Nu är det bara att göra precis likadant 9 gånger till!

Idag fortsatte jag att jobba. Två veckor till, slutspurten nu! Jag gruvade mig lite innan jag kom till jobbet. Tyckte att jag kom på massa saker som hade blivit fel innan jag gick på semester, tyckte att jag hade glömt bort vad jag höll på mig. Men ganska snabbt kom jag in i jobbandet igen, och så fick jag grönt ljus: Nu när du har gjort det här med ett prov så är det bara att göra precis likadant med alla andra! Skönt att få göra om saker som jag faktiskt har lärt mig, men lite gruvsamt eftersom det tog två veckor för mig att ta mig igenom ett prov, och nu ska jag ta mig igenom 9 prov på lika lång tid. Ja ja, hellre för mycket att göra än för lite i alla fall.

Just nu lyssnar jag på en fin låt:


Och det bästa av allt är att jag lyckas lyssna på den, uppskatta den, känna med den, men inte försöker lura mig att jag känner såhär just nu. Trots att jag säkert har känt ungefär såhär förut så försöker jag inte återuppleva känslan, trots en vacker låt. Jag tror minsann jag gör framsteg.

En sån dag. Släpkärror och Top Model.

Idag har jag lärt mig att koppla på ett släp på bilen och att backa med det. Jag ser fram emot när jag själv får gå in på macken och hyra släp som jag kopplar på som om jag inte har gjort annat i mitt liv. Triumferande kunna förklara för uthyraren vilken sladd just min (fast egentligen mammaa och pappas) bil behöver.

Förutom lärt mig släpvagnens djupa hemligheter har jag inte fått mycket gjort idag. Planen var att bära grejer, men efter alldeles för få och okvaltitativa sömntimmar trodde jag inte att jag skulle klara av en bilresa på tjugo minuter utan att kräkas, så jag stannade hemma. Till min stora sorg, jag hade sett fram emot att få bära. Sov några timmar till, tittade på två avsnitt av Top Model.

De senaste två dagarna har jag sett ungefär lika mycket tv som jag har gjort totalt den senaste månaden tror jag.  Och det mesta var Top Model. Jag har nog inte så mycket till tv-smak. Mina favorit-tv-program är Top Model och Pappas pengar. Ett program för tonårstjejer som drömmer om att bli modeller, och ett barnprogram. Men kanske är det bra avbrott när omgivningen förväntar sig att man ska växa upp i alla andra områden.

Igår träffade jag barndomsvänner för grillning och utgång. Än en gång blev det en väldigt trevlig kväll trots att jag egentligen bara ville gå och lägga mig innan jag gav mig av. Nu längtar jag bara efter att känna mig sprudlande pepp i förväg också, att jag ska våga tro att jag faktiskt kommer att orka pressa fram mer än tomma fraser man borde säga för att inte vara otrevlig, krystade leenden och skratt en halv sekund för sent. För uppenbarligen så klarar jag ju sociala tillställningar då och då.

Sol och spring och sommar

Idag har jag avnjutit sommarlov. Jag tog cykeln ut till Alnö, till den fina gården där jag har varit på läger nästan varje sommar sen jag var åtta. Jag cyklade ner till vattnet, det kan knappt kallas strand, men det går att bada. Och att sola. Och man slipper allt folk. Jag badade, jag solade, jag läste bok. Åt couscous-sallad och kladdkaka. Knappt ett moln störde mig. När jag tröttnade svidade jag om och sprang den spring- och promenadrunda som hör ihop med gården. Avslutade med ett dopp i havet. Klädde på mig, satt en stund i solen och pluggade lite spanska. Sen kom mamma med sallad och choklad, och efter att vi hade ätit började vi bära möbler i gården. Gården är såld, och nu ska alla möbler sorteras och säljas. Ett sorgligt jobb, men det känns fint att få vara delaktig. Och fint att få vara där ända in i sluttampen. Och perfekt att jag ska fylla ett hem samtidigt som gården ska tömmas. Nu fick jag en tjuvtitt innan loppisen som ska vara. Och det är roligt att bära saker, att få använda kroppen på riktigt, istället för bara på låtsas på gymmet. När det var färdigburet för dagen åkte vi hem, och jag hade till och med anledning att baka, vilken lycka!

Ah en sån dag. Fler av såna här och jag kan nog bli utvilad till slut ändå. När det enda oförutsägbara beror på min egen vilja, till exempel om jag vill springa klockan tre eller kvart i tre. När jag kan åka hemifrån precis när jag vill, jag behöver inte oroa mig för att komma för sent eller för tidigt. När jag får pausa i det jag gör med gott samvete, och vill jag ägna några minuter åt att bara stirra rakt ut i luften så går det bra. Inte ens ett samtal att känna något ansvar för att det ska hållas igång. När jag inte behöver tänka på något annat än här och nu. Välbehövligt. Nu ska här sovas.

Att fylla ett huvud och ett hem

Jag sitter och försöker plugga spanskagrammatik, men hamnar vid datorn och tittar på Guatemalabilder istället. Jag skulle hellre vara där och plugga spanska i värmen och med närheten till äventyr än här hemma i kylan. Båda roligare och extremt mycket mer lärorikt. Och så önskar jag att jag hade ork till äventyr.

