Reslust

Jag vill resa! Vill ut i världen, vill se saker, vill upptäcka. Jag vill vara i en öken, jag vill vara i häftiga berg, jag vill se en liten by i ett afrikanskt land, eller i vilket land som helst, fast Thailand har jag ju redan sett. Jag vill se storstäder, jag vill se hur folk lever överallt. Jag vill kunna alla språk, jag vill förstå mig på alla kulturer. Okej, lite höga krav där på slutet kanske, men vill i alla fall se lite mer och lära mig lite mer.

Sitter och kollar på vad olika universitet har för olika möjligheter till att plugga utomlands. Man kanske skulle satsa på att slå ihop universitetsplugg och lära-sig-spanska-i-ett-spansktalande-land-men-helst-inte-spanien för att spara tid. Synd bara att det universitet jag var mest sugen på innan inte hade lika bra möjligheter till Syd/centralamerika-pluggande som andra universitet... Men det är bra att jag ser det nu, så jag hinner omvärdera och reda ut vad jag egentligen vill utan att behöva känna att jag väljer något för att jag är mest van vid den tanken.

Nu när jag ändå är inne på resor så kan jag ju meddela att för ett år sen var jag och J och hälsade på min kusin i Salta, Argentina. Idag var vi på en fyra timmars lång gudstjänst, där jag till min förvåning förstod säkert hälften av predikan (eller kanske tredjedel, fjärdedel, men i alla fall, en hel del!), och där det var mysigt men rätt omtumlande att vara med i lovsången, känna igen grejen, känna igen känslor.

För ett halvår sen hade jag en segisdag hemma i Thailand, där jag bland annat packade inför Koh Chang. (Fast det var jag tvungen att kolla upp för att komma ihåg, har inte alls lika bra koll på Thailand dag för dag. Kanske för att dagarna var mer lika varandra där.)

När jag höll på att läsa in mig inför Sydamerikaresan så hamnade jag på ett backpackerforum, där någon hade skrivit att man, när man reste, antingen skulle bli avskräckt eller skulle fastna i resandeträsket. Jag tänkte att det är klart, antingen så tycker man det är roligt eller så inte, och att det inte var mer med det. Efter Sydamerika var jag ju helt lyrisk, men hade ändå ingen lust att åka iväg så snart ändå. Alldeles efter Thailand var jag ganska nöjd med att vara hemma. Ett tag. Så jag tänkte att jag inte hade blivit så illa drabbad. Men nu, såhär tre månader efter hemkomst, har det slagit till ordentligt. Kanske tidigare också. Vill åka iväg!! När jag ser bilder av platser jag inte har varit på vill jag åka dit, när jag hör om ställen jag har varit på vill jag tillbaka. Det är som att det inte är tillräckligt stimulerande att stanna på ett och samma ställe hela tiden.

Men trots att jag är så taggad på att resa överallt så känner jag att ett vanligt svenssonliv med volvo, villa, vovve lockar också. Eller kanske hellre volvo, villa, katt, men det låter ju inte lika snyggt. Hur ska det gå ihop måntro?

Men man kan ju inte riktigt resa hela tiden heller. Särskilt inte om man ska resa runt bara för att se saker, som semester, en backpackerresa på några månader. Man måste ju växa upp nån gång också. Men när är det dags för det? Redan nu, nästa år? Eller lite senare? Eller kan man unna sig en sån typ av resa fast man har växt upp? Typ fem veckor i Patagonien låter ju inte för orimligt att man skulle kunna klara av trots att man har börjat/avslutat sin utbildning.

Nej usch vad det är svårt att planera sitt liv.