Neggo (godnatt)

Min familj är borta! Måste nog ringa dom snart och se vart dom har tagit vägen, dom skulle ju ha bönegrupp här hemma! Men när jag kom hem vid tjugo i tio var huset tomt och pajen ouppäten... :S Nej, nu rycker det i dörren, nu kom dom hem. Vad bra. Det kanske blev bönegrupp nån annanstans eller nåt.

Jag känner mig så opepp, och egentligen borde jag sova, för jag är trött och jag borde lyckas bli pigg, för imorgon ska jag jobba, och sen ska det reseplaneras, vilket kan kräva sin andel av energi. Det känns bara trist att vi inte ligger i fas när vi är peppade och vill planera. Nu har jag inte särskilt mycket tid för resedrömmande, i alla fall inte lika alls mycket som jag hade förut, när jag ville planera men resten tyckte det var för tidigt. Nu känns det mest som att jag hamnar på nån konstig kant, och jag känner att mina diplomatiska sidor kan bli lite för mycket för mig när jag inte vet vad jag vill än, och jag ska försöka bestämma nåt i en hetsk diskussion. Gah, just nu känns det som att jag inte orkar med nästa "läsår", det blir så mycket beslut och nu är jag trött och jag orkar inte ta beslut, och jag vill knappt göra nånting. (Det vill jag inte, det vill jag inte, det kan jag tänka mig att göra, men jag brinner inte för det, det vill jag helst inte...) Och det här "ska" ju bli mitt fria och roliga år. Närå, jag har ingen press på året alls...

Och varför kan jag inte få det där telefonsamtalet snart?! Hade ju trott på ikväll...

På nätterna kan man ju göra så mycket mer värdefulla saker än att sova...

Vad är det som gör det så speciellt med nattprat? Sånt där prat som aldrig vill ta slut vid tresnåret på natten, och som aldrig blir samma sak några timmar tidigare på kvällen? Det är underbart med nattprat, men det är mindre underbart när man råkar tappa en timme av natten för att folk vill ha ljusare mornar, och man upptäcker att man bara har fått sova i tre timmar innan man måste upp för att leda scouterna. Men jaja, jag får vara seg idag, så det gör inget, och det var värt det! Kalas är roligt och muffins och tårta är gott! :) Även om jag har ganska ont i huvudet nu på grund av sömnbrist och sockerbakis.

I fredags postade jag äntligen iväg mina ångestpapper. Det var ganska mycket i sista minuten, eller i alla fall dom sista typ 40 minuterna innan den sista lådan töms, men man ska ta tillvara på dom minutrar man har! ;) Och nu hoppas jag på att jag inte ska behöva tänka på det där något mer, men i och för sig så tänkte jag det sist också. Men nu borde det vara klart!!

Phu, nu går jag snart in i en intensiv jobbperiod med bara tre lediga dagar utspridda på nästan två veckor (okej, kanske en och en halv..), innan vi far till Prag (det blev Prag istället för Budapest)! Vad bortskämd jag känner mig, det är ju faktiskt ganska normalt att jobba i fem dagar och sen vara ledig två, och dom flesta vuxna människor jobbar ju faktiskt heltid, så jag kan inte klaga på långa dagar heller. Men jag kan kanske skylla på att man känner sig mer helhjärtat ledig om man är ledig två dagar i rad, vilket jag inte kommer att vara. Men det känns inte på långa vägar lika tungt som det kändes för några veckor sen, så det är ingen fara egentligen. Det är mest att jag måste ta lite sats och kasta mig ut från den här lugna dagen, och förbereda mig på att inte få sova dom mornar jag vill, inte kunna planera in hur mycket som helst när som helst, och inte ha så mycket utrymme för att göra ingenting. Och att jag inte känner mig så pigg och alert just nu gör väl inte att jag ser mer fram emot massa saker att göra precis.

Och förresten så har vi kollat på en stuga med likadana tapeter som den i Djursnäs. Lovely!

Men det bästa var ändå trädtapeten på insidan av toadörren, men den har jag inte på bild. Fick faktiskt lite tårar i ögonen för att det var så fint och påminde så mycket om trädtapeten i Djursnäs. (Eh, nämnde jag att jag har lite svårt att skiljas från Djursnäs? :P) Vi kommer nog i alla fall bjuda på den här stugan. Namnet på området är också fint, det låter som morning sun, men det heter inte det egentligen.

Borta!

