Never mind

Jag gick på ett Järngympapass idag, och tydligen var det för hårda människor. Och tydligen var jag inte lika hård som jag trodde. Men kanske efter idag! Men sådär rent spontant så känner jag mig mer sugen på att gå på ett av mina kära Stepmuskelpass än att gå på ett Järngympapass nästa gång. Eller så kanske jag ska komma ihåg att inte ta ut mig helt första 20 minutrarna. I slutet av passet spelade de en låt som handlade om att lyfta sina händer och prisa Jesus, det tyckte jag var trevligt.

Idag såg jag en kille på skolan med en Frizontröja på sig. Jag blev så glad att jag stirrade olovligt mycket och ville gå fram och säga något, men eftersom han verkade upptagen med något och jag var påväg någonstans och jag inte är så van vid att gå fram och prata med främmande människor utan anledning så lät jag bli.

Dagens peppande ord: Never mind. Märkligt hur befriande det kan kännas att brista ut i en never-mindlåt med jämna mellanrum. Fast jag brister bara ut i mitt huvud på offentliga platser såklart, möjligen kan ett litet nynnande undslippa mina läppar ibland. Just nu ligger samma låt i tre olika versioner på min låtlista (som bara består av dessa tre låtar). Det är viktigt med variation har jag hört.