Avslut och dumheter

Igår var den stora dagen. Den dagen jag har gruvat mig för länge, som har gett magont och tårar, och som fick mig att tappa aptiten flera dagar i förväg. Sista dagen på skolan. Första gråtattacken kom av stämningen när det spelades musik, nästa kom lite i panik när jag insåg att jag precis var i färd med att säga hejdå till männsikor jag inte visste om jag skulle träffa igen, och sen kom den värsta: att säga hejdå till de människor jag vet att jag kommer träffa igen, men inte så ofta som jag vill. Riktigt nära vänner som jag inte vill lämna! Hur ska man bestämma sig för att det är färdigkramat och dags att åka egentligen? Kanske tur att man hade en mamma som ville komma iväg... Men när tårarna väl hade lagt sig så råkade min kära mor säga nånting om att det var vackert där vi körde, och det räckte för att jag skulle inse hur lyckligt lottad jag har varit som fått bo i en sån vacker natur ett år, och hur mycket jag skulle sakna den.

Under dagen försökte jag ibland tänka på att det var något sånt här jag längtade efter för ett år sedan, jag ville känna mig helt förkrossad över att tvingas lämna något som hade varit jättebra, bara för att få ha haft det jättebra. Den tanken tröstade faktiskt lite, även om den inte lugnade mina tårar något.

När jag till slut kom hem kom det besök från Italien, vilket innebar att jag inte fick ligga deprimerad i min säng hela dagen, utan tvingades ut och vara social och trevlig. Jag kände mig som en jetlaggad utbytesstudent ungefär, som inte orkade hänga med i den spännande blandningen av italienska, engelska och svenska, men jag tröstar mig med att man inte måste ge ett gott intryck till alla man möter alltid.

Under veckan som har varit har jag tyckt att det var dålig prioritering att sova. Men jag har lyckats hålla mig hyfsat pigg ändå, till min stora förvåning. Kaffe är bra. I måndags var klassen i storstan Östersund och hälsade på lärare, lekte i solen och åt sommarens första riktiga mjukglass. En otroligt härlig dag, och fint med en sån dag som sista klassaktivitet!

Jag har gjort nånting riktigt dumt, som jag inte trodde att jag skulle göra. Sånt som man inte ska göra, inte får göra. Det värsta är kanske att jag inte ens ångrar mig så mycket som jag borde göra. Läskigt vad man är kapabel till, det är alltid så mycket lättare med moral när man inte är i situationer själv.

Jag tror att idag är årsdagen för den första dagen när jag inte kände bara hemlängtan från Thailand. Eller så är det nästa vecka. Jag minns att jag reagerade över den känslan, så jag vet att den kom sent, men ändå känner jag nästan bara nostalgi när jag tänker på Thailand. Tänk vad hjärnan kan omkonstruera! Men åh vad jag vill tillbaka till skolan, det tror jag inte bara är konstruerat av hjärnan!