måndag 29 december 2008

Mellandagar är bra dagar

Det här har varit en mycket bra dag hittills, och dagen är knappt på väg att ta slut än! Har träffat människor jag tycker om och vill träffa, och sen gick jag på stan och fick tag på både vinterskor, vanlig tröja och en reflex som varken var i form av ett spöke, drake eller döskalle, och inte heller var någon skum färg som neongrön eller orange. Åh vad skönt att ha det avklarat! Som om det inte var nog med att avklara alla saker så var klockan inte ens halv tre när jag kom hem, så det kändes som att nästan hela dagen var kvar! :) Nu känns det inte riktigt så längre, för nu är det mörkt, men jag vet ju att jag har roliga saker kvar på dagen :)

Jag sover alldeles för lite, men när jag är vaken så gör jag så mycket saker så att jag inte riktigt har tid att sova. Det kan jag göra sen, typ sista veckan innan Thailand när alla har åkt iväg från sina jullov? Småsaker gör mig glad, typ vissa kommentarer på fb, nånting som låter som en självinbjudan fast utan att vara självinbjudan (även om det också är svårt, för det känns inte som rätt läge för en inbjudan, även om jag gärna skulle vilja det) och planer för dagar framöver. Sen finns det ju andra grejer som tynger ner ganska mycket, som jag till exempel var tvungen att tänka på igår när jag skulle sjunga i kyrkan för att lyckas kväva skrattanfallet jag hade drabbats av (och som gjorde att vi tvingades gå ner från scenen och sjunga en psalm istället innan vi kunde gå upp igen och börja om. Som tur var fick vi bara positiva kommentarer efteråt "skönt att ni är mänskliga", "jag känner igen mig", "vad roligt det var att se på er"....). I förrgår kväll drabbades jag av en sån nertygningsstund, som höll i sig rätt länge, ända till igår, tills jag fick för mycket folk som pratade med mig så jag inte hann tänka så mycket. Men som tur är går det över ibland, även om det inte försvinner, men det är skönt i alla fall, annars vore det jobbigt.

Vad har jag gjort annars dom här dagarna då? Igår utövade jag lite backtumling, det var roligt. Pulkaåkning blev det också, men av nån anledning var det inte lika roligt som backtumlingen eller som jag hade förväntat mig, kanske berodde det på att mina vantar blev alldeles för snöiga och blöta redan under första åket. Dumt val av vantar. Jag har också äntligen skickat iväg ett mail som jag hade tänkt skicka redan dom första dagarna jag kom hem, och som har legat lite över mig sen dess, skönt att få det överstökat, men inte så svårt att göra det egentligen! Jag har haft en totalsegahemmadag, när jag äntligen fick tid och kom mig för att lägga upp Sydamerikabilder på fb och äta en del av min julklappschoklad (jag fick både finchoklad och hetsätarchoklad, det är nästan bara hetsätarchokladen jag har ätit av, finchokladen måste man ju spara tills nån gång när man verkligen har tid och lust att njuta!). Jag har också haft en bortasegardag, som var ännu mindre aktiv än hemmasegardagen, även om den inleddes med en promenad. Sen så har ju också Joe med familj hälsat på, vilket var roligt även om min energinivå inte var på topp direkt. Sömnbristen gjorde sig påmind. Träffat J, J och S har jag gjort också, inte illa vad jag har hunnit med!

Egentligen har jag det oförskämt bra. Äventyr följt av äventyr, och däremellan en riktigt bra tid hemma. Men när man har det riktigt bra känns det bara så jobbigt att lämna det...

fredag 26 december 2008

Tonight's the night the world begins again (fast egentligen förra natten)

Det här var en jul när jag inte hade så mycket förväntningar. Jag hade knappt nån julstämning och önskade mig inte särskilt mycket, så självaste julafton kom bara som en lugn och skön dag. Även om det i år inte blev varken läsande eller promenad (:O), det blev utkonkurrerat av godistillverkning och paketinslagning. Men ändå. Utan förväntningar har saker och ting en förmåga att bli så mycket bättre, och så även fallet med den här julaftonen.

Jag var imponerad över andra människors förmåga att hitta presenter trots bristfälliga önskningar, och jag tror knappt det var något krystat tack i år. Bara bra och fina grejer, och reaktionerna över de presenter jag gav var också över förväntan. Ett tag kändes det som att jag mest hade tagit första bästa alpacakrafs jag hade hittat, men av reaktionerna att dömma så hjälpte det faktiskt att jag försökte tänka till där i Cusco. Roligt! :)

Det fortsatte sen med midnattsmässa, där man träffade både väntat och oväntat folk, det var också roligt :) Sen översovning med mer presentutdelning, inte illa! Även där var jag imponerad över fantasiförmågan vad gäller presenter. Efter en bilfärd hem blev det frukost i trevligt sällskap, och jag spelade cello för första gången sen jag kom hem! :D Det gick mycket bättre än jag trodde det skulle göra, även om jag blev trött i armen och fick ont i fingertopparna pinsamt fort :P

Juldagsmiddagen åts under en lätt stress, eftersom jag med halvkort varsel bestämde mig för att åka iväg, men det blev i alla fall en bra kväll på stadshuset och i lägenhet med te och kakor. Kul att träffa klassisar! :) Synd bara att trots en bra kväll så kan man känna att nånting fattas, och då känns det helt plötsligt så tomt, även om man kan tänka att det var en perfekt mix av socialt liv, dans och mys. Och särskilt när det bra fanns tillgängligt, men jag blev så feg och blyg, så det inte blev. Men det kommer fler dagar, det är bra, även om antalet dagar inte är obegränsade.. :S Men jag är väldigt glad över att jag är arbetslös, jag känner att jag behöver all tid som är möjlig att uppbringa för att hinna träffa alla jag vill och samtidigt hinna med lite Thailandsförberedelser.

Åh, det har varit bra dagar det här, men det känns som mer än två! :) Fast nu är det ju annandagsmorgon, så det kanske inte är så konstigt att det känns som lång tid. Nej, nu ska jag nog försöka ta mig mot sängen så jag orkar med imorgon. Synd att man måste sova så mycket för att orka hela tiden!

tisdag 23 december 2008

Det finns så många sköna människor...

Så har man träffat hermangänget äntligen, underbart! :) Mycket har hänt under hösten, för många av oss! Synd bara att det är långt att köra hem och att folk måste upp tidigt, för har man väl kommit igång med nattprat så vill man ju bara fortsätta! Och särskilt nu när jag fortfarande känner mig lite jetlaggad, eller så är det bara inbillning, tycker det borde ha gått över på nästan en vecka, men jag är i alla fall supertrött på mornarna, och blir hungrig på andra tider än normalt. Men samtidigt är det ju konstigt om New York-tiden sitter kvar i min kropp i en vecka när jag bara var där i 5 dagar, och innan dess var tidsskillnaden mot Sverige bara tre timmar, vilket inte borde resultera i en värre jetlag än när man ställer om från sommarlov till skola. Hm. Mörkret kanske påverkar mitt uppvaknande också, jag vet inte.

Men det känns i alla fall helt okej att vara hemma nu. Även om jag inte skulle ha tackat nej till att vara kvar på resande fot, så har jag ju fullt upp med att umgås med människor jag tycker om här hemma, och det är ju inte helt fel! Igår blev det så mycket resande från den ena till den andra så jag inte ens hann med mat, och jag är ändå en person som tycker det är viktigt att äta när man ska. Eller åtminstone viktigt att äta nånting mer än frukost och en muffins på en hel dag. Men det gäller ju att prioritera. Och fast jag tycker att jag har träffat mycket människor som jag tycker om redan, så vet jag att jag har många kvar att träffa! Och jag vill ju träffa folk igen! Ojojoj, jag kommer ha fullt sjå det här lovet känner jag. Det känns helt underbart att veta att jag känner så många människor som jag vill träffa, det gör att jag känner att jag har ju faktiskt ett liv här! Måste bara påminna mig själv om att inte så många är kvar efter jullovet, så det vore faktiskt inte värt att stanna hela våren! Fast just nu känner jag att det här jullovet skulle kunna få fortsätta hela våren... Men det kände jag i sommras också, att sommaren helst inte skulle ta slut. Men det blev ju faktiskt bra efteråt också, till och med lite bättre, så jag får hoppas på att jag inte kommer ångra min vår. Fast det tror jag inte att jag kommer att göra, iaf inte när jag väl är klar med den, för även om det känns svårt och jobbigt så blir det en erfarenhet i vilket fall som helst! Just nu vore det bara skönt att veta vart jag hamnar... Och klura ut hur jag ska tänka med vacciner. Borde jag boka tid på infektion? Men jag vet ju varken vart jag ska eller vad jag ska göra, och det känns som att vaccinationerna beror mycket på det.. Fast många vaccinationer kräver ju framförhållning också! Kanske så mycket framförhållning att inte ens det här räcker? Men jag vet ju att jag är vaccinerad mot mycket... Hmm... får fundera på det, det lär ju ändå inte gå att göra nånting åt nu innan julhelgen, och då har jag ju typ en hel vecka på mig att fundera. Kanske får beklaga mig inför rätt personer för att få lite hjälp och råd.

Nej, nu borde jag verkligen gå och lägga mig, dels för att om möjligt bli lite pigg någon morgon, plus att jag borde gå upp i hyfsad tid för att hinna avklara det som ska avklaras. Det är mer än det brukar vara dan före dopparedan, men å andra sidans så har jag inte lika stökigt rum som jag brukar, och dagen brukar vara helt dedikerad åt städning. Men nu är det lite shopping som gäller också, frågan är bara om man ska satsa på stan eller Birsta? Har sett nånting i Birsta som kanske borde införskaffas, men har sett saker i stan också.. Plus att jag skulle behöva göra lite paketdumpning i närheten av stan, så det blir nog stan eller båda. Phu, imorgon kräver lite flyt...

fredag 19 december 2008

Borta bäst men hemma lite bättre än förut i alla fall

Idag känns det ganska mycket bättre. Det gjorde det redan igår. Det gör ganska mycket att komma ut ur huset och träffa folk, och känna att folk bryr sig. Särskilt när oväntade människor verkar bry sig och komma ihåg dag oväntat mycket är roligt :) Och snart ska jag förhoppningsvis köpa dom sista julklapparna, och sen blir det fika, och sen blir det mormor och morfar. Det ska bli roligt, det var längesen! Även om det känns lite hetsigt att åka bort igen innan jul när jag bara hade en vecka att vara hemma från början. Men men, mindre hetsigt nu än det hade varit dagarna innan jag åkte iväg. Och vad jag vet hittills så är det inget konkret jag missar. Jo, herman i och för sig, men jag vet inte hur många som hade varit där ändå. Väldigt många är ju inte i stan än känns det som. Och jag får ju träffa många på måndag i alla fall. Det ska bli roligt! :)

Nej, nu kallar helgpackning och sen Birstatur, jag som var så glad över att ha kommit upp tidigt på morgonen idag, och så sitter jag bort tiden vid datorn, vad är det här!?

onsdag 17 december 2008

Om jag ändå kunde säga Borta Bra Men Hemma Bäst

Hemma. Men det känns inte så bra som jag hade hoppats på. Jag hade hemlängtan nån gång för några veckor sen, men sen gick det över. Nu när vi åkte hem var jag inte alls redo, men jag hoppades på att saker och ting skulle kännas bättre när man väl var hemma. Det gör det inte, i alla fall inte hittills, det känns om något bara värre. Jag är inte ens sugen på en vanlig frukost längre, och den lätt förvirrade wowkänslan jag hade förväntat mig när jag vaknade imorse uteblev.

Ett tag såg jag lite fram emot att få ensamtid utan att behöva anstränga sig för att dra sig undan, typ mitt egna rum med min egna säng. Men nu känner jag inte för det längre. Och då måste man anstränga sig för att umgås istället.

Och det känns så tråkigt hemma! Visst, jag har flera grejer jag skulle kunna göra, och flera grejer jag borde göra, men jag känner mig inte inspirerad till det. Känner mig inte heller lika sugen på att spela cello nu, för jag vet att det inte kommer låta lika bra som innan jag åkte och var i form.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur. Saker jag inte kan, inte vet hur man gör. Kanske är det det som ger lite tråkkänslan. Eller kanske inte just okunskapen, men kanske vad den leder till? Eller kanske inte det heller, men i alla fall som har med det att göra, okunskapen och tråkkänslan leder tillbaka till samma sak om man går bakåt. Och det är så konstigt, när man sitter hemma blir allt som känns som hemma så nära, medan allt som är resan känns så långt borta! Fast det känns tommare hemma än det brukar göra.