Hallå, vart har min aptit tagit vägen?! Försvann den i påskgodiset måntro? Men påskgodiset är ju sen flera dagar ett avslutat kapitel eftersom även aptiten för påskgodis försvann innan påskhelgen var helt över. Eller har jag ätit nåt dåligt, typ som i Thailand, som gör att jag inte blir sjuk, bara lite aptitlös? Nu borde jag verkligen äta frukost, jag är ju faktiskt ganska hungrig, men tanken på att stoppa nåt i munnen känns bara ehh, med riktigt gnällig röst och ett missnöjt uttryck i ansiktet. Men om jag inte äter kommer det bara att bli värre, jag vet det, men jag kan ju alltid dra ut på det hela och sitta vid datorn först, haha :P Men det är värst på mornarna, och jag tror det är på väg att bli bättre, igår kunde jag faktiskt äta en normalstor middagsportion (även om jag inte åt lika mycket tårta som jag förmodligen skulle ha gjort i normala fall), och jag orkade äta upp nästan hela min lunch. Och bara det att få i sig tre mål mat på en dag var väl lite av ett rekord om man räknar dom senaste dagarna. Fast det gäller att inte tänka på saker som ger fjärliar i magen när man äter, då är det kört. Men självklart så lyckas jag göra det rätt ofta i alla fall, typ "det här var väl inte så farligt, vad har jag sjåpat mig för? Jag kan ju till och med äta helt normalt när jag tänker såhär! Nej, det kunde jag visst inte..."

Sådärja, nu äter jag, så får jag det här överstökat nån gång. Dags att gå vidare till viktigare saker, men det mår jag också lite dåligt och får dåligt samvete över, men förhoppningsvis kan jag bara glömma det när det är postat och klart!

Glöm inte att säga Falun om du vill ha kul! Eller nåt..?

Idag hade jag ett lite roligt samtal på jobbet, i alla fall för en insatt. För att man ska kunna förstå det roliga även om man inte jobbar inom samma branch som jag, så kan jag berätta att mekonomen i falun ligger på ryckepungsvägen 1, vilket väldigt många tycker är roligt att höra. Jag förstår verkligen inte det roliga i att ringa och fråga efter den adressen, bara för att höra en annan person säga namnet, men det är många (särskilt på kvällar och nätter) som ringer och frågar efter adressen och sen brister ut i ett gapskratt när man säger adressen. Förstår inte om det är nån slags busringning mot oss, men det är ungefär ett lika mycket standardsvar som att berätta numret till apoteket, så det är inte direkt som att jag rodnar när jag säger ordet ryckepungsvägen. I alla fall så var det en idag som frågade efter mekonomen i borlänge. Jag fick fram uppgiften, och kunden frågade efter adressen, men ville inte ha det på sms. När han fick höra vilken adress det låg på lät han väldigt besviken och frågade om det hade flyttat nyligen, och då började jag ana att det var till falun han ville komma, även om han lät väldigt seriös. Jag svarade glatt att tyvärr ser vi bara aktuella adresser så jag kunde inte se det. Sen kunde jag knappt säga hejdå för jag var tvungen att kväva massa skratt. Vad är det för mening med att göra en värdelöst tråkig "busringning" om man inte ens kan göra den rätt?! Hahaha.. Men men, det är väl bra att folk är lättroade...

Idag har jag repat igen, vi spelade in två låtar på film, det var jätteläskigt att se och höra sig själv! Och det låter mycket falskare när man inte spelar själv... :S Uscha! Måste verkligen se till att få till det där så det inte låter så på skivan eller på spelningar, då blir det pinsamt! Och alla klumpiga övergångar som hörs så väl, måste öva öva öva, fast det egentligen inte är så svåra noter. Och till nästa rep planerar jag att vara pigg och alert också, det kanske inte är bästa förutsättningar med en kort natt innan. Och en annan grej jag började tänka på när jag såg mig själv på film, var hur man egentligen ser ut när man spelar. Å tjatade alltid på att jag spände käkarna när jag skulle spela nåt svårt, och jag såg att min mun såg väldigt spänd ut på filmen. Det ska jag också få bort, det kanske kan vara en hit att öva framför spegeln..? Jag känner mig så laddad för det här, men jag är också så rädd att dom ska ångra sig att dom frågade mig.. :S Så jag ska se till att dom inte ska behöva ångra sig! Och sen kanske jag behöver träna lite mer på att jamma också.. :P

Glad påsk!

