jag längtar efter jullov och tycker det är konstigt att det känns som att lovet ligger så nära, trots att bara halva terminen har gått. I eftermiddag ska jag på Twilightmaraton på bion, det ska nog bli bra med en sådan lagom social aktivitet, där man kan få känna med någon annans liv ett tag.

Jag lyssnar på Coldplay och hoppas på att någon känsla ska överbemanna alla de andra, så att jag åtminstone vet var jag har mig själv just nu.

Sävlig

Tentan är skriven, kursen är förhoppningsvis avslutad. Jag går omkring och försöker göra allting så sävligt som möjligt, för att berätta för min kropp att det är lugnt. Jag behöver inte vara effektiv nu (fast egentligen behöver jag väl det lite fortfarande, men säg inget till kroppen.).

Ikväll åker jag och 29 andra från mitt program till Uppsala för att ha roligt och få veta vad vårt program sysslar med på andra universitet. Det ska bli jätteroligt, bara jag orkar. Jag önskar att jag kunde få några dagars retreat innan vi for. Men bara man taggar till så går det kanske. Fortfarande har jag i alla fall 8-9 timmar kvar att vara sävlig på. Och under den tiden ska jag bland annat äta en mango, det är bra.

Vänner som ger kraft i rättan tid

Jag hade typ världens bästa helg. Eller så bra en helg nu kan bli dagarna innan tenta, med en hals som strejkar och en mensvärk som får mig att ligga och kvida på golvet. Men helgens braighet mäter sig lätt även med andra bra helger som redan från början har mycket bättre förutsättningar. En helg hos J var det. Med mycket mys, mycket prat, mycket gott. Att bara få umgås utan någon tidspress, utan att någon måste cykla hem sent på natten, utan något som stör. På dagarna pluggade jag, i ett städat pluggrum, på ett rent skrivbord, med utsikt över höstrusk och lite gula löv. I ett annat rum var J, ibland hörde jag henne stöka lite, ibland låg hon och sov i soffan. Och jag fick ett sånt otroligt bra pluggfokus! Kanske för att jag mådde så bra, kanske för att jag kände mig trygg och lugn på det där sättet som när man hörde mamma och pappa stöka i köket när man var lite och skulle sova. Jag kom inte ens på tanken att läsa bloggar under hela två dagarns plugg, och facebook var knappt uppe alls.

När jag kom hem på söndag kväll kände jag mig så avstressad och lugn och full av kraft, mer än jag har haft på länge. Som efter en semester. Fantastiskt. Jag börjar tröttna på att jag blir så hispig alldeles för ofta nuförtiden.

Nu är det där lugnet inte riktigt kvar, mest beror det på att jag så väldigt gärna vill klara den här tentan = kursen imorgon. Jag längtar så efter att få programmets tyngsta kurs (enligt äldrekursare) avklarad, jag längtar efter att få lite fritid då och då, jag längtar efter att bli av med mina stressförkylningar. Jag har nästan glömt hur det känns att ha tid över eller vara helt frisk. Men jag kan inte allt som kan komma på tentan. Bara en del. Jag hoppas att det blir den delen de frågar om.

Phu, om mindre än ett dygn är det förhoppningsvis över. Jag lugnar mig med den mörka stressbotschoklade som kom på posten häromdagen så länge, och känner mig lycklig över att jag har så fina vänner.

Att hinna se världen och att få sova över

Idag gick jag till skolan istället för att cykla. Och jag insåg vad mycket mer man hinner upptäcka på en promenad jämfört med en cykeltur!

- Jag hann upptäcka att det fortfarande finns träd som har löv kvar på sig, och att löven är otroligt fina.

- Jag hann upptäcka precis hur lagom kallt det känns om kinderna då det är 5 grader varmt, ingen himla fartvind som ställer till det!

- Jag hann upptäcka hur det luktar den tredje november i Umeå. Gott!

- Jag hann upptäcka att jag varje dag tydligen brukar cykla förbi en liten bit skog, som ligger precis mellan några hus och universitetet. Inte så stor skog, men med mossa och lingonris och granar och allt. Och tydligen med svamp också, eller i alla fall så fanns det två svampar där en gång som J berättade att han hade plockat.

- Jag hann upptäcka hur vackert solen lyser på växthusen på universitetet.

- Jag hann titta på människor jag mötte, stirrade nästintill oförskämt på folk som stirrade lika oförskämt tillbaka. En man som jag mötte såg så otroligt förnöjd ut, jag undrade om det hade hänt något speciellt i hans liv eller om han bara var glad över det vackra vädret.

I helgen ska jag sova över hos J. Det gör mig så otroligt glad! Jag känner mig minst lika upprymd som när man var liten och fick sova över, jag som trodde att jag skulle växa ifrån det. Men frågan är om det faktiskt inte är så att översovning som 23-åring till och mer känns ännu festligare än översovning som 10-åring. Jag har längtat hela hösten! Så jag struntar i att jag hade tänkt tentaplugga ca 16 timmar om dygnet i helgen, struntar i att jag har pluggat sjukt oeffektivt idag, struntar i att jag inte riktigt fattar vad jag håller på med. Ser fram emot imorgon istället.

Tack och lov för tår

Jag hatar förkylning jag hatar förkylning jag hatar förkylning. Så. Nu fick jag det sagt. Kul i alla fall att jag fick vara frisk i några dagar den här gången. Jättekul verkligen. Nu tror jag till och med att man snart inte kan räkna terminens alla friska dagar på bara fingrarna längre. Tur att man har tår också, då kanske jag klarar mig fram till jul eller så.

Som den dagen jag insåg att julafton inte nödvändigtvis är magisk

När jag var liten tyckte jag att det var så roligt när mamma fick hem ett brev från Yves Rocher. Det fanns alltid något litet kuvert eller paket att öppna, någon provdoft, och massa löften om att man skulle få saker GRATIS. Jag förstod inte hur mamma kunde överlåta allt öppnande av de roliga paketen åt mig, det som var så spännande! Och att hon till och med lät mig använda hennes dofter, som det fanns så lite av. Jag hade typ världens SNÄLLASTE mamma. Men hur kunde hon låta bli att beställa saker när man kunde få massa saker GRATIS till och med?

Idag fick jag hem ett brev från Yves Rocher. Jag var nästan lika barnsligt förtjust när jag fick öppna en liten lucka för att få se vad just JAG skulle få för premie om jag svarade snabbt, men till min stora besvikelse uteblev överraskningen: premien var samma som var med JÄTTESTORA bilder på ALLA andra papper i brevet. Jaja, men doften fick jag ju i alla fall. Efter att ha velat en stund om jag verkligen skulle SLÖSA doften på en vanlig tisdagskväll så bestämde jag mig till slut, och andaktsfullt öppnade jag den lilla förpackningen. Jag applicerade parfymen på mina handleder och vid min hals, spänd av förväntan på att alldeles snart få omges av en magnifik doftupplevelse som lyfter alla sinnen. Just nu sticker det i näsan, och jag får lite ont i huvudet av den starka lukten som inte lämnar mig. Äsch då.

Och hur var det med GRATIS då? Tja, jag kom fram till att jag antingen kommer behöva köpa duschkrämer för typ ett år framöver, alternativt storhandla julklappar, alternativt shoppa loss på onödigheter för att komma upp till prisnivån för gratis frakt, vilket förtog det roliga litegrann. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Jag har i alla fall kommit fram till att jag nog kommer att kunna vara storsint nog att låta mina barn öppna paketen och använda mina dofter när jag blir stor.