Imorgon börjar orkestern! :D Äntligen, men jag är inte i nån särskild bra form.. Men får jobba på det. Egentligen tänkte jag spela förut, men så var det så stökigt på rummet så jag var tvungen att städa först, så jag städade lite, men sen blev jag så tesugen, och sen hamnade jag här. Hm. Jaja, men kvällen är inte slut än. Det bästa av allt med orkestern imorgon är att det ska börja två cellister som gick i sus förra året, så nu är jag inte ensam med massa okända vuxna längre :) Woho! Och jag är inte den enda i cellostämman som får fuska sig igenom dom svåra delarna av noterna.
Förresten så kan jag avslöja att dom flesta i världen (okej, hela världen hade inte frågats, men folk från olika länder i olika världsdelar) skulle hellre fixa till sina svaga sidor för att nå framgång, istället för att utveckla sina starka sidor. Det känns lite tråkigt på nåt vis, då blir ju alla medelbra på allt, istället för att man har nån som är expert på en sak och en annan som är bäst på nåt annat. Fast jag vet inte vad jag skulle svara, eller jo, för framgången så skulle jag nog vilja utveckla mina starka sidor, men för det vardagliga och allmänna livet så skulle jag hellre rätta till mina svaga tror jag.
söndag 30 september 2007
lördag 29 september 2007
Back in town
Hemma nu från umeåäventyr! Det blev bättre och mer intressant och roligare än jag hade trott att det skulle bli, särskilt jämfört med vad jag trodde efter att M hade meddelat att hon var sjuk och inte kunde komma med. Det betydde att det var jag och åtta vuxna från kyrkan som åkte. Jag hade alltså ingen jämnårig kompis med mig att klamra mig fast vid vid behov, men det gick bra ändå. Kände mig ganska vuxen helt plötsligt, även om jag tyckte jag fick lite väl mycket beröm för att jag hade följt med som ensam person från salt och för att jag kunde köra bil halvvägs upp till umeå. "Det var ju jättebra att du kunde följa med från salt! Och så kunde du ju köra bilen upp också, och det var ju jättebra!" (Eh, alla andra som var med kunde också köra bilen, jag råkade bara erbjuda mig först? Ska du inte tacka M för att han körde från Docksta? :P). Närå, det är väl bra att dom uppmuntrar, hellre det än "ja, nu har du ju i alla fall fått testa på det här och vi har betalat en dyyyyr kurs för dig, hoppas du uppskattar det tillräckligt mycket!" Så sa ingen. Det påminner lite om när det blev applåder när ljudteknikerna råkade vara några tjejer. Killarna brukar ibland (eller kanske oftast, är inte säker) få ett "tack ljudteknikerna" innan tackandet går över till den som sjungit osv.
Ledarseminarierna var bättre än jag trodde att dom skulle vara, kände att jag kunde ta till mig mycket fast jag inte känner att jag leder en församling, vilket var känslan jag fick när jag såg filmer från förra året i vintras. Dock så var det en besvikelse att upptäcka att det är samma person som har gjort filmerna om Mr Bean (som jag har väldigt svårt för) som har gjort filmer som Notting Hill och Love actually (vilka är filmer som jag tycker jättemycket om för att dom är såna mysfilmer), nu måste jag kanske omvärdera Mr Bean lite, för samma person kan väl inte ha gjort både något så bra och så dåligt? ;) Men en annan sa nåt rätt intressant, "Vilket av dessa två alternativ skulle du välja för att nå maximal framgångsrikhet? 1. Att förbättra och fördjupa dina starka sidor eller 2. Att fixa till dina svagheter" Fundera på det ni så ska jag vänta till nåt senare inlägg med att avslöja vad majoriteten av världen svarade på den frågan ;)
Har väl lärt känna vår nya ungdomspastor lite mer också, i det sällskapet vi var i kändes han verligen som en tonåring, om det berodde på att medelåldern på sundsvallarna var relativt hög eller bara för att det är sån han är kan man fundera på, men när han gick omkring med sin collagetröja (istället för skjorta, som är det klassiska klädesplagget för vår andra pastor), oroade sig för att han skulle få för lite mat på restaurangen, beställde extra pommes frites till den annars så mogna maträtten spätta (där det ingick kokt potatis), frågade om det var cola light eller pepsi max dom hade på en restaurang, hade med sig en datautskrift med ett skämt på och för övrigt verkade väldigt... hmm.. lättsinnig kanske är rätt ord? så gick tankarna mer till en hungrig tonårspojke än den ansvarsfulla ungdomspastor jag har föreställt mig ska komma och lösa allt. Fast i och för sig, ansvarsfullhet har vi väl kanske så det räcker, vad vi behöver är nog massa kreativitet, engagemang, idéer och sprudlande, så det blir nog jättebra det här!
Jag har tänkt på en sak... Varför är det så naturligt att man ska vara så bra på vissa grejer, meden andra grejer mer är nån slags prestation? "Det är inte en särskilt betungande uppgift, det är ju bara att sätta sig och prata med dom nya vid fikat!" Hallå, att sätta sig vid ett bord med helt nya människor och försöka hålla igång nåt slags samtal utan att det blir pinsamt tyst tycker inte jag är en grej som man bara kan vifta bort med lillfingret för att det är så enkelt och obetungande! Då skulle jag tycka det var mindre betungande att göra nåt som var mer hjärndött men tog mer tid, typ tömma papperskorgar och säga välkommen och le. Och det här med kreativitet och idéer. Som om alla egentligen alltid satt med massa idéer men inte vågade säga dom för att dom begränsade sig själva. Tänk om man inte kommer med idéerna alls, och att man mycket hellre gör nåt där man vet vad man ska göra från början och inte behöver hitta på så mycket själv? Eller är man för outvecklande då? Vet inte, kanske har övertolkat lite och så, men ibland kan det kännas som att det som är självklart för vissa inte är så självklart för alla.. Typ som att jag skulle säga "Det är väl inte särskilt betungande, det är väl bara att plugga in och lära sig allt utantill?" Kanske inte för alla. Är inte särskilt uppretad, tycker bara det är lite konstigt. Dom som är sociala kan väl få ta åt sig äran av det och inte få det bortviftat med att "det är väl bara naturligt att vara social".
Måste bara säga tack för era uppmuntrande ord också, och ja, jag ska försöka att följa Svea rikes lag efter bästa förmåga ;)
Ledarseminarierna var bättre än jag trodde att dom skulle vara, kände att jag kunde ta till mig mycket fast jag inte känner att jag leder en församling, vilket var känslan jag fick när jag såg filmer från förra året i vintras. Dock så var det en besvikelse att upptäcka att det är samma person som har gjort filmerna om Mr Bean (som jag har väldigt svårt för) som har gjort filmer som Notting Hill och Love actually (vilka är filmer som jag tycker jättemycket om för att dom är såna mysfilmer), nu måste jag kanske omvärdera Mr Bean lite, för samma person kan väl inte ha gjort både något så bra och så dåligt? ;) Men en annan sa nåt rätt intressant, "Vilket av dessa två alternativ skulle du välja för att nå maximal framgångsrikhet? 1. Att förbättra och fördjupa dina starka sidor eller 2. Att fixa till dina svagheter" Fundera på det ni så ska jag vänta till nåt senare inlägg med att avslöja vad majoriteten av världen svarade på den frågan ;)
Har väl lärt känna vår nya ungdomspastor lite mer också, i det sällskapet vi var i kändes han verligen som en tonåring, om det berodde på att medelåldern på sundsvallarna var relativt hög eller bara för att det är sån han är kan man fundera på, men när han gick omkring med sin collagetröja (istället för skjorta, som är det klassiska klädesplagget för vår andra pastor), oroade sig för att han skulle få för lite mat på restaurangen, beställde extra pommes frites till den annars så mogna maträtten spätta (där det ingick kokt potatis), frågade om det var cola light eller pepsi max dom hade på en restaurang, hade med sig en datautskrift med ett skämt på och för övrigt verkade väldigt... hmm.. lättsinnig kanske är rätt ord? så gick tankarna mer till en hungrig tonårspojke än den ansvarsfulla ungdomspastor jag har föreställt mig ska komma och lösa allt. Fast i och för sig, ansvarsfullhet har vi väl kanske så det räcker, vad vi behöver är nog massa kreativitet, engagemang, idéer och sprudlande, så det blir nog jättebra det här!