Resan då. Den blev inte som jag trodde i alla fall. Den blev bättre än jag trodde. Det var roligt att läsa igenom mina hetsblogginlägg sen innan, och komma ihåg lite av vad jag tänkte då om resan, när jag ett tag inte ens hade lust att åka. Ojojoj. Dels alla grejer man har sett, men också hela friheten att vara ute. Bestämma själv vad och när man ska äta, vart man ska åka, hur länge man ska stanna... Just nu känner jag mig lite fångad i mitt hus, och det är grått utanför och kommer bara bli mörkare. Och det känns inte lika lockande att gå en promenad nu, som när jag längtade efter det förut, ishalkan förstör mycket av nöjet, men det är inte bara det. Jag vill hellre bara vara än att hurtgå, och jag tror att ens ensambehov förminskas när man umgås jämt en längre period, typ som efter konfalägret. Och nu har jag varit ensam länge, ända sen jag gick och la mig, och så ett par timmar nu på morgonen (eller dagen som kanske dom flesta männsikor skulle kalla det).

Åh jag vill vara tillbaka. Men det kan säkert ordna upp sig här hemma, bara jag vänjer mig lite och förstår och lär mig kanske. Hoppas det går fort.

onsdag 29 oktober 2008

Svammel och funderingar i Cordoba

Ja, jag kanske ska blogga lite. Eller? J kanske sitter daruppe och bara vantar pa att jag ska vara klar. Fast hon far val komma ner om hon blir less. Jag kanner mig ratt slut. Jag vill hitta en troja, jag vill kanna Ja! nar jag tar pa mig trojan. Nu har jag bara tva stycken Okej.-trojor, och en Suck.-troja. Jag tanker lite suktande pa mina trojor hemma. Typ mitt vita linne eller min stora vita troja. Det ar fler grejer jag tanker lite suktande pa som finns hemma ocksa. Men jag vill inte langta hem, sa jag forsoker fortranga det. Men haromdagen sa satt jag till exempel lange och diskuterade dom basta godisarna i den perfekta godispasen. Jag har ocksa langtat starkt efter en rostad grov macka, med riktig ost pa. Och kyrkan, lite lovsangsroj pa ett sprak jag forstar! Men egentligen vill jag inte hem. Jag langtar inte efter att sitta pa mitt rum hemma, eller sitta i mitt hus bara overhuvudtaget. Det kanns som om jag skulle bli otroligt rastlos pa en gang, aven om jag just nu kanner att det skonaste vore att sitta och bara tanka just nu.

For tanka kanns det som att jag behover. Jag har inte kannt lika mycket av det behovet tidigare, vet inte vad det beror pa att det kommer nu. Att det ar mindre folk runtomkring mig? Att det har gatt langre av resan? Att mitt umgange ar mer "vanligt", vilket gor att jag forknippar allt mer med hemma, och resan kanns mindre som ett annat liv? Att jag har blivit pamind om livet hemma, och om hur det kanns och vad som kanns hemma och vad som kanns som jag? Jag vet ju inte ens vilken typ av troja som kanns som jag langre, hur ska jag klara det har? Och vad ar viktigt? Hur mycket ska man lyssna pa vad man sjalv har tankt tidigare, och hur mycket ska man lyssna pa kansla? Eller pa andra? Och varfor kanns saker och ting mer komplicerat nu an for ett tag sen? Ar det avstand, prat eller kontakten med vanligheten? Men vad ar vanligt, och kan vanligt kombineras med nagot ovanligt? Och vill jag det? Jag vet inte vad jag vill, men det vore skont att veta det. Och vad andra manniskor tanker vore ocksa roligt.

Nu tittar jag pa mina prickar pa kartan pa resdagboken, det kanns roligt! Tank att jag har varit pa sa manga stallen! Tank att jag faktiskt gor den har resan! Det slar mig ibland, att jag faktiskt ar pa andra sidan jorden, jamfort med nastan alla andra jag kanner. Oftast tanker jag inte pa det, men det ar roligt nar jag kommer pa det, och kommer pa kanslan. Namen, nu star det att vi har varit i Buenos Aires fast vi inte har varit dar an, skumt! Och det verkar inte ga att andra heller... :S Skont ar i alla fall att vi ar ikapp pa resdagboken, antligen! Det ar mer an vad killarna ar...

Gah, varfor har jag aldrig nan energi nar jag ska ga pa stan? Eller ar det energin overhuvudtaget som sinar? Nej, jag har ju haft energi forut, men den lyckas kanske inte tajma. Jag kanske bara maste acceptera att jag inte ar nagon gapastanmaniska. Men just nu kanns det inte som om jag skulle orka hanforas av massa annat heller. Det kanske helt enkelt ar somn som saknas, bussnatten kanske inte var sa bra som jag trodde anda. Eller? Hoppas det beror pa det i alla fall.

Det ar konstigt, men jag orkar inte satta ord pa det sa att man forstar. Jag forstar inte, och jag ar dalig pa att prata om saker jag inte forstar, sarskilt kanslor jag inte forstar. Sarskilt nar jag automatiskt rakar lagga in lite bordetankar i allt. Och nar man inte ens ar saker pa sina borden sa blir det annu svarare. For nar man sager sa fastnar det, tanker man bara kan man ju fortranga. Men skriva svammel, det ar skont nar det ar konstigt. Och pa ett satt kanns det ganska tryggt att nastan ingen kommer att lasa. I alla fall inte nu, och sen kan jag skylla pa att det var ett svagt ogonblick for langesen. Fast aven om folk laser ar det nog inte sa manga som forstar. Kanske nan. Men jag forstar ju knappt pa mig sjalv.

Jag saknar Hermanganget, det ar farligt att lasa bloggar! Men nu ar jag ju pa andra halften av resan, det kanns sa laskigt att det gar att rakna ner! Och att det kanns som slutet. Aven om det kanns som evigheter sen jag satt pa planet pa vag mot Quito, och jag har typ lika lang tid kvar. Men det kanns som om "dom har veckorna nar vi reser sjalva kommer att ga fort!", och sen ar det ju bara den sista turen lite i Argentina och sen i Brasilien kvar. Jag glommer bort att vi har en hel manad kvar alla fyra tillsammans, och jag och J ett par veckor tillsammans. Det ar ju faktiskt ganska lang tid. Men dom har dagarna har jag kannt av att det faktiskt kan tara lite. Jag saknar min cello ocksa. Men jag vill inte sakna!

Nej, nu ar klockan typ halv atta, man kanske borde ga och ata nanting. Det blir kanske ingen bio ikvall som vi hade pratat om, det blir nog lite sent. Men jag ar inte sa hungrig, jag borde ha skippat den dar glassen som jag forsokte bli pigg av. Det hjalpte anda inte. Och jag kanner att jag skulle behova ata battre. Bade for min inre och yttre mages skull. Men det ar svart nar man hela tiden ska forsoka valja det godaste och det man ar mest sugen pa, och det ar ocksa svart nar det blir sa oregelbundet det gar att ata mat.

Jag kanner mig lite dum och orkeslos, vill vara full av energi och orka ge av min energi! Men varfor forsvinner den i sa manga tillfallen? Nej, nu ska jag nog ga och kolla om J ar less.

onsdag 24 september 2008

Lagesrapport och droppinglattnad

Jag har saknat min blogg litegrann. Det ar inte samma sak att skriva pa resdagboken, och inte heller att skriva i min egna dagbok, som jag anvander som bloggsubstitut. Men just det har att skriva lite lagom kryptiskt, och bara skriva det man kanner for saknar jag. Jag kanner att jag behover beratta sa mycket i bade resdagboken och min vanliga dagbok, sa jag inte kommer efter. Men har kan jag droppa det jag vill och strunta i resten.

Jag har det valdigt bra. Idag var forsta gangen jag kande att jag behovde dra mig undan lite, och da lag jag i skuggan i en hangmatta och lyssnade pa Lifehouse och tittade upp i tradkronan ovanfor mig, pa papegojorna (som ser ut som sana dar klassiska papegojor, roda med lite gront, blatt och gult) framfor mig och pa Herr Nilsson-aoporna och nagra andra djur runt mig. Det basta var att det inte ens var omstandigheterna omkring det som var det basta, utan bara den totala kanslan av avkoppling. Jag ar lite forvanad over att det ar forst nu jag kanner att jag behover lite ensamhet, trodde jag skulle behova det tidigare!

Jag har bade gjort valdigt mycket, men ocksa gjort ingenting ganska mycket. Ibland lite for mycket, typ nar alla har varit sjuka och trotta, och nar vi maste vanta i nagon trist stad for att en aktivitet ar en speciell dag. Men trots det har jag inte langtat hem alls, jag har snarare fatt panik nagra ganger over att tiden gar sa fort och jag inte vill aka hem. Jag har nynnat pa The Quiz av Hello Saferide, tack Joe for den! Jag har varit pa en vulkan och en glaciar, jag har atit ett konstigt kott idag som jag inte vet vad det var for nat, jag har badat i varma kallor, jag har gjort saker jag aldrig har gjort forut. Jag har inte blivit ranad, men jag har glomt min jattefina Nalgeneflaska pa ett tag nar vi blev avschasade i morkret. Jag har aldrig ens kant mig sarskilt orolig for ran, vilket forvanar mig lite. Fast efter Barcelona sa borde jag kanske inte vara sa forvanad.

Ah, det var skont. Det kandes som en stor lattnad nar jag skrev in www.blogger.com i adressfaltet, bara att veta att jag skulle fa droppa lite saker for mig sjalv. Aven om jag inte tror det ar nan som laser det an pa ett tag, jag hade ju tankt att lata bloggen vara den har terminen. Fast det ar ju skonare att ha det sa, att fa skriva ett inlagg nar jag kanner att det vore skont, an att jag kanner pressen att skriva nar jag inte ar pa humor eller nar jag tycker att jag har sa mycket annat roligt for mig.

onsdag 10 september 2008

Ett försenat "sista" inlägg

Jag hade tänkt att hinna skriva ett sista inlägg hemifran innan jag for, men det hann jag inte. Sa det far bli ett sista inlägg här pa ett tag fran Quito, Ecuador istället. Resan kommer jag att skriva om pa resdagboken.se, sök pa mitt namn sa hittar du mig! :)

Men. Innan jag till slut kom mig iväg pa resan sa var det ju releasefesten! :) Det var hur kul som helst!! Jag var jättenervös och stressad innan, bade för att jag hade superhetstid hemma, och inte hade ätit eller bestämt mig för vad jag skulle ha pa mig, men när jag till slut kom iväg sa var det roligt. Först lite mingel, och sa själva spelningen. Det gick jättebra, mycket bättre än pa soundchecket, och dom toner som hade blivit en mental spärr i mitt huvud hade äntligen lossnat, sa jag fick till dom. Jag hade saa roligt pa den där scenen! :) Jag kan ju passa pa att göra lite reklam ocksa: om man vill köpa skivan sa finns den att köpa pa carlings i stan, 100 kr kostar den, och vill man lyssna pa latarna sa finns manga (kanske alla snart?) pa www.myspace.com/petterullerstam. Min favorit är Told you, den är hur fin som helst! :) Men den verkade inte finnas där nu när jag kollade.

I alla fall, efterat sa skulle ju bandet festa ihop, men efter manga om och men, och uppdelningar och problem med folk som inte var i rätt alder, sa slutade det med att manga ut bandet akte till en lagenhet i Nacksta. Dar hade vi roligt, men det kom en polis och hotade med vräkning, men vi var inte sa hemska som det later tror jag. Det gick bra i alla fall, och det var roligt! :)

När jag vaknade morgonen efter, efter att ha sovit 4 timmar, sa kände jag mig jättedepp. Det kändes sa otroligt trist att hela bandgrejen var slut, och jag visste inte vad jag skulle göra at det! Jag var alldeles gratfärdig en stor del av dagen, och det blev väl inte särskilt mycket bättre av att jag inte var särskilt utvilad. Till raga pa allt hade jag inte packat, och jag hade inte skickat in AFS-ansökan, sa det var en ganska jobbig dag, och jag hade inte alls lust att aka ut och resa. Jag ville bara vara hemma till nästa spelning och fa ta det lite lugnt och vara ledig. Och blogga ut min angest, men det hann jag ju inte!

