Febrig och nästan jullovsledig

Så var det en vecka kvar till julafton. Jag har inte köpt en endaste julklapp än. Men varför vara ute i god tid när det finns sista dagar?

Idag har jag skrivit sista tentan innan jul, trots febern som slog till efter den stora stressen inför onsdagen. Visar kanske att det finns grejer som gör mig mer stressad än mattetenta. Men nu känns det okej ändå. Skönt att slippa fundera i alla fall. Idag tog jag också ett tråkigt "hejdå-ses-efter-lovet"-avsked, ett sånt avsked som gör att tre och en halv veckor känns som så lång tid. Men det är ju i alla fall en ändlig tid, bra.

Efter tentan idag blev jag överraskad med ett besök från Skellefteå, roligt! :) Så jag ignorerade mina feberkänslor och var social istället, det gick förvånansvärt bra så länge jag var igång. Men i samma stund som jag blev lämnad ensam igen sjönk jag utmattad ihop på sängen, phu! Det blir nog sova snart. Och vågar inte träffa och smitta ner mormor och morfar imorgon heller, tråkigt! Kanske på söndag.

11 nätter före jul

Det är bra att jag i alla fall är lite modigare över sms än vad jag är öga mot öga. Då kan jag i alla fall planera när det ska vara till att vara modig på riktigt. På onsdag är det dags för modet, det ska bli spännande. Synd bara att det känns som en evighet tills dess.

Just nu ser jag fram emot att komma hem på jullov. Skönt att få slappa, skönt att få fira jul i lugn och ro, skönt att få träffa kompisar som man känner nära och vet var man har. Visst finns det mycket att sakna i Umeå, men det kommer jag ju tillbaka till rätt snart. Och nu är jag så trött efter en natts luciavakande, så att få sitta i den blåa soffan hemma hos mamma och pappa och inte göra något annat än att titta på julpyntet låter som det bästa man kan göra i hela världen.

Men istället för att titta på julpynt nu så ska jag plugga och försöka undvika att fundera och tänka och analysera för mycket. Allt har sin tid. En tid för onsdag till exempel.

En fegis

Kan inte fokusera på att plugga alls. Ångrar mig djupt att jag inte stannade i skolan och pluggade, varför skulle jag egentligen hem för? Min motivering var att sova, men jag har ju härdat trötthet förr? Och det hade varit mycket roligare att sitta i skolan med sällskap än att sitta själv hemma. Och tänk om det skulle tolkas in mer i min tidiga hemfärd än vad som var tänkt.

Jag är lite av en fegis, men igår var jag i alla fall lite modig efter timmars uppladdning. Jag är glad, jag är förvånad, jag är spänd över hur saker och ting ska sluta, jag är lite nervös.

Som sagt, helt enkelt för mycket känslor och tankar för att pluggfokus ska vara möjligt. Men ikväll kommer i alla fall J, det blir bra! :)

En återhämtningsdag innan det gäller

Imorgon är det äntligen tenta. Äntligen eftersom det innebär att kursen är slut och jag får en ledig helg. När nästa kurs startar igen får jag börja om från början. Vara med ända från start, inte halka efter, inte ha massa att ta igen. Förhoppningsvis kunna vara ledig på kvällarna och kunna hitta på saker som jag inte måste göra.

Idag strejkade hjärnan. Den ville inte lära sig mer, och den ville framförallt inte tänka metodiskt och logiskt och skarpt. Den insåg inte längre det roliga i strukturen i ett mattetal, och den ville inte hålla koll på alla detaljer på ett fint och strukturerat sätt. Jag insåg att jag kanske har kört lite för hårt med den på sistone. Har aldrig riktigt tänkt på att hjärnan kan behöva återhämta sig emellanåt också. Men eftersom jag gärna vill vara vän med min hjärna imorgon så fick den som den ville. Matteböckerna hamnade i ryggsäcken, och efter lunch med J så bar det av mot stan. Okynnesshopping, me like! Klarade av mitt egentliga uppdrag på ca fem minuter, och efter det unnade jag mig saker som partyklänning, gott te och örhängen. Egentligen är det kanske efter tentan man brukar unna sig saker, men det är ju nu jag behöver det som bäst.

Jag hoppas att jag ska lyckas tycka det är roligt med matte imorgon igen, det vore väldigt välbehövligt! Då och då försöker jag försiktigt tänka på att ta fram boken, men än så länge så känns det för tråkigt för att jag ska våga.

Tror nog jag måste vila hjärnan lite till.

Ekvation som inte går ihop

Nu har jag insett att universitetsstudier kanske inte är så slappa som jag fick intrycket av i början av terminen. Idag har jag varit i skolan från 8.15 till 17.30 och pluggat matte. Lunchpaus såklart, men inte så mycket mer pausande. När jag kom hem så åt jag mat och fortsatte med matten. Nu är klockan halv elva, och jag är nästan klar med dagens uppgifter. NÄR ska jag få tid över att ta ikapp det jag ligger efter? Och HUR ska jag hinna med att vara värd åt besök i helgen? När allt annat jag vill eller behöver göra som inte är akut får vänta tills efter tentan. Som att städa, köpa en varm mössa, köpa julklappar, sova ordentligt, adventsmysa, köpa adventspynt, adventspynta, träffa kompisar, gå i kyrkan, gå på hemgrupp(?) osv. Det riskerar att bli en fullspäckad helg efter tentan.

Ganska stor skillnad i tempo från folkis, ja. Nu får Hans rätt till slut.

Den mest effektiva fredagslyxen

Fredagkväll. Jag lyxar genom att äta hämtpizza, eftersom det är den enda lyx jag hinner med. Snart ska jag återgå till att plugga matte. Trots att jag har pluggat matte de allra flesta av mina lediga stunder sen jag kom hem från Göteborg, så har jag knappt lyckats ta igen något av det jag missade när jag var i Göteborg under veckan. Men idag så fick jag tack och lov ett stressryck = fokusryck, så nu känns det som att det är möjligt att jag kommer ikapp tills duggan på måndag i alla fall. Den här veckan har jag i alla fall för första gången börjat förstå folk som tycker det är hårt att plugga på universitet, det kändes lite mesigt när jag tyckte att jag hade slitit hårt en dag om jag inte kom hem förrän klockan fyra.

I helgen får jag besök av A! Det är bra att jag tvingas göra något annat än att plugga. Och ska bli riktigt roligt att träffa henne. Så borde borde verkligen vara klar med det minsta jag måste ha gjort innan duggan på måndag. Men det ska nog fixa sig. Slut på min rast nu kanske.

Hela mitt liv i Göteborg

Jag kostade på mig att åka på lite semester. Till Göteborg för att lära mig mer om vad mitt pluggande kan leda till, och för att träffa andra som pluggar samma som jag. Men anledningen till att jag åkte var väl mer för att umgås med trevliga människor ur klassen. Dagarna överträffade till och med mina förväntningar, både i intressanthet och rolighet! :)

Som pricken över i så passade jag på att träffa andra fina vänner i Göteborg. Vänner från mycket olika sammanhang. Nästan alla de sammanhang jag har befunnit mig i tidigare i mitt liv fanns representerade i staden, en mycket speciell känsla! Jag lyckades klämma in hela 5 möten (plus en bonus, så det blev till och med 6!) på två dygn, och det kändes inte ens så hektiskt som jag hade befarat.

Nu är jag tillbaka hemma, med ett dygns matte att ta igen. Kan någon ge mig 24 timmar extra att plugga igen mina förlorade mattedagar på tack? Matte blir inte riktigt lika roligt när det är så överväldigande mycket. Men men, det ska väl gå på något sätt, jag känner att jag har kvar lite av min gymnasie-ostresshet. På gott och ont.

Idag har jag känt mig energilös och inte alls som jag vill vara. Kom på mig själv flera gånger med att utöva härskartekniker, fy mig! Jag hoppas att det var någon slags reaktion på stress och trötthet och hunger, men är inte riktigt lugn i den förklaringen. Måste skärpa mig!

Trots att det här kändes som en dag då jag inte kände mig särskilt sprudlande och glad så kom jag fram till att jag faktiskt skrattade ordentliga magskratt flera gånger idag trots allt. Jag antar att normalläge är väldigt bra.

Nu ska jag gå och lägga mig redan innan halv elva! Duktig flicka. Mer energi och mindre härskartekniker imorgon.

I got a feeling

Det känns som att det här kan bli en vecka på topp. Den har börjat bra, och imorgon bär det av hemåt hemstaden för att träffa familj och fina vänner! Ja, imorgon redan. Jag som var beredd på att komma hem torsdag kväll, men på grund av hårt (men också väldigt trevligt!) arbete i två dagar så finns det goda förhoppningar om att jag kan befinna mig på Hemmaplan redan mitt på dagen på onsdag. Pricken över i är att jag får mycket trevligt sällskap på bussen hem.

Den tidiga hemkomsten gör att jag inte behöver känna mig lika tidspressad över det som ska hinnas med där, utan vänner, familj och ärenden kan få sin beskärda del.

Det känns som en sådan toppvecka att jag längtar både bakåt och framåt i den. Och så äter jag till och med tårta just nu.

När tiden kommer tillbaka

Det är märkligt hur fort livet kan byta tempo. I veckor har jag gått omkring och trånat efter alla möjligheter till oplanerad tid, till tid för att springa, tid för att spela cello, tid för att spontanstäda i brist på annan sysselsättning, tid att ha tråkigt. Och dessutom tid med möjlighet att planera in dejter med massa olika människor som jag aldrig har tid att träffa annars.

Den senaste veckan har jag lyckats träffa hela tre av dessa människor, till och med ordentlig tid av kvalitet och inte bara ett snabbt hej, jag har haft tid för (och genomfört!) flera träningspass, jag har städat flera gånger, och idag har jag haft tråkigt. Och då glömmer jag bort att det var det här jag har längtat efter länge! Nu känner jag mig mer stressad över att jag har en dag när jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Är det såhär livet kommer att se ut?? Säger den stressade rösten. Förmodligen inte säger någon snusförnuftig röst långt bak i huvudet, men den hörs inte så bra.

Har i alla fall varit ute på en härlig promenad idag. Och gjort en god kikärts-aprikosgryta. Och kanske kan det bli en film ikväll.

Men en sån här dag som är rätt tråkig i övrigt behövde inte direkt en extra timme. Glömde till och med bort den, så jag utnyttjade den inte ens till sömn. Det blev mest en vänta-ut-timme.

Men till veckan åker jag hem och träffar fina fina vänner! Ska bli roligt! Ska bara bli klar med en endaste uppgift (okej, vet inte om den är så bara men), sista i programmeringskursen. Sen så!

Återvunna kontakter

Jag har fått ett mail från en kinesisk tjej jag lärde känna i Thailand. Hon var den person som bäst förstod mina problem med min värdpappa, eftersom hon kände honom och var i lite samma situation själv. Hon var nästan lika beroende av honom. Skillnaden var att hon var bättre på att hantera det, och jag lärde mig så mycket av henne som gjorde att jag kom bättre överens med thaikulturen och min värdpappa! Vi kom varandra nära, eftersom vi båda var kapade från våra "hemma", och vi båda tyckte att saker och ting var svårt. Hon var en sån viktig person för mig där och då!

Tyvärr så har jag inte hittat hennes mailadress när jag kom hem från Thailand, och jag tyckte det var tråkigt att det tog bort alla möjligheter att hålla kontakten eller att kanske till och med ses någon dag. Men så hade hon hittat mitt avskedsbrev till henne för någon dag sen, och mailat mig! :) Och hon kanske, kanske kommer till Sverige!! :D Jag blev så glad att jag brast i gråt. Tänk att få träffa Kitty på svensk mark, otroligt overkligt men roligt! Hoppas hoppas att det går. Annars så kanske jag ska försöka ta och planera in en Kinaresa någon gång i framtiden. Nu kan jag ju i alla fall nå henne!