Jag har tänkt på en sak... Varför är det så naturligt att man ska vara så bra på vissa grejer, meden andra grejer mer är nån slags prestation? "Det är inte en särskilt betungande uppgift, det är ju bara att sätta sig och prata med dom nya vid fikat!" Hallå, att sätta sig vid ett bord med helt nya människor och försöka hålla igång nåt slags samtal utan att det blir pinsamt tyst tycker inte jag är en grej som man bara kan vifta bort med lillfingret för att det är så enkelt och obetungande! Då skulle jag tycka det var mindre betungande att göra nåt som var mer hjärndött men tog mer tid, typ tömma papperskorgar och säga välkommen och le. Och det här med kreativitet och idéer. Som om alla egentligen alltid satt med massa idéer men inte vågade säga dom för att dom begränsade sig själva. Tänk om man inte kommer med idéerna alls, och att man mycket hellre gör nåt där man vet vad man ska göra från början och inte behöver hitta på så mycket själv? Eller är man för outvecklande då? Vet inte, kanske har övertolkat lite och så, men ibland kan det kännas som att det som är självklart för vissa inte är så självklart för alla.. Typ som att jag skulle säga "Det är väl inte särskilt betungande, det är väl bara att plugga in och lära sig allt utantill?" Kanske inte för alla. Är inte särskilt uppretad, tycker bara det är lite konstigt. Dom som är sociala kan väl få ta åt sig äran av det och inte få det bortviftat med att "det är väl bara naturligt att vara social".
Måste bara säga tack för era uppmuntrande ord också, och ja, jag ska försöka att följa Svea rikes lag efter bästa förmåga ;)
tisdag 25 september 2007
Såhär går det när man har för lite att göra på dagarna
Jag har inget liv, och jag börjar bli less på det nu. En vecka är lagom att göra ingenting på, men sen blir det bara jobbigt. Fast imorgon ska jag jobba på dagis, men det känner jag inte heller för, dumt nog. Men det blir nog bra när jag väl kommer dit. Men just nu känner jag mer för att hitta på nåt roligt istället. Synd bara att dom flesta andra har ett liv, och om jag försöker hitta på nåt själv slutar det bara med att jag blir sittande här alldeles för länge. Idag tänkte jag till exempel gå ner på stan och kolla vad jag kan köpa för mina presentkort. På vägen skulle jag förbi Skvadern och lämna biblar och titta på spottkonst. Jag fastnade vid datorn, borstade tänderna vid tre, och gick mot skolan sen, men eftersom jag skulle kolla på kök med mor och far klockan fem hann jag inte till stan. Men jag hann se snygg konst iaf! :)
Nyss lyckades jag övertala mig själv att städa rummet bara genom att tänka på vad jag skulle kunna skriva här för att komma på nåt eller övertala mig själv, det är bra med en blogg för mig! :P Tyvärr så kom jag på att jag skulle läsa igenom ett gammalt inlägg som aldrig har blivit publicerat först, vilket slutade med att jag läste igenom dom flesta av mina gamla inlägg, och sen var det kört. Men snart kanske jag kan slita mig.
En sak som är bra med att jag hinner bli riktigt uttråkad är att jag ser fram emot att börja jobba! Även om det kanske inte är världens roligaste jobb så kommer jag i alla fall ut ur huset och gör nåt vettigt på dagarna! Och när jag väl är ute ur huset känns det ganska bra. Idag kom jag till exempel på att jag ska till stockholm om inte alltför länge! :D Bara jag kan ta ledigt, men 2 dagar borde funka. Och den här veckan blir det inte så mycket mer tristess. Imorgon blir det jobb=pengar, på torsdag fika med J, och på fredag-lördag umeåresa med bland andra M :D Då får jag känna mig lite viktig igen, haha :P Och jag får träffa mer folk än min familj, vilket kan vara trevligt som omväxling. Nej, jag bara överdriver hela tiden, jag skyller på mitt humör, och det känns faktiskt som jättelång tid om man inte gör nånting ett par dagar. Men nu ska jag passa på att städa när jag inte har nåt vettigare att göra och har bra musik.'
(Jag har börjat få skov av prestationsångest över den här bloggen, att det ska bli så bra och kul att läsa, det är lite jobbigt. Det värsta är att jag inte vet om jag vill bli av med den, den kanske hindrar mig från att publicera alltför långa intetsägande inlägg. Men det är ju roligare att slippa en negativ känsla. Men vet inte hur jag skulle kunna bli av med känslan ändå om jag hade bestämt mig för det, så det är väl bara att avvakta och se..)
Nyss lyckades jag övertala mig själv att städa rummet bara genom att tänka på vad jag skulle kunna skriva här för att komma på nåt eller övertala mig själv, det är bra med en blogg för mig! :P Tyvärr så kom jag på att jag skulle läsa igenom ett gammalt inlägg som aldrig har blivit publicerat först, vilket slutade med att jag läste igenom dom flesta av mina gamla inlägg, och sen var det kört. Men snart kanske jag kan slita mig.
En sak som är bra med att jag hinner bli riktigt uttråkad är att jag ser fram emot att börja jobba! Även om det kanske inte är världens roligaste jobb så kommer jag i alla fall ut ur huset och gör nåt vettigt på dagarna! Och när jag väl är ute ur huset känns det ganska bra. Idag kom jag till exempel på att jag ska till stockholm om inte alltför länge! :D Bara jag kan ta ledigt, men 2 dagar borde funka. Och den här veckan blir det inte så mycket mer tristess. Imorgon blir det jobb=pengar, på torsdag fika med J, och på fredag-lördag umeåresa med bland andra M :D Då får jag känna mig lite viktig igen, haha :P Och jag får träffa mer folk än min familj, vilket kan vara trevligt som omväxling. Nej, jag bara överdriver hela tiden, jag skyller på mitt humör, och det känns faktiskt som jättelång tid om man inte gör nånting ett par dagar. Men nu ska jag passa på att städa när jag inte har nåt vettigare att göra och har bra musik.'
(Jag har börjat få skov av prestationsångest över den här bloggen, att det ska bli så bra och kul att läsa, det är lite jobbigt. Det värsta är att jag inte vet om jag vill bli av med den, den kanske hindrar mig från att publicera alltför långa intetsägande inlägg. Men det är ju roligare att slippa en negativ känsla. Men vet inte hur jag skulle kunna bli av med känslan ändå om jag hade bestämt mig för det, så det är väl bara att avvakta och se..)
måndag 24 september 2007
Jag orkar inte hitta på en fyndig rubrik som sammanfattar och knyter ihop eftersom det jag skriver inte hör ihop
Woho, jag har lyckats lägga till mer musik på min iPod utan att ta bort den som var där! :) Visste inte om det skulle gå, och eftersom datorn är tömd på den mesta av min musik så skulle det kännas lite surt om mycket av den musik jag lyssnar på skulle försvinna... Men kände att jag verkligen ville lägga till musik nu, så jag tog ett djupt andetag och testade och läste och... Det funkade :D Så nu vågar jag lägga till musik, plus att jag har ny bra musik (lifehouse, både bra texter och bra melodier!) som nu är nytillagt.
