Balans

Att ha lagom mycket planerad, spontan och egen tid.

Att bejaka träningssuget men ändå låta kroppen vila.

Att tycka tillräckligt mycket om folk för att bry mig, men att inte låta det bli hela världen om dessa personer inte anser sig stå lika nära mig som jag önskar att de gjorde.


Den här veckan har jag tänkt ganska mycket på balans. Det är inte alltid jag lyckas, men ibland i alla fall. Och lite medvetenhet är ju aldrig fel. (Bara inte medvetenheten tar över så den blir obalans istället.) Med bra balans tror jag att jag orkar mer. På alla plan.

Det ultimata födointaget

Idag var jag i kyrkan och hjälpte till inför ett event. Jag insåg att jag hade saknat det. Både att hjälpa till i kyrkan och att hjälpa till överhuvudtaget där man faktiskt kan vara till hjälp. Och inte bara känna sig bristfällig för att man inte orkar göra tillräckligt mycket. Men att koka lite ägg, skära lite gurka, ställa fram lite bröd och sedan plocka undan disken, till och med i vänners lag, det kändes så befriande. Jag överväger att satsa mer på att hjälpa till i såna sammanhang, men jag är rädd för att ta på mig för mycket bara för att jag har råkat haft en bra vecka.

Förresten så har jag kommit på det perfekta man kan äta. Förutom mackor så finns det faktiskt en sak till jag kan tänka mig att tillreda. Smoothies. Det är helt fantastiskt. Man kan äta det till frukost (kanske till mackor eller med lite havregryn i), till mellanmål (som den är eller med saker som mättar extra), som måltidsdryck (se till att använda mycket vätska så att den verkligen går att dricka), till efterrätt (om man fryser den blir det typ sorbet!) eller till snygg kvällsdrink (häll i ett snyggt glas och sätt i ett festligt sugrör, kanske slå i en skvätt bacardi?). Hur bra som helst. Dessutom så myser jag vid tanken på alla vitaminer jag får i mig, jag känner mig mätt på ett bekvämt sätt och får mitt sötsug stillat. Jag brukar mixa ihop en banan per person, en skvätt mjölk eller yoghurt, och så bär eller frukt, till exempel blåbär, hallon, lingon eller mango tills det blir gott. Kanske en mango eller typ 1-2 dl bär tror jag. Frysta bär gör att man får en kall drink (ibland typ kräm?) direkt! Råkar bären vara lite sura har jag i lite vaniljsocker, och vill jag ha mera smaker så har jag i kokosflingor. Idag blev det mellanmålssmootie och kvällsdrinksmoothie.

Plötsligt ser jag vad jag ska ha för mål i sommarens bärplockande.

Konsekvensen av dålig matinspiration

De senaste dagarna har jag varit ovanligt hungrig. Igår pratade min mage högt och ljudligt med mig redan klockan tio, trots att jag hade ätit samma frukost som jag har ätit varje morgon de senaste åren, precis innan jag gick till skolan. Oftast brukar den frukosten räcka till tolv. Idag åt jag mer frukost (det är så pinsamt med kurrande mage på föreläsningar!), åt tidig lunch, några kakor, men jag kände mig glupande hungrig bara tre timmar senare. En sån här hunger brukar antingen innebära att jag ska ha mens eller att jag håller på att bli sjuk. Jag tror inte på det första, men hoppas inte på det sista. Det är nog säkrast att sova tidigt ikväll.

En möjlig förklaring till min hunger skulle kunna vara att jag är inne i en period då jag tycker det känns så himla tråkigt att laga mat, vilket gör att jag slarvar något våldsamt. Jag kan sitta på mitt rum och knappt märka hur hungrig jag blir, för jag saknar inspiration till att fixa något att äta. Det enda jag spontant kan känna för att gå och fixa är mackor, men det känns inte riktigt som det bästa att leva av till varje måltid. Häromdagen gjorde jag varma mackor, det kändes bra att kunna lura systemet liksom. För varma mackor är ju mat.