Som en retreat fast utan tystnaden och isoleringen

Jag har varit och hälsat på på förra årets skola. Oj vad märkligt det var. Och känslosamt. Tårarna började tränga fram redan när jag såg skolan från bussen, och när jag väl kom fram till mitt gamla hem, mitt gamla kök, mina gamla korridorer, så var det ännu värre. Jag tänkte fly i på toaletten för att samla mig, men det var ett dåligt drag, eftersom toaletten väckte minst lika mycket känslor som köket och korridorerna. Nästan mer, eftersom toaletten låg vägg i vägg med mitt gamla rum, och kändes som min. Att gråta ut i Gs famn var effektivare.

När jag väl hade hämtat mig från den första känslostormen var det så himla härligt att vara där! Livet där hade inte förändrats mycket, trots att de flesta människorna hade bytts ut. Men fortfarande var det kollektivt Idol-tittande i jämtes tv-rum, te-häng i köket, spring mellan borgarna, kladdkaksbakande, promenader till de vanliga ställena och filmtittande. Och stor uppslutning till de saker som hände på helgerna, eftersom skidsäsongen inte hade dragit igång. Helgens stora händelse var fårrusning; får blev vallade genom byn och det var frågeslinga och fikaförsäljning och ullproduktsförsäljning. I år frös jag mindre än förra året.

"Förra året" är ord som jag kände att jag sa lite för många gånger under helgen, tyckte synd om årets förstaårselever som var tvugna att stå ut. Tur för dem att jag bara var där en helg.

Något som var välidgt roligt också var såklart att träffa mina gamla skolvänner och min gamla kyrkvän A. Jag hade oroat mig för att jag skulle känna mig splittrad mellan de olika människorna, men det gick bättre än jag hade trott att få kvalitetstid med alla på ett någorlunda rättvist sätt. Skönt.

Efter helgen har jag känt mig på bra humör. Trots för lite sömn i ungefär en vecka, trots svåra uppgifter i programmeringskursen, som jag till och med låg efter i pga min bortahelg, trots saker som har gått emot mig, som stresshandling och borttappning av cykellyse, så har jag inte känt mig less. Det har nästan känts som efter retreaten klassen hade i våras, då jag hade nästintill outtömlig energi i flera dagar efteråt. Coolt att det kan funka trots att jag gör saker och inte sover så mycket.

Ikväll är jag stolt över mig själv, för jag sa nej till en aktivitet som egentligen verkade rolig, bara för att jag skulle få lite egentid. Cello, springtur, städning och spontantid tänkte jag kunde vara trevligt när jag för en gångs skull får lite tid över, men kanske är jag lite för tidsoptimistisk. Som vanligt nuförtiden.

En bussfärd med hopp om lyxen att få vara avmätt och tråkig

Imorgon ska jag vakna jättetidigt. Så det vore en bra idé att sova nu. Synd bara att jag inte är så trött. Imorgon ska jag åka buss många timmar, men jag ser fram emot det så mycket att jag helst inte vill sova bort alla timmar. Tänk sex timmar av att bara göra mysiga saker som att sticka, läsa, lyssna på musik, skriva dagbok, lösa sudokus och bara tänka. Förmodligen utan möjlighet att plugga, utan något "borde", som att städa eller ringa och planera att träffa alla människor jag hela tiden tänker att jag ska träffa men aldrig hinner träffa.

För oj vilket tempo allt går i nu. Veckorna bara flyger iväg, och trots att jag flera veckor nu har tänkt att "den här veckan har jag ju faktiskt inte så mycket inplanerat!", så slutar det ofta med väldigt få eller oftast inga dagar som jag har en eftermiddag över då jag äntligen får den där tiden att ringa den där personen som jag vill träffa. Trots till och med försök till planering långt i förväg går det dåligt. Kommer det att vara såhär i fem år?! Har svårt att tänka mig det, fem år kan ju inte passera utan möjlighet till spontana aktiviteter. I såna fall måste jag dra ner på saker.

Problemet är bara att jag har så svårt att säga nej till saker som händer! Jag blir så stressad över att veta att folk ses utan att jag är där, särskilt om min aktivitet bara är att sitta hemma och kura. Och trots att jag kan hoppas på att det blir lättare när relationerna i klassen är ännu stabilare, så vet jag ju hur jobbigt jag tycker det är när jag missar en aktivitet med ett mycket stabilt kompisgäng hemma. Man vill ju inte missa något roligt, och oftast så är det ju roligt när jag väl är där. Men om man inte orkar ha roligt hela tiden? Om man är trött på att skratta och skämta, om man bara vill vara sur och avmätt och seriös och tråkig? Får man vilja det? Det är ju bara så svårt att vara sur och avmätt när man omger sig med människor som gör en glad och skrattig.

Men imorgon på bussen behöver jag inte le eller skratta eller skoja, så det så. Hoppas jag inte sitter bredvid en social person.

Den oväntade ovändningen

Det finns vissa dagar som börjar kasst. Ni vet dom där dagarna som man inte orkar kliva upp ur sängen för man inte känner för att göra något av dagen. Kanske inte främst för att man är för trött, utan just bara för att man inte har lust. För att man inte tror att dagen kan tillföra så mycket.

När jag har såna här mornar brukar dagarna vända. Den dagen som jag trodde skulle bli min livs värsta dag brukar ofta bli ovanligt bra, så jag på kvällen sen kan tänka "Phu vilken tur att jag inte sov bort den här extraordinärt bra dagen!".

Imorse hade jag en sån kass morgon. La mig i sängen en extra stund och ville vägra kliva upp, men såklart så kan jag inte med att bara stanna hemma en dag sådär. Och mitt i misären kom jag också på att dagar som denna alltid brukar vända på det där fina sättet, så jag gottade mig lite i att tänka på hur den här dagen skulle sluta.

Hela dagen så väntade jag på den där vändningen, jag tänkte att snart kommer det hända något, snart kommer någon säga något som gör mig jätteglad, snart så kommer mitt humör stiga till toppen. Men till min stora förvåning kom den inte. Visst var mitt humör kanske lite stabilare framåt eftermiddagen när jag kom hem och fick vila ut, men det blev inget av det där kastet mot himlen. Vilken besvikelse! Undrar om det kommer imorgon istället, någon rättvisa borde det väl finnas.

Mognad och för mycket av det goda

När man blir mer sugen på att småäta på en kryddig, lyxig korv än alla sötsaker som finns inom räckhåll, är man vuxen då? Eller har jag bara fått för mycket socker de senaste veckorna? Vi får väl se hur det håller i sig. Längtar också efter knäckebröd, men tyvärr har jag skjutit upp min plan att baka bröd flera dagar i rad nu, så jag har inte heller kommit mig för att köpa. Imorgon blir kanske en bakdag.

Jag har också kommit fram till en annan del i min mognad. På nyårsafton för ett och ett halvt år sedan så lovade jag att jag skulle bli bättre på att tycka saker. Jag skulle känna efter vad jag tyckte och säga det och stå för det, jag skulle bli av med mitt mesmjäk. På ett år kunde jag väl inte se den dramatiska förändringen jag hade hoppats på, men idag insåg jag att jag faktiskt har kommit en bra bit ifrån det. Såklart så kan det bli olika i olika situationer, men den mesta delen av tiden tror jag faktiskt att jag inte är så mesig som jag var förut. På gott och ont.

Idag kom jag på mig själv att önska mig mer mesmjäkig, till min stora förvåning. Jag blev trött på att höra min ledar-styra-upp-röst, och önskade att jag bara kunde gå tillbaka till att vara en som bara bidrar med positiv energi utan att sätta ner så mycket fötter. Vad hände där? Antingen så finns det någon slags gyllene medelväg, eller så har både mjäket och omjäket sina fördelar. Och kanske är det bra att jag har haft min period av mjäk för att både kunna uppskatta min förmåga att sätta ner foten, men också för att ha något att ta ett steg tillbaka mot. Kan jag välja och vraka helt på skalan över mjäk till omjäk, eller måste jag hålla mig till en del på skalan för att kunna känna mig hel och inte schizofren som person?

Jag får nog exprimentera lite, har inte tänkt på det så mycket förrän idag.

Senaste veckan har jag också känt mig less på andra positiva adjektiv som jag kan sätta på mig själv. Lite förvånande när det även handlar om saker som egentligen inte stör eller går ut över någon, men antar att det alltid kan bli för mycket av det goda. Eller så är det bara omväxlingen jag saknar, kan hända.

De sista jobbiga minutrarna

Ute i sista minuten igen. Måste skriva arbete. Imorgon bitti ska vi sätta ihop allt. Orkar inte nu. Vill totalvägra, gå och lägga mig, men det är ju taskigt mot min arbetspartner, han har minsann varit duktig och gjort klart allt. Jag har antagligen några timmars jobb kvar. Suck. Hoppas att det går fortare när jag blir övertrött och inte tvärtom.

Som tur var blev det ingen värre tentafest än middag hos en i klassen. Var trött, kände mig inte så party och det är skönt att inte komma hem klockan två när man har arbete kvar att göra. Mindre skönt däremot att inte få vara ledig efter tenta. För idag hade jag min första tenta. Det var mycket trevligare än det här arbetet jag måste göra nu, matte är bra. Invigde min nya termosmugg under tentan, oj vad upplyftande det var att kunna dricka varmt kaffe där någonstans i mitten av frågorna! :)

Imorgon ska jag nog ta mod till mig och anmäla mig som blodgivare. Om inte arbetet tar för mycket tid vill säga. Är lite nervös, men vi ska gå till blodcentralen i ett stort gäng, det känns bra. Äntligen tar jag tag i det!

Nu tror jag att jag ska gå och koka te och ta fram lite av kakorna som blev över från mitt födelsedagsfirande. Det tycker jag att jag är värd när jag ska plugga på natten.

Får jag träffa dig ikväll?

Har haft en trevlig dag och en mycket trevlig kväll. Det kändes inte så kravfyllt till slut att fylla år, när jag väl hade klarat ut alla planeringsfrågetecken och hann förbereda mig ordentligt. Något jag däremot inte hinner förbereda mig ordentligt till är mattetentan på onsdag och den muntliga redovisningen på engelska om en vecka. Synd att dygnen inte har mer än 24 timmar. För imorgon måste jag baka mera, känner mest för att bara grotta ner mig i matte en hel dag. Men kanske hinner lite emellanåt.

Dagen idag var bra, med studiebesök i Ö-vik som gjorde att jag återigen kände att jag fattade mer vad mitt framtida yrke kan handla om. Bussresan var mycket trevlig också. Sång och lekar och mycket prat.

Imorgon kväll ska jag på konsert, kul! Ser fram emot det så mycket att jag blir rädd att någonting ska komma emellan, men alla mina logiska argument säger att inget kommer att komma emellan.

Den musik som ljuder mest från min Spotify nu är Säkert! och Hoven Droven. En mycket fin Hoven Droven-låt är Mørkertia. Den Säkert!-låt som går om och om igen hos mig är Får jag. Åh så fin text!

Får jag träffa dig ikväll? Jag har ingen anledning till det. Tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig.
Får jag gå precis så nära att min axel stryker vid din arm?

Älskar att "råka" springa på dig. Ibland är det bra att planera när man ska "råka" saker.

Efter ikväll kan jag sitta och mysa med en bok och te som aldrig blir kallt, och dessutom baka en kladdkaka utan att bli irriterad på att det hamnar kakao överallt eftersom kakaopaketen är dåligt designade med påsar som gör att kakaon skvätter. Frågan är bara om det är bortkastat att ställa in min fina fina burk i skåpet eller om det är mer värt att ha den synlig och få spinga lite mellan. Vilket lyxproblem.

