På väg

Nu sitter jag på arlanda och har precis skrivit ett resdagboksinlägg, där den större delen av mitt internetskrivande förmodligen kommer att äga rum dom närmaste 6 månaderna. Igår var det jobbigt att åka, oj vad jag grät. Jag orkade inte ens bry mig om vad mina medresenärer på bussen tänkte, men det var skönt att det inte var lika fullt på bussen som sist jag åkte Den bussen Den tiden, nu slapp jag ha någon bredvid mig. Och jag försökte snörvla diskret och inte onödigt mycket. Det var jobbigt att jämföra med sist jag åkte Den bussen Den tiden. Även om jag inte visste hur den resan skulle bli då, och jag inte alls trodde den skulle bli så bra som den faktiskt blev, så reste jag ju faktiskt med några, som jag skulle dela upplevelserna med. Och jag hade ju J med mig, så även om jag inte skulle stå ut med dom andra, som jag knappt kände då, så skulle jag ju i alla fall ha nån. Men nu blev det ju så att jag faktiskt stod ut med dom andra också, väldigt bra till och med, så hela resan har lite av ett rosaskimmer över sig. Och det gör att även när resan knappt hade börjat, så ser jag det genom ett rosaskimmer. Och jag tycker det är så roligt att tänka tillbaka på hur lite jag visste hur det skulle sluta, när jag stod där på busstationen och tog den där gruppbilden med alla fyra. När jag var lättad att jag slapp sitta på bussen bredvid någon jag knappt kände, och fick sitta bredvid en total främling istället. Och jag tycker det är jätteroligt att titta på två bilder tagna på arlanda, en där jag och J sitter bredvid varandra och en där E och M sitter bredvid varandra. Det var nästan den första stunden vi hade tillsammans alla fyra när resan väl var igång, och jag var nervös och undrade hur det skulle bli.

Bra blev det, och kanske borde jag därför våga lita på att det här blir minst lika bra? Det kan säkert bli bra, men nu känns det som en större förlust att åka ifrån hemma än det gjorde sist. Fast sist hade jag ju också något jag grät över att lämna hemma, men det var inte på samma sätt. Det känns inte på samma sätt nu i alla fall, även om jag vet att hjärnan i efterhand kan konstruera om känslor lite. Fast då var det faktiskt mer några få tillfällen jag ville vara med på, nu är det mer mitt liv. Det kanske kändes som en lika stor förlust då, även om den gick över? Men om man inte vill att den här ska gå över? Måste man stå med en fot i varje land då, som jag har blivit varnad för, eller går det ändå?

Och vad kommer att hända, jag kan inte tänka mig själv jobba som engelsklärare, i ett land där jag inte förstår vare sig språket eller kulturen. Inte "kan inte tänkta mig" som att jag aldrig skulle vilja göra det, utan mer bokstavligt, jag kan inte se mig själv i den situationen. Det gör på ett sätt att jag blir mindre rädd, jag kan inte gå och fantisera så mycket om hur det kommer att bli, men samtidigt kan jag ju inte förbereda mig heller.

Gah, jag är självklart ute i sista minuten igen. Den här gången med folkisansökan. Men själva ansökan är inskickad, det fattas några papper som mamma ska kopiera och sen skicka. Problemet är att jag inte riktigt förstår hur det funkar med internatet, om man måste söka det för att få komma dit, eller om dom utgår från att man vill bo där. Och när får man i såna fall önska hur man vill bo? Har för mig att jag har läst det någonstans, men nu hittar jag det inte alls på hemsidan. Suck. Jaja, det löser sig väl.

Nej, nu ska jag nog lämna datorn trots 12 minuter kvar på min internettid. Kanske ska köpa någon frukostmacka, eftersom den frukostmacka jag hade tagit med mig blev en nattmacka när klockan var tre och jag inte hade lyckats somnat. Snart är jag i Thailand!!

Antag att 25=179, vilket ger att 24=178

25 Days
25, 25 days. That's too much, that's too much!
25,25 days. That's too much, that's too much!
25. Until I get to see you
25. Until I get to know if what we just started will have conquered backpacker girls with newly braided hair and Mano Chao records
It will soon be 24. Ohohoh, ohohoh
You're so worth waiting for, ohohoh, ohohoh

24, 24 days. Still too much, much too much!
24, 24 days. Half an hour done just writing this song
24. I can see mouths moving
24. And I nod at what might be the right time to nod
You and I hadn't even met 24 days ago
I must have been so low
And I didn't even know

23
22
21
20
19
18
17
16
15
14
13
12
10
Because I slept for so long those days
9
8
7
6
5
4
3
2
1, 1, 1, 1, 1!
1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1, 1!

I get a text from you, saying you're off to Havanna airport as we speak.
I start brushing my teeth.
Ten minutes later: "Sorry I mixed up d days :)".
YOU STUPID FUCK, YOU STUPID FUCK
You stupid fuck, you need to come back

Ohhohohoh, ohohoh
Ohhohohoh, ohohoh

I'm at Arlanda airport with a famous flower in my hand waiting for you.
I see the doors opening, I see the passengers pouring out lika gingerbread cookies and wearing what appears to be new, funky hats, I see from a distance it's someone I know well you're approaching, I can see it, I take a step forward.

Hello Saferide är bra. Men låten blir ganska lång om man utgår från rubriken.

Tårar och snor

Blev det en hel del av i natt. Jag fick en ny chans för det jobbigaste hejdået, den här gången var det ännu jobbigare än sist. Mycket mer definitivt. Men jag är glad att jag åkte dit. Även om det fanns mycket jag gärna hade gjort här hemma, typ skvaderdag, gudstjänst x2, varav en med bra lovsångsledning, ev tjejkväll med lite av ett avsked, samt lite övriga avsked som skulle spridas ut på dom olika aktiviteterna. Dessutom lite reseförberedelser och tvättning hade ju varit bra. Men jag vet att om jag hade varit hemma i stan så hade jag trots fullt upp känt mig rastlös och önskat att jag var någon annanstans, men som helgen blev nu så önskade jag mig inte bort nånting alls. Möjligtvis någon timme på bussen upp bara.

Helgen har varit bra för övrigt med fest, film, superkladdkaka och mycket mys. Träffade en gammal klassis som jag inte träffat på jättelänge (kanske inte sen studenten?), det var roligt! :) Och hon berättade uppmuntrande nog om engelskalektioner hon hållt för barn som inte kunde engelska, trots att hon inte kunde samma språk som barnen i övrigt heller. Det går alltså, utan att ha superkunskaper. Efter avskedet imorse fick jag springa till bussen hem, ganska långt fick jag springa. När jag hade gått en kvart började jag inse att jag nog hade ganska bråttom, så då sprang jag i en kvart sen. Men jag hann precis, hann inte mer än sätta mig i bussen så började den köra. Hejdået drog ut mer på tiden än jag hade tänkt.

Men nu har jag en stor ledsen klump någonstans i kroppen, eller kanske i hela. Och jag vet att det enda jag kan göra är att vänta ut den så att den inte känns så tung längre. Det är jobbigt att känna så. Den ger mig inte heller riktigt ro att göra mina förberedelser som jag egentligen måste. Har inte ens kollat upp vad jag ska ha med för kläder eller om det är rent.. :S Och det blir inte bättre av att jag inte är särskilt utsövd heller, det är svårt att sova med för mycket tårar och snor.

Och ikväll kommer bror hem också! Tyvärr känner jag mig inte på sånt välkomnande humör som jag hade velat, känner att jag har så mycket annat i huvudet. Både framåt och bakåt. Orkar inte riktigt vara glad trevlig och intresserad. Men det lär väl resten av familjen vara så förhoppningsvis går det att bara haka på.

