Show me where you want me

Idag har det varit en bra dag! Bättre i förkylningnen, dessutom är nässpray en av de bästa uppfinningar jag vet. Har lyckats plugga fokuserat, fått in det där flowet så det blir riktigt trevligt. Har socialiserat mig med T lagom länge, så att pluggeffektiviteten inte gick förlorad, men ändå så att jag fick träffa någon människa idag. Har styrt upp exHålländaredejt och morföräldrardejt, vilket gör att jag känner mig mindre stressad över det. Istället för att bli less på min kropp som gör ont så har jag varit tacksam över allt som funkar! Hur mina inre organ kan fortsätta göra sitt jobb även om mina yttre magmuskler inte har någon kraft, hur jag faktiskt tydligt läker mer och mer för varje dag, att jag kan stå upprätt så att det nästan ser normalt ut nu! Jag gav mig till och med på en liten dans när något extra roligt hände såhär på kvällskvisten.

Som grädden på moset frågade F om jag ville ha skjuts till tentan imorgon också, blir så tacksam! Jag har lite svårt att ta all tacksamhet, jag inser att jag är dålig på att ta emot så mycket tjänster. Vill gärna säga att det går så bra ändå, men tack som frågade. Får träna på det, ibland behöver man ju faktiskt hjälp.

En liten skitsak gjorde mig nedstämd en liten stund, men ytterligare en liten skitsak (fast bra den här gången, så hade jag inte varit så pass sansad att jag förstår att det är en väldigt liten grej hade jag förstorat upp den enormt) fick tillbaka mig på bra humör. Blir lite less att jag är så lättpåverkad ibland.

Jag lyssnar på Samuel Ljungblahd, blir inspirerad:

Show me what You want to show me, where You want me.
What can I change?
I'm still the same
But I'd give anything for You to
Show me where You want to lead me
Closer to Your heart

Nu blir det en sista titt på det jag ska kunna tills imorgon, sen kör vi. Rakt in med huvudet först, snart får jag vila!

Gnäll.

Jag har ont i mitt hålrum för blindtarmen. Dessutom lyckas en mensvärk och en lätt huvudvärk tränga igenom alla mina värktabletter. Jag är förkyld och snörvlar. För det gör ju ont att snyta mig, då måste jag använda magmusklerna. Jag är trött på att plugga. Jag tycker att när det är så här himla synd om en, då borde man ha all rätt att kura ihop sig och få tycka synd om sig själv och kolla på en film eller läsa en bok eller göra något annat trevligt som man sällan tar mig tid för. Men då har man de här himlarns tentorna som pockar på samvetet, som gör att man tålmodigt får skjuta upp det där filmtittandet eller bokläsandet. Igen.

Jag längtar tills jag får komma hem till mamma och pappa. Få bli lite ompysslad. Fast innan dess ska jag bara tentaplugga, skriva tentor, skriva labbrapport, komplettera labbrapport, fira skolavslutning med klassen (jag saknar klassen efter att inte ha sett dem särskilt mycket alls under veckan, men hur ska min kropp orka ett firande?), lära mig hur jag ska vara ordförande nästa år, helst hinna träffa en exHålländare, träffa morföräldrarna och packa (svår packning!). Phu. Och allt det här på alldeles för kort tid.

Men sen ska jag minsann kura ihop mig och tycka synd om mig själv, så det så! Nu ska jag lära mig mer om statistikens undervara värld istället.

Äntligen!

J är hemma efter tre månader borta, och jag ska få träffa henne i helgen! :D

Mirakelläkning, ja tack!

Nu är jag lite trött på att vara fast hemma och inte kunna ta mig någonstans. Jag vill till skolan imorgon! Men det känns som ett så himla stort projekt, hur ska jag lyckas ta mig mellan hemma och busshållsplats och mellan busshållstplats och skola när det känns som en strapats när jag har gått de 20 meterna mellan mitt rum och korridorsdörr idag? När jag har gått barfota hela dagen för att jag inte har nått tillräckligt långt för att ta på mig några strumpor? När jag har sjunkt ner på en stol helt slut för att jag har tagit tag i mig själv och diskat hela tre matlådor?

