måndag 28 januari 2013

Orkester

Ikväll har jag varit på orkester. Älskade orkester. Att få spela av sig, att få vara en del av musiken, att få lägga ner sina känslor i musiken, att få släppa de känslor man inte orkar grotta ner sig i mer. Att få känna hur fingrarna gör det de ska, att få känna att det låter rätt. Att det faktiskt har låtit mer rätt från mig under den senaste tiden jämfört med till exempel för ett år sedan. Att jag inte behöver sitta och skämmas så mycket. Jag väljer att tro att det är för att jag har blivit bättre, och inte bara för att vi spelar lättare musik. Att jag vågar spela ut, att jag knappt är nervös över denna konserts solotoner.

Ikväll avslutade vi orkesterrepet med att gå och fika. Socialisera oss mera med varandra. För ett tag sedan hade det bara varit en jobbig grej, men på sistone har jag också hittat folk att ty mig till i orkestern också. Så det var så himla trevligt att sitta och småprata med folk en kväll.

Jag har kommit över den period när jag gruvade mig inför varje rep, när jag aldrig kom ihåg varför jag gjorde det förrän jag väl satt på plats och spelade. Jag har kommit över den period när jag ägnade mer energi åt att dölja att jag inte kunde låtarna än att faktiskt spela rätt. Nu längtar jag till repen och njuter av dem när jag är på plats. Det är så himla skönt att få komma iväg till en annan slags plats och använda en annan slags hjärna en kväll i veckan. En kväll som inte kräver någon planering, inte kräver några beslut, utan som bara ligger där som en rutin som jag har valt att prioritera framför det mesta andra. Jag är så glad att jag höll ut och fick komma till det här stadiet.

lördag 26 januari 2013

Jag visste inte då att ett Ja kan bli ett Nej

Hej hej. Jag lyckades bli piggare till min stora förvåning, och den här veckan har vi börjat med en så himla spännande kurs att jag orkar sitta klistrad vid fyra timmars föreläsningar om dagen. Plus labbar. Vi lär oss hur man muterar gener så att de blir som man vill ha dem. Sjukt praktiskt om man vill undersöka t ex ett specifikt protein hos en bakterie, och inte bara bra om man vill genmodifiera på läskigt sätt. En annan bra sak är att jag har lämnat in mitt JA TACK till utlandsstudier, tänk vad mycket energi jag har lagt på att vela om det där! Nu är det bara att köra och utgå från att det här blir det allra bästa som kunde hända. Skönt läge, att inte längre behöva försöka lista ut vad som är det allra bästa som kunde hända.

Något som var dåligt den här veckan var att det som inte fick hända hände. Det jag inte trodde var sannolikt, knappt möjligt. Det jag till slut har börjat våga luta mig mot rycktes undan. Det återstår att se hur totalt undanryckt det är. Tack och lov så kom J ut från sin föreläsningssal precis utanför lunchrummet när jag hade lunch igår, vilket räddade dagen. Tänk att det finns vänner vars famn man alltid kan få kasta sig i!

Ikväll har jag haft besök av M, A och P, det var väldigt trevligt och stärkande! Oj vad jag behövde det här efter veckans bryderier. Det känns väldigt skönt med helg, men lite läskigt. Antingen kan den leda till mindre ältande än i veckan, eftersom jag kommer ha en fysisk distans till det jag ältar. Risken är att jag inte kommer ifrån ältandet, men att jag på grund av den fysiska distansen inte kommer någonvart i mitt ältande. Jag hoppas jag kan få en ältandepaus.

lördag 19 januari 2013

Två fantastiskt roliga saker

Det är otroligt gott med kamomillte till orientbröd med bara smör. Och till Babel-soundtracket så blir hela känslan så rofylld och fin.

Två fantastiskt roliga saker som har hänt de senaste dagarna:

