När schemat fylls av solstund

Okej, ibland kanske jag stressar upp mig mer än nödvändigt. Bara för att det ser fullt ut i min imaginära kalender (som ser ut som sju rutor på rad som bildar någon slags oval form) behöver det ju inte innebära att jag kommer att göra energikrävande saker. Några timmar på en brygga i den värmande solen tillsammans med M är ju till exempel ganska avkopplande. Och gårdagens besök av J var också det väldigt energigivande, trots min totala brist på energi i förväg. Så när denna lördagskväll närmade sig och jag var tvungen att ta ett beslut om jag skulle tacka ja eller nej till den fest jag var bjuden på, blev det blev ett ja. Jag var trött på att känna mig så tråkig. Det slutade med att jag kände mig tråkig på festen istället, typiskt. Men men, jag gav den ju i alla fall en chans. Och jag flydde hem när de andra skulle ut, så nu är jag nöjd och glad.

Något annat som gör mig glad är att jag kanske har hittat mitt soundtrack för ett tag: Linnea Olsson. Jag längtar efter att få sitta med matte i huvudet, Linnea Olsson i öronen och en kopp kaffe framför mig. Ah. Imorgon ska jag till kyrkan för första gången på länge, det gör mig också glad. Och så ska jag få gå och lägga mig nu. Ah.

Och förresten, jag måste få skryta, jag har en blomma som skjuter skott. Det är en av de blommor som jag har haft jättelänge, så jag kan ta åt mig äran helt själv. Jag är så himla stolt och tacksam, jag känner mig ungefär som en mamma som ser sina barn göra något svårt. Och jag som trodde att hoppet var ute för mig i kombination med växter.

Igen

Jag har gjort det igen. Bokat upp alla mina lediga dagar, utan någon egentid på över en vecka. Just nu orkar jag inte. Och rummet är superstökigt och äckligt, och snart får jag besök. Nu längtar jag jättemycket till onsdag då jag åker hem. Ah, isolation, ja tack.

Livstrygghet

Idag har jag varit strålande glad. 4 timmars föreläsning bara flög iväg, och jag kunde inte hålla tillbaka ett brett leende när jag fick börja tänka i derivator och integraler igen. Efter att ha grottat ner mig i lösandet av ekvationer i några timmar kollade jag lägenhetsutbudet. Det låg 3 (tre!) lägenheter ute som jag gärna skulle bo i. Rätt storlek, rätt område, rätt prisklass. Någon borde jag väl ha chans på? Jag begav mig till J för lax och kladdkaka innan hemgruppen, men sen rann luften liksom ur mig. När jag kom hem hade för många anmält sitt intresse till alla tre lägenheterna. Just nu har jag mellan 5 och 9 ködagar för lite för att hamna bland de åtta som får gå på visning. Och jag som hade hunnit måla upp en bild över hur mitt liv skulle se ut i de där lägenheterna. Jag måste sluta göra så!

För att trösta mig själv lite läste jag igenom ett mail jag fick igår. Det stod att jag var godkänd på den labrapport jag skrev i tisdags, och inte nog med det. Jag fick till och med beröm. Jag har läst det mailet ungefär 15 gånger sen jag fick det tror jag.

Men trots att luften gick ur mig så känner jag mig trygg. Trygg i att jag kommer att må bra imorgon, och är jag trött imorgon så blir det i alla fall bra i övermorgon. Jag har insett att jag äntligen har nått den punkt då jag kan känna mig trygg och tillfreds med min vardag. Inte någon underbar resa där jag svävar på rosa moln, men som jag vet ska ta slut snart, inte ett tråkigt jobb som suger all must och livsglädje ur mig, inte månad ut och månad in med ledsenklump i magen. Inte en sprudlande glad termin som gör mig orolig att kunna leva upp till den roll jag har lyckats ta mig, inte någon himla period när jag vid varje glad stund oroar mig för att när som helst snubbla ner i deppens djupa dal. Jag känner mig inte tvungen att utvärdera om dagen har varit förskräcklig eller fantastisk varje dag. Jag känner ingen obotlig rastlöshet, inget allvarligt velande om jag har gjort rätt val eller om jag är på rätt plats. Utan veckorna går, jag kan ärligt och med eftertryck säga att jag mår bra, har bara lite för högt tempo. Men jag vet hur man kan dra ner tempo, jag ska bara försöka bli ännu bättre på det. Lite som när jag gick på gymnasiet och inte funderade så mycket på om livet var bra eller dåligt, när jag bara levde så gott det gick. Det där läget som jag har längtat efter så länge.

