Gräset är grönare på andra sidan

Ibland känner jag för att bara släppa allting. Bara sluta dra, "nu får ni fixa det här själva! Jag orkar inte mer nu, om det är viktigt för er kan ni ju göra det, men jag orkar inte bry mig längre!" Om inte annat för att det skulle vara intressant att se vad som blev av allting. Och om andra hade mycket smidigare sätt att göra saker och ting på. Men det klarar jag inte av att göra. Ibland mest för att det är viktigt för mig, och ibland mest för att jag inte känner för att stå bredvid och titta på. Den gången jag släppte för att jag inte orkade, fast det var nåt som var viktigt för mig, då var det ingen som tog tag i det. Ingen orkade. Eller kanske ingen kände sig manad. Det var synd.

Fast jag vet inte om jag skulle vilja släppa allt egentligen. Bara i vissa stunder, när det känns för jobbigt och ingen annan verkar bry sig. Men jag skulle nog känna mig lite utkonkurrerad om alla andra tog över allt. Märkligt det där.

Jag börjar bli lite rädd för Livskraft. Det är farligt att förvänta sig för mycket av nånting, ibland kan detta nånting få svårt att leva upp till förväntningarna. Ofta kan man njuta mer av nånting som man inte har några förväntningar på, än om man sätter skyhöga förväntningar. Även om själva nöjet i dom båda fallen är detsamma så blir den totala upplevelsen olika. Och just nu känner jag nästan mer för att få fira en ordentlig jul i lugn och ro. Och få vara ledig flera dagar i rad, när andra också är lediga, utan att vara för att göra nåt speciellt, att bara vara. Och fika julkakor lite då och då i lugn och ro med farmor, läsa nån julbok, kanske åka lite skidor... Men jag skulle inte vilja byta egentligen. Jag skulle nog inte stå ut med att jobba hela nyårshelgen och fundera på vad jag eventuellt missar. Så det är nog rätt bra ändå. Men jag vill ha allt!

Gråta och drömma

Idag har jag varit ovanligt gråtmild. Jag grät när jag insåg att jag inte skulle hinna ta min promenad till birsta för att utforska dom nya affärerna innan det började skymma, sen ville jag bara bryta ihop och gråta när jag upptäckte att mitt enda planerade inköp (julklapp/födelsedagspresent till K) verkade vara slutsålt, men då tog jag mig faktiskt samman. För det skulle se ganska dumt ut att gråta på Birsta city. Förmodligen skulle folk inte veta vart dom skulle kolla, och så skulle dom gå långa omvägar och hitta något mycket intressant att titta på, på alla ställen förutom där jag var. Möjligtvis skulle någon snäll gammal dam komma fram och fråga hur det var, men eftersom mitt svar inte skulle vara nåt värre än att jag inte hittade det jag ville på affären så skulle det kännas ganska töntigt. Men så långt analyserade jag inte när jag var där, jag kan gråtreglerna för offentliga miljöer utantill i alla fall. Efter en stärkande glass så bestämmde jag mig för att ändå fråga efter det jag sökte, det kunde ju finnas en liten chans att allt inte fanns framme, och när expiditen då hittade vad jag hade letat efter i kanske tio minuter, en kvart redan, blev jag så glad att jag nästan fick tårar i ögonen igen. Väl hemma så höll jag på att börja gråta om när jag skulle berätta om min dag, särskilt då dom sorliga delarna, som hur fort solen hade gått ner och så. Nu känner jag mig stabilare, och jag kan till exempel skriva om det här utan minsta lilla tår i ögonen.

Inatt drömde jag en dröm. Jag brukar inte berätta så mycket av mina drömmar, för jag tycker själv att det kan vara så jobbigt att hänga med i svängarna i andras drömmar, ofta betyder konstiga detaljer mycket mer för drömmaren än för lyssnaren, vilket kan göra det svårt för en som lyssnare att förstå djupet i drömmen på samma sätt som den som drömde den. Men här skriver jag vad jag vill (moahaha), och det var inte en särskilt bökig dröm.

