Panik.

San dar panik som jag hade back in the days, i skolan innan jag hade lart mig att hantera stress. San dar stress som gor att paniken sitter langst uppe i halsen, och som gor en oformogen att gora nanting overhuvudtaget, och sarskilt inte nagot av det dar man ar stressad over. Mitt satt att till slut hantera det var att grata en skvatt, beratta for mamma hur synd det var om mig, lyssna pa nagra uppmuntrande ord och med forslag pa losning. Om det inte bara var sa sjalvklart som: borja skriv till exempel. Men ofta nar min kreativa adra var den bristande lanken kunde hon hjalpa till.

Nu ar min kreativa adra den bristande lanken. Imorgon ska jag ha tva privatlektioner i engelska. En och en halv timme var. Idag hade jag den forsta, det var okej eftersom man kunde skylla pa att det var den forsta sa att jag maste kolla laget och nivan och onskemal. Nu har jag gjort det, och fatt tydliga direktiv. Konversation ska jag lara dom. Typ bra uttryck. Typ: What a pity! Fast dom har redan en bok med sana uttryck i, dom ville inte att jag skulle anvanda den, utan lara dom liknande anda. Vad ska jag gora??!!!

Uttryck ar inte min starkaste sida pa engelska, aven om jag forstar nar folk slanger med olika uttryck sa har jag nagra standardfraser som jag sjalv anvander, jag varierar mig inte sa mycket. Jag har inte fattat hur skrivaren har funkar, sa hittar jag nat pa internet maste jag skriva av allt. Ska jag bara rabbla fraser for dom sa behover jag oandligt manga for att fylla en och en halv timme.

Jag maste upp fyra imorgon bitti for att lamna huset klockan fem. Nu ar klockan tio i nio, om jag somnar tio far jag sova sex timmar. Inte en chans. Jag har inte ens en plan B. Kan inte leka "panik over skoluppgift" och ta fram mina puppy eyes och saga "snalla far jag lamna in det lite senare..?" Att sitta vaken hela natten ar inget som garanterar att jag kommer pa nat, eftersom ju mer tid som gar desto mer panik far jag och desto mer laser sig allt. Forra natten sov jag 5 timmar, sa jag har inte direkt en utsovd kropp att borja med heller...

Dra sig ur ar den enda plan B jag kommer pa. Men det kanns sa himla daligt! Men det kanns som att jag inte kan undervisa pa riktigt! Till raga pa allt sa far jag betalt for det har. Sa det kanns som att det behover vara lite klass pa det hela. Fast om jag skulle saga att jag inte vill ha betalt for att jag planerar att inte gora mitt jobb sa kan det lika garna vara helt, sa kul tycker jag inte det ar att ga upp mordartidigt pa morgonen for att spendera 3 timmar med tva tonaringar som inte tycker att jag lar dom nat viktigt, sa dom skruvar sig i stolen och tittar pa klockan och fragar om det inte ar dags for lunch snart. Kanner alldeles for mycket prestationsangest just nu. Inte blir situationen battre av huvudvark, trotthet och en skrikande leksaksapa i bakgrunden.

Och i overmorgon ska jag undervisa dom 1,5 timmar var igen, vilket innebar panik imorgon ocksa. Plus att jag ska hinna traffa A imorgon, for hon aker till USA pa fredag, sa ska ata middag med henne. Sa kommer formodligen fa sova annu mindre nasta natt. Tack och lov sa fragade min vardpappa mig innan han planerade att jag skulle undervisa nagra pa eftermiddagarna ocksa, sa jag hade chans att saga nej i tid!

Nej, allvarligt, far inte svamla ut pa lugnare omraden sa att jag glommer paniken helt nu. Maste verkligen tanka. Hur ska man overhuvudtaget lagga upp det? Skulle vilja ha nat roligare satt an att sitta och lasa rakt upp och ner, sarskilt eftersom jag inte har sa mycket att lasa fran. Men jag vet verkligen inte vad! For att bara lasa rakt upp och ner sa behover man massor med material, da far jag sitta hela natten bokstavligt talat! :S

Fattar inte hur alla andra kan tycka allt ar sa enkelt hela tiden! "Jag var inte sa sugen pa att undervisa forut, men nu kan jag knappt vanta tills min forsta lektion!" eller "jag har ansvar for en hel klass sjalv i alla amnen, men det gar bra" eller "det var jatteroligt att undervisa, det gick jattebra, alla var sa snalla och tyckte det var sa roligt, och nej, det kanns inte alls jobbigt att komma pa nya ideer till mina nasta lektioner!". Varfor ar jag sa negativ, varfor kan jag inget langre, vart ar min energi och vilja till att testa nya saker? Hoppas bara det kommer tillbaka, vill ha kvar positivitet och kunskap, om inte nar jag ar har sa atminstone nar jag kommer hem..?

Tre sma ord.

Som gor det sa jobbigt. Och en lockelse med en vanlig onsdag. Som gor att jag funderar. Kan det vara vart att andra planer? Men till vad skulle det vara i sana fall? Och det ar kanske bara nan himla fixering, kanske bara borde slappa allt. Trodde inte att det skulle bli sa svart att sta med bada benen har. Men nar en saknad sitter i kroppen som en fysisk smarta sa ar det svart att anvanda logik for att ta bort den. Och det ar mycket man inte rar over sina egna tankar. Sarskilt nar man har mycket tid att gora ingenting pa.