  • Jag fick platsen till Mexiko! Jag är nominerad från mitt universitet och ska nu bara bli antagen av Mexikouniversitetet, men som det låter på dem på International Office här i Umeå så brukar det gå bra om man väl är nominerad. Så bara jag inte glömmer att lämna in lappen där det står att jag tackar JA så blir jag mexikan i höst! Det var det här som lockade fram glädjetårar i onsdags, men även det här samtalsämnet som fick mig att börja storböla på lunchen i torsdags. Det är konstigt hur känslor funkar. Det är som att när det blir mycket känslor av flera slag i en så kan det slå över lite åt vilket håll det känner för när någon känsla koncentreras lite extra. Sedan nyår har jag i alla fall varit jättenervös över att jag inte ska få platsen, så nervös att min andning har påverkats när jag har tänkt på att beskedet närmar sig. Jag tror det är ett tecken på att jag verkligen vill åka.
  • Jag har köpt ett piano! Nu står det där på mitt sovrum, ikopplat och lättillgängligt, och jag kan när som helst försjunka bort i allt ifrån plinkande toner till hittepåackord till utmanande notläsning till uppspelning av sånt jag kan sedan tidigare. Äntligen.
Trots dessa två fantastiskt roliga saker så är det som att jag går lite i dvala. Det känns tråkigt. Jag vill ju vara med i allt det här! Jag vill jubla av glädje, jag vill bubbla av iver att berätta om Mexiko för alla, jag vill bubbla av iver att få träffa folk nu när jag äntligen har en helt ledig helg, jag vill orka vara med till 100% där jag är. Jag vill vilja planera in massa roliga saker att göra, jag vill känna inställningen "sova kan man göra när man är pensionär", jag vill orka vara den jag vill vara och den jag tycker att jag en gång har varit.

Det är nästan som att jag försöker hoppas på att jag egentligen bara har en liten släng av sjukdom. Känner efter riktigt noga för att kunna komma på att jag känner mig lite mer frusen än vanligt, så jag kan få tänka att "bara mitt immunförsvar har tagit tag i den här lilla infektionen så blir det bra!". Men jag känner inte så mycket sånt. Men jag hoppas att det här bara är en liten släng av trötthet, det finns ju såna också har jag hört. Jag tror att jag blir lite extra rädd för att den här lilla slängen av trötthet påminner så mycket om en trötthet som nästan aldrig ville ge vika. Ungefär som att när jag var van vid evighetsförkylningar så var det katastrof varje gång jag blev sjuk: jag visste ju att den skulle hänga kvar en månad. Men när jag blir förkyld nuförtiden blir jag inte så rädd: jag vet ju att den försvinner efter någon vecka. Nu blir jag istället rädd när jag blir såhär trött.

torsdag 17 januari 2013

Klappa sig själv medhårs

Jag har precis sett Babel. En himla bra film. Och här är fint soundtrack till den:


Passar precis min sinnesstämning nu. Trött. Jag har ägnat min lediga eftermiddag åt att svulla godis, chips och cola. Och tittat på Babel. Större lyx får man leta efter. Snart ska jag på hemgrupp hos mina grannar. Jag bävar lite inför att behöva kliva upp ur soffan och vira ut mig ur den varma filten, men är i alla fall glad att jag inte behöver gå så långt.

Idag hade vi opponering på den rapport vi har skrivit de senaste veckorna. Slitit som djur, alldeles för långa skoldagar, alldeles för lite raster. Vi fick knappt någon positiv kritik kring den. Men det är skönt att opponeringen är gjord, att fixa till rapport borde inte vara lika krävande som att göra en från grund i alla fall. Och vi får tillbaka den färdigrättad först om en vecka, så nu är jag fri för några dagar.

Idag fortsatte mitt gråtande. De jag lunchade med blev lite förskräckta när jag helt plötsligt började böla när vi pratade om hur glad jag blev igår. Jag tror det är min utmattningsgråt, som jag hade mycket när jag var yngre. Då var det ganska ofta jag ägnade en timme åt att gråta på mitt rum. När jag hade gråtit en skvätt och mamma kanske hade kommit och frågat hur det var med mig så brukade det kännas bättre. Den här gången tror jag på att klappa mig själv medhårs och gulla med mig själv så mycket som möjligt. Till exempel genom att äta snacks och titta på film en helt vanlig torsdag eftermiddag. Fast i och för sig, så vanlig är den ju inte, idag har jag ju kommit halvvägs på min utbildning (om man bortser från rättning av rapport). Det är ju värt att fira faktiskt.

Olika sorts gråt

Phu, vilken dag. Jag har gråtit av glädje, gråtit av sorg, gråtit av förtvivlan, gråtit av överväldigande ensamhetskänsla, gråtit när ensamhetskänslan minskade, gråtit av ånger hur jag kunde vara så dum som återigen är ute i en dålig sista minut. Saker som lugnade mig var förvånande nog att läsa en bra skriven projektrapport, samt att äta mörk choklad (det sista var mindre förvånande). Nu har jag pluggat alldeles för sent på kvällen, imorgon är det redovisning av projektet, och förhoppningsvis lyckas vi rätta rapporten klart. Och ännu mer förhoppningsvis kan jag reda ut den där sista-minuten-grejen, i såna fall kommer jag kunna pusta ut och glädjas på riktigt på fredag. Då ska jag berätta vad glädjetårarna kom ifrån, men nu är de fortfarande omhuldade i en sån oro att jag inte fixar att prata så mycket om det.