Så då går det att tåla en trött kväll med lite lägenhetsbesvikelser.

För roligt vill man ju ha det

Jag mår så bra av att göra saker helhjärtat. Idag satt jag till exempel i nästan 12 timmar och skrev labbrapport. Det var riktigt trevligt till min förvåning, och jag hade knappt disciplinproblem. Alla mina raster använde jag till förnuftiga grejer, och jag tog mig inte tid att duscha och klä på mig annat än pyjamas förrän klockan var halv sex på kvällen.

Imorgon är det tenta, vilket känns sådär, och på torsdag börjar matten, vilket känns underbart. Då tror jag att jag kommer att tvingas att sitta och plugga helhjärtat dag ut och dag in, och min hjärna får användas på det sätt den fungerar bäst på. Sånt är bra.

De senaste dagarna

• Jag har fått umgås med så fina vänner.
• Jag har upplevt grönt gräs.
• Jag har tjänat typ 200 kr på att få ligga och dra mig en timme extra i sängen (försenat tåg + liggvagn = inte helt fel ändå).
• Jag har suttit bland en djungel av krukväxter och känt att det är så jag vill ha det.
• Jag har firat Es födelsedag.
• Jag har fått träffa många av mina vänners vänner och sambos och kombos, såna som man hör ofta om. Äntligen har jag ansikten till namnen!
• Jag har upplevt att helt plötsligt inse att nästintill HELA sulan lossnar från skon på en gång. Opraktiskt när man befinner sig ca 100 mil hemifrån.
• Jag har insett att Stockholm inte alls behöver ha en sån läskig storstadskänsla överallt som jag trodde.
• Jag har ätit vårens första uteglass.
• Jag har fått årets första färgskiftning i huden vid urringningen.
• Jag har träffat Hållands-E för första gången på 1,5 år.
• Jag har ätit nybakta scones i en park på en filt med fina vänner. I parken fanns väldigt många andra personer av alla de slag, och jag kom på mig själv med att tänka att där fanns alla (just det, alla) lyckliga människor. Det stämmer säkert inte, säkert gömmer det sig massa hjärtesorger och stressande plikter innanför många solleenden, men det syntes inte. Jag tänkte att man automatiskt blev lycklig (och lyckad?) bara man hängde i den parken varje söndag. Jag njöt i alla fall, men är nog ganska glad att jag inte behöver hänga där exakt varje söndag för att bli lycklig.
• Jag har bakat och ätit en röd kaka med vinäger i, macarones och godisfyllda kladdkakemuffins.
• Jag har pratat och jag har lyssnat.
• Jag har insett att det inte är någon hit att ta en åksjuketablett sent på kvällen innan den förmiddag man ska göra en labb.
• Jag har haft det väldigt bra.

Imorgon måste jag göra ett superryck för att hinna med mig. Bäst att ladda med sömn först.

När tentaplugg känns nästan som på bild

Jag stannade hemma igår, och det var så himla skönt. Jag gick och la mig medan resten av orkestern fortfarande repade, det kändes som en bekräftelse på att jag tog rätt beslut.

Igår fick jag veta att en obligatorisk labb var flyttad från tisdag-onsadag till bara torsdagen. Synd bara att jag tänkte befinna mig i Stockholm då. Istället fick jag labben framskjuten ytterligare några dagar, vilket öppnade upp för två helhjärtade och välbehövliga pluggdagar. Ibland är tentaplugg så trevligt, ungefär som den där bilden jag får när jag hör om andra som sliter i tentatider. Att i trevligt sällskap få (och måsta!) ägna hela dagar åt en och samma sak, att känna hur ljus går upp för en, att inse vad man har lärt sig under kursen, att sitta med en kaffetermos vid sin sida och att inte ha så många tider att passa. Att äta när man är hungrig, ta pauser när man behöver, ge varandra disciplin. Allra helst såhär en vecka innan tenta, när den riktiga tentastressen inte riktigt har slagit på än.