Just nu är jag löjligt stolt över att jag har lagat mat i en timme och snart ska få äta något riktigt, som inte ens består av halvfabrikat. Heja mig!

3 år senare

Idag har jag träffat E och fikat. Det var trevligt. Sist vi sågs ordentligt var för tre år sedan. Det var längesen. Tänk vad mycket tankar jag har hunnit tänka sen dess. Många tankar om just det här tillfället, även om jag inte visste när eller om det skulle bli av. Men det blev av, det var trevligt, och det är en helt vanlig dag i mitt liv.

Idag har jag tänkt på att det är viktigt att kunna lita för att må bra. För att känna trygghet. Jag har också kommit på att jag kanske har för lätt för att övertolka signaler när jag har dåligt samvete. Jag hoppas i alla fall att det är så, det vore skönt om vissa signaler inte behöver betyda lika mycket som jag läser in i dem.

Jag är verkligen kass på det här med att gå och lägga mig i tid.

Ett uns av driv

Tro det eller ej, men just nu känner jag mig riktigt engagerad i sektionen. Och jag tror till och med att jag att jag har lyckats skicka alla sektionsrelaterade mail som jag borde skicka för stunden. Det kanske finns hopp för min andra halva av det här läsåret ändå! Tack, äntligen! Jag som hade börjat oroa mig för att min förmåga till engagemang var borta, att jag aldrig någonsin skulle känna det där drivet igen och att jag under resten av mitt liv bara skulle göra allting av plikt. Det kändes som ett sorgligt öde, så jag är glad att det inte verkar behöva sluta så illa.

När man råkar bli för hungrig

Det gick bra att spela idag. (Särskilt om man bortser från att jag hoppade över sista reprisen på första låten för att nervositeten hade satt sig i stråkarmen istället för i huvudet och stråkvibrato inte är lika fint som annat vibrato). Jag är glad att jag antog utmaningen.

Men nu har jag ätit för lite ikväll, så jag blev sådär trött som jag vanligtvis bara blir när man inte har tillgång till mat, till exempel på en resa när man är ute och flänger för länge utan matsäck eller när man hajkar och missbedömer tillagningstiden på maten för att det är kallt. Nu har jag visserligen bara suttit hemma, så det var orutinerat av mig att inte äta. Men när jag fick den där snartdörjagförattjagärsåhungrig-känslan så saknade jag plötsligt dem som har tvingats umgås med mig, och kanske till och med samarbeta med mig, i det tillståndet och som fortfarande vill vara min vän. Det är fint.

Herre möt mig där

Jag tycker det är lite konstigt det här med känslor. I veckan har jag varit glad, ofta sådär bubblande glad som inte beror på något, men känns som att det beror på allt som händer. Men så ibland kan det komma som klor som greppar tag någonstans kring hjärtat, eller som en orm som slinker ner kring hjärtat och i magen, en orm som sprider oro och hopplöshet. Det är jättekonstigt. Det är som att jag känner mer nu än jag gjorde när jag var för trött, och då blir alla känslor typ 10 gånger mer än hur de brukar kännas.

Igår attackerade de där klorna, och jag började försöka undersöka vad det var som gjorde mig så orolig. Var det för att någon person i min närhet inte var så glad som jag hade förväntat mig och hoppats på? Var det för att jag eventuellt hade gjort någon ledsen? Var det för att jag kände mig stressad över saker jag hade tagit på mig? Eller var det för att jag helt enkelt bara var trött? Ingen av mina förklaringar kändes klockren, så då tog jag till mitt förnuft. Det kändes som att det var två röster i mig, förnuftet och oron, och jag lät förnuftet prata högt och oavbrutet för att överrösta oron. Jag ville inte låta oron få en syl i vädret. För om den väl börjar få sylar i vädret så är det så mycket svårare att överrösta den sen. Förnuftet vann, och när jag gick och la mig var jag glad. Och idag är jag sådär bubblande igen. Så himla konstigt.