Förresten så lyckades jag komma i tid idag. Yes!

tisdag 15 januari 2013

När klockan inte går som man vill och en fråga om galenskap

De senaste dagarna har jag kommit för sent till skolan. Jag blir så trött på mig själv. Särskilt när det är grupparbete så att min oförmåga att säga åt mig själv på skarpen går ut över andra. Så idag skulle jag rätta till det hela. Jag bestämde mig för att vara på plats en kvart före utsatt tid, och ge mig själv ytterligare en kvart extra hemma på morgonen. Då borde jag faktiskt klara av att åtminstone vara på plats samtidigt som alla andra. Jag gick upp och åt frukost i godan ro. Njöt av tanken på att jag skulle komma i tid och inte behöva stressa. Jag plockade undan frukosten och tittade fridfullt ut genom fönstret. Där såg jag en person som sprang, kanske till bussen, kanske hela vägen till skolan.

Värst vad han hade bråttom, tänkte jag. Så tidigt! Fast i och för sig, han kanske börjar åtta eller kvart över, klockan var ju visst redan åtta. KLOCKAN VAR JU VISST REDAN ÅTTA??!!

En halv minut tidigare hade jag trott att klockan var sju. Så gick det med den morgonen när jag varken skulle stressa eller komma för sent. Jag blev både tvungen att stressa och att komma för sent. Jag blir så trött. Imorgon ska jag göra ett nytt försök. Heja mig.

Idag har i övrigt varit en bra dag. För tredje dagen i rad har jag haft med mig träningskläder till skolan, men det är bara idag jag har slutat i tillräckligt god tid för att hinna använda dem efter skolan. Jag körde bodypump. Jag älskar det här passets bicepslåt:



Den slår nog till och med Ecuador!. Eller kanske samma lycka i alla fall. Jag känner mig så otroligt cool när jag lyfter vikter till den här låten, det är nästan löjligt. Jag som inte ens brukar gilla sån här enformig musik. Och bara för att det är så löjligt att jag känner så mycket för låten så kan jag till och med anknyta till låtens enda textrad: Is everybody crazy?.

Idag har jag till och med lyckats laga mängder med matlådor och diskat. Äntligen. Hej fritid.

måndag 14 januari 2013

Bristen på garantier

Idag är  en dag då jag återigen är så trött på att livet inte har några överlevnadsgarantier. I morse när jag kom till skolan fick jag veta att den person som är ansvarig för mitt program, tillika den som hjälpte oss väldigt mycket med projektet förra veckan, tillika den som hade lovat att maila vidare hjälp under helgen (men inte gjort det, av uppenbara skäl), tillika en forskare som ägnat typ 30 år åt att försöka förstå hur en viss bakterie infekterar människor, tillika den vi sökte på morgonen för att kunna ge oss den sista hjälpen innan inlämningen av rapporten, var död. Han hade åkt skidor på isen, isen hade brustit och han hade drunknat.

Det är alldeles overkligt hur fort det kan gå. Han hann inte säga några väl valda sista ord till sin familj, han hann inte lämna över alla sina smarta teorier kring bakterien till någon, han hann inte få svaren på alla experiment han var så nyfiken på. Han hann inte förklara för vår kursansvarige hur vår opponering ska gå till, han hann inte städa undan i sitt kontor. Han missade det möte han skulle ha gått på i eftermiddags, och jag hann aldrig fråga honom om vilka kurser det skulle vara okej för mig att läsa utomlands.

Det är så hemskt, så tragiskt, så sorgligt. Och så overkligt. Och orättvist och skrämmande.

torsdag 10 januari 2013

Karamellburken

I julklapp fick jag en karamellburk. Den är helt fantastisk. Fylld av massa hårda karameller. Perfekt när sötsuget slår till. Det finns karameller i flera olika smaker, så man kan välja vad man är sugen på just då. Äter man fler än tre på rad så får man typ sår i munnen, så trots att man alltid har tillgång till något som stillar sötsuget så riskerar man inte att falla i svullarträsket. Helt perfekt.