Imorgon tar jag tåget söderut för att träffa fina vänner, jippie! Och tack vare ovanstående känner jag mig inte lika stressad över att resa bort just nu längre. Men först ska jag sova en natt i en riktig säng, avnjuta en till helhjärtad pluggdag och packa klart väskan. Godnatt!

Att lyssna eller rycka

Jag är så trött att jag inte vet om jag klarar att åka på orkestern. Så trött så att det suger i alla muskler, och hjärnan är liksom frånkopplad. Problemet är bara att jag kanske inte hinner åka på orkestern nästa vecka, och två veckor borta är inte riktigt ultimat inför annalkande konsert. Jag kan nog knappt vara med under repen på konserthelgen heller. Och en annan som spelar samma stämma som jag är borta idag också. I en låt där cellostämman är delad, så vi är bara tre från början. Om jag inte kommer blir det bara en där. Men i såna fall måste jag åka NU. Gha, beslutsångest. Kommer jag ens kunna bidra med någon enda rätt ton? När det känns som att jag knappt orkar lyfta armen?

Nej, nu har jag nog missat bussen, jag tror jag tar och funderar tills nästa går, och så får jag komma fem minuter sent i såna fall. Är det här ett sånt tillfälle då man bör lyssna på kroppen för att få lite mer energi eller då man bör rycka upp sig för att få mer energi?

Tack för den häääärliga helgen

Jag har haft en fantastisk helg. Jag har bott hos J, och vi har fått så mycket tid att prata att vi har tagit oss igenom uppdatering och fått massa tid över till annan typ av prat. Igår tog vi en långpromenad i vårsolen till ett spa, där vi laddade om batterierna och låtsades som att vi låg i solstolar på en strand på Mauritius. Promenaden tog oss till nya okända delar av Umeå, och vi gick på vårleriga grusvägar mellan stora, snötäckta fält, genom mysiga skogspartier och längs med älven, vars isar börjar spricka upp. Vi såg hus som såg ut som gamla stugor som låg mitt bland stadsbebyggelsen, vi såg en liten blomsteraffär med tillhörande växthus som kändes som utomlands.

Efter en hääärlig söndagsfrukost var det pluggdags. J fick pluggbesök, och jag begav mig hemåt för att börja försöka sätta mig in i proteinernas underbara värld. Halvvägs hemma kom jag på att jag kanske till slut skulle slå slag i saken att plugga hemma hos min andra vän J, så efter ett kort telefonsamtal så köpte jag med mig en rulle Singoalla och satte mig tillsammans med henne vid hennes köksbord och var duktigare än någonsin hittills under den här kursen. Sen blev det promenad och prat och mat och glass och såna bra saker, tills jag kom hem lagom för att skriva ihop en spanskaöversättning i sista minuten (7 minutrar till godo!), den hade jag visst råkat glömma bort.

Nu laddar jag för en kort men intensiv skolvecka innan jag ska åka på semester till vänner, längtar! Hehe, vem har sagt att det är nödvändigt att tentaplugga hela tiden, eller ens dagarna innan tenta..?

Helgens minus har varit att jag har insett att de "perfekta" vinterskor jag införskaffade mig i höstas inte är så perfekta. Jag vet inte ens om sulorna kommer att sitta kvar hela vinterskosäsongen ut, just nu har jag ett tjockt lager grus och lera mellan inner- och yttersula. Det känns fel att man ska behöva förbruka mer än ett par skor på en säsong, nästa gång jag köper skor blir det nog kvalitetsgrejer istället.

Godnatt!

Påkommen

I förrgår glömde jag min sladd till datorn i skolan. Igår tänkte jag hämta den, men jag glömde bort tiden, och när jag vid halv sex försökte ta mig in i det rum där den låg så visade det sig att det rummet låstes klockan fem. Så jag skulle bli utan dator hela kvällen. Det som var min lediga kväll! Oo så jag grämde mig i förväg. Jag såg framför mig hur jag skulle komma hem och inte ha något att göra, hur jag skulle vara så himla sugen på att läsa bloggar, hur jag alldeles säkert hade massa saker jag behövde kolla upp på internet eller maila ut.