Idag har det varit en lite konstig dag, men bra, till slut i alla fall. Början var mer konstig än bra, men inte helt illa ändå. Slutet var bra på två sätt, både Bra. och Bra! Jobbet kändes faktiskt också bra, tror det var mycket för att jag kunde få vara lite lagom hjärndöd, vilket för en gångs skull kändes ganska skönt. Dessutom så var det rätt lugnt, inte så många som ringer på påskaftonsdagen, även om många hade dålig koll på om systemet var öppet eller inte. Det var det, i alla fall på dom ställena jag kollade. På tal om systemet, såg en rätt ful reklam för nånting där. Först stod det typ "det bästa köpet", sen stod det i lika stor text under nånting i stil med "alkohol är skadligt för din hälsa". Tja, för min del kan jag faktiskt tänka ut nånting som är ett bättre köp än något som är skadligt för min hälsa, men man kan kanske vinna något annat otroligt bra på det, vad vet jag..? :P

Snart börjar mina ögon rinna, så nu ska jag nog sova. Jag ser fram emot att få gå på gudstjänst utan det minsta lilla ansvar imorgon, varken spelning, dramaskapare eller scoutledare! Eller okej, det finns en grej jag måste fixa, men det förtränger jag tills det är dags. Men tur i alla fall att jag har en mamma som kan förminska en stor jobbighetsklump i magen!

Godnatt!

Snyggdag

Inställt rep ikväll. Och det är nästan pinsamt hur trist det känns. För så sent som en vecka sen så visste jag inte ens om vad jag skulle få vara med på, men nu skulle det kännas jättetråkigt att vara utan det. Det är lite som teatern skulle ha varit, nånting nytt, i ett nytt sammanhang med nya människor bara för att jag råkar kunna spela cello. Fast det här känns roligare och framförallt inte lika läskigt. Särskilt inte efter att jag har fått beröm på omvägar, som det inte var tänkt att jag skulle höra, det är så roligt att höra sånt! :D Då vet man att det inte bara är nåt dom bara säger för att dom bara känner en cellist och inte vill lyckas bli ovän med den. Och vi kanske ska ha en spelning i helgen, men vi verkar kunna så olika tider, så vi får se hur det blir med det. Fast det känns lite bökigt, för den enda tid som verkar fungera på något sätt överhuvudtaget är imorgon kväll, och då är jag ju gärna hemma... Men funkar det för resten så får man väl ta en snabbtur till njurunda för att göra sitt gig liksom (oh vad cool jag känner mig :P)

Något som jag har kommit fram till är att det är få gånger jag känner mig så ful som när jag sitter i en frisörstol med nytvättat hår. Med ett skynke fäst vid halsen som gör att halsen ser jättekort ut, och blött hår som hänger klistrat kring ansiktet. Det blir liksom bara ansiktskonturerna och ansiktsuttrycket som gör utseendet, och när man sitter och väntar är i alla fall inte mina ansiktsuttryck särskilt spännande. Det känns liksom lite töntigt att sitta och le för mycket, men om jag inte ler ser jag så sur ut tycker jag. Dessutom är man tvungen att sitta och stirra sig själv i spegeln utan att kunna varken posa eller slå bort blicken, bara se neutral ut. Skönt i alla fall att jag har mer ansiktskonturer nu än när jag klippte mig sist, det värsta är när man måste sitta och stirra på sin antydan till dubbelhaka! Men förhoppningsvis är det värt att sitta och känna sig ful ett tag, för man blir snyggare sen. Särskilt om man gör som jag, och väntar nästan ett år (okej, 10 månader) mellan klippningarna, då hinner håret bli väldigt tråkigt mellan, så det blir stor skillnad efter en klippning. Men nuså! :) Har känt mig så snygg hela dagen, fast håret känns äckligt för att det är mer grejs i det än det brukar vara. Men det blir spännande att se hur det beter sig när det är nytvättat och ofixat av frisör...