Det hela gick ut på att jag skulle äta spagetti med köttfärssås, och jag var så otroligt sugen på köttfärssåsen! Jag var med några andra, som också skulle äta samma mat, men vi hade lite olika matlådor. Vi bestämde oss för att slå ihop maten och äta tillsammans, mer från ett stort fat liksom, istället för var för sig. Jag började att värma köttfärsen allteftersom, och la den i en av matlådorna. Men när jag hade värmt klart all mat, så hade dom andra redan ätit upp all mat! Så jag fick ingenting! Det fanns spagetti kvar, men jag var ju så sugen på köttfärsen, så jag ville inte bara ha spagetti. Jag blev jättearg på dom som hade ätit upp all mat, jag gick iväg och satte mig i ett hörn och tjurade när jag hade skällt ut dom. Men det värsta var att dom inte ens verkade särskilt ångerfulla. En av dom kom efter mig och sa: "men du sitter ju bara på eniro hela dagarna, du behöver ju ingen energi". Till saken hör att den här personen tränar väldigt mycket, och väldigt hårt, det kan handla om kanske sju pass i veckan, jag vet inte riktigt, kanske mer, kanske mindre, men mycket! För att skydda mig och säga emot kom jag med ett argument som jag själv tyckte var lite tafatt, men jag måste ju säga nånting. "Men jag går faktiskt över en timme om dagen!". Det kunde ju självklart inte mäta sig med hur mycket hon motionerar, så egentligen behövde jag ju inte äta den där maten, det kände både hon och jag.

Det som kändes viktigt i den här drömmen var just det här att jag faktiskt inte har det så hemskt eller farligt, utan jag gör ju bara som alla andra gör, jag borde inte klaga. Eller vara less. Eller känna att jag behöver vila, jag stressar ju nästan ingenting längre. Då var det skönare när alla hade full förståelse för att jag faktiskt behövde ligga på min säng en halvtimme ibland och bara vila ut. Istället för "nu när du är ledig kan du väl fixa det här?"

Om att prata i telefon

När jag ska ringa ett telefonsamtal som jag egentligen inte vill ringa, typ om det är nån man inte känner sådär jättebra eller om man inte vet hur man ska förhålla sig på telefon till den personen, så har jag en hel liten procedur för mig. Det börjar med att jag tänker igenom vad jag vill och hur jag ska lägga fram det, till exempel hur mycket och vilka ursäktande eller undersökande fraser (till exempel "stör jag?", "kan du prata nu eller ska jag ringa senare?"), hur mycket och vilka trevlighetsfraser (till exempel "är det bra med dig?" för ett kort svar eller "hur är det med dig?" som inbjuder till ett lite längre svar) och viktigast av allt: hur jag ska lägga fram det jag egentligen vill. För oftast när det gäller såna samtal så vill man inte bara säga "åh vad du är bra, tänkte bara säga det och vill inte ha nåt alls av dig!". Det är oftare "kan du fixa det här?" eller "vi har planerat nåt utan dig, går det bra att vi gör som vi har tänkt?". När jag har kommit så långt i mitt planerande måste jag gå igenom inledningsfrasen igen för att försäkra mig om att jag inte har glömt bort den.

Jag slår in numret, och tvekar och tar ett djupt andetag innan jag trycker på "ring-knappen". Därefter följer ett nervöst vandrande på den lilla golvyta jag har på mitt rum, medan jag sjunger upp. Det brukar bli ungefär tonerna G,H,D. (Det där med att sjunga upp innan jag pratar i telefon är en ganska dålig ovana i mitt jobb, därför är jag faktiskt påväg att bli av med den (o?)vanan. ). Jag både hoppas att personen i fråga ska svara och inte svara, nästan mest inte svara, eftersom då skulle jag slippa samtalet då. Det brukar också bli en del stirrande i spegeln, noggrant granskande mitt ansikte, inte ovanligt kritiskt, bara ovanligt noggrannt. Ser varje liten ögonfrans. Stirrande, vandrande och plockande med småsaker tar jag mig igenom samtalet.