Men sen kom jag hem, bläddrade lite förstrött i en tidning jag hade fått hem, lagade mat. Sen var det sent, så jag gick och la mig. Och så var det inte svårare än så. Ganska skönt faktiskt. Då kände jag mig ganska (jätte!) töntig över att tanken att vara utan dator ett dygn kändes så jobbig.

Jag tänker tillbaka på den tiden när jag gick på folkis och kollade internet en gång i veckan. Vad skönt det var! Riktigt så sällan skulle inte funka nu, men nog skulle det gå att dra ner på datoranvändandet. Och få mitt huvud att tycka att en koll av oviktigheter faktiskt är oviktigt. Det finns ett val, jag har ingen plikt att hålla mig uppdaterad om vad vissa utvalda skriver varje dag. Om jag hellre vill läsa en bok så får jag det.

Och det konstigaste är att jag inte alls hade sett det som en sån stor grej för mig förrän jag kom på mig själv i mina oresonliga tankar igår. Skönt att ha kommit så långt i alla fall.

What was once routine was now the perfect joy

Jag blir lätt nostalgisk. Tänker ofta tillbaka, "För exakt ett år sedan så...". En annan del av det nostalgiska är att jag lätt tänker framåt, "Imorgon blir sista gången jag...".

Imorgon blir sista dagen på den här labben. Och jag känner mig extremt töntig för att jag får en lätt nostalgisorg i magtrakten över det. Hallå, det är ju bara en himla skoluppgift? Och labbar kommer det ju fler av. Men jag skulle helst av allt köra förra veckan på repeat. Det känns ju i alla fall som att det är ett bra tecken över att jag kanske har valt rätt utbildning.

På tal om rätt utbildning måste jag berätta om en dröm jag drömde häromveckan. Jag drömde att någon hade slutat på vår kurs så vi var för få för att kursen skulle hållas. Det betydde att vi inte ens kunde gå kvar bioteknik, utan istället skulle hela klassen skeppas över till läkarprogrammet, med eller mot sin vilja. Helt plötsligt såg jag mig själv stå och ta emot en patient och presentera mig själv som en läkarstudent. Först tyckte jag det var lite roligt, omväxling förnöjer liksom, men sen blev jag ledsen. Jag ville ju stå i ett labb när jag blev stor! Tack och lov så ändrade sig universitetsledningen, och vi fick fortsätta på bioteknikprogrammet ändå, med den lilla förändringen att vi fick läsa en kurs två gånger istället. Då blev jag så glad.

Det fick mig att tänka på den här låten, som handlar lite om det:


Och jag tycker det är så himla roligt att pipettera.

Opera och blommor

I fredags var jag så strålande glad. Speedad så att det blev på gränsen till jobbigt (jag blev på gränsen till jobbig?), men hellre speedad än seg. Jag labbade, jag fattade vad jag höll på med, jag kunde tänka ut själv hur jag skulle gå vidare och varför, jag insåg att jag hade lärt mig massor under veckan, jag hade trevligt sällskap, det var inte för trångt i labbet och det var inte stressigt. Det kändes riktigt tråkigt att gå därifrån klockan kvart över fem, och ända sen dess har jag längtat tills på måndag då vi får fortsätta. Det känns tråkigt att vi bara har två labbdagar kvar. Men jag är glad att det snart är måndag!

Sen fortsatte fredagen fint med opera med mamma, Carmen! Den här låten kände jag igen bäst:


Fast vi såg på svenska, och den utspelade sig på Ålidhem i Umeå. Jag tror jag ska gå på sånt här oftare, det är som en kombination av en biofilm och en konsert, som varar i tre och en halv timmar. Man blir berörd både av handlingen och livemusiken och det tar nästan aldrig slut. Helt fantastiskt! Och som student behöver det inte ens bli så fruktansvärt dyrt. Så värt!

Idag har jag köpt blommor. Jag läste vad det stod om alla blommor på blomsteraffären, och när det stod "väldigt tålig" och "mycket lättskött" hajade jag till. Efter mitt varv i affären valde jag ut de finaste blommorna med de ovan nämnda etiketterna. Så nu har jag hela fem levande växter, och den här gången ska jag minsann mig lyckas hålla dem levande också!