Veklingdag

Jag är sjuk, och då får man äta hur mycket vaniljsås man vill. Fast hade jag haft massa viktiga saker för mig idag så hade jag väl bara tagit en alvedon och klagat på att jag var lite ovanligt trött. Men idag hade jag tid att vara sjuk, och då är det lika bra att hänge sig åt det på riktigt! Och inte försöka ta sig för att göra alla de där planerade sakerna som borde vara bra att få fixade. Men som inte är akuta. Sova bort hela dagen istället, oo så skönt. Och äta vaniljsås. Och ta ur batteriet ur klockan för att slippa höra det där tickande ljudet som gjorde att huvudet ömmade ännu mer än nödvändigt.

Imorgon är det viktigare att vara frisk, då ska jag till kyrkan och sen ska jag träffa J. Och plugga matte inför måndagsduggan. Eller kanske mest kolla igenom. Då är det bara att kliva upp utan att känna efter så noga, möjligtvis ladda med alvedon.

Känner mig inte så sugen på att fylla år snart, känns mest kravfyllt. Börjar förstå folk som flyr sina högtidsdagar. Då behöver man inte fixa och ordna nåt, men man kan ändå känna att man "firar" sin födelsedag. Men kanske att det känns lite roligare när jag har lite mer energi allmänt, då jag känner att jag orkar med ljud och att tänka. Hoppas.

Facit, musik och hallon-lakrits.

Sitter och lyssnar på Säkerts nya skiva, roligt med ny bra musik! :) Lämpligt nog är jag till och med inne i ett Säkert/Hello Saferide-flow i mitt musiklyssnande, så det är alldeles rätt musik! Och än så länge är jag inte besviken! :)

Jag borde plugga, men känner mig lite för seg och rastlös. Vill antingen gå ut och springa eller frossa i något gott, typ äppelpaj eller kladdkaka. Men det regnar ute och jag har precis ätit mat, så springa är inte så lockande ändå. Och att frossa i godsaker känns som en ganska dålig ursäkt till att plugga.

Idag har jag haft folk på besök, vi har haft en spelstund. Jättekul var det, och i slutet skrattade jag så mycket att jag fick ont i magen. Sen att jag fortfarande inte är världsbäst på att jamma gjorde inte så himla mycket. Kanske var det denna energisamling som gjorde att luften gick ur mig när jag blev ensam kvar i mitt rum.

Den senaste veckan har jag bland annat varit på glitterfest, vilken var en mycket trevlig tillställning då jag kände mig ungefär som en diskokula. Jag kan fortfarande hitta glitter på mig och i mitt rum, det blir nog kvar ett tag. I måndags var jag på stormöte med sektionen, och eftersom jag de senaste veckorna har upptäckt en viss saknad från allt mitt engagemang jag hade när jag bodde hemma för drygt två år sedan, så valde jag att ta på mig ett ansvarsuppdrag under det kommande året. Det blev information, vilket lät rätt bra, men sen insåg jag att det även handlade om att ha hand om en hemsida, vilket gör att jag känner mig lite mer skakis inför det. Men det borde inte vara svårare än att det är möjligt att lära sig, i alla fall försöker jag intala mig det.

Nej, nu är det dags att plugga lite på riktigt. Göra lite te först kanske. Jag har ett hallon- och lakritste, det är fantastiskt gott!

(Och här händer det grejer, under min tur till köket lyckades jag se den sista av mina korridorsgrannar! Han vars mat jag har sett i kylen, men jag har inte lyckats se honom. Men han verkade rätt skygg, jag fick ett snabbt hej, sen hade jag ingen ögonkontakt när han stod och plockade grejer ur kylen, sen skyndade han sig ut ur köket innan jag hann säga något mer. Men jaja, jag vet i alla fall vem som delar min kyl nu.)

Mattenörd, javisst!

Igår hade jag en fin kväll. En kväll som jag har längtat efter i ungefär ett och ett halvt år. Jag fick sitta och grotta ner mig i lagom kluriga mattetal, med en kopp kaffe framför mig, och fick jobba helt ostört timme ut och timme in. När det var dags för mig att bestämma mig för om jag skulle tacka ja till folkisen eller inte så fick jag en bild av mig själv sittandes med massa matte och en stor kopp te, och den där fridfulla strävande känslan. Det enda som skilde drömbilden från igår var att teet var utbytt mot kaffe, men det var helt klart godkänt. Och jag ska få plugga massa matte hela hösten! :D Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker att det är, och blir nästan lite rädd för min egen nivå av nördighet. Men det är väl bara att tacka och ta emot.

Idag har vi labbat med cancerceller, det känns seriöst och på riktigt. Det är häftigt att känna att man gör något som faktiskt påminner en hel del om ens framtida yrke. Det är lite läskigt att tänka att det bara är någon slags "slutspurt" kvar (eller okej, fem år, men jämfört med alla tolv år man har gått i grundskolan hittills så är det inte så mycket) innan jag är färdig för det yrke som kommer att vara Mitt, i den yrkesroll som kommer att forma så mycket av min identitet i resten av mitt liv. Det är så att det svindlar lite, men jag försöker intala mig att det inte är så himla stort och avgörande som det låter.

De senaste dagarna har jag varit i kyrkan för första gången här, det var riktigt trevligt! Det skadar inte heller att det tar mig ca en och en halv minut att cykla dit, det är annat än 45-minuterspromenaden hemma! Jag kom på att jag inte har varit på gudstjänst på i princip hela sommaren, jag har känt att jag har längtat de senaste veckorna.

Och på tal om gudstjänster, på söndag ska min lärare från förra året predika på tv-gudstjänsten! Jag kommer att sitta som klistrad vid tvn tillsammans med AS, ser fram emot det! Ser också fram emot J-dejt på söndag, det blir nog en bra dag.

Jag föll för frestelsen och gjorde chokladbollar apropå ingenting idag, kanske ska ta mig en till... :)

What happens, stays.

Det som händer på klassresa stannar på klassresa. Så var det sagt. Trevligt har vi i alla fall haft det, ett dygn med en stor del av klassen och hela Staben på en kursgård lagom långt från Umeå. God mat, intressanta föreläsningar som gjorde att jag började fatta lite vad jag faktiskt kommer att bli efter att ha pluggat i fem år och trevligt umgänge. Första sittningen, badtunnor, bastu och timmar framför en brasa inpå småtimmarna, mysigt!

Efter knappt två timmars sömn i morse var det ett brutalt uppvaknande med morgongympa, men eftersom solen äntligen sken så var det bara härligt. Och jag har hållt bra större delen av dagen också, var inte särskilt nära att somna på dagens föreläsningar, minsann!

På väg hem idag råkade jag stöta på M, som jag trodde befann sig långt härifrån, roligt! Och på kvällen kom J hit! :) En jättebra kväll, är så glad att vi bor på samma ort igen! Jag tror det här kommer att bli bra år.

Tänk att det finns dialekter som är så fina att man bara kan sitta och lyssna och njuta oberoende av vad rösten pratar om? Hur kom sig den här fixeringen av den speciella typen av norrländska?

Jag är en Nolla!

Nollningen är i full gång, och det är roligt. Mycket trevliga människor, mycket skratt, många timmars promenerande (eftersom min cykel är på lagning). Alkohol är något som flödar på ganska bra också, mer hos vissa än andra. Känns ju bra att vara en av dem som kommer ihåg hela gårdagen i alla fall.

De här första dagarna är skönare än vad jag hade väntat mig. Jag såg framför mig veckor som påminde om de första dagarna på folkis, då det gick ut på att umgås ca 18 timmar om dygnet och sova resten. Då var det så avslappnande med lektioner så man slapp vara så aktivt social hela tiden. Men nu har vi några aktiviteter om dagen, men vi hinner hem och ladda om de sociala batterierna och vila lite mellan de olika samlingarna. Men än så länge har jag inte packat upp klart, så det har inte varit överdrivet mycket tid över att bli uttråkad på direkt...

Imorgon börjar den första matten! :D Ska bli roligt. Och spännande att se hur mycket man förväntas komma ihåg, jag känner att vissa delar har väl fallit bort mer än andra.

Jag är så van vid att gå runt i min knallgula nollanummerlapp var jag än går (vågade inte ens lämna den hemma när jag gick den korta biten till AS igår), så det tar ett tag innan jag fattar varför folk kollar så konstigt på mig. Som idag till exempel, när en från Jehovas vittnen ringde på dörren och ville värva mig. Han frågade i alla fall vad det var frågan om, så jag fick chans att förklara mig.

Just nu är jag inne i en Lasse Winnerbäcksperiod i mitt musiklyssnande. Jag tror det var Köpenhamn och överallt som fick dit mig.

Skulle jag som barn väl ängslas då?

Så var jag framme. I den stad där jag ska bo i fem år, i det rum som jag ska bo i på obestämd framtid. Märkligt. Men härligt. Njuter till fullo av att ha ett eget ställe, och fint är det också! Eller har i alla fall potential till att bli fint, jag gav upp mina försök att avsluta uppackningen innan jag gick och la mig, så det är ganska mycket kaos i rummet nu. Längtar tills jag får bort allt överflödigt från golvet så jag kan dammsuga, det är inte så mysigt att gå här nu.

Har hunnit träffa en av mina korridorskamrater, en trevlig kille från Sydkorea. Han påminner mycket om en lärare i Thailand som jag tyckte mycket om, särskilt mina fem första månader, fast den sista månaden gick han mig rätt mycket på nerverna. Men hellre en snäll och trevlig person som går mig på nerverna än en otrevlig person som gör mig nervös, så jag är glad! :)

Imorgon ska jag träffa min klass för första gången. Jag är inte så nervös som jag trodde jag skulle vara, det ska mest bli spännande att se vilka jag kommer att fösas ihop med såhär i början. Något jag är mer nervös över är att mitt cykeldäck (och inte bara slangen) verkar ge upp, och jag vet inte om jag ens kommer att kunna ta mig till universitetet på det innan det smäller eller spricker. Det får kanske bli en promenad dit imorgon, och sen hitta en cykeltillbehöraffär så fort som möjligt. Att jag inte lyssnade på pappa och lämnade in cykeln hemma när jag hade chansen...

Idag var jag och hälsade på mormor på hennes ålderdomshem. Morfar höll en andakt, sen började de sjunga psalmen "Blott en dag ett ögonblick i sänder". När mormor hängde på i en stämma var det så fint så jag höll på att börja gråta.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Veckonedräkningen är igång

Det börjar dra ihop sig. Om en vecka går flyttlasset norrut, så nu har jag en vecka av full rulle framför mig! En sex-dagars jobbvecka, försöka träffa folk en sista gång innan alla flyttar åt olika håll, och däremellan försöka packa ihop ett helt bohag samt välja och införskaffa en dator. Fast jag har nästan valt, och om allt går som beräknat så ska den till och med levereras till en återförsäljare på fredag. Igår skulle den levereras till återförsäljaren på onsdag, undrar hur mycket man kan lita på datumen...

Något som i alla fall är skönt är att jag börjar bli klar med mina inköp förutom datorn. Jag tyckte så synd om mig idag när jag tvingade mig själv att cykla i regnet till birsta för shoppning jag inte alls var peppad på, men vad gör man inte för att få mer tid till goda vänner sen? Och jag klarade det till slut.

Jag känner att jobbet är skönt för jag slipper tänka på min flyttstress, men samtidigt är ju inte jobbet helt avkoppling heller. Så i fredags tackade jag nej till ett jobbpass jag blev bönad och bedd om att ta, och for ut till stugan med mamma och pappa istället. Så välbehövligt! Speciellt just den dagen, då känslan av otillräcklighet drabbade mig extra mycket, både på jobb-, flytt- och umgås-med-vänner-plan. Dessutom datorfasta en dygn, fantastiskt skönt eftersom många av mina måsten och borden och dåliga ursäkter till att inte göra nödvändiga saker finns på datorn.

Känns rikigt kul att flytta, men hinner inte rikigt tänka på att komma fram, eftersom det är så mycket nu innan. Jag hoppas att jag ska komma ifrån min ovana vid att göra allting i sista minuten, men jag märker ju att de första minutrarna lätt rinner iväg, typ nu... Får hoppas på mittenminutrarna istället. Fast först ska jag sova, sen ska jag jobba, sen ska jag träffa J... Sen kanske packa! (Och när jag skriver det offentligt är det kanske svårare att dra sig ur imorgon kväll..?)

