När man inte kan sova

Det finns perioder då man inte orkar ligga vaken på kvällen och tänka. Jag har varit inne i en sån period en vecka nu, och det har resulterat i att jag oroar mig för att inte kunna sova på kvällen. När jag väl lägger mig för att få någon slags ro så vågar jag inte låta tankarna härja fritt, utan jag måste kontrollera noga vad jag ska tänka på. Det gör att jag inte vågar slappna av, för då släpps tankarna fria, och jag orkar inte tänka på det som tankarna alltid dras mot. I alla fall har dragits mot den här veckan. Och när jag inte slappnar av för att jag måste vakta på tankarna, då är det omöjligt att få sovro i kroppen.

Häromnatten såg jag till att vara riktigt trött innan jag dristade mig till att lägga mig i sängen, för att få flyta bort i sömnens värld så snabbt som möjligt. Men tji fick jag. Kände mig inte ens nära att somna. Jag försökte att läsa tills ögonen typ föll ihop, då skyndade jag mig att släcka lampan, men helt plötsligt var jag klarvaken igen. Det blev mer läsande och sedan lyssnande på musik innan jag klarade av att slappna av tillräckligt mycket för att ta emot sömnen. Då hade jag vridit på mig i två timmar och klockan var halv fyra. Suck. Det som är bra är i alla fall att jag räknar kallt med att få tillbaka min snabba insomningsförmåga när jag kommer tillbaka till skolan, bara en och en halv vecka kvar. Och det blir kanske till och med lättare redan den tid jag har kvar hemma, det värsta är nog överstökat. Bra.

Förnuft, känsla, val och beslut

Nu är en stund då jag hade tänkt att svara på massa mail som jag har liggande och väntar på kö, men när det blir en kö r det så jobbigt att ta tag i nånting av det.

Igår satt jag och googlade lite om min framtid. Inte det lättaste att bestämma om, men jag känner i alla fall att jag börjar få någon slags form på det som känns bra. Hittade det här, en spanskaskola i Guatemala. Det verkar helt perfekt, man får lära sig spanska, man får jobba lite om man vill (kan vara roligt för att komma in i nåt sammanhang i landet som inte bara är en skola med massa internationella människor), man kan välja hur länge man vill vara där och man kan välja om man vill bo i värdfamilij eller nåt slags studentrum. Iofs så har jag tänkt att jag inte ska bo i värdfamilj igen, men nu känner jag mig ändå lockad av det.. Bra iaf att det finns båda alternativen. Har till och med börjat räkna på budget, och kommit fram till att om jag är sparsam och har flyt med jobb och så nu till sommarn, så kan jag nog ha råd att åka redan om ett och ett halvt år! :) Jag är bara rädd för att det ska rinna ut i sanden av någon anledning, jag känner ju mig så pepp nu. Men när jag nämner det här så blir det lite verkligare, plus att om någon annan skulle få för sig att göra samma grej så har jag iaf bevisat att jag kom att tänka på det själv. Eller typ iaf. Iaf en egen längtan har jag.

Övrigt som gäller framtiden är väl att det finns nog fler alternativ än jag faktiskt tänkte att det fanns, och det är svårt att veta om man ska gå på förnuft eller känsla i valet. Men känslor kanske behöver längre tid på sig att ändras i en valsituation, fast jag vet inte om jag vill det.

Det finns även andra saker jag är osäker på vad jag egentligen vill, nästan till min förvåning. Trodde det handlade om en slags feghet, men det visade sig vara en djupare feghet, rädsla för annat. Rädsla att förlora kontrollen kanske, oro att ge mig in på nånting jag inte kan dra mig ur, och som tar över mitt liv på ett sätt jag inte vill. Det är som tur är ingen panik att bestämma mig, och jag kan ju vackla lite fram och tillbaka, så det får väl ligga och gro tills jag känner mig mogen att ta ett beslut. Men jag inser att rädslan har kommit mer på senare år, fast det har väl sina orsaker kanske.

Fin låt, Tu estas aqui:

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för det är Jesus födelsedag, hurra hurra hurra! Hurra hurra hurra!

Så var årets julafton till ända. Och vad ska man säga om den då? Jo, den innehöll väl det som julaftnar brukar innehålla: julfrukost, julpromenad, julmat, julsms, jul-kalle-anka, jul-kan-du-vissla-johanna, julklappsinslagning, julklappsutdelning, julgröt och julmidnattsmässa. Mycket jul. En parantes men ändå kanske en väsentlig (?) fråga är hur man skulle kunna skriva julhjul om man skulle behöva det. h(jul)²? Fast inte om det är en matris, då går det inte att förkorta mer än julhjul. Ja, min bror som har blivit ännu mer mattenörd än mig har kommit hem, då har vi såna här relevanta diskussioner.

Men nu lämnar jag hypotetiska fall som julhjul och återgår till ämnet. Jag hade helt släppt förväntningarna på en barndomstindrande jul eftersom jag hade noll julstämning kvällen innan, och just eftersom förväntningarna var släppta så förväntade jag mig att dagen ändå skulle överträffa de förväntningar jag hade. Men det gjorde det inte riktigt, eller, det var mest som en vanlig dag med flera inplanerade saker. Jag hann inte ens läsa en bok, jag förstår inte hur jag fick så mycket tid till det alla andra år? Men imorgon borde jag hinna sånt, bra! :)

Det jag blev gladast för idag var kanske till synes obetydliga grejer, men det motsatta var väl också till synes obetydliga grejer.

Annat som har hänt sen sist är att jag äntligen har tagit mod till mig och klippt av håret. Nu har jag typ bara hälften kvar. Men jag trivs bra i det, det känns som att jag alltid har haft såhär nu.

Det har varit glöggmys med uppdateringar om allas liv, och Hermanreunion (d.ä.). Båda var riktigt mysiga. Det sistnämnda kändes så mycket som förr, så skönt att bara vara som vanligt på en Hermangång, utan ansvar eller krav. Bara dom bästa delarna: fika och andakt. Skönt att sitta på golvet på det sistnämnda. Fick höra träffande ord, vilket rörde till det lite i mig.

Jag ser fram emot imorgon, har känt mig trött typ hela dagen, men har ingen lust att gå och lägga mig. Vill bara däcka i sängen, men vet inte om jag är tillräckligt trött. Vill inte ligga och inte kunna sova. Tur iaf att jag har bra böcker att läsa om det inte verkar gå bra.

Borta bra och hemma bra

Så var det jullov. Det jag hade gruvat mig för, men faktiskt känns helt okej. Rätt bra hittills, och även om risken för rastlöshet är ett faktum så tror jag att det kan vara bra ibland också. Har varit väldigt intensivt på sistone. Finns väl andra grejer det är risk för också, men men, jag får förtränga det tills det attackerar sig på mig. Som det nästan har gjort, men inte så våldsamt.

Sista veckorna i skolan var det mycket att göra. Det bästa jag gjorde var när jag tog turskidorna upp på fjället, helt fantastiskt var det! Det blev både klassisk åkning på rätt tillplattad väg och nästan spårat, och sen var det riktig turåkning i djupsnön. En fikapaus mitt uppe på kalfjället, helt vindstilla och med renar som tittade på oss. Kunde inte bli bättre. Sen nerförsåkning i orörd, fluffig nysnö, för första gången insåg jag den riktiga charmen med att åka offpist.

Sista veckan var det julspexfokus i mitt huvud. Jag hade varit så less på det där, ångrade att jag hade tagit på mig att vara med i planeringsgruppen, kände mig mer och mer stressad över att folk inte verkade ta det seriöst osv osv. Så var det dags för första repet, då jag i mitt lilla överambitiösa huvud hade tänkt att folk skulle ha lite kol på själva vad dom skulle göra, så det skulle gå att sätta ihop. Så var det inte, det var bara att börja från början.

Men det var så roligt! Jag kände såna Hermandramaflashbacks av att stå mitt bland alla och instruera vad som skulle hända, och jag gillade det, och jag var glad att jag var en av dom som hade koll på läget istället för en av dom stackars skådespelarna som var tvugna att vänta och vänta på nånting dom knappt visste vad dom väntade på. Den kvällen var jag, trots att jag var stressad och uppjagad för att allting skule klaffa dagen efter då det skulle behövas massor av träning och fixande inför själva uppspelandet (ja, vi repade första gången kvällen innan den stora dagen, Hermanstyle var det), så glad och tyckte det (nästan till min förvåning!) att det var riktigt roligt.

Hur gick det då? Jo, det gick bra, lite trassel blev det (säg nån gång då teknik inte krånglar!), men trots det fick vi betyget "bättre än förra året" av vissa förra-årets-elever, phu! Men riktigt skönt var det efter att det var klart, och vi fick gå ner till julgodisbordet, då kändes det som att mycket släppte!

Den sista kvällen på skolan avslutades med fnitterattacker som var mer än vad som kanske är bra, men roligt var det i alla fall. Fast sen grät jag en skvätt också över andra människors sorgliga och jobbiga lägen, gränsen mellan skratt och gråt är hårfin. Men jag slapp ligga och fnittra och ligga och gråta ensam i min säng som tur var, hann oroa mig för båda, men det gick över. Somnade som en stock, ligger lite efter på sömnfronten.

Så sova ska jag försöka göra hemma nu, fast kanske inte inatt, då det är glöggkväll ikväll och jag ska upp tidigt för en tidig klipptid imorgon, och inte natten till idag, pga av utgång igår och kyrka idag.. Hmm, hur var det nu med oron för rastlöshet..?

Abre los cielos, tengo hambre de ti

I helgen hjälpte J mig att hitta spanska lovsånger som vi sjöng i Salta. Fina flashbacks! Även om det var lite omtumlande dagar då. Lyssna och njut! :)

I goda vänners lag

Var som sagt hos J i helgen, åh vad fantastiskt det var. Tyvärr kände jag att en helg inte räckte till för att träffa alla jag skulle vilja träffa i staden, så för att slippa ränna runt så bestämde jag mig för att satsa helhjärtat på en människa istället. Men snart är det jul så jag får träffa er andra också! :)

Men tillbaka till helgen. Jag känner mig så lyckligt lottad att jag har vänskap som den här, och att det knappt krävs en halv sekund förrän allt ska kännas som vanligt trots att vi bara setts några få dagar under de senaste 10 månaderna. Och trots att vi inte ses på en vanlig plats, det kändes som hemma ändå. En fantastisk vän som betyder fantastiskt mycket. Vi var på julmarknad, gick på stan (känner mig som en riktig lantis när jag blir hänförd över att det faktiskt finns flera affärer som inte bara säljer skidgrejer!), fikade, bakade chokladtryfflar och bara umgicks. Ah. Kul också att träffa M, och också annan J-vän, roligt att få lite inblick i Js nya liv.

Det som var negativt med besöket vad att det kändes tungt att åka därifrån och komma tillbaka. Kände mig låg typ hela måndagen, men kan kanske också bero på att jag inte riktigt hade lyckats ta igen en veckas sömnbrist. Det som är bra med det är att jag längtar mer till jullov nu, det passar bra såhär lagom inför.

Fast måndagen blev lite bättre efter aggressivt cellospel, pratstund med E och As, och sen (trumvirvel) premiäråk av längdskidor! :) Skate blev det, kände mig klumpig och inte smidig, tekniken är inte på topp, men härligt var det i alla fall. Fast det lyckades inte riktigt glänsa över saknadskänslan jag hade, det känns bra att saknaden kommer att bli tillmötesgådd om bara en och en halv veckor. Under tiden ska jag passa på att njuta av livet här. Och det är ju inte så att jag inte har haft en saknadskänsla förut under det här året, just nu är det ju väldigt bra förutsättningar runtomkring.

Angående min framtid så upptäckte jag att jag inte bara kan ta en sabbatsteermin till om jag vill plugga det jag har tänkt, eftersom utbildningen bara startar på hösten. Dessutom har jag upptäckt att den reseform jag var inne på inte börjar förrän 2011, och jag har haft svårt att hitta något som känns lika roligt eller bra. Om man dessutom lägger till hur roligt det var i helgen (och kanske lite övertalningsförsök? :P) så lutar det nog mest åt att jag blir seriös till hösten, fast sparar pengar för att göra saker under somrar istället. Det känns rätt skönt. Nu i alla fall, man vet ju aldrig hur det känns om en vecka eller två.

Något som lyste upp min dag var att jag fick en ärofylld utmärkelse på skolan idag, vilket resulterar att jag går runt i en mysig toppluva. Imorgon ska den bytas ut mot den riktiga mössan, toppluvan är bara ställföreträdande. Men fin och varm.