Jag nynnade mycket pa:
I wish you knew you made me strong, made me believe in me
(...)
Don´t look back, don´t look back, don´t look back, that´s what I try to say, ´cause you were great, yes you were, that´s why I love you that´s why.

You know you have my heart, but it´s broken in a million pieces...

Nu gör jag mitt bästa för att inte tänka pa spelningarna jag missar, och inte tänka pa den slags person jag inte är men gärna skulle vilja vara. Och försöker att bara njuta av resan. Det gar ganska bra, även om vissa stunder är lite jobbigare.. :P

torsdag 4 september 2008

Done!

Ah, nu har jag nånting som skulle kunna skickas in, även om jag skulle kunna läsa igenom allt några gånger till och jag kanske skulle behöva utveckla ett av mina svar. Men ändå! Frågan är bara när jag ska göra dom sakerna, hehe... Hets en halvtimme innan vi far på fredag? ;) Närå, det ska fixas innan! Och så ska jag ju scanna in lite papper, men nu har jag precis fått löfte om att låna en scanner, så det ska nog inte bli några problem! Det som är lite spännande nu är att se om jag kommer få ett nytt pass innan jag åker eller inte.. :S Men nog om pappersstrul, orkar inte tänka på det nu, för en gångs skull känner jag mig lite ledig!

Idag har jag varit på stan med J, mysigt även om det inte var så mycket strövande utan mer promenader mellan avprickningarna på våra listor. Men det var bra, fick mycket avklarat. Nu har jag bara lite kvar att köpa innan resan, men jag måste ju ändå ner på stan imorgon, så det är lugnt! :) Och ikväll blir det film, Dagbok från en motorcykel! :D Plus Ben & Jerrys One, så jag tror det här blir en kanonkväll tillsammans med J :) Och idag har jag fått ett pappersbrev, åh vad roligt! :D

Men just nu känner jag mig ganska dum, ska fråga nån jag inte känner om nåt som inte intresserar mig sådär otroligt mycket, men jag har satt mig i en sån situation så att det känns som om jag borde..
"Vad säger du, vill du kontakta honom eller?!"
"Eh, ja, kanske det..?"
"Här får du en lapp!"
Och sen kändes det konstigt att inte ta någon slags kontakt, och nu har jag inget annat val än att fråga. Men gah, vad spelar det för roll, det är ju inte direkt som att jag kommer att träffa personen i fråga om jag inte verkligen anstränger mig, och så farligt är det inte att göra bort sig! Hur var det nu, våga visa sig svag.. Ett två tre! Fast just nu funderar jag på hur man skriver en fin liten avslutningsfras till nån som inte verkar vara på en semesterresa direkt.. Hope you're having a good time låter så mycket som att man är där för att ha roligt och lata sig.. Okej, sådärja, skickat, nu behöver jag inte tänka på det mer på ett tag!

Och nu kom jag på att jag glömde kolla vilken storlek det var på strumporna jag köpte idag, det var ju kanske lite dumt..

onsdag 3 september 2008

Hets fast stopp

Gah, nu orkar jag inte mer. Jag kanske stannar hemma i vår istället. Så slipper jag fylla i allt det här! Nej, det vill jag ju inte egentligen. Men nu känns det som om jag har suttit konstant vid datorn i tre dygn, förutom när jag äter och sover. Och jag har ju spelat lite cello och tittat på en film också, men så fort jag gör nånting annat så får jag dåligt samvete. Jag vill bara bli klar! Men jag bara kör fast hela tiden. Och att sitta vid datorn alldeles för många timmar och äta några kakor för mycket för att slippa sitta där, gör inte direkt att man mår super. Plus en rygg som inte vill sluta göra ont, och bara gör mer ont för att jag sitter hela tiden. Men när jag saknade dom höj-och-sänkbara borden från mitt exjobb för mycket så kom jag på att jag kunda använde strykbrädan, så jag kan stå och skriva (eller hoppa och skriva, det har det också blivit lite av).

Och jag känner mig så otroligt intetsägande. Oftast har jag inget problem med det, dom flesta är väl som många andra, men när det kommer til att presentera sig själv för att lyckas flirta in sig hos en familj som vill ha en, då blir det så mycket mer dramatiskt. Och jag känner mig bara som en robot eller nåt. Och idag hittade jag instruktionen till hur man ska fylla i allt. Kanske lite på tiden. Tydligt och bra var det, synd bara att det låg under "för dig som redan ansökt". Det var inte där jag började att leta när jag kollade vad jag skulle göra.

Ikväll hade jag tänkt att ta en ledig kväll med en film som utspelar sig i Peru, Argentina och Chile, och så hade jag tänkt köpa Ben & Jerrys. Men så blir det inte. Får se om jag hinner det imorgon, typ om jag kanske skulle lyckas bli klar med ansökan? Paniken börjar snart närma sig, och det jobbiga är att jag gärna skulle vilja ha lite tid över när allt var klart, så jag kunde tänka igenom allt inför resan i lugn och ro. Men nej då. Hinner knappt träffa folk en sista gång känns det som. Fredagen lär ju ska gå åt till hetsande efter pass, en kopiator och scanner, plus att jag kanske ska passa på att shoppa loss det sista då. Lördagen blir förmodligen rätt mycket rep. Jag har idag och imorgon, phu! För söndagen blir sista gudstjänsten jag kommer förstå på mycket länge, och förhoppningsvis hinner jag träffa lite folk där om det är nån som kommer. Sen blir det för tidigt födelsedagsfirande med familjen. Och kanske hinner jag tänka lite då, men det är ju lite sent att hinna fixa nåt på söndag kväll när allt är stängt.

Nånting jag har gjort bra idag är i alla fall att jag har fixat en reseförsäkrning, det höll jag nästan på att glömma ett tag.

måndag 1 september 2008

18 grader och regn

Idag känns det bättre än igår. Även om jag inte på (ganska) långa vägar är klar med ansökan. Men idag har jag i alla fall kommit nånvart. Jag har skrivit flera meningar! :) Med den här takten så kommer jag ju faktiskt bli klar innan jag åker! Fast då hinner jag inte med så mycket mer än skrivandet, så jag måste nog bli lite effektivare. Men jag är på god väg! :) Bara jag inte gör det klassiska felet nu: slappnar av för att jag tror jag har kontroll över det hela, för det har jag inte. För grejen är ju att jag hittills har svarat på dom lättaste frågorna. Jag vet fortfarande inte vem eller hur jag är, och vet inte vad jag ska svara på frågan om vad som är frustrerande svårt i livet. Eh, typ svara på såna här frågor? Nja. Jag är nog lite för mycket vi för att komma på något på ett lätt och smidigt sätt. Och Vi är alltså dom som vägrar visa oss svaga, för er som inte kommer in på sidan.

Men inte nog med att jag har skrivit flera meningar idag, min produktiva dag tar inte slut där! Jag har hunnit ta en morgonhöstpromenad (och fått världens flashbacks till förra hösten när jag började jobbet, läskigt!) till polisen för att försöka hinna få ett nytt pass innan jag far så att jag ska kunna påbörja visumansökan till Thailand samtidigt.Jag har också hunnit sy grunden till mitt bibelfodral, nu är det bara utsmyckningen som saknas. Jag har hunnit träffa J och gått promenad och bokat boende första natten i Quito, plus upphämtning från flygplatsen. Jag insåg då att den enda mat vi kommer få på resan som tar 20 timmar och 52 minuter från första lyftet till sista landningen, är lunch och snacks! Och vi har inte mycket tid när vi mellanlandar, så antingen blir det till att köpa mat på flygen om det går och hoppas på att det inte är svindyrt, eller så blir det till att svälta. Jag har för mig att vi fick mat två gånger förra gången vi for till bara usa, men jag kanske missminner mig. Det gjorde i alla fall mig en aning besviken, det är ju så roligt att få mat på flygplan! Men men, är man en backpacker så ska man väl inte leva så mycket i lyx och flärd, eller hur är det nu. Man ska väl lida lite också. En till sak som jag har gjort idag är att kolla upp vädret i Quito. Nu kan man se att det ska bli 18 grader och regn vår första dag där. När man till och med kan kolla upp vädret så känns det som att det är riktigt nära!

Jojomen, man hinner mycket om man går upp kvart över sex på morgonen.

söndag 31 augusti 2008

One week to go

Nu är det höst, så nu är det kallt i mitt hus igen. Och jag har fortfarande ont i ryggen efter förra veckans lyftande av flotte, så det är så svårt att ta på sig tjocksockar! Men nu är både tjocksockar och filt fixat, och så en halsduk, så nu så kanske jag blir varm. Jag skulle så gärna njuta av att vara ledig på hösten, men istället är jag stressad och vet inte hur jag ska lägga upp mina dagar för att hinna med allt innan jag åker. Har fortfarande väldigt mycket kvar att skriva på min ansökan, och jag tycks aldrig få någon inspiration till den! Men jag har skrivit lite stödord, och nu har jag till och med kommit på ett problem i mitt liv som jag kan beskriva hur jag gör för att lösa, woho! Men egentligen så skulle jag bara vilja njuta av höstsolen, provpacka några gånger utan tidspress, sy mitt bibelfodral utan att känna att det inte är slöseri med tid, ta en vända på stan för att verkligen kolla igenom vad man behöver shoppa, träffa alla kompisar i olika gäng en sista gång på några månader och bara sitta hemma och titta på film och dricka te och äta Ben & Jerrys insvept i en varm film, medan höstmörkret faller utanför fönstret.

Jag tror att det egentligen skulle kunna gå ganska fort att skriva den där himla presentationen, eller fort och fort, men det borde gå att klara på en dag, om det inte vore så att jag körde fast hela tiden! Och ofta kör jag ju bara fast på grund av bristande självdisciplin, det behöver inte ens bero på att det är svårt. Bara jobbigt. Phu. Och sen har jag ju lite fler problem som känns som att dom hopar sig över mig. Typ den lilla detaljen att jag helst skulle ha ett nytt pass till min visumansökan, som mamma och pappa skulle behöva skicka iväg medan jag är borta, men passen tar ca 5 dagar innan dom är klara, så jag kanske inte hinner få ett nytt pass innan jag far iväg. Och i såna fall så måste jag fixa ett nytt pass det första jag gör när jag kommer hem (eftersom jag är borta i tre månader och en vecka, och passen bara ligger kvar och väntar på en i tre månader hos polisen, surt!), men det kommer förmodligen bli rätt mycket hets att fixa visumet när jag kommer hem då.

Och försäkringarna var inte så enkla som jag trodde dom skulle vara, och pappa minns inte vilken bror hade. I och för sig spelar det kanske ingen roll vad han hade, jag kan ju välja nåt eget, men det känns så jobbigt att lusläsa ett 31-sidigt dokument och ett 34-sidigt dokument för att hitta skillnanderna mellan avtalen, för att kunna bestämma sig för vad man ska ta.

Dessutom så känns det trist när nånting man hade sett fram emot inte blir av, och en väg som man trodde gick framåt helt plötsligt stannar och till och med kanske går lite bakåt. Och det sätt som man skulle kunna komma i mål på, trots att man har gått bakåt, var grejen som blev inställd. Eller ändrad förutsättningar i alla fall. Gha, det ska bli skönt att få åka bara för att få slippa den här veckan som jag gruvar mig för!

Men saker som är bättre:

Förmiddagen idag var bra, jag slog många flugor i en smäll när jag gick in kängor på väg till kyrkan och samtidigt fick njuta av den klara höstluften, och sol. Igår var också bra, i alla fall på förmiddagen, plus en skogstur som inte blev någon svamptur. På förmiddagen var jag på stan med syster, kompisar och utbytesstudenter, det var jätteroligt :) Och jag blev glad över att det var roligt, inte bara för själva glädjen under tiden, utan också över att det känns lite mer som om jag har gjort rätt val till våren. Det hade varit kul att få lära känna utbytesstudenterna lite mer också, vi är till och med fadderfamilj till en av dom :)

Fredagen var också en dag som var bra till större delen. Shopping inför resan med J, det blir jag och Bamse på stränderna i Peru på grund av rea på apoteket (man fick ju till och med ett gratis solstift om man köpte Bamses solkräm!), haha :P Och sen på kvällen var det äntligen dags för mig att få se Mamma Mia på bio! Åh vilken underbar film! :D Första scenen blev jag lite besviken, för jag hade höga förväntningar och den kändes lite överspelad, men sen så! Åh, verkligen en måbrafilm, och hela biosalongen var med och skrattade och gjorde ett gemensamt utrop när man såg Benny (eller var det Björn?) i bild. Och sen var det nattprat i bilen, lite synd bara om J som var tvungen att jobba dagen efter.

