Tre sma ord.

Som gor det sa jobbigt. Och en lockelse med en vanlig onsdag. Som gor att jag funderar. Kan det vara vart att andra planer? Men till vad skulle det vara i sana fall? Och det ar kanske bara nan himla fixering, kanske bara borde slappa allt. Trodde inte att det skulle bli sa svart att sta med bada benen har. Men nar en saknad sitter i kroppen som en fysisk smarta sa ar det svart att anvanda logik for att ta bort den. Och det ar mycket man inte rar over sina egna tankar. Sarskilt nar man har mycket tid att gora ingenting pa.

Det var i alla fall tur att idag var en stark dag. Telefonsamtal hjalper. Igar vet jag inte hur jag hade klarat det. Brytit ihop totalt? For igar var jag otroligt svag. Det var i alla fall bra att jag hade N hos mig da, fast det kandes jobbigt ett tag innan for jag inte orkade vara social. Men hon tog hand om mig. Synd att hon bara har nagra dagar kvar har.

Det basta vore kanske om allt borjade kannas som en overklig historia, som en av alla dom dar dagdrommarna som jag vet anda aldrig slar in. Men det ar svart att lura sig sjalv att det aldrig fanns.

Och nu borde jag skriva svar till AFS hur jag mar har, men det ar jobbigt att samla tankarna, och jag vet inte hur jag ska skriva for att det ska bli arligt och inte overdeppigt eller overglattigt. Men behover fraga dom om nat, och om jag fragar utan att svara sa avslojar ju jag att jag last men inte svarat, och han skrev att vi skulle svara sa fort som mojligt. Fast varfor vet jag inte, vet inte vad dom gor med det som dom behover gora precis nu...

Give me one more time around
Give me one more chance to see
Give me everything you are
Give me one more chance to be near you!

Det ar jobbigt att forsoka valja mellan tva saker nar man inte har nagon av dom hos sig for att se vad som egentligen ar vart mest. Men jag har nog tagit mitt beslut egentligen, det ar bara sa jobbigt att det ska behova vara sa.