Kalaspaus

Jag är så trött så trött. Jag tror jag sover för lite på nätterna. Jag har vant mig vid att lägga mig för sent, så nu är det normalt. Det är synd. Särskilt de dagar jag bestämmer mig för att vakna en timme tidigare för att till exempel hinna klättra eller simma på morgonen, jag har inte riktigt lärt mig att det är bra att gå och lägga sig tidigare då också.

Imorgon ska jag fira mormor och morfars födelsedagar. Det ska bli så mysigt! Ser fram emot att få komma iväg lite och få äta lite tårta med morföräldrar och mamma och pappa. Jag känner jag behöver lite tid med människor som bryter av lite från min vardag. Det blir så mycket samma, och nu börjar jag känna att det nöter lite på mig. Så en dag som utspelar sig på en plats som varken är campus eller mitt lilla rum, där jag knappt kommer att behöva se en endaste student, och än mindre behöva diskutera linjär algebra eller statistik eller återspark, ska bli riktigt skönt.

Det är inte det att jag inte tycker om min vardag. Den är väligt trevlig egentligen. Men jag har nog varit lite för fokuserad på bara en liten del av mitt Umeliv, och för snäv fokus är inte bra. Nu känner jag att jag behöver bredda mitt seende lite och hitta någon slags balans. Jag har ju faktiskt så många olika delar av Umeåliv! Det känns bra att ha kommit fram till det. Det var jobbigt innan jag fattade vad det var som nötte på mig, då är det ju så svårt att göra något åt saken.

Det kvarstår dock en svår sak med att göra något åt saken: att bryta för snäv fokus utan att bryta det som är bra. Idag blev det lite klumpigt och misslyckat när jag försökte. Jag får nog försöka lite försiktigare nästa gång.

Men först ska jag kalasa på 164-årskalas och släppa allting som behöver tas itu med. Man behöver pausa ibland.