Några saker som känns positiva nu är att jag har ett sms att vänta imorgon på jobbet, vilket gör att jag kan fokusera lite på mitt liv fast jag är på jobbet, vilket alltid är trevligt (på tal om det funderar jag på att börja prenumerera på smsbibeln igen.. :)). Dessutom är det nästan bara en vecka kvar av det en gång till synes oöverstigliga marsberget, eftersom jag är ledig nästa helg så kan man räkna det fram till nästa fredag, även om det enligt almanackan egentligen är typ en och en halv vecka kvar. Och när jag har tagit mig över marsberget är det nästan dags för en Budapestresa, nu är det bestämt! :D Budapest är bland annat känt för sina cafeer med tårtor, vilket vi självklart måste testa ;) Och jag ser fram emot tågresan ner till arlanda jättemycket också, det är så lyxigt att åka tåg! Måste bara komma ihåg åksjukepiller den här gången... Efter resan jobbar jag ungefär en vecka, sen är det hajkdags, sen jobbar jag typ en halv vecka, och sen är det konfa. Sen kommer det nog rulla på ganska fort med en veckas jobb, orkesterhelg, en vecka till, distriktskonferens, en vecka till, herman-och-scouthajk och sen är det bara slutspurten på upploppet kvar. Och mellan allt det här så ska det ju också klämmas in rep, skivinspelning och kanske liveframträdanden, och så allt vanligt som herman, scouter, TJ, orkester, kompisar... Nu börjar den närmaste framtiden kännas hanterbar, som att jag kan greppa den och knåda den lite som jag vill. Eller egentligen inte så mycket som jag vill, allt är ju typ redan bestämt, men det känns som att om jag bara har korta ihopsatta snuttar tid, som länkas med roliga saker, så kan jag hålla händerna på varsin sida om perioden och trycka ihop den. Konstig bild egentligen.. :S Något som är väldigt bra i min planering är att den enda helgen jag inte visste vad jag ska göra på nästan hela våren blev det ett inplanerat kalas! :D Kunde inte bli bättre, åt båda hållen liksom. Alltså både att kalaset var när jag kunde, och att jag får gå på kalas när jag annars skulle kunna riskera att "slösa bort" en helg.

Nej, nu tror jag att jag ska gå och titta på film och äta godis, och sen kanske spela cello. Det blir jag glad av.

Långfredag

Kom och se detta mysterium
Skapelsens herre, hängd på ett kors
Kungars kung offrar sitt dyra blod
Tyngd utav ångest, smärta och kval

Förkyld cellist med dåligt samvete

Nu var det längesen jag skrev igen. Men så går det när man har ett liv, alternativt jobbar flitigt. Och nu har jag gjort både och i några dagar. Livet-delen har mest bestått av cellospelande, varav två gånger med bandet för skivinspelning, det är så otroligt roligt! :D Dom som drar i det har skrivit så jättefina låtar med massa fint gitarrklink (fast klink lät kanske lite mer amatörmässigt än vad det egentligen låter, det är verkligen inte amatörmässigt, och då har jag ändå hört mycket gitarrspelande i mina dagar!) och fina melodier, och så kommer jag med smäktande cellotoner där jag kan släppa lös på stort och härligt vibrato! Och dom gånger jag har paus så sitter jag bara och njuter av fin musik. Jag längtar tills skivan är klar, så jag kan lyssna på låtarna när jag vill :P Men det är inte bara musiken som gör det roligt, det är snälla och roliga människor också som är med, och även om jag inte känner att jag kommer till min rätt än, och mest känner mig rätt fnissig och inte har särskilt mycket att säga, så tror jag att det kommer att släppa snart, när jag känner mig tryggare och har lärt mig deras jargong bättre. Hoppas det går fort bara! Men jag tror det kan göra det, för även om jag efteråt tänker att jag inte hade så mycket att komma med så får jag inte den känslan när jag är i gruppen, vilket är bra förutsättningar för att känna sig såpass trygg att jag kommer över detendajagkangöraärattskratta-känslan.

Något som är lite tristare är att min friskhetsperiod är över. Och när kunder frågar om man är förkyld för att man är så täppt i näsan så går det faktiskt inte att skylla på att man är sliten i halsen, vilket jag hade planerat att göra vid mina förkylningsmisstankar. Men jag tror och hoppas att jag är på bättringsvägen! Även om det känns lite trist att behöva tacka nej till skidåkning när det är kanonväder och skjuts till spåret är fixad...

Något annat som är väldigt trist, ännu tristare än förkylning, är att den vecka som skulle ta mig igenom april på ett bra sätt inte blir som det var tänkt. Inget Thailandsbesök alls alltså. Fast jag ska väl inte klaga, det är inte värst för mig. Förmodligen blir det en resa för mig, mamma och pappa istället, och om dom inte vill så far jag kanske till farmor eller nåt, och om inte hon kan så tar jag tåget till ett valfritt vandrarhem någonstans där jag kan sitta och läsa en bok hela dagarna eller nåt. Jag orkar inte ta bort min ledighet. Måste kännas värre för dom som missar sin resa, sjukdom som är tråkigt nog som det är, och när det tar bort något roligt blir det ännu värre! Och att behöva vara orolig och så, usch usch! Undrar när man ska få träffa dom nästa gång nu..? Man kanske måste åka till asien, om inte annat bara Thailand, om ett år ändå. Hmm... Beslutsångest!