Trött men trivs

Jag är så glad över att vara här. Flera dagar i veckan dom senaste veckorna har jag slagits av hur lyckligt lottad jag är som får vara här och hur bra jag trivs. Fast idag är jag trött. Jättetrött. Har sovit lite dom senaste nätterna, har varit seriös och pluggat länge på kvällarna, tro det eller ej! Plus några långa morgonpromenader som också kräver sin tid. Men nu är bibelstudiet avklarat, och trots att det krävde mycket jobb så var det riktigt intressant och roligt att jobba med det! :) Redovisningen kändes inte som det viktigaste heller, kände att jag jobbade mer för min egen skull än för att det skulle bli en bra slutprodukt. Känner mig mogen att jag kan tänka så, men det kanske är den här skolformen som tillåter det.

Trots att jag trivs så bra så är det en hel del resande nu för mig. Åker till J på fredag, woho! :D Nu har vi varit ifrån varandra alldeles för länge igen, men det är väl sånt man måste vänja sig vid när man växer upp.. Kul ska det bli i alla fall, och skönt att sova på bussen på väg upp. Det händer mycket här, känner inte riktigt för att prioritera sömnen den här veckan, även om jag har varit riktigt nära att somna på lektionerna både idag och igår.

Första advent var riktigt fin. Chokladsconesfrukost i familjen med As, E och J, sen fin första adventsgudstjänst, kyrkfika, promenad hem i kanonväder (sol, några minusgrader och gnistrande vit snö), premiäråk i backen, pepparkaksbak, luciaövning och slutligen glögg- och pepparkaksmys framför Love Actually. Kan det bli bättre? Åh vad jag trivs i min bubbla.

Göteborgsresa och framtidsplaner

Hemma igen från en helg hos L i Göteborg. En mycket bra helg! :) När jag satt på tåget på väg ner hade jag så svårt att föreställa mig att vi till slut skulle ses i Sverige, jag hade mycket lättare att föreställa mig att jag var på väg mot Pattaya eller nåt, haha, konstigt när världar krockar. På typ ett halvt dygn tog jag mig faktiskt mellan tre av mina olika världar, skolan, barndomshemma (tack vare en snabbdejt med mamma på perrongen, jag som hade intalat mig själv att jag inte hade glömt något tungt och viktigt när jag åkte tillbaka till skolan från höstlovet insåg sen att Bibeln var kvar hemma..) och Thailandvärlden, skumt.

Det var jättekul att träffa L igen, tänk att det har gått typ fyra månader sen sist! Kul att träffa henne i hennes hemmiljö också, och få lite ansikten på människor man har hört om. Har hört bra saker om, haha.

Nu har jag för nästan första gången på terminen (okej, kanske andra, men den här gången är värre) något jag faktiskt behöver plugga. Flera grejer. Hela tre saker faktiskt, och jag har varit för lat för mitt eget bästa, så jag behöver verkligen ta tag i det. Men jag tror att det här livet har gjort mig slapp. Gruvar mig för hur det ska gå när jag ska börja plugga seriöst igen, har hört oroande berättelser från människor som är mitt uppi det nu. Ibland förstår jag inte hur jag kan vara värd studiemedel för det här slappluggandet, fast å andra sidan så finns det väl slappare kurser på universitetsnivå också. Och jag lär mig ju faktiskt väldigt mycket. Och kan få gymnasiekompetens för vissa kurser, så okej då.

Längtar tills om en och en halv vecka (nästan inget kvar nu!) då jag får träffa J! :D Har gått alldeles får lång tid utan henne igen nu, huvaligen vad det är illa att växa upp!

Angående mina senaste bekymmer om Israelresan så kan jag lättat meddela att jag har bestämt mig för att inte åka. Och plötsligt känns hjärtat så mycket lättare.

Något som däremot inte känns lätt är att man måste börja bestämma sig för vad man ska göra nästa höst snart. Det finns ju så mycket som vore roligt, eller är det kanske dags att växa upp och bli seriös nu? Eller bara vänta en termin till? Och om man ska bli seriös, var då någonstans? Svårt svårt att bestämma nåt om sitt liv när det ändå känns som att det som avgör om det blir bra eller inte handlar mer om bananskal än grundligt planerat. Fast är det så så kanske det inte är lika viktigt hur noga man väljer heller...

Dyrresa vs. ekonomisk trygghet

Ahh, pengar pengar pengar. Åka till Israel eller inte? Men måste ju ha råd med Berlin också. Och trist att vara helpank när sommaren kommer. Och att behöva snåla under hela året. Har ju till exempel ett svindyrt liftkort som ska betalas också. Och jobb kan man inte vara säker på i dessa tider, till exempel till sommaren, då jag tänkte tjäna ihop allt jag behöver för att flytta hemifrån. Några kronor där ja...

Men samtidigt så vore det så roligt att åka och se alla platser vi pratar om hela dagarna, coolt att få se öken på riktigt, och otroligt trist att sitta hemma när andra delar av klassen åker. Ahhh, svårt! Vad skönt det vore om det inte blev någon resa så jag slapp ta något beslut... :S

Tillbaka, glad, bra.

Tillbaka hemma på skolan. Det var till och med ännu bättre än jag hade väntat mig. Det jag hade tänkt mest på när jag såg fram emot att komma tillbaka till skolan var att träffa dom jag står närmast här, typ kvällshänget över en kopp te i köket. Och det uppfylldes snabbt när många av mina favoritmänniskor hamnade på samma buss som mig sista en och en halv timmen till skolan. Jippie! Men förutom den delen så var det också så roligt att träffa dom människorna jag inte brukar hänga så jättemycket med, och jag insåg hur mycket jag gillar alla människor här! Det var en fantastisk komma-hem-stämning, och det kändes som att alla var glada att se alla. På nåt sätt kändes vi tajtare nu än när vi åkte iväg på lov, roligt.

Har varit på bra humör hela veckan, har skrattat mycket (bland annat ett hysteriskt oprovocerat skrattanfall på en lektion, vilket fick mig att lyssna på undervisningen från andra sidan dörren en stund) och har fått hitta igen lite sidor av mig själv som jag trodde var borta, eller som jag trodde fanns bara under speciella förhållanden, så speciella att de nästan inte finns. Det var trevliga sidor, och jag är glad att jag hittade dom här och nu, inte bara för känslan i sig själv, utan också för att sannolikheten att hitta dom ofta ökar ju fler gånger dom ploppar upp i mig. O så skönt.

Det enda som var trist den här veckan var att J inte kan komma som planerat. Men kanske kan jag åka dit istället, måste bara kolla upp lite grejer först. Tur iaf att bussar inte behöver bokas 90 dagar i förväg...

Om två veckor är jag hos L, åh vad roligt! :)

Men nu ska jag nog gå och laga lax. Det är nog den godaste maten som finns. Ha. Lax och fetaost, mums!

Closer

Fin låt.

Det här e' min hemstad

Börjar (eller fortsätter?) att känna mig lite rastlös av att vara hemma. Trots jättebra dejter med goda goda vänner, så känner jag att det är dags att återvända till skolan nu. Blir för mycket dötid här hemma, för lite folk runt omkring mig, saknar Hållandsfolk, saknar mitt egna rum, saknar att gå i skolan...

Här måste jag anstränga mig för att inte gå och lägga mig för tidigt, för det är så tråkigt att lägga sig och inte kunna sova. På skolan är det mer motsatsen.

Det är konstigt, för trots att jag har känt mig stundtals rätt uttråkad, så har jag inte (än) lyckats uträtta allt jag tänkt fixa, och det känns som att jag kommer att få hetsa mina sista timmar hemma innan jag åker tillbaka.

Åker tillbaka hem eller tillbaka bort? Känns som att jag åker hem åt båda hållen. Fast på olika sätt kanske.

Men det har inte varit en dålig vecka, det har i alla fall hänt något roligt nästan varje dag, det blir bara så mycket mellanrum. Men ibland är det bra att få lite mellanrum över, man kan behöva ha tråkigt i perioder tror jag också.

Jag är glad över fantastiska vänner och över att det inte känns som att man varit ifrån varandra alls när man ses igen efter två månader!

Ibland är det svårt att minnas att imorgon är lika nära som igår

Att känna igen sig

Är på "neeej, vill inte"-humör. Borsta tänderna? Neej, vill inte... Gå ut en promenad? Neej, vill inte.. Dagdrömma? Neej, vill verkligen inte! Baka? Njaa, inte riktigt på humör... Tänka? Nej! Sega runt på internet? Njaa, kanske, men man blir ju bara seg och initiativlös av det, och nu behöver jag nåt som livar upp mig! Fast det var ändå det enda jag kunde komma på som jag orkade ta mig för att göra, och det känns ju i alla fall lite mer konstruktivt att skriva än att slö-kolla-runt på olika bloggar och facebook (hemska tanke!).

Igår såg jag en film om en skola ute i ingenstans i bergen i norra Thailand. Det var roligt att höra thai, jag förstod ju faktiskt en hel del ord (dock få sammanhang, men det var ju textat). Jag smålog åt glorifieringen av högt uppsatta personer (undrar om jag reagerade på det när jag såg filmen innan jag åkte till Thailand?), och blev glad av att höra nationalsången sjungas och se och höra en lärare undervisa i ett klassrum. Höjdpunkten på filmen var dock när skolbarnen skulle få åka till havet, alltså söderut. Det filmades längs motorvägen mot Bangkok, och så filmade dom på skylten där man svänger av till Ayutthaya!! Där bodde jag, där bodde jag, där bodde jag! Typ iaf. Synd bara att det filmades på kvällen, så det var så mörkt att man inte såg något, annars hade jag kanske känt igen mig. Woho! Men som det nu var lyckades jag inte känna igen mig trots att jag spolade tillbaka och pausade och granskade flera gånger. Lättroad, haha. Men det var inte slut där! Hör och häpna! För sen åkte de längre söderut, nämligen mot Prachuap Khiri Khan. Det var där L bodde! Och hör och häpna, den andra vägskylten som visades visade var man skulle svänga in mot Ls stad, eller Hua Hin. Och jag har varit på båda ställena, och åkt på den vägen! Fast jag kände inte igen mig där heller, trots att det var dag och ljust. Ibland krävs det inte mycket. Det räcker med att inse att andra är på samma ställe som jag har varit..? Ehh.. :P

I eftermiddag ska jag ut till A för träff med gänget, åh vad roligt det ska bli! :) Man borde kanske ladda med en promenad inför knytisen som brukar resultera i överätning, plus att jag ska fixa inför knytisen. Hoppsan, då har jag nog aktiviteter så det räcker tills vi måste åka, bäst jag sätter igång kanske! Synd bara att min iPod slutade funka igår. Jag tycker inte om elektronik.

Reslust

Jag vill resa! Vill ut i världen, vill se saker, vill upptäcka. Jag vill vara i en öken, jag vill vara i häftiga berg, jag vill se en liten by i ett afrikanskt land, eller i vilket land som helst, fast Thailand har jag ju redan sett. Jag vill se storstäder, jag vill se hur folk lever överallt. Jag vill kunna alla språk, jag vill förstå mig på alla kulturer. Okej, lite höga krav där på slutet kanske, men vill i alla fall se lite mer och lära mig lite mer.

Sitter och kollar på vad olika universitet har för olika möjligheter till att plugga utomlands. Man kanske skulle satsa på att slå ihop universitetsplugg och lära-sig-spanska-i-ett-spansktalande-land-men-helst-inte-spanien för att spara tid. Synd bara att det universitet jag var mest sugen på innan inte hade lika bra möjligheter till Syd/centralamerika-pluggande som andra universitet... Men det är bra att jag ser det nu, så jag hinner omvärdera och reda ut vad jag egentligen vill utan att behöva känna att jag väljer något för att jag är mest van vid den tanken.

Nu när jag ändå är inne på resor så kan jag ju meddela att för ett år sen var jag och J och hälsade på min kusin i Salta, Argentina. Idag var vi på en fyra timmars lång gudstjänst, där jag till min förvåning förstod säkert hälften av predikan (eller kanske tredjedel, fjärdedel, men i alla fall, en hel del!), och där det var mysigt men rätt omtumlande att vara med i lovsången, känna igen grejen, känna igen känslor.

För ett halvår sen hade jag en segisdag hemma i Thailand, där jag bland annat packade inför Koh Chang. (Fast det var jag tvungen att kolla upp för att komma ihåg, har inte alls lika bra koll på Thailand dag för dag. Kanske för att dagarna var mer lika varandra där.)