Men jag måste ändå ta mig till ett apotek imorgon i vilket fall som helst. Då måste jag gå från mig till en busshållsplats. Det kommer att bli några hundra meters promenad. Så jag kanske ska slå till och gå till skolan ändå? Sista föreläsningen innan sommarlovet. Snälla mamma, får jag? Jag tror att hon inte skulle tycka det vore en så bra idé.

Dessutom så är det brännbollsyran här i helgen. Jag har varit så nyfiken på vad det egentligen är och hur det funkar, får jag gå och titta på det då? Förmodligen så är det ungefär tio gånger jobbigare än att vara i skolan en halv dag. Åh, jag vill inte vara så begränsad längre!!

Jag tror jag helt enkelt hoppas på en mirakelläkning under natten.

Ett äventyr på sjukhuset

Pappa hade rätt angående mitt magont, det var blindtarmen som ställde till det.

Det var spännande att vara på sjukhus! Jag blev alldeles hänförd av hur många experter som bara fanns samlade på ett och samma ställe för att hjälpa mig. Jag hann knappt bli nervös över själva operationen för att jag tyckte att det var så häftigt att ligga i narkosrummet. Lite som på film, bara det att alla människorna kretsade runt mig istället för en filmkaraktär. Häftigt. Och sen försvann jag och slapp uppleva det som lät obehagligt (typ ett till blodprov och någon som snittade i min mage). Och innan narkosrummet var det också massa människor som fixade och skjutsade runt mig och ledde mig till rätt ställen och undersökte. Vilken lyx att bo i ett land där man har en sån här service! Och inte en krona har jag betalat, om man räknar bort taxin till och från sjukhuset.

När jag väl var färdigopererad så blev jag alldeles rörd av alla som hörde av sig och kom med blommor och choklad och fixade vidare. Jag fick låna As telefon i ett dygn för att kunna hålla kontakt med omvärlden, och många engagerade sig så mycket i att hitta en laddare till mig! Jag tycker det nästan är lite svårt att ta emot massor med omtänksamhet när jag inte kan göra annat än att säga tack.

Nu är jag inne i fas tre kanske man kan säga. Jag är hemma, och ska försöka klara mig själv. I morse låg jag en timme i sängen och gruvade mig för att kliva upp. Det gjorde ju inte så ont att ligga stilla, men någon gång måste man ju gå på toa och äta frukost också, och då skulle det göra ont igen. Jag är i alla fall glad att jag har värktabletter så jag klarar mig tills imorgon, men sen tror jag att jag måste ta mig till apoteket själv för att hämta ut de tabletter som är utskrivna till mig. Konstigt system, att den som är sjuk måste ha tillräckligt med krafter för att ta sig till ett apotek själv.

Jag känner mig inte alls lika stressad över de kommande tentorna som jag gjorde innan jag åkte till sjukhuset. Skönt, men kanske opraktiskt. Jag känner mig inte så skarp i hjärnan just nu, vet inte om det beror mest på smärtan eller på smärtstillande. Men det är ju några dagar kvar. Nu ska jag nog i alla fall försöka läsa lite om egenvärden och egenvektorer. Hej och hå.

En bild tarm?

Man ska tydligen inte önska att man hade en giltig orsak till att stanna hemma. Inatt låg jag och plågades av magsmärtor som varken berodde på för mycket kakor eller ett litet svart djur. Vad det var återstår att se, men pappa doktorn misstänker blindtarmen. Jobbigt! Snart bär det av mot akuten, det blir mitt första sjukhusbesök någonsin, som inte handlar om att vaccinera mig eller att hälsa på någon. Vad är grejen med att min mage ska envisas med att trilskas en vecka innan tenta hela tiden? Jag hinner ju inte med det här!

Varsot

Jag har ingen lust att gå till skolan imorgon. Undrar om rädslan att ett svart djur ska komma och äta upp en inifrån är en berättigad anledning till att stanna hemma? Men då kanske jag inte kan gå till skolan mer innan sommaren, och sen måste jag hoppas på att djuret är ivägsjasat till hösten. Och att skolka sista veckan på kursen är kanske inte jättepraktiskt. Det är nog lika bra att gå dit. Ta på storleendet och leka bingoringo i huvudet. Eller hoppas på att jag kommer inse att rädslan är obefogad, det vore det bästa. Eller åtminstone ganska obefogad. Onödigt att tänka på just nu i vilket fall som helst.