Bortaweekend

Yes! :D

Ett tydligare sätt att tänka

Jag bara skriver och skriver, det är inte utan att jag tycker lite synd om den som skulle vilja hålla sig uppdaterad med min blogg. Milslångt efter milslångt inlägg med mest tankesvammel, inte det roligaste kanske. Men snart blir det i alla fall inte så ofta längre. Och dom som blir kanske blir lite mer innehållsrikt än det här. Men det är så skönt att skriva av sig. Även om jag har upptäckt att det inte går att skriva av sig allt, och det är väl kanske därför det blir så mycket samma saker. Allmänt depp går att skriva bort, tristess och omotiverad stress. En del motiverad stress funkar också, det är alltid bra att strukturera upp stressen. Nervositet funkar. Men saknad funkar inte att skriva bort. Det är kanske lite synd, med tanke på att jag kommer att lämna alla jag känner för ett halvår. Eller, nej, jag känner ju A och L, som jag har med mig i Thailand, men L är ju mer en kontakt jag håller på att lära känna. Ingen som jag brukar umgås med har jag ju i alla fall med mig, och om folk inte kan engelska där så har jag kanske det inte blir så nära nya kontakter på en gång.

Fast även om det inte går att skriva av sig saknaden så är det ändå ganska skönt att få ner den. På ett sätt blir bloggandet ett tydligare sätt att tänka, vilket är skönt. Men sen kommer jag också att kunna skriva i min dagbok för att förtydliga mina tankar, det är bra. Idag lyckades jag införskaffa en fin blå dagbok, så nu är jag redo för egenterapi. Jag funderar på att låta mig själv tjuvstarta lite i den, då blir det ju också lite förväntningar, oro, nervositet och förberedelser inför resan som får plats, och det platsar ju kanske. Fast egentligen så har jag inte sådär väldans mycket tid över, så jag kanske ska försöka undvika den tills jag är på resande fot, så jag inte står där på tisdag kväll med en opackad väska och en halvskriven dagbok... :P I bloggen måste jag ju i alla fall hejda mig, kan ju inte skriva hur ofta som helst eller hur mycket som helst, då får jag ju skämmas :P

Ikväll var det skattjakt på Herman, det var kul! :) Även om dom kära hermanianerna hittade några ledtrådar för tidigt och därför var nära att missa några kartbitar (om dom inte hade haft såna rediga ledare som talade dom tillrätta), och sen hade lite problem med sista ledtråden för att hitta rätt bibelord som skulle leda dom till hur dörren till skatten skulle öppnas (Matt 7:7, be så ska ni få, sök så ska ni finna, bulta så ska dörren öppnas). Förberedelserna var riktigt roliga, det började igår med A och K, när vi rimmade så fint för att få riktigt snygga ledtrådar. Tyvärr minns jag inget i huvudet, annars skulle ni fått höra ett smakprov, men en halv ledtråd var: "Dubblera, tripplera, gör flera." Och sen nånting som visade att dom skulle vara i "källarns djupa vrå". Varenda EFSryss värd namnet inser att det är i det lilla kopiatorrummet i källaren. Vi passade på att utnyttja kyrkans olika utrymmen, till och med den spännande vinden som vi upptäckte förra hösten, och som ingen hade varit i på typ 15 år då. Vi gjorde allting väldigt helhjärtat, med gulnat (kaffepenslat) papper som var bränt i kanterna (vilket fick oss att känna oss väldigt ertappade när några vuxna kom in och var oroliga för att det brann eftersom det luktade så bränt på hela nedervåningen i kyrkan, pinsamt!), och en liten skattkista med guldchokladpengar i. I alla fall var det sånt på toppen, under det hade vi lagt billighetskolor för att fylla ut :P Jag tror att jag hade minst lika roligt som dom som gick skattjakten. Jag lyckades skrämma någon också ("det här är nästan lite kusligt, vad rädd jag skulle bli om någon hoppade ut här!" hör jag en halvmeter på andra sidan skynket jag gömmer mig bakom. Självklart kunde jag inte låta det tillfället gå förbi mig ;)), hermanianerna var räddare av sig än jag trodde! Förresten så är hermanianerna mina gamla konfirmander, det var roligt att se och höra att alla förutom en (som bor i småland) har dykt upp och kommit tillbaka till Herman! :D Vi gjorde ett bra jobb du och jag M ;) Fast det kanske inte bara var vi iofs, haha :P

Jag har haft mitt körkort i två år nu! Och min prövotid är över, woho :) Fast egentligen spelar det inte så stor roll, har inte tänkt på det så mycket, tänker ändå göra mitt yttersta för att undvika att bli av med körkortet.. Och idag är det ett år sen den ekumeniska bönenatten, när jag sov alldeles för lite innan mitt jobb. Och om man räknar på motsvarande fredag förra året så var det dagen jag såg Spectra, åh vad bra det var! Men sen blev jag sjuk och skrämde upp människor på olika sätt. Oj vad jag inte förväntade mig den här sinnesstämningen för ett år sen.

Hets, stress, nervositet

Jag har en nervositet och stress som sitter långt uppe i halsen. Obehagligt. Jag är inte säker på vad den beror mest på, förmodligen är det en kombination över lite olika saker. Att avresan närmar sig med stormsteg, att jag snart kommer att stå där vilsen och förvirrad (?) på Bkks flygplats, att jag inte har koll på allt som ska ordnas och fixas innan, att jag inte har koll på packningen, eller vad det kommer att väga, eller om jag har allt som jag kommer behöva ta med mig. Kommer jag att komma ihåg alla småsaker som jag kommer på stup i kvarten att "just ja, det måste jag göra också!", kommer jag att hinna det, kommer jag att komma på i tid att jag faktiskt måste göra vettiga saker och inte göra som nu, sitta bort tiden vid nåt så meningslöst som en blogg eller fb? Jag är ganska bra på att göra allt i sista minuten, men om det är mycket som ska göras då så krävs det ibland flera minuter. Man kan inte göra allting samtidigt på samma sista minut. Och kommer min helg bli som jag innerst inne hoppas på, eller kommer jag få stå där lite halvbesviken och inte kunna fokusera på det jag egentligen måste göra och ta tag i? Snart får jag nog veta, eller i alla fall en ledtråd, kan vara alltifrån vilken minut som helst till om några timmar, nervös! Och hinner jag egentligen det jag helst vill? Fast allt går bara man vill, eller? Och man kanske inte behöver sova så mycket på slutet om det skulle krisa. Fast för lite sömn blev ju ganska förödande sist jag var i den här situationen, panik och gråt och hets.

Jag har haft så många dagar nu när jag har kunnat göra massor, men har jag gjort nånting? Nej, knappt nånting har jag lyckats åstakomma! Har istället suttit och tänkt på vad jag skulle vilja göra, men det leder ju ingenvart! Var på stan igår med en handlingslista, men inte ens dom grejer som kändes självklara, och som bara skulle vara att plocka upp, lyckades jag införskaffa!

Hets hets hets. Och mina händer luktar kaffe, det luktar äckligt. Och ikväll är det skattjakt och jag ska vara där jättetidigt och förbereda, och nu borde jag verkligen hitta en tom cdskiva (gah vad värdelöst det känns att offra en hel skiva för bara några bilder som ska in och framkallas! Vill hitta en som man kan bränna flera gånger..) för att sen kunna åka och framkalla bilder, köpa glaspresent, kanske thailexikon, solkräm, skatt, mat?, dagbok?, almanacka? ojojoj, hur ska jag hinna och kunna välja, ahhh....

Jag har ett visum nu!

