Mattepassionen

Har börjat med min repetitionskurs av matte nu, känns roligt! Har avklarat ett slutprov av fem, och nu är jag dessutom klar med den tråkigaste delen, det känns bra! Det som är kvar nu tar ju säkert lite längre tid eftersom det är mer att tänka, men hellre tänka lång tid än att traggla sig igenom sånt som känns onödigt.

Jag sitter och väntar på att en leveransrapport av ett sms ska komma. Det är ju mycket möjligt att det bara är lite segt i telefonnätet, men såklart så börjar min hjärna tänka ihop alla möjliga mer eller mindre sannolika scenarion. Inte så uppmuntrande scenarion. Det här är ett sånt sms som jag väldigt gärna vill ska komma fram!

Jobbet igår kändes rätt bra, bättre än jag hade förväntat mig. Trots att jag anade att min kollega var lite stressad, men jag inte var det, så kände jag ändå att jag kunde jobba på och göra saker i princip hela tiden, och jag slapp den där känslan av "vaddå, det finns väl ingenting att göra nu?" medan alla andra springer runt som galningar och stressar över allt som måste göras. Phu. Hoppas på samma lycka idag, snart är det dags.

Jobbuppladdning

Snart är det slut på mitt sommarlov. Imorgon börjar jobbet på riktigt, och jag tvingas vara lite seriös och gå och lägga mig i tid (till exempel inte halv sex på morgonen som i torsdags "kväll") och inte planera in alltför mycket stora aktiviteter (till exempel tunnbrödsbak), eftersom jobbet tar mycket tid. Med tanke på att mitt senaste år har varit ungefär lika kravlöst som ett sommarlov på många sätt så är det kanske inte så konstigt att jag inte känner mig så överpepp på morgondagen och mitt mer ansvarsfulla liv. Vad lyxigt det är med ett år på folkis där man bara får skämma bort sig själv!

Fast jag ska väl egentligen inte klaga, jag ville ju jobba mycket. Vill spara pengar, idag har jag ägnat mycket tid åt letande bland olika spanskaskolor i Guatemala. Då krävs ganska mycket pengar. Just nu känner jag mig jättepepp på att åka, måste bara bestämma mig för min prioritering av olika delar av resan. Språket kommer på prio ett, men ska man sen satsa på att se mycket saker eller att jobba och komma in i ett sammanhang? Skönt att jag inte behöver bestämma mig nu, jag kan låta funderingen ligga och gro.

Igår var det bröllopsparty framför teven med Kungliga mazariner och tårta. Jag som har varit så less på den här bröllopshysterin tyckte faktiskt det var riktigt trevligt att titta på bröllop, och blev rörd till tårar av det fina i att de lovade varandra evig trohet och Daniels nervositet och tårar. Fint! Dagen avslutades med sex and the city-flärd med film, högklackat, accentfärg och fina drinkar på stan, roligt roligt! :)

Andra dagen på jobbet känns jobbigare än första. Första dagen har man inte så mycket förväntningar på sig, andra dagen har man mer förväntningar men kanske inte mycket mer kunskaper. Imorgon är andra dagen...

Och så har sommarperioden av mitt liv kommit igång

Har varit duktig och kollat lite på andrahandsboende till hösten. Fanns faktiskt något intressant, imorgon när jag är lite fräschare i huvudet ska jag nog skriva ett mail och försöka övertyga ägaren om att jag är den som behöver det där rummet allra mest och att jag är allra bäst lämpad att bo där av alla människor i hela världen. Kan bli lite klurigt att formulera på ett övertygande sätt.

Den här veckan har varit bra. Har sysselsatt mig med mycket saker, mycket bra sätt att undvika saknad! Studentfirande, ett lyckat överraskningsbesök, vernissage, chokladbiskvibakande och sånt där härligt prat som varar natten lång. Bra början på sommaren! :) Idag har jag varit hos tandläkaren och äntligen fått lite cred för vad jag har slitit med tandtråd under de senaste åren, yes!

Så länge jag håller mig sysselsatt hålls saknaden i schack, men så fort jag får lite för lång stund över så saknar jag folkislivet och männsikorna jag lärde känna på min fina folkis. En kväll för en vecka sen var helt förskräcklig, då grät jag som ett litet barn i min mammas famn, tills hon övertalade mig att gå och lägga mig och lovade att hon skulle komma och hålla om mig och sjunga den sång jag alltid ville höra när jag var liten och grät. Detta gråtanfall, utlöst av ett telefonsamtal, berodde på en klump av saknad, en klump av dåligt samvete, och en klump som berodde på insikten av vad dessa två första klumpar skulle resultera i. Tur att mammor aldrig slutar vara mammor!

Jag hoppas på att jag ska hålla mig aktiv den här sommaren, och jag börjar ana att det nog ska gå ganska bra. Hittills har jag planerat mycket jobb, 12 HP sommarkurser, skogsutflykter, läsa på svenska, läsa på spanska, umeåresa, gävleresa, springa, sola, bada, inte sitta så mycket vid facebook som senaste veckan, laga kläder, ordna receptpärm, lösa höstboendefrågan och såklart umgås med alla hemmavänner! Trots det känner jag mig lite stressad av en helt oplanerad dag imorgon, men det ska väl lösa sig. Det känns bra att ha en lista att välja bland.