Jag har varit på farvälfika, det var trevligt. Mycket människor från sammanhang som inte kopplas ihop med djuret jagar bort djuret ganska bra. Och kakor är ju gott, men nu har jag lite ont i magen. Nu är jag för pigg för att sova, så jag måste nog plugga en stund. Jag trodde att det här skulle bli en ganska helhjärtad plugghelg, men det blev lite för mycket socialt för en jätteeffektiv helg. Socialt är roligt! :) Och det är ju en hel vecka kvar innan tenta... ;)

När jag var liten berättade min pappa för mig att det fanns ett djur som hette varsot. Litet och svart var det. När jag sa till min lärare på lågstadiet att jag ville "forska" om varsot fick mamma skämmas lite. För pappa skojade ju bara.

...may well be the perfect Guatemalan town...

Till frukosten idag satt jag och läste Lonely Planet Guatemala. Och jag blir så taggad! Ta till exempel "The countryside around Xela is teeming with volcanoes, mountains and other trekking possibilities." eller "The live music scene is particularly strong in Xela" eller "Quetzaltenango (...) may well be the perfect Guatemalan town - not too big, not too small, enough foreingers to support a good range of hotels and restaurants, but not so many that it loses its national flavor." Tänk vad perfekt då att jag ska bo i Quetzaltenango, även kallad Xela, i hela fyra veckor! :D Och om fyra veckor sitter jag på planet, iihhh!

Det ska bli så skönt att komma iväg någonstans, och det blir iväg till ett sammanhang där det inte finns särskilt mycket borden. Trivs jag inte i min värdfamilj tänker jag be om att få byta, jag behöver inte kompromissa med de saker jag inte vill, för jag behöver inte bygga upp något långvarigt. Jag kan göra det jag känner för, jag kan leva egoistiskt och tänka kortsiktigt, för det är bara på kort sikt som jag kommer att vara där. Jag behöver inte bry mig om Sveriges vardagsbekymmer, och Guatemalas vardagsbekymmer vet jag ju att jag kommer att lämna inom en överskådlig tid. Jag kan göra det jag vill göra och strunta i resten.

Om två månader kommer jag att förstå så mycket mer av den här spanskan till exempel:



I min längtan just nu finns det knappt ens plats för några orosmoln, peppen tar liksom över. Men, som någon klok människoson sa: Oroa er inte för morgondagen. Så jag tänker minsann att fortsätta att hänge mig åt pepp ett tag till!

Nu ska jag ta tag i min dag, tjoho!

Helgpepp

Om någon har hittat tillbaka hit tack vare mitt lilla meddelande på facebook: bra gjort, du fattar hur jag jobbar ;) Är det någon som har hittat hit första gången tack vare facebook så är jag ännu mer imponerad, om det inte är någon som har skvallrat förstås.

Nu är det helg, känns bra! :) Idag fick jag äntligen en lugn och skön eftermiddag följt av en lugn kväll, det är så skönt med en hel obruten tid så jag kan plugga tills jag är less, springa när jag känner för det, äta när jag är hungrig. Ikväll ska jag lyxa och KÖPA mat, kanske titta på en film till den. Ahh, det var längesen.

Imorgon blir det grillning med J och D och förhoppningsvis några till, ser fram emot det mycket! Eftersom folk kommer hit så tvingas jag att städa innan imorgon kväll också, så jag behöver inte leva i ett bombnedslagrum sista veckan, mycket bra. Och utöver det kan jag plugga, välbehövligt. Bra upplägg på helg!

Jag har haft så svårt att bestämma mig kring den här helgen. Jag insåg tidigt att det här är den enda helgen i maj som jag har lite frihet att hitta på vad jag vill, så jag hade lite prestationsångest över den. Skulle jag ge mig ut på hajk, skulle jag bjuda hem folk, skulle jag åka iväg någonstans, skulle jag gå på sittningen som skulle vara? Det vore ju jobbigt om det inte blev något av helgen alls. Men nu känns det bra, jag behöver nog en lite lagom luftig helg. Och jag är knappt avundsjuk på de som är iväg på roligheter ens. Nu blir'e mat!