Igår fick jag frågan om jag ville spela i kyrkan på söndag. Jag har ju spelat i min barndomskyrka hemma flera gånger utan att det har känts som en särskilt stor grej, där kändes den typ som en utvidgning av musikskolan. Jag kunde spela med till exempel mamma eller syster, eller möjligtvis någon annan jag kände. Men att spela i en annan kyrka, där folk inte känner mig, att få numret till en främling som kan kompa mig, att välja låtar helt själv, det känns som en helt annan sak. Vad ska man spela, vilka förväntningar har jag liksom på mig, hur mycket kan jag begära av den som ska kompa mig? Men så kom jag på att det är ju det här jag ska bli bra på. Att kliva in i ett okänt sammanhang med samma självförtroende som jag har i ett känt sammanhang. Så jag sa ja. Och nu ska jag köra min grej och låtsas som att jag vet precis vet vad jag håller på med. Jag sätter standarden för vilka förväntningar som är rimliga och rätt på mig. Så det så. Så här har ni mig med allt vad som ingår!

Utvecklingssamtal

Utvecklingssamtal. Bara ordet ger mig obehagskänslor. Ända sen lågstadiet, då jag minns hur min lärare berättade för min mamma hur flitig jag var. Jag kan fortfarande minnas hur hon uttalade ordet flitig. Sen fick jag frågan om jag hade några problem, vilket jag inte hade, och så fick mamma frågan om hon hade några frågor, vilket hon inte hade. Trots det så lyckades de där utvecklingssamtalen alltid dra ut på tiden, så man fick sitta där i den där tryckta stämningen i minst en halvtimme. (En gång tog jag upp ett problem jag hade. Vi hade forskat om djur, men när den perioden var slut hade jag fått reda på att det fanns ett djur som jag inte visste att det fanns. Jag ville forska om det djuret, jag ville ha mer möjligheter att forska! Fast djuret fanns inte, jag hade bara misstolkat pappas skämt. Då blev det lite pinsamt.)

På högstadiet började utvecklingssamtalen bli lite mer utvecklande, fast den tryckta stämningen fanns kvar. Då fick jag rådet att inte ha så höga krav på mig själv, vilket jag inte lyssnade på. Så det blev inte jättemycket utveckling. På gymnasiet tror jag att jag lyckades "glömma" skriva upp mig på utvecklingssamtallistan så jag inte hade så många.

Idag har jag till slut haft ett utvecklingssamtal igen! Och den här gången kändes det utvecklande på riktigt, den här gången såg jag poängen. Jag fick sätta ord på vad som var svårt, vad jag själv kände att jag behövde utvecklas inom. Dessutom fick jag lite råd, lite stöd, lite medhåll. Det var inte bara i mitt huvud, men det finns sätt att lära sig på. Nu är jag mer peppad inför vårens utveckling, som handlar lite om att morska upp mig lite och tycka lite mer (igen kommer jag tillbaka till det där tyckandemålet). Yeah, det här ska bli bra!

I övermorgon

Nu är det så pass nära veckan att jag kan lämna diskandet av matlådor till efter tentan. Och jag kan sortera mina nytvättade kläder efter tentan. Om jag inte får ett ryck och gör det imorgon när jag är färdigpluggad vill säga. Det finns många bra känslor i den här efter tentan-längtan. Dels finns det en extra lång helg på andra sidan tentan, dels så känner jag att jag faktiskt kan ha ork att göra saker under denna fantastiska helg, jag orkar ha roligt, jag orkar träffa folk. Dessutom verkar det som att det väntar en relativt lugn och rolig period i skolan efter den fantastiska helgen, vilket innebär att det kan finnas tid till återhämtning och till att göra andra viktiga saker då och då. Och träffa vänner.

Jag ser fram emot en period då det inte gör något om man är trött en dag. Som det är nu vågar jag knappt vara någonstans där jag inte kan vara garanterad att få i mig kaffe, och helst socker också, för är jag trött en halv dag är det för mycket viktig tid som går förlorad.