Bostad: Check!

Så har man blivit med lägenhet! Eller lägenhet och lägenhet, bostad i alla fall. Ett rum. Som till och med är möblerat (yes för att spara massa pengar till plugga-spanska-resa!). Och jag slapp ta det beslut jag oroade mig för: studentkorridor eller lägenhet. Jag kunde bara få tag på ett korridorsrum, och det känns faktiskt väligt bra! Inte för mycket folk på ett kök, men ändå inte alldeles öde. Vissa ropar ut: "ska du bo där, det är ju jättelångt bort!?", men jag hävdar att jag kommer att orka cykla mina två kilometer platt, jag har ju varit med om värre. Typ en kilometer bosvedjebacke.

Jag har 13 dagar kvar på jobbet, och fem lediga innan jag flyttar. Jobbet är trevligt, men det är en person jag måste lära mig att tycka bättre om, just nu blir varje leende till denna person väldigt krystat och kämpigt att få fram. Det är synd, känner mig som en dålig människa. Ska bli spännande att se om det hinner förändras på en och en halv vecka. Hoppas att det kan förändras fort, det skulle bli trevligare att jobba då.

Saker jag har att fixa nu är mogna saker som att skaffa en hemförsäkring, köpa en dator, adressändra, välja internet och annat småpyssel. Känns ändå som att jag har halvkoll över det, trots att det är såpass mogna saker som jag inte har sysslat med förut.

Jag mår nästan oförskämt bra, fast idag har jag lite ont i huvudet.

Sextio och en halv timme för flytt

Nu har jag badat i tre dagar i rad. Jag känner mig nöjd över att ha utnyttjat sommaren så bra, och det känns skönt att jag inte behöver tänka "men jag har ju inte ens badat någon gång i sommar, det kan ju inte vara höst än!" när sommaren är slut. Sommarvärmen är använd, jag har uppfyllt min plikt och "passat på", och nu känns det inte jobbigt att behöva vara inomhus på jobbet en helg. Det bästa är att när den helgen är färdigjobbad så sitter G på tågstationen och väntar!! :D Jag blir så glad att jag vill hoppa och skutta när jag tänker på det, fast det brukar jag inte göra eftersom jag är en sansad och samlad människa.

Jag har fått veta att jag kommer att ha 60 och en halv timmar mellan mitt sista jobbpass och den tid då jag förväntas vara på mitt första upprop. Det är två dagar och tre nätter. Då ska jag flytta. Och jag som nästan hade trott att jag skulle ha en hel vecka på mig att flytta. Men två dagar är bättre än en natt, vilket var det värsta av mina farhågor.

Innan jag slutar jobbet har jag sju dagar då jag är hemma och ledig. Då räknar jag inte de dagar som redan nu är inplanerade för heltidsbesök, antingen när jag besöker någon eller någon besöker mig. Det blev ju inte så väldans mycket tid över till att strosa i affärer där jag kan behöva införskaffa mig ett bohag, men det kanske går fort bara man vet vad man behöver kan man hoppas på. Steg ett är väl att fixa boende, jag ser fram emot den lättnaden då det är klart! Hur ska jag kunna vara lagom kylig för att hitta det rätta boendet, hur länge ska man våga vänta på något bättre, när ska det vara dags att slå till, vad ska jag välja, hur och var vill jag egentligen bo?! Kanske inte det mest livsavgörande beslutet i mitt liv, men jag gör det stort i alla fall. Kanske delvis på grund av olika "va, ska du bo så och på det stället?!", vilket får mig att tänka att många boenden är katastrof och att jag inte skulle stå ut där längre än en vecka. Hm.

Något annat jag hade tänkt mig att jag skulle hinna med innan jag börjar min hösttermin är ju mina sommarkurser. Häromdagen fick jag ett mail där det stod att jag låg efter i den kurs jag faktiskt har börjat ordentligt med. Undrar om jag ska ge upp den andra. Eller göra båda halvfärdigt. Får se, borde i alla fall sätta igång med någon av dem nu.

Tillförsikt och pepp och seframemot och trivsel och beslutsnöjdhet och bra besked.

Har haft en mycket bra helg i Umeå, med mycket prat, mycket chokladigt kladdiga kakor, en hel del glass, långa cykelturer, sightseeing bland studentkvarteren och såklart delande av Hållandsminnen. Väckte liv i en hel del saknad som blev mer levande igen, nu känns det som att hjärtat knådas! Obekvämt, även om det är lite roligt att kunna grotta ner sig i fina minnen som känns mer verkliga nu.

Det kändes jätteroligt att titta på staden som är min blivande hemstad, och jag insåg hur mycket jag faktiskt längtar dit. Inte på grund av alla fantastiska människor som kommer bo i umeå i höst, även om de självklart är en stor bonus. Men jag insåg att det är en längtan i mig som drar efter att få göra umeå till min stad, jag vill gå på egna upptäcksfärder och lära mig att hitta, jag vill få mina favoritställen och vardagsställen och tråkställen och hemmaställen. Jag vill inte bara få ett nytt hem vart som helst, utan jag vill få ett nytt hem i Umeå!

Nånting annat bra jag insåg i helgen var att jag kommer att göra det enda jag vill göra i höst. Varje gång jag har varit på väg att starta något nytt efter gymnasiet så har jag haft andra saker jag velat göra också. Ofta har jag velat göra dessa saker mer än vad jag i själva verket var på väg att göra, kanske tack vare att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men den här gången är det inget annat jag vill göra! Jag känner inte för att stanna hemma och jobba (här finns inte många kvar), har ingen lust att åka på en resa jag inte har råd med, är inte så sugen på en till folkis och känner inte ens för en annan utbildning eller annan ort. Det är ingen människa som jag känner att jag måste bo nära för att inte gå sönder, och inte ens ett litet projekt som jag går miste om när jag flyttar. Jag är precis så självständig som det är smidigt att vara vid ett sånt här tillfälle i livet. Sen vet man ju aldrig vad som kan komma upp under den sista månaden fram till terminsstart, men just nu känns det så bra! Visst kan det svindla ibland och jag kan fundera på om det här verkligen är den utbildningen som jag "ska" gå, men den verkar ju som det roligaste jag kan komma på att plugga, så helt fel kan det ju inte vara. Och nu är jag dessutom officiellt antagen, så nu känns det som att det inte är mycket som kan stoppa mig! :D

Som om det inte vore nog med mitt pepp inför hösten, så är jag så nöjd här och nu. Jobbet känns så roligt att jag nästan blir besviken när jag inser att jag har flera lediga dagar på en vecka (fast jag ska väl inte hymla med att pengarna som jag skulle fått för färre lediga dagar lockar en del också), och idag när jag slutade för dagen idag var jag inte ens slut, trots 29 grader varmt inne. De två senaste jobbdagarna har känts så roliga i alla fall, jag hoppas att det håller i sig! :)

På söndag kommer G, vilket får mig att vilja hoppa och skutta av glädje. På fredagen efter det åker jag söderut till AS, otroligt roligt det med! Och däremellan borde det inte vara omöjligt att dejta lite hemmamänniskor, det är bara det med att pussla med folks scheman...

Men hur kommer det sig att jag helt plötsligt inte alls vet hur man skriver ett riktigt vanligt brev...?

Värmens konsekvenser

Om man låter en liter nyuppkokat vatten stå och svalna för sig själv kan en hel deciliter dunsta bort. Det tyckte jag var lite coolt. Just nu håller jag på att förbereda dagens andra liter iste. Det är gott.

Nyss höll jag på att få panik för att jag var så sugen på salt, men det är ju inte så gott att äta en tesked salt rakt av. Jag orkade inte heller cykla och köpa saltlaktrits eller chips, så till slut blev det en macka med salt skinka, fetaost och extra salt (både under och över skinkan). Nu känns min tunga lite skrumpen, men saltbehovet är i alla fall stillat för stunden. Skönt.

Hur kan Annika Norlin skriva såna klockrena texter hela tiden? Hon får mig att tro att det är mina känslor det handlar om, så jag börjar gråta. Jag får verkligen tänka till för att komma ihåg att jag faktiskt inte känner så. Märkligt. Och lite jobbigt, eftersom jag lätt kan hitta orsaker till varför jag skulle känna så, så jag tror att saker som har hänt på riktigt har lett till den här gråtkänslan. Fast gråtkänslan inte fanns när jag inte hade lyssnat på låten. Hm..

Får man gå och lägga sig klockan åtta fast man är ledig dagen efter?

För ett år sen...

Idag är det klibbvarmt som i Thailand. I slutet av min jobbdag idag kände jag mig som i slutet av en jobbdag på en tisdag i Tharua, när jag hade haft mycket lektioner och bara ville hem och duscha av mig, för att slippa klibbet en stund. Skillnaden var att idag försvann klibbet för en längre stund än i Thailand, där jag inte ens hann ut ur badrummet förrän klibbet var tillbaka.

Idag åt jag stekt ris till lunch, vilket var en standardlunch när jag bodde i Thailand. När jag köpte maten fick jag lyssna på folk som pratade thai, och när jag väl fick maten så smakade den som när mina hushållerskor gjorde den. Skillnaden var att jag frivilligt satt ute i solen när jag åt maten idag.

Sen sa jag hejdå till R, nu åker hon tillbaka till Italien, sorgligt! Det fick mig att tänka på mitt sista avsked till min värdfamilj i Thailand. Det kändes inte lika sorgligt, då var jag så trött efter en natt utan sömn men med mycket hejdåtårar, så jag längtade mest efter att hamna på planet så jag kunde få sova.

Tänk vad det halvåret har satt spår, både i form av fixeringar hos mig (typ åhhh, det känns som Thailand! <3) och i form av lärdomar. Ibland är jag rädd att jag ska glömma alla smarta saker jag kom fram till där, men det finns ju någonstans hos mig, så jag kan dra upp det för mig själv. Häromdagen till exempel, då jag kände att allt gick kasst på mitt jobb, så tvingade jag mig själv att tänka på alla de dagar i Thailand då jag kände att jag var en kass lärare, alla de gånger jag kände att jag inte alls var en sån trevlig och välartad flicka som jag trodde jag var och som de kinesiska tjejerna var, eller alla de gånger jag kände att jag inte lärde mig saker (typ språket) så bra som jag hade tänkt mig. Och trots det får jag bra känslor när jag tänker på Thailand. Då går det bra med en dålig jobbdag här hemma också. Jag är inte mitt jobb eller vad jag gör på jobbet.

Mattepassionen

Har börjat med min repetitionskurs av matte nu, känns roligt! Har avklarat ett slutprov av fem, och nu är jag dessutom klar med den tråkigaste delen, det känns bra! Det som är kvar nu tar ju säkert lite längre tid eftersom det är mer att tänka, men hellre tänka lång tid än att traggla sig igenom sånt som känns onödigt.

Jag sitter och väntar på att en leveransrapport av ett sms ska komma. Det är ju mycket möjligt att det bara är lite segt i telefonnätet, men såklart så börjar min hjärna tänka ihop alla möjliga mer eller mindre sannolika scenarion. Inte så uppmuntrande scenarion. Det här är ett sånt sms som jag väldigt gärna vill ska komma fram!

Jobbet igår kändes rätt bra, bättre än jag hade förväntat mig. Trots att jag anade att min kollega var lite stressad, men jag inte var det, så kände jag ändå att jag kunde jobba på och göra saker i princip hela tiden, och jag slapp den där känslan av "vaddå, det finns väl ingenting att göra nu?" medan alla andra springer runt som galningar och stressar över allt som måste göras. Phu. Hoppas på samma lycka idag, snart är det dags.