När jag har pratat klart och lagt på känns det fysiskt mycket lättare, det är verkligen som en tyngd som släpper. Nu har jag ringt klart kvällens måste-ringa-samtal, det känns skönt. Fast det var inte ett av dom värsta.

Ge mig ett kalt rum med en stor soffa i tack!

Vårt hus är i kaos. Dels är mitt rum så ostädat som det bara har varit en gång innan, alldeles innan studenten, vilket innebär riktigt stökigt. Då hade jag i alla fall någon ursäkt för varför jag inte hade städat, då hade så mycket att göra hela tiden. Det har jag inte nu. Som om det inte vore nog med katastrofrum, så står det kök i typ hela resten av köket. Förutom just i köket. Frysen bredvid tvn, arbets- och diskbänken på golvet i vardagsrummet, nya köksskåp på Ks rum och i hela gillestugan... Häromdagen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra (städa?! lalala...), så jag tänkte att jag skulle sätta mig ner och fundera på det. Men det blev ett problem med vart jag skulle sätta mig för att bara filosofera, eftersom stolen vid datorn var upptagen, soffan var upptagen, och köksstolarna var hårda. Och resten av sittytorna i huset antingen var uptagna av en gigantisk klädhög eller förtäckta med skåp eller flyttade till ett förråd för att ge plats åt kök. Det blev soffan ändå, även om jag behövde vara lite social då och inte kunde filosofera ifred. Men inte så länge. Jag tror jag måste städa mitt rum snart om jag ska stå ut, jag blir så trött annars, av att aldrig få vila blicken på nåt som är där det ska vara.

Mums med choklad!

Det är konstigt, att fast jag så sent som i förrgår inte trodde att jag någonsin skulle vara sugen på choklad till exempel i form av en kladdkaka igen, eller åtminstone inte den närmaste månaden, så har jag idag njutit av en bit kladdkaka med chokladglasyr till frukost, och okynnesätning av både chokladboll och chokladtäckta kolakakor. Vad fort man kan ändra sig! Visst har jag varit mätt andra gånger, och visst har jag haft svårt att tänka mig själv hungrig igen. Men ofta har jag ändå haft nån liten tanke i bakhuvudet att det kan vara bra att hamstra lite kakor för senare tillfällen (om såna möjligheter finns). Men så kände jag verkligen inte i fredags. Ändå fick jag med mig kakor hem, jag tänkte att antingen så skulle dom räcka i evigheter eller så skulle min familj äta alla. Jag är inte lika säker på det längre. Jag kanske ska gå och äta en kaka till i rätta alfons åberg-anda. (Jag tar väl en kaka, jag tar kanske två-å!)

Jag hittade lite helljus ändå

Idag känns det bättre. Eller redan igår kväll. Tack för uppmuntrande ord! Att skriva och prata av sig hjälpte. Och orkestern hjälpte till också. Var alldeles mjuk och varm i kroppen när jag hade spelat klart. Och det var inte så trist på jobbet idag, och jag fick vara med och klaga på statistiken över hur ofta man öppnar eniro.se med dom som har jobbat länge, alltså är det inte bara jag som inte hinner läsa där. Och jag har det verkligen inte värst, en som jobbar på jobbet har utbildat sig och allt, men tydligen gick det inte så bra, så han hamnade på eniro. Och nu har han använt sina studiemedel från csn klart. Det är tungt läge! Jag har ju faktiskt lite mer att se fram emot om man jämför! (För man måste alltid ha nån som har det värre än en själv för att kunna ha det bra, ehh?)

Jag fick schemat för första advent-helgen idag, och det är ganska perfekt!! Jag hinner med herman, hinner sova på lördagen, hinner med auktionen (vilket ger nästan lika mycket julkänsla som en julgran i kombination med mörkt och snö), och sen jobbar jag natt. Men inte så jättesent, så jag orkar kanske med första adventsgudstjänst, och sen hinner jag gå på julskyltningen innan jag börjar klockan fem. Perfekt! Och min smarta syster har kommit på att jag kan gå på julottan på juldagen istället för midnattsmässan på julafton, så då gör det inget att jag missar den heller! Inte lika mycket i alla fall. Och jag ska ju faktiskt på Livskraft. Ska bara bestämma seminarium, har beslutsångest. Och sen kommer Alis med familj, och då ska jag vara ledig har jag bestämt! :D Och bara det att jag kan bestämma för mig själv när jag vill vara ledig utan att kolla med nån annan är ganska lyxigt.