En aning mer mogen

Phu, min första jobbdag är avklarad, vilket känns skönt. Känns också skönt att jag är ledig i två veckor nu innan mitt egentliga schema drar igång. Ska bara lyckas undvika att bli inringd så är de kommande veckorna fulländade ;)

Inför jobbdagen var jag inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Det berodde nog till stor del på att jag natten inför jobbet drömde att jag inte var den enda nya på jobbet, och det bästa allt var att 3-4 stycken av mina arbetskamrater var folk från min fd klass. När jag vaknade insåg jag att dessa människor faktiskt bor massa mil från mig, så att sannolikheten att jag skulle få träffa gamla klassisar och ha bibeldiskussioner på arbetstid var ungefär noll. Men jag hade i alla fall en positiv känsla där på morgonen, det var trevligt.

Dessutom insåg jag att jag hade mognat. Dels att jag kunde tacka ja till allt kaffe som erbjöds (jag drack hela två koppar utan att få ont i magen!), men också att jag har mognat socialt och modmässigt. Jag kände så stor skillnad mot förra gången jag kom till samma äldreboende, direkt från gymnasiet och hade inte tvingats umgås med andra männsikor än såna som var som jag själv. Den här gången kunde jag anstränga mig mer för att hitta vägar in i samtal, även om det inte är saker jag pratar om normalt. Dessutom insåg jag att det värsta som kunde hända inte var så farligt, att känna sig lite bortkommen ibland är inget man dör av. Åh vad jag är glad att jag har gjort lite olika grejer efter gymnasiet!

Något annat som gör mig glad är att det redan är inplanerat lite besök till och från skolvänner. Längtar längtar, idag var jag tvungen att gråta en skvätt efter ett telefonsamtal med skolvän, det känns uppmuntrande att det inte behöver dröja en evighet innan vi ses igen!

Igår blev vissa saker och ting mer verkligt, och jag känner mer som jag borde känna inför dessa saker och ting. Skönt att upptäcka att jag har kvar någon moral och samvete, även om det inte är den roligaste känslan.

Avslut och dumheter

Igår var den stora dagen. Den dagen jag har gruvat mig för länge, som har gett magont och tårar, och som fick mig att tappa aptiten flera dagar i förväg. Sista dagen på skolan. Första gråtattacken kom av stämningen när det spelades musik, nästa kom lite i panik när jag insåg att jag precis var i färd med att säga hejdå till männsikor jag inte visste om jag skulle träffa igen, och sen kom den värsta: att säga hejdå till de människor jag vet att jag kommer träffa igen, men inte så ofta som jag vill. Riktigt nära vänner som jag inte vill lämna! Hur ska man bestämma sig för att det är färdigkramat och dags att åka egentligen? Kanske tur att man hade en mamma som ville komma iväg... Men när tårarna väl hade lagt sig så råkade min kära mor säga nånting om att det var vackert där vi körde, och det räckte för att jag skulle inse hur lyckligt lottad jag har varit som fått bo i en sån vacker natur ett år, och hur mycket jag skulle sakna den.

Under dagen försökte jag ibland tänka på att det var något sånt här jag längtade efter för ett år sedan, jag ville känna mig helt förkrossad över att tvingas lämna något som hade varit jättebra, bara för att få ha haft det jättebra. Den tanken tröstade faktiskt lite, även om den inte lugnade mina tårar något.

När jag till slut kom hem kom det besök från Italien, vilket innebar att jag inte fick ligga deprimerad i min säng hela dagen, utan tvingades ut och vara social och trevlig. Jag kände mig som en jetlaggad utbytesstudent ungefär, som inte orkade hänga med i den spännande blandningen av italienska, engelska och svenska, men jag tröstar mig med att man inte måste ge ett gott intryck till alla man möter alltid.

Under veckan som har varit har jag tyckt att det var dålig prioritering att sova. Men jag har lyckats hålla mig hyfsat pigg ändå, till min stora förvåning. Kaffe är bra. I måndags var klassen i storstan Östersund och hälsade på lärare, lekte i solen och åt sommarens första riktiga mjukglass. En otroligt härlig dag, och fint med en sån dag som sista klassaktivitet!

Jag har gjort nånting riktigt dumt, som jag inte trodde att jag skulle göra. Sånt som man inte ska göra, inte får göra. Det värsta är kanske att jag inte ens ångrar mig så mycket som jag borde göra. Läskigt vad man är kapabel till, det är alltid så mycket lättare med moral när man inte är i situationer själv.

Jag tror att idag är årsdagen för den första dagen när jag inte kände bara hemlängtan från Thailand. Eller så är det nästa vecka. Jag minns att jag reagerade över den känslan, så jag vet att den kom sent, men ändå känner jag nästan bara nostalgi när jag tänker på Thailand. Tänk vad hjärnan kan omkonstruera! Men åh vad jag vill tillbaka till skolan, det tror jag inte bara är konstruerat av hjärnan!

You'll be with me like a handprint on my heart

I've heard it said
That people come into our lives for a reason
Bringing something we must learn
And we are led
To those who help us most to grow
If we let them
And we help them in return
Well, I don't know if I believe that's true
But I know I'm who I am today
Because I knew you...

Like a comet pulled from orbit
As it passes a sun
Like a stream that meets a boulder
Halfway through the wood
Who can say if I've been changed for the better?
But because I knew you
I have been changed for good

It well may be
That we will never meet again
In this lifetime
So let me say before we part
So much of me
Is made of what I learned from you
You'll be with me
Like a handprint on my heart
And now whatever way our stories end
I know you have re-written mine
By being my friend...


För ett par veckor sen höll jag en andakt om det här bland annat. I mina förberedelser insåg jag verkligen att under de senaste två åren verkligen har dykt upp människor i mitt liv som har hjälpt mig från eller genom jobbiga tider, jag kan namnge flera stycken som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan de senaste åren! Är så otroligt tacksam! Så igår på avslutningen brast jag ut i storgråt över den här vackra och träffande sången, särskilt i vetskapen om att jag precis var på väg att lämna flera av dem som sången handlar om...