Idag smet jag förresten från en föreläsning. Kanske första gången jag gör det utan annan orsak än att jag kände att den inte gav mig något. Jag fick snarare en lätt panik över att jag inte förstod något av vad föreläsaren sa. Paniken tog sig i uttryck i återkommande fnissattacker, något som verkade finnas hos ganska många i klassen. Det kändes lite jobbigt att smyga ut ur ett klassrum med 20 pers i, särskilt som en skrattattack tog mig i sin besittning precis i utsmygartillfället, men det var det värt. För när jag väl hade smugit ut så pluggade jag med min utsmitarvän, och helt plötsligt förstod vi vad vi borde ha lärt oss under den första veckan av kursen, och vi insåg att det var precis vad föreläsaren hade försökt säga idag. Se där.

you're tired, have coffee, then you're tired again

Jag har precis skickat ett mail som jag har gruvat mig för att skriva i flera veckor. Över en månad. Till råga på allt så har jag känt mig sjukt dålig för att jag aldrig har fått iväg det, särskilt när andra viktiga människor (såna med mycket makt) har legat på. Men nu är det skickat, och jag känner mig typ duktigast i hela världen. Det var väl inte så svårt! säger den förnuftiga delen av mig själv. Och den andra delen av mig vill bara skutta och dansa. Och på något konstigt vis så känns det som att jag har mer grepp över hela min ansvarspost nu, bara det där mailet är skickat. Som att något stort lättar från mina axalar. Och det enda jag har gjort är egentligen att bjuda in några till ett möte.

Min helg såg ut såhär: Skidor, plugga, plugga, skidor, plugga. Och så såklart mat och sova. Och en hel del kaffe och te. Jag hade tänkt att det enda jag fick unna mig förutom att plugga var att åka skidor. Därför kunde jag inte hålla mig från ett andra pass, särskilt när mitt pluggsällskap ändå var på väg ut. Nu är min kropp lite i chock över att inte ha fått vila hjärnan på en hel vecka, och det är inga vilodagar i sikte inom den allra närmsta framtiden. Jag har blivit lite bortskämd på jullovet tror jag visst. Men just nu känns ju allt lätt i alla fall, Det Stora Mailet lättade ju precis.

Och igår hittade jag en ny Säkertlåt, som jag inte hade hört förut. Det kändes som jag fick en oväntad present. November heter den.

Vad som framkallar längtan och saknad

Igår saknade jag att ha på mig min regnjacka. Sen saknade jag känslan av att ha på mig mina vandringskängor. Sen saknade jag att ha på mig mina shorts. Märkligt. Jag tror att regnjackan stod för mitt liv i Xela, jag har aldrig använt den så flitigt som då. Kängorna stod nog för de vandringar jag gjorde i somras. När det var så härligt att äntligen få röra på sig efter att ha tänkt mycket och inte kunnat träna på länge på grund av blindtarmsärret. Och att få göra något fysiskt efter att ha tänkt så mycket. Shortsen känns lite otydligare. Jag tror det är någon slags frihetskänsla jag saknar, kanske friheten av sommar, men kanske också bara friheten att känna frisk luft kring benen. Inga hårda jeans som klämmer, inte ens några tajta leggings som kan korva sig.

Idag vaknade jag innan min väckarklocka för första gången på typ hur länge som helst. En månad? Trots jullov under den senaste månaden. Sen åt jag en hallonsmoothie till frukost innan jag gjorde skidpremiär för säsongen. Fantastiskt härligt! När jag kom in stod teven på i köket. Det var ett frågeprogram som vi ofta såg på Hålland. Jag längtade tillbaka till den perioden av mitt liv, då det var så himla trevligt att slå sig ner i soffan framför det programmet efter sin skidur. Sen lyssnade jag på min Hållandsskidåkarmusik och saknade lite till.