När jag höll på att läsa in mig inför Sydamerikaresan så hamnade jag på ett backpackerforum, där någon hade skrivit att man, när man reste, antingen skulle bli avskräckt eller skulle fastna i resandeträsket. Jag tänkte att det är klart, antingen så tycker man det är roligt eller så inte, och att det inte var mer med det. Efter Sydamerika var jag ju helt lyrisk, men hade ändå ingen lust att åka iväg så snart ändå. Alldeles efter Thailand var jag ganska nöjd med att vara hemma. Ett tag. Så jag tänkte att jag inte hade blivit så illa drabbad. Men nu, såhär tre månader efter hemkomst, har det slagit till ordentligt. Kanske tidigare också. Vill åka iväg!! När jag ser bilder av platser jag inte har varit på vill jag åka dit, när jag hör om ställen jag har varit på vill jag tillbaka. Det är som att det inte är tillräckligt stimulerande att stanna på ett och samma ställe hela tiden.

Men trots att jag är så taggad på att resa överallt så känner jag att ett vanligt svenssonliv med volvo, villa, vovve lockar också. Eller kanske hellre volvo, villa, katt, men det låter ju inte lika snyggt. Hur ska det gå ihop måntro?

Men man kan ju inte riktigt resa hela tiden heller. Särskilt inte om man ska resa runt bara för att se saker, som semester, en backpackerresa på några månader. Man måste ju växa upp nån gång också. Men när är det dags för det? Redan nu, nästa år? Eller lite senare? Eller kan man unna sig en sån typ av resa fast man har växt upp? Typ fem veckor i Patagonien låter ju inte för orimligt att man skulle kunna klara av trots att man har börjat/avslutat sin utbildning.

Nej usch vad det är svårt att planera sitt liv.

Hjärtvärme

Jag blir glad av människor som värmer mitt hjärta. Folk som, kanske utan att förstå det själv, lyfter upp mig bara genom att finnas, genom någon liten kommentar eller någon nästintill obemärklig assistans. Dukar fram en tallrik till exempel. Och dom människor som gör en insats dom kanske faktiskt förstår, som lyssnar när jag behöver vräka ur mig, som kommer med förstående ord och tröst. Och så dom människorna som inte behöver göra nånting för att få mitt hjärta att bli varmt, som jag bara vet är fantastiska vänner, även om man inte råkar höras på ett tag, så är allt som vanligt när man väl ses.

I veckan har jag varit varm i hjärtat mycket. Vad lyckligt lottad jag är.

Mai ao hugga rue huga.

Hugga hugga hugga. Huga huga huga.

Jag ska på kör nu egentligen. Jag saknar Thailand. Jag saknar hemmakompisar. Men jag har det bra här ändå, tänk om jag blir rastlös hemma. Ser fram emot promenad efter kören, och ser fram emot hockey bockey, inte tänka. Orkar inte förbereda bibelstudie till imorgon, borde.

Mai ao hugga rue huga.

Fårvallningslördag

Blir arg på mig själv, blir less på vad jag inte kan kontrollera, blir less på det jag kan kontrollera men det jag inte kontrollerar. Mådde ju så bra, hade kunnat gå upp till borgen för godisätande, kanske umgänge, kanske bokläsande, kanske myspluggande, kanske sudoku, kanske film, eller det blir nog senare. Men så togs mitt humör ner. Varför håller jag på med dumma dagdrömmar? Eller det är inte ens det, bara tankar att "tänk om det skulle vara så att...". Och så tror jag på det själv till slut. Eller åtminstone att det inte är helt jättelångt borta. Dumma mig.

Som tur är betyder livet på folkhögskola att man har folk omkring sig nästan hela tiden, och det hjälper med folk omkring mig. Det är bra att det hjälper. Och jag tycker om folket här.

Idag har jag tittat på fårvallning genom hela Undersåker, det var kallt och inte så himla spännande, men det var en skön promenad dit i alla fall. Och så var det billigt godis på ica sen, och det är ju faktiskt lördag...

Om en vecka är jag hemma med familjen, det ska bli lite kul, men undrar hur mycket kompisar som egentligen kommer att vara hemma. Blev ledsen när det visade sig att vissa har höstlov nu istället för om två veckor, det är en dum vecka att ha lov nu tycker jag!

Jag känner får att åka till en stad för att ta tillbaka den till rätt ställe i mitt huvud. Tänk att en helg kan göra så att stället flyttas från hela resten av livet i huvudet. Måste bara hitta tiden till att åka dit, hoppas det går den här terminen! :) Bra i alla fall att jag får besök av J, och att jag ska åka till Göteborg, ska bli så roligt båda dom helgerna! :D Glömmer ibland bort hur mycket jag saknar mina riktigt goda vänner!

Tammai, tammai, tammai?! Ahhh.... Buat huajai. Mai dii löi...

Håttt, Hockey Bockey och Backtumling

Jag är lite svag för cellomusik. Därför är jag glad nu när jag har hittat ett band med cello i, The Tiny. Tack P3! :) Såg också en mysig gråtvänlig film häromdagen med massa fin och snygg cellomusik i, August Rush hette den. Skönt att få låta tårarna rinna av vackerhet ibland! :)

Den här veckan har jag varit rätt hurtig (vilket verkligen behövdes efter förra helgens svullande!), särskilt i början av den. Det började med den så kallade Håttten, som är som den barmarksträning jag är van vid sen min skidåkarkarriär. Till min stora glädje fick jag glada flashbacks av den, trots att jag var så less när jag slutade! Det var riktigt roligt, även om jag saknade min kompanjon att springa längst bak tillsammans med. Fick en sjuk träningsvärk, men det var det värt! :) På tisdagen var det dags för nästa ordnade idrottande aktivitet, då var det hockey bockey, riktigt roligt det med, skrattade flera gånger när jag fick satsa allt på att jaga bollen på isen.

Dessutom inledde jag både måndagen och tisdagen med varsin en och en halv timmes promenad, man blir så energifylld under dagen, men det är ju så jobbigt på morgonen! Så på onsdagen, när jag inte hade stämt träff med någon så orkade jag mig inte upp ur sängen i tid.

I torsdags till fredags var det dags för tur! :) Första tältsovningen på nästan ett år, jättemysigt! Men kallt stundtals, det var typ riktig vinter uppe på fjällen. Pulsade i knähög snö. Det var mysigt, men tyvärr började jag nynna på fel låt. Jag gjorde den roligaste backtumlingen jag gjort någonsin, en riktigt brant backe så man bara flög! :D Det var ingen annan som gav sig in på den bedriften, det krävs kanske lite träning i Bjästabacken först.

Igår var det mer snöaktivitet, pulkaåkning, supermysigt! Fast det bästa var nästan den varma chokladen och bullarna i solskenet högst uppe i backen. I själva backen var det så mycket snö att det var svårt att få mycket fart.

Jag har bokat tåg till Göteborg nu! :) Jätteroligt ska det bli att träffa L igen, fast lite konstigt att göra det hemma i Sverige. En J-helg är inplanerad också, känns mycket bra! :) Längtar längtar! :)

Något jag däremot inte längtar efter är jullovet, det gruvar jag mig en del för. Hoppas det känns bättre när det väl kommer.

Höstkylan

Nueng bpii tii läo yuu tii ruea. Jai-dii maa. Wannii nueng bpii tii läo bpen wan yai. Kittueng. Wannii kittueng maak gwaa muea wannii. Wannii diijai gwaa wan jan, dii löi! Bpen kon dii gwaa.

Oj, mycket wannii. Mitt språk är lite torftigt.

Jag har äntligen kommit på att jag inte hade elementet på det varmaste förut, det var typ avslaget. Så nu hoppas jag på att mitt rum är nästan varmt när jag kommer tillbaka. Annars har jag frusit jättemycket idag, sådär så det knottrar sig och gör ont på benen! Som tur var fick jag låna Gs varma tröja efter lunch, då blev det bättre.

Jag överväger om jag ska bli vuxen och skaffa abonnemang till till telefonen istället för kontantkort. Men det är så svårt att klura ut om jag skulle tjäna på det! Vet inte hur mycket jag ringer, till vilka nät, får man egentligen ringa för hela beloppet man betalar? Hur mycket gör jag av med nu? Fast tror att jag skulle tjäna på det, är väl mest rädd för att ångra mig. Jaja, ska klura lite till kanske.

Idag fick vi sluta tidigt, skönt eftersom jag var jättetrött. Har två mornar i rad satt klockan på onödigt tidigt med planen att jag skulle ta en morgonpromenad för att komma igång på morgonen, men har båda mornarna ångrat mig och sovit en halvtimme till istället. Kanske nästa vecka. Fast det är ju dumt att förstöra nattsömnen om man inte ens får ut nåt bra av det, så imorgon ska jag inte ställa klockan på onödigt tidigt.

Jag ska nog dricka te nu, eller kanske äta lite födelsedagschoklad, eller fylla på med ingredienser i min Herman. Ska i alla fall definitivt sätta på mig tjocksockar, det ska blir skönt.

Födelsedag, fjäll och finsöndag

Kit teung puut pasaa tai. Mai kon ja kao jai anni, dii. Kien tuk daai :) Dtää chan mai kao jai tuk, kien tuk mai daai. Mai bpen rai. Chan mai bpen kon dii. Mai dii-jai. Wannii aan koong, mai jai-dii. Dtää puean jai-dii. Kortod! Yang kit tueng kao. Mai kit tueng maakmaak. Mii wan mai kit tueng, mii wan kit tueng maakmaak, mii wan kit tueng nit noy. Mai yaak kien kit tueng tii nii. Mai yaak puean ja aan. Mai dii yang jam daai, chai mai? Dtää mai dii lueuem, chai mai? Mai ruu. Dtää lueuem mai daai, läogoo jam mai koi sanuuk samöö. Bpii diao tii läo, yuu tii ruea gap puean. Wan nii bpi diao tii läo, mai rak kao. Mai yaak rak kao. Mai sanuuk. Prong nii bpii diao tii läo yaak rak kao nit noy. Wan put bpii diao tii läo, juub kao, yaak rak kao. Mai ao kit waa, dtää ao kit waa. Ghhaaa. 'Yang kit tueng tö ruea kuen, dai yin mai? Tö yang yu nai huajai koong chan. Kom ta noon tuk kuen, yang fan, yang hen wa rao rak gan. Tö yu tii nai? Kit tueng tö.'

Jag saknar att prata thai. Undrar om jag kommer att förstå det här om ett år. Man kan ju hoppas.

Min födelsedag häromdagen var väldigt bra. När jag var liten så hade jag alltid drömmen inför min födelsedag om att den skulle vara så speciell, men jag blev alltid besviken när jag insåg att det mest var en speciell dag för mig, och inte för alla andra. Fast i år kändes det som att alla tänkte på att jag fyllde år nästan mer än vad jag gjorde, det var så roligt! Jag kände mig så firad, hade till och med en kör på rummet på morgonen, med bullar och te i min favorittekopp.

Innan dess var det fjäll i höstskrud i dagarna tre, ahh! Hade nästan glömt bort hur underbart det är att gå i fjällen, även om jag först blev lite besviken över att dom venska fjällen inte kändes lika mäktiga som inkaleden och Anderna, där jag vandrade sist. Jag har så svårt för att bli fascinerad nuförtiden, det är så trist! Men något som var bra var i alla fall att jag kunde prata inkaleden med I, som också har varit där, och med S och G, som vill dit. Så jag slapp känna mig så jättetjatig ("när jag gick inkaleden, då..."), skönt! Fick känna mig erfaren när matlaget undrade om det var någon som hade lagat mat på stormkök förut, jag hade typ tagit för givet att det var nåt alla åtminstone gjorde nån gång på idrotten i skolan, men tydligen inte.

Igår var en bra dag. Den innehöll typ allt som en plugga- och slapparsöndag ska göra. Lång sovmorgon, sen läsa en bok många timmar (eftersom typ halva klassen hade mislyckats med att beställa boken som skulle vara utläst tills idag, men jag lyckades i alla fall låna den), tvätt, spontanbesök på gudstjänst (efter bytet från mjukisbyxor såklart), bönegrupp, filmtittande, försök till plugg igen, men som mynnade ut i timmar av sånt där nattligt djupprat. Fast pluggandet blev klart också. Det enda problemet var väl att lösningen på att hinna med så mycket blev att inte gå att lägga sig förrän halv fem, så idag är jag trött och inte på sånt topphumör som jag gärna hade varit på. Men snart blir det tv-tittande med te, och sen sängen, om allt går som planerat. Men man vet ju aldrig...