Åh, snälla ge mig ett eget hus. Eller åtminstone en egen lägenhet. Eller åtminstone ett hus där man har en plats där man kan vara ifred och där det också finns en dator som ingen tänker ta ifrån en. Jag är så trött på "nu ska jag göra det här, men du kan ju ta den andra datorn!" Och så är jag trött på när datorn inte funkar. Igår satt jag vid den ena datorn, men där kunde jag inte logga in mig någonstans (typ hotmail, bloggen, facebook), så jag bytte till den andra. Precis när jag hade startat datorn och skulle börja med mina inloggningsgrejer så tänkte datorns ägare använda den, så jag fick snällt byta (även om det höll på att krossa mig, det var nära en uppgiven stund ifred på rummet en stund). När jag startade om den första datorn så fungerade den som den skulle, så jag kunde inte ens klaga, eller få någon att förstå vad det var för fel. Nu tänker nån väsnas i närheten av mig, men jag orkar verkligen inte byta dator, så vi får stå ut med varandras oljud. Eller så gör jag något helt annat. Men det mesta av mina akuta saker måste jag fixa vid datorn. Och jag får dåligt samvete om jag gör för mycket saker för nöjes skull utan att jag vet hur jag ska hinna med resten. Fast jag gör ju inte så mycket nytta just för tillfället. Men jag är i alla fall närmre det nu än om jag skulle sätta mig och titta på en film. Nej, nu ska jag nog försöka skriva ett svar på ett mail som har väntat hela sommaren. Phu. Jag är ledsen över ett milslångt inlägg, du kan ju läsa lite i taget ifall du inte orkar hela nu, det kanske inte kommer så många uppdateringar dom närmsta dagarna, eller det vet jag ju förstås aldrig. Fast just ja, har du kommit så här långt så har du väl läst igenom hela, men ja ja. I alla fall.

tisdag 26 augusti 2008

När man borde göra allt annat än att blogga

Nu sitter jag här rätt stressad vid datorn och kan inte bestämma mig för vad jag ska göra. Vad ska prioriteras först? Ansökan, shoppa inför resan eller något av dom där "smågrejerna" som ska göras? Typ sy bibelfodral, fålla upp byxor, städa... Jag har en hel lista. Men dom två första grejerna känns lite mer akuta, men jag är så opepp på att fixa det nu. Så därför sitter jag och läser bloggar och kollar runt på facebook istället, men det känns ju som ett väldigt okonstruktivt sätt att lösa problemet. Men jag har svårt att få mig själv att fokusera tillräckligt för att tänka till djupt på engelska samtidigt som jag sitter vid datorn, och dessutom skyller jag på att det jag sparade igår finns på den andra datorn, och den är upptagen. Städa är kanske det bästa alternativet, så kanske jag kan bli lite pepp under tiden i bästa fall. Det här leder i alla fall ingen vart, det spär bara på stressklumpen i magen, som ibland känns nästan som panik. För jag har ingen aning om hur lång tid allt kommer att ta. Men på det här sättet, att bara gruva sig för att sätta igång med det, så kommer det ta sjukt lång tid. Jag som trodde att jag hade vant mig av vid att sitta med panikklump i magen, och hade lärt mig att ta tag i saker? Men den lärdomen gick tydligen över.

Nej, nu ska jag ta tag i nånting, jag inbillar mig att om jag tar tag i en sak så blir det lättare att ta tag i resten sen. Toodiloo!

söndag 24 augusti 2008

Tänk att få vara en pusselbit...

...i Guds stora pussel

Den har sjungits och nynnats ett antal gånger under de senaste dygnen. Och även om jag är less på den så gillar jag ändå tanken. Frågan är bara vart man passar in i pusslet? Sådär så att det bara blir helt perfekt, som det är tänkt, och inte en bit som man pressar dit för man önskar att den skulle passa där, för då slipper man fundera mer. Spännande att se, hoppas att det inte är alltför svårt att hitta den platsen.

Kvällen och morgonen innan lägret började var jag väldigt opepp. Jag var trött och orkade inte alls med att engagera mig eller vara på G. Men trots allt, när jag fick uppdraget att ha hand om incheckningen av barnen kändes det rätt kul, och när barnen väl hade kommit kändes det jätteroligt! :) Även om lägret var väldigt intensivt. Inte fyra timmars fritid som på konfan här inte! Flotten funkade jättebra, även om vågorna var lite för stora för flottens kanter, så det kom in lite vatten. Men det kom inte in något vatten underifrån, och vi fick inte användning av flytvästarna på riktigt. Fast nu har jag ont i ryggen av för oförsiktigt lyftande av flotte på marken tror jag.

En morgon när vi vaknade såg det ut såhär på bron:


Nämen, hur gick det till?! Men som tur var äger jag inga foppatofflor, så mina skor klarade sig. Under dom här dagarna har jag också för första gången sprungit över med "flaggan" till min sida i flaggleken. Yes! Äntligen förstår jag lite av tjusningen med leken. Under lägret fick jag också ett samtal från AFS, vilket gjorde att jag kom på att min familj faktiskt är lite av en superAFSfamilj. Det har jag inte tänkt på förut. Och nu bidrar jag till en utvidgning av det, ingen i familjen har volontärat med AFS förut, så snart kommer familjen ha koll på allt ;) Och nu har jag bestämt en tid för intervju, så det går framåt!

Ja, under dom senaste dagarna så har jag drabbats några gånger av känslan "åh vad bra jag har det, jag kan inte komma på nån del i mitt liv som är dåligt just nu!". Det känns bra, även om jag vet att det inte var så många dagar sen jag drabbades av det nästan motsatta. Men jag njuter av den bra känslan så länge den varar!

Tisdagen innan lägret var också en bra dag. Efter att ha samlat björkris i regnet med A så var det rep. Eftersom repet gick så fort så blev det en lång stund för jammande också, vilket var otroligt roligt. Problemet är att jag knappt kan jamma, särskilt inte bland folk, men jag fick guidning och vägledning hela vägen (så mycket så man knappt kan säga att jag jammade, men jag spelade ju i alla fall), så det gick bra. Och det lät bra! Jag är så imponerad av att det finns så mycket musik i vissa människor! Sen fick jag ont i fingertopparna, och lite i armen. Men det var det värt. Och den bra dagen var inte ens slut där! För sedan åkte jag vidare i Haga mot Joe, där det blev en kväll av kvalitetsumgänge, sista nu på länge! Dessutom fick jag känna mig lite social på telefon.

Jag har upptäckt en jättehärlig remix av en låt, där jag tror att dom enda instrument som används är cello och trummor! Här är den, klicka på låten där det står Wrecked Metal RmxCe...! Hörde den på radio först, och blev helt fast. Det är inte metal, fast det kanske låter så på namnet.

Och nu är alla på språng, oj vad konstigt och spännande!

måndag 18 augusti 2008

Release

Jag har ju glömt att berätta om skivreleasen! Datumet är spikat till den 6 september, så jag hinner precis vara med på releasedagens spelning innan jag lämnar stan den 7:de. Perfekt! Fast jag missar två andra spelningar, det hade ju känts kul att spela på pipeline, men det hinner jag inte med. Jag kan verkligen rekomendera skivan, även om jag förmodligen är lite partisk. Men nu när jag klarar av att lyssna på dom låtarna jag har fått (innan hade jag ganska mycket ångest över det, var rädd att höra för mycket fula toner från min sida), så kan jag säga att det faktiskt låter riktigt bra! Jag är imponerad över människor som kan skriva musik. Och imorgon får jag chansen att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt kan spela en viss låt, det är bra. Men jag får ta några djupa andetag.

Något annat jag får ta djupa andetag över är att jag har fått svar på min preliminäransökan och är garanterad en volontärplats i Thailand till våren. Där krävs det massor av djupa andetag, det känns som att jag ska svimma när jag tänker på det. Så nu återstår "bara" att försöka välja vad jag vill göra för volontärjobb. Oj oj oj vad svårt, jag får nog älta det en del med en del männskor. Men det är ju lättare att älta när man faktiskt vet vad man kan välja mellan. Även om titlarna inte alltid säger så mycket vad man egentligen får göra, typ vad får man egentligen göra på community development? Andra är väl lite mer talande, men ändå. Vissa känns rätt svåra om man inte kan språket, så jag vet inte hur det är tänkt. Till exempel att ta hand om gamla människor. Stackars gamlingar om dom bara får massa volontärer som ska ta hand om dom, men inte förstår vad dom vill och behöver! Nej, nu blir det nog som sagt ältning ett tag framöver medan jag fyller i allt annat som ska fyllas i, plus att jag kanske borde hetsa på intervjun så att jag inte hinner lämna landet?

Nu skulle jag ju behöva sova, men hur ska jag kunna sova nu? Skulle behöva lugna ner mig lite först. Måste försöka släppa ältningen tills jag har någon att älta med. [andas in, andas ut, svimma inte]

söndag 17 augusti 2008

Lättnad, phu

Idag har varit en sån där dag som man önskar att många dagar var, för då skulle man få otroligt mycket gjort. Förutom att ha varit på en bra gudstjänst (som jag för övrigt hann precis till, samtidigt som jag svettig sjönk ner på min plats så hörde jag "vi börjar gudstjänsten med att sjunga psalm...") så har jag tagit mitt vaccin mot kolera, skickat in preliminäransökan om Thailand, städat, bestämt boende i New York, kommit fram till en bra lösning för hur vi ska ta oss till arlanda om 3(!) veckor samt repat. Och den enda gången det kändes som för mycket saker nära inpå varandra var mellan reseplanering och rep, resten av dagen har ändå känts rätt slapp. Något som var skönt med repet var att det visade sig att jag inte behöver skriva så mycket stämmor som jag trodde jag skulle göra, jag är helt fri från det! :)

Kanske för att jag har klarat av så mycket idag, kanske för att jag har sovit en så bra natt inatt, och kanske för att jag inte är lika övermätt på kakor och tårta som jag var igår kväll, så känns allting mycket bättre nu. Även om det kan vara tomt i två veckor efter människor så kommer det inte kännas tomt när jag väl reser, även om man kan sakna. Men tomhet och sakna behöver inte alltid vara samma sak, tomhet är värre. Och det kommer ju faktiskt en juldag.

Så just nu känns det som att det största stressmomentet är knattelägret, det har jag minst koll på och det är närmast och det är saker jag faktiskt borde göra nånting åt. Men imorgon, då får jag ta och styra upp! Jag kan nog ändå inte fortsätta med min ansökan redan imorgon, kanske i övermorgon eller på onsdag...

Något som jag har upptäckt är hur mycket kroppen är invand vid årstiderna. Nu när jag känner att sommaren börjar ta slut så gör jag mig redo för hösten. Jag blir sugen på skolan, jag längtar efter klar höstlukt och varma halsdukar. Men jag kommer ju åka ifrån det! Fast jag kan inte intala mig känslan att jag ska få avnjuta sommar massa mer tid, min kropp tror att det är höst och skolstart snart. Men tji får den. Fast i och för sig vet jag inte hur varmt det kommer vara dit jag ska, jag kan ju alltid hoppas på hög och klar luft i Anderna. I alla fall så är den väl lite kallare. Och jag har kommit på att jag kanske måste köpa en till halsduk ändå, underbart :D

Det senaste dygnet har jag brottats lite med försvarsmekanismer som jag har upptäckt hos mig själv, inte så bra såna, men nu tror jag att jag är kvitt dom. Skönt. Att se mer ärligt och rätt på saker och ting.

Så för att allt är så bra så var jag tvungen att sjunga Stomp högt i bilen på väg hem ikväll.