En annan kul grej, som redan har hänt, är att vi upptäckte ett bortglömt rum i kyrkan! Ingen hade varit där på ungefär 15 år, kanske mer, kanske upp till 30 år! Det har i alla fall inte använts på 30 år. Coolt. Och inte ens en församlingsveteran som har varit i kyrkan sen 1959 verkade ha koll på vad det var. Nu är bara frågan, finns det en vind ovanför? Det blir nästa undersökningsmoment. Spännande.

Imorgon är jag ledig, då blir det chokladbak! :D Exakt vad får jag se, kanske lite olika. Chokladen är till vårt kära hermancafe, som går av stapeln på fredag klockan 19.00. Så känner du för att frossa i choklad för ett pris som inte alls ruinerar dig så är du jättevälkommen till EFS då! Du får komma även om du bara vill undersöka vad jag bestämde mig för att baka, eller om du bara vill äta lite choklad också. Du får också komma efter 19, vi har öppet så länge det kommer folk! Typ i alla fall. Det var ingen som var sugen på att stanna kvar och städa efter ett, mystiskt nog. Men VÄLKOMMEN!

Jag har verkligen fastnat för Lifehouse. Nästa låt jag tänkte presentera är Broken.

Jag vill...

Ja, vad vill jag egentligen? Jag vill vilja starkt, massor, längta, se fram emot, sprudla, orka, till och med ha ont. Men det sista får man väl egentligen inte säga, då ångrar man sig nog sen. Men på nåt konstigt sätt känner jag att jag hellre skulle känna som den hemska helgen i januari då det gjorde ont, än nu, det gjorde till och med ont fast jag inte tänkte. Jag minns att jag var lite besviken för att jag inte kunde njuta fullt ut av min mattehelg, det var nåt som var ivägen och skavde. Men huvudsaken var att jag kände. Just nu känner jag mig på en sån jämn nivå, vilket kan vara skönt och bekvämt i måttliga mängder, men uttråkande i längden. Ge mig lite kast mellan hopp och förtvivlan, ge mig nånting att sträva efter, ge mig glädjerus och hoppläshet, spänning!

Just nu tuffar det bara på. Jag jobbar, det är skönt att vara ledig när jag är det, då sover jag ikapp lite och segar tills dagen är slut, sen går jag tillbaka till jobbet, tjänar pengar till nånting som känns väldigt långt borta och oprecist och som jag inte vet om det blir av eller om det kommer vara värt allt slit och tid, och sen måste jag försöka ta tag i nån mer långsiktig plan för mitt liv. Eller lite i taget, men det är ju så svårt att veta och passa ihop allting! Med andra människor, med egen ekonomi, med höstterminer och vårterminer som börjar där dom börjar och inte tar hänsyn till om man känner för att bli klar med nåt annat först, typ pengainsamling eller resor eller så. Så har man otur så kanske det går ett till jobbår bara för att det blev misslagom med tidsplaneringen. Gud hjälp vad ska jag göra av mitt liv?!

Hörde på radion häromdagen när dom pratade om meningen med livet. Jag tror jag har missat nåt stort och viktigt, för dom sa att många blev religiösa för att hitta en mening med livet. Men fast jag har varit mer eller mindre kristen i hela mitt liv så vet jag fortfarande inte vad själva meningen är. Vilken mening är det dom hittar då? Typ meningen med livet är Gud? Men även om den meningen funkar rest grammatiskt så säger den mig inget. Meningen att vi finns är att Gud finns? Eller vaddå? Och vad innebär det i såna fall för mig rent praktiskt? Vad ska jag göra av mitt liv då? Jag misstänker att det är nån annan mening dom hittar.