Måste bara få skryta om mina framsteg. Tidigare har jag uttryckt en viss irritation över min oförmåga att säga nej, men nu ska ni få höra! I fredags ringde dom från jobbet och undrade om jag kunde jobba fredag kväll, men jag var stark och sa nej, tyvärr jag kan inte. Senare på dagen ringde en jobbkompis och frågade om jag kunde jobba istället för henne lördag-söndag. Jag sa att jag skulle kolla upp söndagen, men att lördagen inte gick. Efter ett annat samtal ringde jag tillbaka och sa att jag inte kunde jobba. Kanske en halvtimme senare ringde dom från bemanningen och frågade om jag kunde jobba i helgen, men jag sa nej. Och imorse ringde dom också och frågade om jag kunde jobba nu ikväll, men jag sa nej igen (man måste ju få tid att äta tårta ibland också! ;)). Så nu har jag lärt mig och behöver ingen nej-terapi längre ;)
Om jag hade jobbat i söndags så hade jag kanske kunnat sett skottlossningen i skönsberg från fönstret eller balkongen, läskigt!!
Nu känner jag för att skriva nåt kul och lite lagom kort, men kommer inte på nåt roligt att skriva som inte riskerar att bara bli milslånga utlägg om min helg. Har under helgen tänkt massa fina meningar som jag skulle kunna skriva, men det är så långa transportsträckor mellan alla meningar så jag orkar inte få till det. Men jag tror jag måste slänga ur mig en massa grejer bara för att få det överstökat: Mötet i lördags gick över min förväntan, jag har blivit rödhårig på impuls, jag är glad att jag har kompisar som står ut med mig och kan hantera och omvända mig när jag är på trilskhumör, och det är roligt att folk numera bor så nära att man kan råka träffa varandra när man är ute och går. Dessa slumpartade(?) möten kan leda till mys med filtar, te, paradischoklad och massa härligt prat, lyx! :)
Jag hoppas jag har lite mer go i mig imorgon än idag så det blir av att jag tar för mig nåt mer än att logga in på msn och bli sittandes där hela dan. Fast jag hann ju med en promenad också, men annars så var det verkligen datorn hela dan :S Eh, jag tränar upp min datavana innan eniro? :P
Måste bara få skryta om mina framsteg. Tidigare har jag uttryckt en viss irritation över min oförmåga att säga nej, men nu ska ni få höra! I fredags ringde dom från jobbet och undrade om jag kunde jobba fredag kväll, men jag var stark och sa nej, tyvärr jag kan inte. Senare på dagen ringde en jobbkompis och frågade om jag kunde jobba istället för henne lördag-söndag. Jag sa att jag skulle kolla upp söndagen, men att lördagen inte gick. Efter ett annat samtal ringde jag tillbaka och sa att jag inte kunde jobba. Kanske en halvtimme senare ringde dom från bemanningen och frågade om jag kunde jobba i helgen, men jag sa nej. Och imorse ringde dom också och frågade om jag kunde jobba nu ikväll, men jag sa nej igen (man måste ju få tid att äta tårta ibland också! ;)). Så nu har jag lärt mig och behöver ingen nej-terapi längre ;)
Om jag hade jobbat i söndags så hade jag kanske kunnat sett skottlossningen i skönsberg från fönstret eller balkongen, läskigt!!
Nu känner jag för att skriva nåt kul och lite lagom kort, men kommer inte på nåt roligt att skriva som inte riskerar att bara bli milslånga utlägg om min helg. Har under helgen tänkt massa fina meningar som jag skulle kunna skriva, men det är så långa transportsträckor mellan alla meningar så jag orkar inte få till det. Men jag tror jag måste slänga ur mig en massa grejer bara för att få det överstökat: Mötet i lördags gick över min förväntan, jag har blivit rödhårig på impuls, jag är glad att jag har kompisar som står ut med mig och kan hantera och omvända mig när jag är på trilskhumör, och det är roligt att folk numera bor så nära att man kan råka träffa varandra när man är ute och går. Dessa slumpartade(?) möten kan leda till mys med filtar, te, paradischoklad och massa härligt prat, lyx! :)
Jag hoppas jag har lite mer go i mig imorgon än idag så det blir av att jag tar för mig nåt mer än att logga in på msn och bli sittandes där hela dan. Fast jag hann ju med en promenad också, men annars så var det verkligen datorn hela dan :S Eh, jag tränar upp min datavana innan eniro? :P
fredag 21 september 2007
Trött, övermätt och halsont, vad mer kan du förvänta dig än det här??
Känner mig allmänt anti just nu. Och så känner jag att jag borde sova. Men det är så jobbigt att borsta tänderna. Och så är jag alldeles för mätt (ibland kan det till och med bli för mycket hermanfika). Men jag åt i alla fall gurka på mackan, haha. Imorgon känns lite bökig, iaf på förmiddagen, också kom jag på att jag måste till kyrkan först. För det blev så stressigt att komma ut därifrån efter herman, tycker inte om att stressa, särskilt inte på fredagkvällar, då ska man få vara lugn. Men i och med att man blir mer och mer ledare och resten av herman blir mindre och mindre jämfört med mig så blir det mer och mer ansvar på fredagkvällar och mindre och mindre släppa allt och totalslappnaav. Synd. Men imorgonkväll blir det lugnt i alla fall, scones och te och film. Jippiejippiejippie!!! Även om jag inte känner mig särskilt sugen på att äta nåt nu. Men te är ju gott. Och så kan jag gå mycket eller i alla fall halvmycket imorgon, så magen hinner kännas tom ett tag.
Känner mig en aning asocial, iaf på vissa plan. Men andra känner jag att jag jättegärna umgås mycket med, bara jag får göra det på ett opretantiöst sätt, typ att inte göra nånting tillsammans och så. Det känns också som att dagarna bara rullar på framåt och framåt och jag har inte riktigt nånting att sikta mot. Trist. Men jag har inte så bra förutsättningar just nu för att känna mig peppad eller på bra humör, så nu ska jag sova.
Känner mig en aning asocial, iaf på vissa plan. Men andra känner jag att jag jättegärna umgås mycket med, bara jag får göra det på ett opretantiöst sätt, typ att inte göra nånting tillsammans och så. Det känns också som att dagarna bara rullar på framåt och framåt och jag har inte riktigt nånting att sikta mot. Trist. Men jag har inte så bra förutsättningar just nu för att känna mig peppad eller på bra humör, så nu ska jag sova.
Förlåt.
Jag sitter och läser och gråter vid datorn. Känner mig dum, och gråter för andras skull. Fast det var mest förut jag var dum, är bättre nu. Faktiskt. Det låter som nån ful bortförklaring, men eftersom jag känner mig dum nu så skulle jag inte vilja göra om det. Jag är inte perfekt nu heller, men jag är inte lika hemsk längre. Jag kanske kan bortförklara det med att jag inte förstod? Jag vet inte om det håller. Kanske. Förlåt. Fast det var längesen. Men ändå. Och det är inte riktigt utrett, iaf inte ansikte mot ansikte. Kanske via en tredje part, men inte det värsta. Jag hoppas att det inte känns för dig längre. Men du verkar inte sur i alla fall, men ibland kan man ju bli förvånad över hur lätt det är att låta bli att visa vad man tänker och känner. Önskar jag kunde gottgöra på nåt sätt, men vet inte hur. Förlåt.