Lately I've been going through some things that really got me down. I need someone somebody to help me come and turn my life around. I can't explain, I can't obtain it. Jesus your love is so, it's so amazing. It gets me high up tothe sky, and when I think about your goodness it makes me wanna stomp. Makes me clap my hands. Makes me wanna dance and stomp. My brother can'tyou see I got the victory. STOMP!!!

lördag 16 augusti 2008

Reseplanering

Det börjar kännas att det närmar sig avresa nu. Det börjar bli hög tid att göra alla dom där sakerna som jag tänkte att "det ska jag göra innan jag åker", och ibland får jag stresspanikattacker när jag undrar om jag verkligen kommer hinna innan jag far. Eller, det enda jag egentligen får stresspanikattacker av är vårplaneringen, och det känns en aning oroligt om jag är ute i tillräckligt god tid? Men nu är i alla fall steg ett avklarat, nästan i alla fall, ska läsa igenom det imorgon igen när jag inte minns hur jag tänkte när jag skrev det, och så måste jag fråga mor och far om nåt. Phu. Och det känns som att bara det där kommer iväg så får jag kanske mer en spark i baken när jag får respons på det. Men nu känns i alla fall våren rolig, och jag känner att jag är ärlig när jag radar upp massa olika anledningar till varför jag vill åka. Det känns som jag har valt rätt sätt.

För att få bort lite stress har jag skrivit en lista med saker som ska fixas. Hittills har jag lyckats kryssa en halv ruta, score! Det är att fixa ett annat bankkort, utan extra avgifter när man tar ut pengar utomlands. Tydligen skulle det inte vara så krångligt att fixa försäkring heller, särskilt inte om jag bara kör på vad bror ansåg var bäst, så det är inte så stort problem. Då är det bara kängor som känns lite besvärligt inför den här första resan, men det blev jag nästan lite sugen på att testa och välja idag när jag var på stan, bra :) Bibelfodral är också nåt jag måste tänka lite över, men det är bara designen, så det är ett rätt kul problem. Så bara våren blir bra och jag kommer iväg kommer jag vara lugn som en filbunke!

söndag 10 augusti 2008

Släng er i väggen familjen von Trapp

Some walls are lined with gold where
some hearts stay safe and cold
some walls are made from doubt
holding in and keeping out


If there's any hope for love at all
Some walls must fall


Some walls are built on pride
Some keep the child inside
Some walls are built in fear that
Love let go will disappear

För den här röjde the I. family loss med på Eriksdal idag. Oh yeah. Fast vi hittade ingen triangel till pappa, så han fick nöja sig med att lyssna. Men det blev bra ändå.

Den här helgen har varit kusinhelg. Och jag har shoppat loss på reorna. För endast 244,50 har jag fått skor, klänning och två par örhängen, inte illa! Och inte illa shoppat för att vara mig. Sen på kvällen blev jag förvånad över att man kan bli så mätt på så små rätter (man äter en räka, och en falafel, och en liten sån här plutt...), sen la jag på ett godislock tittandes på Försoning, som inte var som jag trodde den skulle vara. Rätt bra, fast inte så bra som jag trodde, den var liksom konstigare och så förstod jag mig inte på karaktärerna.

Ikväll blir det bio, jippie! Och imorgon bär det av till Eriksdal igen, det är också jippie, eftersom det är roligt med kalas och kalasmänniskor, men tänker man lite mer så är sessnartigenpartyt så snarlikt ett avskedsparty så det blir lite ångest också. Konstigt, alldeles nyss kändes det som att det som att det var evigheter kvar tills det var dags, och nu är det dags. Men som tur är innebär det inte riktigt hejdå till alla än, så man kanske kan ta jippie nu och ångest sen. Så gör jag nog.

fredag 8 augusti 2008

080908 - 080808=1 månad

Oj, the missing song kanske inte var missing? Kan det vara sant? Vad är det egentligen jag har fått för nånting? Nåt halvutkast? Men varför? Eller fick jag fel? Gah, fattar ingenting. Men det känns skönt att jag kanske inte har sabbat så mycket som jag trodde. Jag som precis hade bestämt mig för att allt var jobbigt. Men nu känns det ju faktiskt lite roligare. Och seriösare. Men jag blir galen på att STs hemsida inte funkar. Jag hade behövt den nu. Phu. Jag får väl försöka hejda mig ett tag. Det kan ju också vara så att the missing song fortfarande är missing, bara ersatt. Jag vet inte.

Och jag far om en månad. Vid den här tiden om en månad sitter jag högt upp i luften på väg mot New York. Stöööört. Och det händer andra saker om typ en månad också. Fast två dagar mer, så då är jag inte hemma. Äh, kanske lika bra, fast det hade ju kanske varit lite kul.

Nej, nu ska jag köpa en resdagbok!

torsdag 7 augusti 2008

Chokladbestyr

Hm, håller på att googla efter efterrättsrecept inför sessnartigenpartyt på måndag.. Problemet är att jag hittar så mycket recept som verkar vara så goda, så risken finns att vi kommer behöva äta ihjäl oss. Men jag var faktiskt duktig som lyckades överge min idé på chokladtårta också, med lite hjälp av syster. Men det går ju inte att vara helt utan choklad, så nu ska jag bara hitta nåt lite mindre. Men det finns ganska mycket. Klassiska grejer, spännande grejer, choklad i dom bästa formerna i en och samma kombination! Jag vet inte om jag kommer att kunna hejda mig tillräckligt mycket. Vem vet när man får en sån här chans igen? ;) Man kanske kan göra en tårta, men låtsas att det är nånting annat..? Moahaha :P

För övrig så är jag otroligt glad att jag inte har ett jobb som helt plötsligt kan ringa in mig. Jag känner att jag har tillräckligt med saker att pussla ihop ändå. Och jag kan få mina stresspanikattacker ändå. Och för att göra saker jag inte vill eller orkar behöver jag ofta en lite väl lång startsträcka. Typ ta tag i min vår. För att undvika såna här mer ansträngande grejer så tänker jag på annat, till exempel så har jag spanat in årets Livskraft redan. Jag har inte än nåt seminarium som jag känner en jättemycket större dragningskraft till än dom andra, men vissa av namnen var rätt luddiga, så det ska bli spännande att se lite mer utförliga förklaringar sen :)

Den här veckan har jag träffat mycket klassisar! :) Vissa har jag träffat mer den här veckan än jag hade gjort på hela sommaren förut, och vissa till och med fler gånger än jag har gjort på hela året! Och det har inte ens gått en hel vecka av den här veckan, vilket visar hur sällan vi ses.. :S Att det ska vara så svårt fast man bor i samma stad! Men det var i alla fal kul att träffa folk igen :)

Nej, nu måste jag bestämma mig för i vilken form chokladen ska serveras på måndag, sen ska jag trotsa regnet och ta mig ner till stan för att införskaffa en morsdagspresent till ett mycket försenat morsdagsfirande, men ibland är det så omöjligt att få till en gång när ingen i familjen är uppbokad på annat, så bättre sent än aldrig!

tisdag 5 augusti 2008

Vaccinationsproblem

Hur svårt kan det vara att vaccinera sig, om man har en lapp med dom grejer man ska ta, och har tänkt igenom noga vad man tycker är värt att betala för, så man inte behöver vela när man väl sitter där och ska ta sprutan eller inte. Om man inte heller har något problem med spruträdsla, man vet att man har tillräckligt mycket pengar på kortet, till och med med råge, för att kunna betala alla vaccinationer, och man har hittat till rätt klinik på sjukhuset i god tid.

Ja, tydligen så går det ändå att misslyckas med vad man planerade att göra, och det gjorde jag. Jag måste nog lära mig lite mer att slänga med tuffa namn, och bli lite tuffare och inte mjäka av mig när nån som kan mycket mer än jag och är äldre och har massa mer poäng i den sociala statusjakten, verkar tycka att jag har fel. Lättare sagt än gjort. Men det ska nog gå att lösa på nåt sätt ändå, antingen får jag rodnande gå tillbaka, eller så får jag försöka utnyttja mina läkarkontakter. Skönt i alla fall att jag får medhåll om att vissa människor kan verka lite barska.

söndag 3 augusti 2008

Er'e leger eller er'e?! Leger!

Hemma igen från Norrbotten. Men jag hade kunnat stanna ett tag till. Hemma finns det fler måsten och borden. Typ bestämma och planera framtiden. Eller bara en sån sak som att man måste hitta på själv vad man ska ta sig för, och inte bara ha någon som säger åt en "nu ska du gå dit" "Jaha" och "Nu ska du paddla kanot" Okej!". Och ta tillvara på all tid och sista tiden med alla människor som försvinner. Jag är nästan glad över att det inte är så fint väder, så jag inte behöver ta tillvara på det också.

Men lägret var jättehärligt, och vi har så underbara scouter! :) Som första morgonen var uppe ur sovsäckarna redan klockan sex på morgonen, fast väckningen var först halv åtta, och klockan halv sju var jag med dom och badade. Men det var inte så mycket självuppoffring, jag hade vaknat i halv panik ungefär samtidigt som dom för att det var så olidligt varmt att jag inte visste vad jag skulle göra. Men dom andra mornarna lärde jag mig att jag lägga mig utanför sovsäcken när det blev för varmt. Det var ett bra knep.

Annars så har jag röjt så mer än jag någonsin tidigare har gjort till låtar som "höger arm fram, höger arm bak, höger arm fram och skaka litegrann", huvud axlar knä och tå och en kulen natt natt natt, tänk vad roligt det kan vara med barnlåtar ;) Och tänk vad skönt det är att man är såpass vuxen att man inte tycker att allt är pinsamt hela tiden. Jag har vält ur en kanot för första gången, och det var inte ens med vilje. Men det gjorde inget, det var varmt i luften och jag skrattade jättemycket åt det. Det var ju andra som råkade (? :P) bli lite blöta den dagen också, även om dom inte ramlade i. Jag har gått på en lina flera meter upp i luften, flätat en korg, kvalificerat mig till att vara en ur den utvalda skaran ledare som fick en scoutbibel och varit den som hällt upp dom liter vatten som några sekunder senare östes på lägerchefen. Oh yeah. Jag har ägnat mig åt ledaraktiviteter, som att åkt massa rutchkanor på pite havsbad (där jag även tror att jag rev ryggen blodig), varit på lovsångsmässa, och varit på ledarcafe och känt mig häftig på möte med Salt- och KFUM-kändisar. Av dom var nog mässan bäst tror jag, trots att otroligt mycket mygg verkade tycka det också. Det har varit skönt att få ha mobilen avstängd hur ofta jag vill, med motiveringen att jag måste spara på laddning, och skönt att bara få vila i allt på nåt vis. Även om jag fick vissa akut behov av socker eller salt ibland, men som tur var kunde jag som ledare trotsa regeln om att bara äta godis efter middagen, den gällde ju inte mig! Och man kan faktiskt behöva socker eller salt (salt behövdes när det var så varmt så det kändes som att jag svettades bort allt mitt salt) för att få tillräckligt med energi för att klara av att driva några scouter till att laga maten.

Trots att det är underbart med läger, och jag gärna skulle vilja vara kvar lite till, särskilt om jag skulle få sånt kanonväder som vi har haft nästan hela veckan, så finns det ju saker som är lite sköna med hemma också. Till exempel att få tvätta händerna ordentligt. Och ofta. I varmvatten som inte kräver en kvarts förberedelser i form av eldning och vattenhämtning. Och matlagning är ju också lite smidigare hemma, även om den aldrig blir så god hemma som ute. Men smakar det så kostar det (om inte i pengar, så i energi), och det kan ju kanske vara bra att inte bli så bortskämd med utemat. Sova är också något jag har gjort mycket sen jag kom hem, jag var förvånad att jag kunde sova tolv timmar en natt efter att ha sovit 3 timmar på bussen. Något jag inte har vant mig av vid än är att ta emot toalettlocket när jag kliver av toan. Jag har däremot googlat på bajamajor och just det märket av bajamajor som fanns på lägret, för att försöka ta reda på varför toalettringen och toalettlocket var så spända mot varandra att ringen inte kunde vara nerfälld samtidigt som locket var uppfällt. Tyvärr har jag inte hittat något svar, så är det nån som har nåt förslag så får ni hemskt gärna förklara! Inte ens lägertidningen Sulan kunde förklara mysteriet. Skumt.