Och jag har så dåligt samvete, för jag har gjort nånting slarvigt och fel, och nu måste jag ordna upp det, men jag känner mig så dum, och jag vill helst inte tänka på det, för då får jag lite ont i magen. Jag har inte gjort nånting mot nån människa, det är i alla fall skönt, det är bara formella grejer det gäller. Och lite pengar. Vill bara gömma mig och glömma! Men det går inte heller, måste ta tag i det här så fort som möjligt, kanske imorgon eller på söndag, annars blir det jobbigare! Innan slutet av nästa vecka måste det vara klart i alla fall. Längtar tills det är löst och klart...

Bra

Idag är en dag som jag inte har lust att den ska ta slut. Den känns liksom bra på massa olika sätt. Det känns som om jag har hunnit med mycket, både av aktivitet (till exempel i Bjästa, vilket gör det hela så mycket mer exotiskt än att vara här hemma), lugn stund, och kväll att se fram emot. Underbart!

Imorgon blir lite mer spännande/ansträngande. Först scoutgudstjänst, undrar om vi hinner köra igenom hela dramat seriöst och ordnat innan det börjar..? Och sen ska jag iväg och repa cello inför en skivinspelning med människor jag knappt känner, kul och spännande, men lite läskigt! Jag har mycket cellogrejer att se fram emot. Orkestern börjar på måndag(!), sen är det långfredagsspelning i kyrkan, och så har jag fått noterna till Farewell nu, oj vad fin den är!! :D

Så veckan jag har framför mig ser inte ut att bli bara långa jobbdagar, som det kändes som det kändes som för nån dag sen. Igår på jobbet förresten, då hade jag roligare än jag har haft där på länge. Det var några från samma företag, fast från Finland, som var på studiebesök, och dom ville gärna lyssna på några telefonister. Min coach frågade om nån fick lyssna på mig, och jag sa okej, fast jag oftast tycker det är jobbigt med medlyssningar. Han som lyssnade på mig förstod svenska, men han pratade inte så mycket svenska, så vi pratade engelska med varandra. Och det var så roligt! :D Han var så trevlig, och det var så roligt att prata om dom lite underliga kunderna efteråt med nån som var på min sida. Och han kunde ju inte bedöma mig på något sätt, han skulle mest se hur vårt system fungerade, och hur vi jobbar. Och vi pratade om söksätt och andra saker, och engelskan flöt på bättre än vad jag trodde den skulle göra, och jag fick skratta så mycket. Efteråt sa min coach "ni såg ut att ha roligt", och det förstår jag, tror inte jag har skrattat så mycket på jobbet sen jag började. Och det behövdes verkligen igår, några timmar innan han kom hade jag suttit med gråten i halsen för att jag kände mig så dålig och stressad. (Det hela började med att en man skrek och svor åt mig när jag frågade om han ville ha ett sms med numret också, fast han hade sagt från början att han ville bli kopplad, och efter det var jag så stressad att jag stressade mina kunder, det var till och med en som frågade om jag hade bråttom iväg nånstans, och stress gör att jag inte gör ett särskilt bra jobb.) Och till råga på allt, när jag åtminstone hade sett fram emot att jag hade två korta pass kvar efter lunch, så såg jag att dom hade flyttat på min rast, så jag hade ett långt pass först, och sen ett jättkort pass efteråt. Det är mycket jobbigare, eftersom ett kort pass känns kort både om det är en timme och en kvart eller 45 minuter, medan ett pass på en timme och 45 minuter känns myyycket längre än en timme och en kvart! Men tur var det att dom hade flyttat på passet, annars hade jag nog inte blivit medlyssnad på. Och efter medlyssningen flöt det på bra bara för att jag var så glad. Fast jag har svårt att sätta fingret på exakt vad som var så roligt. Vet bara att min statistik förmodligen blev rätt lidande för att jag satt blockerad lite mycket. Men man måste ju faktiskt ta hand om studiebesökarna ordentligt ;) Men tack Gud för att jag "råkade" få ändrat schema och att jag för en gångs skull blev utvald för medlyssning! Precis vad jag behövde! :D

Vänta efter Herren, Han ska göra det, Han ska mätta din själs begär
Vänta efter Herren, Han som känner dig så väl, och vet vad du behöver

Och sen har jag ju som sagt var hunnit vara i Bjästa, jag har åkt slalom för första gången i år, åkt pulka och rullat ner för en avstängd slalombacke (backtumling!). Man borde rulla oftare, även om man kan bli lite illamående. Det är otroligt vad yr man blir! Roligt roligt! :D Fast jag har antingen inte lika bra teknik eller kroppsform (eller kanske en kombination?) som vissa andra experter, så jag tror jag inte ska satsa på en världskarriär. Bara hobbybacktumling.