Jag trodde inte det skulle bli så jobbigt. När jag för några månader sen fick frågan om det inte kändes jobbigt så slog jag mest bort det. Äh, är man inställd på det från början så kommer det gå bra! Men tji fick jag. Igår kväll var det särskilt jobbigt. Men senare blev det lite bättre. Och inatt har jag sovit 12 timmar igen, så idag förväntar jag mig att allt ska kännas lite lättare. Och det gör det nu i alla fall.

Jag upptäckte i söndags att jag hade missat gratisträningsveckorna på både friskis och ego, som jag hade sett fram emot. Dom var till och med samtidigt, det hade jag inte förväntat mig! Och så hade jag förväntat mig att se reklam om det i tidningar och så, men det gjorde jag inte. Men jaja, jag kanske har råd att träna ändå, jag är ju inte pank. Eller så kanske man ska åka lite skidor, det vore härligt! :) Men svårt med valla...

Stockholm igår gick bra. Inget trassel alls på ambassaden, jag blev riktigt förvånad! Men det var dryga tio timmar på bussen, en vindrutetorkare gick sönder också, så vi fick stå still i en timme och vänta på en ny buss.. :S Men det var som att vara tillbaka på Resan igen, med många timmar i buss! ;) Bara det att den här gången satt man själv på bussen och hade inte lika mycket runtomkring att smälta... Mina fyra och en halv timmar i stockholm påminde också om Resan på ett sätt, det var lika iskallt regn (som i och för sig ibland byttes ut mot hagel, snö eller snöblandat regn) som vi hade i New York, wheey för flashbacks! Men den här gången hade jag i alla fall en vinterjacka, det var ganska bra.

Nej, nu ska jag ta tag i dagen, kanske till och med fånga den (även om jag inte riktigt tycker om det uttrycket, men farmor har fått mig att förstå att det inte är lika hemskt som jag har tänkt förut i alla fall)..?

Latisdag

Jag gör alldeles för lite för mitt eget bästa. Idag hade jag till och med en plan på vad jag skulle företa mig, men jag har ingen lust. Men snart så kanske. Ska bara... :P Men imorgon har jag i alla fall inget annat val än att åka till Stockholm, det är ju bra i alla fall! Men jag skulle verkligen behöva ta mig till en souvenirbutik jag inte tror har öppet så länge på dagen, för att se lite vad dom har och vad jag måste köpa i Stockholm. Och sen ska jag iväg och ta en spruta till, mot TBC, den verkar så läskig! Ger ett ordentligt och varigt sår, huvvaligen! Men det är bara att vara vuxen och mogen och bita ihop.

Igår hade jag och syster myskväll. För första gången på hur länge som helst! Första sen jag kom hem, och vi hade inte ens någon i sommras. Så sist måste ha varit nån gång 2007, det var längesen! Men nu blev det mycket lyckat med lättsmält mysfilm (som dock är sorglig och jag kanske egentligen inte borde se) och till och med godis som mamma hade köpt till nån annan gång, men som vi fick tillåtelse att ta av med samvete. Och te såklart, syster har växt på sig under hösten och lärt sig uppskatta teets underbara värld.

Jag har fått en kartlänk till en vägbeskrivning från As hus och vart jag kommer att jobba (alltså inte mellan mitt hus och mitt jobb!). Kul att se! :) Tydligen kommer jag att vara lite utanför Ayutthaya, vet inte riktigt hur mycket saker det finns just nära mig. Spännande spännande! Jag börjar känna att jag bara vill komma iväg nu. Orkar inte med så många fler dagar som bara segar sig fram med den enda meningen att den ska gå. Men jag klarar inte riktigt av att föreställa mig hur mitt liv kommer att vara där i 6 månader, det tar bara stopp. Jag vet inte hur jag kommer att känna, vad jag kommer att tänka, vad jag kommer att bli utsatt för, vad som kommer att kännas jobbigast, vad som kommer att kännas roligast, om jobbigt eller roligt kommer väga över, hur ensam jag kommer att känna mig, hur less jag kommer att vara, hur språkligt avskärmad jag kommer känna mig, hur ofta jag kommer känna glädjen över att faktiskt ha lyckats göra mig förstådd, hur ofta jag kommer känna att jag gör framsteg i vad jag kan, hur många människor jag kommer att lära känna trots möjliga språkproblem, hur många eller om ens nån av mina familjemedlemmar kan engelska... Jag kan föreställa mig lite den första veckan när vi har AFS-läger, och det känns kul i alla fall! :) Kul att träffa L igen, fast vi bara har träffats några timmar. Men jag antar att det går ganska fort att komma folk nära i extrema situationer.

Det känns lite trist, har upptäckt att det kanske är två som jag halvkänner som kanske har samma höstplaner som jag. Det hade varit roligt att komma till ett helt nytt sammanhang, men det kanske egentligen inte spelar någon roll. Och jag vet ju inte ens säkert om någon av dom ska dit, eller vad dom i såna fall skulle gå för linje. Det blir nog bra ändå. Just ja, jag måste ju söka klart dit snart också. Måste kolla med referenser, det tar emot lite, det känns som att det skulle vara svårt för någon att svara "nej, jag vill inte vara din referent!", även om dom skulle tänka så. Men det kanske dom kan, det kanske bara är jag som har svårt att säga nej.

Nej, det blir nog ingen souvenirspaning idag. För snart ska jag gå mot vårdcentralen. Det blir shopping i storstaden imorgon istället.

Vardagsförsök, fast det är ju söndag

Idag har varit en ganska mycket sakna-dag. Ungefär från det att jag vaknade på morgonen, innan jag klev upp ur sängen. Suck. Och det känns som ett så jobbigt alternativ att bara lära sig att hantera, problemet är att det är det enda alternativ som egentligen finns. Förutom om det går att gripa efter det sista halmstrået, men det ger ju inget mer än att det känns lite bättre tillfälligt. Men det går säkert lättare när jag har mer som händer runtomkring mig, och allt inte är så hemmavanligt så jag tror att det är som vanligt och jag blir besviken när det inte är det.

Idag har jag i alla fall lyckats hålla mig ganska sysselsatt, det är bra! Med kyrkbesök först och fika och indiska och åhléns sen, det var bra! :) Fast jag blir lätt ganska rastlös, men det är bättre att vara rastlös och sysselsatt än rastlös och göralös. Då blir det bara att sitta och sega framför datorn eller läsa gamla sms, vilket inte känns så jättespännande när man redan har kollat på allt man vill kolla på internet och inget nytt händer på fb och man redan kan sina sms ganska bra.

Men nu har jag ganska bra planerat framför mig. Imorgon blir det lite thaifamiljpresentjakt här hemma, för att veta utbudet. Kan nog ta ganska mycket av dagen. Sen på tisdag ska jag hämta pass och visum i Stockholm, och förhoppningsvis hitta lite presenter där också. På onsdag är det planerat med A att ses på kyrkans hus för en del i böneveckan, det blir bra! :) Och sen börjar det väl nästan bli dags att packa och se till så att man har bra och tillräckligt anständiga kläder... Ojojoj vad konstigt det känns att det faktiskt är nära nu! Jag börjar känna att det ska bli skönt att komma iväg nu, kanske bra att jag fick en liten tid hemma som inte känns lika rolig som resten av jullovstiden, det hade kännts jobbigare att åka ifrån massa människor som är hemma och har roligt tillsammans och utan mig! :P

Nej, det ska nog bli bra det här, men tänk om min rastlöshetkänsla inte försvinner? Men det borde den göra, det går ju inte att den är kvar hur lång tid som helst... Jag fattar inte vad jag egentligen ska ge mig in på.. Såg några bilder idag från en svensk tjej som är utbytesstudent i Thailand det här året, det gjorde det lite mer verkligt. Men det var mest bilder från resor, och det är så lätt att jag börjar tänka på bara resande i landet. Men den stora grejen är ju egentligen att bara vara på ett och samma ställe, men jag har sååå svårt att föreställa mig det! Jaja, jag märker väl hur det blir.. Skönt blir det nog i alla fall första veckan när jag får träffa en jag "känner" och sen bara vara på läger och inte förväntas kunna nånting, utan bara få lära mig massa saker. Det ser jag fram emot! :) Och så blir det spännande att klara av flygresan helt själv, eftersom L valde att åka från Landvetter istället för Arlanda. Även om det hade varit kul med sällskap så känns det som en kul grej att klara helt själv också, och verkligen få bevisat för sig själv att man själv kan följa alla skyltar och så utan att bara följa sitt resesällskap!

