Ty ni har fått nåden att - ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull. Ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har.
Fil 1:29-30
Låter kanske lite deprimerande, men genom att inse att allt inte är en dans på rosor jämt så är det lättare att ta sig igenom jobbiga saker. Skönt.
När vi var klara med pluggandet på förmiddagen hade vi inläsningstid efter lunch, vilket var en perfekt tid för längdskidåkning. Äntligen är det inte längre typ 30 minus, utan bara tio, och dessutom sol, det var så skönt att komma ut i skidspåret! Jag hade inte åkt någon form av skidor på hela fem dagar, vilket är ett totalt lyxigt i-landsproblem, men kändes dock av i min kropp, jag behöver få komma ut! E hade väldigt tur att hon kom den helg hon kom, för två veckor sen, då var det antingen fantastiskt väder eller gick i alla fall att vara ute, helgen som var var det bara jobbigt att vara ute. Och vad ska man ta sig för om det inte går att åka skidor?! Haha, såhär nördig trodde jag väl aldrig att jag skulle bli.
Det var i alla fall väldigt väldigt roligt att ha E här! Dels var det väldigt välbehövligt för mig i min bubblaseghet att få något roligt och lite annorlunda som bröt av, dels var det väldigt roligt att få visa upp mitt liv här och bevisa för mig själv att det inte bara är någon saga eller annat slags liv jag lever här, det finns på riktigt och andra kan se det. Men framför allt så var det roligt att träffa E! Vi hann med både mycket skidor och mycket prat, bra bra :)
Något annat som har gjort mig glad idag är att se två artiklar, den här och den här. Blir så stolt över människor i min församling! Fick tårar i ögonen när jag läste det.
Under ett par veckor nu har jag känt mig rätt rastlös. Jag har längtat bort, iväg på nya äventyr, i nästa stund har jag längtat hem (och bland annat lyssnat på den här låten:
), fast insett att det hemma jag längtar efter inte är samma hemma som finns nu. Jag har längtat efter ett vanligt hemma, men vanliga rutiner, med scouter (jag var på scoutgudstjänst i söndags, åhh!!) och Herman och orkester och kompisar, men det hemma finns ju inte på samma sätt som det fanns förut. I nästa stund har jag fått panik över att året här snart är slut, egentligen vill jag ju inte lämna det här.
Jag har i alla fall kommit fram till att rastlöshetskänslan troligen beror mycket på att jag nu har varit på skolan i ett längre sträck än jag har varit förut, och det är ju en bubbla här, med inte alltför många olika människor att umgås med, och inte alltför många olika saker att göra (typ åka skidor, dricka te, titta på tv, titta på film, gå i skolan.). Det är ju inte så konstigt att man blir rastlös! Det är lättare att hantera känslan när man förstår den, men det ska bli skönt med miljöombyte på lovet. Bara en dryg vecka kvar nu!
Jag har också insett att det känns väldigt roligt att börja plugga till hösten. Även om jag för stunden kan bli lockad av folk här som pratar om sina planer om resor efter det här året så inser jag att jag egentligen inte känner för att slita med ett jobb i ett halvår för att kunna åka iväg och flänga igen. Jag vet ju nu att det finns möjligheter att göra något någon sommar, ta ett sabbatsår eller plugga utomlands, så det är faktiskt inte för hela fem år jag låser mig när jag väl börjar plugga. Det känns bra.