Jobbuppladdning

Snart är det slut på mitt sommarlov. Imorgon börjar jobbet på riktigt, och jag tvingas vara lite seriös och gå och lägga mig i tid (till exempel inte halv sex på morgonen som i torsdags "kväll") och inte planera in alltför mycket stora aktiviteter (till exempel tunnbrödsbak), eftersom jobbet tar mycket tid. Med tanke på att mitt senaste år har varit ungefär lika kravlöst som ett sommarlov på många sätt så är det kanske inte så konstigt att jag inte känner mig så överpepp på morgondagen och mitt mer ansvarsfulla liv. Vad lyxigt det är med ett år på folkis där man bara får skämma bort sig själv!

Fast jag ska väl egentligen inte klaga, jag ville ju jobba mycket. Vill spara pengar, idag har jag ägnat mycket tid åt letande bland olika spanskaskolor i Guatemala. Då krävs ganska mycket pengar. Just nu känner jag mig jättepepp på att åka, måste bara bestämma mig för min prioritering av olika delar av resan. Språket kommer på prio ett, men ska man sen satsa på att se mycket saker eller att jobba och komma in i ett sammanhang? Skönt att jag inte behöver bestämma mig nu, jag kan låta funderingen ligga och gro.

Igår var det bröllopsparty framför teven med Kungliga mazariner och tårta. Jag som har varit så less på den här bröllopshysterin tyckte faktiskt det var riktigt trevligt att titta på bröllop, och blev rörd till tårar av det fina i att de lovade varandra evig trohet och Daniels nervositet och tårar. Fint! Dagen avslutades med sex and the city-flärd med film, högklackat, accentfärg och fina drinkar på stan, roligt roligt! :)

Andra dagen på jobbet känns jobbigare än första. Första dagen har man inte så mycket förväntningar på sig, andra dagen har man mer förväntningar men kanske inte mycket mer kunskaper. Imorgon är andra dagen...

Och så har sommarperioden av mitt liv kommit igång

Har varit duktig och kollat lite på andrahandsboende till hösten. Fanns faktiskt något intressant, imorgon när jag är lite fräschare i huvudet ska jag nog skriva ett mail och försöka övertyga ägaren om att jag är den som behöver det där rummet allra mest och att jag är allra bäst lämpad att bo där av alla människor i hela världen. Kan bli lite klurigt att formulera på ett övertygande sätt.

Den här veckan har varit bra. Har sysselsatt mig med mycket saker, mycket bra sätt att undvika saknad! Studentfirande, ett lyckat överraskningsbesök, vernissage, chokladbiskvibakande och sånt där härligt prat som varar natten lång. Bra början på sommaren! :) Idag har jag varit hos tandläkaren och äntligen fått lite cred för vad jag har slitit med tandtråd under de senaste åren, yes!

Så länge jag håller mig sysselsatt hålls saknaden i schack, men så fort jag får lite för lång stund över så saknar jag folkislivet och männsikorna jag lärde känna på min fina folkis. En kväll för en vecka sen var helt förskräcklig, då grät jag som ett litet barn i min mammas famn, tills hon övertalade mig att gå och lägga mig och lovade att hon skulle komma och hålla om mig och sjunga den sång jag alltid ville höra när jag var liten och grät. Detta gråtanfall, utlöst av ett telefonsamtal, berodde på en klump av saknad, en klump av dåligt samvete, och en klump som berodde på insikten av vad dessa två första klumpar skulle resultera i. Tur att mammor aldrig slutar vara mammor!

Jag hoppas på att jag ska hålla mig aktiv den här sommaren, och jag börjar ana att det nog ska gå ganska bra. Hittills har jag planerat mycket jobb, 12 HP sommarkurser, skogsutflykter, läsa på svenska, läsa på spanska, umeåresa, gävleresa, springa, sola, bada, inte sitta så mycket vid facebook som senaste veckan, laga kläder, ordna receptpärm, lösa höstboendefrågan och såklart umgås med alla hemmavänner! Trots det känner jag mig lite stressad av en helt oplanerad dag imorgon, men det ska väl lösa sig. Det känns bra att ha en lista att välja bland.

En aning mer mogen

Phu, min första jobbdag är avklarad, vilket känns skönt. Känns också skönt att jag är ledig i två veckor nu innan mitt egentliga schema drar igång. Ska bara lyckas undvika att bli inringd så är de kommande veckorna fulländade ;)

Inför jobbdagen var jag inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Det berodde nog till stor del på att jag natten inför jobbet drömde att jag inte var den enda nya på jobbet, och det bästa allt var att 3-4 stycken av mina arbetskamrater var folk från min fd klass. När jag vaknade insåg jag att dessa människor faktiskt bor massa mil från mig, så att sannolikheten att jag skulle få träffa gamla klassisar och ha bibeldiskussioner på arbetstid var ungefär noll. Men jag hade i alla fall en positiv känsla där på morgonen, det var trevligt.

Dessutom insåg jag att jag hade mognat. Dels att jag kunde tacka ja till allt kaffe som erbjöds (jag drack hela två koppar utan att få ont i magen!), men också att jag har mognat socialt och modmässigt. Jag kände så stor skillnad mot förra gången jag kom till samma äldreboende, direkt från gymnasiet och hade inte tvingats umgås med andra männsikor än såna som var som jag själv. Den här gången kunde jag anstränga mig mer för att hitta vägar in i samtal, även om det inte är saker jag pratar om normalt. Dessutom insåg jag att det värsta som kunde hända inte var så farligt, att känna sig lite bortkommen ibland är inget man dör av. Åh vad jag är glad att jag har gjort lite olika grejer efter gymnasiet!

Något annat som gör mig glad är att det redan är inplanerat lite besök till och från skolvänner. Längtar längtar, idag var jag tvungen att gråta en skvätt efter ett telefonsamtal med skolvän, det känns uppmuntrande att det inte behöver dröja en evighet innan vi ses igen!

Igår blev vissa saker och ting mer verkligt, och jag känner mer som jag borde känna inför dessa saker och ting. Skönt att upptäcka att jag har kvar någon moral och samvete, även om det inte är den roligaste känslan.

Avslut och dumheter

Igår var den stora dagen. Den dagen jag har gruvat mig för länge, som har gett magont och tårar, och som fick mig att tappa aptiten flera dagar i förväg. Sista dagen på skolan. Första gråtattacken kom av stämningen när det spelades musik, nästa kom lite i panik när jag insåg att jag precis var i färd med att säga hejdå till männsikor jag inte visste om jag skulle träffa igen, och sen kom den värsta: att säga hejdå till de människor jag vet att jag kommer träffa igen, men inte så ofta som jag vill. Riktigt nära vänner som jag inte vill lämna! Hur ska man bestämma sig för att det är färdigkramat och dags att åka egentligen? Kanske tur att man hade en mamma som ville komma iväg... Men när tårarna väl hade lagt sig så råkade min kära mor säga nånting om att det var vackert där vi körde, och det räckte för att jag skulle inse hur lyckligt lottad jag har varit som fått bo i en sån vacker natur ett år, och hur mycket jag skulle sakna den.

Under dagen försökte jag ibland tänka på att det var något sånt här jag längtade efter för ett år sedan, jag ville känna mig helt förkrossad över att tvingas lämna något som hade varit jättebra, bara för att få ha haft det jättebra. Den tanken tröstade faktiskt lite, även om den inte lugnade mina tårar något.

När jag till slut kom hem kom det besök från Italien, vilket innebar att jag inte fick ligga deprimerad i min säng hela dagen, utan tvingades ut och vara social och trevlig. Jag kände mig som en jetlaggad utbytesstudent ungefär, som inte orkade hänga med i den spännande blandningen av italienska, engelska och svenska, men jag tröstar mig med att man inte måste ge ett gott intryck till alla man möter alltid.

Under veckan som har varit har jag tyckt att det var dålig prioritering att sova. Men jag har lyckats hålla mig hyfsat pigg ändå, till min stora förvåning. Kaffe är bra. I måndags var klassen i storstan Östersund och hälsade på lärare, lekte i solen och åt sommarens första riktiga mjukglass. En otroligt härlig dag, och fint med en sån dag som sista klassaktivitet!

Jag har gjort nånting riktigt dumt, som jag inte trodde att jag skulle göra. Sånt som man inte ska göra, inte får göra. Det värsta är kanske att jag inte ens ångrar mig så mycket som jag borde göra. Läskigt vad man är kapabel till, det är alltid så mycket lättare med moral när man inte är i situationer själv.

Jag tror att idag är årsdagen för den första dagen när jag inte kände bara hemlängtan från Thailand. Eller så är det nästa vecka. Jag minns att jag reagerade över den känslan, så jag vet att den kom sent, men ändå känner jag nästan bara nostalgi när jag tänker på Thailand. Tänk vad hjärnan kan omkonstruera! Men åh vad jag vill tillbaka till skolan, det tror jag inte bara är konstruerat av hjärnan!

You'll be with me like a handprint on my heart

I've heard it said
That people come into our lives for a reason
Bringing something we must learn
And we are led
To those who help us most to grow
If we let them
And we help them in return
Well, I don't know if I believe that's true
But I know I'm who I am today
Because I knew you...

Like a comet pulled from orbit
As it passes a sun
Like a stream that meets a boulder
Halfway through the wood
Who can say if I've been changed for the better?
But because I knew you
I have been changed for good

It well may be
That we will never meet again
In this lifetime
So let me say before we part
So much of me
Is made of what I learned from you
You'll be with me
Like a handprint on my heart
And now whatever way our stories end
I know you have re-written mine
By being my friend...


För ett par veckor sen höll jag en andakt om det här bland annat. I mina förberedelser insåg jag verkligen att under de senaste två åren verkligen har dykt upp människor i mitt liv som har hjälpt mig från eller genom jobbiga tider, jag kan namnge flera stycken som jag inte vet hur jag skulle ha klarat mig utan de senaste åren! Är så otroligt tacksam! Så igår på avslutningen brast jag ut i storgråt över den här vackra och träffande sången, särskilt i vetskapen om att jag precis var på väg att lämna flera av dem som sången handlar om...

Duktig idiot

Jag är duktig, jag gör framsteg. Det besked som ett tag var "det värsta" kändes inte så farligt nu när det väl kom. Lite chock, ja, men trots att jag kände efter allt vad jag kunde (ibland är självbevarelsedriften låg) så mådde jag inte särskilt dåligt. Jag är glad över hur beskedet kom, tack för fina vänner!

Idag saknar jag Thailand. Jag tror att det beror på att jag är trött och är på ett lite konstigt humör som jag gärna skulle fly från, men det kan man ju inte. Fast då kan man inbilla sig att man bara har hellyckliga känslor på en annan plats eller i en annan tid, och just nu valde jag att se Thailand som den platsen. Nej nej, jag mådde aldrig dåligt på något sätt alls där, trallala. Något som kan ha att göra med att det blev just Thailandsaknad idag är nog att en Thailandvän precis har lagt upp bilder från vår tid där, och en annan Thailandvän precis har skrivit ett blogginlägg om sin Thailandtid. Bilderna ledde nästan till tårar, men man får ju skärpa sig i offentliga lokaler.

Trots att man ska leva i nuet kan jag inte låta bli att gruva mig för avslutet på mitt år här. Känslan bara attackerar då och då, och attackerar den inte mig så attackerar den någon bredvid mig, och så är ångestdiskussionen igång igen. Jag längtar i alla fall redan tills när jag kan komma och hälsa på här nästa år, både hos de som går kvar här ett andra år, men också de jag känner som kommer hit sitt första år :)

Jag har kommit fram till att jag ibland kanske känner ett för stort behov av att känna mig självständig. Typ klarar mig själv, vill inte känna mig efterhängsen. Undrar om det hänger kvar från den perioden i mitt liv då jag var väldigt efterhängsen? Och undrar om det går att vänja sig av vid, det är inte så bra alla gånger, i alla fall inte till en viss gräns. Steg ett är väl att upptäcka det antar jag...

Fjället, retreat, bakning och skvaller: folkhögskola it is.