Hoppsan

Haha, fick nånting lite småkul bekräftat som jag hade avfärdat tidigare. Då tyckte jag inte det var småkul alls, då fick jag typ panik, men nu tar jag väldigt mycket lättare på det. Undrar bara hur det gick till. Och vilka tankar som har rört sig i vissas huvuden, haha. Jag måste ha framstått som.. hmm, jag vet knappt vad, inte något särskilt positivt i alla fall. Mer lite som en jobbig, efterhängsen nästan galning. Men det intrycket såg jag ju till att få fram på andra sätt också, så det är väl inget att oroa sig för. Jag ger mig själv ett mycket bra betyg över att det inte känns som hela världen, och att jag kan se lättsinnigt på vissa saker. Undrar bara som sagt hur det gick till och när... :P

Hemma och minns det borta som var hemma och det borta som inte var lika mycket hemma, utan det som faktiskt var väldigt konstigt och oväntat

Är hemma nu. Eller ja, vad är egentligen hemma kan man ju fråga sig, men jag befinner mig i alla fall i det hus där jag har bott sedan sommaren -91, och där mina föräldrar och åtminstone hälften av min syskonskara bor. Men kan man kalla det hemma om man måste packa en del av sina ägodelar, som till exempel en tandborste och dom kläder man vill använda, för att åka dit? Ja, jag tror det, för det känns som att jag är hemma nu. Fast jag tror också att jag kommer att känna mig hemma när jag kommer tillbaka till mitt fina rum med den fina utsikten, inkatygsöverkastet och resten av mina kläder och saker som jag använder.

Det har varit en rätt skön dag, har suttit och valt ut massa bilder som jag planerar att framkalla. Bilder från Sydamerikaresan och bilder från Thailand, och sen lite bonusbilder från mitt tidigare liv, det tog en hel del tid! När jag kollade igenom bilderna från det senaste året märkte jag hur mina känslor varierade lite som dom gjorde när jag upplevde det på riktigt, hur tungt det kändes i början av Thailand jämfört med Sydamerika till exempel, men hur det vände där någon gång i mitten av Thailandsvistelsen och blev bra och roligt igen.

Idag för ett år sen inleddes med en dröm om att jag var hemma. Den var så otroligt verklig, jag fattade inte att det var en dröm, men jag var så lättad när jag vaknade på morgonen! Den dagen var den konstigaste dagen i mitt liv, och jag var flera gånger rätt övertygad om att jag drömde. Fast det gjorde jag inte, som tur var, jag var vaken och det var på riktigt. Har trots allt inte blivit så överdrivet nostalgisk idag, men eftersom jag är väldigt nostalgisk som person så måste jag ju åtminstone ägna det en tanke eller två.

Har träffat min nya värdsyster nu också. Jättegullig är hon, det känns jättekul och nästan förvånansvärt naturligt att ha henne här. Jag blir stolt över min familj, kanske särskilt mina föräldrar över att dom är så bra på att ta hand om utbytesstudenter! Hon pratar redan förvånansvärt mycket svenska, det känns som att hon redan kan typ lika mycket svenska som jag kan thai ungefär, inte illa! :) Men det kanske är lättare att lära sig svenska från italienska än thai från svenska... I alla fall så skyller jag på det så jag slipper känna mig så dålig, haha :P

Den musik jag lyssnar på just nu är den här: Rói Höttur. Ett band som jag såg för några helger sen, sångaren är före detta elev på min skola. Riktigt bra!

Annars kan jag ju också nynna Lasses låt om änglar och älvor. Den vackraste stunden i livet... Men livet är ju faktiskt rätt bra nu också.

It started out as a feeling...

Which then grew into a hope
Which then turned into a quiet thought
Which then turned into a quiet word

And then that word grew louder and louder...

Ja, sentimental som jag är så kan jag ju såklart inte låta bli att tänka på för ett år sen. Uppe på Cotopaxi var vi, då upptäckte jag att jag inte saknade det som hände hemma just den tiden den dagen, sen åkte vi till Baños, och en liten liten tanke började ta form. Tänk om jag hade kunnat ana hur mycket den skulle växa. Roligt att tänka på, hur lite man vet om framtiden och vad som komma skall.

Men jag har det bra här. Börjar komma närme människor nu, vilket är väldigt skönt. Ibland är det så jag blir förvånad över hur mycket som kan vara likt i varandras liv, har hittat en människa där det finns så många "det är ju precis som för mig!", så det nästan är läskigt. Och då handlar det både om yttre grejer, som födelseår, uppväxt och vad man jobbat med och annars gjort efter gymnasiet, vilket vi snabbt klurade ut var likt, men också djupare grejer, jätteskönt att ha någon som förstår exakt!

Tänker inte lika mycket tunga tankar här, det är skönt. Som jag hade trott och hoppats på, ändå har jag blivit lite förvånad över det. Skönt och skrämmande på samma gång.

Jag är jätteförkyld, svininfluensan har kommit till skolan och jag är förvånad över varför så många hatar ärtsoppa så mycket. Men köket blev vän med alla genom att servera blåbärspaj till efterrätt. Ikväll är det musikcafé, det ser jag fram emot! :)

Snörvel snörvel, suck.

På folkis

Jag är godissugen, men har inget godis att tillgå. Närmsta affär ligger typ 4 km bort, inte så lockande. Kanske blir ett äpple eller en knäckemacka lite senare, ska försöka att låta bli att baka en kladdkaka (trots att jag faktiskt införskaffade ingredienser igår...).

Så är man här å. Väldigt intensivt är det, men varje dag känns typ som en vecka. Fattar verkligen inte att jag var hemma för en vecka sen, men så är det kanske alltid när man byter sammanhang. Jag hälsat på otroligt många människor, lärt mig fler namn än jag trodde var möjligt på fem dagar, tittat på ristafallet en sådär tre, fyra gånger, äntligen fått sitta i skolbänken igen och så en hel del annat. Jag har ett nästintill underbart rum med balkong och utsikt över skog och ristafallet, med massor med garderober och en skön säng. Att det dessutom är relativt lätt att hålla städat tack vare att jag inte har så mycket saker gör det ju inte sämre.

Ett fenomen som jag tycker är lite roligt är att alla verkligen lär känna alla, det är inte alls begränsat till sin klass på något sätt. Det började med att man pratade mycket med dom som kom hit tidigt, sen dom som visade sig skulle bo i samma hus som jag, sen klassen, och i matsalen så sätter man sig bara vid det bord där det finns lediga platser, det är inte direkt som när man samlade lilla gänget för att gå att äta i gymnasiet. Det är ett väldigt mysigt fenomen, men att man kan umgås med vem som helst gör också att man inte har någon naturlig plats. Det är lite skönt när man inte orkar göra nånting, ingen behöver sakna en så man måste erkänna att man inte hade lust att umgås när man är för trött, men det gör ju också att man hela tiden måste vara aktiv och social, eftersom man inte har ett naturligt gäng att hänga på. Det ska bli skönt när man börjar känna att man har lite kompisar som man faktiskt känner och hör ihop med, jag glömmer lätt att vi inte ens har varit här en vecka än.

Jag känner lite för en mysstund, orkar inte riktigt med att vara rolig och aktiv. Får kanske se om jag hittar något gäng som sitter någonstans och verkar stämma in på mina kriterier. Eller så kanske jag ska ge mig ut på en springtur, då får jag i alla fall slappna av psykiskt.

På väg

Så var det dags. Det gick bra att skjuta upp all packning till sista dagen, jag har knappt stressat. Fast nu blev det lite stressigt för jag trodde vi skulle åka ett men vi skulle tydligen åka halv ett. Alltså om tio minuter. Och det kan bli en utmaning att få in allt i bilen (tre par skidor, cello, full friluftsutrustning för alla tänkbara årstider, och allmänt kläder och sånt för ett år, inklusive stora varma vintergrejer, det blir en del), men tror det kan gå. Hoppas.

Jag känner mig knappt nervös inför själva skolstarten, jag har knappt fattat att jag åker snart. Eller, att jag åker hemifrån snart fattar jag väl typ, pappa sitter ju bakom mig och väntar på att jag ska bli klar, men inte att jag imorgon vid den här tiden kommer vara lämnad och avdumpad på skolan, i full färd med att socialisera mig eller packa in mina grejer i rummet eller vad jag nu gör. Kan inte få en trovärdig bild av mig där, så jag låter helt enkelt bli att föreställa mig. (Och nu blir det mer hets bakifrån "ska vi åka nu eller? jaha, men då aker vi ju när du är klar, men det är ju väldigt bra om vi kommer iväg snart..." "Jag skyndar mig ju!!!").

Nej, jag tappar skrivlusten av stressen och folket som springer bakom mig, jag vill gråta för att jag sov 4 timmar inatt och när jag satt i 20 minutyer (av mina dyrbara datorminuter!) och redigerade bilder på facebook så glömde jag att spara, så det var onödigt.

Jag har blivit typ avtrubbad av alla hejdå, men jag kommer sakna folk mycket tror jag. Men nu kan man i alla fall ringa lätt och relitivt billigt, och det är inte ens någon tidsskillnad som försvårar smsandet.

Nej, nu orkar jag inte mer, nu åker jag då!

Michigan nästa

Av en slump hittade jag en sånggrupp, G-men, från ett universitet (Universitetet?) i Michigan. Normalt så lyssnar jag inte så himla mycket på covers på youtube, och inte liveframträdanden heller, ofta är kvaliteten så kass. Men det var den inte för den här gruppen! Dom var så bra att jag kände för att åka till Michigan, och jag lyssnade vidare på låt efter låt. Sjukt bra sångröster, allt a capella, jättesnygga arr, mycket liv på scenen. Kan det bli bättre?


Who we are, igen :) (Förövrigt den väg jag hittade gruppen)


This Love


Billy Jean


When G-men attack! Sjukt kul, tänk dig att helt plötsligt bli attackerad av en grupp sjönsjungande män..? ;)


(Och ja, jag känner mig otroligt teknisk som har lärt mig att länka på ett annat, lite smidigare och snyggare sätt än tidigare, haha :P)

Shoppingdag

Min aptitlöshet har försvunnit. I alla fall den värsta. Det är ganska skönt eftersom jag slipper gå omkring och vara småillamående hela tiden, men nu måste jag ju istället kämpa mot att gå och småäta glass och muffins (som frysen tyvärr är fylld av), eftersom mitt sötsug är tillbaka. Fast nu är det ju bara några dagar kvar i närheten av den här frysen, sen får jag väl se till att inte ha lika stor tillgång till socker.

Idag har jag varit ganska duktig. Duktigare än igår i alla fall. Igår var jag bara helt slut. Idag har jag varit på stan och haft riktigt effektiva timmar! Klippte mig, fegade ur från min vågade korthåriga frisyr, men kanske blir det nästa gång istället, när jag hunnit ladda lite mer för det, får se. Men annars lyckades jag shoppa allt på min lista förutom regnbyxor. Trots att det var flera saker som var ganska beroende av att jag var på energifyllt shoppinghumör (och att behöva shoppa saker som kräver ett shoppinghumör brukar ofta ta död på iaf mitt shoppinghumör). Hittade till och med en grön papaya (och fick veta att dom får in såna varje vecka!!), så nu kan jag göra Som tam! :D Den godaste thaimaten som finns, som får det att vattnas i munnen på mig varje gång jag tänker på det :)

Duktigheten försvann efter min hemkomst, men blev iaf promenad med J, det var väldigt bra :) J-date imorgon också, woho! :D Det här med packningen förtränger jag lite, jag gör ju ändå ingenting när jag är hemma och "tar mig tid" för packning. Jag tror jag packar bäst under stress, så natten till lördag blir kanske bra.

Idag fick jag också en komplimang från bra och viktig källa (inte bästa eller viktigaste, men den källan är nog svår att få till en källa, och det här var iaf näst bästa), om den viktigaste dagen. Yes! Mission completed.

Ikväll ska jag försöka sova tidigt för att få en sån där bra och effektiv morgon. Effektiviteten går alltid ner vid ett-tiden, oavsett om jag sover länge eller kort, så om jag vaknar tidigt har jag mycket tid att göra måstegrejer innan dippen kommer.

Förresten kan ni gå in här och rösta om ni vill. Behöver inte ens säga vilken jag tycker ni ska rösta på, den jag vill samla röster åt är helt klart den bästa!

Me goes Mark

Jag känner mig lite som Mark i Love Actually nu. Enough. Gårdagen innehöll ett möte jag hade laddat för länge. Mötet blev inte som jag hade föreställt mig eller planerat, men det var där i alla fall. Tryckt, stelt och min hjärna var så uppstressad att jag knappt minns vad som sas. Det var över på kanske en minut. Jag gjorde nåt som kanske borde innebära att jag ska skämmas, på ett sätt kan man se det som att det var helt onödigt och ändå inte kan leda till nåt bra, och det påminde väl kanske lite väl mycket om ett mellanstadiesätt att hantera situationen. Men det känns också skönt att jag gjorde det. Lite som Mark i Love Actually. Punkt. Sen får vi se om det kan fortsätta kännas så längre tid än ett dygn också.