Blixtförälskad i en storm
Storm
How long have I been in this storm
So overwhelmed by the ocean's shapeless form
Water's getting harder to tread
With these waves crashing over my head
If I could just see you
Everything will be alright
If I'd see you
The storminess will turn to light
And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
I know everything is alright
I know you didn't bring me out here to drown
So why am I 10 feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Cause I'm so used to live underneath the surface
If I could just see you
Everything will be alright
If I'd see you
The darkness will turn to light
And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
I know everything is alright
Everything's alright
Everything's alright
//Lifehouse
How long have I been in this storm
So overwhelmed by the ocean's shapeless form
Water's getting harder to tread
With these waves crashing over my head
If I could just see you
Everything will be alright
If I'd see you
The storminess will turn to light
And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
I know everything is alright
I know you didn't bring me out here to drown
So why am I 10 feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Cause I'm so used to live underneath the surface
If I could just see you
Everything will be alright
If I'd see you
The darkness will turn to light
And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
I know everything will be alright
I know everything is alright
Everything's alright
Everything's alright
//Lifehouse
torsdag 20 september 2007
Första dagen på resten av mitt liv
Man brukar ju säga att idag är början på resten av sitt liv, men för mig var det igår som var början på resten av mitt liv. Jag ringde och kollade upp om jag var tvungen att jobba på eniro i två år om jag skrev på kontraktet, men till min glädje så fick jag veta att jag kunde säga upp mig när jag ville, men "det är ju schyst om man säger till en vecka innan eller så". Jarå, klart det är, jag hade gått med på det även om jag var tvungen att säga till en månad innan! Så då sa jag JA till enirojobbet. Provjobbningen på W & T var bara pinsam, oftast kunde kunderna mer än vad jag kunde. Och det kändes ganska hopplöst att plugga in alla märken och produkter tills jag skulle börja på riktigt, om jag skulle få det överhuvudtaget. När jag hade provjobbat i tisdags så sa han som äger butiken att han skulle vilja se mig provjobba igen (men han rodnade ganska mycket när han sa det, så jag funderade på om han egentligen ville säga att jag inte platsade där, men jag vet inte), och att jag skulle komma tillbaka på torsdag eftersom jag skulle jobba på bruksgården på onsdagen. Men eftersom jag kände själv att jag inte platsade på W&T (jag kan bara vara ute, men jag kan inga produkter, är för snål för att köpa massa dyrt och lånar hellre ihop eller använder det jag har) så sa jag alltså ja till eniro, och efter myyyycket ångest så ringde jag wått & tårrt igår. Först kom jag till fel affär, sen var inte chefen där, men han skulle ringa upp. Jag gick med ännu mer ångest, en klump i magen och illamående på stan och väntade på att han skulle ringa. Jag vågade knappt skriva ett sms, för då skulle jag inte vara redo när han ringde, och det kändes jobbigt att vara trevlig eller vara hängiven åt nåt, kunde knappt bry mig om nåt annat än att vara beredd för telefonsamtalet. Ledsen ni som blev drabbade! Vad säger man liksom, "eh, jag vill inte jobba hos er längre fast jag var så intresserad förut så jag sökte fast ni inte ens behövde nån, och jag tänker ta ett annat jobb som jag inte har berättat om"? Men det hela gick bra, han tog det bra, och om min rodnadteori stämde så lär han ha blivit lite lättad. Och jag var trevlig och sa tack för att jag fick chansen och han var trevlig och sa nåt i stil med att det var bara kul eller ingen fara eller det var ju självklart eller nåt sånt. Det gick bra iaf. Och sen kände jag hur lättnaden kom, allt det tunga släpppte, jag kände mig inte illamående, och jag kunde tänka på andra igen :)
Sen på kvällen skaffade jag äntligen mitt friskiskort, och premiärtränade, men jag blev inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Men det var rätt kul, härligt att träna till musik som passar! :D Och jag skulle ju orka cykla hem sen, så det var ju bra att jag inte var död.
Så nu är jag redo för den höst jag har planerat för: att jobba och träna! Jag tänker bli rik och vältränad ;)
Och snart är det dags för oss att göra om köket! :) Vi ville ha grönt, men det finns typ ingen grön mosaik!!! Så då ska vi ha röd mosaik istället :) Jag tror det blir bra, och jag hoppas på en fondvägg vig trappan som är vit med vinröda snirkelblommor, jag hoppas att det finns! Och att resten av familjen går med på det.. :P Men mamma lät inte helt omöjlig på det, och bror bryr sig inte, och pappa går nog med på mycket iaf.
Idag firade vi Es 18årsdag med picknick på norra berget. Mysigt mysigt med tjocka tröjor och filtar. Och sittunderlag i botten för att undvika urinvägsinfektion. Men till slut blev det för kallt ändå, så då var vi tvugna att ge oss. Men vi satt fint med utsikt över hela stan, och vi åt goda laxpiroger, couscoussallad och spenat- och fetaostmuffins. Och så efterrätt såklart. Och för att förstärka picknickfeelingen samt för att hålla värmen lite bättre så drack vi varm choklad. Kunde inte blivit bättre! :)
Och nu är jag inte arbetslös längre, bara ledig!!! :D
Sen på kvällen skaffade jag äntligen mitt friskiskort, och premiärtränade, men jag blev inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Men det var rätt kul, härligt att träna till musik som passar! :D Och jag skulle ju orka cykla hem sen, så det var ju bra att jag inte var död.
Så nu är jag redo för den höst jag har planerat för: att jobba och träna! Jag tänker bli rik och vältränad ;)
Och snart är det dags för oss att göra om köket! :) Vi ville ha grönt, men det finns typ ingen grön mosaik!!! Så då ska vi ha röd mosaik istället :) Jag tror det blir bra, och jag hoppas på en fondvägg vig trappan som är vit med vinröda snirkelblommor, jag hoppas att det finns! Och att resten av familjen går med på det.. :P Men mamma lät inte helt omöjlig på det, och bror bryr sig inte, och pappa går nog med på mycket iaf.
Idag firade vi Es 18årsdag med picknick på norra berget. Mysigt mysigt med tjocka tröjor och filtar. Och sittunderlag i botten för att undvika urinvägsinfektion. Men till slut blev det för kallt ändå, så då var vi tvugna att ge oss. Men vi satt fint med utsikt över hela stan, och vi åt goda laxpiroger, couscoussallad och spenat- och fetaostmuffins. Och så efterrätt såklart. Och för att förstärka picknickfeelingen samt för att hålla värmen lite bättre så drack vi varm choklad. Kunde inte blivit bättre! :)
Och nu är jag inte arbetslös längre, bara ledig!!! :D
torsdag 13 september 2007
I've got the power
Igår var en riktigt konstig dag. Och det har fortsatt idag. Det började väl i tisdags. Eller måndags, hela veckan har varit speciell, längtar till herman imrogon då saker och ting bir som vanligt (det vill säga tidsoptimism, stress, kanske lite ångest, fast förhoppningsvis inte, vi börjar ju vänja oss vid att det löser sig, men iaf fika, disk och andakt.. mmm... :)). Igår började det med att jag gick ner på stan för "intervju" på wått & tårrt. Det gick ut på att chefen där berättade hur han ville att butiken skulle skötas och inte skötas, och det enda jag fick fram var nånting halvtaffligt om goretex. Det kändes som om allt gick ut på att han ville säga "det är inte så lätt som man tror lilla gumman, men okej, om du verkligen tror att du är nåt så kan du ju få komma och provjobba nån gång nästa vecka så får jag se om du kan nåt. Och du får den här chansen bara för att jag är så snäll, jag tror egentligen inte att du har vad som krävs för att jobba här." Jaja, jag ska tillbaka på tisdag, vi får se hur det går...