Nu har jag suttit i 6 timmar och skrivit labrapport med K (nej, vi är fortfarande inte klara), så just nu får jag kämpa mot impulsen att skriva på engelska när jag tänker på svenska. Den här delen av mitt liv kommer jag nog också kunna sakna när jag inte har kvar den. Umeålivet är ju väldans fint det med.

Fredagkväll

Umeå har visat sig från en bra sida den här veckan. Trots intensivt, trots att jag inte har haft många stunder alls att sitta ner och göra ingenting så har det varit en trevlig vecka. Förutom när jag har varit för trött. Till exempel i onsdags, då jag var så trött att jag knappt kunde formulera en tanke i min hjärna. Opraktiskt till exempel när man ska skriva labrapport två och två, så tröttheten går ut över andra, eller när man bara ska vara social. Jag insåg att jag svarade saker på reflex utan att knappt ha tagit in medvetet vad personen jag pratade med sa. Obehagligt. Imorse när jag vaknade och kände mig för trött så blev jag nästan lite förtvivlad, jag hade ingen lust att inte orka! Undrar om jag har börjat bli gammal, jag brukar ju vanligtvis tänka att det bara är att härda.

Nu är det helg. Det är skönt. Fast jag måste ändå plugga mest hela tiden, men förhoppningsvis kan jag få sova ut lite. Och kanske kan jag få slippa göra något vettigt en kväll först? Snälla? Latisjag. Men jag tror nog att jag gör mig lite te, tar fram ett par digestivekex, virar in mig i en filt och sjunker ner i The Happiness Hypothesis en stund nu. Ah. Låtsas som att världen med dess borden inte finns.

Med hopp om vinterfröjd

Idag har varit en sån bra dag, och efter idag känner jag mig så peppad inför den här våren!

Dagen började med att jag faktiskt kände mig ganska utvilad. Kanske mer utvilad än jag har känt mig överhuvudtaget under de senaste tre veckorna. Trots att jag gick upp tidigare än jag har gjort de senaste tre veckorna. Lycka.

Uppmuntrad promenerade jag mot tentasalarna, genom ett vackert Narnialandskap (i alla fall de välsignade hundratals metrarna genom skog), och jag myste vid tanken på hur fina skidspåren borde vara. Skrev min tenta snabbare än väntat, utan särskilt mycket prestige eller ångest. Men godkänd lär jag bli. Promenerade vidare till skolan, träffade min klass vilket var himla mysigt. Pluggade ganska oeffektivt till en början, men trevligt var det. Inga tunga föreläsningar att lyssna på. En lunchpromenad för att få tillbaka en tenta som jag lyckades bättre på än väntat. Jag kände att jag orkade ge lite av mig själv, och var inte bara trött och sur. En eftermiddag för att skriva labrapport hos K, och sen fick jag skynda mig för att hinna på orkestern. Spellycka. Och trots att jag hade varit igång i tolv timmar när jag kom hem från orkestern var jag inte helt död! Och nu på kvällen har jag skickat 3 viktiga mail. Duktiga mig!

Förutom att ha haft ork så har jag fått se mitt scema för 2,5 månader av våren. Det verkar lugnt. Först gjorde det mig orolig, tänk om jag skulle bli sådär rastlös igen, men idag har jag börjat drömma om vad jag kan ta mig för all den tid då jag inte pluggar. Åka skidor, göra utflykter, läsa böcker, gymma med M, klättra med A, hänga med J och J, hinna träffa alla jag har velat men inte hunnit träffa under hösten, plugga spanskagrammatik, sy märken på min overall, gå på afro-, step- och body combatpass, spela cello, baka bröd. Mycket roligt. Särskilt utflyktandet och skidåkandet.

Men först måste jag börja ta tag i den här kursen på riktigt. Ett ryck på två veckor, sen blir det vinterfröjdande!

Sparks

Det bästa sättet för att få mig att packa upp direkt när jag kommer fram är att ha ett borde på mig som är så mycket tråkigare. Till exempel att plugga fonetik. Jag hoppas jag slipper det efter imorgon (för ett år sedan tänkte jag oftast "efter imorgon är det över!" inför tentor, men den här terminen har det övergått i ett förhoppningsvis. Lite obehagligt kanske, men också lite skönt.). Jag börjar oroa mig lite för det där fallet som kommer efter högmod. Men jag orkar inte plugga.