Helgen varit bra (också eller förövrigt? Också tror jag). Har träffat morföräldrar, trevligt! Känns dock sorgligt att se hur mycket som kan gå förlorat när man är gammal, som möjlighet att vara hemma hos sig själv, möjlighet att resa sig ur sängen själv, allmän ork till allt. Men känns ändå hoppfullt att se att humor och leenden och kärlek trots allt kan finnas kvar, det måste vara värt så mycket!

Har träffat nyinflyttade M också, mysigt! :) Massor med prat, promenad i den vackra kvällssolen, hemagjord hallonsaft, kanelbullar, några liter te, kloka ord. En bra kväll helt enkelt.

I helgen har jag ätit extremt mycket kakor i förhållande till hur mycket mat jag har ätit, men ändå inte särskilt mycket kakor jämfört med hur mycket det brukar bli hos mormor och morfar. Har knappt haft någon aptit alls, och det har inte bara berott på nervositet (även om det blev värre med aptiten igår). Min aptit har inte varit på topp sen jag kom hem från Thailand, vilket på ett sätt är lite skönt. Slipper alla dom där gångerna när jag bara går och småäter, och känner mig väldigt vuxen när jag nöjer mig med en 2 cm bred kladdkaksskiva. Det kan vara lite jobbigt i längden dock, om jag alltid är lite småillamående trots att jag är hungrig, men man kan ju hoppas på att det jämnar ut sig på en lagom nivå till slut.

Jag saknar L, det känns som att hon är så långt borta nu, trots att det var nästan lika långt borta när vi bodde i Thailand. Fast då delade vi ju i alla fall liv på nåt vis, nu rullar våra gamla liv på där vi knappt har nåt gemensamt. Men hoppas verkligen på att vi kan hälsa på varann snart, det är en viktig människa som jag inte vill tappa kontakten med!

(Och åh vad jag känner att jag vill lära mig spanska bra!)

Through the rise and falling apart, we discover who we are

Live my life around a picture taken when we met
Spending all of my time chasing your silhouette
For all we go through, I don't wanna change you
'Cause my mind's running in reverse
Trying not to forget who we were
Where it's at
Here we go

And we break
And we burn
And we turn it inside out
To take it back to the start
And through the rise and falling apart
We discover who we are

Struggling with my thoughts
Change the locks inside my head
Reading between the lines
Of what you say and what you said
I turn the radio on to drown me out
Driving through the night to nowhere
Trying to forget who we were
Where it's at
Here we go

And it's all to the wind
It's all in our heads

Back in town

Äntligen är J hemma igen! :) Samtidigt som jag är hemma, inte illa. Många timmar igår kväll med prat på rekordfart, oj vad jag har saknat. Känns helt stört att vi flyttar ifrån varandra, inte längre grannar från och med antingen på söndag eller så nästa helg, beroende på hur man räknar. Inte längre alla dom där spontana "kan jag komma över nu?" (nu = ungefär 2,5 minuter tror jag att vi räknade ut en gång, fast man får kanske lägga till någon minut för att ta på sig skorna), jättekonstigt! Fast nästa år kanske, man vet ju aldrig. Och det finns ju sommrar och jular och helger. Det är bra.

Själv är jag hemkommen från en farmortur, vilket var mysigt, men stämningen kunde ibland gå mig på nerverna. Bäst var det när jag fick antingen kvalitativ tid med farmor eller med pappa, och det blev det ju en hel del timmar av.

Idag ska jag hetsleta mobil, det kan vara trevligt med en där skärmen fungerar. Bra på ett sätt dock att få en rensad inkorg utan ansträngning, även om det känns lite sorgligt på ett sätt. Men mest bra.

I helgen blir det mormor- och morfarweekend, med en eller flera andra visiter. Trevligt värre. Det känns bra att hinna träffa släkten generation äldre innan jag försvinner iväg från familj och vanliga hemma, och det ska bli roligt att se väns lägenhet! :) Andra saker känns lite spännande också, eller kanske ångestframkallande eller kanske väldigt bra eller jag vet inte alls, men jag hoppas ju fakitskt på att det läskiga eller bra ska inträffa, även om jag kanske dör litegrann av det. Eller så hanterar jag det finfint, man vet aldrig. Hoppas kan man ju alltid :)

Trevlighetsblogg

Har suttit och läst en sån trevlig blogg. En sån där som mest är lite mysiga dagboksinlägg, och då och då kommer med någon lite djupare fundering. Det är nästan så att jag känner mig lite lockad att bara ha en trevlighetsblogg, men tror inte jag skulle vara så bra på det. Visst kan man blanda in lite trevlighetsgrejer i blogginläggen, men vart skulle jag annars ta vägen med allt det kryptiska jag vill få ut? Och skulle jag verkligen känna att det gav mig något att bara skriva lite glada och lättsamma inlägg hela tiden? Kankse om mitt humör var så jämt, men det är det faktiskt inte. Så jag hankar mig väl fram på nåt annat sätt än det, även om det är en stor chans att det blir mindre och mindre kryptiskt än det har varit nu på (ett ganska långt) sistone.

Men nej, nu blir det faktiskt sängen, även om det kan vara skönt att kunna sova bort några timmar på tåget imorgon. Men det löser väl sig ändå. Mina fingrar bränner för jag har hackat så mycket chili idag.

Matlagardag

Blev lite skakis, men det var det värt. Fast nu har skaket lagt sig. Så himla mycket var det väl egentligen inte att skaka över.

Idag har jag lagat mat nästan hela dagen. Med undantag för en eller två timmar mitt på dagen, och så var mat lagningen klar vid femtiden. Men det var roligt, och det blev rätt gott, även om allt inte smakade rätt. Jag och mamma försökte oss på thaimat, inklusive sticky rice och mango, blev så glad över att det går att få tag på sticky rice här! :D

Imorgon åker jag till farmor, det blir nog bra. Men längtar efter att träffa J, kan hända att jag missar någon dag som det blir nu. Men men, det var ju ännu mer längesen jag träffade farmor. Synd bara att det går nästan två hela dagar åt resandet, så jag tappar fyra dagar här hemma när jag träffar henne två dagar. Och sen mormor-och morfar-helg efter det. Fast det känns väldigt bra att jag hinner träffa lite släkt innan jag flyttar iväg. Det som är bra inför allt resande är att jag har ny bra musik, redo att läggas ner nya känslor, situationer och tankar i, mycket välbehövligt! Thailandmusiken är ju Thailand, och Sverigemusiken är ju tidigare känslor. En låt jag har fastnat för nu är Take me away. Fast albumversionen är ännu bättre.

Det är rätt mycket jag borde göra, men rätt lite jag orkar ta tag i. Men det brukar ju lösa sig när jag känner mig lite mer stressad, och jag sitter och hetsar med allting i sista minuten. Det är alltid mest som blir gjort i sista minuten! Men för att undvika att göra allt i allra sista minuten så kanske jag ska lägga upp lite mer bilder nu. Det är en sak som lätt kan bli bortprioriterad annars, och jag vill ju få det gjort. Okej, ett två tre. Och sen är det ju packning som gäller. Men egentligen vill jag bara prata med J.

En farlig klarhet i luften

Trots att dom svenska sommarkvällarna är helt underbara så kan dom bli lite jobbiga också. Efter en mysig testund på en mysig balkong med en mysig vän så skulle jag gå hem i den klara nattluften. Jag njöt av den lagom svala men ändå nästan ljumma luften, månskenet och friheten att kunna promenera vart jag ville. Men, det dröjde inte länge innan jag blev alldeles känslosam. Jag kände för att gråta, trots att jag inte visste varför. Och jag hade ingen lust att gräva ner mig djupare i anledningar att gråta, så efter ett tag lyckades jag bli av med känslan. Fast hela vädret och känslan av luften fick mig att bli djupare och mer grubblande än jag egentligen kände för. Så det tog inte lång tid innan grubblet ledde till tugnt, och tugnt ledde till gråt igen. Varför blir det sådär, varför är humöret så konstigt och okontrollerbart? I början var grejen ju bara att vädret lockade till filosoferande, vilket egentligen är en ganska bra och mysig känsla. Och så spårade det ur lite. Fast ibland är det skönt att gråta också.

Det skrämmer mig lite vem jag är, vem jag kan vara, vem jag vill vara. Vem kommer jag att vara? Hur kan man styra vilka delar av en själv som man visar mest av? I mitt grubbleri kom jag att sakna mitt lättsinniga jag som jag hade ett tag. Det som bara släppte allt, knappt oroade sig, knappt grubblade, knappt höll ordning eller tog ansvar. Eller så är det kanske bara i mitt huvud som det var så mycket som jag tänker mig, men det var så skönt! Inte känna mig så tung till sinnet på nåt vis. Men när man är hemma blir det på nåt vis lätt som det alltid har varit, och det är väl ganska förståeligt kanske. Men hur påverkar man så att man blir som man vill i nya sammanhang? Hur mycket kan man påverka och hur mycket påverkas automatiskt av dom människor man umgås med? Och hur ska man då hitta dom där människorna som tar fram det bästa i en?

Nej, jag är egentligen för trött för det här, skönt i alla fall att mitt grubblande har gått över lite till ett lite mjukare funderande. Min dygnsrytm är helt förskräcklig, det är så många tider på dygnet som känns onödiga att sova bort. Jag har ätit lite för många chokladbollar, så jag mår lite illa. Jag längtar efter att sova nu, men först är det menyplanering, tandborstning och bibelläsning som gäller. Det är varmt i mitt ansikte från mycket sol idag, men det var i alla fall väldigt mysigt där på bryggan. Better be är en ganska klockren låt ibland.

So far away from where you are

Jag måste återigen säga att jag mår lite illa. Men jag börjar ju vänja mig. Varför kan det bara inte släppa? Blä.

Ägnade en stund åt att läsa runt på internet. Hittade intressant läsning, som först gjorde mig förvirrad och irriterad, men sen ännu mer förvirrad, insåg att irritationen var omotiverad. Fast det känns ändå lättare på nåt vis. Antar att det går lättare och lättare för varje illamåendeattack. Men jag är lite förvirrad och dom slutsatser jag hade dragit går inte att dras längre. Och nu upptäckte jag en siffra fel, så ingenting alls stämde längre. Jaja. Kanske är lika bra, eller jag vet inte. Nu måste jag kryssa och sluta tänka.

Åh, nån gång ska jag sluta skriva massa kryptiskt depp, och börja skriva en glad blogg. Det kommer, kanske från och med nu, men förmodligen från och med senare.

Och nu lyssnar jag på From where you are, det är kanske inte den bästa låten om man ska bli på bra humör. Det är en låt som till och med kunde få mig att känna sorgekänslor när jag inte hade något att sörja. Men ändå kan jag inte låta bli att lyssna på den, den är ju så fin! :) Men varför gör man så emot sig själv egentligen?

Jag börjar oroa mig för att hinna med allt som ska hinnas med innan jag flyttar. Nu är det ungefär två och en halv veckor kvar innan jag åker, varav ungefär en vecka går åt till besök hos far- och morföräldrar i olika delar av Sverige. Och sista veckan kommer jag ju vilja spendera tid med människor, och särskilt J som jag har ett halvår att ta igen med! Men innan avfärd måste jag shoppa regnställ (vilket inte är det lättaste, vad ska man gå på liksom?!), shoppa massa andra saker (har en hel lista), anmäla mitt bankkort som trasigt, kanske få ett nytt, tänka igenom vad jag ska ha med mig och packa. Okej, nu lät det inte längre som så fruktansvärt mycket saker, men eftersom jag generellt har en lång startsträcka till allt så kan det ta en hel del tid. Till exempel så tänkte jag för ett par timmar sen att jag skulle kolla över min ekonomi lite snabbt, för att sen gå ner på stan och göra undan massa shoppingbehov. Men så fastnade jag här. Fast idag var det i alla fall ett aktivt fastnande, till skillnad från alla dom där dagarna när jag bara slöar runt på internet.

Det här med att se fram emot stora saker som börjar ganska snart har jag varit dålig på dom senaste åren. Studenten (fast den tror jag aldrig att jag längtade efter) såg jag inte fram emot, min slut på det jobb jag jobbade som längst på längtade jag efter i massor med månader, men sista veckan kändes det som att det lika gärna kunde få fortsätta, när konfalägret började var jag inte överexalterat pepp, när det var dags för Sydamerika ville jag nästan hellre vara hemma eller gå folkis och Thailand ville jag inte alls åka till när det väl var dags. Jag antar att när stora saker kommer nära så blir dom så verkliga, och då kan man inte längre ha den där överromantiserade bilden av saker och ting. Och några av tillfällena var det ju att jag inte ville lämna saker och ting.