Efter den pratstunden övervägde jag om jag skulle hem eller inte innan nästa intervju. Jag åkte hem, men kom på att jag hade glömt nyckeln, så då gick jag ner till stan och åt där. Jag gick vidare till Nacksta för enirointervjun, och möttes av en väldigt trevlig person, som "aldrig hade sett så bra betyg som mina" och hade hört att jag var "ambitiös, lugn, positiv, framåt, engagerad..." (mm, give me some more smör please!). I slutet av intervjun som inte var särskilt djup eller jobbig sa hon att hon trodde att jag "skulle passa perfekt" och att jag "hade glimten i ögat". Då var jag tvungen att berätta om W&T, och hon verkade så besviken, för jag skulle ju passa så bra där och så. Jag kände mig med andra ord mer välkommen på eniro än på W&T. Fast jag har alltid tänkt att det vore roligare att jobba på W&T, eftersom då får jag hålla på med nåt som jag är intresserad av, och det är mer varierande och man får röra på sig mer och så. Jag vet inte vad jag ska göra, får vänta och se efter mitt provjobbande.
Efter eniro skulle jag bort till fresks och kolla på kakel till köket, det ligger jättelångt bort i Nacksta! Sen skulle jag skynda mig till jobbet, och efter jobbet skulle jag gå hem, när jag kom hem blödde min tå och jag hade gått nästan 24 km. Då var jag trött och förvirrad. För till råga på allt så ringde han som har intervjuat mig på kontorsfixarna (och som jag tycker om, för han har hela tiden varit så snäll och låtit mig gå vidare, plus att han har en härlig norrländsk dialekt) och frågade hur det hade gått. Jag var tvungen att berätta för honom också om mitt "svek" i form av W&T, och han lät så besviken så jag fick jättedåligt samvete. Här har han jobbat med att få fram nån, och lagt ner massa timmar på det, och så säger jag, njaaa, jag veet inte, när jag väl får jobbet. Plus att han är ju en underhuggare till eniro, så även om dom inte lät arg eller besviken på mig så kanske dom lät det gå ut över honom... :S
Inte nog med det, idag var jag på dagiset, och där verkade dom jättedesperata. Det kändes rätt skönt att det inte var jag som hade varit desperat först där, för omväxlings skull, och nu kunde jag verkligen säga utan särskilt dåligt samvete att jag hade andra jobb på gång men att jag kunde komma när jag inte hade nåt annat för mig. Dom kan bara vara tacksamma över att jag kommer överhuvudtaget, eftersom det var dom som sökte mig och inte tvärtom.
Och nu ska jag iväg och jobba på Bruksgården snart. Från att känna sig helt arbetslös har jag nu helt plötsligt 4 jobb på g, varav jag är garanterad två och det är en stor sannolikhet att jag fr jobba mer på det tredje. Ojojoj, jag vet inte hur jag ska hantera det här, det var lättare att vara desperat och säga "jag gör vad som helst, när som helst.... snälla får jag jobba lite?". Eller iaf så kunde jag den rollen bättre. Det värsta är nog övergången, nu tror alla att jag är desperat, men jag har egentligen makten.
Efter den pratstunden övervägde jag om jag skulle hem eller inte innan nästa intervju. Jag åkte hem, men kom på att jag hade glömt nyckeln, så då gick jag ner till stan och åt där. Jag gick vidare till Nacksta för enirointervjun, och möttes av en väldigt trevlig person, som "aldrig hade sett så bra betyg som mina" och hade hört att jag var "ambitiös, lugn, positiv, framåt, engagerad..." (mm, give me some more smör please!). I slutet av intervjun som inte var särskilt djup eller jobbig sa hon att hon trodde att jag "skulle passa perfekt" och att jag "hade glimten i ögat". Då var jag tvungen att berätta om W&T, och hon verkade så besviken, för jag skulle ju passa så bra där och så. Jag kände mig med andra ord mer välkommen på eniro än på W&T. Fast jag har alltid tänkt att det vore roligare att jobba på W&T, eftersom då får jag hålla på med nåt som jag är intresserad av, och det är mer varierande och man får röra på sig mer och så. Jag vet inte vad jag ska göra, får vänta och se efter mitt provjobbande.
Efter eniro skulle jag bort till fresks och kolla på kakel till köket, det ligger jättelångt bort i Nacksta! Sen skulle jag skynda mig till jobbet, och efter jobbet skulle jag gå hem, när jag kom hem blödde min tå och jag hade gått nästan 24 km. Då var jag trött och förvirrad. För till råga på allt så ringde han som har intervjuat mig på kontorsfixarna (och som jag tycker om, för han har hela tiden varit så snäll och låtit mig gå vidare, plus att han har en härlig norrländsk dialekt) och frågade hur det hade gått. Jag var tvungen att berätta för honom också om mitt "svek" i form av W&T, och han lät så besviken så jag fick jättedåligt samvete. Här har han jobbat med att få fram nån, och lagt ner massa timmar på det, och så säger jag, njaaa, jag veet inte, när jag väl får jobbet. Plus att han är ju en underhuggare till eniro, så även om dom inte lät arg eller besviken på mig så kanske dom lät det gå ut över honom... :S
Inte nog med det, idag var jag på dagiset, och där verkade dom jättedesperata. Det kändes rätt skönt att det inte var jag som hade varit desperat först där, för omväxlings skull, och nu kunde jag verkligen säga utan särskilt dåligt samvete att jag hade andra jobb på gång men att jag kunde komma när jag inte hade nåt annat för mig. Dom kan bara vara tacksamma över att jag kommer överhuvudtaget, eftersom det var dom som sökte mig och inte tvärtom.
Och nu ska jag iväg och jobba på Bruksgården snart. Från att känna sig helt arbetslös har jag nu helt plötsligt 4 jobb på g, varav jag är garanterad två och det är en stor sannolikhet att jag fr jobba mer på det tredje. Ojojoj, jag vet inte hur jag ska hantera det här, det var lättare att vara desperat och säga "jag gör vad som helst, när som helst.... snälla får jag jobba lite?". Eller iaf så kunde jag den rollen bättre. Det värsta är nog övergången, nu tror alla att jag är desperat, men jag har egentligen makten.
tisdag 11 september 2007
Wanted
Hjälp, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har gått vidare till sista steget på eniro, till intervjun med eniros chef, så där verkar det gå bra. Dit ska jag på intervju mellan min intervju på W & T och mitt jobb på Bruksgården. Och nyss ringde någon från ett dagis i Timrå, som jag aldrig har pratat med, och frågade om jag kunde jobba imorgon. Eh, hur fick ni tag på mig?? Tydligen så jobbar nån jag känner där, och hon visste att jag sökte jobb. Men hon hade inte pratat med mig om det. Jag vet inte om jag vill jobba på ett dagis! Fast nu kanske jag får träna extra mycket på att säga nej då... Men innan jag har något mer jobb garanterat så känner jag att jag inte kan säga nej till ett jobb som erbjuds mig. Men efter imorgon vet jag inte alls hur det ser ut.