Och om 3 månader, trallalallala...

Som en spruta ungefär

Ni vet, när man tror att man ska dö eller åtminstone svimma eller kräkas innan man tar den, men när man väl sitter där med nålen i armen går det att tänka "det här var inte så farligt, det är bara att härda lite och koppla bort mig själv tills nålen tas ut ur min arm". Sen efteråt undrar man varför man oroade sig så mycket för en löjlig liten nål i armen, även om man är glad att den inte sitter kvar där. Så kändes det lite med mitt jobb igår. Nu gäller det bara att komma ihåg känslan till nästa pass. Det är skönt att jag har mycket att göra mellan passen så jag slipper den där "det enda jag gör är att jobba"-känslan.

Ojoj, nu ska jag önska om hur jag vill jobba på första maj. Men egentligen vill jag inte jobba då, för det är konfaläger. Så nu är frågan, hur är det mest taktiskt att välja/önska? Om jag bara önskar ett pass är det större sannolikhet att jag inte får något alls, men det är samtidigt en större risk att jag får något skitpass som ingen vill ha och som är typ omöjligt att byta bort. Eller att jag till exempel blir tvungen att jobba samtidigt som konfirmanderna kommer, så jag inte kan välkomna dom som jag vill och ska. Hm. Och vilka tider ska jag önska? Även om jag inte behövs när vi ska lyssna på gospel så vill jag ju vara med då. Nej, nu har jag valt två tider, det får nog räcka. Sen får jag bara be till Gud att jag får någon tid som funkar om jag får nån tid överhuvudtaget. Ett två tre, nu klickar jag på skicka! Och nu har jag även blockat mig för när vi får Thailandbesök, jag känner mig som en dålig anställd :P Särskilt eftersom jag planerar att blocka mig en halv vecka till, jag måste bara få lite tider spikade innan dess... Men men, det får dom ta! :)

Nej, dags för att pricka av fler saker på dagens att-göra-lista! Kanske ska börja med att borsta tänderna så jag blir klar med morgonbestyren...

En scout ler och visslar under alla svårigheter

Det har jag faktiskt testat! Eller nästan, jag nynnade istället för att vissla, men det borde väl gillas? Det var på riphajken, dom gånger när jag var trött, kall, fysiskt utmattad, psykiskt utmattad eller bara allmänt less. Då började jag nynna för mig själv. Kanske mest för att slippa vara den sura tjejen som spridde dålig stämning (det första intrycket är viktigt!), men det roliga var att jag lyckades lura mig själv att jag var på jättebra humör också. Det var väldigt intressant. Lessheten försvann i ett nafs!

Nu känner jag att jag kanske skulle behöva sjunga högt typ jämt för att lura mig själv, men idag är det den nionde mars, vilket betyder att det har gått mer än en vecka av mars! :) Samt så har jag avverkat en jobbhelg, så det har varit en av dom tyngre veckorna. Och nu till veckan får jag mitt schema för sista veckan i mars, vilket innebär att månaden snart är slut. Eh, logik? Men jag känner verkligen att jag måste ta djupa andetag och tänka på andra saker vissa gånger när jag tänker på vad jag ska syssla med 7 timmar och en kvart imorgon. Till exempel så tänker jag på Ö-viksresan på fredag, roligt roligt! :D Något annat som var roligt var min fredag, med både socialt morgonfika, kultiverat teaterbesök (åh, jag bara njöt! :D) och mysig filmkväll med godis i skål. Lyx! Och på tisdag är jag ledig, och på onsdag är det (?) TJ, och på torsdag är det konfaledarträff samt kammarorkesterkonsert [andas djupt och fokusera. Vissla!]. Så snart är det faktiskt helg!