Men idag var jag i alla fall på loppis! Jag fröjdades bland alla småsaker, som jag för en gångs skulle faktiskt behöver. Man får falla för fina grytor och mattor och handdukar och annat smått när man behöver fylla ett hem med sånt. Fast när jag var där och chockat tittade på min överfyllda korg så fick jag för mig att det inte kunde vara så nödvändigt med så mycket saker. Så jag försökte hejda mig, vilket jag ångrar lite nu i efterhand. Jag tröstar mig själv med att jag faktiskt kan åka tillbaka och köpa den där blommiga stekpannan om jag inte kan sluta tänka på den på några dagar.

Igår pluggade jag spanska hela förmiddagen, sen ställde jag om i huvudet till thailändska och gick på thaimarknad. Det var roligt! Mycket som smakade som Thailand, och jag fick mycket fina flashbacks. Tjuvlyssnade på massor av thai, men vågade inte prata själv. Dumt. Men förhoppningsvis får jag ny chans att prata thai i höst, då jag kanske kanske får thaibesök! Hoppas hoppas!!

You are the only one I've met who's God only know's. I liked you the first time I met you and it grows and grows and grows.

Jag orkar inte riktigt ta tag i allt som måste göras, så jag sitter och dricker kaffe med ryggen åt allt stök. Presskannekaffe, det smakar Umeå. Det smakar hemma. Jag har lite saknads-ont-i-magen och längtar tills det är hösttermin på riktigt. Och så längtar jag tills det är ordning i lägenheten.

Igår började jag till slut packa upp en låda med köksgrejer. Den har stått färdigpackad under min säng i två år, så jag kom på att det kanske kunde vara fräscht att diska av grejerna först. Då kom jag på att jag inte hade något diskmedel här. Sen kom jag på att jag kunde låna lite från korridoren. Jag gick dit, men väl där kom jag på att det var lika bra att köpa ett eget, jag behövde ju ändå ett eget, och det blir kladdigt att bära en öppnad diskmedelsflaska i väskan. Jag plockade på mig lite frukostgrejer och gick ut för att handla. Då kom jag på att jag inte hade några pengar med mig, så jag gick tillbaka till lägenheten för att hämta plånboken. Då kom jag på att jag hade glömt att ta med mig smöret från korridoren, så jag gick och handlade diskmedel och mackor, sen gick jag tillbaka till korridoren för att hämta smör. Till slut var jag redo att diska. Då kom jag på att diskborsten fortfarande låg i korridoren. Då blev jag så less att jag gick och la mig. I morse kom jag på att jag inte hade någon aning om i vilken låda jag skulle kunna hitta någon slags smörkniv, så jag struntade i smöret ändå. Tur att jag inte flyttar så långt i alla fall.

Lägenheten

Jag sitter i min alldeles egna lägenhet nu. Den som jag har drömt om så otroligt länge och intensivt, och som är min nu. Jag har ett eget kök. När man tittar ut från mitt vardagsrumsfönster kan jag se ganska långt. Så långt att man ser vyn i olika skikt, olika färger för olika långt bort. Jag ser skogar, en äng och mera skogar. Och antydan till berg, eller åtminstone kullar. Och så ser jag en parkering och en pizzeria också. Och en gatlampa. Och solnedgång.

Jag har längtat efter att se utsikt så att den skiktar sig. I Umeå finns det knappt några berg, så det är sällan jag kommer så högt upp att jag får någon utsikt. Men nu gör jag det. Massor med himmel ser jag också. Jag sitter med mitt stora fönster öppet på vid gavel och tittar på utsikt och ignorerar flyttlådsstöket bakom mig.

Inne i lägenheten är det minst lika fint som jag minns det, om inte finare. Köket var större än jag mindes, hallen var större än jag mindes. Köket är så ljust och fint, och mitt alldeles egna. De extra sängar jag inte ville ha ska någon komma och ta bort åt mig. Det fanns en fuktskada i taket, men medan jag hänger i Sundsvall kommer jag få det fixat. Det mig rabatt på hyran på en månad. Sitter inte helt fel! Jag kommer få välja nya golv i hela lägenheten, och en ny tapet.

Det som tar emot lite nu är att packa upp de lådor jag, K och A nyss hetspackade ner, men tack och lov så behöver jag inte göra det fort i alla fall. Lite i taget till bra musik, så ska det nog bli bra. Lika bra att börja nu kanske.

Bröllopsfestligheter

Jag har varit på bröllop i helgen. Fint var det, med alltifrån släp på brudens klänning till häst och vagn från kyrkan. Sen en fest med massa spanska och svenska, jag både förstod och kunde prata lite spanska till min stora förtjusning. Tal som ledde till tårar. Dans halva natten, svett som forsade. Roligt. Återseende av släkt. Återseende av min barndoms stuga. Erbjudande om att pussa en groda. Brunch innehållandes lax och nybakade wienerbröd. 130 mil i bil = massor med timmar.

Nu är jag trött. Imorgon börjar min sista jobbvecka. Jag tror jag behöver sommarlov. Nu går min trötthet ut över min kommunikativa förmåga, det är som att jag inte längre vet hur man för ett normalt samtal, om det inte är ett trevlighetssamtal med lätt bekanta på jobbet. Det är tråkigt när saker som brukar ge energi helt plötsligt kräver mer energi än det ger. På lördag är min första lediga och oplanerade dag på tre veckor. Det ska bli otroligt skönt. Jag undrar om jag är vek som gång på gång blir så trött att jag inte klarar av normala saker längre.