Jag känner mig alldeles förvirrad, för nån vecka sen så kändes det inte som om nån egentligen ville ha mig, det handlade mest om min förmåga att nästla mig in och övertala, och den är inte sådär jättebra, iaf inte vad jag vet. Nu känns det som att alla vill ha mig (kanske en överdrift, men jag är lite i chock just nu), och eftersom jag har verkat desperat så tror alla att jag vill till dom. När jag egentligen bara vill ha ett fast jobb där jag får jobba så nära 100% som möjligt och där jag slipper alla dom här inhoppen med kort varsel. Dagiset verkar bara vara inhopp med kort varsel, eniro verkar vara mycket sånt, och W & T verkar vara lite jobbtid. Men det sistnämnda verkar roligast. Fast mest nervöst inför. Eniro kanske ger mest jobb. Fast jag är bara garanterad att det som mest blir 39 timmar i veckan, men inget minimum. Och nu känns det nästan som om jag har fått både jobbet på eniro och det på Wått & Tårrt, så det kan hända att jag blir jättebesviken imorgon om dom säger "tyvärr....". Jaja, nu är jag lite nerlugnad iaf.
Jag känner mig alldeles förvirrad, för nån vecka sen så kändes det inte som om nån egentligen ville ha mig, det handlade mest om min förmåga att nästla mig in och övertala, och den är inte sådär jättebra, iaf inte vad jag vet. Nu känns det som att alla vill ha mig (kanske en överdrift, men jag är lite i chock just nu), och eftersom jag har verkat desperat så tror alla att jag vill till dom. När jag egentligen bara vill ha ett fast jobb där jag får jobba så nära 100% som möjligt och där jag slipper alla dom här inhoppen med kort varsel. Dagiset verkar bara vara inhopp med kort varsel, eniro verkar vara mycket sånt, och W & T verkar vara lite jobbtid. Men det sistnämnda verkar roligast. Fast mest nervöst inför. Eniro kanske ger mest jobb. Fast jag är bara garanterad att det som mest blir 39 timmar i veckan, men inget minimum. Och nu känns det nästan som om jag har fått både jobbet på eniro och det på Wått & Tårrt, så det kan hända att jag blir jättebesviken imorgon om dom säger "tyvärr....". Jaja, nu är jag lite nerlugnad iaf.
Tidsfördriv för att slippa göra nåt vettigt...
Åh, jag kan verkligen inte motivera mig själv! "Jag tror jag skulle passa jättebra hos er på ... för att jag är så otroligt bra på allting så att jag söker alla jobb jag hittar eftersom jag är desperat, så ni ska inte känna er utvalda på nåt sätt för att jag söker hos er! Men kan jag få komma och tjäna lite pengar nu?" Inte charmfrasen riktigt... Förra veckan var jag jätteduktig, jag sökte jobb på jobb, och satt inte vid msn nånting, bloggade inte när jag skulle söka jobb, och läste inte ens andras bloggar då. Det kan ha blivit några partin Kungen, men man kan ju inte begära för mycket! Nu är det ingen som verkar vara vid msn fast dom är inloggade, och jag precis läst igenom alla bloggarna på min lista en andra gång sen jag kom upp ur sängen för tre timmar sen. Det var ingen som hade uppdaterat igen, men däremot fanns det en kommentar som jag inte hade läst. Woho! Eh, jag har ett liv?
Men jag tror att en anledning till att jag har svårt för motivationen till jobbsökandet är att jag har två jobb halvt på g. Det känns jätteskönt, men jag vet ju inte om jag klarar mig hela vägen i uttagningsprocesserna. Igår hade jag en superflyt-dag vad gäller jobbbsökande, jag gick vidare från intervjun till eniro (ja, jag vill "jättegärna" sitta och säga eniro118118Norakanjaghjälpatillmednåt?), och när jag gick in på Wått & Tårrt med en ansökan (ganska uppgivet, det kändes inte som om det skulle ge så mycket, men jag tänkte att jag lika gärna kunde dumpa den där när jag hade varit så duktig att skrivit ett brev), så bad han mig komma tillbaka på onsdag så vi skulle kunna prata mer ostört. Fast jag vet inte hur mycket jobb det var, men han kallade det "extrajobb", så inte hur mycket som helst tror jag... Och eniro är en timanställning, så då vet jag inte heller hur mycket jag får jobba. Kanske går att kombinera? Men först måste jag ju få jobben, det är ju inte alls säkert än. Så det är nog bäst att jag söker lite fler...
Men jag tror att en anledning till att jag har svårt för motivationen till jobbsökandet är att jag har två jobb halvt på g. Det känns jätteskönt, men jag vet ju inte om jag klarar mig hela vägen i uttagningsprocesserna. Igår hade jag en superflyt-dag vad gäller jobbbsökande, jag gick vidare från intervjun till eniro (ja, jag vill "jättegärna" sitta och säga eniro118118Norakanjaghjälpatillmednåt?), och när jag gick in på Wått & Tårrt med en ansökan (ganska uppgivet, det kändes inte som om det skulle ge så mycket, men jag tänkte att jag lika gärna kunde dumpa den där när jag hade varit så duktig att skrivit ett brev), så bad han mig komma tillbaka på onsdag så vi skulle kunna prata mer ostört. Fast jag vet inte hur mycket jobb det var, men han kallade det "extrajobb", så inte hur mycket som helst tror jag... Och eniro är en timanställning, så då vet jag inte heller hur mycket jag får jobba. Kanske går att kombinera? Men först måste jag ju få jobben, det är ju inte alls säkert än. Så det är nog bäst att jag söker lite fler...
lördag 8 september 2007
Ge mig lite film tack! (och lite bonusfunderingar...)
Jag känner för att ha ett filmliv ett tag. Jag sitter här för mig själv i halvmörkret framför datorn, tuggandes chilinötter och hinkandes te, och känner mig inte alls filmlik. Det saknas lite spänning och saker som händer. Såg precis In good company, och där är det en av huvudpersonerna som är 26 år, men har en superkarriär, och är chef på annonsavdelningen för nån stor tidning. Sen får han sparken, så han blir arbetslös, men det blev ett lyckligt slut för honom, för han ville egentligen inte hålla på med det han gjorde, så sen sitter han med fetlönerna han har fått och funderar på vad han vill göra. Det är ingen brådska med ett nytt jobb, så när han blir erbjuden ett jättebra jobb som nästan är lika bra som det han fick sparken från, så kan han tacka nej till det eftersom han inte vill. En ganska flashig form av arbetslöshet, ja tack, det tar jag gärna emot.