Jag klarade mig från förkylning på Sylarna. Vi tog oss inte ända upp till Storsylens topp, men högre upp än fjällstationen, alltså längre än jag hade varit tidigare, och jag var nöjd. Det är så härligt på fjället, och det är så härligt på turskidor, ville bara stanna. Ända tills jag var blöt och ville in. Jag undrar om det kan bli något sista åk för mig i år eller om det var det sista åket för säsongen.

Förra veckan var jag på retreat, drygt två dygns fasta från prat, mobil, mat och delvis klocka, skönt! Fast blir det en nästa gång så tror jag att jag skippar matfastan, det är skönt med lite energi i kroppen. Men oj vilken energi jag fick efter retreaten! Jag vet inte om det berodde på att kroppen blev glatt överraskad av all mat, eller om jag hade sovit och vilat så mycket under retreaten, men de närmast följande nätterna blev femtimmarsnätter för att jag inte kunde sova mer, och på dagarna kunde jag knappt sitta still. Fast nu är tröttheten tillbaka, tyvärr, men det var kul så länge det varade.

Något annat kul vi äntligen tog tag i var att vi bokade bagarstugan på skolan och bakade stora mängder tunnbröd och lagom mängder stenugnsbakad pizza. Efter flera skeptiska uttalanden av lärare som inte trodde att vi skulle klara det var det en sån seger att få till riktigt fina tunnbröd med bara en googlad beskrivning på hur ugnen skulle skötas och hur brödet skulle bakas.

Samma dag kände jag en känsla som var mycket lik en känsla för ganska längesen nu. Den dagen åt jag också pizza efteråt om jag inte missminner mig, men då blev det strömavbrott också, det blev det inte den här gången som tur var.

På en folkhögskola skvallras det hejvilt, och för några dagar sen fick jag reda på rykten som går om mig, rykten som inte är sanna. Inte de mest smickrande sådana, så det har snurrat en del i mitt huvud de senaste dagarna. Jag hoppas att jag har lyckats stoppa spridningen hos grundkällan och att det inte är så skvallrat om som jag är rädd för, jag har bara hört två personer säga det. Mest hoppas jag att det inte skadar någon. Eller skadar något.

Idag på lektionen fick vi reda på schemat ända fram till sista dagen i skolan, jag började nästan gråta. Jag undrar om det hjälper att jag tar ut sorgen i förtid, om det blir ett lättare uppbrott sen när det väl blir av. Men på nåt sätt tror jag inte det.

Is that alright? Yeah

Flera på skolan har varit febrigt sjuka de senaste dagarna, så jag blir skrämd när jag känner av en antydan till ont i halsen och känner mig ovanligt trött och varm. Men mamma har alltid sagt att sömn är bästa medicinen, så ikväll ska jag nog verkligen försöka se till att sova ordentligt. För på torsdag bär det av mot Storulvån och Sylarna! :D Åh vad jag längtar, det känns som höjdpunkten på årets turåkning, fast sånt kan man väl egentligen inte säga innan. Men jag har sett fram emot att komma till Sylarna länge nu, och snart är det alltså dags. Om jag inte blir jättesjuk, snälla snälla låt mig slippa!

Något roligt som har hänt här är att jag har haft besök! Äntligen lyckades jag och J pricka in en lämplig helg, som dessutom var helt perfekt vädermässigt, och det har hunnits med en hel del prat, även om det sällan blir tillräckligt. Men jag kom på att det bara är några veckor kvar som vi bor på olika orter, sen har vi flera år på oss då vi bor i samma stad igen! :) Roligt, men konstigt nog lite overkligt.

Andra saker har varit lite upp och ner de senaste dagarna, vissa saker har varit jätteupp, men får mig ändå att fundera. Måste hitta en balans mellan min glädje och andras glädje, kan tydligen vara besvärligare än man tror ibland.

Något som känns spännande men också lite läskigt är att jag äntligen har fått min menskopp. Under ett knappt år har min inställning till den bearbetats från något som mest liknade skräck, till någon nyfikenhet och nu till och med förtjusning. Får se om förtjusningen håller i sig när jag väl börjar använda den, phu!

Jag önskar att det inte brusade så förskräckligt i mina hörlurar, jag försöker ju lyssna på vacker musik...

Vår i luften

Idag är det vår. Jag var sugen på att köpa en glass mest för att jag var sugen på känslan att äta glass i solen, fast sen kom jag på att jag egentligen inte var särskilt sugen på glass, så jag stod emot. Men i förrgår åt jag min första Ben&Jerrys på typ ett år och två och en halv månader, det var gott! :) Och det kan aldrig bli för mycket choklad.. ;)

Igår var det musikcafé på kyrkan med bästa människorna, mys! Kvällen avslutades på topp i två bemärkelser. Det är fint att sitta och andas nästan ljummen kvällsvårluft och titta på stjärnhimlen och kyrktornen från en lite annan vinkel än vanligt.

Idag var det Taizémässa i kyrkan, det var så mysigt! Hade kvar känslan i kroppen ganska länge efter jag hade gått ur kyrkan, det är inte alla gudstjänster som lyckas med det! Påmindes också om mina funderingar jag hade i höstas, om hur min inställning är om man skalar bort allt runtomkring. Det har varit skönt att inte ha behövt fundera på det så mycket under året, men kanske måste jag ta tag i det igen. Eller så är det inget att fundera över, man märker mer hur det blir.

Trots mycket fina stunder de senaste dagarna så har mitt humör varit skört och lite jojo. En allmän lesshet över allt och inget som kan hoppa på mig helt oväntat, en låt som drog upp nästan illamåendekänslor, ett namn i en bisats som rör om. Men det beror kanske mest på allmänt PMS, och väl tillbaka på skolan brukar jag vara stabilare också, så det är nog inget att oroa sig för. Apropå det, om en halvtimme åker jag tillbaka, jippie! :D

Nygammal musik

En gång när jag gick i högstadiet var det rea på en skivaffär. Jag köpte en skiva på måfå för ynka tio kronor, det tyckte jag den chansningen kunde vara värd. Jag valde den skiva som hade det omslag som påminde mest om Kent, eftersom det var under en av mina Kentperioder. Tyvärr så tyckte jag inte alls om musiken, och efter att ha lyssnat på bara några få låtar så gav jag upp försöken att tycka om den, och tänkte att tio kronor är inte hela världen att ha kastat bort.

För några veckor sen när jag inte kunde sova var jag i behov av någon lugn musik som jag hade på skiva, men som jag inte hade lyssnat så mycket på, eftersom jag inte ville ha tillbaka känslor eller tankar från svunna tider, ville bara ha en psykiskt oladdad musik. Jag tog fram den där högstadieskivan, och insåg att den var mycket bättre än jag hade tyckt då. Och nu har jag hetslyssnat på den de senaste dagarna. Artisten heter Witness, och albumet heter Before the calm, här är ett smakprov:



Har du Spotify kan jag rekommendera Still och My Own Old Song, skön musik! :)

Något som gör mig lite less är att min iPod inte vill ansluta till någon dator, så jag kan inte lägga till någon ny musik innan jag köper en ny. Men men, har jag jobb i sommar så blir ju utsikten till möjlighet att köpa en ny ganska mycket bättre... :)

Sommarförberedelser som går framåt

Jag är hungrig. Jag har tappat lite inspirationen att skriva, varför? Är det för att jag tänker mindre, så jag får mindre att skriva, eller att jag hinner tänka mer, så jag inte behöver skriva för att tänka? Eller kanske bara ett avberoende av datorn. Lite tråkigt känns det i alla fall, när något roligt inte känns lika roligt längre. Fast lite ändå, ibland.

Igår var en spännande dag med ett spännande möte. Mötet kändes helt okej, men än vet jag inte vad det kan leda till. Skönt i alla fall att ha det överstökat, och skönt att upptäcka att jag klarade mötet bättre än jag hade gjort för till exempel tre år sedan. Kul med personlig utvecklig! ;) När jag efter ansträngningarna äntligen fick i mig lite mat släppte alla mina spänningar och jag släppte loss i några hysteriska skrattanfall. Jag hade nog varit mer spänd än jag till och med trodde. Den del av kvällen som inte bestod av skrattanfall var också mycket trevlig, med goda vänner och god mat (som för en gångs skull bestod av mer mat än efterrätt!). Tack tack.

Idag fick jag ett samtal som på ett sätt gjorde mig jätteglad, men som samtidigt tvingar mig att ta ett lite jobbigt beslut, så jag har inte kunnat glädja mig till fullo än. På måndag måste beslutet tas, sen kan jag vara lycklig. Men sommaren är i alla fall tryggad på något sätt, och ångestklumpen inför sommaren kan lätta! :)

(Nu tror jag att jag vet varför det inte är lika kul att skriva nu som förut. Jag har blivit så feg att skriva vad jag vill, vilket leder till att jag är kryptisk och utelämnar mycket. Tråkigt.)

Idag fck jag äntligen köpa min första blommiga sommarklänning för säsongen, som jag har längtat! :D Det som gjorde det ännu bättre var att den var på 75% rea, vilket kap! :)

Av-sträng

Jag har inte ens varit ifrån skolan ett dygn, men jag längtar redan tillbaka. Men förhoppningsvis så blir det bättre när jag har kommit igång med mitt "hemmaliv", typ träffat folk och sånt. Men det är lite ångest att det här är sista gången jag kommer hem och jag ska tillbaka igen, nästa gång blir det för gott. Men än är det lång tid kvar. Nästan i alla fall, man kan ju försöka inbilla sig. Senaste tiden har varit helt fantastisk, nu börjar på ett sätt något nytt, men det behöver ju inte vara dåligt för det. Skönt i alla fall att det finns andra som tänker likadana "fel" tankar som jag.

Idag gjorde jag ett nytt försök att stämma den cellosträng som hade ersatt den sträng jag förstörde för två veckor sen. Det nya försöket gick lika dåligt, och den andra strängen på två veckor gick av. Synd, eftersom det var min sista A-sträng och jag ska spela i kyrkan imorgon. Efter paniksamtal till stans musikaffärer insåg jag att jag inte skulle kunna köpa en ny sträng tills imorgon. Det blev då ett samtal till min ständiga celloguru och hjälp-mig-nu-krånglar-cellon-igen-person, och till slut fick jag tag på en hel (okej, nästan, den är lite trasig och ser ut som att den kan gå av vilken stund som helst, vilket gör att jag inte har vågat spela på den än..) sträng och fick till och med hjälp att få på den och stämma cellon. Phu!

För att trösta mig själv har jag tjuvätit av godis som jag tror egentligen är tänkt som påskkärringsgodis (men inte många måste jag lägga till eftersom det kanske är dumt att erkänna såna saker på internet), men snart måste jag nog ta mod till mig och testa spela på strängen.

När livet flyter på

Mycket har hänt sen sist. Jag har varit på lov och varit hemma, men nu är jag hemma på skolan igen. I lördags var jag med på min första skidtävling på 6 år, och tro det eller ej, men mitt lag vann! Jag är mäkta stolt, tog kanske den där tävlingen på lite större allvar än många av mina medtävlanden. Men när man har slitit på massor av skidtävlingar och slagits om att komma näst sist istället för sist, så känns det riktigt bra att äntligen få vinna sin första skidtävling. Resten av helgen var bra också, var på en otroligt vacker tur med utgångspunkt från Trillevallen. Sol, några minusgrader, i princip vindstilla, orörd snö på sina ställen och goda vänner, kan det bli bättre? Är så tacksam över att få gå här och får en liten spark av panik i magen när jag inser att det inte är många månader kvar. Men det är en fin tid vi har framför oss :)

Alldeles snart ska jag gå och äta mitt sista mål mat innan den fasta jag ska inleda. Ska bli spännande att se hur jag reagerar utan mat på två dygn, och hur resten av klassen gör det också. Kan hända att det blir till att isolera mig lite från folk om jag känner mig för odräglig...

Snart är det påsk, och jag åker hem igen. Tiden går fort! Sen kommer U-arna tillbaka, ska bli roligt men lite konstigt med massa folk på skolan igen. Man har som vant sig vid typ 30 personer innan påsklovet, men nu ska det bli nära hundra igen. Vad fort tiden har gått ändå sen de åkte!

