Duktig idiot

Jag är duktig, jag gör framsteg. Det besked som ett tag var "det värsta" kändes inte så farligt nu när det väl kom. Lite chock, ja, men trots att jag kände efter allt vad jag kunde (ibland är självbevarelsedriften låg) så mådde jag inte särskilt dåligt. Jag är glad över hur beskedet kom, tack för fina vänner!

Idag saknar jag Thailand. Jag tror att det beror på att jag är trött och är på ett lite konstigt humör som jag gärna skulle fly från, men det kan man ju inte. Fast då kan man inbilla sig att man bara har hellyckliga känslor på en annan plats eller i en annan tid, och just nu valde jag att se Thailand som den platsen. Nej nej, jag mådde aldrig dåligt på något sätt alls där, trallala. Något som kan ha att göra med att det blev just Thailandsaknad idag är nog att en Thailandvän precis har lagt upp bilder från vår tid där, och en annan Thailandvän precis har skrivit ett blogginlägg om sin Thailandtid. Bilderna ledde nästan till tårar, men man får ju skärpa sig i offentliga lokaler.

Trots att man ska leva i nuet kan jag inte låta bli att gruva mig för avslutet på mitt år här. Känslan bara attackerar då och då, och attackerar den inte mig så attackerar den någon bredvid mig, och så är ångestdiskussionen igång igen. Jag längtar i alla fall redan tills när jag kan komma och hälsa på här nästa år, både hos de som går kvar här ett andra år, men också de jag känner som kommer hit sitt första år :)

Jag har kommit fram till att jag ibland kanske känner ett för stort behov av att känna mig självständig. Typ klarar mig själv, vill inte känna mig efterhängsen. Undrar om det hänger kvar från den perioden i mitt liv då jag var väldigt efterhängsen? Och undrar om det går att vänja sig av vid, det är inte så bra alla gånger, i alla fall inte till en viss gräns. Steg ett är väl att upptäcka det antar jag...