Ikväll har det känts som julafton, eller kanske mer någon slags födelsedag med både tårta och presenter. Skillnaden från födelsedag är väl att tårtan var till ett namnsdagsbarn (fast det blev försenad tårta, tror inte jag känner någon Tage), och namnsdagsbarnet fick inga presenter, men resten av familjen fick det. Så julaftonskänslan låg i att så många fick presenter. Och en av mina presenter var faktiskt en försenad julklapp. Så nu sitter jag med ny t-shirt, nytt armband och luktar gott av ny parfym och dricker gott nytt te, som enligt försäljaren tydligen var "världens bästa". Underbart.

lördag 26 juli 2008

Mjösjöliden nästa!

Så fick jag 20 minuter över innan det är dags att fara. Det är sjukt varmt och jag hoppas att det finns luftkonditionering på bussen, eller åtminstone kalla fläktar. Jag har laddat med åksjuketablett, och jag hoppas på att kunna sova bort mycket restid. Men jag har ju en trevlig reskamrat också. Det ska bli skönt och roligt att komma iväg, jag hoppas på att jag får mycket att tänka på så jag slipper tänka på the missing song. Bussresan är väl kanske den mest kritiska delen. Men eftersom det bara blev en fyratimmarsnatt inatt på grund av filmmaratonet så ska det nog gå bra. Fast trots allt så känner jag mig faktiskt rätt pigg nu.

Igår såg vi en väldigt störd film, en film som vi inte fattade så mycket av, en rolig film, och en som var lite mer intelligent. Det var en bra kväll. Jag trodde länge att jag hade lyckats äta lagom mycket, tills jag reste mig upp, då insåg jag att jag hade stört ont i magen. Men men. Dessutom tror jag att det kommer ta tid innan jag kommer kunna njuta av att äta paj igen, har för obehagliga minnen från pajätning från i vintras. Synd, det som var så gott.

torsdag 24 juli 2008

NE-mästare som behöver öva mer på bowlandet

Jag är ganska kass på att bowla. Särskilt ouppvärmd. 2 poäng på jag tror det var dom första fyra gångerna, alltså dom åtta första kasten (om man nu kastar ett bowlingklot..?). Det är ganska illa. Men sen gick det i alla fall bättre. Avslutade på topp med en strike. Och vi var ju faktiskt där mer för att umgås än att bowla, som bowlingmänniskan verkade förstå sen, när vi hade dissat hans förslag om att spela på två banor. Och det var roligt att umgås! :) Tänk att det ska gå så långt mellan gångerna att träffa folk man tycker om som till och med bor i stan, det borde inte vara så svårt! Nåt som däremot är svårt är att svara rätt på nationalencyklopedifrågor när man är trött, jag var inte helt skärpt där. Men desto roligare blev det, och jag fick revanch från bowlandet och tog hem storsegern, tack vare mitt tjuvkort. Jag är omåttligt stolt. Även om det var väldigt mycket jag inte kunde så var det roligt att känna igen det rätta svaret, det fick mig att känna mig smart :P Typ att en vektor delas upp i komposanter. Eller vad alveoler är. Sen att jag inte kom på det i rätt tillfälle skyller jag allt på tröttflamset. Kul var det i alla fall. Så kul att helt plötsligt hade den sista bussen gått för en timme sen, hoppsan! Men som tur var ställde namnsdagsbarnet upp med skjuts så vi slapp nattpromenad.

Idag har jag varit ganska mycket på ett ilsket humör, och jag har inte alls hunnit med att packa som var planen, så att jag skulle vara klar tills imorgon och kunna åka och bada innan filmmaratonet. Men jag har i alla fall hunnit promenera mycket, och bakat en kladdkaka, så dagen blev rätt bra till slut. Och träffat klassisar över fika. Och jag har faktiskt skrivit en detaljerad packlista, så imorgon är det bara att stoppa ner grejerna i min kära ryggsäck. Och så är det ju skönt när man får ett sms av personen som man precis har satt sig ner i gräset för att gruva sig för att ringa.

Imorgon blir nog bra, men varm och fullspäckad och med lite sömn, så det är nog bäst att jag sover nu. Snart är det patrullriks! :D

onsdag 23 juli 2008

Akta dig för vad du äter

Det är svårt att äta. Man dör av allt. Eller så blir man infertil. Eller sjuk på annat sätt, typ diabetes. Eller så drabbas man av fetma. Eller så utrotar man djuren. Eller så förstör man jorden med för mycket utsläpp.

Igår råkade jag storshoppa en fisk som tydligen är utrotningshotad. Hoppsan. Och idag fick jag verkligen förklara för mig själv att det är väldigt dumt att baka en kladdkaka till middag istället för att äta pasta och fisksås, även om fisken är utrotningshotad. Har man redan köpt den kan man ju lika gärna äta upp den. Men för någon sekund så övervägde jag att baka kladdkaka istället för att laga middag, jag var ju mycket mer sugen på socker och choklad än mat! Och jag skulle inte hinna göra båda. Men det blev mat ändå, whey vad duktig jag är ;) Det känns som att det enda som var bra med min mat var dom tomaterna jag åt, dom var både svenska och inte utrotningshotade. Men dom ligger i en plastburk, så det kanske är kört för dom ändå. Typiskt också. Men mitt iste som jag gjorde själv är väl hyfsat bra, inte fraktat vatten, men roligare än vanligt vatten. Usch, jag känner verkligen att mina matvanor inte är dom bästa nu, det är livsfarligt med för lite rutiner! Men så länge det inte varar jättelänge så är det väl lugnt, och snart åker jag ju på läger.

Idag har jag varit på Eriksdal och filmat, kul! :) Och när ingen av oss hade tänkt på laddning av kamerabatteriet i förväg är det tur att man är utrustad med en Gud som också vill få klart filmen! Det ska bli spännande att se hur den blir, den kan nog bli ganska rolig fast det inte är tänkt som en komedi, haha :P Men otroligt snyggt ;)

Tur att jag har tuggummin, som gör att jag kan tänka på något annat än den köpta kladdkakan som ligger i frysen, som ju faktiskt var jättegod...

Klump

Trots att det här har varit en sån bra dag, ja nästintill perfekt sommardag, med picnic och bad med E och K, och myspromenad och kvällste med J, så är jag inte på sånt fint och lyckligt humör som man skulle kunna tro. Jag tittar på massa gamla bilder och saknar. Allt verkade liksom så enkelt. Antingen så vet jag ju att problemen är lösta, eller så är dom inte lösta, och då fanns det i alla fall hopp. Äh, fast jag kan ju inte säga att jag har särskilt mycket problem nu heller. Bara våren, som jag inte vet hur jag ska hantera, så helst vill jag bara låta bli att tänka på den tills jag far iväg, men då skulle jag komma tillbaka till antingen arbetslöshet eller enrio, och det kanske det inte är värt? I alla fall inte när man har tänkt sig något mycket häftigare och roligare och mer spännande och utvecklande. Men varför kan dom inte vara lite mer tydlig med vad det är man ger sig in på! Jag orkar inte blanda mig in i saker som jag inte vet exakt vad det går ut på, särskilt när själva inblandningen överhuvudtaget var något som fick mig att tveka om jag verkligen skulle göra det. Och tiden bara rinner iväg!

Och jag blir tokig på saker som hela tiden växlar mellan att vara dagens händelse och en stor jobbig klump, precis när jag har bestämt mig för att det faktiskt är det ena, så ändras det från klump till sprudlande, eller från sprudlande till klump. Det är i alla fall en sak jag kan lämna bakom mig helt när jag far, det är lite skönt.

Åh, jag såg bilder från fjällen, vad skönt det vore att få vara där några dagar! Men det känns som att jag har lite för mycket tidsbrist för det. Och att åka dit skulle ju faktiskt inte göra att jag slapp tänka eller så, åh vad jag längtar tills jag har bestämt mig helt och allt är fixat och klart, och mitt värsta bekymmer är att oroa mig för att ha gjort rätt val!

Nej, nu är det nog bäst att jag sover, och hoppas på att jag vaknar på en bättre sida än jag är nu. Allt är ju faktiskt väldigt bra, jag lever en liten sommaridyll med allt ifrån sommarstuga till picnic, bad, tekvällar, bio, filmmaraton, bowling och myspromenader med kompisar, och jag har den stora förmånen att vara ledig många veckor, och slippa repliken: "nej, jag kan inte då, jag jobbar..."

onsdag 16 juli 2008

Stug- och familjeliv

Så är hela familjen hemma igen. Eller, hemma är väl att ta i, men i alla fall i stan. Det känns så roligt att ha syster hemma igen! Första dagen var jag inte på nåt superhumör, var rätt seg och allmänt trött på ljud, vilket inte alls var en bra kombination med att känna "åh vad roligt det är att ha familjen samlad igen!". Särskilt inte när mina båda syskon var på samma humorhumör, en slags humor jag aldrig riktigt har delat med dom. Jag fick nästan panik och tänkte att det här året hade förstört mig och gjort att jag har kommit ifrån en nära relation, för det var ju jag som hade förändrats, inte hon. Men som tur var så vände mitt humör, och jag upptäckte att jag fortfarande fanns kvar, kanske hittade jag tillbaka dit för att nån tog fram mig? Skönt var det i alla fall, och väldigt roligt, jag fick fram den del av mig som kan skratta åt lite allt möjligt, som jag har saknat så länge! Jag är glad att syster är hemma! Och sen så blev det ett överraskningsvälkommenhemparty när vi kom hem till vårt hus, woho vad roligt! :D Och trots en försägning så verkade kalaset komma som en jätteöverraskning, och chocken över att se alla kompisar liggandes på golvet i köket gjorde att inte heller syster kunde stå upp, utan hon föll ihop och låg på golvet en stund.

Sen kom jag till frågan, skulle jag ansluta till kalasandet, eller skulle jag avvika, som har varit mitt naturliga sätt att hantera mina syskons kalas hittills? Men samtidigt kändes det ju väldigt trist och onaturligt att sitta och trycka på mitt rum i den här situationen. Jag hade ju sett fram emot kalas! Men kanske var jag lite påverkad av en av mina drömmar om överraskningen, då A sa till mig "nu får du gå, nu är ju allt fixat och K är här!". Men efter att ha beklagat mig lite över min skumma känsla för några så kändes det lite bättre och jag anslöt till kalaset, förutom när det blev jättetrångt i ett rum och det berättades saker jag redan hade hört några gånger. Och det kändes väldigt bra efter att jag hade släppt den skumma känslan.

Stugan förutom det faktum att hela familjen var samlad var härlig, och jag hann med det mesta som ska hinnas med, trots att vi var där lite kortare tid än vi brukar vara. Det blev ingen glass på Tindered i år, men istället på smultronstället, så jag ska inte klaga! Det blev både springning och promenad runt Troserum, bad i både pors- och kvartsviken, cykeltur till coop nära i Edsbruk för inhandling av resgodis, massor av läsande, umgänge med släkt, eldning i öppna spisen, solning, sconeskväll och en klassisk tisdagskväll med allsång på skansen och morden i midsummer. Något som stack ut litegrann var att jag fick träffa mitt första kusinbarn för första gången, hon är ett halvår ungefär, jättesöt! :D Och känns ärofyllt när man får bli den som får leendet när hon tittar sig runt i rummet :P

Förutom att vara i gammstugan så har jag också fått inviga nystugan, nu har jag äntligen varit där när vi har ägt stugan! Det känns bra, jag är lite förvånad över att det känns rätt mycket hemma redan. Fast det som saknas är den delen av hemma som gör att jag vet vad jag kan göra där. Fast mor och far försöker berätta vad jag kan göra, men det blir jag mer irriterad på, jag längtar efter att få upptäcka själv! Fast jag vet inte riktigt när jag ska hinna allt jag vill. Idag bröt jag ihop litegrann för att jag var så trött och blev så stressad över vad jag måste fixa. Typ vaccinationer, kolla upp vad jag vill göra på resan, bestämma mig definitivt för vad jag vill göra till våren, jag är bara övertygad vissa dagar, och idag kändes allt så hopplöst och värdelöst. När jag sen upptäckte att en affär som jag trodde stängde klockan åtta, stängde redan klockan sju, vilket gjorde att jag inte hann köpa dom nedsatta byxorna som jag hade tänkt, blev det för mycket för mig, och jag var tvungen att lägga mig på sängen för att gråta och vila lite. Efter en timme var jag redo att kliva upp igen, men det krävdes lite mer gråt, och uppradande av stressmoment för mamma innan jag blev lugn på riktigt igen. Det var ju faktiskt inte så farligt. Och det var fler veckor kvar innan resan än jag trodde. Så imorgon, efter en morgontur till birsta, så ska jag ut till moningsandstugan igen, för att vara där flera dagar, det ser jag fram emot! :) Och när jag är där så kan jag göra bort lite grejer jag behöver, typ ringa infektionskliniken för att boka vaccinationstid, och ta med mig sydamerikaböcker och läsa på lite. Perfekt.