Fast jag vet egentligen inte om det verkligen är meningen med livet jag är intresserad av. I alla fall inte meningen med livet som i meningen med mänskligheten eller liv på jorden överhuvudtaget. Det jag bryr mig om är mer vad jag ska satsa på i mitt liv, hur ska jag rikta in mig när det inte längre är nån so säger åt mig vad jag ska göra, hur ska jag tänka? Jag känner att min lilla hjärna är alldeles för liten för att kunna greppa alla möjligheter och fördelar och nackdelar och beräkna vilket som väger över. Och vad som är roligast och vad som är värt allting, det tar ju både tid och pengar. Och sen pussla ihop hela år och terminer. Fast jag inte ens vet när jag vill göra vad. Eller vad jag vill.

Jag påminns om känslan jag hade när jag skulle ta studenten: att jag var påväg ut ur nåt som jag visste vad det var, och vägen gick rakt in i nån slags dimma eller mörker eller både och, så jag inte såg vart jag var påväg mot. Trots det kunde jag inte stanna eller stoppa för att undersöka, jag bara gick framåt och framåt. Det var bara att vänta och se. Nu är jag i det som var dimma tidigare, men det har bara utkristalliserat sig alldeles runtomkring mig, så jag ser bara det som är nära mig. Jag ser fortfarande inte framåt, förutom grejer som jag kanske inte ens kommer att vara med om, typ "och sen kommer det bli så snyggt i källaren, och man kommer att kunna ha det som sitt andra hem och alltid ha en egen nyckel till källaren på fickan, så man när som helst kan gå dit och bara gå på toa eller sitta och läsa eller göra vad som helst". Sen kommer den andra rösten: "när källaren blir klar är ungefär samtidigt som du tänker åka ut i världen och leva livet och inte alls vara i stan, eftersom du inte kommer att stå ut med det här livet i mer än ett år". Just ja. Glömde.

Hela tiden som är bakom mig från studenten ungefär känns också lite oformligt, medan skoltiden är ordentligt strukturerat och fint. Jag ser det så tydligt så jag önskar att jag kunde måla det, men jag tror inte jag skulle få till det som jag tänker, och då skulle jag bli så besviken. Det är som om jag bara har på halvljus fast det är väldigt mörkt ute, och jag har inget annat val än att följa vägen och se vart jag hamnar. Ibland kommer det ett vägskäl, men jag ser det inte förrän jag är ganska nära inpå, och då måste jag ta ett snabbt beslut, fast jag inte ser vad som finns längre fram på vägen. Skoltiden är klart upplyst och fin, mellan studenten och nu är det lite skumt ljus, typ nån lampa här och var på en halvdåligt upplyst väg. Och framåt och åt sidorna är det bara svart, och jag har ingen aning om vad som finns där. Men det är inte riktigt den slags spänningen jag längtar efter. Jag vill kunna ha en spänning i nuet, jag vill inte konfronteras med framtid, jag vill inte bli vuxen. Men det är ditåt vägen går, det är dit alla mina vägar går. Men dom kommer fram på olika sätt, och jag vet inte vilket som är mitt sätt.

Nu är det slut mellan oss två

Men vi skiljs som vänner. Tror jag, i alla fall uppfattade jag det så. Vi tog det över telefon, jag vet att alla säger att slutgörande ska ske ansikte mot ansikte, men det blev för bökigt. Och anledningen? Jag hade hittat nån annan. Så här gick det till: Redan igår ringde någon min mobil, men jag kunde inte svara just då, och eftersom numret var hemligt visste jag inte vem jag skulle ringa tillbaka till. Idag ringde det tydligen igen när jag hade mobilen avstängd, för när jag slog på mobilen hade jag ett meddelande på svararen. Jag lyssnade på: Hej, du kan väl ringa upp mig, jag måste prata med dig. Jag tyckte rösten lät lite trött och besviken, så redan då jag anade oråd. När jag väl ringde upp så kom vi fram till det gemensamt, vi kände att det inte skulle hålla på det här sättet. Fast jag tror inte att någon av oss tyckte det kändes särskilt kul. Men jag kan få ut mer av mitt andra alternativ, och ibland måste man ju tänka taktiskt och inte bara gå på känslor. Hejdå kära Bruksgården 2. Nu kommer jag inte tillbaka, jag är struken från vikarielistan. Jag kommer sakna er gamla. Men även om jag skulle komma tillbaka och hälsa på så skulle ni nog inte minnas mig ändå, hur behändig jag än har varit. Farväl.