Never mind

Jag gick på ett Järngympapass idag, och tydligen var det för hårda människor. Och tydligen var jag inte lika hård som jag trodde. Men kanske efter idag! Men sådär rent spontant så känner jag mig mer sugen på att gå på ett av mina kära Stepmuskelpass än att gå på ett Järngympapass nästa gång. Eller så kanske jag ska komma ihåg att inte ta ut mig helt första 20 minutrarna. I slutet av passet spelade de en låt som handlade om att lyfta sina händer och prisa Jesus, det tyckte jag var trevligt.

Idag såg jag en kille på skolan med en Frizontröja på sig. Jag blev så glad att jag stirrade olovligt mycket och ville gå fram och säga något, men eftersom han verkade upptagen med något och jag var påväg någonstans och jag inte är så van vid att gå fram och prata med främmande människor utan anledning så lät jag bli.

Dagens peppande ord: Never mind. Märkligt hur befriande det kan kännas att brista ut i en never-mindlåt med jämna mellanrum. Fast jag brister bara ut i mitt huvud på offentliga platser såklart, möjligen kan ett litet nynnande undslippa mina läppar ibland. Just nu ligger samma låt i tre olika versioner på min låtlista (som bara består av dessa tre låtar). Det är viktigt med variation har jag hört.

Tidsprioriteringar

Nu är det matte som gäller för mig så många timmar om dygnet som är möjligt igen. Och så klämma in alla runtomkringgrejer, som styrelsemöte (jag ska få prova på att vara ordförande på torsdag, spännande!), någon typ av utbildningseftermiddag, hemgrupp, träna (wheey, jag är inne i ett sådant flow! :D) och träffa folk innan jag lämnar staden för sommarlov. Som tur är så är jag lite duktigare på att plugga nu jämfört med för någon månad sen. Då fixade jag typ inte att sitta ensam någonstans, vid mina ensamstunder blev jag övermannad av ett depp som gjorde det omöjligt att fokusera på något pluggande. Nu är jag mer inne i en period när jag tycker det är rätt skönt när jag har några timmar för mig ifred då jag kan fokusera och vara effektiv. Bättre pluggförutsättningar alltså.

Något annat som riskerar ta av min dyrbara tid är en fika med någon jag inte känner. Frågan är om det är värt det? Smickrande att få frågan och intressant att se hur sånt där funkar, jag har inte varit på någon sån där fikadate förut. Och det är kanske bra med något som bryter av i vardagen. Men just i stunden känner jag mest för att sitta tryggt och säkert och ostört på mitt rum och plugga matte. Får se hur det blir med det här. Något som känns lite betryggande är i alla fall att jag snart flyr både stad och land, så det borde inte blir någon långvarig L-upprepning hur som helst.

På tal om fly land, idag är det en månad och en dag kvar tills jag åker till Guatemala!! Och jag känner mig så pepp igen, det ska bli så himla spännande! :)

"Vänner": från närmsta närmst till att inte veta mer än ett namn

Jag har pratat med J jättelänge på telefon (men ändå inte alls tillräckligt länge), det får mig att må bra! Vad som får mig att må ännu bättre är att det inte alls är länge kvar tills hon faktiskt är hemma, äntligen! Som jag har väntat. Tänk att jag har turen att ha en vän som J, som en syster, eller som en halva av mig. Och tänk att faktiskt våra barndomsplaner om att flytta till samma stad och plugga faktiskt gick i lås! Hur skulle jag ha klarat mig annars, de här tre månaderna har jag känt att jag verkligen har behövt henne. Tack och lov att de tre månaderna snart är slut.

Apropå vänner så har jag tänkt på det här med facebookvänner. Jag har en facebookvän som jag träffade en dag för drygt två år sedan. Då tyckte vi att vi lärde känna varandra lite, eller åtminstone kändes det som att vi inledde någon slags relation, och så skulle vi uppleva ett äventyr tillsammans. Bara det att vi var i olika världsdelar under våra äventyr, så vi lärde aldrig känna varandra. Jag har inte tänkt på honom på två år, men så fick jag av en händelse höra att han finns i samma stad som mig. Det fick mig att kolla upp honom, och jag blev påmind om hur han ser ut (inte alls som jag trodde, skulle inte ha känt igen honom om jag såg honom ens!). Nu ser jag honom jätteofta i skolan och undrar: vet han om att vi en gång nästan har känt varandra? Ska jag låtsas som att jag inte känner igen honom, eftersom jag inte hade gjort det om han inte hade börjat dyka upp på mitt nyhetsflöde? Eller ska jag låtsas som att jag faktiskt har koll på vem han är, vilket jag egentligen inte har? Klurigt. Undrar om han känner igen mig och spelar samma spel som jag gör.