Det är jobbigt med hejdå

Och igår var det det jobbigaste hejdået. Men ändå var jag mer samlad än jag trodde att jag skulle vara igår. Mer samlad än för ett par dagar sen. Kanske berodde det på att hoppet är det sista som lämnar en och kanske kanske så var det inte ett halvårshejdå, eller så berodde det på att jag var i dagsljus bland folk och sen lyckades hålla mig sysselsatt med nånting som jag lyckades inbilla mig var ett väldigt viktigt arbete, eller så berodde det på att jag var mer utsövd igår än för ett par dagar sen. Förmodligen någon slags kombination. Fast jag saknar redan, hur ska det här gå?

Imorse när jag vaknade av min klockradio som jag av nån anledning nästan alltid använder mig av för att inte sova för länge, trots att jag inte har något speciellt för mig den dagen, kom jag på att det var dumt. Så jag körde anarki över klockradion, och när den hade stängts av efter den timme radion är igång, så valde jag att ligga kvar i sängen och sova några timmar till. Det blev typ en tolvtimmarsnatt istället för väckarklockans inte övergenerösa men ändå inte snåla 9 timmar. Det var skönt. Och jag har ändå ingen inspiration till vad jag ska göra, så jag kan lika gärna sova. Någon gång skrev jag en lista med både borde-saker och det-här-kan-man-göra-bara-för-kul-saker, men jag känner mig så lat så borde-sakerna blir det inget av, och bara-för-kul-sakerna var inte så många, så dom har jag gjort så ofta redan. Och det är inte så otroligt roliga saker.

Men egentligen är det ingen fara, just nu känner jag inte så jättestort behov av att göra nånting. Det är mest att det låter så dåligt att säga varje gång nån frågar vad man har gjort "tja, inte så mycket, suttit lite vid datorn...". Men snart är det kväll,vi har ju inte ens ätit middag än, och ikväll går det en film på tv som verkade ganska bra. Och imorgon är det kyrkan. Och på tisdag en stockholmsresa för presentinköp (svårt!) och framförallt hämtning av pass och visum. Så jag har ju lite vad jag gör. Plus att jag kanske borde börja tänka på packning, men det är svårt!

Just ja, jag har ju fått veta vilken familj jag ska bo hos! :D Fyra bröder kommer jag att få, det är extra svårt att shoppa presenter till bröder som inte är i gosedjursåldern.. :S Jag som hade kommit på en sån bra tjejpresent, och så klarar jag bara mammans present genom det... Jaja, får försöka komma på nåt... Det känns ju i alla fall bra att veta hur många man ska presentshoppa till, jag hade nog knappast garderat mig för fyra bröder i alla fall! Tycker synd om andra Thailandstjejen som inte har fått veta nånting alls än.. :S Måste vara jättejobbigt!

Gah, drygt och skumt med inte-möta-blicken. Varför? Eller så var det bara inbillning, jag vet inte. Konstigt när saker inte känns som vanligt.

Jag har kommit på en bra sak! :) Ofta när jag tänker på jobb så får jag en lite negativ inställning, det känns svårt och lite jobbigt. Men så kom jag att tänka på mina scouter, och hur roligt det är! :) Och det jag ska jobba med nu är ju mer likt scoutledarskapet än mina tidigare jobb, så jag ska försöka tänka mig det istället för jobb så känns det nog mer uppmuntrande. Och det känns mer som om jag kan nånting av det jag kommer att hålla på med. Ganska nervös är jag, fast jag har inte riktigt fattat det helt än tror jag.

Åh, jag känner två som har velat komma in på läkarlinjen hur mycket som helst, men inte har kommit in förut som dom ville, men nu har dom två kommit in i umeå! :D Är så glad för deras skull, vilken lättnad att slippa fel jobb eller utomlands!! :D Båda kom in på reservplats, men dom kom in! :) Vilken lycka!

Nära nu!!

Igår kväll när jag hade somnat lyckades jag läsa (eller i alla fall öppna) två sms, men jag har inte något som helst minne av det, läskigt! Sånt kan orsaka en hel del missförstånd, men som tur är har jag för vana att sitta och läsa igenom gamla sms när jag har lite småtråkigt, så jag upptäckte vad jag hade missat!

Åh, jag är rädd för tiden som går, fast ibland känns det som att en del tid är ganska värdelös, till exempel så känns det som att dagen idag skulle kunna få gå ganska fort, eftersom jag inte kan utnyttja den tiden som jag vill. Och jag är rädd för hur mycket av den lilla tid som finns som kommer att vara så! Gah.. Dessutom lyssnar jag på musik som inte direkt muntrar upp mig, det är snarare musik som kan göra mig ledsen fast jag är glad från början, men det är ju bra att det finns musik som passar i alla fall.

Nobody said it was easy, oh take me back to the start

Visumansökan igår gick inte som smort. Jag kunde inte komma till ambassaden så tidigt som jag ville, för hostelet hade konstiga öppettider. När jag kom dit förvånades jag över hur många som var där, men alla ville ha turistvisum, för längre än 30 dagar. Därför gick inte kön för Non-immigrant-visum framåt, så till slut fick jag gå emellan och säga att jag också ville ha hjälp, fast jag hade en annan färg på kölappen. Hon som satt där var tvungen att ringa på sin supervisor, flr hon visste inte hur man skulle göra med nåt mer avancerat än turistvisum, och supervisorn sa till mig att det saknades ett papper, som jag måste få från Thailand. Suck! Till saken hörde att dom bara hade öppet en och en halv timmar till, så jag var tvungen att skynda mig! Jag ringde min mor som fick fixa telefonnummer till organisationen i Sverige. Den jag egentligen skulle prata med där var på lunch och skulle inte komma tillbaka förrän samtidigt som ambassaden stängde, men jag förklarade att det var akut, och efter lite samtal fram och tillbaka så fick hon jag fick tag på prata med supervisorn för att övertyga henne om att jag inte behövde pappret. Men tydligen var reglerna ändrade, och efter ett långt samtal så fick jag tillbaka telefonen, och fick höra att hon skulle göra allt vad hon kunde för att hinna faxa över rätt papper i tid. Så då var det bara att sitta och vänta. Till slut ringde hon och sa att det var faxat, och att jag skulle kolla om det var rätt. Självklart var det typ 10 pers framför mig i kön då, men jag tog en ny kölapp (en av varje färg den här gången, vis av erfarenhet!) och satte mig snällt att vänta, samtidigt som jag hoppades intensivt på att pappret skulle gälla och vara rätt. När det äntligen blev min tur så gick det bra. Phu! En halvtimme innan ambassaden stängde kom jag ut därifrån och hade fått lämna in mitt pass och mina papper. Jag kände mig otroligt lättad, så att det inte ens störde mig särskilt mycket att dom inte kan skicka hem mitt pass och visum, utan att jag måste ner till Stocholm igen för att hämta. Men då åker jag nog bara över dagen. Mer buss, wheey! ;)

Jag har fått mitt dykcertkort! :) Det kändes så konstigt att titta på det där kortet, och minnas hur jag såg till att kladda på lite mascara och planera bästa ta-kort-frisyren innan vi gick iväg till dykcentret. Jag ser så brun ut, brunare än jag minns mig, då kände jag mig rätt blek.. Och den där bakgrunden, inte något försök att få någon enfärgad neutral bakgrund, nej nej, ställ dig där framför kartan så blir det jättebra! ;) Åh, som alltid när man tänker tillbaka så känns det som att allting var så lätt och bra då. Men det behöver ju inte ha varit så utopiskt som det känns nu, det är lätt att glömma många småstörningsmoment.