Det var i alla fall tur att idag var en stark dag. Telefonsamtal hjalper. Igar vet jag inte hur jag hade klarat det. Brytit ihop totalt? For igar var jag otroligt svag. Det var i alla fall bra att jag hade N hos mig da, fast det kandes jobbigt ett tag innan for jag inte orkade vara social. Men hon tog hand om mig. Synd att hon bara har nagra dagar kvar har.

Det basta vore kanske om allt borjade kannas som en overklig historia, som en av alla dom dar dagdrommarna som jag vet anda aldrig slar in. Men det ar svart att lura sig sjalv att det aldrig fanns.

Och nu borde jag skriva svar till AFS hur jag mar har, men det ar jobbigt att samla tankarna, och jag vet inte hur jag ska skriva for att det ska bli arligt och inte overdeppigt eller overglattigt. Men behover fraga dom om nat, och om jag fragar utan att svara sa avslojar ju jag att jag last men inte svarat, och han skrev att vi skulle svara sa fort som mojligt. Fast varfor vet jag inte, vet inte vad dom gor med det som dom behover gora precis nu...

Give me one more time around
Give me one more chance to see
Give me everything you are
Give me one more chance to be near you!

Det ar jobbigt att forsoka valja mellan tva saker nar man inte har nagon av dom hos sig for att se vad som egentligen ar vart mest. Men jag har nog tagit mitt beslut egentligen, det ar bara sa jobbigt att det ska behova vara sa.

Lite trott, utmattad och low

Vet inte riktigt vad jag ska gora.. Borde kanske plugga thai, men jag orkar inte! Det bara snurrar i huvudet nar jag forsoker tanka pa alla dom ord jag har skrivit i mitt block men inte orkar plugga in. Men det ar sa frustrerande att inte kunna saga meningar som jag tycker ska vara ganska enkla! Men jag glommer hela tiden det jag har lart mig, for samtidigt nar jag skriver ner och forsoker memorera nagot ord som jag verkligen undrar over, sa far jag hora massa andra bonusord av min tillfalliga larare (nastan oberoende vem det ar), vilket gor att jag ror ihop allting. Borde forsoka lara mig det jag har nerskrivet sa att jag ar redo for att ta in nya ord, men det ar sa jobbigt! Nar jag laser kommer jag inte riktgit ihag hur det uttalas, typ vad menar jag egentligen med det dar a:et? Ska det uttalas som i sad eller father eller alla, och ar det langt eller kort? Och ar det dar u:et som ett vanligt u, nastan som a, nastan som o eller det dar konstiga u-ljudet som later som en blandning mellan u och ett lidingo-i?

Jag kanner for att hetsata choklad och sitta i ett svalt rum, kanske till och med sa svalt att man behover tjocksockar och en filt, ahh! :) Och sa isolera mig lite fran allt och alla. Eller prata med nan pa riktigt. Nagon som pratet bara flyter pa med, nagon som orkar forsoka forsta och satta sig in, nagon som bryr sig. Och jag far chans att bry mig om nagon annan. Oppet. Enkelt. Naturligt. Inte behova fundera pa om man ar ohovlig eller oartig. Inte behova tanka pa om man sager nat negativt om nagon som kanske ar pa den andra personens sida. Nagon som kan saga bade "ja" och "nej", och inte bara "ja" och "ja, men..."

Det som gjorde ondast forut gor inte riktigt lika ont nu. Inte sa att det ar latt, men jag kan tanka pa annat ocksa. Det ar skont. Fast anar att det kan komma tillbaka jatteont nar nasta mail kommer, men formodligen kommer det inte forran efter helgen. Sa det ar ingen ide att fundera, aven om jag inte kan lata bli helt. Tror att en anledning till att det kanns lattare ar att det borjar vara sa langt borta. Inte lika verkligt langre, att det faktiskt var nat som var valdigt bra. Mer som en vanlig gammal dagdrom som man egentligen inte tror ska intraffa. Eller har intraffat. Det kanske ar lika bra. Fast trist. Men om det inte finns nagon rolig losning sa kanske den trista ar battre an den onda. Suck.

Till helgen aker jag till en annan provins (havet! :)) med nagra larare. Det ska bli roligt, skont att komma ut ur huset och vara beroende av nagon annan an min familj! Som iofs har lamnat mig en stor del av den har veckan, jobbigt eftersom jag inte kan ta mig nagonstans utan skjuts eftersom jag inte far ga utanfor huset sjalv, och trist att dom inte brydde sig om att beratta for mig att min vardpappa skulle vara i Bkk tisdag-lordag. Ah vad jag onskar att jag kande mig som en del i familjen, och som att dom faktiskt brydde sig om mig. Men jag har iaf B, hon bryr sig om mig tror jag. Fast hon har ju ingen skyldighet att fixa grejer at mig, sa det ar egentligen inte hon jag ska komma till med dom besvarliga grejerna. Och jag vagar inte gnalla sa mycket, tror inte man ska gora sa har.

Dom har sagt at oss att inte skicka mail till dom darhemma nar vi ar nere i humor. I sana fall ar det battre att vi vantar ett tag med skickandet sa vi inte oroar dom darhemma i onodan. Men har skriver jag vad jag vill, och sa kommer den fina, trevliga utsidan pa resdagboken istallet. Hoppas pa att mina lasare ar medvetna om att en blogg inte ger en sa rattvis bild av verkligheten alla ganger, det gor den inte hemma jamt heller tror jag.