Jag känner att jag mår väldigt bra just nu, frånsett vänner som mår dåligt och den lilla sommarjobbsångestklumpen i magen. Men har återigen haft en period då jag känner mig väldigt tacksam varje kväll då jag går och lägger mig, och inte för att jag är tacksam över att sova, utan för att jag varje kväll påminner mig om allt bra som har hänt under dagen. Ah :)

Vykort och väckta minnen

Idag fick jag ett vykort från N, min Thailandvän som bodde i min by mina första sex veckor där. Hon har varit tillbaka i Thailand, och vykortet var därifrån. Det orsakade nästan tårar. Nu har jag tittat på bilder från hennes resa, och hade det inte suttit massa andra människor i datasalen så hade jag brustit ut i riktig gråt. Där satt hon, i hennes gamla hus, där vi satt så många gånger, hon satt där tillsammans med hela hennes värdfamilj som var så gulliga och trevliga och som jag träffade så många gånger. Det är så konstigt att det där livet finns på riktigt, det finns kvar, och det är inte bara någon saga jag har i mitt huvud. Och hon hade några bilder från byn också, och oj vad jag har en klump i halsen! Det finns flygbiljetter till Bangkok i juni för knappt 5000 kr... Ah, vill vill vill tillbaka! Och nu lyssnar jag på Save tonight, som vi lyssnade på den sista kvällen i Bangkok innan avreselägret.

Tomorrow come to take me away
I wish that I, that I could stay
But girl you know I've got to go
But Lord I wish it weren't so
Save tonight...

Men det handlar ju hela tiden om prioriteringar, Thailandresa eller plugga spanska-resa? Gah, steg ett är väl ett jobb ändå, borde verkligen verkligen ligga i mer än jag gör. Borde särskilt inte blogga när jag satte mig vid datorn för att skriva jobbansökan. Men var bara tvungen att avreagera mig.

Wish me luck...

Än en gång vill jag säga: gläd er.

Idag har jag jobbat med Filipperbrevet. Ett brev i bibeln som inte direkt fångade min uppmärksamhet igår kväll när jag läste igenom det, men som när jag väl satte mig in i det och grävde mig djupare i det, gjorde mig så glad! Särskilt två verser som skulle kunna göra mig mest modfälld, men faktiskt muntrade upp mig.

Ty ni har fått nåden att - ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull. Ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och hör att jag fortfarande har.
Fil 1:29-30

Låter kanske lite deprimerande, men genom att inse att allt inte är en dans på rosor jämt så är det lättare att ta sig igenom jobbiga saker. Skönt.

När vi var klara med pluggandet på förmiddagen hade vi inläsningstid efter lunch, vilket var en perfekt tid för längdskidåkning. Äntligen är det inte längre typ 30 minus, utan bara tio, och dessutom sol, det var så skönt att komma ut i skidspåret! Jag hade inte åkt någon form av skidor på hela fem dagar, vilket är ett totalt lyxigt i-landsproblem, men kändes dock av i min kropp, jag behöver få komma ut! E hade väldigt tur att hon kom den helg hon kom, för två veckor sen, då var det antingen fantastiskt väder eller gick i alla fall att vara ute, helgen som var var det bara jobbigt att vara ute. Och vad ska man ta sig för om det inte går att åka skidor?! Haha, såhär nördig trodde jag väl aldrig att jag skulle bli.

Det var i alla fall väldigt väldigt roligt att ha E här! Dels var det väldigt välbehövligt för mig i min bubblaseghet att få något roligt och lite annorlunda som bröt av, dels var det väldigt roligt att få visa upp mitt liv här och bevisa för mig själv att det inte bara är någon saga eller annat slags liv jag lever här, det finns på riktigt och andra kan se det. Men framför allt så var det roligt att träffa E! Vi hann med både mycket skidor och mycket prat, bra bra :)

Något annat som har gjort mig glad idag är att se två artiklar, den här och den här. Blir så stolt över människor i min församling! Fick tårar i ögonen när jag läste det.

Under ett par veckor nu har jag känt mig rätt rastlös. Jag har längtat bort, iväg på nya äventyr, i nästa stund har jag längtat hem (och bland annat lyssnat på den här låten:

), fast insett att det hemma jag längtar efter inte är samma hemma som finns nu. Jag har längtat efter ett vanligt hemma, men vanliga rutiner, med scouter (jag var på scoutgudstjänst i söndags, åhh!!) och Herman och orkester och kompisar, men det hemma finns ju inte på samma sätt som det fanns förut. I nästa stund har jag fått panik över att året här snart är slut, egentligen vill jag ju inte lämna det här.

Jag har i alla fall kommit fram till att rastlöshetskänslan troligen beror mycket på att jag nu har varit på skolan i ett längre sträck än jag har varit förut, och det är ju en bubbla här, med inte alltför många olika människor att umgås med, och inte alltför många olika saker att göra (typ åka skidor, dricka te, titta på tv, titta på film, gå i skolan.). Det är ju inte så konstigt att man blir rastlös! Det är lättare att hantera känslan när man förstår den, men det ska bli skönt med miljöombyte på lovet. Bara en dryg vecka kvar nu!

Jag har också insett att det känns väldigt roligt att börja plugga till hösten. Även om jag för stunden kan bli lockad av folk här som pratar om sina planer om resor efter det här året så inser jag att jag egentligen inte känner för att slita med ett jobb i ett halvår för att kunna åka iväg och flänga igen. Jag vet ju nu att det finns möjligheter att göra något någon sommar, ta ett sabbatsår eller plugga utomlands, så det är faktiskt inte för hela fem år jag låser mig när jag väl börjar plugga. Det känns bra.

Gold in them hills

Fin låt.



I know it doesn't seem that way
But mayby it's the perfect day...

...But if we'd only open our eyes
We'd see the blessings in disguise...

...Though our troubles seem like mountains
There's gold in them hills...

...There's no telling how the day might end
And we'll never know until we see
That there's gold in them hills...

Tanke, tankar, tänker

Jag har kommit fram till att man tänker väldigt mycket. Eller kanske att jag tänker mycket? Jag har börjat fundera på hur mycket tid jag egentligen har ägnat åt att tänka på olika saker, låt oss säga under det senaste året. Hur många timmar har gått åt till att drömma om saker? Hur många timmar har jag ägnat åt att komma ihåg bra och roliga saker? Hur många timmar har gått åt till att tänka på mina vänner? Min familj? Hur mycket tid har jag helhjärtat ägnat åt att glädja mig åt nuet? Hur mycket tid har jag funderat över vad jag ska ta mig till i framtiden? Hur mycket av min tanketid har vissa enskilda personer fått? Hur mycket tid har jag oroat mig? Hur många timmar har jag tänkt på Sydamerikaresan det senaste året? På Thailandstiden? Hur mycket tid har jag ångrat saker, hur mycket tid har jag nöjt mig åt saker?

Jag anar vilka tankar som ligger högt upp, men det skulle vara rätt intressant att se ett cirkeldiagram över fördelningen. Och gärna se hur många timmar, eller hur många dygn(!?) som gått åt till sånt tänk som egentligen är ganska okonstruktivt. Eller förresten, jag är inte säker på att jag vill det ändå...

Just nu försöker jag ta ett beslut om en eventuell stockholmweekend, men jag är så trött och seg så minsta lilla beslut känns så svårt. Jag är less på att jag har blivit så sparsam igen, fast det har väl att göra med att jag inser att jag inte går med plus i ekonomin längre och jag har ett sparmål.

Förutom att försöka besluta mig så försöker jag välja ut en låttext som jag ska analysera som skoluppgift. Får sån beslutsångest, men det är lite mysigt att grotta ner sig i massa Kenttexter. Finns mycket fint. Exempel för dagen är 747 och Dom som försvann. Ah. Men vilken låt är bäst att analysera av alla jättemånga bra låtar som finns? För vissa låtar känns nästan som att man förstör om man ska analysera dem för mycket eller för tydligt, det är inte bra.

Känner mig lite rastlös, undrar hur jag ska nöja mig med att vara kvar på samma plats i 5 år sen. Vill ha lite spänning! Eller bara ett tyst rum där jag får vara ifred med mina egna tankar, och kanske lite bra musik och en god bok. För idag orkar jag ingenting egentligen.

En dag för avsked

Igår var det dags för U-klassen att åka. De ska vara borta från skolan ända till påsk! Huvva vad sorgligt, och oj vad jag grät. Jag trodde att jag var ganska härdad mot avsked, och två och en halv månader är egentligen inte så mycket om man tänker på hur långa avsked jag klarar av med bara en vanlig kram och ett "ha det jättebra, vi ses!". Men nu var det flera andra som var känslosamma och läckte tårar, och när jag väl hade släppt på dom första tårarna var det så skönt att gråta ut ordentligt.

Idag för ett år sen lämnade jag Sverige för att åka till Thailand, vilket innebär att jag igår för ett år sen tog alla sista avsked och åkte iväg mot Arlanda. Det gjorde att jag grät förra årets tårar igår också, det var nog nästan lika mycket gamla tårar som nya tårar som jag grät. Skönt var det i alla fall.

Det var skönt för gårdagens avsked att inse att det inte alls var lika dramatiskt som förra årets avsked. Det här var ju bara mindre än hälften av tiden, jag har kvar väldigt många människor jag tycker om här, framtiden känns inte särskilt oviss... Ibland är det bra med perspektiv.

Årets gråtkalas slutade i alla fall bra, som ett gråtkalas ska sluta. Vi bakade massor med kladdkaka samtidigt som vi sjöng/skrålade gamla dängor som I will survive och Everybody hurts. Sen kändes det bättre, redan innan vi hann börja frossa i kladdkakorna.

Jag tror det kommer kännas tomt och konstigt att de inte är här, och visst kommer jag att sakna dem, men det finns många människor som jag saknar utan att bryta ihop, och tomrummet tror jag att man vänjer sig vid och lär sig att fylla ut.

En trogen vän är ett starkt värn.
Att finna en sådan är att finna en skatt.
Jesus Syraks vishet 6:14

Jag har en fin tröja på mig idag.

Gladkänsla vs tungkänsla

Idag hade jag planerat att åka på en dagstur på skidor. Men så blev jag sjuk, typiskt! Fast rätt välbehövligt tror jag ändå att ha en hel helg som bara består av lugna saker, typ sova ut, sitta och sega med trevliga människor vid frukostbordet i timmar, plugga (en intressant bok, så det är knappt synd om mig!), städa, tvätta osv. Och idag mår jag i alla fall bättre än igår.

Den senaste veckan har jag åkt mycket skidor, både längd och slalom. Det var skönt när vädret släppte och det blev lite varmare än 20 minus hela tiden. Nu känns tolv minus riktigt behagligt. Eller 6 minus, som för en vecka sen, då jag med Kent i öronen åkte runt runt i spåret som börjar 200 meter från skolan, solen sken, och det var så fantastiskt att jag aldrig ville sluta. Till slut var det på grund av tidsbrist jag gick in. Ah. När jag åker längd nu längtar jag redan till nästa gång jag får åka ut. Det känns som en otrolig lyx att bo som jag gör, att jag faktiskt kan åka skidor varje dag om jag vill. Stor skillnad från i slutet av min skidåkarkarriär då jag alltid gruvade mig för nästa skidpass.

En kväll häromveckan så hade jag mitt egna silent noise party, alltså disco i hörlurar, till den här låten:

Kan inte riktigt stå still till den. Jag blir glad av den, det är bra.