Nej, nu ska jag nog försöka göra nånting. Kanske städa. Eller ringa nån. Eller gå ut och gå. Hm.

Internationella dagen

Jag fryser så det knottrar sig så att det gör ont på mina ben! Aj aj! Sitter på mitt hostel i Stockholm och har lite halvdåligt samvete över att jag kanske inte använde tillräckligt med bra lakan. Jag ville gärna slippa packa halva väskan full av lakan, så jag tog mitt sidenlakan, plus ett örngott för att lyxa till det lite, och tyckte det borde funka. Igår kväll när jag kom var det ingen som jobbade här, så jag kunde inte kontrollera att det gick bra, och imorse när jag åkte härifrån mot förberedelseträffen så hade det inte kommit nån än ("checka in så fort du kan imorgon bitti!" stod det, "receptionen har öppet mellan 10 och 16" synd bara att min träff var samma tider.. :S). När jag kom tillbaka däremot så hade någon lagt sängkläder (som man kan hyra här) på min säng.. Hmm, och jag har ju ingen att fråga, så jag kanske måste betala hyran för lakanen och använda dom för säkerhetsskull istället för att vara snål och chansa. Då kanske jag blir av med min dagliga titel ;)

Träffen idag var rolig. Vi är 10 st som åker som volontärer med min organisation, varav 2 ska till Thailand. Jag började med att träffa tjejen som ska till Thailand vid Brommaplan, och så tog vi busen vidare dit vi skulle. Vi kom rätt hela tiden! Vi var bland dom första, och sen droppade resten in. Det var kul att prata med alla, det var inte alla som hade fått placering än, inte ens en som åker redan nu på fredag! Jag blev lättad när jag hörde att det finns många engelskalärare i Thailand som inte kan särskilt bra engelska, inte kan prata särskilt bra i alla fall. Och att en som hade varit i Thailand tidigare och jobbat som engelskalärare inte hade haft superbetyg i engelska, men klarade det ändå. Phu. Dom andra verkade vara mer nervösa för språket och familjen, men det känns inte lika läskigt tycker jag. Kan man inte säga nåt så kan man inte, och jag är rätt inställd på att det kommer att vara så en del. Dessutom fick jag veta att vi kommer att få en språkkurs första veckan, så vi kommer inte bli helt lämnade utan att ha någon som helst koll!

Det kändes ganska konstigt att tänka att nästa träff på det där sättet skulle bli i Bangkok! Och avskedsfrasen till Thailandtjejen blev "ses i Thailand!". Och dom andra, som det kändes som att man hann lära känna en del, och man blev nyfiken på hur det skulle gå för dom, kanske man inte kommer träffa igen.

Jag känner att jag fortfarande är lite kvar i min förra resa, typ känslomässigt. Jag blev lite avundsjuk på dom som ska till Ecuador, "åh dom får lyssna på den fina spanskan och vara i det fina landet!", och väldigt intresserad av hon som hade varit i Peru, och väldigt nyfiken på var i Argentina han som skulle dit ska bo. Kanske man skulle ha satsat på att lära sig spanska bra istället? Men det är nog mycket för att jag känner till det rätt bra nu, och har bra känslor för dom länderna och språket. Plus att det skulle kännas lättare. Men men, Thailand blir nog säkert bra det också, det är ju en ganska mycket större utmaning, och det känns som att det är en grej som färre människor gör. Något som jag blev lite förvånad över var att när man väl satt där på träffen, klippt från sin vanliga vardag, så kände jag mig mer påväg än jag kände mig hemma. Fast när man väl hade gått därifrån och splittrats lite mer så kom hemmakänslan och lite längtan tillbaka, men i alla fall.

Efter träffen så gick jag och en till tjej och åt (yes, jag slapp äta själv!), och sen köpte jag mörk choklad med hallon och såg fram emot att komma till ett hostel där jag skulle få mysa med choklad, te och en bok. Väl framme möttes jag av en bulgariska som var väldigt pratsugen, och som bjöd på te och frågade om massa saker och berättade om vad bulgarerna tänker på när dom hör Sverige. Hon hade jobbat och sparat pengar i 6 år, och hade som plan att stanna i Stockholm i 1 månad för att lära sig svenska och kanske jobba. Man känner sig lite bortskämd som kunde jobba i 9 månader och sen åka på en resa i drygt 3 månader, och sen fortfarande ha pengar kvar!

Jag var ganska trött och mätt på intryck efter dagen, så jag var kanske inte den roligaste människan, och ville helst vara ifred ett tag, men jag var ju inte otrevlig heller. Men när hon sa nånting om att låta mig vara ifred ett tag så skyllde jag att jag skulle behöva kolla min mail, så jag behövde inte vara jättedissande. Men internet här är jobbigt, jag kan bara ha ett fönster öppet samtidigt, så jag kan inte växla mellan fb och bloggen tex, vilket annars är ett väldigt skönt slösurfande.

Åh jag orkar inte, jag vill vara en tyst och tråkig svensk, jag orkar inte vara social och lyssna på hur saker och ting är i Bulgarien! Hm, illa, hur ska jag klara mitt halvår måntro? :P Men allt beror väl på vad man är inställd på, nu var ju problemet att jag hade sett fram emot en myskväll för mig själv. För på resan behövde jag ju inte så mycket självtid, då var jag förberedd på att det inte skulle bli så mycket av det.

Hmm, jag vet inte riktigt vad jag ska göra.. Kanske sätta mig och läsa nånstans, kanske till och med krypa ner under täcket..? Och äta lite choklad. Lyssna på musik kanske. Jag skulle nog till och med kunna sova, men det känns som att nio inte riktigt är en anständig sovtid, om man inte ska gå upp väldigt tidigt nästa morgon, eller har sovit väldigt dåligt förra natten. Jag kan inte skylla på något av dom, även om det inte var en superlång natt inatt. Fast det kan bli farligt att krypa ner under täcket, det kan ju hända att man somnar...

Hejdå hemstad på ett tag, och hejhej huvudstaden

Min kropp känns som en klump när jag går omkring. Det känns som att nästan varenda muskel är lite ihopdragen, och jag fasar för träningsvärken om någon dag. Jag har åkt skidor för första gången på evigheter! :D Sist tror jag kanske var Riphajken för snart två år sen, illa! Men idag åkte jag hela 15 km, och efter typ 500 m kändes mina armar som efter ett helt styrkepass på friskis ungefär. Men sen blev det bättre konstigt nog, det är väl en bra grej det där med uppvärmning. Fast jag orkade inte riktigt ta ut mina stav- och skidtag som jag är van vid att kunna efter dom där 500 metrarna. Jag kom fram till att sist jag gjorde något så pulshöjande var inkaleden, den 13 oktober var den jobbigaste dagen då. Det är ett tag sen, kanske lite pinsamt, men vad kan man egentligen förvänta sig när man är på resande fot? Även om bror min är hurtig på sin resa. Men "jag tränar inte på min semester!" som en viss person sa. Sen att man kanske inte tränar sådär extremmycket när man inte är på semester heller, kanske man inte behöver nämna.. ;)

Har varit på middagmysfilmkväll, det var bra! :) The notebook är en jättefin film, och sällskapet var ju inte illa det heller ;) Sen har tagit ännu ett farväl, och så har jag lyssnat på lite spanska på film och upptäckt att jag förstod, eller åtminstone lyssnade mer på spanskan nu jämfört med när jag såg samma film strax innan vi åkte. Woho! :) Jag har varit på bio, hamnat på en killkväll och blivit inbjuden till nåt jag inte kan vara med på, men jag blev glad över inbjudan.