Karameller som står i en burk och stilla väntar på att bli uppätna påminner mig om karamellburken i mormor och morfars stuga när jag var liten. Det fanns en gul burk som stod högt upp i ett skåp. Ibland tog morfar ner den och bjöd. Han brukade säga att man fick ta "ett par, tre stycken". Jag tyckte jag var ganska slug som kom på att tre var fler än ett par (i en ordagrann definition av "ett par" = två), och jag tyckte det var konstigt att morfar ens bemödade sig att säga "ett par", eftersom det var helt uppenbart att man skulle ta tre om man fick. Jag undrade om det var så att det kunde vara svårt för folk att skilja på det, om någon begränsade sig redan vid två. Av misstag liksom. Jag ställde mig mycket tveksam till det. Det här med artighet förstod jag visst inte riktigt.

måndag 7 januari 2013

Pianot

Häromdagen läste jag ut min julklappsbok. När jag var klar så kände jag mig så fylld av den att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var glad att jag var ensam hemma, för jag hade inte fixat att prata med någon. Kunde inte ens skriva ett sms. Det var som att jag hade en stor bubbla av en känsla kring mig. Jag tyckte att boken hade sagt mig något, men jag vet inte riktigt om jag gillade vad den sa. Det enda jag kom på att jag kunde göra i det där tillståndet var att spela piano. Och som jag spelade. Jag tog precis vilka toner jag ville. När den där stora känslan skavde i mig spelade jag toner som skavde, det var som att klia på något som kliar. När det skavde för mycket spelade jag toner som var försiktiga, som liksom tog hand om mig. När jag behövde skifta fokus spelade jag sånt som drog bort min uppmärksamhet från vad jag kände. Och jag som bara brukar spela mina tre, fyra låtar som jag redan kan.

På pianot stod en jordglob. Den råkade vara vänd med latinamerika mot mig. Till exempel Mexiko. Mexiko som jag har haft sån beslutsångest kring. Men när jag tittade på Mexiko samtidigt som jag spelade blev jag så sugen på att åka dit! Jag försökte hitta den stad jag har funderat på att åka till, och kände att jag ville dit. Insåg att jag letade efter "dit jag ska åka, min stad" istället för efter "den där jobbiga staden som kräver ett beslut av mig". Jag kunde knappt sluta spela, men efter en och en halv timme var jag i såpass skick att jag kunde ta mig från pianot och få i mig lite mat. Jag tänkte att jag verkligen måste skaffa mig ett piano till Umeå. Några timmar senare smsade en kompis och frågade om jag var intresserad av att köpa hennes. Wow. Det är inte helt klart än, men kanske kanske blir jag med piano inom en snar framtid!!

I övrigt så njuter jag av att vara tillbaka i Umeå. Det är jätteroligt att träffa familj och hemmavänner, men känslan av att vara hemma och bestämma över sig själv är inte illa den heller. Och idag har vi skrattat oss igenom en hel skoldag.

fredag 4 januari 2013

Årskrönika 2012

Det år som har gått har handlat mycket om att komma i balans. I alla fall är det vad jag ser när jag tittar tillbaka på det såhär i efterhand. Jag inledde året med att vara helt slutkörd, och jag gruvade mig för att komma tillbaka till Umeå och tvingas ta ansvar igen. Dessutom gruvade jag mig för en vår i Umeå, eftersom de vårminnen jag hade från staden var väldigt deppiga. Men gruvandet till trots, Umeå behandlade mig ganska bra. Första halvan av terminen var skolan extremt lugn med bara några timmars jobb per dag, och jag fick tid att ägna mig åt träning, orkester, vänner och sektionsansvar. Jag började få något slags grepp om min roll som ordförande, jag var inte längre lika osäker, jag började bli mer handlingskraftig och ha lite mer inspiration för den sektion jag drev. Jag kände att jag hade lite mer kontroll på mitt liv.

Efter några månader drogs tempot upp rejält i skolan, och stressen tilltog igen. Mycket av den inspiration jag hade fått för sektionen resulterade i aktiviteter som skulle hända på den senare delen av våren, vilket tog mycket tid. Jag började uppskatta när saker i min planering krockade, så jag inte kunde vara med på allt. Jag hade väldigt lite tid att träffa vänner, vilket gjorde att jag kände att jag dissade alla. Detta gav mig extremt dåligt samvete, vilket i sin tur gjorde att tanken på mina vänner kändes obekväm. Varje möte blev en chans att dämpa mitt dåliga samvete, mer än en chans för mig att hämta energi. Såhär minns jag mycket av min vår. Att inte kunda andas ordentligt för att jag var så stressad blev ganska normalt. Det som lyfte mig var att det var roligt att vara i skolan, men tyvärr tog plugget mycket mer tid än jag hade att ge det.

