Om jag ändå kunde säga Borta Bra Men Hemma Bäst

Hemma. Men det känns inte så bra som jag hade hoppats på. Jag hade hemlängtan nån gång för några veckor sen, men sen gick det över. Nu när vi åkte hem var jag inte alls redo, men jag hoppades på att saker och ting skulle kännas bättre när man väl var hemma. Det gör det inte, i alla fall inte hittills, det känns om något bara värre. Jag är inte ens sugen på en vanlig frukost längre, och den lätt förvirrade wowkänslan jag hade förväntat mig när jag vaknade imorse uteblev.

Ett tag såg jag lite fram emot att få ensamtid utan att behöva anstränga sig för att dra sig undan, typ mitt egna rum med min egna säng. Men nu känner jag inte för det längre. Och då måste man anstränga sig för att umgås istället.

Och det känns så tråkigt hemma! Visst, jag har flera grejer jag skulle kunna göra, och flera grejer jag borde göra, men jag känner mig inte inspirerad till det. Känner mig inte heller lika sugen på att spela cello nu, för jag vet att det inte kommer låta lika bra som innan jag åkte och var i form.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur. Saker jag inte kan, inte vet hur man gör. Kanske är det det som ger lite tråkkänslan. Eller kanske inte just okunskapen, men kanske vad den leder till? Eller kanske inte det heller, men i alla fall som har med det att göra, okunskapen och tråkkänslan leder tillbaka till samma sak om man går bakåt. Och det är så konstigt, när man sitter hemma blir allt som känns som hemma så nära, medan allt som är resan känns så långt borta! Fast det känns tommare hemma än det brukar göra.

Resan då. Den blev inte som jag trodde i alla fall. Den blev bättre än jag trodde. Det var roligt att läsa igenom mina hetsblogginlägg sen innan, och komma ihåg lite av vad jag tänkte då om resan, när jag ett tag inte ens hade lust att åka. Ojojoj. Dels alla grejer man har sett, men också hela friheten att vara ute. Bestämma själv vad och när man ska äta, vart man ska åka, hur länge man ska stanna... Just nu känner jag mig lite fångad i mitt hus, och det är grått utanför och kommer bara bli mörkare. Och det känns inte lika lockande att gå en promenad nu, som när jag längtade efter det förut, ishalkan förstör mycket av nöjet, men det är inte bara det. Jag vill hellre bara vara än att hurtgå, och jag tror att ens ensambehov förminskas när man umgås jämt en längre period, typ som efter konfalägret. Och nu har jag varit ensam länge, ända sen jag gick och la mig, och så ett par timmar nu på morgonen (eller dagen som kanske dom flesta männsikor skulle kalla det).

Åh jag vill vara tillbaka. Men det kan säkert ordna upp sig här hemma, bara jag vänjer mig lite och förstår och lär mig kanske. Hoppas det går fort.