Nattligt uteliv

Det är grejer det! :) Och då menar jag uteliv rent bokstavligt, alltså ett liv ute. Det känns som att luften aldrig är så klar som på natten, eller möjligtvis riktigt tidigt på morgonen, men då kan det räknas som natt också, innan alla börjar vakna upp igen. Jag missade sista bussen när jag skulle hem idag (hm, vad är det med mig och missa bussar på väg hem från Baldersvägen?), men jag var inte särskilt ledsen för det. Jag hade ju redan fått sällskap halvvägs, och det var inte särskilt plågsamt att gå själv med musik heller. Det var faktiskt så lite plågsamt att jag tog en omväg hem för att få njuta av nattluften lite mer, samt för att slippa gå den tråkigaste vägen hem. Jag måste verkligen testa att åka till fjällen ensam nån gång, tänk att vara ensam i ett oändligt utrymme av nattluft!

Idag har varit en bra dag, innan nattpromenaden också. Jag har hunnit med mycket, så går det när man går upp kvart över fem och har sovmorgon dagen efter! Jobb (många timmar..), shopping (okej, bara en kvart, men jag hann spendera 694 kr), träning (äntligen tillät in hals mig att inviga mina julklappsträningskläder!!), scoutplaneringsmöte, filmkväll och nattpromenad.

Blev kär i den klänning jag lyckades införskaffa på min mycket planerade och reglerade shoppingrunda. Den har allt och passar perfekt i många sammanhang! Till exempel är den så pass fin att den lämpar sig bra för gånger man vill känna sig lite uppklädd, typ midsommar och konfagudstjänst. Den är så pass tunn att den är perfekt att dra över sig när man kanske har varit och solat och badat en dag, kommer hem, är lite lagom bränd (fast i och för sig är jag ju så ansvarsfull att jag aldrig blir rödbränd av solen..? Eh, kanske inte..), precis har duschat, och man vill dra på sig nånting som känns lätt att ha på sig. Dessutom har den långa ärmar, vilket både kan vara bra i sammanhang som det sistnämnda, om man vill skydda sig från den eftermiddagssol som fortfarande finns kvar, men också passar perfekt om man vill ha klänningen på våren utan att känna sig för avklädd och kall. Färgen är en blå färg som är väldigt mycket jag, men tyget har ändå tillräckligt mycket mönster (både blommor och prickar!) för att inte bli tråkig. Det enda som är lite synd med den är att den inte matchar mina vinterkängor särskilt bra i stil, så jag kanske måste vänta lite tills det blir converseväder tills jag kan börja använda den. Eller möjligtvis till något kyrkbesök när man faktiskt får klä upp sig som Joe så snällt påminde mig om..? :) Sen finns det ju också en liten hake med det här med finkläder/vardagskläder, att om man använder finkläder för ofta till vardags så känns det inte särskilt uppklätt längre när man väl ska ha dom till fest, men det ska väl lösa sig på nåt sätt...

Annars så ser jag fram emot:
- Att sova längre än till 05.15 imorgon
- Fredag (ledig+fika med tjejorna+möjlighet till härlig filmkväll)
- Titta på sommarstuga på lördag
- Träffa J på söndag?
- Några framtida dagar (kanske till och med veckor? månader?! år??!!) med möjlighet att svettas för att bli en friskis

Yes, I'm back on track! :)

Varning för lessinlägg, men marsberget känns så stort!

Det känns som att mars är en stor oöverstiglig klump med dagar som jag aldrig kommer att ta mig igenom. Det är nästan så att jag till och med har tapppat lite av den här känslan som jag brukar ha ganska lätt för att känna: att det bara är att vänta så kommer faktiskt dagarna ha gått. I rätta "'cause we're moving on and we can't slow down"-anda. Det känns som om jag måste klättra över ett stort berg för att tiden ska gå framåt, och jag har faktiskt inte energi till det. Igår när jag gick till jobbet sa hela kroppen "nej, jag vill inte!", så jag fick uppbåda en stor portion disciplin för att inte stanna och sätta mig ner i snön för att stanna där under dagen. Och det är så fånigt, för det är egentligen inte så hemskt! Men det är nånting som tar emot så otroligt mycket...

Och jag känner ungefär som jag kände i början av min karriär på jobbet, att så fort en ledig dag börjar så betyder ju det att den nästan är slut, och det är så jobbigt att känna så! Men det går väl över, hoppas snart!