Ikväll åker jag till stockholm. Jag känner mig inte så sugen på det just nu, tre dagar känns jättelite kvar! Men jag är i alla fall glad över att jag inte behöver stanna i huvudstaden tre dagar extra för att vänta på min visumansökan, det hade varit väldigt drygt och påfrestande! Nu är det ju bara två dagar... Och det kan kanske bli lite mysigt, läsa lite kanske, lyssna på musik, tänka... Och spännande med träffen på söndag, fast jag är lite rädd för att känna att andra hör hemma där bättre än jag gör, eller att jag har fel förväntningar eller så. Men förhoppningsvis blir det bara roligt och peppande.

Undrar om det är så bra att tänka på nån typ hela tiden..? Kanske inte är så bra när man försöker göra nåt annat eller umgås med andra...

Nu är kartor och e-biljetter och bokningsnummer utskrivna, så nu ska jag nog klara mig. Bara lite packning och visumansökanifyllning som gäller nu så är jag väl klar. Men jag börjar ju i alla fall bli van vid det här med att fylla i papper för att få komma in i landet, trodde att det skulle vara fler och besvärligare frågor nu när man måste ansöka innan, fast det var nästan samma. Godis har jag kvar sen igår också, lyx! :)

Fixat

Saker och ting börjar ordna upp sig. Och igar kom det efterlängtade mailet. "Du har fått en projektplacering". Ahhh! Det tog ett tag innan jag vågade öppna mailet. För när jag väl hade läst skulle jag ju inte längre kunna tänka "jag borde ha valt nånting annat i första hand...". Men till slut tog jag mod till mig (jag hade ju inte obegränsat med tid heller, så det var lika bra att ta tag i det, även om jag inte hade någon mer i huset som skulle kunna ta hand om mig om jag skulle svimma), och öppnade! Det var inte så mycket jag fick veta, men ett namn och en adress på en skola som jag ska jobba på! Och på något konstigt vis känns det lättare att jobba på en skola nu när jag har ett namn på den, än det gjorde innan. Nu känns det lite mer som om dom vill ha mig, och faktiskt är beredda på att ta emot av det lilla jag kan ge. Hur nu all den känslan kan komma av bara ett litet namn, men bra var det i alla fall! Och det bästa var nog staden jag ska vara i. Typ 8 mil norr om Bangkok, det tar typ två timmar med buss, vilket känns ganska perfekt. Inte i huvudstaden, men ändå tillräckligt nära för att enkelt åka dit över en helg, eller till och med bara över en dag. Och då är det väl inte mest själva storstaden jag vill åt, utan mer en viss person som bor där. Staden jag bor i är en gammal huvudstad, så det finns mycket gamla ruiner. Verkar fint!

Igår kändes allting helt plötsligt så nära. Både att jag fick veta vart jag ska, plus andras förberedelser inför framtiden gjorde att det kändes på riktigt så att det sved en del i hjärtat. Suck.

Något annat som har ordnat upp sig är resan till stockholm nu till helgen. Jag hade tänkt att ta en nattbuss, men när jag skulle boka upptäckte jag att jag hade kollat på fel dag, då blev jag så less så jag gav upp bokningsförsöket. Skulle jag åka buss på dagen istället så var jag tvungen att åka redan vid tolvtiden, och då skulle hela dagen försvinna, och jag vill inte vara borta mer än nödvändigt nu! Efter ett tag bestämde jag mig för att ta ett lite dyrare nattåg istället, men när jag äntligen kom till en dator för att boka det så var dom biljetterna slut! Gah. Till slut hittade jag ett kvällståg, så jag kunde åka först vid sextiden och komma fram vid elva, då fick jag i alla fall lite mer dag hemma, och det var till och med billigare än bussen. Men jag är inte garanterad sittplats, hm.. Hostel och hembiljett löste sig också, även om det billigaste som jag hade kollat på för några dagar sen självklart var slut. Ja, det var det här med att vara ute i god tid... :P Men det är i alla fall fixat och klart nu, slipper tänka på det mer! :)

(Varför addar konstiga människor som jag inte känner mig på fb? Varför skulle jag så gärna vilja bli vän med en fd Disneyanställd?)

Det känns som att många av mina dagar är ganska likadana. Mig gör det ingenting egentligen, och det kommer väl bli ändring snart, men det blir lite väl mycket datortid kanske. Fast jag tror jag har glömt bort vad som annars finns att göra här hemma, om man inte har en aktivitet inplanerad. Promenera, dator, städa... Mer? Kanske läsa en bok, jag har ju faktiskt flera som jag kanske skulle ta tag i. Eller plugga lite thai, eller läsa om Thailands kultur och grejer, eller läsa om Thailand i LP som jag fick låna idag. Hm.. Det finns nog mycket jag nog borde göra. Men borde gör ju att det känns så mycket tristare. Jag kanske ska ta och duscha...

20

Nej vad ledsen jag blir, jag är för liten. Gah vad surt!!!

Slarvmaja som trots allt kommer att bli vaccinerad

Ahh, vid den här tiden om tre veckor sitter jag på planet till Thailand! Jag blir lika förvånad varje gång när jag kommer på att jag säger hejdå till någon jag inte kommer träffa förrän om ett halvår. Och idag har jag äntligen påbörjat mina vaccinationer! Det är bra med kontakter.. :) Men lite pinsamt när kontakternas första (och kanske enda hittills?) intryck av mig blir att jag är en slarvmaja. Jag som brukar tycka att jag är en ganska ordningsam person, om man bortser från min rumstädning. Fast jag kan ju inte heller förneka att jag har varit rätt slarvig den senaste terminen. Fast egentligen började väl min ordningsamhet försvinna redan när jag började komma för sent hela tiden, och det var väl för ett år sen, kanske två? Och sen har det bara gått utför, haha. Men kan det kanske ha att göra med att alla egenskaper, eller i alla fall vissa, är relativa? Och när alla andra har så mycket mer koll än jag så dels så verkar jag ju ha mindre koll i jämförelse, och så tror jag att jag slappnar av. Jaja, pinsamt känns det i alla fall, men skönt att jag slipper oroa mig för dom där vaccinerna mer. Fast det blev tydligen lite mer ihoptryckt än det ska vara mellan sprutorna, men det verkar funka. Och idag ska jag till pappas jobb och förbereda inför en tredje vaccination, och sen är det bara nåt som ska skrivas ut som jag ska dricka om två veckor. Phu.

Bussen till Arlanda är nu bokad, och jag börjar känna mig ganska nervös. Tyvärr känner jag mig inte lika laddad som vissa andra verkar vara, men det kanske kommer. Och jag kan skylla på att jag ju precis har varit ute och rest, jag känner ju mig inte uttråkad nu. Hade det varit för ett år sen hade jag nog kännt mig mer laddad, och det är väl ungefär i den situationen hon sitter i, eller jag vet ju inte alls, men det är troligt att det är mer liknande den i alla fall.

Jag tror det vore en grej om jag visste att jag bara kunde få åka dit och vara hur liten som helst, men nu känns det som att jag ska dit och kommer känna mig liten och okunnig, men jag måste ändå försöka vara vuxen och ansvarsfull och kanske leda nånting på nåt vis. Ojojoj, vad har jag gett mig in på egentligen? :P Men men, jag måste ju klara mig igenom ett halvår, och klarar jag det så kommer jag klara vad som helst sen känns det som, så det ska nog gå. Phu.

