Fjället, retreat, bakning och skvaller: folkhögskola it is.

Jag klarade mig från förkylning på Sylarna. Vi tog oss inte ända upp till Storsylens topp, men högre upp än fjällstationen, alltså längre än jag hade varit tidigare, och jag var nöjd. Det är så härligt på fjället, och det är så härligt på turskidor, ville bara stanna. Ända tills jag var blöt och ville in. Jag undrar om det kan bli något sista åk för mig i år eller om det var det sista åket för säsongen.

Förra veckan var jag på retreat, drygt två dygns fasta från prat, mobil, mat och delvis klocka, skönt! Fast blir det en nästa gång så tror jag att jag skippar matfastan, det är skönt med lite energi i kroppen. Men oj vilken energi jag fick efter retreaten! Jag vet inte om det berodde på att kroppen blev glatt överraskad av all mat, eller om jag hade sovit och vilat så mycket under retreaten, men de närmast följande nätterna blev femtimmarsnätter för att jag inte kunde sova mer, och på dagarna kunde jag knappt sitta still. Fast nu är tröttheten tillbaka, tyvärr, men det var kul så länge det varade.

Något annat kul vi äntligen tog tag i var att vi bokade bagarstugan på skolan och bakade stora mängder tunnbröd och lagom mängder stenugnsbakad pizza. Efter flera skeptiska uttalanden av lärare som inte trodde att vi skulle klara det var det en sån seger att få till riktigt fina tunnbröd med bara en googlad beskrivning på hur ugnen skulle skötas och hur brödet skulle bakas.

Samma dag kände jag en känsla som var mycket lik en känsla för ganska längesen nu. Den dagen åt jag också pizza efteråt om jag inte missminner mig, men då blev det strömavbrott också, det blev det inte den här gången som tur var.

På en folkhögskola skvallras det hejvilt, och för några dagar sen fick jag reda på rykten som går om mig, rykten som inte är sanna. Inte de mest smickrande sådana, så det har snurrat en del i mitt huvud de senaste dagarna. Jag hoppas att jag har lyckats stoppa spridningen hos grundkällan och att det inte är så skvallrat om som jag är rädd för, jag har bara hört två personer säga det. Mest hoppas jag att det inte skadar någon. Eller skadar något.

Idag på lektionen fick vi reda på schemat ända fram till sista dagen i skolan, jag började nästan gråta. Jag undrar om det hjälper att jag tar ut sorgen i förtid, om det blir ett lättare uppbrott sen när det väl blir av. Men på nåt sätt tror jag inte det.