Det har behövts gladlåtar och det har behövts skidåkning de senaste veckorna. Ibland har jag helt plötsligt och utan förvarning sjunkit ner i deppdjup. Ibland helt utan synlig anledning, konstigt. Det har känts lite som det kändes ibland i Thailand, då jag klassade den som hemlängtan och drömde om min hemresa. Grejen nu är att jag inte riktigt vet vad det är som skulle få bort känslan, för det är ju inte hem jag längtar. Det är konstigt. Nära till tårar har jag också, härom dagen när vi pratade om våra familjer blev jag alldeles rörd och tårögd. Vad är det med mig? Jag hoppas att tungkänslan slutar attackera mig, kanske nu när solen börjar komma tillbaka. Hoppas att jag blir frisk snart så jag kan fortsätta med min känsloflykt i skidspåret.

Idag är inte en så jättebra dag, men det var väl ganska förväntat, det är faktiskt dagen det är fel på, och inte dagens innehåll. Det är fel på några dagar i rad nu.

Häromdagen såg jag Chess, första gången på säkert ett och ett halvt år. Jättefin var den, ännu bättre än jag kom ihåg. Jag blev så rörd av den att jag grät när den slutade, sån där riktig gråt som går att man skakar, inte bara rinnande tårar. Första gången jag har gråtit till den filmen, konstigt att det inträffar efter typ tio gånger.

Blaha blaha blaha, jag tror minsann att jag hade ett uppdämt bloggbehov. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken dag jag ska åka hem på sportlovet och boka biljetterna, sen blir det middag. Jag lyckades inte skicka mina Thailandmail idag heller, känner mig lite dålig för det. Men till veckan kanske.

Back in business

Den här eftermiddagen har mitt humör växlat mellan trött och less, flamsig och fnittrig, full av hopp och tro på framtiden, nere i deppets djupa dal, riktigt pepp på att lära mig massa saker och nästan kräkfärdig på den där boken som vi tragglar om och om igen. Tvära kast med andra ord. Jag skyller de flesta av mina sinnesstämningar på trötthet.

Jag är tillbaka på skolan, och det känns bra! :) Märker dock att jag har vant mig vid att ha massa tid för mig själv, har märkt att jag nästan likt min första vecka här har slitits mellan att umgås med alla (fast den här gången en kanske mer utvald skara "alla") och att bara stänga in mig på rummet och sova eller läsa. Men snart kommer jag nog upp i min normala (iaf normalt för mitt folkhögskoleliv) nivå av socialiseringsförmåga och -behov. Och jag hade ju lärt mig att det faktiskt går bra att sitta inne och trycka på rummet, så det är inte samma hets som i höstas. Alls.

På söndag ska vi ha vår första spanskakväll, som till och med nog blir en kurs. Prata spanska, laga mat och kolla på film med spanskt tal är planen, ser fram emot det jättemycket! :) Undrar hur mycket spanska som kommer att bli pratat, hur mycket jag kommer ihåg, hur många gånger det kommer att bli och hur mycket man kan utvecklas. Passar i alla fall min stundande spanskafixering väldigt bra.

Skidåkarväder

Imorse vaknade jag på en dålig sida. Det finns flera olika. Till råga på allt var jag stressad och förstod inte hur jag skulle hinna packa och slutföra mina projekt innan jag åker tillbaka till skolan imorgon, eftersom jag hade lyckats planera in två aktiviteter idag. Men när jag väl kom ut på berget så var det verkligen värt det. Mysskidåkning och en fantastisk fikastund en bit ifrån spåren och världen, i solnedgången. För en gångs skull var det inte fruktansvärt kallt, och solen värmde faktiskt lite. Varm choklad med marshmallows, macka och bulle, allt som behövs. Ah.

Synd bara att jag har tappat den insikten om att jag faktiskt har bråttom. Har väl kanske en timme på mig att packa nu, och jag som hade bestämt mig för att inte hetspacka för att slippa glömma något den här gången! (Jaja, jag har ju i alla fall inte glömt något stort och viktigt, det är huvudsaken. Hoppsan, bibeln blev kvar hemma...). Ett av dagens projekt har jag lyckats misslyckas med, synd. Men jag behöver bara prata med mamma för att komma på en lösning själv, så jag orkar inte ens bli upprörd. Imorgon bär det av till skolan, och ju mer jag tänker på det, desto roligare känns det. Fast det har varit jättehärligt här på jullov också, särskilt sista veckan.

Ahh, har återupptäckt Kent, och det är roligt med Spotify (som jag äntligen har fått! :)) så jag kan lyssna på andra låtar än dom som jag redan har lyssnat sönder och fäst vid andra situationer och känslor. Kommer att sakna att kunna lyssna på valfri musik lite då och då, förmodligen blir det väl bara någon gång i veckan när jag kommer tillbaka.

Nej, ojoj, nu måste jag verkligen packa.

Sånt som kan kallas för segande, fast faktiskt är befogat.

Igår när jag kom hem sent från J så var jag så igång i tankarna att jag inte orkade gå och lägga mig, trots att det var sent (men med min störda dyngsrytm mest normal gå-och-lägga-sig-tid). Jag var bara tvungen att läsa på om framtidsmöjligheter. Och jag blev så glad, för helt plötsligt verkade det inte längre som att det jag känner minst för skulle vara ett så mycket bättre alternativ än det jag känner mest för, kanske till och med att den utbildning som faktiskt passar mig bäst finns i den stad jag vill till! :) Jag kände att jag längtade till nästan varje kurs, och var till och med seriös och googlade på de kurser jag inte visste vad de betydde. Blev så glad, och kände att jag ville börja direkt! Som alltid när jag kommer på något nytt att göra. Men jag kan ju inte ens söka än, känns så segt! Fast otroligt skönt att jag inte behöver vela och hetstänka i höst. Om jag inte skulle komma på andra tankar, men det känns som att jag har kommit på och övervägt och sållat bort så mycket redan. Så istället för att hetsa med vad jag ska göra så kan jag börja tänka på hur jag vill bo, vilket jag började undersöka igår kväll, men inte orkade tänka klart eller undersöka klart om.

Idag har jag haft en lugn och skön dag, men ett lugn som rättfärdigades av att E kom på besök. Vi trotsade kylan och gav oss ut på pulkatur också, så vi fångade ju faktiskt lite solljus. Varför får man dåligt samvete av att vara inne när det är sol, och varför är det så illa att sitta vid datorn en hel dag? Skulle jag ha skrivit ett brev, lyssnat på musik på min cd-spelare, bläddrat i kataloger från universitetet och lagt lite patients med en riktig kortlek så hade jag inte alls känt samma degkänsla som när jag gör motsvarande saker vid datorn. Konstigt.

Ikväll har jag pysslat mysigt pyssel, sånt där man inte behöver så mycket kreativitet, jag lekte lite med paint som påminde om hur jag lekte med paint när jag var liten. Förutom att det här faktiskt hade ett riktigt mål.

Imorgon blir det först fika med männsikor jag inte har träffat på jättelänge och människor jag har hunnit träffa alldeles för lite det här lovet, och sen blir det sista hänget med gänget på kvällen. Ser fram emot imorgon! Kanske ska slå till på stort och göra en tidigt kväll ikväll..? Sovandet på kvällarna går ju trots allt bättre, och dygnet behöver återställas. Tja, varför inte.

Possibility

Så fint så fint.

La Quinta Estacion

Tänkte passa på att bjuda på lite nattmusik. Det där med spanskan har verkligen satt sig i mitt huvud nu, varför jag igår kväll fastnade vid Latin Grammy, bara för att få lyssna på språket. Då fastnade jag vid den här kraftfulla låten:



Förresten så var nyårsnatten väldigt trevlig, åh vad jag tycker om mina vänner! Mycket spännande diskussioner blev det, i alla fall när vi hade kommit över tröttsvackan vid tiotiden. Tolvslaget kom nästan som ett störande moment i den disskussion vi var inne i, men såklart så gick vi ut och skålade ändå. Fint var det!

Idag har jag träffat Hållandvänner här hemma, konstigt med mix av världar! Men roligt, även om det blev kortare än jag först hade trott.

Nu är det sent, så nu kan jag nog sova. Och imorgon blir det kvartssamtal, sen skidor, woho! :)

Årsrapport

Så var det ett nytt år. Och oj vilket år det var. Kanske det mest händelserika hittills, med några av dom högsta topparna och ganska säkert dom djupaste dalarna. Men through the rise and falling apart we discover who we are, som Lifehouse sjunger, och så är det verkligen.

2009 började ganska på topp, med bara den där oroshaken. Sen åkte jag iväg på äventyr, vilket resulterade i en hel del gråt och hemlängtan och längtan efter alla jag höll kär. Jag fick lära mig att ta vara på mig själv på det känslomässiga planet, hade ingen att diskutera känslomässiga problem eller funderingar med, vilket verkligen hade behövts i det läget. Jag var hjärtekrossad, hade inga vänner i samma världsdel, hade ett jobb jag var rädd för eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera det, hade knappt ett liv vid sidan av jobbet, visste knappt vem jag var längre, hade ingen som kunde berätta det för mig och hade dessutom pressen på mig att utåt sett göra ett bra intryck och verka som att allt var frid och fröjd så fort jag var bland folk, vilket jag tvingades vara dom allra flesta av mina vakna timmar. Phu, vilken pärs, några timmar där i mars-april var den stund jag har känt mig mest ensam och förkrossad i hela mitt liv. Men som tur var varade inte det här hela min äventyrstid.

Steg för steg tog jag mig genom det jobbiga, saker och ting löste sig, jag fick träna på att ta konflikter, jag fick utmana mig själv på jättemånga olika sätt. Det som inte dödar det härdar. Under äventyrstiden lärde jag också känna massa männsikor som jag är så glad över, fantastiska människor! Jag hoppas att särskilt vissa kommer att vara resten av livet. Mötena och vännerna gjorde att jag lärde mig ännu mer om andra människor och mig själv, viktigt! :)

När saker och ting började flyta på och jag började ha ett liv var det dags att rivas upp igen. Tårar den här gången också, dock inte lika hjärtskärande. En liten tid av hemmaliv som var rätt jobbig på vissa plan, men trevligt att träffa människor också såklart. Ganska fort var det dags att börja nästa liv. Skolan började. Som tur var kändes det som ganska hemma ändå, att bara bila några timmar för att komma till en plats i en kultur och subkultur jag redan kunde.

Till en början kändes det kanske inte så överväldigande bra som jag hade hoppats och nog också förväntat mig, men det växte och växte. Just den här hösten var det nog ett sånt här ställe jag behövde vara på, även om jag både innan och under terminen har längtat efter andra saker också. Men allt har sin tid, och det här läsåret är en tid för bibelfolkis. Faktiskt. Och det finns viktiga människor som jag lärt känna under årets andra hälft också.

Årets andra hälft var definitivt lugnare än dess första hälft, vilket mestadels har varit skönt, men ibland har jag saknat äventyr. Men jag klarar nog inte av hur mycket äventyr som helst.

Mitt nyårslöfte inför det här året då? Jag hade lovat att lära mig att tycka och vilja saker mer själv, och inte för att folk förväntar sig det. Jag tycker att jag har fått ganska bra bevisat för mig att jag faktiskt kan tycka saker utan att någon annan tycker att det är "rätt" sätt att tycka och vilja, och jag har tagit ordentliga diskussioner och konflikter för det, det tydligaste var med min värdpappa om delade förväntningar och viljor. Så jag måste säga att jag lyckades!

Inför det kommande året känner jag inte särskilt mycket. Jag oroar mig nog mest för att det ska bli för slätstruket. Jag tror inte att 2010 kommer att slå 2009 i äventyr, men jag hoppas på att det nya året bär med sig fler toppar och dalar än jag kan se just nu. Det är trots allt rätt spännande.

Jag kommer i alla fall bära med mig väldigt mycket från det här året, i både kontakter och lärdomar, både från roliga och jobbiga grejer. Jag hoppas att jag kommer att bära med mig det och inte glömma, som tur är så är 2009 det år som jag har mest väldokumenterat hittills i mitt liv. Jag skulle vilja skriva nånting klokt nu, men det kommer inte, så jag ska sluta mitt ordbajsande med att önska ett gott nytt år och ett gott nytt decenium!