Något annat som lyfte mig var drömmarna om en perfekt lägenhet som jag hoppades att jag skulle få tag på. I den lägenheten skulle jag aldrig må dåligt, planerade jag. Dessutom drömde jag om en sommar, som förhoppningsvis skulle innebära ett intressant och givande sommarjobb. Plötsligt en dag fick jag positiva besked om både en fantastisk lägenhet och ett givande sommarjobb. Det var en lycklig dag.

Slutspurten av våren varvade jag med att vara alldeles för stressad med att göra roliga saker. Jag såg slutet på terminen, vilket gjorde att jag klarade att fortsätta ända fram. Väl framme vid min lediga vecka innan jobb var jag extremt rastlös, men tvingade mig själv att varva ner med virkning och bokläsande. Jag övade på att promenera utan något mål, och att sitta på platser och tänka tills jag hade tänkt klart och ville gå vidare.

Jobbet drog igång, och jag insåg hur trött jag var. Jag orkade knappt träffa folk under sommaren. Vissa hade jag bara enstaka chanser att träffa, vilket gjorde att jag var tungen att ta dem, men inför i princip varje möte var jag orolig att jag inte skulle orka prestera tillräckligt för att vara en god vän eller trevligt sällskap. Istället så fokuserade jag på jobb, spanskaplugg, virkande och body pump under sommaren.

Hösten kom, jag flyttade in i min lägenhet. Lycka. Energin kom tillbaka, lite i taget. Jag fokuserade på att inte ha för höga krav på mig själv. Jag hade släppt mitt sektionsansvar, jag nästan kastade det ifrån mig. I skolan lyckades jag äntligen få in riktigt bra rutiner. Jag pluggade med K nio till fem varje dag, och var ledig på kvällar och helger. Det var roligt att plugga och jag blev lugnad av rutinerna. Jag hann vila regelbundet. En bit in på hösten kom jag på att det var dumt att förvänta sig att mina vänner hade högre krav på mig än vad jag rimligtvis kunde leva upp till, och i och med det kunde jag släppa mycket av mitt dåliga samvete. Då blev det helt plötsligt så himla mycket roligare att träffa folk. Och jag hade ju till och med en lägenhet att bjuda hem dem till.

Hösten fylldes av rutiner och balans. Morfar dog, vilket rubbade balansen, men jag blev uppbackad av vänner. Senare på hösten behövde en vän mycket uppbackning av mig, och det var väldigt skönt att vara kapabel att ge den. Mina inskränkningar under hösten bestod i att jag behövde göra en sak i taget. Kontroll över min tid gjorde mig trygg. Att via sms sköta lösa planer inför senare samma eftermiddag gjorde stressad.

Hösten har också bestått i framtidsältande. Vilken inriktning ska jag välja? Ska jag åka på utbyte? Orkar jag åka på utbyte? Vill jag åka på utbyte? Får drömmen om utbyte styra vilken inriktning jag väljer? Har jag en dröm om utbyte? Även andra typer av framtidsältande ha förekommit. Ältande kring saker jag inte ens har makt att styra. När jullovet kom var jag oväntat trött, jag väljer att tro att det beror på mitt ältande.

2012 har varit ett bra år. Mitt välmåendes utveckling har gått framåt under året, och under hösten har jag trivts så himla mycket. Trivts utan att behöva göra massa spektakulära grejer, istället insett storheten hos promenader i dagsljus. Jag har lärt mig mycket om vila och balans, om hur jag själv funkar vid olika tempon i mitt liv. Dessutom tar jag med mig mina ordförandelärdomar, som också känns som att de är lärdomar för livet.

Inför året som kommer hoppas jag på att jag ska kunna bygga vidare på min balans. Jag hoppas att jag ska kunna stå även om jag blir knuffad, till exempel om mitt schema eller mina planer rubbas. Jag hoppas att jag ska kunna fortsätta leva utan för höga krav på mig, men jag önskar också att jag ska känna lite mer driv igen. Att gilla rutiner är bra, men mycket bra saker kräver lite engagemang också. Jag hoppas att mitt hjärta och min hjärna ska komma överens med de beslut jag fattar, och att dessa beslut ska hamna i god jord i de områden de rör. Jag orkar inte med något nyårslöfte, det får duga med att hoppas. Det var ju just det här med att inte ha för höga krav.