Kvällens låt är den här:


Den tar mig tillbaka till en stund då jag kände mig alldeles totalt trygg och förnöjd i nuet, trots att allt runtomkring mig var känslostormar och jag visste att just det nuet var alldeles för kort. En minut kanske. Det var en fin stund. Som en paus.

Sen har jag en övrig fundering: Hur ska man slänga en gammal, tom parfymflaska som består av glas, plast och kanske metall, som man inte lyckas få isär? Krossa glaset för att få isär den? Verkar våldsamt. Slänga i vanliga soporna? Känns inte riktigt rätt med tanke på glaset som sedan kan krossas och skära någon stackares händer. Och mitt källsorteringshjärta säger emot. Slänga alltihop i glasinsamlingen känns inte heller bra. Jag kanske får spara den. Ställa den på en hylla och vänta på bättre tider. Kanske till nästa bytesdag, om jag lyckas promota den tillräckligt kanske någon kan hitta någon användning av den? Eller så får den vänta på ännu bättre tider kanske.

Lights will guide you home

Jag har varit på musikcafé i kyrkan. Fina gamla kyrkan, med allt som är så vanligt. Väggarna, traditionerna, människorna. Bara det att barnen har vuxit upp. Och att en ny generation trädde fram som musiker. Det var så fint att jag var nära gråten flera gånger, ett par gånger övervägde jag att springa ut från folksamlingen för att gråta ut lite på en toalett, men musiken var så fin att jag inte ville missa.

Imorgon åker jag hemifrån och hem på samma gång, jullovet tar slut. Jag fokuserar på de människor jag ser fram emot att hänga med, det skidspår jag ser fram emot att staka mig fram i och de stunder då jag kan få vara totalt ensam utan ens sociala förväntningar från en familj (vilka i och för sig inte är så stora, men ändå). Och så låter jag bli att tänka på det jag ska göra och hinna med de närmaste dagarna, och det som eventuellt kan bli tungt i vår. Det funkar rätt bra, bara jag aktar mig lite från fel tankar. Och jag misstänker egentligen att fler saker kommer att bli bra än jag vågar längta efter.

Jag vill ha ett piano, när jag bor större ska jag nog skaffa mig ett på något sätt.
Godnatt!

Kaosdrömmarna

Inatt drömde jag att jag skulle hålla i ett styrelsemöte. Allt blev kaos, alla pratade i mun på varandra, och när de insåg att jag inte lyssnade på alla samtidigt så gick de ifrån mötet. Ett stort gäng försvann helt, iväg till sina lektioner utan att jag ens märkte det. Jag kunde inte hålla ihop nånting alls. Jag vaknade jättestressad och tänkte "jag måste styra upp det här och tänka ut hur jag ska göra NU!". Men sen kom jag till sans, jag ska ju inte tänka på stressande grejer när jag ligger i sängen och ska sova.

Så jag släppte styrelsetankar och somnade om igen. Några timmar senare drömde jag att jag var tillbaka i mitt korridorsrum i Umeå. Någon hade varit där och ställt dit grejer: ett bord med en duk som var av samma tyg som mitt överkast. Jag tyckte det var obehagligt att någon hade varit där utan att jag visste om det. Sen upptäckte jag att dörren till rummet i själva verket var ett myggnät, och att det sprang jättemycket folk genom korridoren hela tiden. Till råga på allt så envisades folket, vilket i princip bara bestod av främmande män, med att titta in och ropa på mig. Och jag som bara ville vara ifred och ha lite privatliv! En katt släpptes lös och försökte fångas in, men den sprang bara fram och tillbaka jättejättefort. Det var kaos där också. Det var skönt att vakna från den stressiga natten. Men idag har huvudet och kroppen inte riktigt varit på min sida.

