Skulle jag som barn väl ängslas då?

Så var jag framme. I den stad där jag ska bo i fem år, i det rum som jag ska bo i på obestämd framtid. Märkligt. Men härligt. Njuter till fullo av att ha ett eget ställe, och fint är det också! Eller har i alla fall potential till att bli fint, jag gav upp mina försök att avsluta uppackningen innan jag gick och la mig, så det är ganska mycket kaos i rummet nu. Längtar tills jag får bort allt överflödigt från golvet så jag kan dammsuga, det är inte så mysigt att gå här nu.

Har hunnit träffa en av mina korridorskamrater, en trevlig kille från Sydkorea. Han påminner mycket om en lärare i Thailand som jag tyckte mycket om, särskilt mina fem första månader, fast den sista månaden gick han mig rätt mycket på nerverna. Men hellre en snäll och trevlig person som går mig på nerverna än en otrevlig person som gör mig nervös, så jag är glad! :)

Imorgon ska jag träffa min klass för första gången. Jag är inte så nervös som jag trodde jag skulle vara, det ska mest bli spännande att se vilka jag kommer att fösas ihop med såhär i början. Något jag är mer nervös över är att mitt cykeldäck (och inte bara slangen) verkar ge upp, och jag vet inte om jag ens kommer att kunna ta mig till universitetet på det innan det smäller eller spricker. Det får kanske bli en promenad dit imorgon, och sen hitta en cykeltillbehöraffär så fort som möjligt. Att jag inte lyssnade på pappa och lämnade in cykeln hemma när jag hade chansen...

Idag var jag och hälsade på mormor på hennes ålderdomshem. Morfar höll en andakt, sen började de sjunga psalmen "Blott en dag ett ögonblick i sänder". När mormor hängde på i en stämma var det så fint så jag höll på att börja gråta.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.