Dessutom känner jag en jobbig skuld- och skamkänsla som jag bara brer på mer och mer utan att jag vill det. Typ: jag borde inte ha sagt så då, jag hade faktiskt kunna tänka lite mer på den personen, den kanske ville säga nåt mer, och just ja, igår så gav jag nog ut fel telefonnummer, usch vad dumt av mig, att jag inte kollade det noggrannare, eller varför kunde jag inte stava det den där kunden frågade efter på en gång, det gick ju onödigt segt nu när jag fick gå via nån omväg för att komma fram till det, klart att kunden sa car och inte card! Och titta, där är en lastbil där det står nåt konstigt på, det företaget skulle jag säkert ha problem med att uppfatta vad det hette och hur det stavades om någon skulle fråga!

Och idag har jag faktiskt försökt att bli på bättre humör med saker som brukar hjälpa. Jag har till exempel gått en promenad i superväder, men jag blev mest less på det. Sen har jag även ätit choklad, och det ska väl innehålla några gladgörande ämnen? Och socker? Men inte då. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag borde verkligen städa toan, men det är så trååååkigt!

Jag ser i alla fall fram emot slalomkväll i Ö-vik om en och en halv vecka, men det känns som en evighet dit! Måste gneta dag ut och dag in först...

... och etthundra! (There will come a day...)

Det här är mitt hundrade inlägg, känner mig stolt att jag har fortsatt så länge, det trodde jag faktiskt inte när jag började! Men det har varit så otroligt skönt att skriva av sig, delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halverad sorg eller vad man nu säger! Plus att möjligheten att skriva ner vad jag vill har gjort att jag kan tänka ut hur jag skulle skriva saker och ting, och då kan jag antingen distansiera mig från jobbiga grejer, eller återuppleva/förtydliga roliga/smarta grejer, bara genom att tänka vad jag "ska" skriva. Sen att kanske hälften av mina såna funderingar aldrig har blivit nerskrivna gör inte så mycket :P Skönt är det i alla fall! :) Men om man räknar på publicerade inlägg så är det bara nummer 98, så om nån av er skulle få för sig att räkna så skulle ni tro att jag tjuvfirar ;)

Den här helgen har jag ätit väldigt mycket pannkakor. Dagens diet har bestått av pannkakor, pannkakspålägg och frukt (det är viktigt med vitaminer!), inte ens kyrkfika. Nu är pannkakssmeten nästan slut, och jag är inte helless på pannkakor, men inte så jättesugen heller... :P

Nu börjar jag jobba igen, lagom tills när alla andra får lov, det känns lite tugnt. Tugnt på det sättet som när det känns som om en sten släpps i magen när jag kommer att tänka på det ungefär. Men men. Jag brukar ibland tänka på att det faktiskt finns en sista dag, och det brukar muntra upp mig att fundera på dom praktiska omständigheterna när jag ska lämna tillbaka nyckeln. Dom sista dagarna jag jobbar är det ju helg, och då är det ingen coach där... Vad ska jag då göra av nyckeln? Måste jag lämna nyckeln redan på fredagen, och hoppas på att nån kommer och öppnar åt mig när jag plingar på? Eller måste jag tillbaka och lämna den efter jag har slutat? Eller kan jag lämna den inne i huset nånstans när jag går för sista gången? Det måste jag kolla upp (ojojoj, hur ska jag hinna göra det innan det är dags, ujujuj, haha :P). Jag har gjort om en låttext lite:
There'll come a day when I'll, leave back my keys (oj vad det där lät svengelskt helt plötsligt, men den var egentligen inte skriven för annat än min egen uppmuntran, och då får man göra som man vill! :P)
No heartbreaks, miseries or sorrows
And all Gods children gonna sing, sing gonna sing (mycket sjungande på konfa ;))

Och sen när jag har sjungt den lilla snutten för mig själv så brukar stenen smälta lite mer, och jag blir gladare och varmare :) Men nu är min filosofi: bara jag tar mig igenom mars så kommer jag klara det!

Nej, nu ska jag hämta hem familjen!

Att det är gott med pannkakor, det är bara bonus

Det finns människor som jag tycker så otroligt mycket om! :) Men jag är också otroligt dåligt på att berätta det för dom... Men jag tror vissa kan känna sig träffade nu, med all rätt. Särskilt med tanke på att klockan är typ kvart i tre natten mellan lördag och söndag. Det kan bli såna underbara diskussioner ibland, som man inte kan ha med alla. Och det är så skönt att ventilera. Det känns sorgligt att typ alla verkar ska flytta åt olika håll till hösten, men eftersom jag inte heller planerar att stanna i stan så ska jag väl inte klaga. Och då har jag inte lika mycket att sakna hemma heller, det kan ju vara bra. Men än så länge kan jag njuta av sällskapet i flera månader till! :)