Fast imorgon om en vecka så kommer jag få känna mig lite som i en film, A walk to remember. Jag ska sitta och läsa repliker till en teater i en ring (dom sa inget om mitt ansikte igår, så jag antar att det funkade. Så jag ska bli skådespelerska. Jag har fler repliker än gånger jag ska spela cello, så jag blir inte så mycket musiker som jag trodde. Plus att dom förväntar sig att jag "bara ska spela lite cello" så ska dom säga om det ska vara lite gladare eller ledsnare osv. Eh, jag har typ aldrig improviserat fram nåt, jag spelar bara efter noter.... Och om det ska bli bra och ska spelas upp för folk och man inte ska behöva skämmas och det dessutom ska passa in i teatern och alla ska vara nöjda och glada..? Hmm, undrar hur det ska gå och hur pinsamt det blir...), fast jag inte kan nånting om teater och alla andra är värsta intresserade pch erfarna, och det gör Landon i den filmen också. Han klarade det bra när han väl hade bestämt sig för att anstränga sig, och dessutom lärde han känna sitt livs kärlek, undrar hur det kommer gå för mig? Ett filmslut? Tja, förmodligen inte, men man vet ju aldrig innan man har testat. Och i filmer så slumpar det sig alltid så bra, men om man bara sitter hemma hela dagarna blir det svårare för nånting att hända. Så då får jag stå ut med lite ångest över att alla är jätteproffsiga och jag inte kan nånting och att jag kommer ta för mycket kritik personligt istället för konstruktivt. Det blir kanske kul också.
(Åh vad jag låter bitter, nu förstör jag min image, haha. Men jag känner mig inte så bitter.)
(Sådär, nu blev det lite bättre, (och där hade jag velat göra en tungsmiley, men den ser så ful ut så jag låter bli. Men du kan ju tänka dig den där, bara inte hur den ser ut. Men ironin som jag inte riktigt får fram utan att beskriva den med ord. Och nu har jag jättekul, eller ganska i alla fall, jag borde nog sova nu.) )
(Nä, nu läste jag igen, och jag lät inte så bitter som jag trodde. Men jag lät ändå inte som jag vill låta. Jag lät alldeles för... hmm... Det lät som om jag förväntade mig att bara för att jag går utanför dörren ska jag få en filmversion av mitt liv, och jag ska träffa mitt livs stora kärlek. Eller som att jag är med i den här teatergrejen bara därför. Men så är det inte, men jag orkar inte formulera om mig.)
(Och bara en sak till.. Jag upptäcker nu att jag skriver annorlunda när jag vet att det är andra som läser, läskigt! Iaf så känns det annorlunda, språket och så, det kanske inte märks, vet inte. Det var riktigt obehagligt, eller intressant, det beror på hur man ser det, men man tänker ju att man ska vara sig själv hela tiden och rakt igenom, och om man då låter en småsak som vem som läser bloggen påverka en sån obetydlig detalj som med vilket tonfall man skriver så är det ju inte så bra kanske? Eller? Jag känner inte att jag lider av det. Inte nu i alla fall, i såna fall bara för att det "inte borde" vara så. Men då är frågan också om jag skriver som jag gör nu för att det tar över för att det liksom är "starkast" i mig, eller om det bara var för att det råkade komma sen? Om det hade varit tvärtom ordning liksom, vilka som hade börjat läsa, hur hade det blivit då? Eller handlar det bara om humör just nu? Det märks kanske om ett tag. Då kanske jag har kommit fram till nånting också. Märkligt det här...)
Fast imorgon om en vecka så kommer jag få känna mig lite som i en film, A walk to remember. Jag ska sitta och läsa repliker till en teater i en ring (dom sa inget om mitt ansikte igår, så jag antar att det funkade. Så jag ska bli skådespelerska. Jag har fler repliker än gånger jag ska spela cello, så jag blir inte så mycket musiker som jag trodde. Plus att dom förväntar sig att jag "bara ska spela lite cello" så ska dom säga om det ska vara lite gladare eller ledsnare osv. Eh, jag har typ aldrig improviserat fram nåt, jag spelar bara efter noter.... Och om det ska bli bra och ska spelas upp för folk och man inte ska behöva skämmas och det dessutom ska passa in i teatern och alla ska vara nöjda och glada..? Hmm, undrar hur det ska gå och hur pinsamt det blir...), fast jag inte kan nånting om teater och alla andra är värsta intresserade pch erfarna, och det gör Landon i den filmen också. Han klarade det bra när han väl hade bestämt sig för att anstränga sig, och dessutom lärde han känna sitt livs kärlek, undrar hur det kommer gå för mig? Ett filmslut? Tja, förmodligen inte, men man vet ju aldrig innan man har testat. Och i filmer så slumpar det sig alltid så bra, men om man bara sitter hemma hela dagarna blir det svårare för nånting att hända. Så då får jag stå ut med lite ångest över att alla är jätteproffsiga och jag inte kan nånting och att jag kommer ta för mycket kritik personligt istället för konstruktivt. Det blir kanske kul också.
(Åh vad jag låter bitter, nu förstör jag min image, haha. Men jag känner mig inte så bitter.)
(Sådär, nu blev det lite bättre, (och där hade jag velat göra en tungsmiley, men den ser så ful ut så jag låter bli. Men du kan ju tänka dig den där, bara inte hur den ser ut. Men ironin som jag inte riktigt får fram utan att beskriva den med ord. Och nu har jag jättekul, eller ganska i alla fall, jag borde nog sova nu.) )
(Nä, nu läste jag igen, och jag lät inte så bitter som jag trodde. Men jag lät ändå inte som jag vill låta. Jag lät alldeles för... hmm... Det lät som om jag förväntade mig att bara för att jag går utanför dörren ska jag få en filmversion av mitt liv, och jag ska träffa mitt livs stora kärlek. Eller som att jag är med i den här teatergrejen bara därför. Men så är det inte, men jag orkar inte formulera om mig.)
(Och bara en sak till.. Jag upptäcker nu att jag skriver annorlunda när jag vet att det är andra som läser, läskigt! Iaf så känns det annorlunda, språket och så, det kanske inte märks, vet inte. Det var riktigt obehagligt, eller intressant, det beror på hur man ser det, men man tänker ju att man ska vara sig själv hela tiden och rakt igenom, och om man då låter en småsak som vem som läser bloggen påverka en sån obetydlig detalj som med vilket tonfall man skriver så är det ju inte så bra kanske? Eller? Jag känner inte att jag lider av det. Inte nu i alla fall, i såna fall bara för att det "inte borde" vara så. Men då är frågan också om jag skriver som jag gör nu för att det tar över för att det liksom är "starkast" i mig, eller om det bara var för att det råkade komma sen? Om det hade varit tvärtom ordning liksom, vilka som hade börjat läsa, hur hade det blivit då? Eller handlar det bara om humör just nu? Det märks kanske om ett tag. Då kanske jag har kommit fram till nånting också. Märkligt det här...)
fredag 7 september 2007
Mjäkjag
Gahhh, jag måste lära mig att säga nej! Jobbet ringde nyss:
-Hej, kan du tänka dig att jobba ikväll?
-Nja, jag vet inte, jag tror inte det går, jag har lovat att vara ledare för en grej, tyvärr...
-Jaha, ja, då blir det ju svårt, vad synd. Och med så kort varsel så är det ju svårt.
-Ja, precis, om jag hade vetat det lite tidigare hade det kanske gått att leja bort, men det blir lite svårt nu.
-Ja...
-Men, alltså, vad är det för tider, det kanske skulle gå, om du verkligen inte hittar nån annan så kan du ju ringa tillbaka och så kan jag se vad jag kan göra.
-Det är tolv till halv nio. Jag har redan ringt många, jag började redan igår med att ringa runt, och det är ingen som kan.
-Nähä.. Jamen, det går nog bra att jag jobbar, det fixar sig!
-Åh vad snällt!
-Eller, förresten sa du 12, jag har ett möte klockan ett som jag inte kan flytta på.
-Hur länge håller det på?
-Jag vet inte, kanske en timme.
-Kan du komma komma två då?