Om beröm och ett lovande avslut på veckan

Inom loppet av ett dygn har jag fått beröm via mail från två främlingar. Det fick mig att växa typ två meter kändes det som. Och så kände jag mig vuxen och bra och mogen och ansvarsfull och massa bra grejer. Som att jag kan leva upp till den titel jag skrev under med. Trots att berömmen egentligen bara bestod i att säga tack för informationen och jättebra att du har fått kontakt med den och den och jag fick så trevligt svar förut, så jag frågar dig igen. Tänk att det kan vara så lätt att sprida lite positiv stämning. Jag blev så i gasen att jag kanske överfyllde ett mail av jättebra! och kanon! när någon skickade mig ett mail som underlättade min vardag en aning. Men hellre ett bra för mycket än för lite tror jag i alla fall.

Imorgon är det fredag, jag har den sista labbdagen för veckan, det är roligt att labba, jag har en bra labbpartner, det är inte den sista labbdagen totalt, den trängsel som har varit i labbsalen kommer att halveras, jag ska gå på opera med mamma som kommer upp, sen åker jag till morfar med mamma och pappa. Känns som en mycket bra dag! Alldeles underbar rent utav. Hela helgen tänkte jag bo med mina föräldrar hos morfar, jag njuter vid tanken på en lugn helg med få krav. Kanske bakar jag en kaka i ett rent kök, förmodligen spelar jag lite piano, kanske läser jag lite böcker, kanske får jag äntligen lite pluggro. Träffa mamsen och pappsen. Promenera. Vila. Ah. Det blir fint.

En sån kväll när man inte har så mycket planerat

Idag var min "lediga kväll" den här veckan. Alltså den kväll när jag tänkte att jag skulle avnjuta oplanerad tid. Det enda jag hade bestämt att jag skulle göra efter skoltid var att prata i telefon med en vän en stund. Jag tänkte att jag skulle passa på att träna lite efter skolan också, nu när jag faktiskt hade lite tid över. Jag kom hem från skola med efterföljande träning klockan åtta. Vid nio hade jag lagat middag, och kvart över nio hade jag ätit upp. Då ringde jag min vän, och så pratade vi en timme. Nu har jag avnjutit ungefär tjugo minuter av oplanerad tid under intagandet av en jordgubbssmoothie. Nu är jag är så trött att ögonen håller på att ramla ihop. Bäst att sova kanske.

Hur hinner vanlig Svensson-folk med åtta-till-fem-jobb med att ha ett liv? Att kanske hinna träna då och då, hinna laga riktig mat till en hel familj, åtminstone varannan dag, hinna ha kvalitétstid, till exempel med denna hypotetiska familj, och samtidigt känna att schemat är lite luftigt ibland? Kanske ha en hobby till och med? Skjutsa barn fram och tillbaka, handla, städa, tvätta, göra allt som man inte kommer ifrån?

Livet som student är nog ganska lyxigt ändå. I alla fall under kurser som den här, när man hinner glömma hur det var att gå heldagar i skolan.

När man till slut når fram.

Idag var en stor dag för mig. Så här ligger det till:

När jag gick på högstadiet spelade jag i kulturskolans ungdomssymfoniorkester. Jag spelade där länge, men just under högstadietiden hade jag inte riktigt lärt mig att uppskatta klassisk musik. Jag tyckte det mesta lät ungefär likadant, och jag kände ju inte igen någonting. Kunde man aldrig få spela en låt man hade hört talas om någon gång?!

Det fanns också en annan orkester på kulturskolan, men den var bara för blåsare. Den orkestern spelade minsann filmmusik! Och inte vilken gammal avdankad musikal som helst, utan superfräscha Sagan om Ringen och Pirates of the Caribbean. Det här var precis när Sagan om Ringen-filmerna och Pirates hade sina premiärer, så fräscht var det! Jag var så avundsjuk.