Men innan storresan så har jag en liten minisemester att se fram emot, det ska bli jättekul! :) Plus förberedelsedagen i stockholm inför storresan, det ska bli spännande. Och så får jag bo lite på hostel och känna mig på resande fot igen, det känns bra :)

Men den andra kanten närmar sig, den första gick bra att ta sig över, men man vet aldrig med en ny kant. Och den här kanten känns lite större. Men men, det är väl bara att vänta och se...

Men oj, nu hittade jag nånting som inte hör hemma i mitt hus, jag är inte den enda som glömmer saker, skönt! ;)

Ett evigt rännande

Mm, smultronparfait är gott! :) Och det enda som blev kvar efter knytkalaset till sagan om ringen-maratonet, för en gångs skull så lyckades folk bra med att ta med sig lagom mycket, och jag åt inte så att jag mådde fruktansvärt illa heller. Det var bra. Men det tog lång tid innan vi var klara, tre stycken extended versions i rad är inte att leka med. Och jag måste erkänna att jag inte var så uppmärksam på tredje filmen, både sömn och sms ställde till det. Men jag kan storyn ändå så att säga, så det gick bra ändå. Jag övervägde till och med att åka iväg en stund, men så blev det inte, det hade kännts så osocialt även om det var lockande.

Det känns som att jag knappt ser mina föräldrar mer nu än för en månad sen, när jag inte ens befann mig på samma världsdel. Då mailade vi i alla fall, det gör vi ju inte nu :P Men jag hinner inte riktigt, det är ju så mycket människor som ska träffas! Men det blir nog bättre, eller i alla fall annorlunda beroende på hur man ser det, när fler och fler åker tillbaka från jullov och man har hunnit träffa alla man "ska" träffa minst en gång. Vissa åker tillbaka från jullov innan jag ens har hunnit träffa dom, det känns lite trist. Och vissa åker från jullov och jag har hunnit träffa dom mycket, men det känns ändå väldigt trist. Men ju tristare det är här hemma desto roligare kommer det väl kännas att åka iväg igen, så det är kanske lite bra... :S

Igår insåg jag att jag faktiskt måste boka färdmedel till arlanda så snart som möjligt, jag blev förvånad över känslan att det faktiskt var på riktigt och nära! Det är nästan bara tre veckor kvar nu, och jag har knappt tänkt på vaccinationer än, illa! :S För ju mer tid det går desto pinsammare blir det att komma till infektionskliniken och kanske till och med inse att jag inte hinner vaccinera mig mot allt jag skulle behöva, för att jag åker för tidigt.. Gah, jag borde verkligen ringa imorgon, men jag drar mig för det.

Många saker känns jätteroliga nu, särskilt vissa, men sen finns det också grejer som stör. Saker som egentligen inte borde störa så mycket, eller ens alls, för det är ju inget egentligen, men som ändå kan kännas. Och fastän jag vet att känslan egentligen bara grundar sig på saker som händer i mitt huvud så stör det ändå. Gaahh.... Men ofta går det bra att inte tänka på det, när man inte drabbas av dom där småsakerna som mitt huvud bygger dumma tankar av. Hallå, är inte jag den som brukar vara logisk och inte låta känslorna ta över när jag inte vill?? Fast ta över är kanske att ta i, men det påverkar mig i alla fall. Synd.

2008 goes 2009, och jag då?

Oj, ett nytt år. Men i år känns det konstigt nog inte så konstigt att vänja sig vid att säga 2009. Det var värre att lära sig säga 2008. Undrar varför.

Det här året har varit väldigt speciellt. Det är intressant att tänka tillbaka hur jag mådde för ett år sen. För ett år sen och typ en vecka så var jag helt uppgiven och hade inget hopp om framtiden alls. Jag hade lite smått panik över vad jag skulle ta mig för nu våren 2009, jag var less på mitt jobb och jag visste att jag hade mer tid kvar än jag hade avverkat, och inte ens sydamerikaresan kunde jag se fram emot på riktigt, det kändes så overkligt och kanske till och med osäkert? Jag minns inte exakt, men mitt humör och hopp inför det nya året och framtiden var i alla fall i botten. Men på Livskraft vände det. Jag fick hopp igen, kände att det inte var kört, kände att det skulle bli spännande att se vad jag skulle ta mig för våren 2009 och tanken att "om ett år vet jag mer om hur min framtid ser ut!" kändes mer spännande än hopplös. Och med nytt hopp och tillförsikt (om det är det det heter..?) på livet så gav jag mig ut i min vardag igen efter Livskraft. Närmre Gud och med huvudet ovanför ytan. Min KFUM-kalender blev min räddning när jag varje dag kunde se att tiden gick framåt när jag fick rycka loss en lapp, och varje månadsskifte kändes lite som en seger. Jag var aldrig lika less på mitt jobb sen som jag hade varit innan nyår. Jag började läsa om Sydamerika, och leta info om olika volontärmöjligheter, och jag såg våren som en tid som nästan var över fast den knappt hade börjat. Sen fick jag frågan om att vara konfaledare, vilket räddade mig från ännu en månad av annat jobb, och det gick ännu bättre att räkna ner.

Efter en tid av lite jobb blev det lite mer jobb igen, men jag lärde mig bättre att hantera det. Våren blev som alltid fylld av mycket, både bokning av resan, oj vilken störd känsla det var, Pragresan som blev ett välbehövligt avbrott från vardagen, två hajker av olika slag, konfastart, student... Och inte minst hela bandgrejen. Det var nånting som verkligen lyfte upp min vår när jag kände att allting bara rullade på i samma saker, även om det inte kändes helt lätt hela tiden. Men roligt var det, och flera jobbadagar blev så mycket mer uthärdliga när jag kunde sitta och snegla ner på mina noter i väskan och veta att jag skulle bli upphämtad efter jobbet för rep. Något som känns lite roligt att tänka tillbaka på är inför-resan-träffarna vi hade. När vi skulle kolla på resa, boka resa och boka inkaleden. Inte så många träffar, och då kände jag det mest som något nödvändigt, mer än något roligt. Jag anade inte då hur bra det skulle bli, och hur roligt jag skulle tycka det var att resa med just dom människorna. Och hade nån sagt det till mig då (vilket folk typ gjorde också) så hade jag inte trott dom.

Våren följdes av en sommar, som har ett alldeles bra skimmer över sig. Bra sommarjobb som i början var mer ansträngande än jag hade tänkt mig, men var jättebra i slutet när jag väl hade kommit in i det. Sen ledig en stor del av sommaren, och kunda haka på nästan allt som folk drog ihop, vilken skillnad från att ha jobbat konstiga tider i nio månader innan när man tvingats tacka nej till så mycket! Och det drogs ihop mycket. Syster kom hem, och det var överraskningskalas, roligt att lura folk! :) Sen var det stranddagar och bryggandagar, dagar i nya sommarstugan och dagar i gamla sommarstugan. Filminspelning och Sessnartigenparty. Och patrullriks med mina fina små scouter! Mot slutet av sommaren drogs repen igång igen, folk började lämna stan. Vilket nog var ganska bra, eftersom jag behövde mycket tid till min hetsansökan mot Thailand. Allt drog ihop sig på samma gång, inför releasepartyt, inför resan och inför att få ansökan klar. Jag hade ingen lust att åka iväg och resa, jag ville spela på pipeline, jag trodde att resekonstallationen inte skulle bli så bra ändå, sommaren hade ju varit helt underbar, varför skulle jag lämna allt, jag skulle sakna kyrkan, jag ville ha mer tid till ansökan och kanske lite förberedelser, allting kändes svårt och krångligt.