Så hur känns det nu inför min flytt? Igår kände jag mig faktiskt helt plötsligt mer pepp än jag hade förväntat mig just då! Jag ser fram emot att få börja ett stabilt vardagsliv igen, sommarlovslivet faller inte riktigt under kategoring stabilt vardagsliv trots att jag får vara hemma och veta hur allt funkar. Jag ser fram emot att få träffa massa nya människor, och jag ser faktiskt fram emot att komma ifrån den här staden lite. Jag tycker jättemycket om min hemstad, men just nu så känns det som att så mycket bär med sig en tung klump, och jag får lätt hets. Iväg och starta nytt, få massa nytt att tänka på där den tunga klumpen inte hör hemma. Trodde att det skulle bli så när jag for till Thailand, men då var det så många barriärer att spräcka innan man verkligen lärde känna nya människor, i alla fall i mitt vardagsliv. Nu borde det gå lättare tycker jag.

Men jag har ju en bra sommar här hemma också. Det finns bara ett hål, ett tomrum, som finns för att det en gång blev skapat. Måste försöka få bort tomrummet, för jag lyckas inte fylla det, trots massa sommaraktiviteter som känns sådär alldeles sommaridylliska, och trots att jag har åkt från den ena aktiviteten till den andra så att jag längtar efter en lugn stund hemma med familjen, och så fixar sig det nästa dag när jag dessutom får superryck och städar ur garderoben. Men jag börjar vänja mig, även om det tog till i styrka nu när jag kom hem och saker spädde på. Förhoppningsvis blir det den motsatta effekten när jag flyttar. Och förhoppningsvis så motsatt att det inte späds på när jag kommer hem nästa gång. Jaja. Jag är ju inte den enda som har haft ett tomrum, vilket jag ofta glömmer tror jag. Men det kommer ju försvinna efter ett tag, frågan är bara hur länge.

Nu är frågan om jag måste springa för att bli av med den värsta klumpen, men frågan är då hur det ska gå med mitt regnställ? Att det ska vara så svårt att ta sig för vad man planerar. Jaja, det löser sig väl, det brukar ju göra det.

Svenska sommarnätter

Det är bra grejer det. Att sitta insvept i en filt och känna sig riktigt ombonad, med en kall näsa på grund av frisk och kall luft. Att dricka te ur termos och grilla marshmallows. Att prata med goda vänner halva natten. Att skratta så att det gör så ont i magen att man måste ligga ner tills det har gått över. Att sitta och titta på solnedgången över staden, frågan är bara vilken stadsdel det egentligen var? Att allting bara kan kännas så vanligt bra trots att vi knappt setts under året, utan varit ute på olika äventyr i olika delar av världen. Fint. Och mys.

Man kunde se både muslimer (levande och döda), buddhister, shejker, människor utförandes konstiga riter och läskiga huliganer med bandanas och kniv. Och inte att förglömma katten som kom springandes för att gosa, men inte ville äta korv. Men det var inte så farligt, det var bara vi. Fast katten var inte vi, men den var snällare än vid första anblicken, när den verkligen hade tagit sikte och rusade mot oss.

Och den härliga sommarnatten föregicks av en härlig dag på stranden, var varken för varmt eller för kallt, alldeles lagom! Svensk sommar är bra grejer det.

En regndag

Det regnar (i alla fall sist jag kollade ut genom fönstret, nu är jag en bit ifrån). Det är ganska skönt. Kravlöst, och gör det skönt att göra ingenting här hemma. Det luktar pannkaka i huset, ska man kanske äta pannkaka senare? Fast jag har ju min lax. Lax är gott, men smaken är inte den enda anledningen att den gör mig på bättre humör. Ibland när det har varit som jobbigast har jag kunnat tänka på lax, så blir det lite lättare! :) Te funkar också.

Laddar upp bilder, jag skulle kunna sitta hur många timmar som helst för att lägga upp allt som är kvar, som jag vill ha upp från dom senaste månaderna. Så jag drar mig lite för att sätta igång. Det jobbigaste är kanske att sortera allt i album. Men det är väl ingen brådska. (Yes, "Lyckad uppladdning!", åh vad jag blir glad av den skylten :))

Har ätit mango, men den smakar inte som i Thailand! Surare. Saknar Thailand. Känns konstigt att jag var på engelskaläger för bara två veckor sen. Saknar människor som fanns i Thailand. Vissa som inte finns i Thailand nu. Om två veckor kommer J hem! :) Saknar. Längtar. Hemma är inte samma utan J.

Det känns som att jag har mycket som jag kan och till och med borde göra, men orkar inte ta tag i nåt. Det gör ingenting nu, men om tre veckor flyttar jag, och då måste det vara klart.

Kanske är jag klar med mitt velande också, för nu orkar jag inte så mycket mer. Men vi får se, jag kanske ångrar mig också, men nu är det skönast att inte tänka. Bara hålla hjärnan sysselsatt av annat.

Har gjort mycket dom senaste dagarna, träffat mycket folk, roligt! :) Har till och med fått några oväntade möten, med människor från längesen. Roligt, och roligt att känna att man utvecklats sen sist. Haft flera sommaridyllmoments. Blåbärsplock, första Sverigebadet i sommar (i pool, men ändå), pizza med finutsikt, myskväll med goda vänner, picnic i solen vid ån. Det är bra. Nu är det nog sockar på som gäller.

Dom där små rösterna som inte vill lämna en ifred

Har suttit och läst gamla mail, kanske för att kunna bestämma mig för vad jag ska göra. Det slutade med att jag bara blev ledsen och kanske mer ännu förvirrad. Vill bara sätta punkt, men vet inte riktgt hur. Kanske är det det läskiga som skulle göra det, eller kanske inte alls. Måste kanske diskutera med fler människor först. Önskar jag hade lite mer allmän koll på saker och ting.

Jaja. Idag blir det i alla fall en bra dag med fika på Gullgården, ska kolla på konst och träffa en mycket god vän. Sen blir det mer möten med goda vänner, antingen ett eller två, det blir kul! :) Det ska bara fixas lite med logistiken först, vilket känns lite besvärligt, men det löser sig nog.

Dom senaste gångerna jag har varit hemma har varit hektiskta på bra sätt. Både i vintras och förra sommaren. Pussla och hetsa mellan att träffa olika människor. Nu är det inte så hektiskt, men jag är inte uttråkad, det är lite småmysigt att bara lalla på och bara gå runt och känna sig hemma. Men det känns som att jag inte tar tillvara på tiden så mycket, och som att jag kan bli uttråkad snart om jag inte gör nåt åt det. Vet inte om jag borde börja oroa mig redan nu eller bara ta varje stund som den kommer, och njuta av det som går att njutas av. Det sista låter ju mer sunt, även om det finns en liten röst i mitt huvud som envisas med att säga "du måste göra nåt, ta tillvara på din sommar och din tid hemma!". Men jaja, jag har ju faktiskt bara varit i stan i tre dygn, det är ganska lite av den manad jag är hemma innan skolan börjar (och nu fick jag jobbiga flashbacks).

Nej, nu ska jag snart skjutsa bror till jobbet, och sen ska jag ta tag i allt det där småpysslet som jag har att göra. Sortera, städa, och sen har jag ju inte hunnit spela någon cello än.... :)

Girl you know I've got to go, oh, but Lord I wish it wasn't so

Ska jag eller ska jag inte. Jag var ju ganska bestämd ett tag, men nu är jag nära att fega ur. Kanske ska ge mig ut och springa först, samla lite mod. Eller är det så att det är bättre att bara strunta i det? Fast jag kommer ju inte kunna sluta tänka på att jag borde ha gjort det i såna fall. Bättre då att satsa allt, få det ur hjärnan och se om det var ett bra eller dåligt beslut, än att aldrig få veta om jag borde gjort det eller inte. För jag vet verkligen inte. Men jag behöver inte ens ta ett jättestort beslut, så varför håller jag på och fegar och velar egentligen?

Och nu lyssnar jag på Save tonight samtidigt som jag tittar på bilder från dom sista dagarna i Bangkok, vad sorgligt det känns. Fast låten kanske egentligen passar ännu bättre in på en annan, ännu sorgligare, stund. Allt bara flyter in i varandra.

Igår när jag gck runt i stan fick jag tillbaka känslor från förra årets sommar, känslor från i vintras, plus att jag hade mina nuvarande känslor. Det blev väldigt mycket. Förra sommaren känns så otroligt långt borta, så mycket har hänt som jag aldrig kunde tro skulle hända. Känslostämningen då var så långt ifrån vad den är nu, och den i vintras är också väldigt långt ifrån nu, typ tvärtom. Men det var bra att jag gick runt på stan, så förhoppningsvis får jag bara dom nuvarande känslorna när jag exponerar mig för välkända platser i fortsättningen. Det blir så jobbigt annars. Typ paranoid blev jag också där jag gick runt, det var ju en stor möjlighet att man skulle träffa folk man kände! Vad som nu skulle vara så farligt med det, men ändå. Blev också stressad över att jag kände mig tvungen att lyssna på vad folk sa så fort jag kände igen språket, det blev en hel del... Och måste bli av med att se alla människor som inte har svart hår som turister. Dom bor ju faktiskt här.

Nej, nu ska jag ut och springa, då tänker man bra också, det kan behövas. Ju längre jag väntar med det jag kanske skulle behöva göra, desto bättre ser det kanske ut också. Det är bra.

Dumt

Varfor tror jag att det ar lugnt nar det inte ar det? Varfor gor jag saker som jag bara mar konstigt och daligt av? Nu sitter jag ju med den har illamaendeklumpen igen. Varfor kan jag inte kontrollera vad jag ska kanna? Varfor ar det sa orattvist och ojamnt? Och hur ska jag egentligen gora om nagra veckor? Maste kanske satsa, men nar jag uppenbarligen inte vet hur jag kanner sa ar det lite laskigt. Men nagon smart manniska sa ju att om man alltid satsar pa inget sa traffar man det varje gang, och det ar ju sant. Man maste vaga forlora, maste riskera att det kan kannas jobbigare, for att overhuvudtaget kunna vinna att det ska kannas enklare. Men tank om det gor jattemycket ondare?

Nu borjar lektionen.

Mentala och ytliga forberedelser

Lyssnar pa en lat som paminner om forra sommaren. Lyssnar pa en lat som ar forra sommaren, inspelad da, med video och allt. Blir glad av den, later faktiskt finare an jag kom ihag det! :)

Det far mig att se fram lite emot att komma hem. Ser inte fram emot att lamna Thailand, men nar jag val har klarat av alla avsked och bara far komma hem och allting ar vanligt kanns ganska skont pa ett satt. Traffa alla, dricka te, ata ostmackor, (nu kom det till slutet av laten, sa nu maste jag skratta lite), ha svensk sommar.

Varmen har ar inte som svensk sommar, aven om jag har haft en harlig dag idag med sol och bad och svenskt prat. Sjalvklart ar jag lite lagom rosa nu, och varm. Ser ut som alla dom manniskor jag har sett tidigare under mitt halvar och kanske lite for hogmodigt tankt "jag ar minsann inte en san dar turist som branner mig sa jag ar rosa, jag ar serios och jobbar har!" Men tji fick jag. Men kanner att det vore lite pinsamt att komma hem alltfor blek nar man spenderat 6 manader i Thailand. Fast jag tycker faktiskt att det ar mycket finare med vit hud nu! Men misstanker att det kommer att andras nar jag kommer hem och ser allt som paverkar mig i Sverige. Manniskor omkring mig, reklamer... Jag ar forvanad over hur paverkad jag har blivit av mina 6 manader har vad galler skonhetsideal.

Imorgon aker jag hem tillbaka till Tharua, vilket kanns helt okej, trots att det saklart ar skont med semester. Har sju dagar kvar i skolan, vilket kanns otroligt laskigt. Nastan varje dag kvar har ar planerad. Tva veckor innan allt ska vara packat och jag aker till Bangkok for avresedagar plus en Bangkokbonusdag. Overkligt.

Nu lyssnar jag pa en annan fin lat. Hade lite problem att hitta musik med ratt stamning som inte paminde mig om saker som jag inte orkade med, utan som bara gor mig lugn, men jag hittade till slut.