Jag ser fram emot nästa veckas planer, och jag ser fram emot partullriks. Och det finns faktiskt ganska mycket tid runt omkring allting! Det är bara våren som inte känns helt hundra, jag vet inte riktigt vad jag vill uppnå. Är målet att göra en god gärning eller åka på eget äventyr? Lära sig ett språk? Frågan är bara hur bra man lär sig ett språk om man inte ens kan alfabetet när man åker dit, och inte får någon ordentlig undervisning i språket, och bara är där 6 månader? Och hur god gärning kan man göra egentligen, ger dom mig mest ett jobb för att jag ska ha nånting att göra? Och hur äventyrsfullt blir det egentligen om det slutar med att jag bara sitter i mitt hus och tragglar ett nytt alfabet och inte träffar folk för att jag är asocial och inte kan språket? Alla säger ju att det är efter ungefär ett halvår som det släpper, men då åker jag ju hem? Och det kanske tar ännu längre tid om man inte alls kan språket eller något liknande språk ens när man kommer dit? Jag vet inte, jag vet inte vilka mina alternativ är heller, om jag skulle komma fram till att jag inte vill det här, så det kanske blir det i brist på bättre. Eller så blir det det här med en stor glädje, det beror på vilken dag man frågar mig. Behöver nog ett peppande samtal om det här för att försöka bli lite mer säker.

söndag 6 juli 2008

Konfa del II, alltså hela (!) avklarad


Hemma. I början av lägret måste jag erkänna att jag såg fram emot den här dagen. Den första dagen var jag jättetrött, den andra jag jobbade var jag ensam ledare med en aktivitet som inte riktigt var klockis (det vill säga att stämningen påminde om en jobbig skoluppgift när hälften skriker "nu måste vi bestämma oss!" och resten spårar ur på andra grejer och gör massa oljud så att det blir svårt att diskutera). Sen var det midsommar, så då var det lite annorlunda. Den andra veckan var det jobbigaste att jag inte kände mig som en ledare i gruppen, vilket är väldigt frustrerande när man ändå är den som ska leda gruppen. Men under den veckan kände jag ändå framsteg. Den sista veckan var jätterolig. Jag var mer ledare, fast på mitt eget sätt, gruppen började få separationsångest och njöt så mycket som möjligt sista tiden, vilket kanske gjorde stämningen mer positiv? De dagarna som M var ledig och jag alltså var ensam på våra pass gick galant, och jag hade hunnit lära mig att ett beteende som jag tidigare hade uppfattat som lesshet och allmänt missnöje egentligen bara var ett humör som var normalt, alltså varken överdrivet bra eller överdrivet dåligt. Dessutom fick jag beröm för bra ledarinsats, vilket jag behövde höra, så jag sög åt mig som en svamp. Sista två veckorna hade vi en ny ledarkollega också, så det var ett plus åt lägret att ha lärt känna honom också! :) Dessutom har jag fått några fnitterattacker, jag trodde ett tag att jag hade förlorat dom i mitt mognande! Men inte då :) I och för sig så är det väldigt opraktiskt att vara en fridens ängel och inte kunna hålla sig för skratt av ingen anledning alls (I fri-hi-hi-hi-hi-ha-ha-ha-ha-ha...), men det är väldigt roligt! Synd bara om det blir en omatchning på trötthetssymptomen, så övertrött ska matcha "nu vill jag bara gå och lägga mig", men det är sånt som händer.
Ja, summa summarum så ville jag inte att det här lägret skulle ta slut när vi väl kom så långt. Sista veckan var ungefär i nivå med vad jag har tänkt mig att lägret ska vara under hela våren, och det hade gärna kunnat få fortsätta en vecka till! Och när det var slut så hade jag lite samma känsla i magen som studenten, eller när vissa personer har flyttat, typ "åh, tänk om vi inte ses, jag vill säga hejdå en gång till, kan man inte hålla fast lite!?" Och tanken på att åka hem kändes mer deprimerande ensamt och tomt än skönt ensamt och tomt. Väl hemma så satt jag länge och tänkte på att jag ville lyxa till det och att jag var sugen på pizza. Så jag tänkte att jag för en gångs skull skulle köpa hem pizza som dom skulle få köra hem till mig! :) Men när jag började undersöka så stod det typ överallt "hemkörning gäller endast vid köp för minst 120 kr". Det var väldigt deprimerande i mitt lite sköra jättehungriga stadium, och eftersom jag var jättehungrig tog det jättelång tid innan jag lyckades komma på en lösning på det hela. Det blev att jag hittade en pizzeria som bara krävde att man handlade för 100 kr, och jag kände att det var värt det. Så nu har jag ätit pizza och tittat på Narnia som är inspelad samma år som jag föddes. Då hade man inte så mycket specialeffekter, det flashigaste var nog när den människa som var utkädd till varg (för att vargen skulle kunna prata) bytte skepnad till en riktig varg. Dom lite mer avancerade djuren (typ flygande hästar som jag inte kommer på namnet nu) var tecknade. Jaja, lite mysigt var det i alla fall, och kul att se igen!
Förresten, något annat roligt är att jag har fått Under ytan, nummer ett! :) Det kom på tal att jag hade tvåan, men ville ha ettan också, och då hade vår kära ungdomspastor två stycken, och jag fick den ena! :D Jag tror kanske att jag inte ska läsa så mycket i den nu, och istället spara den till höstens resa, även om jag tror att jag har läst igenom hela när jag har lånat simons bok nån gång. Men jag kommer inte ihåg alla. Det kändes bra att jag redan har nummer två av Under ytan, så att ungdomspastorn kunde få tvåan jag blev erbjuden istället. Anledningen till att Under ytan kom på tal var att han sa att han hoppades att ledarna också skulle få Under ytan 2, precis som konfirmanderna, men det fanns inte böcker kvar till alla ledare.
Jag har också fått reda på varför jag inte var tillfrågad som ledare på knattelägret på Eriksdal i sommar. Tydligen hade jag sagt någon gång att jag inte kunde, jag minns det inte själv, och jag vet inte varför jag sa det, möjligen kan jag ha sagt det tidigt, när jag trodde att jag skulle resa tidigare än i september, men jag vet inte. Men nu är allt utrett, så jag får vara med där som scoutledare med A, det blir kul! :)
Jag har fortfarande inte packat om inför resan till stugan, och tåget går om mindre än tolv timmar. Hm. Min ursprungliga plan var att packa upp innan jag gjorde nånting annat, och sen tvätta det som behövdes, sen fixa med mat, göra bort datorbehovet, och avsluta kvällen med mysig filmkväll, kanske med ledarpopcornen jag fick vid barngruppernas avslutning i kyrkan. Det blev inte alls så, jag var för hungrig för att göra nånting överhuvudtaget. Men det gör inget. Jag kan sova mycket den kommande veckan. Fast jag vill helst inte sova bort tågresan imorgon, då ska jag läsa och äta kex, ah! :D
I am strong when I am on Your shoulders, You raise me up to more than I can be.
(och vad är problemet med att få till tomma rader när man har lagt till bilder?)

tisdag 1 juli 2008

Hoppsan

...nu har jag skickat in en intresseanmälan för att spendera 6 månader i Thailand. Skumt.

Sista lediga dagen innan arbetslösheten tar vid

Jag är sugen på att baka, men inte på att glufsäta. Men eftersom jag inte har någon ätardisciplin så vet jag hur det kommer sluta om jag bakar. För trots att jag fortfarande är mätt efter gårdagens kärlekstårta så kan ju munnen säga att den inte skulle tacka nej till lite socker. Jag är sugen på att springa, men inte i bosvedjebackarna. Så därför kanske det inte blir av, eller jag vet inte.

Jag har klätt årets första gran, och medverkat i årets första luciatåg. Det är ju bara juliafton en gång om året! Tyvärr så drabbades jag av magknip, förmodligen orsakat av mängden tårta tidigare på dagen, osis att min mage inte har varit min kompis någon gång av mina firade juliaftnar! Men lussebullar kan ju vara gott ändå :)

Jag har fått högstadieflashbacks av konfahajken i helgen, vilket har resulterat i att jag lyssnar på picture nu. Även om det är olika högstadieepoker det handlar om. Jag har fått så mycket myggbett/knottbett i ansiktet att jag har funderat på om jag har fått vattkoppor eller röda hund eller nåt liknande, särskilt eftersom jag var allmänt rödprickig i pannan också, som inte var bett, men jag känner mig inte sjuk för övrigt, så det är nog ingen fara. Men jag blev så förvånad, för jag var inte alls så besvärad av flygfän den här hajken som jag har varit många andra gånger, så jag förstår inte hur jag har fått så mycket bett. Eller jo, det gör jag nog, förmodligen kom dom flesta när jag sov. Jag har ätit den godaste sushiversionen jag någonsin ätit, som jag blev bjuden på under någla japanels kultulutbyte.

Om en vecka är jag i stugan med hela familjen. Konstigt. Jag kan inte säga att jag längtar lika mycket nu som jag gjorde i vintras, och jag är lite rädd för eventuella förändringar. Och det finns ju förändringar hemma också, vad blir det av dom nu? Förhoppningsvis och förmodligen blir hemmaförändringarna kvar, men hur kommer allt se ut? Och vart hamnar jag, och hur grå kommer jag att känna mig? Så roligheten och osäkerheten tar ut varandra, och måndagen går på plus/minus noll, fast tågresan ner mot stockholm går på plus.

Det finns också andra framtida förändringar jag är rädd för. "Framtiden lockar, men ack ändå kan förändringens vemod klinga i våra hjärtan". Ja, så är det. Tur i alla fall att jag har kvar en i höst!

onsdag 25 juni 2008

Asocial idag

Nu sitter jag och laddar för att känna mig såpass sugen på att träffa människor att jag ska packa ihop mina grejer (eller okej, typ tandborsten), och cykla iväg mot alnö. Det jag känner för mest just nu är att titta på en film eller nåt annat asocialt och inte ansträngande, helst kanske ackompanjerad av lite Ben & Jerrys. Eller så kan jag tänka mig att baka, det vore roligt, särskilt om min familj inte fick för sig att dom skulle diska samtidigt. Men det är ju också roligt att träffa dom som ska vara på Eriksdal nu ikväll, på ungdomssamling. Min plan var att se till att komma ditut när det mesta arrangerade var klart, jag kan tänka mig att bara umgås lite lugnt, till exempel över fikat. Fast fikat är ju så kort, och sen blir det andakt och sovdags, så jag borde nog komma lite innan.

Nej, jag blir tokig. Igår kände jag mig springfrisk, och var på sånt springhumör, och jag blev så glad när det stämde överens! Så när konfirmanderna hade lektion tog jag på mig springkläderna och gav mig ut, och det gick så bra! :) Kunde springa hela vägen, typ 7 km, och jag var inte död när jag kom fram. Och så har jag lite lagom träningsvärk idag, ah :) Och när jag var mitt uppe i mitt springande och lyssnade på samma musik som jag lyssnade på när jag gick till mitt jobb under dom sista veckorna innan konfan, så kom jag på att det var precis det jag har längtat efter hela våren! Och då blev jag så glad! Och jag blev så tacksam att få vara så frisk att jag kan springa och att det är så härligt, istället för att bara se det som ett jobbigt krav som dom allra flesta springturer i mitt liv har kännts som. Men tillbaka till det jag blir tokig över: Nu känner jag mig tjock och smärtande i halsen när jag sväljer! Men det kanske går över... :S Har inte känt det hela dagen, så det kanske bara är någon slags inbillning eller något annat som inte är på riktigt. Hoppas hoppas, snälla Gud!