Det slutade med att jag jobbar från halv tre till halv tio, halv tre för att jag skulle hinna från fikat till jobbet, och halv tio för att hon hade sagt fel. Nu sitter jag och ångrar mig djupt och undrar varför jag inte höll fast vid att jag var upptagen ikväll, jag hade ju till och med fått det att låta som om det bara var för nån annans skull jag var upptagen, och inte för att det bästa jag vet är herman! Men jag hinner kanske smaka nån bulle och vara med på andakten iaf, och träffa lite folk. Det är bra. Men det blir ju inget bodyjam heller. Och så blir det ingen eriksdal nu på morgonen heller, för jag orkar inte stressa hela dan!
Men jag jobbar iaf med en trevlig tjej, det är bra, hon är jätteduktig och man känner sig lite otrevlig mot dom gamla när man jobbar med henne eftersom hon går omkring och kramar alla hela tiden, men hon är fd sommarvikarie hon också, och hon är trevlig mot mig. Och det ger ju faktiskt pengar, så tillsammans med dom gånger jag ska jobba nästa vecka så kommer jag väl få en tusenlapp i slutet av oktober. Efter skatt till och med. Men det känns fortfarande inte så bra... Jaja, jag lär väl mig till nästa gång... Men nu kom jag på, jag tjänar nästan ett friskiskort! :) och det enda jag ger upp är en halv hermangång och ett bodyjam som jag ändå inte visste om jag ville gå på. Kanon! Jag som har känt mig så snål för att köpa ett, men nu kan jag se det som att den här jobbgången hade jag lika gärna kunnat vara utan, eller dom här pengarna, och då gör det inget att dom går till nåt som inte handlar om att överleva just den månaden. Skönt. (Åh vad jag behöver den här bloggen till sånt här. Vända på grejer tills det blir bra.)
-Hej, kan du tänka dig att jobba ikväll?
-Nja, jag vet inte, jag tror inte det går, jag har lovat att vara ledare för en grej, tyvärr...
-Jaha, ja, då blir det ju svårt, vad synd. Och med så kort varsel så är det ju svårt.
-Ja, precis, om jag hade vetat det lite tidigare hade det kanske gått att leja bort, men det blir lite svårt nu.
-Ja...
-Men, alltså, vad är det för tider, det kanske skulle gå, om du verkligen inte hittar nån annan så kan du ju ringa tillbaka och så kan jag se vad jag kan göra.
-Det är tolv till halv nio. Jag har redan ringt många, jag började redan igår med att ringa runt, och det är ingen som kan.
-Nähä.. Jamen, det går nog bra att jag jobbar, det fixar sig!
-Åh vad snällt!
-Eller, förresten sa du 12, jag har ett möte klockan ett som jag inte kan flytta på.
-Hur länge håller det på?
-Jag vet inte, kanske en timme.
-Kan du komma komma två då?
Det slutade med att jag jobbar från halv tre till halv tio, halv tre för att jag skulle hinna från fikat till jobbet, och halv tio för att hon hade sagt fel. Nu sitter jag och ångrar mig djupt och undrar varför jag inte höll fast vid att jag var upptagen ikväll, jag hade ju till och med fått det att låta som om det bara var för nån annans skull jag var upptagen, och inte för att det bästa jag vet är herman! Men jag hinner kanske smaka nån bulle och vara med på andakten iaf, och träffa lite folk. Det är bra. Men det blir ju inget bodyjam heller. Och så blir det ingen eriksdal nu på morgonen heller, för jag orkar inte stressa hela dan!
Men jag jobbar iaf med en trevlig tjej, det är bra, hon är jätteduktig och man känner sig lite otrevlig mot dom gamla när man jobbar med henne eftersom hon går omkring och kramar alla hela tiden, men hon är fd sommarvikarie hon också, och hon är trevlig mot mig. Och det ger ju faktiskt pengar, så tillsammans med dom gånger jag ska jobba nästa vecka så kommer jag väl få en tusenlapp i slutet av oktober. Efter skatt till och med. Men det känns fortfarande inte så bra... Jaja, jag lär väl mig till nästa gång... Men nu kom jag på, jag tjänar nästan ett friskiskort! :) och det enda jag ger upp är en halv hermangång och ett bodyjam som jag ändå inte visste om jag ville gå på. Kanon! Jag som har känt mig så snål för att köpa ett, men nu kan jag se det som att den här jobbgången hade jag lika gärna kunnat vara utan, eller dom här pengarna, och då gör det inget att dom går till nåt som inte handlar om att överleva just den månaden. Skönt. (Åh vad jag behöver den här bloggen till sånt här. Vända på grejer tills det blir bra.)
torsdag 6 september 2007
Från blinddate till Hollywood?
Imorgon ska jag på blinddate! Eller nästan iaf. Jag är inte hundra på kriterierna. Jag ska träffa nån som jag inte vet hur han ser ut, på ett café. Fast jag har pratat med honom på telefon. Och så har han med sig en tjej. Henne har jag inte pratat med på telefon. Eller överhuvudtaget faktiskt. Anledningen till att jag ska träffa dessa två mystiska personer är att dom vill ha nån som spelar cello i en teater som dom ska regissera. Och då fick dom tag på mig, och nu vill dom se om jag ser ut som några andra av skådespelarna, eftersom min roll är att vara huvudpersonerna i nåt minne eller nåt sånt. Vilket innebär att jag inte bara ska spela cello, jag ska även ha repliker :O Så nu blir jag skådespelerska också. Jag kanske slutar i Hollywood. Eller så håller jag mig till hermandraman efter det här, vi får se. Fast jag vet ju inte om jag är tillräckligt lik än, så jag vet inte om jag får vara med. Men det vore en kul grej! I såna fall har vi premiär i april, så ni kan boka in redan nu att komma då och kasta rosor eller nåt, haha ;)
Men innan mitt utseende ska granskas så kanske jag ska ut till Eriksdal och jobba. Kul! Om jag inte känner mig som ett litet barn som ska försöka leka vuxet och hjälpa till med saker hon egentligen inte kan. Men jag kan faktiskt nånting, bara nån säger vad jag ska göra. Jag kan skrapa, måla, ta bort kitt (eller hur det nu kan tänkas stavas, det uttalas som shit), och säkert slipa och spika om det skulle behövas, men det kanske är lite mer känsligt om det skulle bli fel. Bara jag slipper måla tavlor eller koka kaffe så är jag glad! :)
Och så är det bullbak på kyrkan imorgon kväll, så om nån känner sig sugen på bullar så är det bara att dyka upp vid sju så får man vara med och baka! Kommer man mycket senare kanske man bara får äta, och då tappar man ju halva charmen. Så varmt välkommen till EFS och bullar!
Men innan mitt utseende ska granskas så kanske jag ska ut till Eriksdal och jobba. Kul! Om jag inte känner mig som ett litet barn som ska försöka leka vuxet och hjälpa till med saker hon egentligen inte kan. Men jag kan faktiskt nånting, bara nån säger vad jag ska göra. Jag kan skrapa, måla, ta bort kitt (eller hur det nu kan tänkas stavas, det uttalas som shit), och säkert slipa och spika om det skulle behövas, men det kanske är lite mer känsligt om det skulle bli fel. Bara jag slipper måla tavlor eller koka kaffe så är jag glad! :)
Och så är det bullbak på kyrkan imorgon kväll, så om nån känner sig sugen på bullar så är det bara att dyka upp vid sju så får man vara med och baka! Kommer man mycket senare kanske man bara får äta, och då tappar man ju halva charmen. Så varmt välkommen till EFS och bullar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)