Farliga drommar

Det ar orattvist med nattliga drommar. Man kan inte kontrollera vad man drommer, men drommarna paverkar automatiskt tankar och kanslor nasta dag. Och det kan vara grejer som inte har nagon som helst verklighetsforankring, som den dar dagen i hogstadiet da jag var svartsjuk pa en manniska en hel dag pa grund av vad som hant i min drom.

Inatt dromde jag en san dar dum drom igen. Dromde en for nagra veckor sen, den fick efterdyningar lange, sakert ett par veckor. Hoppas jag kan distansifiera (ar det ett ord?) mig fran den har fortare. Saker kan bli jobbigare annars. Det varsta ar ju nar det ar en trevlig kansla som drommen for med sig, sa jag inte har disciplin nog att forvisa den.

Nej, jag som hade tankt att vara duktig och skriva en dialog om att prata pa telefon den har morgonen, och sa hamnar jag har anda! Oj, nu ska jag pa en ceremoni och fira en kand poet. Suck.

Sommarlovsnervositet

Sitter med en konstig stresskansla i magen som jag inte vet vart den kommer ifran. Da ar det ocksa sa jobbigt att bli av med den, man vet liksom inte hur man ska lugna ner sig. Det kanns i alla fall skont att jag har mindre an tre timmar kvar pa jobbet, gar tidigare idag for att aka med M till Ayutthaya! :) Det ska bli kul att traffa honom, och om inget annat kan lugna ner mig sa kan kanske en Swensensglass med Brownies gora det. For vi har i alla fall nastan bestamt att det blir en Swensens. Bra grejer. Fast det ar egentligen inte sa att jag maste komma ivag fran jobbet hela tiden for att komma ifran stress. Det ar ju har jag har mina sociala kontakteroch det ar oftast bra pa jobbet. Fast nu ar ingen har, vet inte om dom undervisar eller har sovmorgon.

Jag kom pa igar att det skrammer mig att komma hem. Jag blev lite forvanad over att det var sjalva hemkomsten som skrammer mig, och inte bara att lamna mitt liv har. Men mina fyra forsta manader har hade jag mycket hemlangtan. Sa fort jag tankte pa hemma sa fick jag en bild av paradiset framfor mig, dar allting bara funkar, dar man alltid har roliga saker for sig, dar man aldrig ar uttrakad, dar nanting aldrig ar svart... Men nu borjar jag fatta att sa kanske inte riktigt ar fallet. Jag kommer att komma hem och ha extremt mycket tid, en hel manad utan jobb, och det kanns som att alla andra kommer att jobba och vara jatteupptagna och seriosa. Alternativt vara ute och resa. Och sa kommer jag sitta dar ensam i mitt rum och kanna att jag slosar bort hemmasommardag efter hemmasommardag.

Jag minns mina forsta en och enhalv dagar efter Sydamerika. Helt dott, jattetrist. Men sen blev det battre. Jag var ju jatteupptagen dar i nagra veckor. Men skillnaden da var att dom flesta inte jobbar pa jullovet. Plus en till skillnad. Och jag ar radd for att jag nar jag kommer hem inte ska kunna lata bli att jamfora med hur det var hemma sist. Och att verkligheten ska sla till igen. Trots att jag tycker att jag ar ganska bra pa att ta till mig av verkligheten har, och inte bara rymma ifran allt. Men hemma blir ju allt mycket mer tydligt och pa riktigt och man ar hemma pa riktigt, och man har inte langre en dromvarld dar man kan latsats att allt ar hur bra som helst.

Aven om jag ofta nu sitter och gor inte sa overdrivet spannande sysslor, typ laser bocker, skriver dagbok och sitter vid datorn, sa ar det anda en del av Thailandlivet som jag hade forberett mig pa och har vant mig vid. Men hemma har jag sa mycket hogre forvantningar pa mitt liv, och man kan inte vifta bort trak med att det ar ett aventyr eller utvecklande eller en utmaning. Da ar det bara trak. Och har har jag ju anda nanting att gora, jag ar ju pa jobbet och traffar manniskor, sa det ar inte 24 timmar om dygnet som gar at till en stillsam ssselsattning for mig sjalv. Och jag reser ju och traffar folk ocksa.

Det som kanns hoppfullt dock ar att tanka pa forra sommaren. Da jobbade folk ocksa, men anda hade jag den basta sommaren pa lange. Med mycket folk som hade tid och lust att hitta pa saker, men som anda inte var som jullovet. Fast av nagon anledning sa kanns den sommaren sa langt bort, och osannolik pa nat vis. Markligt, den har sommaren har ju precis samma forutsattningar. Maste forsoka komma ihag det. Och kanske ar det bra att mina Sverigeforvantingar tas ner pa jorden lite innan jag kommer hem, sa jag inte blir sa besviken.

Jag har fortfarande en stressklump i magen, men nu ar det bara 2 timmar och en kvart kvar innan jag kan lamna skolan och atminstone fa ga lite, det brukar hjalpa! Ska nog lamna datorn, jag haller pa att bli tokig pa att kolla runt pa facebook for att upptacka att det inte finns nat nytt dar, nar jag vet att det ar jattetidigt pa morgonen, nastan natt hemma, sa det ar fa som ar sa dumma att dom sitter vid datorn nu...

Till ingen alls men anda hela varlden

Tanker jag for lite pa vad jag skriver har? For jag skriver ju for hela varlden. Fast i min hjarna skriver jag for dom som star mig allra narmast. Jag menar, vem skulle hitta hit och dessutom lista ut att det ar min blogg, om inte jag sagt det till personen i fraga personligen? Fast jag vet ju att det har hant forut, sa jag maste ju egentligen rakna med att det inte bara ar dom manniskor jag tror laser som faktiskt laser. Och da, om "alla" laser: vad vill jag skriva? Hur mycket vill jag lamna ut mig sjalv? Far man erkanna att man ar svag infor alla manniskor? Eller "maste" man visa sig stark hela tiden? Fast vad har jag egentligen att tjana pa att latsas jag ar stark hela tiden? Det som kanske ar lite illa med den har bloggen ar kanske att jag hamnar har nar jag mar som samst, och sarskilt nu det har halvaret da jag inte har nagon annan att klaga for. Sa jag verkar kanske ma samre an jag faktiskt gor. Men anda, det ar ju riktiga kanslor och tankar. Och sa lange jag ser till att inte skriva saker som lamnar ut eller sarar andra manniskor, och bara skriver saker jag star for, sa gar det nog bra. Aven om jag skriver saker som jag inte skulle sagt ratt ut till manniskor. Men nu slipper ju folk som har svart att hantera det komma med nagon reaktion till mig, sa det behover inte bli tryckt for att jag star och lamnar ut mig sjalv medan min lyssnare star och tanker "det har vill jag inte hora, vad ska jag svara nu?". Nu far man skylla sig sjalv om man laser. Sa det sa. Och mycket av vad jag skriver tror jag anda inte att man forstar om man inte har pratat med mig sa man vet bakgrunden till allt, sa det blir bara ord som ar svartolkade. Men det kanske bara ar jag som underskattar mina lasare ocksa, vad vet jag.

Jaja, jag tycker i alla fall att det ar valdigt skont att skriva av mig har, till hela varlden men anda sa mycket till ingen alls, och sa anonymt, sa om det inte hander nat som far mig att andra asikt sa fortsatter jag. Och hoppas pa att ingen kanner sig besvarad av det. Hejda.

Klihumor ovanpa bra grund

Namen, den ar borta! Hela det ar borta! Kryptisk som alltid haha.. Hur ska man tolka det mantro? Blir glad i alla fall. Men ar anda nyfiken pa orsaken. Men skont ocksa att jag inte kan plaga mig sjalv aven om jag forsoker.

Den har glada nyheten behovs. Ar inte nere, ar bara pa sant dar irriterat humor. Sadar nar det kliar overallt, sarskilt i nasan, och det ar varmt. For att varmen inte ska bli for jobbig sa ar det en flakt som snurrar, den traffar mig ibland. Vilket innebar att mitt har fladdrar lite ibland och gor att det kliar annu mer i ansiktet. Som tur ar har det otroligt frustrerande ljudet av ett dataspel ("delicious" blandat med svardljud, otroligt jobbigt!) bytts ut mot Wondergirls superhit Nobody.

Men egentligen ar det valdigt bra med mig, kanske forutom att jag sov lite for lite forra natten. Men det var en bra variant av att sova for lite, orsaken var pa grund av for mycket prat. Ni vet, sadar som det kan bli nar man sover over. Ar hos L nu, ar sa skont och avslappnande! Kanns sa avslappnat att bara halsa pa, men kunna dom sociala reglerna, och kunna lite lagom mycket sprak for att folk ska kunna bli lite imponerade. Har upptackt att jag inte blir lika stessad over nya moten nu som jag kunde bli forut. Forut kande jag mer press liksom, men nu kanner jag: vad ar det varsta som kan handa? Att det blir tyst och tryckt kanske, men da ar det omsesidigt, och tryckt ar bara en kansla som man kan fa bort bara man bestammer sig for att det inte ar sa farligt om det ar tyst. Och om det ar nagon som inte tycker jag ar varldens trevligaste sa far jag val leva med det, spela roll vad manniskorna i Pranburi tycker om mig. Det ar sa skont att kunna kanna den avslappningen!

Imorgon bar det av mot Hua Hin for att fira midsommar pa ett nastan lojligt overdrivet svenskt vis, det ska bli roligt. Men blommor i haret, midsommartallrik och midsommarstang. Nar man ar pa semester vill man ju ofta inte kanna sig som en turist, och darfor skulle jag verkligen inte aka till midsommarfirande pa en svensk restaurang i Hua Hin om jag semestrade i Thailand nagra veckor, men nu vill vi kanna oss som turister! Vi har haft manga andra dagar pa oss att leka lokalbefolkning. Aven om det inte langre kanns lika akut att fly fran mitt sk vardagsliv. Eftersom det nu faktiskt kanns som vardagsliv, och inte bara nagot patvingat som man maste kampa med varje dag.

Nu kanns det faktiskt mycket battre pa irritationsfronten. Det ar tyst runtomkring mig och det kliar inte sa mycket mer. Och jag har mailat ett riktigt mail, det var skont, nagot "riktigt" att gora, for en gangs skull avklarade jag mina internetbehov ratt snabbt idag.

Om sarskorpor, att hora hemma och uppbrott

Det har faktiskt gatt forvanansvart bra att styra tankarna. Fast jag beter mig anda lite som nar man har en sarskorpa, jag vill testa att pilla lite pa skorpan, trots att jag vet att det enda det kommer att leda till ar att det gor ont, borjar bloda och det tar langre tid att laka. Imorse pillade jag mycket pa min sarskorpa. Fast sen lyckades jag komma ifran tankarna genom att skriva dagbok om andra saker, eftersom jag upptackte att jag inte orkade skriva om skorpan. Mornarna ar varst. Igar morse trodde jag att det gjorde ont pa det dar sattet som borjar bli valbekant nu, men efter ett tag kom jag fram till att det nog bara var allmant "vakna pa fel sida". Jag ar glad over att jag har lart mig skilja pa dom olika nu! :) Ett tag skyllde jag alla negativa kanslor pa skorpan, illa.

Men jag har det ganska bra har nu faktiskt. Jag kom pa mig sjalv (i fredags forsta gangen, men da var det liksom andra grejer som tog mina tankar bort fran det nar jag tankte satta mig ner och triumferande blogga) men att kanna mig hemma har i skolan. Jag gick uppfor den dar trappan jag har gatt uppfor sa manga ganger, och tankte "ah vad jag ar less pa att ga upp for den har trappan", och det kandes verkligen som hemma. Och lektionerna har jag hyfsad koll pa nu ocksa, aven om fantasin tryter ibland. Men jag vet hur jag ska ha en lektion, aven om det ibland kan vara svart att veta vad jag ska gora. Men jag har manga lektioner planerade nu, sa just nu kommer jag inte pa nanting jag faktiskt maste gora! Forutom att mojligtvis skriva i min dag-for-dag-dagbok, som jag ligger typ en vecka efter i.. :S

Idag aker jag soderut! :) Ska halsa pa L, se hur hon har det i sin skola och familj, och pa fredag aker vi till Hua Hin :) Otroligt roligt ska det bli! :) Vi ska fira midsommar med jordgubbar och blommor under kudden, och med att prata svenska! Fast jag maste anda saga att nar vi borjade planera den har resan sa var jag i storre behov av den. Da langtade jag mycket for att jag ville fa en paus fran allt det svara, jag langtade till att kunna slappna av och kanna mig som mig sjalv. Langtade bort fran alla "how are you" med det patvingade svaret "I'm fine thank you" med det patvingade leendet, trots att man kande for att gomma sig i ett horn eller gora sig av med alla manniskor runt omkring en.