Releasepartyt kom och var hur kul som helst, sen sov jag för lite och orkade bara gråta och inte packa dagen innan kvällen jag skulle åka, men till slut hjälpte mamma mig och läste lista medan jag sprang runt i huset och hämtade saker. Jag hann precis, även om jag kom på saker i efterhand som jag glömde, fast nu minns jag inte längre vad det var, så det var nog inte så viktigt som jag trodde ett tag.

Men sen, iväg! Det började kännas rätt bra igen, spännande att åka ut på äventyr, och redan efter någon dag började jag känna att det blir nog rätt bra det här med gruppen ändå. Fast på flygresan dit var det ju väldigt skönt att sitta bredvid J för att undvika tryckt stämning, och jag då inte kunde se framför mig hur jag efter tre månader skulle kunna tänka mig att sitta på nåt annat sätt på flyget. Tänk så fel man kan ha.

Jag var glad över att klättra på Cotopaxi när bandet spelade på pipeline, jag kände att jag faktiskt hade gjort en bra prioritering, och nästa spelning hade jag inte ens koll på när den var, då var jag så inne i resandet. Första tiden fick jag panik när jag tänkte på att jag nån gång skulle åka hem, det var riktigt så att det krampade i bröstet när jag upptäckte att vi hade rest i 10 dagar, och alltså redan hade avverkat en tiondel! Efter en och en halv månad började jag känna att jag längtade efter hemmasaker, fast inte längtade efter hemma, vilket stressade mig en del, jag ville ju inte ägna min restid åt hemlängtan! För samtidigt kändes det jobbigt och lite stressande att veta att man bara hade halva tiden kvar! Uppdelning och återförening, uppdelningen hade jag sett fram emot i mina skeptiska stunder hemma, det tröstade mig litegrann, men när det väl var dags ville jag det inte längre. Som tur var kom återföreningen lite tidigare än planerat, även om det gjorde att jag inte riktigt hann ladda inför eller tänka på återföreningen. Men bra blev den i alla fall.

Typ 3-4 veckor innan hemresan var jag mätt på intryck och ganska trött. Då började jag acceptera att hmefärden närmade sig, för jag orkade verkligen inte se ett vattenfall till! Och jag orkade inte ta mig för saker och ting, och jag började sakna att vara ifred ett dygn. Jag tänkte att om några veckor kommer jag vara ännu mer less, så då blir det lagom att åka hem. Men jag hade fel igen. Många dagar på ett och samma ställe utan krav på upptäcksfärder kan vara väldigt lugnande, och lata dagar på stranden eller till och med en hel lat dag bara inne i lägenheten också, så efter vår långa ö-vistelse var jag fit for fight igen! Och jag började oroa mig för att komma hem, hur skulle det bli då? Fast så mycket tänkte jag inte på det, men det blev jobbigare när vi lämnade hostelet i Rio för att ta oss mot flygplatsen, och en svensk M och E hade lärt känna tyckte sååå synd om oss! Då insåg jag att Den Stora Resan faktiskt nästan var över, och jag skulle lämna den kontinent jag hade längtat efter sen mellanstadiet. Det kändes skönt att vi hade New York kvar som någon slags nertrappningsgrej, typ komma till något västerländskt utan att komma hem.

Efter väldigt bra dagar i NY, där jag förvånades över hur jag lyckades tajma mitt shoppninghumör med rådande förutsättningar, så var det hemresan kvar. Trots att det var nattflygning blev det ingen sömn, det fanns för mycket annat att syssla med på planet, till exempel sänka skepp, poker och film. Och det kändes som att sova kunde man ju göra själv, dessutom så flög dom sju timmarna iväg, vi var ju vana vid 15 timmars-resor! På arlanda så hade jag inga föräldrar som väntade, men på grund av en skidolycka var jag inte den enda som var föräldralös, vilket var lite skönt, även om det inte är bra med olyckor. Men vi föräldralösa blev ompysslade i alla fall, med lussebullar, pepparkakor och mjölk, och under resan hade jag nästan lärt känna dom föräldrar som kom, även om jag aldrig hade träffat dom förut. Pratat på msn hade jag gjort med en, men så mycket som man hinner prata på 3 månader så kändes det som att jag kände dom andras familjer och till och med hade koll på stora delar av dom andras släkt innan vi var klara :P

Första dagarna hemma kändes väldigt deprimerande, men sen drog det igång. Ett jullov som påminner om sommaren, med mycket folk som drar ihop saker och ting och vill träffas, och många dagar där jag bara har varit hemma och vänt, eller ens varit hemma, för att hinna träffa dom jag vill och göra det jag vill. En vår som inte är helt uppordnad, bara halvt, men jag litar på att jag ska få veta nånting snart och att det ska lösa sig.

Så nu står jag här, ett år senare och vet mer om min framtid. Jag vet också mer om mig själv, och jag vet mer om andra. Jag har varit med om mycket saker jag inte trodde jag skulle vara med om det här året, och jag har gjort många saker för första gången. Jag har sett så mycket, men egentligen är det inte det som sätter spår. Det som sätter spår är relationer och kontakter, och obetydliga smådetaljer som man kan tänka tillbaka på och le åt. Året har varit fyllt av kontraster, extrempunker i mitt liv, ett väldigt speciellt år har det varit! På flera sätt kanske det bästa, men å andra sidan så har jag ju haft många månader när jag har tänkt att det är det sämsta. Men eftersom det är flera saker som gör det så bra så kanske det vinner? Till skillnad från många år som är mer jämna hela åren. Och trots jobb så har det ju varit pannkakspartyn, öviksresor, födelsedagsfiranden och andra bra saker när jag har varit ledig. Och det är nog bra att ha fått testa på att vara uttråkad, och lära sig att man faktiskt måste ta tag i saker för att få ha det roligt ibland.

Och året jag har framför mig då? Just nu känner jag mig i lite samma sits som innan Sydamerikaresan, jag har det så bra hemma att jag inte känner så mycket för att åka. Men jag har ju lärt mig att det kan bli bra när man väl kommer iväg, och dom flesta som är hemma nu som jag har det så bra med, lämnar ju staden när deras jullov tar slut. Men jag åker ju längre ifrån dom än dom skulle ha åkt från mig om jag hade varit hemma, men just nu är det inte riktigt läge för att dra sig ur heller. Och innerst inne så vill jag inte det, vad skulle jag göra här hemma?

Men jag hoppas på ett år då jag ska få lära mig ännu mer om mig själv, och jag vill lära mig att tycka och vilja mer saker av mig själv, inte på grund av att andra förväntar sig det. Det känns som att nu kommer jag att utsätta mig för något som kan bli extremt svårt och jobbigt, men jag ska ta mig igenom det, och sen kommer jag att klara vad som helst. Till hösten ska jag tillbaka till kärnan och inte ränna runt, utan hitta tillbaka till basen när jag har irrat och dragit upp saker och frågor och har massa lösa trådar. Då blir det till att kamma ut och reda ut, och göra ett fint nystan, sen så är jag redo för resten av livet! Storslagna planer i fina bilder ;)

Det känns som att det här kan bli ett bra år det med. Kanske inte lika bra som 2008, jag vet inte, det vore att ha väldigt höga förhoppningar, kanske för höga, och det är inte bra. Men bra tror jag att det kommer att bli, och det känns skönt att jag har någon slags mall och modell för det.

This is the year, this is the year it all will happen!
//Marit

Eller

I want to be with you, be with you, night and day
Nothing changes on New Year's day
//U2

Men också

All I know is, there's something new this year
All I know is there's something new real near
All I know is, there's something new this year
I don't know much, but there's something new coming near
//Hello Saferide

GOTT NYTT ÅR!!