Lite trott, utmattad och low

Vet inte riktigt vad jag ska gora.. Borde kanske plugga thai, men jag orkar inte! Det bara snurrar i huvudet nar jag forsoker tanka pa alla dom ord jag har skrivit i mitt block men inte orkar plugga in. Men det ar sa frustrerande att inte kunna saga meningar som jag tycker ska vara ganska enkla! Men jag glommer hela tiden det jag har lart mig, for samtidigt nar jag skriver ner och forsoker memorera nagot ord som jag verkligen undrar over, sa far jag hora massa andra bonusord av min tillfalliga larare (nastan oberoende vem det ar), vilket gor att jag ror ihop allting. Borde forsoka lara mig det jag har nerskrivet sa att jag ar redo for att ta in nya ord, men det ar sa jobbigt! Nar jag laser kommer jag inte riktgit ihag hur det uttalas, typ vad menar jag egentligen med det dar a:et? Ska det uttalas som i sad eller father eller alla, och ar det langt eller kort? Och ar det dar u:et som ett vanligt u, nastan som a, nastan som o eller det dar konstiga u-ljudet som later som en blandning mellan u och ett lidingo-i?

Jag kanner for att hetsata choklad och sitta i ett svalt rum, kanske till och med sa svalt att man behover tjocksockar och en filt, ahh! :) Och sa isolera mig lite fran allt och alla. Eller prata med nan pa riktigt. Nagon som pratet bara flyter pa med, nagon som orkar forsoka forsta och satta sig in, nagon som bryr sig. Och jag far chans att bry mig om nagon annan. Oppet. Enkelt. Naturligt. Inte behova fundera pa om man ar ohovlig eller oartig. Inte behova tanka pa om man sager nat negativt om nagon som kanske ar pa den andra personens sida. Nagon som kan saga bade "ja" och "nej", och inte bara "ja" och "ja, men..."

Det som gjorde ondast forut gor inte riktigt lika ont nu. Inte sa att det ar latt, men jag kan tanka pa annat ocksa. Det ar skont. Fast anar att det kan komma tillbaka jatteont nar nasta mail kommer, men formodligen kommer det inte forran efter helgen. Sa det ar ingen ide att fundera, aven om jag inte kan lata bli helt. Tror att en anledning till att det kanns lattare ar att det borjar vara sa langt borta. Inte lika verkligt langre, att det faktiskt var nat som var valdigt bra. Mer som en vanlig gammal dagdrom som man egentligen inte tror ska intraffa. Eller har intraffat. Det kanske ar lika bra. Fast trist. Men om det inte finns nagon rolig losning sa kanske den trista ar battre an den onda. Suck.

Till helgen aker jag till en annan provins (havet! :)) med nagra larare. Det ska bli roligt, skont att komma ut ur huset och vara beroende av nagon annan an min familj! Som iofs har lamnat mig en stor del av den har veckan, jobbigt eftersom jag inte kan ta mig nagonstans utan skjuts eftersom jag inte far ga utanfor huset sjalv, och trist att dom inte brydde sig om att beratta for mig att min vardpappa skulle vara i Bkk tisdag-lordag. Ah vad jag onskar att jag kande mig som en del i familjen, och som att dom faktiskt brydde sig om mig. Men jag har iaf B, hon bryr sig om mig tror jag. Fast hon har ju ingen skyldighet att fixa grejer at mig, sa det ar egentligen inte hon jag ska komma till med dom besvarliga grejerna. Och jag vagar inte gnalla sa mycket, tror inte man ska gora sa har.

Dom har sagt at oss att inte skicka mail till dom darhemma nar vi ar nere i humor. I sana fall ar det battre att vi vantar ett tag med skickandet sa vi inte oroar dom darhemma i onodan. Men har skriver jag vad jag vill, och sa kommer den fina, trevliga utsidan pa resdagboken istallet. Hoppas pa att mina lasare ar medvetna om att en blogg inte ger en sa rattvis bild av verkligheten alla ganger, det gor den inte hemma jamt heller tror jag.