Smarta shoppingslutsatser

Jag sitter och äter på en klubba som egentligen är alldeles för söt, jag mår redan illa fast jag knappt har fått i mig halva. Men är man godissugen så är man, och det var faktiskt en present. Så jag kan ju inte bara slänga den.

Nu har jag återigen hamnat i situationen där det händer mycket i mitt liv som jag tänker att "det här kan jag blogga om", men så hinner jag inte, och så blir det bara kö. Jag har i alla fall kommit fram till att jag tycker det är hemskt roligt att lura och kidnappa mina vänner, moahaha. Och det hemliga plansmidandet är typ lika kul som att sätta planerna i verket.

Men jag har inte bara lurats. Jag har ju varit i huvudstaden också! Och jag har kommit fram till en sak som känns väldigt viktigt inför mina fortsatta shoppingäventyr dom dagar man måste vara på shoppinghumör, annars blir planerna lite bortkastade. Egentligen så är det konstigt att jag inte har kommit fram till det tidigare, jag som är en så van fjällvandrare och hajkare. När man är ute och vandrar eller åker skidor en hel dag är jag alltid noga med att ha med mat, och inte bara mat, utan också choklad och annat godis, så man inte får blodsockerfall och blir trött och sur. När man shoppar en hel dag är det ännu viktigare att man inte blir på dåligt humör, för i alla fall kan inte jag shoppa om jag är på fel humör. Gå och åka skidor kan jag göra i alla fall, det är bara att ta fram segheten i kroppen. Men slutsatsen är alltså att det är lika viktigt att fylla på med snabb energi så fort man känner att blodsockret börjar hamna på fel nivåer. Och inte tänka (som jag har gjort förut): jag är inte hungrig, jag är bara less, jag ska äta om nån/några timmar. Då blir den tiden bara tråkig. Om man istället äter lite socker så blir det bra! :)

Sen har jag också kommit fram till att om man är fem personer som ska shoppa tillsammans måste man nästan våga dela på sig och gå till olika affärer ibland, för att man ska orka längre och inte behöva använda sin dyrbara energi till att vänta otåligt. Det finns ju faktiskt mobiler så man kan hitta igen varann fast man stundtals är någon affär bort.

Men stockholm var roligt :)

Ikväll är det herman, och det känns lite spännande, eftersom jag inte vet om jag skulle ha fixat nåt, till exempel en projektor och filmduk och film, eller om nån annan skulle göra det. Men jag tycker det vore väldigt dumt av mig att lova en projektor eftersom jag inte har nån aning om vart jag skulle kunna få tag på en sån. Om jag inte tänkte på den som jag trodde fanns i kyrkan, men den kan jag ju inte få igång nåt ljud på. Hm. Jag minns iofs att M sa att han kunde få tag på nåt, var det en projektor? Men då har jag för mig att jag tänkte "det behövs nog inte", så det kanske var nån annan som skulle fixa? Eller var det nåt annat han hade? Spännande som sagt. Jag tar kanske med tv med dvd-spelare, det kommer nog inte så många. Jag har nåt vagt minne av att jag och M (den långa den här gången) sa "vi kan fixa det här!", men eftersom hon befinner sig i dom norska fjordarna så är det svårt med rådgivning och påminnelse om vad vi egentligen sa därifrån. Äh, en teve, måste väl räcka!!

Gah, det känns ungefär likadant idag som motsvarande dag för ungefär ett år sen, men det ska det ju inte göra, trodde jag. Men imorgon avgörs det.