En annan sak jag har funderat på är det här med att hellre fly än illa fäktas. Om man inte har särskilt stora möjligtheter att fly men är superdålig på att fäktas, vad gör man då?

Kalaspaus

Jag är så trött så trött. Jag tror jag sover för lite på nätterna. Jag har vant mig vid att lägga mig för sent, så nu är det normalt. Det är synd. Särskilt de dagar jag bestämmer mig för att vakna en timme tidigare för att till exempel hinna klättra eller simma på morgonen, jag har inte riktigt lärt mig att det är bra att gå och lägga sig tidigare då också.

Imorgon ska jag fira mormor och morfars födelsedagar. Det ska bli så mysigt! Ser fram emot att få komma iväg lite och få äta lite tårta med morföräldrar och mamma och pappa. Jag känner jag behöver lite tid med människor som bryter av lite från min vardag. Det blir så mycket samma, och nu börjar jag känna att det nöter lite på mig. Så en dag som utspelar sig på en plats som varken är campus eller mitt lilla rum, där jag knappt kommer att behöva se en endaste student, och än mindre behöva diskutera linjär algebra eller statistik eller återspark, ska bli riktigt skönt.

Det är inte det att jag inte tycker om min vardag. Den är väligt trevlig egentligen. Men jag har nog varit lite för fokuserad på bara en liten del av mitt Umeliv, och för snäv fokus är inte bra. Nu känner jag att jag behöver bredda mitt seende lite och hitta någon slags balans. Jag har ju faktiskt så många olika delar av Umeåliv! Det känns bra att ha kommit fram till det. Det var jobbigt innan jag fattade vad det var som nötte på mig, då är det ju så svårt att göra något åt saken.

Det kvarstår dock en svår sak med att göra något åt saken: att bryta för snäv fokus utan att bryta det som är bra. Idag blev det lite klumpigt och misslyckat när jag försökte. Jag får nog försöka lite försiktigare nästa gång.

Men först ska jag kalasa på 164-årskalas och släppa allting som behöver tas itu med. Man behöver pausa ibland.

En tid för bloggpaus, en tid för blogg

Jag tror jag kommer tillbaka hit. Har tänkt på det ganska länge nu. Men lite läskigt känns det. Lika läskigt som när jag skaffade bloggen från första början tror jag. Om inte läskigare. Kanske för att jag känner lite press att hålla någon slags frekvens eller nivå nu, som för att bevisa att jag är värdig att komma tillbaka. För tänk om jag nu bara kommer att skriva ett inlägg varannan månad, vad är det då för mening att jag fortsätter? Eller om jag kommer tillbaka till känslan som fick mig att pausa, att det jag skriver bara känns meningslöst och att omvärlden inte har med det att göra?

Men samtidigt, jag har saknat det här. Det är inte samma sak att skriva dagbok som att blogga, det känns mer som att jag skapar något när jag skriver här än när jag skriver i min dagbok. I dagboken svämmar jag lätt över av allt, men här tvingas jag hitta någon slags kärna.

På sistone har jag läst andras bloggar rätt mycket, och insett hur trevligt jag tycker det är att läsa om till synes obetydliga detaljer i andras liv. Att jag dagligen återkommer till att läsa om vad folk åt till frukost, hur det går med pluggandet, vad för konstigt de har sett på bussen. Så en blogg kanske fyller någon slags poäng ändå. Jag har också läst gamla inlägg från min egen blogg, och det har varit så himla roligt att se hur min sinnesstämning och mitt fokus har varierat under de senaste åren. Så om inte annat så är det ju roligt att ha kvar till senare.

Så ja, jag ger bloggen ett nytt försök. Det tar lite på min stolthet att ångra mig, men jag tror att glädjen att få skriva här igen övervinner den. Och bloggpausen var nog välbehövlig där den var, men allt har sin tid. Och nu tror jag minsann att det är tid för att blogga igen!