Jag vet inte om jag är riktigt redo att lämna den trygga och lugna jullovsdvalan än.

När allvaret närmar sig

Nu börjar jag komma in i den tid då det börjar bli dags att göra något vettigt igen. Att ta tag i de där sakerna som har stressat mig bara vid tanken på att de skulle behövas tas tag i, att behöva ha tillräckligt med struktur på dagen för att inte "glömma bort" det viktiga som behövs göras. Nu har jag skickat två viktiga mail, såna som har framkallat ångest. Det känns skönt att ha det gjort. Nu måste jag avvakta lite innan jag kan fortsätta med det. På måndag har jag tenta, jag borde nog börja plugga snart. Hm, lätt att förtränga. Något annat jag har lätt att förtränga är att min hals inte känns helt hundra. Men jag känner mig inte sjuk i övrigt, så jag tänker att varje träningspass kan vara det sista på ett tag, och passar på att hänge på friskis och Helex innan sjukan bryter ut helt. Eller så kanske den försvinner om jag inte låtsas om den?

Saker som är bra i alla fall är att jag får träffa J typ dagligen, att jag fortfarande har några dagar kvar i nästanlugnet samt att mitt hår blir längre. Den sista grejen är ett sånt himla trevligt glädjeämne eftersom håret växer automatiskt, så jag ofta kan inse att mitt hår är lite längre än det var för några veckor sen. Frisyrer och knutar och hårsvall, here I come!

Året som gått, hejdå 2011!

Ännu ett nyår har passerat, och jag tänkte återigen försöka mig på att tänka igenom året som gått. Bara för att jag tycker det är så himla roligt, det är skönt att inse att man tar sig igenom saker och intressant att inse hur saker och ting kan förändras på ett år. Och förhoppningsvis kan man lära sig något av att se hur man har agerat och reagerat under det senaste året?

Jag gick in i 2011 efter en intensiv och rolig hösttermin, och möttes av en seg vårtermin. Saker som hade känts självklara och bra under hösten var helt plötsligt inte självklara, och var bara bra ryckvis. Höstens höga tempo med roligheter var också helt plötsligt borta. Jag blev jätterastlös. En dag när jag höll på att bli tokig av att det hände så lite, och av att skidföret hade varit dåligt i två veckor, tog jag en promenad till iksu och spontanköpte ett iksukort. Det blev vårens räddning.

För rastlösheten och osjälvklarheten lämnade mig inte ifred, utan började oväntat och hänsynslöst kasta mig ner i deppens djupa dal. En sådan depp som gjorde mig oförmögen att ta mig för något, oförmögen att plugga, som gjorde mig stressad då jag faktiskt var i ett sammanhang som kunde bli bra, och gjorde mig nedstämd de gånger då dessa sammanhang (till exempel de korta rasterna i skolan) inte levde upp till mina förväntningar. Mitt enda sätt att fly från deppen var genom att träna. Jag kunde dra ut på mina träningspass och gruva mig för att behöva åka hem, eftersom jag visste vilken känsla som väntade mig hemma.

Våren fortgick, det som hade varit osjälvklart började falla på plats, men ersattes av andra tunga känslor. Jag fortsatte träna som en tok, och det var så himla roligt.

Över påsk åkte jag till Italien med familjen. Det var fantastiskt härligt, och gjorde att jag fick lite perspektiv. Det jag hade gjort till hela världen var ju faktiskt inte hela världen. Jag insåg att jag hade blivit någon jag inte ville vara, och att det var dumt. Jag kom tillbaka till Umeå och började jobba på att bli den jag ville vara istället. Till exempel en sån enkel sak som att lyssna på den jag pratar med. Det gick stundtals bra, stundtals blev det klumpigt och gick dåligt. Jag började i alla fall få tillbaka förmågan att plugga, vilket var praktiskt. Förutom träningen så tog jag min flykt i drömmar och planering av sommarens Guatemalaresa.