Som om det här inte var nog så spelade min stora högstadiekärlek i den andra orkestern. Han gick i min parellellklass, och givetvis så kunde jag inte prata med honom eftersom han var så cool. Istället så laddade jag hem Pirates-soundtracket (det var lagligt på den tiden) och lyssnade om och om igen på musiken. På något sätt så kändes det som att jag kom honom närmre då. Med cd-freestylens lurar i öronen (jag var som sagt inte så cool, jag hade aldrig någon hederlig mp3-spelare som de coola barnen) drömde jag mig bort och tänkte mig att jag var med och spelade. Jag lyssnade noga efter den stämma som var min, för att verkligen kunna leva mig in i att det var jag som åstadkom just de tonerna. Och så dagdrömde jag om att han kanske älskade mig i smyg eftersom jag lyssnade på den musik han spelade.

Jag kom över min högstadiekärlek, men Pirates-soundtracket kom jag aldrig riktigt över. Fortfarande tycker jag det är så himla bra. Och kanske står det fortfarande för något ouppnåeligt men ack så åtråvärt.

Idag, som sagt, kom till slut den stora dagen. Efter nästan tio års väntan. IDAG SPELADE VI SOUNDTRACKET FRÅN PIRATES OF THE CARIBBEAN I ORKESTERN. Jag är framme nu. Jag är DÄR. Tack.

Hör här själva vad bra det är.

Järn, brev och styrkor

Igår var jag sådär trött igen, och så slogs jag plötsligt av tanken: tänk om jag har järnbrist! Jag googlade och började läsa på om hemskheterna. Det var dåligt med bröd, kaffe och mjölkprodukter. Synd att jag tycker det är så himla lyxigt med ett eftermiddagsfika bestående av kaffe och ostmacka! Så synd att jag nästan började gråta. Men så var jag som sagt väldigt trött igår också. Men nu har jag kommit på att så länge jag inte äter det i samband med järnmåltider så går det kanske bra. Och jag vet ju inte om jag har järnbrist ens. Dumt att ta ut hela sorgen i förskott.

Idag satt jag på universitetet tillsammans med några andra för att vika brev som skulle stoppas in i 3050 kuvert. Det var så himla roligt. Att få sitta i timmar och göra något så järndött, att ha total fokus på att det vikta papper skulle placeras i kuvertet. Och om man ville anstränga hjärnan lite kunde man läsa vilka namn det skulle skickas till och se om det var till någon man kände. Och så fick man göra något för att hjälpa till, och så blev folk tacksamma och bjöd på pizza (visserligen ingick det i dealen från början, men ändå). Någon gång i mitt liv kanske jag ska avsäga mig alla ansvarsfyllda uppdrag, och bara ha massa tid över till att hjälpa till med enkla uppgifter som ingen brukar vilja göra. Undrar om de enkla uppgifterna känns lika roliga då också.

Och för övrigt så älskar jag hur jag kan se folk växa bara de hamnar i rätt sammanhang, bara de får rätt uppgifter. Hur jag kan hitta folks styrkor trots att jag tidigare har varit alldeles för bra på att se deras svagheter. Det påminner mig om att ytterst få personer är utan bra sidor, det gäller bara att hitta dessa sidor innan man ger upp. För om folk ger upp på en så kommer väldigt få bra sidor fram. Jag vill bli bättre på det där, jag önskar att jag aldrig gav upp, att jag aldrig tröttnade på att leta. Men övning kanske ger färdighet? Oj så djupt det blev såhär på kvällskvisten.

Kompetens

Idag fick jag äntligen tag på de personer jag har försökt ringa i dagarna tre i mitt sommarjobbsökande. Oj vilken lättnad. En av personerna sa att jag hade kompetens. Vilket underbart ord! Med den kompetensen jag besitter borde jag absolut söka jobbet tyckte hon. Jag har gått och känt på ordet hela dagen. Det känns ganska häftigt att faktiskt ha kompetens till ett jobb man vill ha. Och att höra det från en personalchef istället för en väldigt välmenande och peppande förälder eller vän. Och nu är jag supersugen på att jobba inom skogsindustrin i sommar. Kanske hela livet? Oj vilken stor tanke.

Nu lyssnar jag på Ingemar Olsson. Han är klok och sjunger om att ta en liten bit i taget. Att man inte ska ha för stora krav, ta det mer lugnt istället. Och att den plats man har i församlingskroppen kanske verkar ordinär, men är man den trogen och tar en liten bit i taget så blir det så himla bra. Klok som sagt.