Men nu kanns det battre. Jag hade kunnat vara hemma i helgen ocksa, inte for att jag vill det, jag vill ju verkligen traffa L, men for att hemma ar avslappnande ocksa. Det ar Hs fodelsedag pa lordag, sa i sana fall hade jag umgatts med henne och hennes kompisar, och torsdag-fredag i skolan kanns inte heller nat som jag behover fly fran.

Jag kanner inte sa mycket for att aka hem langre heller. Eller, det ar val lite olika fran dag till dag, men till exempel i mandags hade jag ingen lust alls att aka hem! Hade varit pa en skola dar jag hade min lektion helt sjalv, utan nagon thailarare som kollade pa mig, men alla barnen lyssnade anda. Och dom var sota, 7-12 ar tror jag. Och jag kanner mig jatteuppskattad pa den skolan, dom andra lararna pratar nastan ingen engelska. Och pa eftermiddagen hade jag kunnat ga till mandagsmarknaden, eftersom jag inte hade nagon hetslektionsplanering att gora, fast H och R hade precis varit dar nar jag ringde. Men en annan gang! :) Det kanns som att jag har ett liv har, en vardag! Sa skont! :)

Tanken pa hemma kan skramma mig lite ibland, nar jag hor om alla som ska jobba och aka bort. Tank om det bara blir att jag sitter darhemma och fryser och inte gor nagot vettigt alls? Tanker tillbaka pa mina forsta dagar hemma efter Sydamerika, nar jag var saaa uttrakad. Tank om jag far en san manad? Och da kan man inte ens kalla det "ett aventyr", som jag kan har nar jag ar uttrakad. Fast det finns ju manga manniskor att ringa, man borde ju kunna fa tag pa nagon i alla fall.

Det ar konstigt med den har tiden i folks liv. Jag tycker jag laser (typ bloggar, facebook) och pratar om sa mycket avsked hela tiden! Det har ar verkligen en tid da folk avslutar grejer, flyttar nagon annanstans, avslutar kapitel i sina liv. Stort konstigt. Den storre delen av livet fram till studenten sa fortsatte ju det mesta, och aven om det kandes valdigt dramatiskt att byta skolor efter sexan och nian sa var ju alla kvar i stan anda! Nu sprids alla vind for vag, manga ar pa ett stalle i ett ar och sen tvingas man bryta upp. Och sa blir man ledsen over att bryta upp. Och sa mellanlandar man kanske pa hemmaplan, och sen ar det dags for avsked igen. Aven om folk i alla tider (eller i alla fall manga tider) har hallt pa sahar, sa blir ju varje uppbrott en liten tragedi i sig. Lar man sig att ta det mantro? Blir man starkare? Eller ar man bara dum som utsatter sig for det? Fast blir det en liten tragedi sa betyder ju det att det ar nagot som har betytt mycket for en, sa jag tror det ar vart det. Aven om det kan vara jobbigt. Jag ser pa det lite med skrackblandad fortjusning. Ibland hoppas jag pa att slutet av nasta ar ska bli en san liten tragedi, eftersom jag vill ha ett sa bra ar som mojligt, men ibland undrar jag hur jag skulle orka med det. Fast det basta ar val om det ar nagon slags lite tragedi med nagon losning, att det inte alls blir sa svart att halla kontakten med dom manniskor man har traffat osv. Men anda. Det ar verkligen en speciell tid i livet det har.

Intensiv styrning av tankarna

Det ar bra att halla sig sysselsatt. Dubbelt sa lang promenad som vanligt, och nu uppladdning (antligen lyckad!!) av bilder. Det ar sa att jag ar riktigt glad att jag inte har kunnat ladda upp tidigare, just nu behovde jag verkligen fokusera lite pa manniskor jag tycker om har, och vad ar inte battre da an att lagga upp bilder fran lagret for en manad sen? Och dessutom, en san otroligt bra nyhet som gjorde mig glad rakt igenom. Barnet ar deras, dom far komma hem! :D Och igar som jag helt plotsligt, utan att veta att dom var pavag till domstolen, kande att jag skulle be for dom. Idag ar en dag nar jag behover mycket bonesvar! :) Dessutom fick jag tillbaka djungelvralen jag hade gett tva larare, dom tyckte inte om dom. Sa nu kan jag ata lakrits ocksa :)

Att intensivt undvika tankar ar bra. Ah vad perfekt med engelskalager imorgon. Oroar mig bara lite for hur det ska ga fran stunden da jag borjar ga mot sangen, med dusch och tandborstning och sant, till den stund da jag somnar. Det ar en ganska lang stund, och en stund som ofta fylls av mycket tank. Kanske far se till att vara riktigt trott forst, fast det vore ju bra att vara pigg imorgon.. Hmm, far klura pa det dar.

Nyss kom hushallerskan och sa att en som jobbar har i huset har fatt barn! :D Hon satt har for bara nagra timmar sen, nar jag kom hem fran skolan, och nu har barnet kommit! Ah, hoppas hon kommer hit och visar sa jag far se... :) Kunde inte komma pa ordet for tjej eller kille, och han och hon ar oftast samma, sa jag vet inte vad det blev. Spannande spannande! :)

En bild sager mer an tusen ord.

Ojojoj vad jobbigt det blev nu. Dunkar liksom i oronen. Nu kommer illamaendet ocksa. Vill inte tanka. Men vill anda veta allt. Fast anda inte. Eller jag vet inte. Jo, vill veta allt. Ska val ga hem fran skolan snart, tur att jag inte sag alldeles innan nagon lektion eller nat annat jag skulle behova vara fokuserad for. Fast det vore bra for mig att ha nat att gora for att slippa tanka. Nu blir det altande tills jag blir upptagen med engelskalager imorgon. Ghhaaa....

Vad ska jag gora?

Sitter pa skolan som vanligt tidigt pa morgonen. Jag far skjuts av en annan larare, i borjan sa hon att vi skulle aka hemifran tjugo over sju, men nu star hon alltid och vantar nar jag kommer ut ca 8 minuter over sju. Sa jag ar pa skolan tjugo over sju och lektionerna borjar en timme och tjugo minuter senare. Det ar ofta ganska skont med den har tiden, jag kan jobba lite och jag kan kolla runt pa internet utan att ha nagon bakom mig som mojligtvis kan ha asikter om hur jag anvander min dyrbara tid i skolan (aven om jag inte tror att dom som vanligtvis ar bakom mig har nagot att saga till om). Fast idag tog det liksom slut pa grejer att gora (eller nej, nu nar jag maste rannsaka mig sjalv sa kom jag pa att jag kan googla pa lekar passande till klassrum, kanske maste gora det). Har redan ganska forberedda lektioner infor nasta vecka, inget spannande har hant pa facebok sen sist, mina bloggar ar lasta och jag har precis uppdaterat resdagboken, sa den behover inte ytterligare ett langt inlagg. Ibland angrar jag att jag skriver dar, pa ett satt skulle det kannts friare att skriva pa en blogg, nar folk inte far mail varje gang man skriver nat. Blir liksom inte lika hetsigt.

Sitter och donerar gratis ris, testar mina spanskakunskaper. Dom ar battre an jag trodde dom skulle vara! Blir sugen pa att lara mig spanska riktigt bra nagon gang, kanske i nat fint land i Sydamerika mojligtvis..? :) Fragan ar bara nar man ska ha tid och rad samtidigt, som alltid. Undrar om det gar att fa ihop nagon sommar, for jag har inte sa stor lust att ta annu ett sabbatsar. Kanner mig redo for att plugga nu. Aven om det inte blir universitetsplugg forst. (oj, nu kom ordet postre pa mitt "gissa spanska ord", det vackte massor med minnen, tror kanske det var i Puyo, Ecuador, det borjade. Hay postres? (och konstigt nog vill jag blanda det med thai nu, mii postres mai?:P))

Nej, snart borjar nagon lararceremoni, eleverna ska visa respekt for lararna tva timmar den har morgonen, sa jag ska ga och se vart jag ska vara. Jag hann kolla lite pa lekar ocksa, whey, duktigt av mig :P

Vill du ge bort lite ris?

Har hittat en jatterolig hemsida. Man far svara pa fragor, man kan valja amne typ spanska, matte, geografi, engelska... Och sa for varje ratt svar man far sa ar det nagon som donerar ris till folk som svalter! :) Har ar den:
http://www.freerice.com/index.php
Perfekt for en san som jag som borjar fa lite skolabstinens. I alla fall att-vara-elev-abstinens. Lycka till och kann att du gor en god garning ;)

Ta nagra djupa andetag och streta vidare

Ar jattetrott. Sov fyra timmar inatt. Orkar inte riktigt aka pa fodelsedagskalas och traffa min vardbrors alla vanner, som min vardpappa glatt utlovade. Har bara atit 50g choklad idag, och druckit lite vatten. Dumt. Visserligen var chokladen 70%, sa det var bra i alla fall. Har tva an sa lange oforberedda lektioner imorgon. Langtar efter somn!

Nar varlden gar emot en

Igar var en san dar dag nar hela varlden var emot mig. Ofta brukar det vaxla drastiskt, sa jag forvantade mig en toppdag idag, men an sa lange ar det inte sa bra. Kan fortfarande inte ladda min mobil (det slutade funka igar), vilket innebar att den gar en langsam dod till motes. Sorgligt! Alla mina sms och sant finns ju dar! Men det finns en chans kvar, ska ga till en mobilaffar i eftermiddag. Hoppas hoppas hoppas! Annars ska jag skynda mig att kopa en ny mobil sa att jag kan ha kvar lite laddning i min nuvarande om jag akut kommer pa att jag maste lasa gamla sms eller om jag kan fixa det senare. Jag kan ju inte ens vakna pa morgonen om jag bara har en urladdad telefon, jag kommer ju bli helt handikappad!

Inte nog med att det kanns som att allt gar sonder har (ja, jag beskyller hela det har landet eftersom jag inte har nagon annan att skylla pa! Forutom mobilladdningen sa ar det horlurar, som ocksa gick sonder igar, favoritklanning, orhangen i massor...), sa dromde jag att jag kom hem inatt. Sa sjalvklart vaknade jag med hamlangtan. Som har hallt i sig. Och jag sitter och kollar pa finbild, ganska dumt gjort. Lyssnar pa coldplay, men pa det album jag horde tidigt, innan allt, sa det ar okej. Maste bara se till att inte raka komma in pa fel album, da kommer det bli jattejobbigt.

Har i alla fall bra arbetsuppgift att gora nu. Leta bilder till lektion imorgon, det kraver inte sa mycket tankeverksamhet! Och jag far en anledning till att sitta vid datorn. Och det ar inte hets eftersom jag ar ute en hel dag i forvag! ;)

Blir less pa vuxna manniskor som beter sig som barn vad galler skitsnack, revir och aganderatt. Kan dom bara inte bete sig som sa vuxna som dom ar och lata vem som helst ta volontaren till tandlakaren?? Det spelar val inte sa himla stor roll? Jag ar glad att det inte var jag, sa jag slapp sitta dar och fundera pa vad jag skulle saga for att inte ge nagon problem.

Har ont i magen, undrar om det ar resten av igar, nar min mage gjorde jatteont, eller om det beror mer pa mitt psykiska tillstand. Tror mer pa det sista.

Det ar konstigt hur humoret kan vara sa otroligt olika under i princip samma forutsattningar. I forrgar kvall var jag pa topphumor. Anledningen var nog mest att jag hade lyckats forbereda en lektion ovanligt snabbt for att vara mig, och att jag forst hade kort fast, men nar jag val satte igang sa lossnade det. Da kandes det som att allt var helt underbart, och att jag inte kunde forsta att jag nansin kunde tanka nat annat. Men sa vander det tvart. Det vande forst nar jag fick ett bekymrat ansiktsuttryck nar jag ville kopiera, utan nagon egentlig kommentar. Horde bara hur hon sa nat om antalet till en annan larare. Varfor pratar du inte med mig om det ar problem?? Dar borjade lessklumpen, som bara vaxte under dagen tills det kandes som att jag inte skulle klara minsta lilla uppgift. Ett tag vagade jag knappt ta omvagen via 7eleven for att kopa toapapper, visste inte vad som skulle handa, trodde inte jag skulle klara det. Till slut tog jag mod till mig anda, och sjalvklart fanns inte det toapapperpaket jag hade tankt att kopa, men jag kunde noja mig med ett annat, sa det var okej i alla fall.

Ahh, finbild... :S Nej, nu borde jag klicka bort den...