En veckan innan vårens sista tenta opererade jag bort blindtarmen, vilket var i sista minuten för att jag inte skulle störas så mycket av operationen i Guatemala. Flyt! När jag åkte hem på sommarlov kändes det skönt att för en gångs skull lämna ett sammanhang jag visste att jag skulle komma tillbaka till efter sommaren, men också skönt att få komma ifrån Umeå ett tag.

Två intensiva och roliga veckor hemma i Sundsvall innan jag flög till Guatemala. Själv, vilket visade sig gå riktigt bra det också. Trots att jag inte hade oroat mig så mycket över resan så överträffade den nog mina förväntningar. Kanske hängde det ihop med att mycket är bättre än den vår som var, och jag blev förvånad över hur bra jag kunde må. Att jag kunde gotta mig i att må bra i flera dagar i sträck. Det var skönt att inte binda upp mitt humör till specifika personer eller sammanhang, utan att istället bara kunna leva i nuet. Det var som att det var det enda som fanns. Var det någon som jag inte kom överens med på ett hostel så spelade det inte någon roll, eftersom jag inte skulle träffa personen i fråga igen. Jag visste att ingenting skulle vara i någon lång tid, vilket gjorde att jag passade på att njuta av det som var och undvek att oroa mig för framtiden. Och jag blev ju inte ens rånad.

Det var jobbigt att åka hem, och jag gruvade mig för att hösten skulle bli en repris av våren. Jag bestämde mig för att inte fastna i samma fälla som på våren, jag bestämde mig för att fokusera på det jag mådde bra av istället för det jag mådde dåligt av.

Väl i Umeå var det mottagning, vilket var intensivt men roligt. En sjukt intensiv kurs drog igång, mitt engagemang i sektionen drogs upp rejält jämfört med året innan och jag hoppade på en spanskakurs utöver allt annat. Efter höstens första veckor var jag helt slut. Hur skulle det här gå? Tack och lov så var det i alla fall så himla roligt att vara i skolan, och vårens oro och stress var som bortblåst. Det var roligt, men intensivt.

De första veckornas värsta hets la sig, men jag insåg att jag var väldigt stressad eftersom minsta lilla grej kunde få bägaren att rinna över. I november tog kursen slut, mitt tempo drogs ner och jag kände av hur trött jag var. Den stressförkylning som hade vägrat lämna mig ordentligt på hela hösten gav sig äntligen av. Jag hängav mig åt att pusta ut, samtidigt som det som hade varit bra dittills på hösten ruskades om och jag blev rädd att saker skulle bli trasiga eller osjälvklara eller våriga igen. Det blev varken trasigt, osjälvklart eller vårigt, men jag hade svårt att vila i det faktum att det gick bra. Idag var det bra, men hur blir det imorgon?! kunde jag inte låta bli att tänka. Det var skönt att åka hem på jullov, att slippa alla skolkrav, engagemangskrav och socialkrav. Efter att ha ansträngt mig att vila så mycket som möjligt under nästan två veckor så börjar några krafter komma tillbaka, och jag hoppas på att jag kan orka sprudla när det är dags för mitt vardagsliv igen.

Så nu är det alltså någon slags nystart, ett nytt år? Det blir nog bra. Förhoppningsvis har jag lärt mig något från året som gått, förhoppningsvis blir den här våren bättre (även om jag ganska ofta måste övertala mina känslor inför våren om att den kommer att bli bättre än den vår som var). Det känns som att det kommer att bli ett år fyllt av vardag, utan något äventyr som bryter av, men jag hoppas att vardagen kommer att bli trevlig. Vi får se hur det blir helt enkelt. Jag har inga nyårslöften, och egentligen tror jag att jag tycker att det är bekvämast att inte försöka spå så mycket i framtiden. För mycket förväntningar kan leda till för djupa besvikelser, och en oro inför framtiden leder ju verkligen igen vart heller. De dagar som ligger närmast framför mig känns som att de kan bli bekväma och trevliga i alla fall.

Till slut vill jag bara säga:
GOTT NYTT ÅR!!