Men till något roligare: Midsommar! :) Det bästa med mitt nuvarande jobb är att jag fick fira midsommar på Eriksdal, haha :) Även om jag hade lite ångest över en reflektion en stor del av kvällen, så kändes det bra sen när den var över! Och även om det inte blev någon Nackapromenad så blev det ju en annan promenad, med en fick paus också. Det blev inte något nattbad heller, även om jag var sugen ett tag. Nätter är underbara när man får vara vaken på tycker jag. Och tidiga mornar, bara man inte behöver kliva upp tidigt. Och det är roligt att bli övertrött, mycket kan bli otroligt roligt då. Typ fruktberhetssektliknande beteende. Och det är också härligt att vara ensam vaken för att göra och gömma små poänglappar, alldeles lugnt, lagom varmt för att solen hade börjat värma, fåglarna kvittrar, man får egen tid... Och då är det bara att härda när man inte får mer sömn än två och en halv timmar. Det var det värt.

Jag har fått info om Patrullriks nu. Men något som känns lite illa är att det jag ser fram emot mest är ledarfest, ledarcafé och ledarmässor tillsammans med Joe. Men det blir nog bättre bara jag får vara lite uttråkad och understimulerad några dagar innan. Eller åtminstone får ta av mig lite ledarroll någon vecka innan. Och samla lite energi.

Nej, nu är det nog dags att bege sig, måste ju fixa popcorn också.

söndag 15 juni 2008

Jag kommer som jag är...

Skapa i mig Gud, ett renat hjärta. Ge mig en ny frimodighet. Låt mig stanna kvar här i din närhet. Helige Ande, jag behöver Dig! Bli kvar hos mig.
Och på dig min Gud förtröstar jag.

Ah.

Idag kändes det bra att jag inte kunde prata ordentligt, det blev som en bekräftelse på att jag inte var för sjåpig igår. För när jag provade min röst hemma för mig själv så var det ju inte mer än en lösryckt sångrad nån gång ibland, och det är ju på långa vägar inte lika påfrestande för rösten som timmar av pratande med trevlighetsröst. Dessutom sa hon på apoteket att det enda man kunda göra för att bättra på en röst som vill försvinna är att vila rösten.

Just nu känner jag verkligen inte för att konfapacka. Jag känner lite mer för att städa, men packningen är mest akut, så den borde jag ta tag i först. För säkerhetsskull. Jag måste säga att jag inte känner mig sådär supertaggad som jag en gång har varit för lägret, just nu vill jag mest ha sommarlov! Och sjunka ner med en bok och en hink te som aldrig kallnar helst. Och sova bort mitt onda i halsen. Och jag som hade tänkt att vara vältränad och i mitt livs form (hrm, okej, kanske inte livs, det kan kanske bli svårt att fixa på tre veckor när man en gång har haft en form som är uppbyggd under år av slit, men nästan.) efter konfalägrets slut. Snyggast någonsin skulle jag i alla fall vara, och få alla att häpna med mina hurtiga lägervanor. Men tji fick jag, så går det om man tänker att man ska träna! Jag ska aldrig igen planera att jag ska träna, då kommer jag vara frisk för evigt :P Vilken superhuskur!

47 559

Så många samtal blev det under min karriär. Om man inte räknar med dom jag tog under utbildningen. Det är några stycken. Och av dom har två stycken varit från folk jag känner, undrar hur det står sig mot sannolikhetetn? 2/47 559=antal personer jag känner/antal personer i Sverige? Men det är för besvärligt att räkna ut hur många jag känner, så jag låter bli. Jag har förutom att pratat med två personer jag känner (ingen av dom kände igen mig) fått söka rätt på en person jag känner ("och stavar du efternamnet rätt? I N G E...). Roligt roligt :)

Men avslutet blev mycket mer snöpligt än jag hade planerat. Igår morse när jag vaknade kunde jag nästan inte prata alls, och jag funderade på om jag överhuvudtaget skulle kunna ta emot några samtal. Men det blev lite bättre under dagen, och eftersom jag ändå var tvungen att åka dit och lämna nyckelbrickan så tänkte jag att jag kan ju alltid testa och se hur det går. I början gick det, men rösten blev sämre och sämre för varje samtal, och jag insåg att den inte skulle hålla i 6 timmar. Efter en och en halv timme (varav en kvart var en rast) gav jag upp och åkte hem. Det känns lite trist att man inte kan sjuksjriva sig på helgerna, utan jag måste ringa dit på måndag morgon. Det gör att jag inte kan känna att jag har släppt jobbet helt, jag är ju liksom inte klar. Och det är lättare att sjukskriva sig för magsjuka än en strejkande hals. För halsen slutade strejka om den fick vila en stund, så när jag hade läst klart grejer på datorn och gått iväg med mina grejer och skulle säga hejdå till nån och säga att halsen inte klarade mer, då kunde jag ju prata hyfsat. Och inte minst när jag kom hem, och hade varit tyst i ungefär en och en halv timme, då testade jag rösten genom att sjunga lite, och då gick det också! Men jag försöker intala mig att det är ju ett bevis på att det verkligen gjorde skillnad om jag pratade eller var tyst, så om jag hade fortsatt så hade det ju bara blivit värre, eftersom det så tydligt blev bättre när jag var tyst. Men det är lite jobbigt, det känns som om jag har lurat nån, fast jag inte har det. Det är ju bara jag som förlorar nånting på att jag sjukskriver mig en dag, eftersom den dagen är en karensdag, och jag gjorde den bedömningen att det inte var värt att förstöra min hals mer än den redan var förstörd, samt chansa varje gång jag tog emot ett samtal eftersom jag inte visste om rösten skulle hålla eller inte. Och verkligen ta sats för att få fram ett "Listerby pizzeria, då ska vi se här!", utan att förlora rösten mitt i meningen. Mamma och pappa hade innan sagt att dom inte tyckte att jag skulle jobba för jag lät så hemsk, men tyvärr var dom i stugan när jag kom hem och behövde nån som sa "vad bra att du tog ditt förnuft tillfånga och sjukskrev dig från jobbet!". Jag fick klara det själv, men då trängdes det med replikerna jag ska leverera på måndag morgon. Men men, det är inte hela världen, och jag hade faktiskt inte klarat det hela kvällen ändå, även om jag säkert hade kunnat ta ett samtal till.

Men sen fick jag en väldigt lugn och skön kväll i alla fall, med mängder av te (som jag var smart nog att införskaffa något roligare än dom vi hade hemma på väg hem), samt Ben & Jerry´s Bohemian Rasperry och kladdkaka. Plus den Årechoklad jag hade lovat mig själv till efter avslutet. Och det intogs tillsammans med en jättebra bok! Och det är så skönt att läsa, man glömmer sina egna problem och våndor, och sätter sig in i bokens istället, skönt! Men jag måste säga att det kändes skönare i magen efter elva, när jag visste att jag var ledig på riktigt och inte bara sjukskriven. Alternativt skolkande eftersom jag inte hade sjukskrivit mig än.

Det känns inte som om jag har slutat på riktigt. Det känns som om jag ska vara ledig ett tag, men sen gå tillbaka. Och det störda är att det inte skulle kännas så hemskt att gå tillbaka, om man inte räknar med att halsen inte vill prata nu. Dom senaste dagarna har jag knappt fått nån arg kund, och det har känts som om jag är bra på det jag sysslar med. Men jag har ju alltid möjligheten att jobba där nån sommar eller så, om jag skulle vilja det, det är ganska många sommarvikarier som har jobbat där förut. För några veckor sen kändes det som att det inte fanns den möjligheten, men nu känns det, tja, varför inte? Gah, jag förstår mig inte på mig själv! Men jag behöver ju faktiskt inte bestämma mig för det än, det är ju bra i alla fall.

Och i eftermiddag blir det pannkakstårta, och nu ska jag snart gå till kyrkan. Jag ska gå fast det regnar, för bussarna var tydligen inte anpassade efter kyrktider. Om jag skulle åka buss så skulle jag behöva lämna huset typ tio i tio, men om jag går kan jag stanna kvar ända till typ fem över tio utan att behöva stressa. Till och med tio över. Och då slipper jag 45 minuters väntan innan gudstjänsten börjar. Nackdelen är väl att jag kommer vara rätt blöt när jag kommer fram, eftersom det spöregnar ute, men jag får ladda med regnkläder.

fredag 13 juni 2008

Ja må den leva!

Idag fyller min blogg 1 år, grattis! Jag känner att det var ett bra beslut av mig att skaffa den, är det något år jag har behövt en är det nog det här året! Tur att bloggtrenden kom när jag hade behov av den :) Eller i alla fall att den kom till mig då, även om jag ibland är lite efter med tekniska och internetbaserade saker, haha :P Fast inte superefter med blogg, eller det beror väl på vem man jämför med iofs.

Det känns ganska overkligt att jag slutar imorgon. Fast jag fick lite skolavslutningskänsla när jag fick ett kuvert av min coach med mitt arbetsbetyg, som jag blev väldigt glad över! :) Hon hade skrivit så fina saker, och jag lät så kompetent och bra :P Och hon sa att dom egentligen bara brukade ge ett arbetsintyg, men jag fick ett betyg ändå, yes! ;) Det störda är att nu känns inte jobbet så jobbigt. Men jag antar att det är för att jag ser ett slut på det. Men jag har lyckats vara på rätt bra humör dom senaste två dagarna, och det gör ganska mycket för hur det känns på jobbet. Om man väl börjar vara lite less så är det kört, då blir det bara värre och värre, och så blir jag arg, som jag blir så sällan annars! Men dom senaste dagarna har jag som sagt varit rätt glad och hurtig. Fast nu har min hals gett upp, ungefär samtidigt som com hem gav upp, jag är jättehes! Det var förresten ganska roligt när com hem gav upp, för inte ens deras kundtjänst funkade, om man ringde rätt nummer så sa en röst att man hade ringt fel nummer. Så då började alla ringa till oss, och helt plötsligt fick vi en kö på typ 30 pers, och tre personer i rad (och sen ungefär var femte samtal) frågade "har du numret till com hems kundtjänst". Då kändes det så roligt att kunna berätta vad som var fel! Folk blev av nån anledning glada att höra att dom inte var dom enda som hade problem. Fast i och för sig är väl det inte så konstigt, om det är många som har samma problem så läggs det väl mer energi på att fixa det än om bara en person har problem..

Men det är mindre roligt att min hals har gett upp. Den här gången gör det inte särskilt ont, det är bara det att jag inte kan prata ordentligt, och särskilt inte om jag ska ta min "trevliga röst", som ligger i ett lite högre tonläge än min vanliga basröst, haha. Nu sitter jag och hinkar te, snart har jag svalt en halv liter utan att det hann kallna (yes, framsteg!). Dessutom har jag laddat med glass. Men det blir jobbigt om jag inte blir bättre till imorgon, det skulle kännas som ett väldigt trist slut att behöva sjukskriva sig sista dagen. Och särskilt eftersom jag inte ens kan sjukskriva mig förrän på måndag då, så jag måste i såna fall ringa min coach det första jag gör på måndag morgon. Den första dagen jag trodde att jag skulle vara ledig. Så jag ska satsa på att vila och läka min hals. Och härda jobbdagen även om jag inte låter så vackert.

Nåt som känns spännande nu är att inkaleden är bokad. Den 12 oktober bär det av om jag fattade mailet rätt. Och att resan får lite mer spikat innehåll gör det hela så mycket mer spännande och roligt! :) Plus att jag är inne i en längtarbort-period nu, så det ska bli härligt att komma iväg! Det känns som att jag reser ifrån massa borden och förväntningar, vilket känns skönt. Även om det kanske bara är jag som har vissa av dom förväntningarna på mig, så går det att resa ifrån dom.

Och jag lyssnar på ny musik nu, det är så skönt med ny musik ibland! Jag kom på idag att jag sliter ut musik genom att jag lägger ner någon känsla i en låt när jag lyssnar intensivt på en låt eller skiva, och det gör att låten blir utsliten. För om jag har lagt ner tillräckligt mycket av en känsla i en låt, då har jag svårt att helt frånse den känslan när jag lyssnar på den sen. Och jag tror inte att det bara beror på att jag lyssnar för mycket på låtarna. Utan mer att anledningen till att jag tycker om en låt ofta är att den synkar bra med någon känsla jag har då, och då är liksom känslan eller stämningen eller tankarna kring låten fast. Så nu har jag ny musik som låter mig vara alldeles fri från sånt gammalt! :) Och det är en på något sätt ovanligt kravlös musik, men det kanske jag bara tycker nu. Till exempel är den här skön när jag känner mig stressad eller less eller grå:

Husch little lady, don't you worry
This is the end of a beautiful story
Sleep through the night int tomorrow morning
Your great adventures are waiting shortly